Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts särskilda propositioner angående efterskänkande af kronans rätt till fyra danaarf.
1904-02-26 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1904:39, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts särskilda propositioner angående efterskänkande af kronans rätt till fyra danaarf.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 3!).
1
mo a©.
Ank. till Riksd. kansli den 26 februari 1904, kl. 11,ao f. m.
Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts särskilda propositioner
angående efterskänkande af kronans rätt till fyra
danaarf.
(I. A.)
l:o) I en till Riksdagen aflåten proposition af den 18 december 1903
(n:o 29) har Kungl. Maj:t meddelat följande:
»Ogifta Ulrika Charlotta Nydahl förordnade genom ett den 7 november
1860 upprättadt testamente, att all hennes kvarlåtenskap, vare
sig löst eller fast, skulle efter hennes död tillfalla hennes oäkta sons,
handlanden Fredrik Wilhelm Dahlstedt, barn Charlotta Georgina Wilhelmina
Dahlstedt, Clara Elin Mathilda Dahlstedt och Bruno Wallentin
Dahlstedt.
Ulrika Charlotta Nydahl afled den 10 februari 1861; och utvisade
instrumentet öfver den efter henne den 16 i samma månad förrättade
bouppteckning, att boets tillgångar, däribland den i kvadraten n:o 25 i
dåvarande Motala köping belägna fasta egendomen n:o 2 med tillhörigheter,
upptagits till 5,175 kronor 10 öre och skulderna till 4,139 kronor
72 öre, hvadan behållningen antecknats utgöra 1,035 kronor 38 öre.
Nämnda fasta egendom hade Ulrika Charlotta Nydahl i lifstiden
genom köp år 1860 förvärfvat af sin ofvan bemälde son. Enär emelBih.
till Riksd. Prof. 1904. 4 Sami. 1 Afd. 24 Hä/t. fN:is 39—40.) 1
Ang. danaar
efter Ulrika
Charlotta Nydahl.
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
lertid Ulrika Charlotta Nydahl afled, innan fastebref hann för henne utfärdas,
utställdes fastebrefvet i stället den 31 oktober 1861 å hennes
rättsinnehafvare.
Det af Ulrika Charlotta Nydahl upprättade testamentet bevakades
den 11 mars 1861 vid Aska häradsrätt, enligt uppgift, af då omyndiga
Charlotta Georgina Wilhelmina Dahlstedts, Clara Elin Mathilda Dahlstedts
och Bruno Wallentin Dahlstedts förmyndare samt blef, sedan häradsrätten
i anledning af bevakningen meddelat beslut, delgifvet Fredrik Wilhelm
Dahlstedt.
I en den 17 april innevarande år till Kung! Maj:t ingifven skrift
har nu bemälde Bruno Wallentin Dahlstedt för egen del och i uppgifven
egenskap af ombud för Carl Hagberg, såsom målsman för sin hustru
Charlotta Georgina Wilhelmina Dahlstedt — med förmälan, att, enär
Ulrika Charlotta Nydahl i lifstiden varit bosatt inom Skeda socken af
Hanekinds härad och testamentet vid sådant förhållande rätteligen borde
hafva bevakats vid Hanekinds häradsrätt, Carl Hagberg, såsom gift med
Charlotta Georgina Wilhelmina Dahlstedt och dåvarande förmyndare för
Bruno Wallentin Dahlstedt, låtit den 16 mars 1880 vid sistnämnda
häradsrätt bevaka testamentet, som därefter ånyo delgifvits Fredrik Wilhelm
Dahlstedt — i underdånighet anhållit, att, enär denna bevakningsåtgärd,
såsom för sent anställd, vore utan laga verkan samt på grund
häraf, och då Fredrik Wilhelm Dahlstedt, såsom oäkta son till Ulrika
Charlotta Nydahl, icke haft arfsrätt efter henne, Ulrika Charlotta Nydahls
efterlämnade tillgångar skulle tillfalla kronan såsom danaarf, kronan måtte
efterskänka sin ifrågavarande rätt till förmån för sökandena och deras numera
aflidna syster Clara Elin Mathilda Dahlstedts rättsinnehafvare.
öfver denna ansökning har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands
län afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, därvid Kungl.
Maj:ts befallningshafvande öfverlämnat yttrande från magistraten i Motala,
som, med hänsyn därtill att sökandena och deras aflidna systers rättsinnehafvare
skulle, därest kronan gjorde sin rätt i förevarande fall gällande,
blifva oförskylld! lidande därigenom, att deras förmyndare på sin
tid gjort sig skyldig till ett förbiseende, tillstyrkt bifall till ansökningen;
och har Kung!. Maj:ts befallningshafvande för egen del på de af magistraten
anförda skäl hemställt om bifall till sökandenas framställning.
