Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts särskilda propositioner angående efterskänkande af kronans rätt till fyra danaarf.

1904-02-26 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1904:39, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts särskilda propositioner angående efterskänkande af kronans rätt till fyra danaarf.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 3!).

1

mo a©.

Ank. till Riksd. kansli den 26 februari 1904, kl. 11,ao f. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts särskilda propositioner

angående efterskänkande af kronans rätt till fyra

danaarf.

(I. A.)

l:o) I en till Riksdagen aflåten proposition af den 18 december 1903

(n:o 29) har Kungl. Maj:t meddelat följande:

»Ogifta Ulrika Charlotta Nydahl förordnade genom ett den 7 november

1860 upprättadt testamente, att all hennes kvarlåtenskap, vare

sig löst eller fast, skulle efter hennes död tillfalla hennes oäkta sons,

handlanden Fredrik Wilhelm Dahlstedt, barn Charlotta Georgina Wilhelmina

Dahlstedt, Clara Elin Mathilda Dahlstedt och Bruno Wallentin

Dahlstedt.

Ulrika Charlotta Nydahl afled den 10 februari 1861; och utvisade

instrumentet öfver den efter henne den 16 i samma månad förrättade

bouppteckning, att boets tillgångar, däribland den i kvadraten n:o 25 i

dåvarande Motala köping belägna fasta egendomen n:o 2 med tillhörigheter,

upptagits till 5,175 kronor 10 öre och skulderna till 4,139 kronor

72 öre, hvadan behållningen antecknats utgöra 1,035 kronor 38 öre.

Nämnda fasta egendom hade Ulrika Charlotta Nydahl i lifstiden

genom köp år 1860 förvärfvat af sin ofvan bemälde son. Enär emelBih.

till Riksd. Prof. 1904. 4 Sami. 1 Afd. 24 Hä/t. fN:is 39—40.) 1

Ang. danaar

efter Ulrika

Charlotta Nydahl.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

lertid Ulrika Charlotta Nydahl afled, innan fastebref hann för henne utfärdas,

utställdes fastebrefvet i stället den 31 oktober 1861 å hennes

rättsinnehafvare.

Det af Ulrika Charlotta Nydahl upprättade testamentet bevakades

den 11 mars 1861 vid Aska häradsrätt, enligt uppgift, af då omyndiga

Charlotta Georgina Wilhelmina Dahlstedts, Clara Elin Mathilda Dahlstedts

och Bruno Wallentin Dahlstedts förmyndare samt blef, sedan häradsrätten

i anledning af bevakningen meddelat beslut, delgifvet Fredrik Wilhelm

Dahlstedt.

I en den 17 april innevarande år till Kung! Maj:t ingifven skrift

har nu bemälde Bruno Wallentin Dahlstedt för egen del och i uppgifven

egenskap af ombud för Carl Hagberg, såsom målsman för sin hustru

Charlotta Georgina Wilhelmina Dahlstedt — med förmälan, att, enär

Ulrika Charlotta Nydahl i lifstiden varit bosatt inom Skeda socken af

Hanekinds härad och testamentet vid sådant förhållande rätteligen borde

hafva bevakats vid Hanekinds häradsrätt, Carl Hagberg, såsom gift med

Charlotta Georgina Wilhelmina Dahlstedt och dåvarande förmyndare för

Bruno Wallentin Dahlstedt, låtit den 16 mars 1880 vid sistnämnda

häradsrätt bevaka testamentet, som därefter ånyo delgifvits Fredrik Wilhelm

Dahlstedt — i underdånighet anhållit, att, enär denna bevakningsåtgärd,

såsom för sent anställd, vore utan laga verkan samt på grund

häraf, och då Fredrik Wilhelm Dahlstedt, såsom oäkta son till Ulrika

Charlotta Nydahl, icke haft arfsrätt efter henne, Ulrika Charlotta Nydahls

efterlämnade tillgångar skulle tillfalla kronan såsom danaarf, kronan måtte

efterskänka sin ifrågavarande rätt till förmån för sökandena och deras numera

aflidna syster Clara Elin Mathilda Dahlstedts rättsinnehafvare.

öfver denna ansökning har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands

län afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, därvid Kungl.

Maj:ts befallningshafvande öfverlämnat yttrande från magistraten i Motala,

som, med hänsyn därtill att sökandena och deras aflidna systers rättsinnehafvare

skulle, därest kronan gjorde sin rätt i förevarande fall gällande,

blifva oförskylld! lidande därigenom, att deras förmyndare på sin

tid gjort sig skyldig till ett förbiseende, tillstyrkt bifall till ansökningen;

och har Kung!. Maj:ts befallningshafvande för egen del på de af magistraten

anförda skäl hemställt om bifall till sökandenas framställning.

