Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckta motioner om exporttull ä järnmalm.

1905-05-05 · 56 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 56 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1905:24, Betänkande, i anledning af väckta motioner om exporttull ä järnmalm.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

1

N:o 24,

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1905, kl. 4 e. m.

Betänkande, i anledning af väckta motioner om exporttull ä järnmalm.

(I:a A.)

I två inom Riksdagens Andra Kammare väckta, till bevillningsutskottet

hänvisade motioner, n:is 48 och 108, den förra af herr C. J. Jakobson

och den senare af herr S. Nordström i Höglunda, har förslag framställts

om åsättande af exporttull å järnmalm; och har därvid hemställts

af herr Jakobson, »att Riksdagen behagade åsätta en tullsats, att gälla

från och med år 1905, af 50 öre pr ton för all järnmalm, som ur landet

utföres», samt af herr Nordström, »att Riksdagen behagade från och med

nästkommande år åsätta en exporttull å järnmalm med 1 krona pr ton

om 1,000 kilogram».

Herr Jakobson har till stöd för det af honom väckta förslaget anfört

följande:

»Då Riksdagen på sin tid genom storartade anslag till järnvägars

byggande i öfre Norrland satte ägarna af de största järnmalmsfälten därstädes

i stånd att exploatera dessa slumrande millioner, så skedde detta

som bekant icke utan att stora betänkligheter uttalades gentemot denna

åtgärd. Man befarade, att om malmexporten utan vidare släpptes lös,

skulle de rika tillgångarna af råvara så småningom utsina, och den dagsnart

vara förestående, då Sverige hade beröfvat sig denna naturliga rikedom

utan annat gagn än en tillfällig och snart förflyktigad vinst för

Bill. till Riksd. Prat. 1905. 5 Sami. 1 Afd. 24 Hå/t. (No 24.) 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

några enskilda bolag. Men å andra sidan var man icke blind för nöd''

vändigheten för vårt land att öppna sina stora naturliga rikedomskällor

och medelst deras tillgodogörande öka den svenska nationalförmögenheten

och sätta landet i stånd att bära de ökade bördor, som både försvarskrafvet

och andra behof ställde i en nära utsikt. Sålunda blefvo Lapplandsjärnvägarna

byggda, och graf brytningen tog sin början äfven vid

Kiruna och Luossavaara, så att från de tre stora norrbottniska malmfälten

en väsentlig export af järnmalm sedan kunnat äga rum.

Det skall icke förnekas, att icke redan denna industri haft sina fördelar

för landet, att den skapat talrika arbetstillfällen, liksom att den

på olika vägar tillfört landet ökadt kapital. Men man har icke af denna,

industri tagit ut allt hvad man skulle kunnat, på samma gång man å

andra sidan riktat den utländska järnindustrien med ett råmaterial, som

satt densamma i stånd att kraftigare konkurrera med vår inhemska järnhandtering.

Så länge de norrbottniska malmfälten emellertid ägdes och

innehades af dem, som med stor risk och stort arbete varit de banbrytande,

så hyste mången grundade betänkligheter mot att öka deras börda,

därigenom att man genom lagstiftningsåtgärder tvingade dem att äfven

påtaga sig kostnaderna för en förädlingsindustri. Emellertid ha, som bekant,

de lappländska järnmalmsfälten numera kommit i händerna på andra

ägare, hvilka vid köpets afsilande icke kunde förbise och visserligen icke

heller förbisågo den tämligen vissa utsikten, att de svenska statsmakterna

förr eller senare med de maktmedel, de äga, skulle komma att reglera

förhållandet mellan exporterad och hemma i Sverige förädlad järnmalm.

Med bättre kapitaltillgång och en fastare organisation torde det bolag,„

som nu innehar och bearbetar de norrbottniska malmfälten, äfvenledes

vara i stånd att draga ut konsekvenserna af de åtgärder, medelst Indika

den svenska Riksdagen oundvikligen måste förebygga en forcerad export

af råmalm. Bolaget lär väl icke heller ha saknat nödigt förutseende vid

uppgörelse af sina leveranskontrakt i sådant afseende, att icke bolaget

sörjt för att varda skyddadt mot följderna af t. ex. en exporttull å järnmalm.

Det lider icke något tvifvel, att det icke är genom åsättandet af en

sådan exporttull, som Riksdagen har att sörja för uppkomsten af lämpliga

verk och inrättningar för förädling inom landet af speciellt den lappländska

malmen. Jag har här förnämligast talat om de norrbottniska malmfälten,

men det faller af sig själft, att hvad som i förevarande afseende gäller

om dem äfven gäller öfriga svenska malmtillgångar, hvilka äro föremål

för export. Så länge grufägarna tillåtas att utan någon afgift till staten,

å hvars mark de största fyndigheterna dock äro belägna, efter behag

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

o

exportera den i utlandet begärliga råvaran, så skola hvarken de eller andra

kapitalister intressera sig för anläggande af smältverk, valsverk o. s. v.

här hemma. Exporten ger nämligen grufägarna stora utdelningar till och

med utan att de därför behöfva sätta sina salupriser så högt, som de

skulle kunna, och kapitalet vågar sig icke gärna på risken af stora anläggningar

i vårt karga klimat och på aflägset belägna platser, då dessa svenska

förädlingsverk skulle ha att uthärda eu hård konkurrens med redan befintliga

stora och välbelägna utländska anläggningar, hvilka till på köpet

hämta sina bästa vapen i konkurrensen just ur de svenska malmbergen.

Blefve däremot exporten en smula reglerad därigenom, att staten loge en

måttlig afgift pr ton för exporterad malm, så blefve ställningen i förevarande

afseende väsentligt förändrad. Det torde i detta sammanhang böra

påpekas, att exportörerna mycket väl kunna påtaga sig en sådan afgift på

grund af den störa vinst, de skörda af sin handtering redan med de relativt

låga priser, de nu hålla. Men det är dessutom sannolikt, att där icke

kontrakt föreligga eller, i den mån dessa utgå, exportörerna helt och hållet

kunna lägga tullbördan på köparna på den grund, att de, såsom ofvan

antydts, hittills icke lära ha betingat sig det pris, som varit det naturliga

för den levererade varan, utan nöjt sig med ett lägre pris och utjämnat

differensen medelst ökad export.

Hvad som behöfdes för att åstadkomma industriella anläggningar

för tillgodogörande af norrbottensmalmerna torde, såsom ofvan påpekats,

ytterst egentligen endast vara ett måttligt skydd mot den utländska konkurrensen,

åtminstone så länge, att de nya verken hunne upp till samma

konkurrenskraft som deras utländska medtäflare. Med de resurser, som

detta land och ej minst dess nordliga del i öfrigt erbjuda, torde man

kunna taga för afgjordt, att kapital och företagsamhet då icke skulle saknas

för en industri, som i så hög grad hade de naturliga förutsättningarna

för sig, som här är fallet. I omedelbar närhet af kommunikationer

och grafkor befinna sig nämligen några af världens största naturliga

kraftkällor, och sedan det visat sig lönande att exploatera de lappländska

bränntorfmossarna, så får man väl anse äfven bränslefrågan väsentligt

löst, i den mån den norrbottniska torfven är brukbar för här ifrågavarande

ändamål. I och med tillkomsten af den så kallade inlandsbanan

blifva äfven tusentals tunnland kolskog tillgängliga, hvarifrån oerhörda

kvantiteter af träkol kunna hämtas till billigt pris. Det har också förljudits,

att man endast väntar på en naturlig och måttlig reglering af

exportmöjligheterna, för att kapital skall erbjuda sig för sådana förädlingsanläggnihgar,

om hvilka här talats.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

Den svenska statens skattebehof växer år ifrån år, och det lär tyvärr

i sinom tid bli allt svårare att finna utvägar för de hastigt växande

behofven. Redan hafva reserverna anlitats, och skattekällor fått tillgripas,

på hvilka ingen för ett decennium sedan tänkte, och det kan icke vara

utan bekymmer man tänker på de stora fordringar, som måste ställas på

folkets skatteoffervillighet, i den män som vårt försvar skall ordnas i enlighet

med den senaste försvarsreformen. Hvad är under sådana förhållanden,

oegentligare, än att staten skall tillåta, att den malm, som härflyter ur

statens "eget jordområde, må få af enskilda ägare försäljas utan någon

som helst direkt fördel för staten. Detta så mycket hellre som, såsom

ofvan påpekats, grufägarna mycket val med bättre hushållning skulle kunna

afstå icke så litet af inkomsten åt staten och ändå ha till fullo öfver för

sin drift och sig till vinst och utdelning. Sunda förnuftet säger fast

hellre, att staten härvidlag icke handlar mindre lättsinnigt än malmexportörerna,

då staten låter sina rikedomar föras bort, utan att man gör sig

möda att tillvarataga de väsentliga andelar af vinsten, som så att säga

naturligen erbjuda sig. Då efter säkert förljudande det exporterande

bolaget icke heller ensamt komme att bära utgiften för tullens utgörande,

utan denna börda kontraktsenligt delades af de utländska köparna, så saknas

hvarje rimlig anledning för Riksdagen att afstå från denna millioninkomst,

som här står till buds. Det är på denna grund och med fästadt

afseende därpå, att eu exporttull å råmalm tvifvelsutan är den enda möjligheten

för uppammande af en förädlingsindustri för Norrbottens järnmalm,

som undertecknad härmed tagit sig friheten att för Riksdagen

framlägga ett vördsamt förslag att åsätta en så billig exporttull som 50

öre pr ton för all ur landet exporterad järnmalm. Man inser nogsamt,

att Riksdagen behöfver väl begrunda ett uppslag, som för närvarande är

främmande för våra förhållanden, och man kan äfven sätta sig in i deras,

tankegång, som af ett eller annat skäl hysa betänkligheter mot denna

skattläggning af svensk verksamhet, men i sistnämnda afseende påpekas

ytterligare, hurusom förhållandena i själfva verket för den af en exporttull

drabbade exportören utan afsevärda svårigheter medgifva att bära eu

måttligt afpassad börda, som till statens bästa och välfärd lågges på hans

skuldror. Och man bör icke förkasta allt nytt endast därför, att det har

denna egenskap. Så mycket mindre som den nyhet, om hvilken här är

fråga, i själfva verket organiskt sammanhänger med det tullsystem, som

till landets lycka och välgång praktiserats i snart två decennier. Liksom

det i afseende å våra importskyddstullar ytterst är fråga om att skydda

inhemsk handtering för öfvermäktig utländsk konkurrens, så gäller det i

fråga om den föreslagna exporttullen, att dess innersta syfte är att utvidga

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

den svenska industrien till att tillgodogöra sig de inhemska naturliga tillgångarna

och icke till vrakpris släppa ut dessa på den utländska marknaden

till fördel för utländsk industri, utländskt kapital och utländsk

företagsamhet. I bådadera fallen skapar skyddet jämväl en välbehöflig

inkomst för den svenska statskassan, en omständighet som naturligen

utgör en kraftig förstärkning af de skäl, som kunna anföras till förmån

för skyddssystemet både i afseende å importtullar och i afseende å exporttullar

å råvaror.

Om vi kasta en blick tillbaka på frukterna af skyddssystemet, sådant

det varit infördt här i landet under de senare åren, så nödgas väl i närvarande

stund till och med den mest doktrinäre frihandlare erkänna, att

det varit upphof till ett ekonomiskt uppsving af oanadt omfång. Det är

äfven helt naturligt, att så skall vara fallet, då skyddssystemet skapat

otaliga arbetstillfällen och möjliggjort en mängd nya företag hemma i

landet. På samma gång tullarna alltså minskat kapitalutförseln ur landet,

ha de ökat landets tillgångar genom den kapitalbildning, som uppstått

genom den på olika områden ökade inhemska verksamheten. Sammalunda

blefve förloppet, om man genom en exportskyddstull på järnmalm kunde

få till stånd olika slag af järnförädling, byggd på den norrbottniska

råmalmen. Utom det att man genom anläggande af förädiingsverk i stor

skala och af olika art, genom uppförande af plåtverkstäder, skeppsvarf

o. s. v. skulle betydligt förstora den nationella välmågan, finge man här i

landet tillgodogöra sig den oerhörda vinst, som den utländska industrien

hittills dragit af den lappländska råvaran. I samband med importskyddstullarna

skulle sålunda exportskyddstullen i hög grad befordra den nationella

kapitalbildningen och i afsevärd mån förstärka landets skattekrafter.

Särskildt för öfre Norrland erbjudes här ett uppslag till förverkligande

af förhoppningarna om denna landsända såsom ett blifvande storindustriellt

centrum.»

Den af herr Nordström använda motiveringen är af följande lydelse:

»Vårt land är i besittning af stora naturliga rikedomar, som, rätt

tillvaratagna, borde kunna framkalla en storartad utveckling af svensk

industri. Våra malmfält, våra skogar, våra torfmossar, våra talrika vattenfall

innesluta uti sig källor till rikedom och nationell utvecklingsmöjlighet,

sådan som många andra länder icke kunna uppvisa. Vårt folk kan mäta

sig med hvilken annan nation som helst beträffande intelligens och praktisk

duglighet, blott dess anlag och goda egenskaper blifva rätt använda,

handledda och understödda. Men för att näringsfliten, yrkesskickligheten

och industrien skola kunna vinna någon utveckling och uppblomstring, så

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

fordras oundgängligen en sådan lagstiftning, som uppmuntrar, stöder och

befrämjar desamma. Hvad en sådan lagstiftning kan uträtta därutinnan,

äga vi de mest i ögonen fallande exempel på särskild! från Tyskland och

Nordamerika, Indika länders industri och näringar under de sistförflutna

årtiondena tagit ett förut icke anadt uppsving just till följd af dessa länders

lagstiftning på det ekonomiska området.

Äfven vår modernäring, jordbruket, är i högsta måtto beroende af

en så beskaffad lagstiftning, ty endast på detta sätt kunna jordbrukets

kikare vinna en pålitlig och lönande afsättning för sina alster inom vårt

eget land, oberoende af utlandets prohibitiva och nyckfulla åtgärder härutinnan

och. däraf följande vanskliga konjunkturer på världsmarknaden.