Slutligen har på grund af nådig befallning kammaradvokatfiskalsämbetet
i ärendet sig yttrat, därvid ämbetet, med tillkännagifvande, att
ämbetet, som först genom den underdåniga ansökningen fått kännedom
Statsutskottets Utlåtande N:o HF>.
3
därom, att kronan kunnat göra anspråk på danaarf efter ölrika Charlotta
Nydahl, i följd däraf ej vidtagit någon åtgärd beträffande kvarlåtenskapen
efter henne, tillstyrkt, att, med afseende å hvad i ärendet förekommit,
nådig proposition till Riksdagen måtte aflåtas i det af sökandena angifna syfte.»
Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit har Kungl. Maj:t
nu föreslagit Riksdagen att medgifva, att den rätt till danaarf, som kunde
tillkomma kronan efter ofvanbemälda Ulrika Charlotta Nydahl, måtte
efterskänkas till förmån för sökandena och deras aflidna syster Clara Elin
Mathilda Dahlstedts rättsinnehafvare.
Statsutskottet, till hvars förberedande behandling denna proposition
blifvit hänvisad, har icke haft något att erinra mot hvad Kung!. Maj:t
sålunda föreslagit, hvadan utskottet hemställer,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
af Riksdagen bifallas.
2:o) Kungl. Maj:t har uti en till Riksdagen afbiten proposition (n:o 41) Mv- danaarf
af den 31 december 1903 meddelat följande: ''^Eritlson.
»Kopparslagaren Karl Johan Eriksson från Mossön under Börshult i
Torpa socken afled den 21 juni 1898 utan att efterlämna kända arfvingar.
Af instrumentet öfver den efter honom under därpå följde juli
månad förrättade bouppteckning inhämtas, att vid förrättningen tillstädesvarit,
förutom tillförordnade gode mannen för Erikssons okända arfvingar,
länsmannen C. Brinkman, jämväl arbetaren August Olsson i Erikslund,
hos hvilken den aflidne under senare tiden skulle varit boende, samt att
Erikssons efterlämnade tillgångar — däri ingingo hemmanet 1/7J mantal
frälse Börshult i Torpa socken, bevillningstaxeradt till 600 kronor, förpantningslägenheten
Mossön under ett mantal Börshult, värderad till 750
kronor, jämte tillhörande åbyggnader, värderade till 150 kronor, samt
lägenheten Erikslund under Tranås kvarn i Säby socken med åbyggnader,
värderad till 1,000 kronor — antecknats utgöra 3,092 kronor 40 öre
och skulderna 1,084 kronor 84 öre, hvadan behållningen uppgått till
2,007 kronor 56 öre.
Vid lagtima vårtinget med Ydre härad den 11 juli 1898 lät ofvanbemälde
August Olsson, under förmälan, att Eriksson i lifstiden till förmån
för August Olsson upprättat muntligt testamente, till bestyrkande
häraf på ed höra nedannämnda personer, hvilka därvid berättade:
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
l:o) stenarbetare» Sven Johan Alfred Ekmark i Tranås: att vittnet
toge på sin ed riktigheten af följande, af vittnet författade och vid tillfället
ingifna attest:
»Minnesteckning.
