Skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande allmän polisförfattning för rikets städer och därmed jämförliga orter. Till utskottets förberedande behandling har blifvit hänvisad en af herr A. Hedin inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 210, så lydande: »Med anledning af en vid sistlidne riksdag af undertecknad väckt motion afgaf kammarens fjärde tillfälliga utskott ett utlåtande
1905-04-03 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 4TU 1905:21, Skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande allmän polisförfattning för rikets städer och därmed jämförliga orter. Till utskottets förberedande behandling har blifvit hänvisad en af herr A. Hedin inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 210, så lydande: »Med anledning af en vid sistlidne riksdag af undertecknad väckt motion afgaf kammarens fjärde tillfälliga utskott ett utlåtande
Dokumentets text
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 21.
1
N:o 21.
Ank. till Eiksd. kansli den 3 april 1905, kl. 2 e. m.
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
rörande allmän polisförfattning för rikets städer och därmed
jämförliga orter.
Till utskottets förberedande behandling har blifvit hänvisad en
af herr A. Hedin inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 210, så
lydande:
»Med anledning af en vid sistlidne riksdag af undertecknad väckt
motion afgaf kammarens fjärde tillfälliga utskott ett utlåtande (n:o 7),
som på grundvalen af en synnerligen fullständig och noggrann undersökning
hemställde, att kammaren måtte för sin del besluta en riksdagsskrivelse
till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t ville på de
af utskottet anförda grunder låta utarbeta en allmän polisförfattning
för rikets städer och därmed jämförliga orter.
Denna hemställan blef af Andra Kammaren enhälligt bifallen.
Första Kammarens tillfälliga utskott (n:o 1) tillstyrkte (uti. n:o 20)
kammaren att biträda Andra Kammarens beslut; men kammaren afslog
denna hemställan.
I syfte att motionärens misshaglighet ej måtte föranleda ett
ytterligare uppskof med en lagstiftningsåtgärd, till hvilken, hur ange
Bih.
till Biksd. Prat. 1905. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 19 Käft. (N:o 21.) 1
2
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 21.
lägen den ock är, ett initiativ säkerligen ej kan väntas af den nuvarande
chefen för justitiedepartementet, har jäg önskat, att frågan måtte i
år förnyas af någon annan ledamot af Ändra Kammaren. Men detta
har man ansett för olämpligt.
Då man_ sagt, att om exempel funnes å det rättslöshetstillstånd,
jag omtalat, jag nog skulle hafva omförmält dem, skall jag erinra
därom, att jag med exempel från den senaste tiden skulle kunna ådraga
nu i tjänst varande personer just sådan behandling, för hvilken Andra
Kammaren önskar att de måtte genom lag skyddas, och att exempel
från längre tid tillbaka skulle förkastas såsom intet bevisande i afseende
å nuvarande förhållanden. I dessa dagar har jag från en af rikets
större städer mottagit en dokumenterad framställning angående ett
afskedande, som jag ej kan tro att någon annan skulle gilla än de,
som bruka och missbruka det godtycke, som beträffande polismännen
gäller i lags ställe.
_Att en makt å ena, en rättslöshet å andra sidan, sådana som de
af mig öfverklagade, någonsin och någonstädes ansetts kunna ingå i
en för lagbunden ansedd samhällsordning, det har jag ej hört omtalas.
Det ligger också utanför hvad kännedom om människosinnet och erfarenhet
om okontrollerad maktfullkomlighet gjort till en af de allmännast
erkända sanningar: att en sådan öfver- och underordnads
inbördes ställning är fördärfiig för båda och nödvändigtvis skadlig för
den enskilda rätt och det allmänna intresse, med hvilka de hafva att
taga befattning.
De meddelanden, jag nu liksom förlidet år mottagit från personer,
som i denna sak hafva att åberopa egna och kamraters rön — personer,
som sagt sig vara beredda, »därest annat ej hjälper», att låta sina meddelanden
offentliggöras med uppgift om namn, befattning, tjänstgöringsort,
skall jag ej heller nu anföra. Ty det är ej nog att, såsom
en af dem säger, vi hafva att »motse straff för ingen annan förbrytelse
är den att hafva talat sanning utan ett enda ords afvikelse», — deras
förutsättning, att nämligen detta skulle »hjälpa», är allt för oviss, till
och med osannolik.
En särskild följd af en militärisk kommandorätt och lydnadsplikt
i ting, där det å ena sidan ej gifves något sådant skäl för dem, som
i militära saker kan vara fallet, men å andra sidan kontrollen, som i
dessa finnes, är utesluten — hvilket väl är höjdpunkten af det irresonabla
i systemet godtycke i stället för lag — skall jag erinra om, därför att den
numera har en så vidfamn ande tillämplighet enligt andra länders erfarenhet,
som torde blifva äfven vår. Det är den i partipolitikens intresse
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 21.
äskade ovillkorliga subordinationen med påföljd af det dagliga brödets
förlust, när påfordrad blind tydnad utanför tjänsten vägras.
Skall vårt land falla under ministerstyrelse, ej med parlamentarisk
kontroll såsom i andra länder, utan en ministerstyrelse, som kommenderar
representationen, då får man lära hvad talrika staters och kårers
betjänteklasser i en legalt och ekonomiskt svag och beroende ställning betyda
såsom valagenter. Det är anmärkningsvärdt, hvad alla partier lätt foga
sig i dylikt. På kejsardömets tid voro de liberala förbittrade, då tillsättningen
af folkskolelärare lades i prefekternas hand. Men sedermera
har man ej på tre och ett hälft årtionde hunnit ställa sådant till
rätta. Den dag kan komma, då det bolagsregerade Sverige får samma
present af en lydig Riksdag, hvars kommenderande ministär säger: Eftersom
staten betalar nära på allt hvad folkskolan kostar (hvad icke nu
är, kan snart blifva), bör staten tillsätta och afskeda folkskolelärare.