Yi äga allt fortfarande millioner tunnland den yppersta jord, som ännu

väntar på odlarens hand och som kunde föda en flera gånger talrikare

befolkning. Det är hög tid att eu systemförändring införes, i stället för

att, såsom nu, likgiltigt afhända oss våra bästa och dugligaste arbetskrafter

och vårt värdefullaste råmaterial för att i stället importera förädlade produkter

af detta samma råmaterial, som i afsevärd grad på utländsk botten

åstadkommes genom arbetare födda och fostrade inom vårt eget land. Det

är alldeles nödvändigt, för så vidt vi icke skola duka under i den ojämna

striden, att lagstiftningen ändras därhän, att vi inom vårt eget land. kunna

gifva lönande, sysselsättning åt landets barn och i synnerhet åt dess hittilldags

laglydiga landsortsbefolkning; att vi behålla våra värdefullaste

råmaterialier för egen förädling och uppdrifva våra. näringar och vår industri

till framalstring af förädlade produkter såväl för landets eget behof

som för världsmarknaden.

Särskild! bör den lagstiftning kontramanderas, som afser att gynna

utländskt kapital och enskild vinningslystnad till skada för den inhemska

företagsamheten och produktionen. Genom den enormt stegrade järnkonsumtionen

på världsmarknaden har tillgången på användbar järnmalm i

högst betänklig grad aftagit och efterfrågan i samma män stegrats. Det

är därför, enligt mitt förmenande, i högsta grad lättsinnigt att utan vidare

afhända oss dessa naturrikedomar. Genom anläggningen af Luleå—Geilivare—Ofotenbanan

har vårt lands rikedom på järnmalm blifvit tillgänglig

för utländska järnverksägare, som, till följd af ett kapitalstarkt bolag,

hvars uppgift synes vara att i vidsträcktaste omfattning tillhandahålla utlandets

järntillverkare svensk järnmalm, nu exploatera dessa våra naturrikedomar

i en utsträckning och på ett sätt, som hotar vårt eget lands

järnindustri med fullständig undergång. Detta sakförhållande är så mycket

mera beklagligt, so in järnmalmtillgången, ehuru riklig, likväl ingalunda är

outtömlig och den dug kan beräknas, då malmtillgångarna skola vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

7

tömda till obotlig skada för vårt lands framtid, dess existens och utvecklingsmöjlighet

såväl i det ena som i det andra afseende! Då vi inför

våra barn och efterkommande äro ansvariga för att landets resurser icke

missbrukas eller vanvårdas; då vår egen järnindustri genom nu gällande

aftal och fraktbestämmelser m. m. faktiskt befinner sig uti ett ogynnsammare

läge beträffande åtkomsten af nödigt råmaterial än åtskilliga utländska

järnverk, hviska senare dessutom äro i besittning af ett ojämförligt

större rörelsekapital, så bör det vara lagstiftarens oafvisliga plikt att, i

hvad på honom ankommer, afhjälpa dessa missförhållanden.

Då statens finanser, till följd af den nya härorganisationen, befinna

sig i en mycket vansklig belägenhet; då för hvarje år som går allt större

kraf ställas på statskassan; då nya inkomstkällor för staten svårligen kunna

beredas utan ett omsorgsfullt och klokt tillvaratagande af landets naturliga

hjälpkällor; då det icke kan vara förenligt med en sund finanspolitik

att gynna utländska kapitalister och utländska affärsföretag på den svenska

industriens bekostnad; då det tvärtom bör vara lagstiftningen angeläget

att i möjligaste måtto gynna och understödja svensk företagsamhet; då

det icke kan lida det allra ringaste tvifvel därom, att eu lämplig exporttull

på järnmalm skulle vara gagnelig för den svenska järnindustrien och

indirekt jämväl för alla andra svenska näringar; då den svenska järnindustrien

för närvarande befinner sig uti en så vansklig belägenhet, att den

behöfver allt det understöd från statsmakternas sida som är möjligt, så

har jag svårt att tänka mig något lämpligare sätt att öka statsverkets inkomster

än medelst en väl afpassad exporttull på järnmalm.»

I det syfte, den af herr Nordström väckta motionen innehåller, hafva

instämt sju af Andra Kammarens ledamöter.

Under äldre tider var all utförsel från riket af järnmalm, liksom af

andra slags malmer, förbjuden, och gällde detta förbud ända till början

af år 1858, då detsamma borttogs och ersattes af eu utförselafgift af 50

öre för centner. Redan vid 1859—1860 års riksdag nedsattes emellertid

berörda afgift till hälften, eller 25 öre för centner; och 1862—1863 års

Riksdag beslöt att helt och hållet borttaga exporttullen å järnmalm. Efter

den 1 januari 1864, då sistnämnda beslut trädde i kraft, har utförseln af

järnmalm varit fri.

Vid 1889 års riksdag väcktes i fyra särskilda motioner förslag om

återinförandet af exporttull å järnmalm. Bevillningsutskottet hemställde i

anledning häraf, att järnmalm skulle vid utförsel åsättas eu tullafgift af

30 öre för 100 kilogram, men Riksdagen afslog såväl de väckta motionerna

som utskottets hemställan. Förslag om utförseltull å ifrågavarande artikel

opaginerad Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

framställdes ånyo vid 1896 års riksdag i tre särskilda motioner. Riksdagen

afslog emellertid, på hemställan af bevillningsutskottet, samtliga

dessa motioner. Vid 1903 års riksdag förekom ännu en gång till Riksdagens

behandling frågan om utförseltull a järnmalm. I anledning af en

inom Första Kammaren vackt motion hemställde bevillningsutskottet vid

sagda års riksdag, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla

om utredning, huruvida icke exporttull å svensk järnmalm kunde

och borde åsättas under vissa förhållanden. Denna hemställan afslogs af

Första Kammaren, hvaremot Andra Kammaren biföll densamma, och hade

frågan om exporttull ä järnmalm alltså för den riksdagen förfallit.

Bevillningsutskottet hav till en början ansett nödigt att för bedömande

af denna fråga från Sveriges geologiska undersökning erhålla upplysning

angående tillgången på järnmalm inom landet, jämföra med tillgången

a sådan malm inom andra länder. För sådant ändamål har utskottet

utverkat Kungl. Maj:ts .befallning till vederbörande att till utskottet

inkomma med yttrande i berörda hänseende; och har i anledning hell af

chefen för nyssnämnda ämbetsverk i en den 14- mars innevarande år dagtecknad

skrifvelse afgifvit följande yttrande: ... „ ,

»Frågan om järninalmstillgångens storlek är till sin natur åt den

beskaffenhet, att den icke kan med någon större grad af bestämdhet besvaras,

icke ens om det gäller blott ett enstaka land, och mycket mindie

om det gäller en kontinent eller jordklotet i dess helhet. . Ty dels äro

de befintliga malmfyndigheterna någorlunda kända endast inom kultuiländerna,

och dels vet man i ganska många tall icke hur uthålliga ut

kända fyndigheterna kunna vara mot djupet. Därtill kommer en betydlig

osäkerhet rörande de slag af malmer, som vid eu uppskattning ai

malmtillgången böra tagas i betraktande. Utom de obetingadt goda malmerna

finnas nämligen stora massor af malmer, Indika äro af sämre ^beskaffenhet

på grund af sammansättning, lag järnhalt eller bådadera. Teaniken

sträfvar emellertid alltjämt för utfinnande af medel att tillgodogöra

dessa ringare malmer, och järnindustriens storartade uppsving undei de

sista årtiondena äro väsentligen en följd af de vunna framgångarna i

denna riktning. För att anföra blott ett par närliggande exempel må bär

erinras om, hurusom den år 1878 införda Thomasmetöden att tillgodogöra

fosforhaltiga malmer väckt till lif både vår norrbottniska grufindustri och

deri ännu vida större industri, som nu baserar sig pa. de lothiingsisa

minettmalmerna, samt hurusom den senaste tidens framsteg i fråga om

anrikande af malm genom magnetisk separering gifvit upphof till ett stoiartadt

anlagdt företag, afsedt att tillgodogöra de fattiga men eljest högst

betydande Dunderlandsmalmerna i Norge. Alla de nämnda malmerna an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

9

sågos förr nästan oanvändbara, och då ligger deri frågan nära, om icke

möjligen andra malmer, som nu af andra orsaker anses så godt som

värdelösa, genom ytterligare tekniska framsteg kunna blifva af betydelse.

Rörande malmer af sist nämnda kategori äro emellertid tillgängliga

uppgifter i fråga om utlandet så knapphändiga, att dessa malmer i det

följande måste lämnas utan afseende.

Efter dessa inledande anmärkningar öfvergår jag till en sammanställning

af sådana mig tillgängliga data, som kunna tjäna till belysning

af den förevarande frågan. Såsom redan nämndt, äro resultat af någon

större noggrannhetsgrad omöjliga att åstadkomma, endast grofva öfverslag

kunna erhållas.

Svenska järnmalmsfält.

Norrbotten.

Kirunavara och Luossavara.

På grund af de senaste undersökningarnas resultat kan malmmassan

i dessa berg, enligt mig af disponenten Hj. Lundbohm benäget meddelad

uppgift, uppskattas sålunda:

Kirunavara:

Malm ofvan Luossajärvis nivå........ 265 MT (miljoner ton)

» under » » till 300 niet. djup 510 »

Luossavara........ . . . . __• .... 18 »

Summa MT 793

Malmen är, såsom bekant, ovanligt rik; dess järnhalt uppgår mestadels

till 65—70 procent. Fosforhalten är hög, i allmänhet 1 å 2 procent.

Hufvudmassan af malmen (80 procent) exporteras till Tyskland.1 1 England

har den hittills haft föga efterfrågan, emedan endast få af de engelska

järnverken hafva börjat tillämpa den basiska metoden (Thomasmetoden),

som möjliggör framställandet af godt järn ur fosforrika malmer. Enligt

senaste uppgifter vinner denna metod dock alltmer insteg äfven i England. * i

1 Rörande den svenska malmen i Tyskland yttrar J. Stephen Jeans, secretary ofthe

British Iron Trade association: »A good deal of the ore imported is received from Sweden

åt prices, wkich are relatively high under contracts made over considerable periods, when

prices were abnormal.» — F. Frech uppgifver, att användningen af svenska malmer aftagit

i Tyskland på grund af dessa malmers dyrhet.

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 5 Sami. 1 Afä.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

Gellivare.

Enligt beräkning af A. Dellwik1 kan malmtillgången i Gellivare ofvan

nu befintliga järnvägsspår uppskattas till 53,8 MT, och i en etage af 100

meter under samma spår bör enligt samma beräkningsgrund finnas 49,7

MT. Summa 103,5 MT. Men enär malmen säkerligen fortsätter till större

djup än det ofvan angifna, åtminstone i de betydligare grufvorna, torde

utan fara för öfverdrift ett tillägg kunna göras motsvarande åtminstone

hälften af malmkvantiteten mellan järnvägsspårens nivå och 100 meter

djupare, eller i rundt tal 25 MT. Hela malmtillgången i Gellivare kan

således uppskattas till 128,5 MT.

Malmens järnhalt uppgår till 55 å 65 procent; fosforhalten är mycket

växlande, men i det hela betydlig.

De förnämsta af de öfriga norrbottniska järnmalmsfälten äro: Ek~

strömsberg, Mertainen Svctppavara, Tuolluvara och Leväniemi.

Malmkvantiteten i Ekströmsberg har af H. Bäckström uppskattats

till omkring 100 MT; den i Mertainen och den lilla fyndigheten Laukujärvi

antages vara omkring 5 MT.

Järnhalten i dessa båda fält är 55—65 procent. Fosforhalten är

tämligen betydlig i Ekströmsberg, låg i Mertainen.

Rörande de tre öfriga fälten föreligga inga uppskattningar, men en

grof sådan kan göras på grund af den kända malmarean.

Denna är för

Svappavara............... 50,000 kv.-meter

Tuolluvara............... 10,000 »

Leväniemi............... 40,000(?) >;

Summa 100,000 »

Antages rörande dessa fält en afsänkning af 200 meter, blir malmkvantiteten,

om det beräknas, att hvarje kubikmeter lämnar 3,5 ton malm,

70 MT.

Järn halten i dessa gruffält är 60—70 procent; fosforhalten är relativt

låg i Tuolluvara, i de öfriga mycket växlande, men i det hela hög.

Malmtillgången i de hufvudsakliga norrbottniska malmfälten blir

således:

1 Grufmgenjör vid Gellivare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24. 11

Kiruna—Luossavara............ . MT 793

Gellivare..................» 128,5

Ekströmsberg.......100

Mertainen—Laukujärvi ........» 5

Öfriga grufvor......... _. . . . »_70

Summa MT 1,096,5

Mellersta Sverige.

Enligt en af grufingenjör K. G. Brunnberg1 nyligen uppgjord beräkning

kan malmtillgången i Grängesberg uppskattas till 60 MT. (Beräknad

till 300 in. djup under dagytan.)

Rörande malmförrådet i mellersta Sveriges öfriga många järngrufvor

kan för närvarande blott en grof uppskattning göras på grund af malmarean.

Denna kan, med ledning af en af G. Nordenström år 1897 gjord

beräkning, antagas vara omkring 200,000 kv.-meter. Då de förnämsta

grufvorna redan äro starkt medtagna, må här förutsättas, att de i medeltal

ej kunna uthärda större ytterligare afsänkning än 100 meter. Under

antagande af att hvarje kub.-meter lämnar 2,25 ton malm, erhålles då en

malmkvantitet af 45 MT.

Summa för mellersta Sverige således 60 -j- 45 . 105 MT

Hela rikets malmförråd skulle följaktligen uppgå

till 1,096,5 + 105 = , . . . . . . . . . 1,201,5 MT

eller i rundt tal............... 1,200 MT

I det föregående hafva tvänne betydande malmförekomster, nämligen

Ruotivare i Norrbotten och Taberg i Småland, ej tagits med i räkningen,

emedan de äro starkt titanhaltiga och därför för närvarande utan marknad.

För Ruotivare uppgifves malmarean till 300,000 kv.-meter, hvilken

area emellertid snarare torde angifva området för en samling malmklumpar,

än en enhetlig malm, och det är därför mycket osäkert, om fyndigheten

har en den nämnda arean motsvarande utsträckning mot djupet.

En uppskattning af malmkvantiteten är därför för närvarande omöjlig.