C. J. Eriksson sade till mig uti sistlidna februari månad och sedan
vid flera åtskilliga tillfällen, att hans fosterson August Olsson skulle flytta
till honom i vår och att han och hans hustru skulle sköta om honom
på gamla dar; och skulle de få ärfva honom. Då frågade jag, om Eriksson
ej hade några släktingar. »Inte som jag vet», svarade han, »men om
så skulle vara, skall de hafva eu tredjedel och August och hans hustru
två tredjedelar.» Sedan de på våren flyttat till Eriksson, sporde jag eu
tid efteråt honom: »Nå hvad tycker Eriksson om sin fosterson», hvarpå
Eriksson svarade: »Jo jag har det så roligt och bra nu, skall Ekmark tro,
de äro så snälla och August är så arbetsam, han knogar bland stenarna,
som Ekmark har väl sett, och det är väl icke underligt, jag har ju sagt,
att det skall bli hans en gång, när jag dör»;
hvarjämte vittnet tilläde, dels att Eriksson på vittnets fråga, om han
ej skulle skrifva testamente, svarat, »det är väl ej så brådt om, jag har
ju ändå lofvat August, att han skall få ärfva mig», dels äfven att vid
de nu omvittnade tillfällena någon annan än vittnet ej varit närvarande;
2:o) Sven Inge Petersson i Tranås: att vittnet toge på sin ed riktigheten
af innehållet i en så lydande attest:
»Uti december månad förra året och åtskilliga gånger under detta
år voro numera döde Eriksson från Mossön och jag tillsammans och språkade
som gamla goda vänner om hvarjehanda, och då bland annat föll
talet sig så: »hvem skall ärfva dig, har du några släktingar?» Han svarade
då: »jo jag har en bror i Ryssland, men jag vet ej, om han lefver,
men jag har en fosterson, August, som skall ärfva mig, och skall
han och hans hustru komma till mig i vår och vårda mig på gamla dar,
för han är så snäll och rar.» Och sedan August flyttat till Erikslund i
våras, talade jag ofta med Eriksson och var han mycket glad och belåten,
för August var så arbetsam. Jag har varit bekant med mannen
omkring 50 år, men vet ej, om han har några släktingar»;
hvarefter vittnet tilläde, att vid de omvittnade tillfällena någon annan
än vittnet ej varit närvarande; samt
3:o) Gustaf Petersson i Säthälla: att den 28 mars 1898, då vittnet
jämte andra personer biträdt vid August Olssons flyttning till Erikslund,
Eriksson enskildt yttrat till vittnet, att August Olsson skulle få all hans
Statsutskottets Utlåtande, N:o 3S.
5
kvarlåtenskap, enär August Olsson vore hans fosterson och Eriksson fäst
sig så mycket vid honom; att vid middagen samma dag, då tio personer
varit närvarande, Eriksson yttrat: »jag högaktar eder alla, emedan I hjälpt
August med flyttningen i detta svåra väglaget, själf har jag haft mycket
brådt om att få allt i ordning, och det vore godt, om August vore belåten
och finge trefnad här, ty nu vill jag lämna honom det som det står»;
och hade vittnena tillika sammanstämmande intygat, att de af Erikssons
yttranden fått den uppfattningen, att Erikssons mening varit, att
August Olsson skulle få allt hvad Eriksson ägde.
Vid ytterligare vittnesförhör, som i enahanda syfte den 3 oktober
1898 hölls vid Ydre häradsrätt, anförde (Jarl Sandberg i Iraneryd, att
vittnet, som jämte flera andra personer, bland dem förut afbörda vittnet
Gustaf Petersson, biträdt vid August Olssons flyttning till Eriksson, därvid
hört den sistnämnde yttra, att August Olsson, som alltsedan barndomen
varit upptagen till fosterson af Eriksson, skulle erhålla all dennes
kvarlåtenskap; att Eriksson äfven förut vid åtskilliga tillfällen, under omnämnande
att han icke ägde några anförvanter med undantag af en brorson,
som emellertid antagligen dåmera vore död, till vittnet uttalat sin
synnerliga välvilja för August Olsson och sin afsigt att denne efter Erikssons
död skulle bekomma all hans egendom; att Eriksson vid samtliga
dessa tillfällen varit vid fullt och sundt förstånd och handlat frivilligt;
samt att orsaken, hvarför det ifrågakomna förordnandet icke blifvit skriftligen
affattadt, enligt vittnets förmenande varit den, att Eriksson, som
till följd af ett slaganfall plötsligen aflidit, ansett, att »därtill ännu varit
god tid».
Protokollen öfver de två vittnesförhören ingåfvos i bevakningsändamål
berörda den 3 oktober 1898 till häradsrätten, som resolverade, att
testamentet skulle delgifvas den aflidnes närmaste arfvingar eller, därest
sådana ej funnes, kronans ombudsman i orten, hvilka ägde att inom
natt och år från delfåendet testamentet genom stämning i laga ordning
klandra.
Sedan i anledning häraf tillförordnade kronofogden M. Julin, å Kungl
Maj:ts och kronans vägnar, instämt August Olsson till Ydre häradsrätt
med yrkande, bland annat, att, som ifrågavarande muntliga förordnande,
på grund hvaraf August Olsson syntes vilja göra anspråk på kvarlåtenskapen
efter Eriksson, icke tillkommit i öfverensstämmelse med gällande
lag, Kungl. Maj:t och kronan, som, vid det förhållande att kända arfvingar
efter Eriksson icke funnes, vore berättigad till hans kvarlåtenskap,
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 89.
måtte, oafsedt berörda förordnande, förklaras äga rätt till danaarf efter
Eriksson, yttrade häradsrätten i utslag den 9 juli 1900, såvidt nu är i
fråga, att som ifrågavarande, af August Olsson såsom testamente efter
Carl Johan Eriksson bevakade yttranden ej tillkommit i den ordning,
som för giltigheten af muntligt testamente funnes stadgad i 16 kapitlet
1 § ärfdabalken, förklarades samma yttranden icke utgöra hinder för
Kungl. Maj:t och kronan att såsom danaarf tillträda Erikssons efterlämnade
egendom.