Slutligen har på grund af nådig befallning kammaradvokatfiskalsämbetet

i ärendet sig yttrat, därvid ämbetet, med tillkännagifvande, att

ämbetet, som först genom den underdåniga ansökningen fått kännedom

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o HF>.

3

därom, att kronan kunnat göra anspråk på danaarf efter ölrika Charlotta

Nydahl, i följd däraf ej vidtagit någon åtgärd beträffande kvarlåtenskapen

efter henne, tillstyrkt, att, med afseende å hvad i ärendet förekommit,

nådig proposition till Riksdagen måtte aflåtas i det af sökandena angifna syfte.»

Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit har Kungl. Maj:t

nu föreslagit Riksdagen att medgifva, att den rätt till danaarf, som kunde

tillkomma kronan efter ofvanbemälda Ulrika Charlotta Nydahl, måtte

efterskänkas till förmån för sökandena och deras aflidna syster Clara Elin

Mathilda Dahlstedts rättsinnehafvare.

Statsutskottet, till hvars förberedande behandling denna proposition

blifvit hänvisad, har icke haft något att erinra mot hvad Kung!. Maj:t

sålunda föreslagit, hvadan utskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må

af Riksdagen bifallas.

2:o) Kungl. Maj:t har uti en till Riksdagen afbiten proposition (n:o 41) Mv- danaarf

af den 31 december 1903 meddelat följande: ''^Eritlson.

»Kopparslagaren Karl Johan Eriksson från Mossön under Börshult i

Torpa socken afled den 21 juni 1898 utan att efterlämna kända arfvingar.

Af instrumentet öfver den efter honom under därpå följde juli

månad förrättade bouppteckning inhämtas, att vid förrättningen tillstädesvarit,

förutom tillförordnade gode mannen för Erikssons okända arfvingar,

länsmannen C. Brinkman, jämväl arbetaren August Olsson i Erikslund,

hos hvilken den aflidne under senare tiden skulle varit boende, samt att

Erikssons efterlämnade tillgångar — däri ingingo hemmanet 1/7J mantal

frälse Börshult i Torpa socken, bevillningstaxeradt till 600 kronor, förpantningslägenheten

Mossön under ett mantal Börshult, värderad till 750

kronor, jämte tillhörande åbyggnader, värderade till 150 kronor, samt

lägenheten Erikslund under Tranås kvarn i Säby socken med åbyggnader,

värderad till 1,000 kronor — antecknats utgöra 3,092 kronor 40 öre

och skulderna 1,084 kronor 84 öre, hvadan behållningen uppgått till

2,007 kronor 56 öre.

Vid lagtima vårtinget med Ydre härad den 11 juli 1898 lät ofvanbemälde

August Olsson, under förmälan, att Eriksson i lifstiden till förmån

för August Olsson upprättat muntligt testamente, till bestyrkande

häraf på ed höra nedannämnda personer, hvilka därvid berättade:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

l:o) stenarbetare» Sven Johan Alfred Ekmark i Tranås: att vittnet

toge på sin ed riktigheten af följande, af vittnet författade och vid tillfället

ingifna attest:

»Minnesteckning.

C. J. Eriksson sade till mig uti sistlidna februari månad och sedan

vid flera åtskilliga tillfällen, att hans fosterson August Olsson skulle flytta

till honom i vår och att han och hans hustru skulle sköta om honom

på gamla dar; och skulle de få ärfva honom. Då frågade jag, om Eriksson

ej hade några släktingar. »Inte som jag vet», svarade han, »men om

så skulle vara, skall de hafva eu tredjedel och August och hans hustru

två tredjedelar.» Sedan de på våren flyttat till Eriksson, sporde jag eu

tid efteråt honom: »Nå hvad tycker Eriksson om sin fosterson», hvarpå

Eriksson svarade: »Jo jag har det så roligt och bra nu, skall Ekmark tro,

de äro så snälla och August är så arbetsam, han knogar bland stenarna,

som Ekmark har väl sett, och det är väl icke underligt, jag har ju sagt,

att det skall bli hans en gång, när jag dör»;

hvarjämte vittnet tilläde, dels att Eriksson på vittnets fråga, om han

ej skulle skrifva testamente, svarat, »det är väl ej så brådt om, jag har

ju ändå lofvat August, att han skall få ärfva mig», dels äfven att vid

de nu omvittnade tillfällena någon annan än vittnet ej varit närvarande;