Taberg har en ungefärlig malmarea af 260,000 kv.-meter. Malmmassan

är här mera samlad och torde hafva en afsevärd utsträckning mot

djupet, men järnhalten är låg — i de rikaste delarna af berget 30—40

procent — hvilket, i förening med deri höga titanhalten (5—6 procent)

hittills förhindrat malmens tillgodogörande.

O O

1 Grufingenjör vid Grängesberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

Järnmalmsfält utom Sverige.

Rörande dessa hafva rådfrågats förnämligast följande publikationer:

Det nordlige Norges Malmforekomster og Bergverksdrift af J. A-. L.

V ogt.

Report of the Tariff Commission. London 1904.

Die Minetteablagerungen des Lothringischen Jura, af Kohlman (i Stalil

und Eisen 1902).

Die Zukunft des Eisens, af F. Frech (i Zeitschr. f. Sozialwissenschaft

1904).

American industrial conditions and competition. Reports of the commissioners

appointed by the British Trade Association. 1902.

The mineral industry etc. (Rothwell) 1903.

The journal of the Iron and Steel Institute, 1904.

Norge. På senare tid hafva flera mycket betydande järnmalmsfält

blifvit upptäckta i det nordliga Norge. De förnämsta äro Dunderlandsfälten,

N~ce ver käng ens fält och Sydvarangers fält. I fråga om malmarean

torde dessa norska fält betydligt öfverträffa de norrbottniska fälten, men

i de förra äro malmerna i allmänhet fattiga, 30 å 40 procent, då de i det

senare äro rika. Den bästa kännaren af de norska fälten, professor J. Vogt,

i Kristiania säger ock, att »der er mere järnmalm i svensk Norrbotten

end i norsk Nordland (og Tromsö amt)».

För tillgodogörande af Dunderlandsmalmerna äro stora anläggningar

under utförande. Den endast genom dagbrott åtkomliga malmen uppskattas

till 80 MT. Afsikten är att, sedan malmen blifvit magnetiskt

anrikad till 62 å 64 procent och briketterad, årligen exportera omkring

°/4 MT till England, där den på grund af sin låga fosforhalt är eftersökt.

I Nasverhaugen och Sydvaranger har ännu icke någon mera betydande

malmbrytning företagits; malm kvantiteten i Sydvaranger uppskattas

af Henriksen till 50—100 MT, af Lund till 350 MT. Järnhalten växlar

mellan 30 och 58 procent, men anses i medeltal vara omkring 38 procent.

• Utom Skandinavien är det hufvudsakligen England, Lothringen, Spanien,

Syd-Ryssland och Nordamerika, som för närvarande producera järnmalm

i sådan skala, att de i mera nämnvärd grad inverka på världsmarknaden.

England. De äldre engelska järnmalmsfälten äro numera till största

delen utbrutna eller nedlagda såsom icke vidare brytvärda. De flesta af

de järnmalmsfält som drifvas äro öppnade under de sista 60 åren, såsom

Cleveland, West Cumberland, Lincolnshire, Northhamptonshire, Derbyshire,

Notis, Leicester and Oxforshires. Därtill komma en del skotska fält.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

13

De engelska järnmalmerna äro flötsmalmer (järnlerstenar och järnooliter)

förekommande dels i stenkolsformationen, dels i den lägre delen af

juraformationen (lias). Till de senare höra Clevelandsmalmerna, som äro

de vida betydligaste. Dessas järnhalt är läg, omkring 30 procent, och

synes vara i aftagande. År 1850, då Clevelandsfältet först öppnades, beräknades

dess malmtillgång utgöra 4,000 å 5,000 MT. Sedan dess hafva

omkring 250 MT af den bästa malmen blifvit brutna, och det nu återstående

förrådet af sådan malm anses vara förbrukadt inom 20 år. Sedan

finnas visserligen ännu mycket stora malmkvantiteter kvar, men de äro i allmänhet

af så underhaltig kvalitet, att de för närvarande ej anses brytvärda.

Förhållandena i de öfriga engelska järnmalmsdistrikten uppgifvas

vara tämligen likartade med dem vid Cleveland. Storbritanniens järnmalmsproduktion

är nu ock i tillbakagående. Den nådde sitt maximum

år 1882 med 18 MT, nu är den 12—13 MT, hvaraf Cleveland lämnar

omkring 40,2 procent. Lincolnshire och Northhamptonshire 26,7 procent,

Cumberland 11,7 procent, Skottland 6,2 procent, Staffordshire 6,1 procent.

Englands årliga malmbehof är för närvarande omkring 20 MT, bristen —

6—7 MT — fylles genom import, mest af spanska malmer (82 procent).

Lothringen och Luxemburg. Af största betydelse äro de här förekommande

s. k. minettmalmerna, eu art flötsmalmer, som uppträda i mellersta

delen af juraformationen inom ett betydligt område kring gränsen

mellan tyska Lothringen, franska Lothringen och Luxemburg. Järnhalten

är 35—40 procent, fosforhalten 0,7 ä 0,8 procent. Flötserna falla svagt

mot väster och ligga därför inåt Frankrike allt djupare.

Malmtillgången uppskattas:

för tyska Lothringen till....... . 1,835 MT

» franska » » ........ 1,300 »

» Luxemburg » ........ 300 »

Summa 3,435 MT

Fälten öppnades i större skala först omkring år 1880. Produktionen

är i starkt stigande; år 1902 uppgick den i

i tyska Lothringen till..........8,8 MT

i franska » » ..........4,4 »

i Luxemburg » ..........5,i »

Summa 18,s MT

Minettmalmerna lämna för närvarande 80 procent af Tysklands och

66 procent af Frankrikes järnmalmsproduktion.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

Spaniens förnämst;! järnmalmsfält är det vid landets nordkust belägna

Bilbaofältet. Dervarande malm består af i järnoxid mer eller mindre

omvandlad jernspat och har en järnhalt af 50—55 procent. Fosforhalten

är obetydlig. Malmen förekommer i nedre delen af kritfor mation en (Gault).

De förr så betydande Bilbaofyndigheterna äro nu starkt angripna,

och produktionen är i aftagande, År 1899 var den 6,5 MT, år 1902 4,7

MT. Fyndigheterna anses vara uttömda om ett eller par årtionden.

Malmen exporteras Imf /udsakligen till England, som under de senare

åren däraf■ erhållit omkring 3 MT årligen.

Flerstädes i Spanien hafva på senare tid nya järnmalmsfält blifvit

upptäckta och delvis börjat brytas. Så t. ex. i Castilien, i Asturien

(liera fyndigheter med en uppskattad totaltillgång af omkr. 200 MT), i

Sevilla (Grandacanal 20—30 MT, Pederoso 10 MT), i Ternel (50 MT), i

Huelva (Gala 18 MT), flera i närheten af Medelhafskusten med sainmanlagdt

en malmtillgång af 50—60 MT.1

I Syd-Ryssland finnas flera betydande järnmalmsfält; de båda förnämsta

äro Krivoi-Rog och Kertsch. I Krivoi-Rog, beläget SV om Jekaterinoslaw,

förekomma malmerna i kristalliniska skiffrar och utgöras af

dels järnglans, dels in agn

mindre än 0,i procent. Enligt nyaste uppgifter antages tillgången vara

omkring 87 MT (äldre beräkningar visa betydligt lägre siffror), hvilken

tillgång anses vara förbrukad om ungefär 30 år. Brytningen uppgick

år 1903 till omkring 2,5 MT, hvaraf det mesta exporterades.

Grufvorna på halfön Kertsch (östligaste delen af Krim) äro ockermalmer,

som ligga i tertiära lager. Järnhalten 30—40 procent, undantagsvis

högre, fosforhalten 1 å 2 procent. Malmtillgången uppskattas till 846

MT, däraf dock blott 12—13 MT med en järnhalt af 37 procent eller högre.

Nordamerikas förnämsta järnmalmsområde ligger S. och V. om Lake

Superior inom Förenta staterna. På sjöns kanadensiska sida förekomma

äfven några järnmalmsfält, men de äro relativt af föga betydenhet. Andra

betydande järnmalmsfält finnas i Alabama, Virginia och Tennessee. Förenta

staternas hela järnmalmsproduktion utgjorde år 1902 36 MT. Däraf lämnade

Lake Superiorfälten 28, Alabama 3,5, Virginia och Tennessee 1,8 MT.

Lake Superiormalmerna äro öfvervägande hämatitmalmer och uppträda

i kristalliniska skiffrar. Delvis äro de rika, med en järnhalt af 55—

60 procent och omkring 0,04 procent fosfor. Af sådana malmer uppskattades

tillgången år 1901 af Van Elisé till 1,000 MT,1 och anses denna * i

G Dessa uppgifter hafva blifvit mig benäget meddelade af ingenjör E. Åkerman, som

i egenskap af grufingenjör länge vistats i Spanien.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

15

tillgång'' skola vara utbruten före midten af innevarande århundrade.2

Det äldsta af Lake Superiorfälten, Marquette, öppnades 1854, det yngsta,

Mesabi, öppnades 1892. Det sistnämnda är nu det mest gifvande (13 MT

1903). Till och med 1903 hade i Lake Superior-fälten brutits 249 MT.

Malmerna hafva mestadels mycket långa vägar (1,000—2,000 kilometer,

dock mest vattenväg) att fraktas till masugnarna.

Utom de rika malmerna finnas en myckenhet fattigare malmer, men

för närvarande vrakas dessa till största delen, och deras framtida tillgodogörande

försvåras genom den inbrytning som nu pågår.

De i Alabama förekommande så kallade Clintonmahnerna äro flötsmalmer,

som ligga i silurlager. Järnhalt 45—48 procent, fosforhalt tämligen

hög. Kollager finnas i närheten. Malmerna hafva stor utsträckning;

det redan kända malmområdet kan, lågt beräknadt, anses innehålla 50—60

MT, men malmflötserna, som slutta 15—20° mot djupet, sträcka sig antagligen

vida längre än hittills blifvit undersökt.

De förnämsta af de järnmalmsfält, som för närvarande brytas, hafva

nu blifvit omnämnda. För att gifva en föreställning om deras betydelse

i världsproduktionen meddelas här nedan en öfversikt af denna för år 1901.

Förenta staterna............ 29,73 MT.

Tyskland (incl. Luxemburg).......16,84 »

England............ -12,47 »

Spanien............... 8,03 »

Ryssland....... 5,9» »

Frankrike ............... 4,87 »

Sverige ......... 2,84 »

Österrike....... 1,92 »

Ungern ................ 1,66 »

Newfoundland....... 0,75 »

Grekland............... 0,53 »

Algier . ....... 0,52 »

Belgien................ 0,26 »

Italien (Elba)....... . . . . . . 0,24 »

Bosnien......... 0,ia »

öfriga länder....... 1,62 »

Summa 88,40 MT. 1

1 Å. Macco anser dock denna uppskattning vara 74 för kög (Zeitschr. f. prakt. Geologi

1904. s. 396).

ä Intill år 1900 levererades från grufvorna endast malm med minst 60 procents järnhalt.

Sedan dess bär man börjat att mer och mer blanda den rika malmen med fattig, sä

att för närvarande den levererade malmen ej håller mer än 52—54 procent järn.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

Af denna öfversikt framgår bland annat, att Sveriges roll i världens

järnmalmsproduktion icke är synnerligen stor. (År 1901 utgjorde

den blott 3,2 procent af hela). I betraktande af den svenska malmens

höga järnhäl t och den under de sista åren starkt ökade malmbrytningen

torde'' dock kunna antagas, att för närvarande 5 å 6 procent af världens

järn produktion lämnas af svenska malmer.

Till de i det föregående omtalade malmförråden komma eu del andra,

som hittills äro föga eller alls icke bearbetade. Främst bland dessa

stå de i provinsen Shansi i norra Kina. Här utbreda sig stenkolsflötser

öfver ett område af minst 35,000 kvadratkilometer, och inom eu stor del

af området åtföljas de af järnmalmer (järnlerstenar och järnspat). Sedan

2,500 år hafva dessa malmer försett Kina med hufvuddelen af dess järnbehof,

men det oaktadt äro de dock ännu föga angripna hvadan mycket

stora kvantiteter järmalm här ännu återstå.

Bland uppgifna nya malmfält må vidare omnämnas sådana i Irland

(grefskapet Äntring beräknad tillgång 6 MT., järnhait 30—50 procent).

Cycladerna, Algier, Sudan, Kamerun, Indien, Tonkin, Kuba, Peru, Mexico,

New Mexico, Utah, Oklahamaterritoriet, Kanada, Nya Kaledonien, Västaustralien

in. fl.; rörande dessa nya fyndigheters storlek och betydelse finnas

emellertid för närvarande i de flesta fall inga tillförlitliga uppgifter.

Såsom en sammanfattning af järnmalmsfrågans framtidsutsikter, så

vidt dessa för närvarande kunna bedömas, må till sist — delvis i anslutning

till professor Frech — uppställas följande satser:

1) I fråga om de tre nu förnämsta järn till verkan de länderna, Nordamerika.

Tyskland och England, kan med visshet förutses, att deras järnmalmer

komma att, praktiskt taget, uttömmas inom ett å två århundraden,

och de rikare malmerna långt förut.

2) En tillbakagång eller ett upphörande af järnindustrien blir häraf

en följd endast i England, emedan där stenkolen samtidigt blifva utbrutna.

(Man har beräknat, att stenkolsfälten i Durham och Northumberland äro

uttömda om 100 år, öfriga engelska stenkolsfält om 250 å 850 år.

3) I Tyskland och Nordamerika kommer bristen i den inländska

malmproduktionen att täckas genom import, enär dessa länders kolförråd

anses uthålliga, och det är eu känd regel, att järnmalmen reser till kolet,

ej kolet till järnmalmen.

4) Utom de nutida industriländerna äger — såvidt kändt — endast

Nordkina (provinsen Shansi) nu nödiga betingelser för uppkomsten af en

stor järnindustri, emedan endast där både kol och järn förekomma jämte

hvarandra. Men skulle framtidens fullkomnade teknik möjliggöra utbringandet

af järnet ur malmerna utan, eller med endast obetydlig till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

17

hjälp af kol, blefve naturligtvis förhållandena på ett nu fullkomligt oberäkneligt

sätt omgestaltade.