I detta häradsrättens utslag gjorde Göta hofrätt, hvarest August Olsson
efter vad fullföljde talan, ej ändring. Sedan August Olsson i underdånighet
sökt att få till Konungens pröfning hemställa hofrättens dom och
högsta domstolen vid sakens föredragning bifallit af August Olsson gjord
framställning att få Gustaf Petersson i Säthälla och Carl Sandberg i Traneryd
vid Norra Vedbo häradsrätt såsom vittnen i saken ånyo hörde, berättade
bemälde personer vid med dem anställdt förhör:
l:o) Gustaf Petersson, efter det hans ofvan omförmälda vittnesberättelse
vid förhör den 11 juli 1898 inför Ydre häradsrätt blifvit uppläst,
att han till alla delar vitsordade denna berättelse med följande tillägg: att
vittnet, som jämte vittnet Sandberg och åtskilliga andra personer den 28
mars 1898 biträdt August Olsson vid flyttning af dennes lösegendom till
lägenheten Erikslund, efter framkomsten dit på förmiddagen samtalat med
Carl Johan Eriksson, därvid denne tackat vittnet för biträdet vid flyttningen
och i sammanhang därmed yttrat, att hans mening vore, att August
Olsson »skulle få allt hvad Eriksson ägde och hade»; att vittnet med anledning
häraf frågat, huru nära August Olsson och Eriksson varit släkt,
därtill Eriksson genmält, att något blodsband ej förefunnes dem emellan,
men att Eriksson åtta eller nio år före omvittnade samtalet upptagit
August Olsson såsom fosterson och under nämnda tid »fäst sig så mycket»
vid denne, att han »ville gifva honom all sin egendom», och därvid
ytterligare tillagt: »Ni skall få höra längre fram på dagen»; att på vittnets
fråga, huruvida det »varit testamente mellan honom och August
Olsson», Eriksson svarat: »Nej, det är det ej, men jag skänker honom
det ändå»; att, då vittnet jämte öfriga omvittnade personer senare på dagen
ätit middag hos Eriksson å Erikslund, denne i ett tal till de församlade
tackat dem för deras biträde vid flyttningen af sakerna och i sammanhang
därmed yttrat: »Nu hören I det god vänner, så mycket jag äger och
har skall Olsson hafva, han skall hafva det sådant det står och befinnes,
så öfverlämnar jag det nu till honom»; att August Olsson och dennes
Statsutskottets Utlåtande N:o .9.9.
7
hustru vid tillfället upprepade gånger uttryckt sin tacksamhet för gåfvan
och i sällskap med Eriksson och öfriga närvarande personer besett husbyggnaderna
å Erikslund både utvändigt och invändigt, därunder Eriksson
flera särskilda gånger ytterligare bekräftat gåfvan af all sin egendom
till August Olsson, som däröfver uttryckt sin tacksamhet; att Eriksson,
då han sagt sig skänka sin egendom till August Olsson, användt yttrandet:
»jag bortskänker allt livad jag äger och tiar», men ej nyttjat uttrycken
testamente eller gåfva med varm hand; samt att Eriksson vid tillfället
handlat med fullt och sundt förnuft samt utan tvång eller förledande; och
2:o) Sandberg, efter det jämväl vittnet erhållit del af sitt ofvan omförmälda
den 3 oktober 1898 inför Ydre häradsrätt afgifna vittnesmål,
att vittnet vitsordade detta vittnesmål med tillägg, att vid den af Gustaf
Petersson omvittnade middagen Eriksson i sitt tal till de närvarande tackat
dem för lämnadt biträde vid flyttningen till Erikslund af August
Olssons lösegendom och i sammanhang därmed yttrat, att Eriksson »efter
sin död skulle skänka August Olsson och hans hustru allt hvad Eriksson
ägde och hade, om de voro snälla och skötte honom till hans dödsdag»;
att Eriksson ej vid tillfället nämnt ordet testamente, men att, såvidt vittnet
kunnat uppfatta, Erikssons mening vid tillfället varit, att äganderätten
till all Erikssons egendom först efter hans död skulle öfvergå å makarna
Olsson; samt att Eriksson vid tillfället handlat med sundt och fullt förnuft
samt frivilligt.
