Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående förbud mot ''permanenta utskänkningsrättigheters utöfvande å kronans mark eller å väg, gata eller annan allmän plats.

1905-02-17 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1905:10, Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående förbud mot ''permanenta utskänkningsrättigheters utöfvande å kronans mark eller å väg, gata eller annan allmän plats.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 17 febr. 1905, kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till

Kungl. Maj:t angående förbud mot ''permanenta utskänkningsrättigheters

utöfvande å kronans mark eller å väg,

gata eller annan allmän plats.

(2:a A.)

I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 13, kar kerr K. G.

Bildt liemställt,

»att Riksdagen ville kesluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t ankålla

om sådan ändring i knngl. förordningen af den 24 maj 1895, att

permanenta ntskänkningsrättigketer ej få utöfvas å kronans mark eller

å väg, gata eller annan allmän plats».

Till motivering af kerörda kemställan anföres i motionen följande:

»Vid 1903 års riksdag tillät jag mig att i en motion, n:o 9, kemställa

om en skrifvelse till Knngl. Maj:t angående ändring af gällande

brännvinsförsäljningsförordning därkän, att ntskänkning å ltronans mark

skulle småningom uppköra. Mitt kufvudsakliga motiv var, att jag ansåg

det vara oförenligt med statens ställning att på något sätt draga vinst

af utskänkningsrörelse. Därjämte, ock något utförligare, framliöll jag

äfven olägenketerna af att utskänkningsställen å kronans mark genom

sitt läge i närketen af truppers förläggningsorter kunde vålla olägenketer.

Bevillningsutskottet fann »för sin del syftet i förevarande motion

synnerligen bekjärtansvärdt», men kunde likväl icke tillstyrka densamma,

Bih. till Riksd. Prot. 1005. 5 Sami. 1 Afd. 10 Häft. (N:o 10.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottetp Betänkande N:o 10.

och utgick i sin motivering härför tydligen därifrån, att motionen hufvudsakligen

föranledts af omsorg om nykterheten bland arméns manskap.

Motionen blef ock afslagen. Då emellertid den utredning, som bevillningsutskottet

välvilligt lät ombesörja, synes gifva stöd åt att något bör

i saken åtgöras, tillåter jag mig nu ånyo upptaga frågan, denna gång

i någon mån utvidgad, och med särskildt betonande af att det är frågan

om något helt annat och viktigare än om nykterheten blott inom krigsmakten.

Redan i förenämnda motion uttalade jag önskvärdheten af förbud

för all utskänkningsrörelse å mark, tillhörande det allmänna, d. v. s.

både stat och kommun. En reservant inom 1903 års bevillningsutskott

ansåg också »det ur principiell synpunkt riktigast och med statens

värdighet mest öfverensstämmande, om utskänkning af starka drycker

alls icke ägde rum å staten tillhörig mark». Det skulle väl ock vara

svårt att förneka giltigheten af denna sats eller ens dess utsträckning

äfven till kommunerna. Stat och kommun böra väl framför andra verka

för allt, som kan befordra nationens uppfostran till nykterhet och sedlighet.

Och det är särskildt ur denna synpunkt som frågan om utskänkningsrörelse

å mark, tillhörande det allmänna, bör ses. Visserligen

kan det sägas, att ett fullständigt upphörande af all sådan utskänkningsrörelse

för närvarande af praktiska skäl ej kan uppnås, utan

att detta måste vara framtiden förbehållet. Men ett steg, och detta

det i praktiskt hänseende viktigaste, kan dock tagas när som helst, och

tiden till att taga det torde nu vara inne, för att ej nya hinder för

arbetet skola uppstå.

I sitt betänkande n:o 47 lämnar bevillningsutskottet vid 1903 års

riksdag en utredning rörande de utskänkningsrättigheter, som då utöfvades

å kronans mark. Dessa kunna indelas i tvänne grupper, den

ena innefattande de rättigheter, som utöfvas på spridda ställen i landsorten,

och den andra utgörande ett konglomerat inom hufvudstaden och

i dess omedelbara grannskap.

Den förra gruppen torde vara af mindre vikt. Den mark, å hvilken

en rättighet invid Eskilstuna utöfvades, skulle enligt 1903 års Riksdags

beslut försäljas. Om ett annat utvärdshus, invid Mariestad, fortfarande

får äga bestånd, är icke bekant, då rättigheten angafs vara tillfällig.