5) Det synes sannolikt, att det nästa århundradets järnproduktion

väsentligen kommer att basera sig på dels sådana i de nuvarande kulturländerna

befintliga malmer, som i följd af fattigdom eller oarter hittills

lämnats obeaktade, och dels på nya fyndigheter i för närvarande geologiskt

mindre kända länder. Att sådana fyndigheter komma att blifva

tillgängliga är högst sannolikt, ty järnmalmsförekomsternas utbredning

kan svårligen antagas sammanfalla med den nutida kulturens.

6) Platserna för framtidens järntillverkning komma att bestämmas

af koltillgångarnas läge och af transportförhållandena. Dessa båda faktorer,

jämte metallurgiens framsteg i fråga om malmernas tillgodogörande,

blifva de afgörande för framtidens järnproduktion. Tillgång på järnmalm

att fylla världens järnbehof kommer sannolikt aldrig att saknas.»

Till bevillningsutskottet har i detta ämne vidare ingifvits en af

intendenten för de mineralogiska samlingarna vid Naturalhistoriska riksmuseet,

professorn Hj. Sjögren undertecknad skrift, innefattande vissa

erinringar mot det af chefen för Sveriges geologiska undersökning afgifna,

här ofvan intagna utlåtande, hvarjämte i anledning af nyss berörda skrift

såväl chefen för Sveriges geologiska undersökning inkommit med ännu

ett yttrande, som ock disponenten för Luossavara—Kirunavara aktiebolag

Hj. Lundbohm till utskottet ingifvit en skrift i ämnet; och äro nu omförmälda

tre skrivelser fogade såsom bilagor vid detta betänkande.

Slutligen har utskottet ansett sig böra meddela följande från den officiella

statistiken hämtade siffror i fråga om de under nedannämnda år här

i landet brutna äfvensom härifrån utförda kvantiteter järnmalm:

År.

Bruten

järnmalm.

Exporterad.

järnmalm.

Ton.

Ton.

1894 ...........

1,926,523

831,395

1895 ...........

1,901,971

800,452

1896 ...........

2,038,094

1,150,694

1897 . . . • .......

2,086,119

1,400,801

1898 ...........

2,302,546

1,439,860

1899 ...........

2,434,606

1,628,011

1900 ...........

2,607,925

1,619,901

1901...........

2,793,566

1,761,257

1902 ...........

2,896,208

1,729,302

1903 ...........

3,677,520

2,827,427

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 5 Sand. 1 Afd. 24 Håft.

O

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

Bland skäl, som i allmänhet åberopats och, enligt hvad ifrågavarande

motioner utvisa, fortfarande göras gällande till förmån för en exporttull å

järnmalm, märkes till en början faran för att malmtillgången genom en

måhända alltför forcerad brytning kunde komma att utsina inom vårt land

och att i följd häraf någon malm icke skulle blifva öfrig för landets

egna behof.

Härvid gäller då främst att undersöka, i hvad mån eu dylik farhåga

kan anses verkligen grundad, och beträffande först frågan om den kvantitet

järnmalm, hvaröfver landet i dess helhet förfogar, förekomma i detta hänseende

ganska skiljaktiga meningar. Härom vittna ock förut omförmälda,

till utskottet inkomna yttranden i detta ämne. Det torde ock vara förenadt

med ganska stora svårigheter att verkställa en fullt noggrann och

tillförlitlig uppskattning af malmtillgången i riket; och särskildt torde icke

höra förbises, att utom de obetingadt goda malmerna äfven finnas afsevärda

myckenheter malm af sämre beskaffenhet, som hittills icke kommit

till användning, men som dock genom förbättrade tekniska metoder i en

framtid möjligen kunna blifva af betydelse. Huru som helst synes emellertid

äfven chefen för Sveriges geologiska undersökning vara af den uppfattning,

att »Sverige icke har någon malm att ödsla bort».

Om således med den utredning, som uti nu ifrågavarande afseende

hittills åstadkommits, storleken af malmtillgången inom landet icke kan

exakt angifvas, torde dock af samma utredning framgå, att någon öfverhängande

fara för att landets förråd af järnmalm skall uttömmas icke

förefinnes. Icke heller synes man behöfva räkna med en dylik eventualitet,

så länge utskeppningen icke antager större dimensioner, än som med nu

befintliga exportleder och under nu gällande aftal kan ske. Annorlunda

ställer sig saken, om dessa exportleder utvidgas eller nya sådana upprättas.

Af det anförda torde framgå, att ur nu angifna synpunkter en exporttull

å jernmalm icke för närvarande kan anses af oundgängligt behof

påkallad. A andra sidan bör dock frågan om en sådan tull såsom regulator

i förberörda hänseende icke alldeles afvisas, men synes dess införande

med nödvändighet böra föregås af en utredning, vid hvilken särskild

uppmärksamhet bör ägnas åt möjligheten af att inom landet anlägga

verk och inrättningar för förädling af malmen. Det måste nämligen erkännas,

att frågan, huruvida en dylik inhemsk förädling skall kunna med

tillfredsställande ekonomiska resultat verkställas, ännu befinner sig i outredt

skick.

Vidkommande slutligen det rent statsfinansiella intresset, så, ehuru

det ej kan förnekas, att statens alltjämt stegrade utgifter ock påkalla ej

blott ökadt användande af förut anlitade utan äfven begagnande af nya in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

19

komstkällor, torde dock under närvarande förhållanden icke heller denna

synpunkt ensam böraj föranleda en åtgärd, om hvars verkningar i öfrigt

erforderlig utredning lärer böra företagas, en utredning, som lämpligast

bör ske genom Kungl. Maj:ts försorg och som torde kunna verkställas

med anlitande af de krafter, öfver hvilka Kungl. Maj:t för sådant ändamål

i vanliga fall har att förfoga.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet:

l:o) att herr C. J. Jakobsons motion icke måtte af

Riksdagen bifallas;

2:o) att herr S. Nordströms motion icke heller

måtte af Riksdagen bifallas; men

3:o) att Riksdagen, i anledning af omförmälda

motioner, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida, vare sig

med hänsyn till omfattningen af landets förråd af järnmalm

och möjligheten af dess förädling inom landet

eller för tillvaratagande af landets ekonomiska intressen

i öfrigt, särskilda åtgärder till malmexportens reglerande

må anses vara påkallade, äfvensom därefter till

Riksdagen aflåta den framställning, hvartill en dylik

utredning kan gifva anledning,

Stockholm den 5 maj 1905.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. C AV ALU.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

Reservationer

A) mot utskottets hemställan:

af herr friherre Kling spor, som anfört:

»Professor Hjalmar Sjögren har kritiserat det utlåtande, som inkommit

från Sveriges geologiska undersökning, och påvisat vissa svagheter

i bevisföringen af malmtillgångens storlek och hafva båda sammanstämmande

uttalat ’att Sverige icke har någon malm att ödsla bort’ och att i

förhållande till världsbehofvet vore vår malmtillgång ej stor och att ’det

vore sorgligt om den blefve konsumerad i förtid’. Den i fråga om vårt

lands järnhandtering synnerligen kunnige och intresserade disponenten H.

V. Tiberg har i fråga om åsättande af exporttull å järnmalm lämnat följande

utlåtande:

''Frågan om åsättande af exporttull på järnmalm står icke isolerad

såsom en angelägenhet af uteslutande statsfinansiell beskaffenhet och bör

icke heller behandlas ur tillfällig opportunitetssynpunkt, utan åsättandet af

sådan utgör en integrerande och i hög grad beaktansvärd del bland flera

åtgärder till höjande af vårt lands ekonomiska bärkraft. För att rätt

kunna bedömas, måste frågan ses i en allmännare belysning.

Det kan ju icke förnekas, att järnet är jordens bästa metall och bäraren

af hela den nutida materiella kulturen. Ehuru järnets historia är

urgammal och dess tillverkning å jordens olika delar sträcker sig årtusenden

tillbaka, var dock dess förbrukning vid förra århundradets början för

hela världen inskränkt till mindre än 1 million ton, men med en impuls

af ångan har förbrukningen sedermera regelbundet stegrats i den geometriska

progression, att förbrukningen fullt ut fördubblats för hvart 20:de år

och utgjorde år 1902 44,8 millioner ton, erfordrande en järnmalmsbrytning

för samma år af 96,6 millioner ton. Inom ett fjärdedels århundrade

skall järnmalmsförbrukningen helt visst vara uppe i 200 millioner ton för

året, om blott denna malmkvantitet kan uppbringas. Världens medelförbrukning

af järn utgör f. n. endast 26 kg. pr hufvud och år, men i de

stora kulturstaterna utgör den ända upp till 132 kg. för Tyskland, 133

kg. för England och 160 kg. för Förenta staterna, allt år 1900. Behofvet

af järn synes vara omättligt, och man gör sig allestädes den frågan, huru

det med hänsyn till malmtillgångarna skall kunna tillfredsställas för någon

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

21

längre tid. Man är i de stora järnproducerande länderna ense om, att

deras rikare malmer äro slut redan om ett par årtionden och att järnpriserna

måste stegras, i män som endast fattiga malmreserver finnas eller

järntillverkningen måste baseras på spridda importmalmer från aflägse håll.

Om ock de af Sveriges järnmalmer, som nu exporteras, i eminent

grad uppfylla villkoret att vara rika och således framför andra måste vara

begärliga, så är dock icke härmed sagdt, att de äfven böra för export

användas. Tvärtom är det ju för en hvar uppenbart, att vi genom en

export af dem beröfva oss de arbetstillfällen och den mångdubbla inkomst,

som skulle vinnas genom deras inhemska förädling. Genom malmexporten

göra vi endast oss själfva och våra efterkommande allt fattigare, men

stärka utlandet. I våra skogar, som återväxa, och mossar, som vänta på

intensivare tillgodogörande, hafva vi efter tillförlitliga beräkningar öfverflöd

på bränsle, och i våra vattenfall hafva vi kraft, som aldrig utsinar,

och ingen handtering är därför för vårt land så naturlig som järnhandteringen,

sä länge blott malmen räcker. Han är en bland våra få verkliga

nationalrikedomar, om vi blott icke, för att använda af professorerna

Törnebohm och Sjögren nyligen begagnade uttryck, ödsla bort honom i

förtid genom export. Det är stora statsintressen, som härvid stå på spel,

och ett bestämdt ingripande från statens sida måste ske, innan det blir för

sent. Vår svaghet skall i de internationella förhandlingarna göra oss till

en lekboll för utlandet, och i mån som utlandets malmbehof stiger, skall

det blifva omöjligare för oss att motstå det tryck, man skall veta utöfva,

för att roffa till sig vår så värdefulla järnmalm till lägsta möjliga pris.

Spanien tillätes i nåder uttaga en ''Transportskatt’ af 0,50 peseta och en

''Exportafgift'' af 0,20 peseta eller tillsammans 50,4 öre pr ton för all från

Spanien exporterad malm, allt förutom hamnafgifterna, som variera för

olika hamnar och för Bilbao utgöra 0,50 peseta eller 36 öre.* Men då

Spanien i början af 1880-talet ville åsätta en effektiv exporttull, höjdes i

den engelska pressen ett sådant skid af raseri och fördes ett så hotande

språk om att skicka en flottdivision till Bilbao, att i Spanien måste allt

tal om tullen tystna. Samma öde väntar oss, om vi icke veta att i tid

visa, att vi icke vilja vara de malmbehöfvande ländernas lydiga slafvar.

Det ligger härvid såsom så ofta en fara i dröjsmål.

Järnhandteringens betydelse för vårt land är långt större, än man

i allmänhet vill tro. Denna betydelse sammanhänger intimt med ett förnuftigt

utnyttjande af Sveriges vidsträckta skogsarealer, hvilket nu så långt

ifrån sker, att Sverige tvärtom börjar bli världsberyktadt bland män af

* Uppgifterna meddelade i april 1905 af svensk-norska konsulatet i Bilbao.

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

facket för sin varnvärd af skogarna och skogsmarkerna. Skogskommittén

af 1896 visar, att i Dalarne och Norrland årligen förfares 20 till 40

procent af markens årliga produktion och framhåller därjämte, att en betydande

del af den efter timmerblädningar kvarstående, småvuxna men

åldriga skogen är af beskaffenhet, att tillväxten upphört samt återväxt icke,

kan uppkomma, hvarigenom således både skogen och marken ligga improduktiva.

Denna misshushållning, som täflar med malmexporten i uppenbar

missvård af svenska angelägenheter, bör ju icke heller få fortgå- Orsaken

till missförhållandet ligger i bristen på kommunikationer, som kunde möjliggöra

ett effektivt värde å hvad som annars förfares och å den oväxtliga

skogen samt i sammanhang med detta tillgodogörande uppdragandet af

nya lifskr af tiga bestånd; och enda medlet att vinna produktion af dessa

skogsmarker är således i första hand att anlägga inlandsbana, hvilken just

kommer att gå genom dessa degenererade skogar. Endast jernhand teringen

kan med ekonomisk fördel, särskild! sedan kolugnar nu börjat komma i

allmännare bruk, tillgodogöra allt skogsaffall och försätta marken i full

produktion. Man har all anledning äfven instämma med skogskommittén,

då den framhåller, att ! kolik ngen betingar eu afverkningsform, som visat

sig utöfva en synnerligt god verkan på skogens föryngring’ och att

bruksskogarna ''otvifvelaktigt af ålder varit de bland Sveriges skogar, som

åtnjutit den bästa behandlingen’. Men inser och erkänner man till fullo, att

järnhandteringen har äfven på den norrländska skogshandteringens område

en oerhördt viktig uppgift att fylla, så kan man ju också erkänna, att

om staten skall bygga den dyra inlandsbanan, sä lärer det vara på sin

plats, att staten till bestridande af härför erforderliga kostnader skaffar sig

inkomster af de malmer, för hvilkas inhemska förädling denna bana till

af sevärd del bygges, och enda utvägen härvid är, att järnmalm åsättes

exporttull. Under år 1904 utgjorde Sveriges järnmalmsexport öfver 3

millioner ton, och med en tullsats af 1 kr. pr ton, en tullsats, som visserligen

är något för låg, kan en statsinkomst beredas af öfver 3 millioner

kronor. Ifrågavarande tull är således redan ur skogsvårdssynpunkt berättigad,

för att vid vårt finansiella läge icke säga nödvändig. Redan nu

föreligger fullbordandet af Orsa—Sveg-banan, och omedelbart därpå kommer

den egentliga inlandsbanan; medlen äro således omedelbart behöfliga.