Hofrättens dom blef af Kungl. Maj:t genom dom den 4 mars innevarande
år fastställd.
Nu har i en den 17 sistlidne juni till finansdepartementet ingifven
ansökning August Olsson anhållit, att kronans rätt till danaarf efter merbemälde
Carl Johan Eriksson måtte efterskänkas till förmån för sökanden,
och därvid företett dels ett för sökanden utfärdadt prästbetyg, utvisande,
att han är född den 25 augusti 1855, åtnjuter medborgerligt förtroende
och är medellös, dels äfven två så lydande intyg:
»Undertecknade, som den 28 mars 1898 biträdde, då August Olsson
i Erikslund dit flyttade sina saker, kunna intyga, att hans fosterfader
Carl Johan Eriksson från Mossön under Börshult då i vår gemensamma
närvaro med fullt och sundt förstånd samt af fri vilja förklarat sin
yttersta vilja vara, att hans fosterson August Olsson skulle bekomma allt
hvad Eriksson lämnade efter sig. Detta kunna vi med ed bekräfta. Säthälla
och Traneryd den 25 november 1900. G. Petterson, Carl Sandberg.
På en gång närvarande vittnen: Frans Gustafsson, Säthälla, Johan Eneroth.»
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
»Att undertecknade, som voro personligen bekanta med aflidne Carl
Johan Eriksson från Mossön i Torpa socken af Östergötlands län, vid
upprepade samtal med denne hört honom alltid benämna August Olsson
»min fosterson», det varder härmed på begäran intygadt, äfvensom att
Olsson under sin barndom några år vistats hos den aflidne under dennes
lifstid. Lilla Mölarp, Lundarp och Siggarp den 10 juli 1903. Frithiof
Johansson, ordförande i Säby sockens kommunalstämma adress Tranås
Lilla Mölarp, Samuel Gustafsson, nämndeman adress Tranås, Lundarp,
Axel Johansson, Siggarp, landtbrukare adress Tranås. Bevittnas af Emil
Wetterhall, fanjunkare adress Tranås, J. Johansson, Ballstorp Tranås.»
öfver berörda ansökning har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Jönköpings län afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, däri Kungl. Maj:ts
befallningshafvande anfört, att med afseende därå, att Carl Johan Eriksson
enligt handlingarnas föranledande under sista tiden af sin lefnad varit
boende tillsammans med och erhållit vård af sökanden och hans hustru,
att sökanden af Eriksson betraktats och behandlats som fosterson samt att
vittnesberättelserna otvetydigt gåfve vid handen, att det varit Erikssons
mening, att sökanden, såsom ersättning för den vård, sökanden och hans
hustru lämnat Eriksson, skulle ärfva honom, Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
helst sökanden vore medellös, ansåge det vara med rättvisa och
billighet öfverensstämmande, att ansökningen bifölles.
Kammaradvokatfiskalsämbetet, som jämväl i ärendet sig yttrat, har
till en början meddelat, att, sedan Kungl. Maj:ts omförmälda dom gifvits,
ämbetet satt sig i förbindelse med gode mannen för Carl Johan Erikssons
okända arfvingar, ofvanbemälde Brinkman, och af denne bekommit redogörelse
för hans förvaltning af boet, af hvilken redovisning inhämtades,
bland annat, att boets egendom blifvit realiserad med undantag af hemmanet
Börshult, förpantningslägenheten Mossön och lägenheten Erikslund;
att Brinkman betalat boets gäld, därvid dock, enär försäljningsmedlen för
den realiserade egendomen tillika med boets kontanta tillgångar icke härtill
varit tillräckliga, uppkommit en boets skuld till Brinkman, den 9 sistlidna
maj uppgående till ett belopp af 442 kronor 21 öre.
På förfrågan af advokatfiskalsämbetet, huruvida, därest kronan komme
att afstå sin rätt till danaarf efter Carl Johan Eriksson, Brinkman åtnöjdes
att för utfående af sin omförmälda fordran hålla sig endast till
sökanden, hade Brinkman svarat jakande och till bevis härom afgifvit ett
så lydande skriftligt förklarande:
»Med anledning däraf att August Olsson i Erikslund hos Kungl.