2:o) Sven Inge Petersson i Tranås: att vittnet toge på sin ed riktigheten

af innehållet i en så lydande attest:

»Uti december månad förra året och åtskilliga gånger under detta

år voro numera döde Eriksson från Mossön och jag tillsammans och språkade

som gamla goda vänner om hvarjehanda, och då bland annat föll

talet sig så: »hvem skall ärfva dig, har du några släktingar?» Han svarade

då: »jo jag har en bror i Ryssland, men jag vet ej, om han lefver,

men jag har en fosterson, August, som skall ärfva mig, och skall

han och hans hustru komma till mig i vår och vårda mig på gamla dar,

för han är så snäll och rar.» Och sedan August flyttat till Erikslund i

våras, talade jag ofta med Eriksson och var han mycket glad och belåten,

för August var så arbetsam. Jag har varit bekant med mannen

omkring 50 år, men vet ej, om han har några släktingar»;

hvarefter vittnet tilläde, att vid de omvittnade tillfällena någon annan

än vittnet ej varit närvarande; samt

3:o) Gustaf Petersson i Säthälla: att den 28 mars 1898, då vittnet

jämte andra personer biträdt vid August Olssons flyttning till Erikslund,

Eriksson enskildt yttrat till vittnet, att August Olsson skulle få all hans

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande, N:o 3S.

5

kvarlåtenskap, enär August Olsson vore hans fosterson och Eriksson fäst

sig så mycket vid honom; att vid middagen samma dag, då tio personer

varit närvarande, Eriksson yttrat: »jag högaktar eder alla, emedan I hjälpt

August med flyttningen i detta svåra väglaget, själf har jag haft mycket

brådt om att få allt i ordning, och det vore godt, om August vore belåten

och finge trefnad här, ty nu vill jag lämna honom det som det står»;

och hade vittnena tillika sammanstämmande intygat, att de af Erikssons

yttranden fått den uppfattningen, att Erikssons mening varit, att

August Olsson skulle få allt hvad Eriksson ägde.

Vid ytterligare vittnesförhör, som i enahanda syfte den 3 oktober

1898 hölls vid Ydre häradsrätt, anförde (Jarl Sandberg i Iraneryd, att

vittnet, som jämte flera andra personer, bland dem förut afbörda vittnet

Gustaf Petersson, biträdt vid August Olssons flyttning till Eriksson, därvid

hört den sistnämnde yttra, att August Olsson, som alltsedan barndomen

varit upptagen till fosterson af Eriksson, skulle erhålla all dennes

kvarlåtenskap; att Eriksson äfven förut vid åtskilliga tillfällen, under omnämnande

att han icke ägde några anförvanter med undantag af en brorson,

som emellertid antagligen dåmera vore död, till vittnet uttalat sin

synnerliga välvilja för August Olsson och sin afsigt att denne efter Erikssons

död skulle bekomma all hans egendom; att Eriksson vid samtliga

dessa tillfällen varit vid fullt och sundt förstånd och handlat frivilligt;

samt att orsaken, hvarför det ifrågakomna förordnandet icke blifvit skriftligen

affattadt, enligt vittnets förmenande varit den, att Eriksson, som

till följd af ett slaganfall plötsligen aflidit, ansett, att »därtill ännu varit

god tid».

Protokollen öfver de två vittnesförhören ingåfvos i bevakningsändamål

berörda den 3 oktober 1898 till häradsrätten, som resolverade, att

testamentet skulle delgifvas den aflidnes närmaste arfvingar eller, därest

sådana ej funnes, kronans ombudsman i orten, hvilka ägde att inom

natt och år från delfåendet testamentet genom stämning i laga ordning

klandra.

Sedan i anledning häraf tillförordnade kronofogden M. Julin, å Kungl

Maj:ts och kronans vägnar, instämt August Olsson till Ydre häradsrätt

med yrkande, bland annat, att, som ifrågavarande muntliga förordnande,

på grund hvaraf August Olsson syntes vilja göra anspråk på kvarlåtenskapen

efter Eriksson, icke tillkommit i öfverensstämmelse med gällande

lag, Kungl. Maj:t och kronan, som, vid det förhållande att kända arfvingar

efter Eriksson icke funnes, vore berättigad till hans kvarlåtenskap,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

måtte, oafsedt berörda förordnande, förklaras äga rätt till danaarf efter

Eriksson, yttrade häradsrätten i utslag den 9 juli 1900, såvidt nu är i

fråga, att som ifrågavarande, af August Olsson såsom testamente efter

Carl Johan Eriksson bevakade yttranden ej tillkommit i den ordning,

som för giltigheten af muntligt testamente funnes stadgad i 16 kapitlet

1 § ärfdabalken, förklarades samma yttranden icke utgöra hinder för

Kungl. Maj:t och kronan att såsom danaarf tillträda Erikssons efterlämnade

egendom.