Skall inlandsbanan frakta billigt, bör anläggningskostnaden vara amorterad

redan vid öppnandet för trafik.

Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att svensk järnindustri

har sin rätta plats, elär den nu bedrifves eller i hvarje fall i kulturdelar

af vårt land, men icke i ödemarkerna. Kol kan hämtas, praktiskt

taget, huru långt bortifrån som helst. Det åtgår nämligen till en ton

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillning sutskottets Betänkande Ar:o 24.

23

tackjärn endast 0,9 ton kol, men af malm åtgår 2 ton vanlig mellansvensk

eller 1,5 å 1,6 ton exportmalm. Öfrigt bränsle för järnförädling

utgöres i regel ej af träkol. Den norrbottniska malmen kan vid i öfrigt

lämplig kvalitet, genom sin högre järnhalt och billiga brytningskostnad

mycket väl via inlandsbanan eller sjövägen nedfraktas, om befraktningen

ställes billig, och uppträda i täflan med eller såsom en välbehöflig blandningsmalm

till den mellansvenska i allmänhet, hvaraf tillgången är liten

och hvars brytningskostnad är hög och i stigande. Den svenska järnhandteringen

värderar för närvarande hvarje procent högre järnhalt i en

ton fosforren malm till 50 öre och värderar således en malm med 70 procent

järnhalt 10 kr. pr. ton högre än en malm med 50 procent järnhalt. Om

eu här vanlig 50-procentig malm är värd 9 kr., så är således en 70-procentig

af samma kvalitet värd 19 kr. pr. ton. Detta förklarar till en del,

hvarför man kan hämta rik malm, som passar i blandning med våra vanliga

mellansvenska, från Norrbotten. 1 genomsnitt kostar den mellansvenska

malm, som järnhandteringen i allmänhet förbrukar, omkring 9 kr.

pr ton i brytning, under det en t. o. in. i alla afseenden bättre malm

kan i Norrbotten brytas lör 73 af sagda pris och därunder. Också nedföres

och kommer i stigande grad att nedföras malm från Norrbotten.

Användning af exportmalm med högre fosforhalt — det brytes sådan med

såväl hög som med låg fosforhalt — är endast en tidsfråga. Grängesberg

ligger härvid bäst till.

Det är ett sorgligt, men obestridligt faktum, att svenska järnhandteringen

befinner sig i stillastående eller relativ tillbakagång. Relativ tillbakagång,

ty landets ökade järnförbrukning tillgodoses icke genom inhemsk

produktion utan till en del genom import. Från 1893 till 1903

ökades årsimporten af järn alla slag, således inbegripet hvad som åtgår

till maskiner, redskap, fartyg etc. med omkring 30 millioner kr. i värde

och omkring 140,000 ton i vikt, och utsikterna peka därhän, att Sverige

om ytterligare ett decennium, kan vara ett i det hela järnimporterande

land. Vi importera nu järn alla slag för öfver 50 millioner kronor årligen.

Häri har den till ett abnormt lågt pris exporterade malmen en

icke oväsentlig andel, då den bidragit att sänka utlandets tillverkningspris

på järn, därigenom att den ökat särskildt Tysklands förmåga att

producera billigt. År 1878 kostade i Westphalen en ton tackjärn i tillverkning

69 mark, men år 1903 endast 52 mark, och man gör lika godt

stål och järn af det senare som af det förra. Det ligger ett varsel däri,

att samma år, som fösta tåget rullade in på Gellivare station, nedblåstes

Norrbottens sista masugn, och det är betecknande, att svenska järnhandteringens

depression sammanfaller till tiden med den tilltagande järn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

malmsexporten. År 1891 tillverkades i Sverige 490,913 ton tackjärn,

men år 1903 hade tillverkningen ökats endast till 506,825 ton. Ökningen

var således endast c:a 16,000 ton, under det att närmast föregående 12

års period hade att uppvisa en ökning af 148,000 ton. Malmexporten

slukar redan nu 3 gånger så mycket malm som den inhemska järnhandteringen.

Man kan omöjligen törneka, att statsmakterna hafva en andel i

detta olyckliga sakläge genom ett gynnande och ett t. o. in. alldeles abnormt

gynnande af malmexporten, i det man icke skydde offren att ställa

banor till förfogande och sedan trafikera dem till ett oerhördt lågt pris

under statens vanliga taxa. Hela svenska folket har gjorts skattskyldigt

till exportintresset genom dessa offer för järnmalmsexportens uppammande

och fortsatta vidmakthållande. Och hvad renderar då järnmalmsexporten

i handelsbalansen åt vårt land? Jo, icke ens hälften af hvad vi få betala

för järnimporten. Medelvärdet pa en ton importeradt järn alla slag upp

aår till öfver 200 kr., men för en ton exporterad malm till 8 kr., om

den officiella statistikens siffror äro riktiga. Om vi exportera 600 millioner

ton järnmalm h 8 kr., väger denna till var fördel i handelsbalansen

med 4.8 milliarder kr., men om vi minska vår import eller öka vår export

af järn alla slag med det järn, 360 millioner ton, som finnes i

samma kvantum malm, så väger detta till vår fördel i handelsbalansen,

efter ett värde af endast 200 kr. pr ton, med 72 milliarder kronor. Åtminstone

ingen gynnare af svenskt arbete och våra skogars rätta vård bör

kunna på sakliga grunder motsätta sig en sådan åtgärd som ett successivt

stäf]ande af järnmalmsexporten.

Systemet med den icke allenast fria utan i hög grad gynnade garnmalmsexp

orten går ut öfver den enskilde skatteår agaren, öfvet den^ svenska,

järnhandteringen och, hvad som är icke minst upprörande, öfver våra efterkommande,

hvilkas målsman staten är, och hvilkas rätt den är satt att

värna. Detta system häfves ej genom en exporttull på 1 kr. pr ton

malm, men en sådan är ett steg i rätt riktning och förtager i någon män

den känsla af hopplöshet, som kännetecknar den nuvarande situationen.

Om Sveriges järnmalmstillgångar har man gjort sig de mest vidunderliga

föreställningar, ehuru verkligheten alldeles icke lämnar plats för

sådana." Tillgången kan beräknas till omkring 600 millioner ton brytbar

och användbar malm, och så länge man håller sig till erfarenhet, kritisk

vetenskaplig forskning och förefintliga tillförlitliga undersökningar, så

kommer man icke till någon annan siffra. De högre sifferuppgifter, som

vant synliga falla dessvärre för kritiken, och de kunna, icke ens bevisas.

Äro dessa 600 millioner lön mycket eller litet? Ja, vi bryta nu mellan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

25

4 och 5 millioner ton för år, och om vi fortsätta härmed oförändradt, så

är malmen slut om 140 år, och denna tid må väl betecknas såsom kort i

ett lands historia. Yi ha således en liten tillgång i förhållande till nuvarande

brytning. Men vi se likväl, huru exportintresset oupphörligen

fikar efter att få forcera utplundringen, och nya exportörer framträda med sina

anspråk, och om vi, i känsla af att vi befinna oss i den nya frihetstiden, förutsätta

att statsmakterna ge vika och låta exporten springa upp i t. ex. 10 mill.

ton — våra mäktiga grannar såväl på kontinenten som på öarna skola

med all visshet göra allt för att tvinga oss att exportera ännu mera —

så skola sedan våra barn få kännbar anledning att icke hedra vårt minne.

Om slutligen all järnmalm finge förädlas inom landet och man tänker sig

i den nuvarande inhemska malmförbrukningen af cirka l,i mill. ton en

så svag ökning som en fördubbling för ungefär hvart 40:de år eller en

ännu svagare ökning än den vi hade under förra århundradet och endast

hälften af världsförbrukningens ökning, så skulle malmen räcka endast

några få årtionden öfver ett århundrade. Äfven med den bästa hushållning

och upphörande med all järnmahnsexport hafva vi således icke några

tillgångar, som räcka någon längre tid.

Det är något för såväl officiella som privata uttalanden i malmfrågan

egendomligt, som år efter år återkommer, att man ständigt för på

läpparna talet om det önskvärda af malmens inhemska förädling, men så

snart det blir fråga om att vidtaga äfven någon liten åtgärd i syfte att

vinna ett sådant mål, då ställer sig en oändlig råd af hinder i vägen, och

utredningar behöfvas i alla riktningar, ja, man vet icke ens om exportmalm

låter med ekonomisk fördel förädla sig här i landet, stora farhågor

hysas för huru eu exporttull på 1 kr. per ton skulle verka på utländska

malmförbrukare, man vet icke huru det verkar på den förutvarande järnhandteringen,

man vet icke om vi ha arbetare, man vet icke om vi ha afsättning,

och man kommer t. o. in. med sådana absurditeter, som att det

finns inga kol att få efter inlandsbanan, kanske Norge skulle också åsätta

exporttull, om vi gjorde det, o. s. v. Därför är det bäst att afslå allt

och uppskjuta frågan. Betänksamhet är en dygd, men den kan drifvas

för långt, och uppskofspolitiken kan lätt leda till försummandet af rätta

ögonblicket.

Bland sådana skäl, som nu varit hörda, är äfven det, huruvida exportmalm

låter med ekonomisk fördel förädla sig här i landet. Denna fråga

besvaras bäst genom att studera resultatet af Störa Kopparbergs bergslags

järnhandtering, eftersom detta bolag i stor skala använder exportmalm af

hög fosforhalt. Flera andra verk förbruka sådan af låg fosforhalt, men

det är endast sagda verk, som äger stora kvantiteter malm af vanlig exportkvalitet.

Och ägandet af malmtillgång betyder mera, än man i all—

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 5 Sami. 1 Afd. 24 Höft. 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

mänhet synes föreställa sig. Det svar, som bolagets verksamhet lämnar,

borde emellertid bli fullt tillfredsställande.

Huru eu exporttull af 1 kr. per ton malm skulle verka på malm*-

köparne, kunna vi lätt kalkylera fram. Till 1 ton järn åtgå 1,5 å 1,6 ton

exportmalm, och exporttullen skulle således, om järn blåstes af enbart

sådan malm, hvilket i förbigående sagdt ej låter sig göra, höja järnpriset

med kr. 1,50 å l,eo per ton, men som man bland annat af hyttetekniska

skäl i utlandet vanligen använder endast 20 å 25 procent svensk malm i

sina beskickningar, så höjes järnpriset i själfva verket med endast 30 k 40

öre per ton. Äfven om det vore fråga om endast tackjärn, spelar en sådan

höjning alls ingen roll, då exempelvis dettas försäljningspris per ton

enligt officiella siffror (kontradiktoriska förhandlingar den 30 nov. 1903

inför »Reichsamt. des Innern») visat sig variera på följande sätt under åren

1896—1902 i riksmark: 55,26; 58,68 ; 60,28 ; 61,9i; 72,43 ; 83,97; 66,78 och

65,61. Nettovinsten per ton tackjärn varierade mellan riksmark 4,85 (1896);

15,73 (1901) och 14,23 (1902). Men tyskarna sälja i regel icke tackjärn

(en sådan hushållning är egentligen förbehållen eu del svenskar och engelsmän)

utan förädla och förädla högt. Om vi således tänka oss, att de

sälja 3 ton maskingods, värdi 3,000 kr., så drabbas denna faktura genom

den svenska exporttullen med omkring 1 kr. Fördelarna för dem af att

få sina beskickningar anrikade och vinna en hög produktion äro långt

större, än olägenheten af en höjning i malmpriset. Af allt borde vara

tvdligt, att icke ruinera vi tyskarna med vår så storslaget anlagda exporttull.

Men om icke vi ruineras af dem, kunde vara en annan fråga. Då

Tyskland år 1879 införde sina järntullar, var grunden därför 20 procent

af värdet, men då vi ett decennium senare (det behöfdes verkligen en sådan

tid för att vi skulle den gången hinna utreda och fundera ut, om vi

skulle ruinera dem och oss med våra tullsatser), så baserade vi tullen på

10 procent af värdet. För att återvända till en maskin faktura på 3,000

kr., så hindrar Tyskland oss med 600 kr. att komma dit, under det vi

nöja oss med att hindra tyskarna med 300 kr., men dessutom finnes i vår tulltaxa

en hel del tomrum, därvid de få öfversvämma oss med sina järnvaror fritt.

I fråga om vår sölighet särskildt i tullfrågor, våra djupsinniga funderingar

hit och dit vid äfven de obetydligaste åtgärder, som förnumstigt

affärdas med att vara alltför betydelsefulla, vårt behof af utredningar i

oändlighet t. ex. nu i fråga om 1 hel kronas exporttull o. s. v. utan att

taga någon hänsyn till uppskofvets följder, så må ju såsom en parallell uppställas

engelsmännens sätt, då de för några år sedan åsatte stenkol en exporttull

af 1 shilling (90 öre) per ton, en tullsats, som kostar Sverige

mellan 2Vs och 3 millioner kronor för år. Hela affären var från en klar

himmel undanstökad på någon dag. Det hette då, att Englands stenkols
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

27

export hotades, och tullen berörde ju en otalig mängd affärer, men sattes

likväl i omedelbar verksamhet. Denna export har emellertid frodats lika

bra som förut och inbragt England omkring 40 millioner kr. årligen i

tullafgift. Den nu här föreslagna exporttullen af 1 kr. per ton malm kan

i betydelse för konsumenten, såsom redan förut är påvisadt, ingalunda

jämnställas med den engelska koltullen, hvilken senare träffar konsumenten

med hela sin tyngd. För malmsäljaren åter, hvilken åtnjuter en fraktlindring,

som för gellivaremahn stiger ända till kr. 1,95 per ton, kvarstår

fortfarande en exportpremie, om han skall få betala tullen. Redan för

flera år sedan förekommo emellertid uppgifter om, att eventuell exporttull

vore i malmkontrakt reglerad säljare och köpare emellan, och helt nyligen

har i pressen offentligen framlagts utdrag ur malmkontrakt, som visar, att

den första kronan tull skall lika fördelas på säljaren och köparen. Först

vid en tullsats af mera än 1 krona kan det komma i fråga, att den kan

drabba uteslutande säljaren, men lika väl köparen, om han ej vill afstå

från malmen. Ehuru det måste vara svenska staten alldeles likgiltigt,

huru malmexportörerna, som aldrig fått någon rätt att tullfritt exportera

en af våra nationalrikedomar, ordnat dessa angelägenheter, så ha vi emellertid

äfven häri en bekräftelse på, att en tullsats af 1 kr. per ton är alldeles

för låg. För att man ens skulle kunna tala om att jordens rikaste

malm, totaliter sedt, exporteras utan statsunderstöd, får tullen ej vara lägre

än 2 kronor per ton. Fn verklig beskattning ligger sålunda ännu långt

fjärran, och att följa engelsmännens föredöme borde vara det minsta man

kunde begära, särskildt om man vill hindra osunda spekulationer på svenska

folkets bekostnad.