Samma förhållande äger rum med den på statens järnvägars område

belägna Åre restaurant, märklig därför att dess tillvaro innebär ett afsteg

från en eljest af järnvägsstyrelsen följd princip. Den rättighet,

som medgifvits den i Kristianstads län belägna gästgifvaregård en Spången,

torde icke kunna ha något annat ändamål än att förse de en fjärdings
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10. 3

väg därifrån, å Ljungbyhed, förlagda trupperna med brännvin. Att två

rättigheter finnas i staden Vaxholm finner sin förklaring däruti, att

kronan äger största delen af den mark, på hvilken denna stad är belägen;

men då där äfven finnes mark i enskild ägo, torde dessa rättigheter,

lika litet som de ofvan nämnda, med något skäl fortfarande böra

få utöfvas å kronans mark.

Stockholmsgruppen åter har en helt annan och mer vidtomfattande

betydelse, hvad de permanenta rättigheterna angår. De tillfälliga äro

blott två. Den ena utöfvas inom riksdagshuset och står i full öfverensstämmelse

med brännvinsförsäljningsförordningens § 13 mom. 1. Den

andra åter, inom dramatiska teatern, torde helt enkelt vara olaglig, då

Värdshusrörelse’ därstädes hvarken utöfvas eller kan sägas vara ’af

omständigheterna påkallad’.

Af de permanenta äro tre belägna inom Stockholms län, nämligen

Stallmästaregården, Ulriksdals och Drottningholms värdshus. Ingen af

dessa, särskildt icke den första, torde vara för resandes behof påkallad,

och hvad den sista angår, så gjordes af de kringboende redan för trettio

år sedan stora ansträngningar för att få bort den, men förgäfves.

Af de inom Stockholms stad medgifna 85 rättigheterna utöfvas

icke mindre än 13, alltså nära en sjättedel, å kronans mark. En utöfvas

till och med inom flottans stations område, på Kastellholmen. Af de

öfriga äro 9 förlagda till Kung!. Djurgården och däraf icke mindre än

6 samlade invid Djurgårdsslätten och vid slutet af spårvägs- och ångslupslinierna,

alltså i sådan närhet af staden, att de icke kunna sägas

vara nödvändiga för bespisning af dem, som blifvit hungriga och törstiga

under en utflykt i det fria. Svårligen kan det vara riktigt att de, som

åtnjuta den synnerligt stora förmånen att få disponera lägenheter å

kronans mark, dessutom skola få utskänkningsrättigheter, som af flere

utöfvas i storartadt omfång. Denna utskänkning kan ej vara betingad

af fruktan för lönkrogar, och det är allmänt kändt, att den föranleder

mycket fylleri, särskildt på söndagar och fästdagarna under sommaren,

då äfven talrik polis- och militärbevakning är ditkommenderad. Djurgården

är ställd under Konungens disposition, och konungarna ha gjort

det ädelmodiga bruk däraf, att den förutom till allmännyttiga och kulturändamål,

upplåtits till en folkpark, där hufvudstadsborna kunna få njuta

af vistelsen i det fria. Dessutom ha under tidernas lopp åtskilliga lägenheter

upplåtits åt privatpersoner, för hvilkas afgäld vägar kunnat underhållas

och försköningar vidtagas. Men en del af dessa lägenhetsinnehafvare

ha genom sina utskänkningsrättigheter missbrukat de dem förunnade

förmånerna och gjort Djurgården till något helt annat än det,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

hvartill den afsetts, nämligen till en fristad i naturen, som Konungen

öppnat för hufvudstadens invånare. I Europas hufvudstäder finnas parker

af samma slag, men icke i någon af de många, jag besökt, har jagfunnit

enskilda kunna tillåta sig att missbruka dem till iskänkning.

Hos oss åter är missbruket så gammalt och man är så van därvid, att

man ej mer tänker därpå.