I detta häradsrättens utslag gjorde Göta hofrätt, hvarest August Olsson

efter vad fullföljde talan, ej ändring. Sedan August Olsson i underdånighet

sökt att få till Konungens pröfning hemställa hofrättens dom och

högsta domstolen vid sakens föredragning bifallit af August Olsson gjord

framställning att få Gustaf Petersson i Säthälla och Carl Sandberg i Traneryd

vid Norra Vedbo häradsrätt såsom vittnen i saken ånyo hörde, berättade

bemälde personer vid med dem anställdt förhör:

l:o) Gustaf Petersson, efter det hans ofvan omförmälda vittnesberättelse

vid förhör den 11 juli 1898 inför Ydre häradsrätt blifvit uppläst,

att han till alla delar vitsordade denna berättelse med följande tillägg: att

vittnet, som jämte vittnet Sandberg och åtskilliga andra personer den 28

mars 1898 biträdt August Olsson vid flyttning af dennes lösegendom till

lägenheten Erikslund, efter framkomsten dit på förmiddagen samtalat med

Carl Johan Eriksson, därvid denne tackat vittnet för biträdet vid flyttningen

och i sammanhang därmed yttrat, att hans mening vore, att August

Olsson »skulle få allt hvad Eriksson ägde och hade»; att vittnet med anledning

häraf frågat, huru nära August Olsson och Eriksson varit släkt,

därtill Eriksson genmält, att något blodsband ej förefunnes dem emellan,

men att Eriksson åtta eller nio år före omvittnade samtalet upptagit

August Olsson såsom fosterson och under nämnda tid »fäst sig så mycket»

vid denne, att han »ville gifva honom all sin egendom», och därvid

ytterligare tillagt: »Ni skall få höra längre fram på dagen»; att på vittnets

fråga, huruvida det »varit testamente mellan honom och August

Olsson», Eriksson svarat: »Nej, det är det ej, men jag skänker honom

det ändå»; att, då vittnet jämte öfriga omvittnade personer senare på dagen

ätit middag hos Eriksson å Erikslund, denne i ett tal till de församlade

tackat dem för deras biträde vid flyttningen af sakerna och i sammanhang

därmed yttrat: »Nu hören I det god vänner, så mycket jag äger och

har skall Olsson hafva, han skall hafva det sådant det står och befinnes,

så öfverlämnar jag det nu till honom»; att August Olsson och dennes

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.9.

7

hustru vid tillfället upprepade gånger uttryckt sin tacksamhet för gåfvan

och i sällskap med Eriksson och öfriga närvarande personer besett husbyggnaderna

å Erikslund både utvändigt och invändigt, därunder Eriksson

flera särskilda gånger ytterligare bekräftat gåfvan af all sin egendom

till August Olsson, som däröfver uttryckt sin tacksamhet; att Eriksson,

då han sagt sig skänka sin egendom till August Olsson, användt yttrandet:

»jag bortskänker allt livad jag äger och tiar», men ej nyttjat uttrycken

testamente eller gåfva med varm hand; samt att Eriksson vid tillfället

handlat med fullt och sundt förnuft samt utan tvång eller förledande; och

2:o) Sandberg, efter det jämväl vittnet erhållit del af sitt ofvan omförmälda

den 3 oktober 1898 inför Ydre häradsrätt afgifna vittnesmål,

att vittnet vitsordade detta vittnesmål med tillägg, att vid den af Gustaf

Petersson omvittnade middagen Eriksson i sitt tal till de närvarande tackat

dem för lämnadt biträde vid flyttningen till Erikslund af August

Olssons lösegendom och i sammanhang därmed yttrat, att Eriksson »efter

sin död skulle skänka August Olsson och hans hustru allt hvad Eriksson

ägde och hade, om de voro snälla och skötte honom till hans dödsdag»;

att Eriksson ej vid tillfället nämnt ordet testamente, men att, såvidt vittnet

kunnat uppfatta, Erikssons mening vid tillfället varit, att äganderätten

till all Erikssons egendom först efter hans död skulle öfvergå å makarna

Olsson; samt att Eriksson vid tillfället handlat med sundt och fullt förnuft

samt frivilligt.