I fråga om engelsk stenkolstull och svensk järnmahnstull förtjänar

framhållas, att båda afse beskattning af export af värdefull råvara, hvilken

utförsel staten ju bör i allmänhet i sitt eget bestånds intresse motarbeta.

Det är emellertid att märka, att engelska stenkolsexporten motsvarar

endast en mindre del eller ungefär V4 af den inrikes kolförbrukningen

i England, under det att vår malmexport är redan 3 gånger så stor

som inrikesförbrukningen. Likväl hafva vi icke ens i detta nu åsatt järnmalm

exporttull, trots att järnmalm, och särskildt vår, är en vida sällsyntare

råvara än stenkol. Det torde vara enhvar bekant, att svensk järnhandtering

i ganska stor utsträckning begagnar sig af engelska stenkol

samt koks t. o. m. såsom blandning med svenska träkol i masugn för

tackjärnstillverkning, för hvilket sistnämnda ändamål konsumtionen står i

begrepp att ökas. Det är också för enhvar tydligt, att England, som redan

nu importerar en god del svensk järnmalm (år 1603 lU mill. ten) är det

land, som framdeles kommer att blifva och måste blifva den förnämsta

konsumenten af svensk malm. Tyskland kan, vid mycket stegrade priser

opaginerad Kontrollera mot PDF

28 Bevillningsutskottets Betänkande N:0 24.

på importmalm, reda sig med sina egna malmer, men detta kan icke England.

Nu ställer sig saken så, att under det England beskattar svenska

järnhandteringens och järnvägstrafikens stenkolsförbrukning med 90 öre

per ton stenkol, så exporteras Norrbottens malmer till England med ett

understöd från svenska statens sida af i genomsnitt omkring kr. 1,60 (1,30

å 1,95) per ton. Finnes det ett grand af nationalekonomi, billighet och

förnuft i ett sådant system?

Under ofvan angifna förhållanden kan man endast finna det vara

ett besynnerligt tal, då man hör, att statsmakterna först då borde inskrida

och reglera utskeppningen af malm, när denna skeppning antager stora

dimensioner, och då skulle detta ske genom reglerandet af fraktsatserna

för hvad som öfverstiger den kvantitet malm, hvarom särskild! fraktaftal

är träffadt, Man står visserligen i okunnighet om, huru detta reglerande

skall praktiskt utföras i fråga om Grängesbergsmalmen, som icke ens fraktas

på statens järnvägar, men nu är det i alla händelser sagdt, att staten

har i sin hand detta reglerande. Huru öfverhufvud utskeppningen skall

kunna regleras genom fraktsatsen, äfven där staten äger banorna, kunna

för öfrigt endast de förklara, som icke känna och icke göra sig alltför

mycken möda att taga kännedom om våra exportmalmers verkliga värde.

Om det hade varit fråga om ett för oss värdelöst ämne t. ex. gråsten,

skulle man kunnat förklara denna mycket underliga beskattnings- och regleringsplan.

Men huruvida vi äga lika god tillgång på malm som på gråsten,

lämnas alldeles ur räkning. Hvad ha för öfrigt beviljade järnvägsekonomislca

fraktnedsättningar med statens tullar och beskattningssysstem

att göra? Att staten skulle reglera dessa genom fraktafgifter är väl också

en nyhet, som vi få akta oss för. Det är antagligt, att staten, lika väl

som enskilda, beviljar fraktnedsättning på sina järnvägar för bl. a. virke,

men icke kan sådant hindra, att staten i skogsvårdens intresse uttager

skogsvårdsafgifter äfven för virke, som fraktas med fraktnedsättning.

Det bör här slutligen omnämnas ett förslag, som väl icke är officiellt

framställdt, men i alla händelser har till upphofsman en ledamot af Riksdagen,

som synes hafva satt sig väl in i malmfrågan. Hans förslag går

klokt nog ut på en årligen stigande exporttull. Då en sådan stigande exporttull

borde vara så reglerad, att den om 20 år, då Englands, Spaniens

och Förenta staternas m. fl. länders rikare malmer kunna anses hafva sett

sina bästa dagar, icke understego 5 kr. per ton (motsvarande eu lågt beräknad

fraktökning och järnprisernas allmänna stegring), så borde, med en

begynnelsetull af 1 kr. per ton nu, ehuru en sådan egentligen är för låg,

den årliga ökningen utgöra 20 öre per ton. Skall man öfverhufvud medgifva,

att järnmalsexport får fortgå, så har detta förslag den stora förtjänsten,

att det söker ständigt hålla sig au niveau med malmsituationen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

29

och icke vållar några svåra öfvergångar. Stegringen är inycket måttlig,

så att det finnes ingen sannolikhet för, att den svenska exportmalmen

efter detta system ens efter ett århundrade blefve för dyr, om det då

funnes någon kvar. Snarare är den ofvan angifna progressionen för låg

(under haussen på 1870-talet sprang järnmalm upp i ända till 40 kr. per

ton), och eu sak måste man alltid erinra sig, nämligen att Sverige står

med sina rika malmer så utom täflan, att det redan nu kan utöfva ett

väsentligare inflytande på köpmalmpriserna, än som skett och sker, samt

att detta blir i ännu högre grad fallet i framtiden.

I korthet kan förestående sammanfattas sålunda:

l:o) Med hänsyn såväl till utlandets som Sveriges järnraalmstillgångar

och deras beskaffenhet samt till järnförbrukningens hastiga stegring

är vår järnmalmsexport eu onaturlig och skadlig handtering.

2:o) Sveriges intressen i alla riktningar erfordra ett skyndsamt

åsättande af ocxporttull å järnmalm.

3:o) Asättandet af den nu föreslagna exportullen af 1 kr. per ton

är endast ett steg i rätt riktning och bör framdeles kompletteras samt

exporttullen helst fastslås till en årligen stigande.’

Frågan om förädling i större skala inom landet af våra lappländska

malmer är af så stor betydelse att det möjligen kunde ifrågasättas om

inte någon del af en genom exporttull influten statsinkomst borde kunna

afses för direkt främjande af dylik inhemsk förädling. Detta i nära öfverensstämmelse

med hvad som tillföres skogsvården från de afgifter som

pålägges exporterade trävaror. Af de utredningar som föreligga, synas

framgå att en exporttull på järnmalm, ur landets intresse med skäl kan

påfordras och anser utskottet att 1 krona per ton borde vara en väl

afvägd tullsats hvarföre föreslås Riksdagen att i anledning af herrar S. Nordströms

och C. J. Jacobsons motioner besluta en exporttull å järnmalm af

1 krona per ton exporterad dylik malm.»

af herr Nisser, som anfört:

»Sedan Riksdagen i skrifvelse af den 27 april 1898 godkänt ett

mellan staten och det norrländska grufbolaget upprättadt kontrakt angående

malmtrakt å statens under anläggning dåvarande järnväg Luleå—

Gellivare—Ofoten och däri intagna fraktbestämmelser att gälla under 30

år dock med den inskränkning, att i konto upptagna 1,500,000 ton, för

hvilka kontraktets bestämmelser skulle gälla, borde nedsättas till 1,200,000

ton, och hvaruti sedermera ingen ändring skett, anser jag, att hvad Riksdagen

sålunda med ena handen gifvit. icke bör med den andra handen i

form af exporttull eller dylikt återtagas; då antagligen är, att om från

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 24.

Sveriges sida en dylik åtgärd vidtages, äfven Norge anser sig förpliktadt

eller åtminstone berättigadt att vidtaga en däremot svarande åtgärd, synes

mig det här ifrågasatta påläggandet af exporttull icke nu böra eller kunna

ifrågasättas, men däremot håller jag före, att all den malm, som fraktas

å statens järnväg Luleå—Riksgränsen, öfverstigande ofvan af Riksdagen

bestämda 1,200,000 ton, skall bära de fraktsatser, som för motsvarande

våglängder inom Sverige gälla, och inga som helst undantag därvid göras,

hvithet måste medföra en mot svenska järnhandteringen i öfrigt konkurrerande

fördel och närmast kan betraktas såsom en exportpremie.

Då vidare den i utskottets förslag föreliggande tanken på en undersökning

af landets malmtillgångar icke kan annat än — och som synes vara

hufvudändamålet — för lång tid fördröja återupptagandet af denna fråga,

och för öfrigt åsamka stateru icke beräkneliga kostnader, hvilka det tillkommer

grufägarne att själfva ombesörja, nödgas jag med reservation emot

utskottets betänkande yrka afslag å de i ämnet väckta motionerna.»

af herrar Wester och Håkansson;

af herrar O. A. Ericsson, J. Larsson, S. Söderberg och Lyckholm,

hvilka ansett, att utskottet i anledning af förevarande motioner bort hemställa,

att Riksdagen måtte besluta, att järnmalm, som ur riket utföres,

åsättes en tull af 50 öre för ton; samt

af herr O. A. Brodin, som ansett, att utskottet bort hemställa, att

förevarande motioner icke måtte till någon vidare åtgärd föranleda.

B) mot utskottets motivering:

af herr Beckman.

Härjämte, hafva nedannämnde herrar ledamöter i utskottet begärt

få antecknadt, att de icke deltagit,

herr friherre Trolle i behandlingen och

herrar Almström och friherre Bonde i den slutliga behandlingen af

detta betänkande.

Dessutom hafva herrar G. Jansson och E. A. Lindblad anhållit om

anteckning å utlåtandet därom, att de af arbete inom särskilda utskottet

n:o 2 varit förhindrade att deltaga i betänkandets behandling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

31

Bil. I.

Till Riksdagens Bevillningsutskott!

Sedan jag erhållit tillfälle att taga kännedom om de af chefen för

Sveriges geologiska undersökning professoren A. E. Törnebohra på nådig

befallning till utskottet afgifna upplysningar angående »tillgång på järnmalm

inom landet jämförd med tillgången å sådan malm inom andra länder»,

kan jag ej underlåta att i anslutning till prof. Törnebohms yttrande

göra följande erinringar.

Prof. Törnebohm inleder sina upplysningar med att betona vanskligheten

af noggrannare beräkningar af befintliga malmtillgångar. Däruti

kan man till en viss grad gifva honom rätt, ehuru likväl nyare metoder

gifvit oss flera tillförlitliga utvägar, som man förr saknade. Emellertid

måste det i betraktande af dessa svårigheter, som af prof. Törnebohm själf

framhållas, förefalla så mycket egendomligare, att han i flera fall gör sig

till tolk för en ytterlighetsståndpunkt, utan att ens reservationsvis gifva

tillkänna, att äfven andra, från prof. Törnebohms vidt divergerande åsikter

existera.

Svenska järnmalmsfält.

I fråga om Sveriges järnmalmstillgångar har prof. Törnebohm icke,

eller endast i obetydlig grad, befattat sig med någon själfstä,radig utredning

utan inskränkt sig till att upptaga och åberopa de uppgifter, som

han erhållit af vissa namngifna grufingenjörer och andra personer, utan

att i minsta mån ens försöka, ännu mindre verkligen utöfva en kritik

öfver siffrorna. De personer, han sålunda åberopar, äro i fråga om Kirunavara—Luossavara

disponenten Hj. Lundbohm, beträffande Gellivare

ingenjör A. Dellwik, rörande Ekströmsberg d:r H. Bäckström och i fråga

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

om Grängesberg Ingenjör K. G. Brunnberg. På grund af nämnda personers

uppgifter anföras de nämnda fyra grufvefältens malmtillgångar sålunda:
Kirunavara—Luossavara

793 MT (= millioner ton)

Gellivare.......128.5 »

Ekströmsberg.....100 »

Grängesberg ..... 60 »

Summa 1,081.5 MT

Då prof. Törnebohm beräknar hela tillgången af järnmalm inom

landet till 1,200 M T, så framgår det redan häraf, att i det närmaste n/i2

däraf anföres på grund af okontrollerade uppgifter från trenne tjänstemän

och en styrelseledamot i det största malmexporterande bolaget inom landet.

Det skall dock härvid erkännas, att en af dessa tjänstemäns, nämligen

grufingenjören K. G. Brunnbergs, uppgifter synas välgrundade och

tillförlitliga, hvadan prof. Törnebohms upplysning rörande malmtillgången

vid Grängesberg (60 M T) torde vara så nära riktig, som man under närvarande

förhållanden kan få densamma. I

I fråga om beräkningar af befintliga malmkvantiteter vid en grufva

eller ett grufvefält måste flera faktorer tagas i betraktande, dels den s. k.

malmarean, dels malmens beskaffenhet och dess djupgående, om hvilket

senare man skaffar sig nödig kunskap genom magnetiska mätningar eller

genom borrningar eller genom båda dessa metoder i förening. Att endast

på grund af malmarean göra en uppskattning af de malmkvantiteter, som

finnas intill ett visst antaget djup, är förkastligt och leder i flertalet fall

till en grof öfverskattning, men det tyckes vara på detta sätt, som de af

prof. Törnebohm anförda beräkningarna äro verkställda. I fråga om fälten

Svappavara, Tuolluvara och Leväniemi har prof. Törnebohm själf gått tillväga

på detta sätt, hvartill vi här nedan återkomma.