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
9
Maj:t gjort underdånig framställning därom, att kronans rätt till danaarf
efter aflidne Carl Johan Eriksson från Mossön måtte varda efterskänkt till
förmån för Olsson, förklarar jag, på begäran af kammaradvokatfiskalsämbetet,
att jag, för den händelse kronans oiriförmälda rätt varder efterskänkt
till förmån för bemälde Olsson, befriar kronan från allt ansvar för
min hos ofvannämnda stärbhus ägande fordran, som den 9 maj 1903
uppgått till ett belopp af fyrahundrafyrtiotvå (442) kronor 21 öre. Söderköping
den 26 oktober 1903. C. Brinkman. Egenhändiga namnteckningen
bevittnas: Karl Karlsson, e. o. landskanslist, G. Karlsson, Söderköping.
»
Beträffande själfva saken har advokatfiskalsämbetet — med framhållande,
hurusom genom Brinkmans förklarande, som ämbetet ansåge
fullt betryggande, Kungl. Maj:t och kronan enligt ämbetets åsikt befriades
från allt ansvar för Brinkmans meranämnda fordran — hemställt, att,
med hänsyn till ej mindre hvad upplyst blifvit angående sökandens förhållande
till den aflidne och dennes afsikt att tillägga sökanden all sin
kvarlåtenskap, än äfven sökandens mindre bemedlade ställning, Kungl.
Maj:t måtte aflåta nådig proposition till Riksdagen i det af sökanden angifna
syfte, med skyldighet likväl för sökanden att gälda boets skuld till
Brinkman jämte ränta därå.»
Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit har Kungl. Maj:t
nu föreslagit Riksdagen att medgifva, att kronans rätt till ifrågavarande
danaarf måtte efterskänkas till förmån för sökanden, dock med villkor att
sökanden gäldade det belopp, för hvilket Carl Johan Erikssons efterlämnade
bo kunde häfta i skuld till länsmannen C. Brinkman jämte ränta därå.
Statsutskottet har icke haft något att emot Kungl. Maj:ts förevarande
framställning erinra och hemställer alltså,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må af
Riksdagen bifallas.
3:o.) I en till riksdagen aflåten proposition (n:o 49) af den 18 de- A^erd^^[
cember 1803 har Kungl. Maj:t meddelat följande: Dorotea Enan
»Ankan
Hilma Dorotea Enander afled den 1 maj 1899. I instrumentet deröfver
den efter henne den 9 i samma månad förrättade bouppteckning
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 4 Sami. 1 Afd. 24 Häft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
uppgäfs, att hon aflidit utan att efterlämna kända arfvingar, hvarjemte
boets behållning antecknades utgöra 1,168 kronor 18 öre.
Nu har i en till Kungl. Maj:t den 22 februari 1902 ingifven skrift
Sofia Charlotta Eleonora Enander, änka efter Hilma Dorotea Enanders
aflidne son, veterinären Josef Henning Enander, i underdånighet anhållit,
att Hilma Dorotea Enanders efterlämnade behållna egendom, hvilken, vid
det förhållande att hon vid sin död icke efterlämnat kända arfvingar,
skulle såsom danaarf tillfalla kronan, måtte öfverlåtas å sökanden; varande
vid ansökningen fogadt frejdbetyg, utvisande, att sökanden, som är född
den 29 mars 1862, åtnjuter medborgerligt förtroende och är för sin utkomst
hänvisad till sitt eget arbete.
Till stöd för berörda ansökning har anförts: Då sökanden trädde i
äktenskap med sin ofvanbemälde man, hade denne öfverlåtit hela det
honom då tillhöriga »inre lösörebo» å sin moder, hvilken före makarnes
giftermål vistats i sökandens mans hem. Mannen Enander hade därefter,
ända till sin år 1897 inträffade död, underhållit modern. Vid mannen
Enanders död hade sökanden, som då öfvertag^ vården om sin svärmoder
och därefter intill hennes död till största delen bekostat hennes uppehälle,
måst afträda boets tillgångar till urarfvakonkurs, därvid allt hvad sökanden
ägde, bland annat ett fullständigt lösörebo, gått förloradt.
öfver ansökningen har infordradt underdånigt utlåtande afgifvits af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län, som, med öfver1
ämnande af yttrande från magistraten i Söderköping, förklarat sig, lika
med magistraten, icke hafva något att erinra mot bifall till ansökningen.