Hofrättens dom blef af Kungl. Maj:t genom dom den 4 mars innevarande

år fastställd.

Nu har i en den 17 sistlidne juni till finansdepartementet ingifven

ansökning August Olsson anhållit, att kronans rätt till danaarf efter merbemälde

Carl Johan Eriksson måtte efterskänkas till förmån för sökanden,

och därvid företett dels ett för sökanden utfärdadt prästbetyg, utvisande,

att han är född den 25 augusti 1855, åtnjuter medborgerligt förtroende

och är medellös, dels äfven två så lydande intyg:

»Undertecknade, som den 28 mars 1898 biträdde, då August Olsson

i Erikslund dit flyttade sina saker, kunna intyga, att hans fosterfader

Carl Johan Eriksson från Mossön under Börshult då i vår gemensamma

närvaro med fullt och sundt förstånd samt af fri vilja förklarat sin

yttersta vilja vara, att hans fosterson August Olsson skulle bekomma allt

hvad Eriksson lämnade efter sig. Detta kunna vi med ed bekräfta. Säthälla

och Traneryd den 25 november 1900. G. Petterson, Carl Sandberg.

På en gång närvarande vittnen: Frans Gustafsson, Säthälla, Johan Eneroth.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

»Att undertecknade, som voro personligen bekanta med aflidne Carl

Johan Eriksson från Mossön i Torpa socken af Östergötlands län, vid

upprepade samtal med denne hört honom alltid benämna August Olsson

»min fosterson», det varder härmed på begäran intygadt, äfvensom att

Olsson under sin barndom några år vistats hos den aflidne under dennes

lifstid. Lilla Mölarp, Lundarp och Siggarp den 10 juli 1903. Frithiof

Johansson, ordförande i Säby sockens kommunalstämma adress Tranås

Lilla Mölarp, Samuel Gustafsson, nämndeman adress Tranås, Lundarp,

Axel Johansson, Siggarp, landtbrukare adress Tranås. Bevittnas af Emil

Wetterhall, fanjunkare adress Tranås, J. Johansson, Ballstorp Tranås.»

öfver berörda ansökning har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Jönköpings län afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, däri Kungl. Maj:ts

befallningshafvande anfört, att med afseende därå, att Carl Johan Eriksson

enligt handlingarnas föranledande under sista tiden af sin lefnad varit

boende tillsammans med och erhållit vård af sökanden och hans hustru,

att sökanden af Eriksson betraktats och behandlats som fosterson samt att

vittnesberättelserna otvetydigt gåfve vid handen, att det varit Erikssons

mening, att sökanden, såsom ersättning för den vård, sökanden och hans

hustru lämnat Eriksson, skulle ärfva honom, Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

helst sökanden vore medellös, ansåge det vara med rättvisa och

billighet öfverensstämmande, att ansökningen bifölles.

Kammaradvokatfiskalsämbetet, som jämväl i ärendet sig yttrat, har

till en början meddelat, att, sedan Kungl. Maj:ts omförmälda dom gifvits,

ämbetet satt sig i förbindelse med gode mannen för Carl Johan Erikssons

okända arfvingar, ofvanbemälde Brinkman, och af denne bekommit redogörelse

för hans förvaltning af boet, af hvilken redovisning inhämtades,

bland annat, att boets egendom blifvit realiserad med undantag af hemmanet

Börshult, förpantningslägenheten Mossön och lägenheten Erikslund;

att Brinkman betalat boets gäld, därvid dock, enär försäljningsmedlen för

den realiserade egendomen tillika med boets kontanta tillgångar icke härtill

varit tillräckliga, uppkommit en boets skuld till Brinkman, den 9 sistlidna

maj uppgående till ett belopp af 442 kronor 21 öre.

På förfrågan af advokatfiskalsämbetet, huruvida, därest kronan komme

att afstå sin rätt till danaarf efter Carl Johan Eriksson, Brinkman åtnöjdes

att för utfående af sin omförmälda fordran hålla sig endast till

sökanden, hade Brinkman svarat jakande och till bevis härom afgifvit ett

så lydande skriftligt förklarande:

»Med anledning däraf att August Olsson i Erikslund hos Kungl.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

9

Maj:t gjort underdånig framställning därom, att kronans rätt till danaarf

efter aflidne Carl Johan Eriksson från Mossön måtte varda efterskänkt till

förmån för Olsson, förklarar jag, på begäran af kammaradvokatfiskalsämbetet,

att jag, för den händelse kronans oiriförmälda rätt varder efterskänkt

till förmån för bemälde Olsson, befriar kronan från allt ansvar för

min hos ofvannämnda stärbhus ägande fordran, som den 9 maj 1903

uppgått till ett belopp af fyrahundrafyrtiotvå (442) kronor 21 öre. Söderköping

den 26 oktober 1903. C. Brinkman. Egenhändiga namnteckningen

bevittnas: Karl Karlsson, e. o. landskanslist, G. Karlsson, Söderköping.