Begreppet malmarea är egentligen i fråga om malmkvantiteten fullt

intetsägande, ända till dess genom insättande af öfriga lika viktiga faktorer

såsom djupgående, malmprocent (= kvantiteten malm i procent af brutet

berg) densamma blir omsatt i ton malm; malmarean anförd ensam för

sig är ofta fullständigt vilseledande. Rörande de olika järnmalmsfältens

malmareor har man sammanställningar af prof. Nordenström från åren

1893 och 1897. Men redan i jämförelse med de siffror, som prof. Nordenström

sistnämnda år uppgaf, visa senare uppmätningar af malmarean

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

33

1 mellersta Sveriges grufvor eu afse vard minskning. Jag citerar darom

ur Värml. Bergsmannaiören. Ann. 1898, sid. 124: »Vid ett fält i mellersta

Sverige med uppgifven malmarea af 7,100 m2 har denna tidigare varit

betydligt större, men uppgår nu icke ens till 5,000 m2--—x) Vid

en grufva med uppgifven malmarea af 5,000 m2 är den nu på 240 m. djup

endast 1,200 in2. Och vid en grufva med uppgifven malmarea af 2,000

m2 tog malmen slut vid 200 m. djup, och en ytterligare afsänkning af

100 m. har icke visat minsta antydan om malm. Och huru förhåller det

sig väl med malmareans aftagande mot djupet i de till många tusental

uppgående grufvor, såväl större som mindre, där malmerna på mindre än

1, 2 eller 3 hundra meters djup tagit slut och grufvorna måst ödeläggas?»

1 fråga om våra svenska järnmalmers djupgående har man-, sedan

bergsbruk och ^utbrytning i vårt land ägt rum under århundraden, en

stor fond af erfarenhet, och det hade varit att vänta, att något mera rf

denna erfarenhet gifvit sig tillkänna i prof. Törnebohms upplysningar.

Det är härom tillräckligt att citera följande yttrande af en fackman, hvars

erfarenhet och kunskap på detta område är obestridlig: »1 det långt öfvervägande

flertalet grufvor uppnår den brytvärda malmen icke 100 meters

djup. Kanske tager man ej mycket fel, om man säger, att denna grupp

representerar 90 procent af alla fyndigheter. Bland de återstående upphöra

säkerligen 8 å 9 procent på mindre än 200 meters djup, och endast

2 a 1 procent uppnå eller öfverstiga detta djup. De djupaste grufvor vi

nu äga uppnå efter donläge omkring 400 meter, men sannolikt skola endast

ett fåtal, kanske ett eller annat tiotal fyndigheter öfverstiga detta

djup vertikalt. Djupgåendet synes visserligen rätt ofta stå i proportion

till mäktigheten, men äfven smala eller relativt smala malmer gå stundom

till afsevärdt djup, framför allt om maimarean är stor. Antydda förutsättningar

för stora djupgående!! hålla dock visst icke alltid streck, ty

flera af våra största, sedan århundraden tillbaka berömda malmer hafva

upphört vid mindre än 200 meters djup eller föga öfverskridit detta. I

det stora hela äro våra malmer små lokalbildningar, äfven fast några

vackra undantag finnas.» (Anförande af disponenten H. V. Tiberg i

Värml. Bergsmannafören. Annaler 1898, s. 20.)

I Sverige hafva brutits åtminstone ett tiotusentals järnmalmsgrufvor,

i hvilka malmen upphört på mindre än 100 meters djup och om man undantager

några få malmer, såsom Grängesberg och hägra norrbottniska, 1

1 Jag utelämnar vid detta uppräknande en grufva med uppgifven malmarea af 6,000

m2, enär det, ehuru visserligen sannolikt, dock icke kan anses fastställdt, att malmen är

slut på 176 meters djup.

Bih. till Riksd. Prot. 1905. 5 Sami. 1 Afd. 24 Hälft.

5

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 24.

så lider det ej något tvifvel, att det finnes eller rättare funnits vida mera

malm öfver 100 å 150 meters djup än därunder. Det hörer till undantagen,

att de svenska järnmalmerna, och för öfrigt järnmalmer af deras

typ hela jorden rundt, uppnå några hundra meters djup. Detta är en så

allmänt känd sak bland män af facket, att det ingått i det allmänna medvetandet.

Äfven prof. Törnebohm synes vid beräkning af mellersta Sveriges

malmtillgångar ansett sig böra räkna härmed och därför i detta

speciella fall kommit till en någorlunda antaglig siffra för den kvarvarande

malmtillgången i mellersta Sverige nämligen, utom Grängesberg, 45 M T.

Efter dessa förberedande anmärkningar öfvergå vi till några detaljer.

Norrbotten:

Kirunavara—Luossavara.

Rörande malmtillgången i detta fält möter oss i prof. Törnebohms

redogörelse en uppgift, som visar, med hvilken fullständig frånvaro af

kritik han utfört sitt uppdrag. Vi citera ordagrannt: »På grund af de

senaste undersökningarnas resultat kan malmmassan i dessa berg, enligt

mig af disponenten Hj. Lundbohm benäget meddelad uppgift, uppskattas

sålunda:

Kirunavara.

Malm ofvan Luossajärvis nivå........... 265 millioner ton

» under » » till 300 meters djup . . 510 » »

Luossavara................... 18 » »J

Summa 793 millioner ton

Då hela denna Sveriges största malmfyndighet, på grund af hvad

man genom utföi*da systematiska undersökningar verkligen vet, och i öfrigt

har välgrundade anledningar antaga, kan anses uppgå till en kvantitet af

endast omkring 300 millioner ton brytbar malm, så skola vi här litet närmare

granska de af disponent Lundbohm lämnade siffror, åt hvilka prof.

Törnebohm velat förläna den behöfliga auktoriteten.

I den undersökning, som Lundbohm på statens bekostnad år 1897

utförde vid detta fält,1) konstaterades genom diaraantborrningar på 3 skilda

ställen i Kirunavara och l i Luossavara, att malmen öfverallt afemalnade 1

1 Undersökningar rörande järnmalrastillgångarna i Kirunavara ock Luossavara, verkställda

på grund af Kung!. Maj:ts nådiga beslut den 28 maj 1897.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

35

mot djupet. (Lundbohm, sid. 23 och följande.) Detta afsmalnande kan

för öfrigt, såsom Lundbohm äfven anmärker, iakttagas redan däraf, att

malmen är bredare i kullarna än i de lägre liggande delarna af fältet. I

enlighet med dessa undersökningsresultat upprättade Lundbohm 1897 11

profiler öfver Kiruna och 3 öfver Luossavara, hvilka äro intagna på

planschen n:o 4, som åtföljer hans redogörelse. Genom att utdraga de

profillinjer, som beteckna malmgränser nedåt, ser man, i förhållande till

Luossajärvis å kartan inlagda yta, dels de malmsektioner, som ligga öfver

sjöns yta (Kirunaberget uppstiger delvis till inemot 250 meter öfver sjöns

yta), dels hvad som skulle ligga därunder, förutsatt att malmen fortsatte

ända ned till de spetsar, där profillinjerna skära hvarandra. På grund af

dessa sektioner beräknar Lundbohm år 1897 malmen öfver Luossajärvis

yta till 215 millioner ton. Han tillägger, att om malmen icke afsmalnade,

så skulle malmkvantiteten vara 205 millioner ton. I nu föreliggande uppgift

till prof. Törnebohm har Lundbohm helt enkelt kastat öfverbörd alla

de genom den officiella undersökningen erhållna bevis för malmens afsmalnande

nedåt och lämnat den siffra af 265 mill. ton, som förutsätter, att

malmen icke skulle afsmalna.

Därefter sätter han kronan på verket och antager, att malmen fortsätter

ytterligare 300 meter under Luossajärvis nivå med samma oförminskade

bredd som i dagen, och han skapar därigenom en ytterligare malmtillgång

af icke mindre än 510 millioner ton. Denna siffra är tydligen

framdeducerad på följande sätt: Vid undersökningen 1897 befanns Kirunas

malmarea i dagen vara 376,000 kvadratmeter (Lundbohm, sid. 27). Profvägning

af malmen visade, att 1 kbm. vägde 4,5 ton, och genom tillsättning

af det godtyckligt antagna djupet af 300 m. under sjöns yta samt

antagande af alltjämt oförminskad malmarea erhåller han: 376,000 x 300 x

4,5 = 507,600,000 ton eller i rundt tal 510 millioner ton. Så lätt skapar

man malm i Norrbotten, när det behöfs i ett utlåtande!

Vi skola nu tillse, hvad vi verkligen veta om Kiruna. Det är omöjligt

att bortdeducera det faktum, att malmen är bredare i topparna än i

de mellan dem liggande dalarna och att detta anger, att malmen smalnar

nedåt. Likaså är det omöjligt bortdeducera den genom borrningen bestyrkta

och till graden ådagalagda afsmalningens storlek såsom ett minimum.

Däremot skulle afsmalningen nedåt kunna vara något starkare, än hvad

borrhålen angifva, nämligen antingen om ett borrhål icke vore ställdt fullkomligt

vinkelrätt mot malmens strykningsriktning, ty det blir då längre

afstånd till den ofyndiga liggväggen, än som vederbör; eller också kan

borrhålsdjupet i malm blifva beräknadt för stort, om borret invid liggväggen

inkommer i de malmbreccior, som enligt Lundbohms egen uppgift

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

sträcka sig ända till ett par meter utanför den egentliga malmgränsen.

De Lundbohmska profilerna af 1897 kunna således, förutsatt att allt är

omsorgsfullt utfördt, endast i den riktning vara oriktiga, att de angifva

ett långsammare afsmalnande mot djupet, än hvad som verkligen är fallet,

och de Lundbohmska sektionerna utvisa således majmmtillgången af malm.

Om vid nu af de 11 sektionerna utrangera sektionen g genom

Geologen, hvilken är skuren genom ett malmparti, där, såsom Lundbohra

själf säger, malm och porfyr omväxla invid liggväggen på en längd af

140 meter och en bredd af 40 meter (Lundbohm sid. 47), men han likväl

på kartan intagit porfyren såsom malm (äfven geologiska kommissionen af

1875 omnämnder detta abnorma förhållande) och hålla oss till de 10 sektionerna

med normala malmförhållanden, så finna vi, att summan af dessa

sektioner öfver Luossajärvis nivå är 137,670 m2, men summan af sektionerna

under sagda sjös nivå, då man räknar dem ända ned i spetsarna, är

endast 92,400 m2, I det stora hela förhålla sig således sektionerna ofvan

och under sjöns yta såsom 3 : 2, men då det icke finnes någon sannolikhet

för, att malmerna skulle gå ända ned i sektionernas spetsar, utan malmen

antagligen slutar fortare mot djupet, så sättes förhållandet säkerligen rättare

såsom 3 : 1,5 (d. v. s. lU af nedre sektionen antages ej vara malmförande),

hvilket förhållande innebär, att det finnes dubbelt så mycket malm öfver

som under Luossajärvis nivå.

Om man nu i likhet med de Lundbohmska kalkylerna af 1897 antager,

att det finnes 215 millioner ton öfver sjöns nivå, skulle man möjligen

kunna påräkna 107 millioner ton under sjöns nivå eller tillsammans

i hela Kiruna 322 millioner ton. Om härifrån dragés 10 procent såsom

icke brytbar malm (i själfva verket blir det icke-brytbara mycket mera,

men man kan för det öfriga få ersättning i malm invid och möjligen

under själfva Luossajärvi), så skulle den brytbara delen af Kirunamalmen

blifva 322 — 32 == 290 millioner ton och med tillägg af omkring 15

millioner ton brytbar malm i Luossavara tillsammans i hela fältet 305

millioner ton. Vill man hålla sig på fast mark, så är nog redan detta

högt räknadt. Jag vill fästa uppmärksamheten därpå, att i denna kalkyl

är antaget ett medeldjup för Kirunamalmen af 280 meter under Luossajärvis

yta äfvensom att den på sina ställen skulle sträcka sig ända till

480 meter under samma nivå.

Rörande Kirunamalmens beskaffenhet säger professor Törnebohm, att

»fosforhalten är hög, i allmänhet 1 å 2 procent». Det är beklagligt, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

37

professor Törnebohm på detta sätt söker förringa värdet och betydelsen af

Kirunainalmen för svensk järnhandtering. Lundbohms utredning af 1897

visar tvärtom betydande tillgångar af utmärkt malm med låg fosforhalt,

nämligen i norra och södra delarna af Kiruna, och Lundbohm säger

(sid. 44): »fosforfattlg malm i sådan mängd, att den bör kunna såsom

sådan tillgodogöras, förekommer inom Vaktmästarens kulle samt i södra

delen af La,ndshöfdi agens och eu stor del af Professorns kullar. För öfrigt

är malmen genomgående fosforrik». Därjämte förekommer fosforfattig

malm såsom bekant i Luossavara. Den fosforhalt, hvarom här är fråga

är omkring 0,05 procent och därunder. '')

Gellivare.

Här anför professor Törnebohm ingenjör Dellwiks kalkyl, som slutar

på en tillgång af 128,5 millioner ton. Professor Törnebohm angifver icke * I

*) I eu not meddelar professor Törnebohm några yttranden dels af J. Stephen Jeans,

Secretary of the British Iron Trade Association, gående ut på att de svenska malmerna

betingade ett allt för högt pris vid försäljning i Tyskland och äfven af doktor Frech att

användningen i Tyskland af de svenska malmerna på denna grund aftagit. Sambandet mellan

denna upplysning och frågan om Sveriges och utlandets malmtillgångar är svårt att inse.

Då den emellertid blifvit framlagd, så må anföras, att doktor Frech’s uppgift, att tyskarna

minska användningen af svensk malm — hvilket påstående är af den beskaffenheten, att det

icke ^ borde okritiskt upprepas — lämpligen kan öfverlämnas till statistiken för de senaste

15 åren att behandla. Skulle de schlesiska och rhenska verken med sina billiga kol äfven

få den svenska malmén till billigare pris än hittills, så skulle nog medlemmarna af det sällskap,

i hvilket Mr. Jeäns är sekreterare, göra ännu sorgligare erfarenheter än de redan

gjort rörande engelsmännens oförmåga att i föreliggande fall kunna konkurrera med tyskarna.

Detta belyses bäst genom att efter »Die Eisenindustrie in ihrem Kampf um den Absatz-Markt»

af Martin (1904) anföra några siffror på hvad 1 ton tackjärn kostat engelsmän och tyskar

förr och nu (1878 och 1903) i tillverkning:

1878 Westcumberland 54.13 Mark Hörde 69 Mark.

1903 Engelska Västkusten 55 sh. 5 d. Westphalen 51 sb.

I denna revolution till den tyska järnhandteringens fördel, har just den svenska

malmens befintlighet och billiga tillhandahållande en väsentlig andel.