Går man sedan till själfva staden, finner man där tre utskänkningslokaler

förlagda vid och upptagande nästan hela västra sidan af

Kungsträdgården. Denna synnerligen värdefulla mark är af kronan öföfverlåten

till en lustpark för Stockholms stad, alltså en mycket värderik

gåfva af nationen till hufvudstaden. Men hur är den använd? I

operahuset finna vi ett stort utrymme upptaget af eu väldig restaurant,

som väl kommer att ytterligare utvidgas. I utlandet skulle detta vid

en teater af sådan rang vara omöjligt. Men tyvärr har Riksdagen, då

den en gång undandrog den lyriska konsten det understöd, som i andra

kulturland anses själffatlet, hänvisat den till dylika binäringar, och

någon hjälp torde ej finnas, förrän främjandet af denna konst åter

förklaras vara ett statsändamål och erfordra statsanslag. Litet längre

bort finna vi café Viktoria, en ganska ny inrättning, i ett hus tillhörigt

aktiebolaget Nya Casino, motsvarande Stockholms elegantaste klubb.

Detta café har inkräktat ett område af kronans mark och går numera

i ett med det närliggande Blanchs café och upptagande jämte detta

ett betydande utrymme, motsvarande ett mycket högt tomtvärde. Det

sistnämnda etablissementet inrymdes för mer än trettio år sedan i

kronans hus och har allmera utvidgats utåt Kungsträdgården, hvars

träd nu stå inne i trägolfvet och bland borden. På hvad grund haren

sådan inkräktning kunnat ske, och med hvad rätt?

Exemplets makt är stor. Som staten gör, så göra kommunerna.

I många mindre städer äro de s. k. stadshusen på ett eller annat

sätt förknippade med utskänkningsrörelse. Måhända är dock detta af

ekonomiska skäl dock icke möjligt att under den närmaste framtiden

afhjälpa. Emellertid borde man kunna reda sig utan dessa institutioner,

då jag åtminstone ej funnit dem i andra land. Stockholm har visserligen

ingen stadskällare, men tolererar i stället på sin visserligen omtvistliga

mark Strömparterren och upplåter sin Berzelii park såsom bihang

till Berns salong. Dessa två jämte de å kronans mark belägna

förutnämnda lokalerna utgöra den egentliga härden för det s. k. utelifvet.

Om dettas karaktär behöfver intet sägas; den är allmänt känd.

Man borde kunna vara ense därom, att stat och kommun icke skulle

uppmuntra utelifvet, som genom exemplets makt sprider sig från huf
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10. 5

vu dstaden till de andi''a städerna och snart äfven till de mindre samhällena.

Nu säges det, att får man icke inrätta etablissement på kronans

mark, så kommer det likafullt att ske på enskild. Men just häri

ligger misstaget. Etablissementen skulle icke kunna bestå, om de icke

af stat eller kommun erhölle område, och välbelägna områden, på så

ytterligt billiga villkor. Tyvärr har det icke varit mig möjligt att få

reda på, hur stora de ekonomiska fördelarna kunna uppskattas vara.

På senaste tider har ytterligare en omständighet tillkommit.

Kommunerna upplåta allt mera sina gator och platser till utskänkningsrörelse.

Stockholm började och andra hafva följt exemplet. Numera

finner man sommartiden öfverallt bord utsatta på gatan utanför lokalerna,

ännu så länge dock endast utanför de finare; men är det lämpligt

där, hvarför icke då också utanför de enklare. Detta innebär utan tvifvel

ett betydligt gynnande af utskänkningsrörelsen mot andra näringar.

Butiker torde nämligen ej få etableras på gatan. Men hvarför skall

man få sälja punsch på trottoaren, men inte t. ex. skodon? Att den

nu nämnda, nyligen införda oseden icke kan verka godt, torde icke

behöfva närmare utvecklas. Hvarje oskick, som tåles sprider sig med

fruktansvärd hastighet. Detta är ännu jämförelsevis nytt och bör därför

kunna i tid stäfjas; dröjer man därmed, blir det alljämt svårare.»

Den af samme motionär vid 1903 års riksdag väckta motionen i

fråga om utöfvandet af utskänkningsrättighet å staten tillhörig mark

afsåga sådan ändring i gällande brännvinsförsäljningsförordning, att

rättighet till iskänkning ej vidare måtte medgifvas hvarken åt person,

som ämnade utöfva dylik å kronans mark, eller åt person, som utöfvat

utskänkningsrättighet å sådan mark, sedan tiden för hans nyttjanderätt

till marken gått till ända. Detta förslags genomförande skulle sålunda

hafva medfört ett successivt upphörande af ifrågavarande utskänkningsrättigheter.