»

Beträffande själfva saken har advokatfiskalsämbetet — med framhållande,

hurusom genom Brinkmans förklarande, som ämbetet ansåge

fullt betryggande, Kungl. Maj:t och kronan enligt ämbetets åsikt befriades

från allt ansvar för Brinkmans meranämnda fordran — hemställt, att,

med hänsyn till ej mindre hvad upplyst blifvit angående sökandens förhållande

till den aflidne och dennes afsikt att tillägga sökanden all sin

kvarlåtenskap, än äfven sökandens mindre bemedlade ställning, Kungl.

Maj:t måtte aflåta nådig proposition till Riksdagen i det af sökanden angifna

syfte, med skyldighet likväl för sökanden att gälda boets skuld till

Brinkman jämte ränta därå.»

Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit har Kungl. Maj:t

nu föreslagit Riksdagen att medgifva, att kronans rätt till ifrågavarande

danaarf måtte efterskänkas till förmån för sökanden, dock med villkor att

sökanden gäldade det belopp, för hvilket Carl Johan Erikssons efterlämnade

bo kunde häfta i skuld till länsmannen C. Brinkman jämte ränta därå.

Statsutskottet har icke haft något att emot Kungl. Maj:ts förevarande

framställning erinra och hemställer alltså,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må af

Riksdagen bifallas.

3:o.) I en till riksdagen aflåten proposition (n:o 49) af den 18 de- A^erd^^[

cember 1803 har Kungl. Maj:t meddelat följande: Dorotea Enan
»Ankan

Hilma Dorotea Enander afled den 1 maj 1899. I instrumentet deröfver

den efter henne den 9 i samma månad förrättade bouppteckning

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 4 Sami. 1 Afd. 24 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

uppgäfs, att hon aflidit utan att efterlämna kända arfvingar, hvarjemte

boets behållning antecknades utgöra 1,168 kronor 18 öre.

Nu har i en till Kungl. Maj:t den 22 februari 1902 ingifven skrift

Sofia Charlotta Eleonora Enander, änka efter Hilma Dorotea Enanders

aflidne son, veterinären Josef Henning Enander, i underdånighet anhållit,

att Hilma Dorotea Enanders efterlämnade behållna egendom, hvilken, vid

det förhållande att hon vid sin död icke efterlämnat kända arfvingar,

skulle såsom danaarf tillfalla kronan, måtte öfverlåtas å sökanden; varande

vid ansökningen fogadt frejdbetyg, utvisande, att sökanden, som är född

den 29 mars 1862, åtnjuter medborgerligt förtroende och är för sin utkomst

hänvisad till sitt eget arbete.

Till stöd för berörda ansökning har anförts: Då sökanden trädde i

äktenskap med sin ofvanbemälde man, hade denne öfverlåtit hela det

honom då tillhöriga »inre lösörebo» å sin moder, hvilken före makarnes

giftermål vistats i sökandens mans hem. Mannen Enander hade därefter,

ända till sin år 1897 inträffade död, underhållit modern. Vid mannen

Enanders död hade sökanden, som då öfvertag^ vården om sin svärmoder

och därefter intill hennes död till största delen bekostat hennes uppehälle,

måst afträda boets tillgångar till urarfvakonkurs, därvid allt hvad sökanden

ägde, bland annat ett fullständigt lösörebo, gått förloradt.

öfver ansökningen har infordradt underdånigt utlåtande afgifvits af

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län, som, med öfver1

ämnande af yttrande från magistraten i Söderköping, förklarat sig, lika

med magistraten, icke hafva något att erinra mot bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsärnhetet, som jämväl på grund af nådig remiss

i ärendet sig yttrat, har meddelat, att, sedan till ämbetets kännedom kommit,

dels genom kungörelse i allmänna tidningarna, att änkan Hilma Dorotea

Enander aflidit utan att efterlämna kända arfvingar, och dels genom

enskildt meddelande, att några sådana arfvingar icke afhörts intill den 80

maj 1901, ämbetet låtit från den af rådstufvurätten i Söderköping förordnade

gode mannen för den aflidnas okända arfvingar infordra redovisning

öfver kvarlåtenskapen efter den aflidna, samt att, efter det dylik

redovisning ingått, befunnits, att danaarfsmedlen, efter afdrag för ^anordnad

aktoratsprovision, utgjorde 1,681 kronor 52 öre, som innestode i

statskontoret; och har advokatfiskalsämbetet, med hänsyn till hvad upplyst

blifvit angående sökandens förhållande till änkan Hilma Dorotea Enander

och i betraktande af sökandens mindre bemedlade ställning, hemställt om

aflåtande af nådig proposition till Riksdagen i det af sökanden angifna syfte.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N-o 39.