Kammaradvokatfiskalsärnhetet, som jämväl på grund af nådig remiss
i ärendet sig yttrat, har meddelat, att, sedan till ämbetets kännedom kommit,
dels genom kungörelse i allmänna tidningarna, att änkan Hilma Dorotea
Enander aflidit utan att efterlämna kända arfvingar, och dels genom
enskildt meddelande, att några sådana arfvingar icke afhörts intill den 80
maj 1901, ämbetet låtit från den af rådstufvurätten i Söderköping förordnade
gode mannen för den aflidnas okända arfvingar infordra redovisning
öfver kvarlåtenskapen efter den aflidna, samt att, efter det dylik
redovisning ingått, befunnits, att danaarfsmedlen, efter afdrag för ^anordnad
aktoratsprovision, utgjorde 1,681 kronor 52 öre, som innestode i
statskontoret; och har advokatfiskalsämbetet, med hänsyn till hvad upplyst
blifvit angående sökandens förhållande till änkan Hilma Dorotea Enander
och i betraktande af sökandens mindre bemedlade ställning, hemställt om
aflåtande af nådig proposition till Riksdagen i det af sökanden angifna syfte.»
Statsutskottets Utlåtande N-o 39.
11
Med afseende å hvad i Ärendet sålunda förekommit har Kungl. Maj:t
nu föreslagit Riksdagen att medgifva, att kronans ratt till ifrågavarande
danaarf måtte efterskänkas till förmån för sökanden.
Statsutskottet hemställer,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
af Riksdagen bifallas.
4:o). I en den 22 januari innevarande år till riksdagen aflåten proposition
(n:o 57) har Kungl. Maj:t meddelat följande:
»Skomakaren Svante Leonard Forsberg från Sanda grindstuga i Mörkö
socken af Hölebo härad afled den 22 juni 1892. I instrumentet öfver
den efter honom den 1 därpåföljde juli förrättade bouppteckning finnes
antecknadt, att boets behållning utgjort 160 kronor 21 öre, samt att den
aflidne, som icke efterlämnat kända arfvingar, i lifstiden såsom sin önskan
uttalat, att hans kvarlåtenskap skulle tillfalla sömmerskan Sofia Jansson i
Sanda grindstuga, hvilken jämväl uppgifva boet. Till god man att omhändertaga
den aflidnes kvarlåtenskap och bevaka hans okände rättsinnehafvares
rätt förordnades fjärdingsmannen Carl Johan Jansson.
Vid Hölebo häradsrätt lät bemälda Sofia Jansson den 7 september
1892, under uppgift att förenämnde Forsberg till hennes förmån upprättat
ett muntligt testamente, för dödsfalls skull angående tillkomsten af samma
testamente på ed afhöra statdrängen Johan Ludvig Carlsson och hustrun
Anna Lovisa Pettersson, båda i Sanda, samt torparen Per Elias Gulander
från Bergalund, hvilka, enligt hvad af det vid förhöret förda protokoll
inhämtas, därvid berättade:
1 :o) Johan Ludvig Carlsson, att, då vittnet omkring ett år därförinnan
sammanträffat med Forsberg, utan att någon annan person därvid närvarit,
Forsberg yttrat, att Sofia Jansson, hos hvilken han innebodde, skulle, enär
han icke ägde kännedom om några släktingar, efter hans död bekomma
hans kvarlåtenskap; samt att Forsberg, hvilken vid omvittnade tillfället
handlat med fullt och sundt förstånd, fällt nämnda yttrande samtalsvis
och utan att uppmana vittnet att lägga detsamma på minnet såsom innefattande
hans yttersta vilja;
2:o) Anna Lovisa Pettersson, att Forsberg vid något tillfälle under
våren 1892, då vittnet sammanträffat med honom ensam, samtalsvis yttrat,
att, enär han tillbragt sin första barndom å barnhus och till följd däraf
Ang. danaarf
efter Svante
Leonard Forsberg.
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
icke kände till några släktingar, det vore hans mening, att Sofia Jansson
efter hans död skulle bekomma den behållning, som då möjligen kunde
finnas i boet, men att Forsberg, hvilken vid tillfället i fråga handlat fullt
redigt, icke uppmanat vittnet att lägga nämnda yttrande på minnet; samt
3:o) Ghilander, att vittnet kort tid före Forsbergs död besökt denne
å lasarettet i Trosa, där han då legat sjuk, men dock varit vid fullt och
redigt förstånd, samt att Forsberg på fråga af vittnet, hvem kvarlåtenskapen
efter hans död skulle tillfalla, svarat, att, om något blefve öfver,
Sofia Jansson skulle erhålla detsamma; dock hade Forsberg icke uppmanat
vittnet att lägga nämnda svar på minnet såsom innefattande något förordnande
af Forsberg.