Och »staten, det är jag», ministären genom sina landshöfdingar.
Hur Sverige tenderar till det slags ministerstyrelse, som här ofvan
nämndes, bör ej vara svårt att se. Jag har för öfrigt mer än en gång
påpekat det.
Jag föreslår,
att Andra Kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t ville låta på de af utskottet
i dess utlåtande n:o 7 år 1904 anförda grunder utarbeta en allmän
polisförfattning för rikets städer och därmed jämförliga orter.»
I det af fjärde tillfälliga utskottet vid fjorårets riksdag afgifna,
af motionären omförmälda utlåtandet anfördes bland annat,
att utskottet erhållit upplysningar rörande organisationen af polisväsendet
inom 77 af rikets städer;
att i 24 af dessa städer stadganden saknades rörande polismäns
antagande och entledigande samt om deras befogenheter och skyldigheter;
att i 2 städer borgmästaren och i 28 städer magistraten utfärdat
instruktion (eller reglemente eller stadga) för polispersonalen;
att i en stad polispersonalens instruktion vore fastställd af stadsfullmäktige,
hvilkas beslut i ärendet icke blifvit underställdt högre
myndighets pröfning;
att i 9 städer motsvarande bestämmelser vore fastställda af
Konungens befallningshafvande, som därvid godkänt antingen ett af
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N\o 21.
stadsfullmäktige fattadt, Konungens befallningshafvandes pröfning underställdt
beslut i ärendet eller ett af vederbörande magistrat eller stadsstyrelse
afgifvet förslag;
att i 5 städer polisreglemente, innefattande bestämmelser om
poliskårernas organisation, polismäns antagande och entledigande m. in.,
fastställts af Konungens befallningshafvande och polisinstruktion af
magistraterna och i en stad bestämmelser uti ifrågavarande hänseende
meddelats dels af Kungl. Maj:t, dels af Konungens befallningshafvande
och dels af magistraten;
att i en stad poliskammaren utfärdat instruktion för polispersonalen
;
att i tre städer Kungl. Maj:t utfärdat vissa bestämmelser om
polismäns antagande och entledigande samt polismästaren eller poliskammaren
fastställt instruktioner för polispersonalen;
att i en stad stadsfullmäktige antagit reglemente, innefattande
bestämmelser om poliskårens organisation, polismännens antagande och
entledigande m. m. samt magistraten fastställt instruktion, under det att
i en annan stad bestämmelser i förevarande hänseenden äro meddelade
dels af Konungens befallningshafvande och dels af brandstyrelsen; samt
slutligen
att för Stockholm bestämmelser om polismäns till- och afsättande
äro meddelade dels af Kungl. Maj:t och dels af öfverståthållarämbetet,
hvarjemte polismästaren utfärdat och öfverståthållarämbetet fastställt
instruktion för polispersonalen.
På sätt af denna sammanfattning framgår, hafva olika åsikter
gjort sig gällande beträffande den myndighet, till hvars befattning det
må höra att fastställa föreskrifter rörande polismäns tjänstgöring och
därmed sammanhängande ämnen.
Af instruktionen för stadsfiskaler den 12 oktober 1894, § 5, synes
emellertid framgå, att bestämmelser i förevarande hänseende numera
torde böra utfärdas af Konungens befallningshafvande. Någon anledning
att härutinnan vidtaga ändring, för så vidt instruktionerna innehålla
föreskrifter af uteslutande lokal natur, synes utskottet icke föreligga;
då emellertid det hufvudsakliga innehållet af samma instruktioner utgöres
åt bestämmelser, som böra vara desamma för de särskilda sfäderna,
och då genom hittills följdt tillvägagående härutinnan faran för viktiga
rättsgrundsatsers åsidosättande icke synes vara utesluten, delar utskottet
motionärens åsikt om det lämpliga i utfärdandet af en allmän
polisförfattning. En sådan borde då bland annat innehålla:
föreskrift att i hvarje stad och i hvarje område med samman
-
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 21. 5
trängd befolkning, där polismyndighet finnes anställd, instruktion för
polisen skall finnas, så att ej, som nu lär vara fallet, öfver fjärdedelen
1 ™8 8tader 8akna alla föreskrifter om polismäns befogenheter oeh
skyldigheter;
och bestraffiiingbeStämmelSer rÖrande Polismäns antagande, entledigande
stadgande huruledes polisman må anföra besvär öfver vissa åtgärder
eller beslut af förman eller annan öfverordnad myndighet samt
de stadganden i öfrigt rörande polismäns skyldigheter och befogenheter,
som pröfvas vara lika för alla de orter, å hvilka författningen
skall äga tillämpning.
_ Naturligtvis borde i en dylik allmän författning icke intagas de i
polisinstruktionerna vanligen förekommande utdrag af allmänna lagens
stadganden beträffande häktning, hus- och kroppsrannsakning m m
JJyiika och andra bestämmelser, hvilkas inhämtande är af särskild vikt
för polismän, torde däremot lämpligen böra inrymmas i en normalinstruktion,
utarbetad till ledning vid fastställande af de lokala oolisstadgarne.
^
Utskottet får således hemställa,
att Andra Kammaren med anledning af herr Hedins
ifrågavarande motion ville för sin del besluta att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla
att Kungl. Maj:t ville på de af utskottet anförda grunder
låta utarbeta en allmän polisförfattning för rikets
städer och därmed jämförliga orter.
Stockholm den 3 april 1905.
På utskottets vägnar:
GUSTAF W. ROOS.
Bil. till Riksä, Irot. 1905. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 19 Käft.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.