11

Med afseende å hvad i Ärendet sålunda förekommit har Kungl. Maj:t

nu föreslagit Riksdagen att medgifva, att kronans ratt till ifrågavarande

danaarf måtte efterskänkas till förmån för sökanden.

Statsutskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må

af Riksdagen bifallas.

4:o). I en den 22 januari innevarande år till riksdagen aflåten proposition

(n:o 57) har Kungl. Maj:t meddelat följande:

»Skomakaren Svante Leonard Forsberg från Sanda grindstuga i Mörkö

socken af Hölebo härad afled den 22 juni 1892. I instrumentet öfver

den efter honom den 1 därpåföljde juli förrättade bouppteckning finnes

antecknadt, att boets behållning utgjort 160 kronor 21 öre, samt att den

aflidne, som icke efterlämnat kända arfvingar, i lifstiden såsom sin önskan

uttalat, att hans kvarlåtenskap skulle tillfalla sömmerskan Sofia Jansson i

Sanda grindstuga, hvilken jämväl uppgifva boet. Till god man att omhändertaga

den aflidnes kvarlåtenskap och bevaka hans okände rättsinnehafvares

rätt förordnades fjärdingsmannen Carl Johan Jansson.

Vid Hölebo häradsrätt lät bemälda Sofia Jansson den 7 september

1892, under uppgift att förenämnde Forsberg till hennes förmån upprättat

ett muntligt testamente, för dödsfalls skull angående tillkomsten af samma

testamente på ed afhöra statdrängen Johan Ludvig Carlsson och hustrun

Anna Lovisa Pettersson, båda i Sanda, samt torparen Per Elias Gulander

från Bergalund, hvilka, enligt hvad af det vid förhöret förda protokoll

inhämtas, därvid berättade:

1 :o) Johan Ludvig Carlsson, att, då vittnet omkring ett år därförinnan

sammanträffat med Forsberg, utan att någon annan person därvid närvarit,

Forsberg yttrat, att Sofia Jansson, hos hvilken han innebodde, skulle, enär

han icke ägde kännedom om några släktingar, efter hans död bekomma

hans kvarlåtenskap; samt att Forsberg, hvilken vid omvittnade tillfället

handlat med fullt och sundt förstånd, fällt nämnda yttrande samtalsvis

och utan att uppmana vittnet att lägga detsamma på minnet såsom innefattande

hans yttersta vilja;

2:o) Anna Lovisa Pettersson, att Forsberg vid något tillfälle under

våren 1892, då vittnet sammanträffat med honom ensam, samtalsvis yttrat,

att, enär han tillbragt sin första barndom å barnhus och till följd däraf

Ang. danaarf

efter Svante

Leonard Forsberg.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

icke kände till några släktingar, det vore hans mening, att Sofia Jansson

efter hans död skulle bekomma den behållning, som då möjligen kunde

finnas i boet, men att Forsberg, hvilken vid tillfället i fråga handlat fullt

redigt, icke uppmanat vittnet att lägga nämnda yttrande på minnet; samt

3:o) Ghilander, att vittnet kort tid före Forsbergs död besökt denne

å lasarettet i Trosa, där han då legat sjuk, men dock varit vid fullt och

redigt förstånd, samt att Forsberg på fråga af vittnet, hvem kvarlåtenskapen

efter hans död skulle tillfalla, svarat, att, om något blefve öfver,

Sofia Jansson skulle erhålla detsamma; dock hade Forsberg icke uppmanat

vittnet att lägga nämnda svar på minnet såsom innefattande något förordnande

af Forsberg.