Nu hafva i en till Kungl. Maj:t den 14 april 1903 ingifven skrift
torparen Johan August Andersson i Bråten, numera gift med ofvanbemälda
Sofia Jansson, samt denna sistnämnda i underdånighet anhållit, att
kronan måtte till sökandenas förmån afstå sin rätt till ifrågavarande danaarfsmedel,
till stöd för hvilken ansökning dels anförts, att Forsberg vid
upprepade tillfällen såsom sin önskan yttrat, att hans kvarlåtenskap skulle
tillfalla Sofia Jansson, som, enligt hvad framginge af ett utaf nämndemännen
Gustaf Anell i Skesa och C. F. Pettersson i Lundby den 21 februari
1903 utfärdadt, ansökningen bifogadt intyg, vore identisk med
sökanden Sofia Andersson, född Jansson, dels ock åberopats ej mindre af
vederbörande kyrkoherde år 1903 utfärdade särskilda bevis, att sökanden
Andersson, som vore född den 26 juni 1860, och hans hustru, Sofia
Jansson, född den 12 maj 1857, befunne sig i sådana ekonomiska omständigheter,
»att de bärgade sig, men icke heller mer», än äfven ett af
förra sjuksköterskan vid Trosa sjukhem Matilda Olivia Olsson, född
Gustafsson, den 6 januari 1903 på heder och samvete afgifvet intyg, att
bemälde Forsberg år 1892 intagits på sjukstugan i Trosa och där aflidit
den 22 juni samma år, samt att Forsberg, medan han varit vid full sans,
bedt Matilda Olivia Olsson att tillkalla någon för att skrifva hans testamente,
hvarigenom bemälda Sofia Jansson skulle få hela hans kvarlåtenskap,
enär såsom hans ord folio: »ingen är närmare eller har bättre gjort
sig förtjänt däraf», men att af vissa anledningar hans begäran icke kunnat
genast villfaras, hvarefter Forsberg icke vidare före sin död varit vid
full sans.
I anledning af den gjorda ansökningen hafva infordrade yttranden
afgifvits af vederbörande kronofogde, Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Södermanlands län och kammaradvokatfiskalsämbetet.
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
13
Kronofogden har meddelat, att han angående sökandenas lefnadsförhållanden
inhämtat, att sökanden hustru Andersson före sitt äktenskap
under femton år bott i samma hus som aflidne Forsberg och under denna
tid skött och vårdat honom; att sökanden Andersson under tio år varit
arbetare vid Oaxens kalkbruk i Mörkö socken, hvilken verksamhet han
emellertid under år 1902 till följd af vacklande hälsa måst lämna, hvarefter
han arrenderat torpet Bråten; att makarne Andersson visserligen icke
hade några barn, men att de till följd af dels mannens vacklande hälsa
och dels den omständighet, att de, som icke ägde något kapital, måst
skuldsätta sig för inköp af för torpets skötande nödiga kreatur och redskap
m. m., befunne sig i mindre goda ekonomiska omständigheter; samt
att makarne gjort sig kända för redbarhet och ordentlighet. På grund
häraf och då af handlingarna i ärendet framginge, att det varit aflidne
Forsbergs afsikt att till hustru Andersson öfverlämna all sin kvarlåtenskap,
ehuru denna afsikt icke kunnat komma till utförande, har kronofogden
förordat bifall till ansökningen.
Jämväl Kungl. Maj:ts befallningshafvande har, med hänsyn till de af
sökandena andragna omständigheter och hvad i öfrigt angående sökandenas
lefnadsförhållanden af kronofogden blifvit upplyst, tillstyrkt bifall till
ansökningen.
Kammaradvokatfiskalsämbetet har meddelat, att, sedan ämbetet, med
anledning af den nådiga remissen, låtit hos vederbörande gode man väcka
anspråk på den aflidnes kvarlåtenskap såsom danaarf, gode mannen till
ämbetet redovisat kvarlåtenskapen med ett belopp, hvilket efter afdrag af
den advokatfiskal tillkommande aktoratsprovision utgjorde 268 kronor
19 öre, som innestode i statskontoret; och har ämbetet, med hänsyn såväl
till hvad i ärendet blifvit upplyst särskilt beträffande den aflidnes afsikt
att tillägga hustru Andersson all sin kvarlåtenskap som ock till sökandenas
lefnadsförhållanden, hemställt, att den underdåniga ansökningen
måtte bifallas.»
Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit har Kungl. Maj:t
nu föreslagit Riksdagen att medgifva, att kronans rätt till ifrågavarande
danaarfsmedel måtte till sökandenas förmån efterskänkas.
Statsutskottet, som ej haft något att emot denna Kungl. Maj:ts framställning
erinra, hemställer alltså,
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 26 februari 1904.
På statsutskottets vägnar:
P. PEHRSON.
må
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1904:64 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Mafts särskilda propositioner angående efterskänkande af kronans rätt till fyra danaarf. s. 13 i texten