I den nu föreliggande motionen har motionären dels skärpt sitt

förra förslag därhän, att permanenta utskänkningsrättigheter ej vidare

skulle få utöfvas å kronans mark, dels ock därtill fogat det förslag,

att dylika rättigheter icke skulle få utöfvas å väg, gata eller annan

allmän plats.

Ett bifall till det förra af motionärens förslag borde konsekvent

medföra, att de för närvarande å kronan tillhörig mark utöfvade utskänkningsrättigheter

skulle upphöra, utan afvaktande af den tidpunkt

då hvarje markupplåtelse utlöpte. En sådan reform synes utskottet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

dock alltför hårdt ingripa i nu existerande rättigheter, hvarför utskottet

redan på denna grund finner sig förhindradt tillstyrka densammas

vidtagande. Däremot anser sig utskottet här böra betona önskvärdheten

af, att statens mark för framtiden icke utan vägande skäl upplåtes

till plats för utöfvande af, särskildt permanenta, rättigheter till

utskänkning af brännvin och därmed likställda drycker. Härjämte vill

utskottet beträffande nu förefintliga utskänkningsrättigheter af här

ifrågavarande slag framhålla vikten af, att statsverkets intresse af en i

hvarje fall skälig godtgörelse för markupplåtelsen behörigen tillvaratages.

Med förslaget om förbud mot utöfvande af permanent utskänkningsrättighet

å väg, gata eller annan allmän plats synes motionären närmast

hafva afsett att träffa s. k. boulevardservering utanför utskänkningslokaler

i städerna. Tillstånd till dylik servering beviljas af vederbörande

myndighet, magistrat eller i Stockholm öfverståthållareämbetet, men har

intet sammanhang med meddelandet af utskänkningsrättighet, utan innebär

endast ett af myndigheten i kraft af 2 § ordningsstadgan för

rikets städer den 24 mars 1868 lämnadt medgifvande att för serveringsändamål,

dock icke alltid utskänkning af spritdrycker, utsätta stolar

och bord m. m. å trottoaren utanför en viss serveringslokal. Utskänkningen

på nämnda, af motionären åsyftade platser torde i det hela taget

dock vara af relativt liten omfattning i jämförelse med den betydliga

spritutskänkning, hvilken sommartiden äger rum i det fria vid våra

nöjesetablissement. Effekten ur nykterhetssynpunkt af det ifrågasatta

förbudet blefve därför säkerligen ganska ringa, såvida detsamma icke

vore afsedt att gälla all utskänkning af spritdrycker i det fria, något

som torde kunna anses ligga i motionens ord: »å väg, gata eller annan

allmän plats». Att något förbud utfärdas, vare sig af denna omfattning

eller i öfrigt i den af motionären åsyftade riktning, finner utskottet sig

emellertid icke kunna tillstyrka.

I öfverensstämmelse med hvad ofvan anförts, hemställer bevillningsutskottet,

att förevarande motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående förbud mot permanenta utskänkningsrättigheters

utöfvande å kronans mark eller å väg,

gata eller annan allmän plats icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1905.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

7

Reservationer:

af herr Beckman, som anfört:

.»I likhet med motionären anser jag det ur principiell synpunkt

riktigast och med statens värdighet mest öfverensstämmande, om utskänkning

af starka drycker alls icke ägde rum å stätén tillhörig mark.

Ett stadgande i sådant syfte torde dock för närvarande af praktiska

skäl icke kunna tillstyrkas. Däremot synes det mig fullkomligt onödigt,

att en utsträckning af sådana rättigheter tilläfventyrs skulle ifrågakomma.

Jag anser därför, att utskottet med anledning af motionärens

framställning i nu berörda afseende bort hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungi. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga

förslag om sådan ändring i Kungl. Maj:ts nådiga

förordning angående villkoren för försäljning af brännvin

och andra brända eller destillerade spirituösa

drycker af den 24 maj 1895, att rättighet till utskänkning

af sådana drycker icke må — utöfver redan befintliga

utskänkningsrättigheter — medgifvas å staten

tillhörig mark»; samt

af herrar G. Jansson, O. A. Ericsson och Höjer, hvilka instämt med

herr Beckman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.