Nu hafva i en till Kungl. Maj:t den 14 april 1903 ingifven skrift

torparen Johan August Andersson i Bråten, numera gift med ofvanbemälda

Sofia Jansson, samt denna sistnämnda i underdånighet anhållit, att

kronan måtte till sökandenas förmån afstå sin rätt till ifrågavarande danaarfsmedel,

till stöd för hvilken ansökning dels anförts, att Forsberg vid

upprepade tillfällen såsom sin önskan yttrat, att hans kvarlåtenskap skulle

tillfalla Sofia Jansson, som, enligt hvad framginge af ett utaf nämndemännen

Gustaf Anell i Skesa och C. F. Pettersson i Lundby den 21 februari

1903 utfärdadt, ansökningen bifogadt intyg, vore identisk med

sökanden Sofia Andersson, född Jansson, dels ock åberopats ej mindre af

vederbörande kyrkoherde år 1903 utfärdade särskilda bevis, att sökanden

Andersson, som vore född den 26 juni 1860, och hans hustru, Sofia

Jansson, född den 12 maj 1857, befunne sig i sådana ekonomiska omständigheter,

»att de bärgade sig, men icke heller mer», än äfven ett af

förra sjuksköterskan vid Trosa sjukhem Matilda Olivia Olsson, född

Gustafsson, den 6 januari 1903 på heder och samvete afgifvet intyg, att

bemälde Forsberg år 1892 intagits på sjukstugan i Trosa och där aflidit

den 22 juni samma år, samt att Forsberg, medan han varit vid full sans,

bedt Matilda Olivia Olsson att tillkalla någon för att skrifva hans testamente,

hvarigenom bemälda Sofia Jansson skulle få hela hans kvarlåtenskap,

enär såsom hans ord folio: »ingen är närmare eller har bättre gjort

sig förtjänt däraf», men att af vissa anledningar hans begäran icke kunnat

genast villfaras, hvarefter Forsberg icke vidare före sin död varit vid

full sans.

I anledning af den gjorda ansökningen hafva infordrade yttranden

afgifvits af vederbörande kronofogde, Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Södermanlands län och kammaradvokatfiskalsämbetet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

13

Kronofogden har meddelat, att han angående sökandenas lefnadsförhållanden

inhämtat, att sökanden hustru Andersson före sitt äktenskap

under femton år bott i samma hus som aflidne Forsberg och under denna

tid skött och vårdat honom; att sökanden Andersson under tio år varit

arbetare vid Oaxens kalkbruk i Mörkö socken, hvilken verksamhet han

emellertid under år 1902 till följd af vacklande hälsa måst lämna, hvarefter

han arrenderat torpet Bråten; att makarne Andersson visserligen icke

hade några barn, men att de till följd af dels mannens vacklande hälsa

och dels den omständighet, att de, som icke ägde något kapital, måst

skuldsätta sig för inköp af för torpets skötande nödiga kreatur och redskap

m. m., befunne sig i mindre goda ekonomiska omständigheter; samt

att makarne gjort sig kända för redbarhet och ordentlighet. På grund

häraf och då af handlingarna i ärendet framginge, att det varit aflidne

Forsbergs afsikt att till hustru Andersson öfverlämna all sin kvarlåtenskap,

ehuru denna afsikt icke kunnat komma till utförande, har kronofogden

förordat bifall till ansökningen.

Jämväl Kungl. Maj:ts befallningshafvande har, med hänsyn till de af

sökandena andragna omständigheter och hvad i öfrigt angående sökandenas

lefnadsförhållanden af kronofogden blifvit upplyst, tillstyrkt bifall till

ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har meddelat, att, sedan ämbetet, med

anledning af den nådiga remissen, låtit hos vederbörande gode man väcka

anspråk på den aflidnes kvarlåtenskap såsom danaarf, gode mannen till

ämbetet redovisat kvarlåtenskapen med ett belopp, hvilket efter afdrag af

den advokatfiskal tillkommande aktoratsprovision utgjorde 268 kronor

19 öre, som innestode i statskontoret; och har ämbetet, med hänsyn såväl

till hvad i ärendet blifvit upplyst särskilt beträffande den aflidnes afsikt

att tillägga hustru Andersson all sin kvarlåtenskap som ock till sökandenas

lefnadsförhållanden, hemställt, att den underdåniga ansökningen

måtte bifallas.»

Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit har Kungl. Maj:t

nu föreslagit Riksdagen att medgifva, att kronans rätt till ifrågavarande

danaarfsmedel måtte till sökandenas förmån efterskänkas.

Statsutskottet, som ej haft något att emot denna Kungl. Maj:ts framställning

erinra, hemställer alltså,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition

af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 26 februari 1904.

På statsutskottets vägnar:

P. PEHRSON.

må

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1904:64 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Mafts särskilda propositioner angående efterskänkande af kronans rätt till fyra danaarf. s. 13 i texten