Utom Frech’s öfverraskande statistiska nyhet, att änvändningen af den svenska järnmalmen

i Tyskland aftagit, vill jag här såsom exempel på beskaffenheten af hans argumentation

anföra följande: malmerna i mellersta Sverige beräknas med en afsänkning till 1,200

meters djup kunna gifva 1,000 MT; en uttömning af järnmalmstillgångarna är så mycket

mindre att befara som elementet järn ingår till en proportion af 4,5 procent i hela jordskorpans

sammansättning.

Professor Frech är föreståndare för paläontologiska institutet vid universitetet i Breslau

och såsom af hans uppsats »Feber die Zukunft des Eisens» tydligen framgår, fullkomligt

främmande för hela järnhandteringen. Denne auktoritet har inspirerat professor Törnebohm

till tre af hans sex sammanfattande punkter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

heller här, hvad han själf tror om en sådan kalkyl, hvilken dessvärre på

det bestämdaste motsäges af de sorgliga erfarenheter, man redan vid en

brytning af knappt 10 millioner ton gjort om malmens uthållighet mot

djupet och som redan förut gjort Gellivare riksberyktadt, för de enorma

öfverskattningar, hvartill man gjort sig skyldig i fråga om tillgången.

Det kan här erinras om den påfallande minskning af malmarean i

Gellivare malmberg som framgått ur hvarje förnyad undersökning. 1

kommerskollegii underdåniga skrifvelse till Kungl. Maj:t af den 22 april

1902 anföres följande uppskattningar af malmarean:

År 1876 af Sveriges geologiska undersökning (alla, malmerna) 65 hektar

» 1890 » apatitkommissionen (de viktigare).......44 »

» 1897 » professor G. Nordenström (alla malmerna) .... 20 »

» 1902 » kapten A. Lindman (kända malmer)......13 »

Således har malmarean i Gellivare malmberg på ett fjärdedels århundrade

sammankrympt till en femtedel (20 procent) åt hvad den från

början gjorda undersökningen visade. En del af denna minskning härrör

af vid afsänkning minskad malmyta, en annan del beror på ursprunglig

öfverskattning.

I fråga om de senare erfarenheterna vid Gellivare har man varit i

tillfälle iakttaga, huruledes i en större grufva stora ytor af den vackraste

malm visat sig vara endast tunna kakor med gråberg därunder; (dessa

malmkakor äro för öfrigt karakteristiska för norrbottniska malmförhållanden,

hvarom t. ex. professor Walfr. Peterssons redogörelse för Mertainen,

lämnar ett bland många exempel); i en annan grufva har man sett, huru

efter jämförelsevis obetydlig afsänkning gråberg tittar fram i mängd i

brottets botten, där man väntat, att malmen skulle med samma renhet

som i dagen fortsätta flera hundra meter; vid flera, af grufvorna har man

kunnat iakttaga, huruledes malmbegränsande Väggar närma sig hvarandra

mot djupet, angifvande malmens afsmalnande nedåt. Intet af allt detta

tages i betraktande vid uppskattningen af malmtillgången. Den angifna

siffran saknar därför all betydelse, schablonmässigt beräknad som hon är.

De erfarenheter, man redan haft, göra det sannolikt, att man skall i framtiden

göra ännu många sådana, och det vore lyckligt, om man i Gellivare

kan taga fram hälften af hvad ingenjör Dellwiks, på en inom viss gräns

mot djupet oförminskad malmarea baserade kalkyl anger.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

39

Ekströmsberg och Mertainen.

För Ekströmsberg angifver professor Törnebohm på grund af uppgift

från doktor H. Bäckström (ledamot af Grängesbergsbolagets styrelse)

en malmkvantitet af 100 millioner ton, såsom vanligt utan att själf hysa

någon egen mening. Gå vi till Geol. Fören. Förh. Bd. 26, sid. *180, där

nämnda siffra finnes anförd i referatet af doktor Bäckströms föredrag,

finna vi, att han samtidigt uppgifver malmarean till 50—55,000 kvm.

Enligt den af doktor Svenonius år 1899 gjorda officiella undersökningen

var visserligen den då kända malmarean endast mellan 40,000 och 50,000

kvm., men vi vilja acceptera de af doktor Bäckström angifna högre talen.

För att med en malmarea af 50,000 eller 55,000 kvm. erhålla den angifna

malmkvantiteten af 100 MT behöfver man (under antagande att en kubikmeter

ger 4 ton malm) ett djupgående af 500 respektive 450 meter med

oförändrad malmarea till detta fulla djup. Då sådana fullständigt onormala

djupgåenden hos Ekströmsbergs malmer på intet vis äro styrkta,

hvarken genom magnetiska djupberäkningar eller på annat sätt, torde man

böra reducera malmkvantiteten åtminstone till en fjärdedel af den af

professor Törnebohm anförda siffran, utan att likväl kunna vara säker, att

man icke öfverskattar tillgången.

Hvad Mertainen beträffar, så utgöres denna fyndighet till den hufvudsakliga

delen af en järnmalmsbreccia, af samma slag som de, hvilka

finnas äfven vid en del andra af Norrbottens fyndigheter, i hvilka här och

där koncentrationer af samlad malm uppträda. Att här på grund af

malmarean draga några som helst slutsatser rörande malmkvantiteterna, är

så mycket omöjligare, som professor W. Petersson påvisat, att på ett

ställe, där malmen i dagen är 17 meter bred, har den endast 4 meters

djupågende, hvithet konstaterats med fyra i olika riktningar ställda borrhål.

(Sveriges Geol. Unders. Ser. C. N:o 183 sid. 76.) På andra ställen

har man visserligen anborrat malm, men då man ej har någon kännedom

om dess läge, kan därpå ej grundas någon beräkning. Professor W.

Petersson säger också: »den kännedom om de säregna geologiska förhållandena

vid detta fält, som vunnits genom talrika jordrymningar mana

emellertid till försiktighet». Under sådana omständigheter utgör den kvantitet

af 5 MT, som professor Törnebohm för i räkning för »Mertainen och

den lilla fyndigheten Laukujarvi» endast en fantasisiffra.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

Svappavare, Leväniemi och Tuolluvare.

I fråga om dessa norrbottniska fält säger professor Törnebohm

ordagrant:

»Rörande de tre öfriga fälten föreligga inga uppskattningar, men en

grof sådan kan göras på grund af den kända malmarean. — — —

Antages rörande dessa fält en afsänkning af 200 meter, blir malmkvantiteten,

om det beräknas att hvarje kubikmeter lämnar 3,5 ton malm,

70 MT.»

Detta sätt, att utan granskning af öfriga föreliggande fakta, utgå

från en i dagen uppmätt mnlmarea och antaga densamma vara konstant

till ett visst godtyckligt djup, har förut tillräckligt karakteriserats. — Då

professor Törnebohm emellertid här nöjer sig med det jämförelsevis mindre

djupet af 200 meter, så blir öfverskattningen relativt mindre än i föregående

fall. Att en öfverskattning verkligen äger rum har man emellertid

grundad anledning antaga vid åtminstone två af de uppgifna fälten. De

magnetiska kartor och de borrningar, som utförts vid dessa (Tuolluvare

och Leväniemi) angifva nämligen, att tillgången är betydligt mindre än

professor Törnebohm beräknat densamma.

Af det ofvanstående torde tillräckligt tydligt framgå, att om man

beräknar Gellivare, Svappavare, Leväniemi, Ekströmsberg, Mertainen, Tuolluvare

och öfriga mindre fält till 200 MT, så är detta redan högt räknadt.

Kommer så därtill Kirunavara-Luossavara med i rundt tal 300 MT, så

har man för samtliga Norrbottensmalmerna en siffra af 500 MT.

Mellersta Sverige.

Rörande dessa har jag redan i det föregående yttrat mig, och antager

jag för Grängesberg ingeniör K. G. Brunnbergs beräkning såsom

acceptabel med 60 MT och för de hårdt anlitade fosforrena malmerna 40

eller 45 MT, således tillsammans 100—105 MT. x)

D Hvad dessa mellersta Sveriges malmtillgångar beträffar, så skulle, om den nu pågående

malmexporten därifrån hölle sig konstant och den inhemska malmförbrukningen såsom

hittills fördubblades på trettio år, den ofvan nämnda tillgången vara uttömd på cirka 45 år.

Ökas exporten, så inträder denna tidpunkt tidigare,, såvida ej fosforrena malmer från Norr
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24. 41

Hela Sveriges förråd af järnmalmer blir sålunda:

I Norrbotten............... 500 MT

I Mellersta Sverige............100 »

Summa 600 MT

eller hälften af den af professor Törnebohin uppgifna summan.

Möjligen skulle någon vilja anse, att äfven den ofvannämnda summan

af 600 MT är en kvantitet, som är betryggande för en praktiskt

taget oöfverskådlig framtid. Så vore äfven i någon mån förhållandet, om

den användes uteslutande för fyllandet af det svenska behofvet. Men utkastad

på världsmarknaden och mätt efter utländsk måttstock är det ej

mycket. Världens järnmalmsproduktion utgjorde redan 1902 öfver 96 MT,

och den fördubblas i regeln liksom tackjärnsproduktionen under hvarje

tjugotal år. De 600 MT järnmalm, som ännu ligga magasinerade i våra

berg, motsvara således endast omkring sex års vä ridsförbrukning eller i

betraktande af den svenska malmens större järnhalt, högst åtta eller nio

års, och om 20 år skola de ej motsvara mer än några få års världsbehof.

Icke heller skall man göra sig någon förhoppning om, att några nya

järnmalmer af betydelse skola upptäckas i Sverige. Det kan här erinras därom,

»att på mera än V2 århundrade har icke en enda af våra verkligt stora

malmer blifvit uppdagad. Sålunda var Kirunavara-Luossavara upptäckt

och besöktes 1736 af en statskommission. Gellivare omnämnes 1704 i

bergmästarerelationerna. Grängesberg bearbetades redan i början af 1600- talet. Svappavara koppargrufvor bearbetades redan 1655 och dess järnmalmer

1707. Norberg bearbetades redan på 1200-talet och Dannemora

sedan 1481. Dessa fyndigheter representera tillsammans cirka 90 procent

af de svenska järnmalmsfyndigheterna, allt i obrutet skick.» (Verml.

Bergsm. för Ann. 1898, s. 121—22.)

Den omständigheten, att bevillningsutskottet begärt en utredning om

Sveriges järninalmstillgångar jämförda med utlandets och till svar erhållit

botten i större utsträckning i stället för att exporteras, kunna komma den mellansvenska

järnhandteringen till godo.

Brytningen af fosforrena malmer (d. v. s. under 0,i procents fosforhalt) i mellersta

Sverige är redan på grund af många grufvors uttömning på återgång; den torde hafva uppnått

sitt maximum med cirka 910,000 ton redan år 1874, i vissa bergslager tidigare.

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 5 Sami. 1 Afd. 24 Häft.

6

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

deri upplysning, som professor Törnebohm aflämna/t, visar bäst det befogade

i den begäran, som år 1898 ställdes till regeringen från Värmländska

bergsmannaföreningen angående en allsidig och opartisk utredning

om Sveriges järnmalmstillgångar och om vår järnhandterings behof af

malmer. Begäran om eu sådan utredning blef afslagen, sedan den af

kommerskollegium blifvit afstyrka men den har genom den af professor

Törnebohm lämnade upplysningen ingalunda gjorts mindre behöflig. Ifrågavarande

begärda undersökning kan visserligen vara för den enskilde, som

är i tillfälle att närmare studera och kritiskt bedöma föreliggande fakta,

mindre behöflig, men att en officiell undersökning, till hvilken statsmakterna

vid sina beslut kunde stödja sig. skulle varit synnerligen önskvärd,

det lärer ej kunna bestridas.

Utländska järnmalmstillgångar. fg§

I fråga oro dessa söker professor Törnebohm att af fattiga eller

oartade malmer, hvilka för närvarande icke äro brytvärda, göra något

obestämbart, outtömligt järnförråd, som af en utvecklad teknik framdeles

skall göras användbart, och på denna lösliga framtidsförhoppning hvilar i

själfva verket hans sats, att »tillgång på järnmalm att fylla världens järnbehof

sannolikt aldrig skall saknas». Och sannerligen måste man icke taga

sin tillflykt till sådana antaganden för att få ett skenbart stöd för denna

sats, ty en mönstring af de verkligen kända malmtillgångarna talar ett

helt annat språk.

Redan af professor Törnebohms egen framställning af förhållandena

inom de förnämsta järnmalmsförande länderna i Europa framgår det, att

Englands malmproduktion är i tillbakagång allt sedan 1882, och att deras

förnämsta malmtillgång, Clevelandsmalmerna, anses vara förbrukad inom

20 år.

Hvad Tyskland beträffar, så skulle man måhända vara böjd att antaga,

att deras minettmalmer, som räknas i milliarder ton, skulle räcka i

en oberäknelig framtid. Professor Törnebohm anger dessa Europas största

järnmalmstillgångar vara: i Tyskland 1,835 MT och ic Luxemburg 300 MT,

tillsammans inom tyska tullgränserna 2,135 MT. År 1889, då man utgick

från den dåvarande brytningen af 2,8 MT, gjordes af en framstående

tysk bergsman eu beräkning, enligt hvilken de tyska minettmalmerna

skulle räcka i 750 år. Men utvecklingen går hastigt i fråga om järn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

43

konsumtionen, och 15 år senare eller år 1902 var brytningen uppe i 8,8

MT, hvilket nedsätter malmens varaktighet till 240 år. *)

Om järnmalmsbehofvet växer på samma sätt, hvilket är all anledning

att antaga, så skall man snart kunna beräkna, att de tyska minettmaimerna

äro uttömda före detta århundrades slut.

I fråga om Luxemburgs minetter, angående hvilka uppgifterna variera

mellan 260 och 300 MT, så beräknades år 1889 med ledning af dåvarande

årsbrytningen af 3,3 MT, att de skulle räcka i 80 år, men 1902 års brytning,

som stigit till 5,i MT, nedsatte redan varaktigheten till 50 år, och

med ökad konsumtion blir den ännu mindre.

Frankrikes förråd af minettmalmer, som är väsentligt mindre än

Tysklands, torde hafva föga längre varaktighet än detta sistnämnda lands.

Frågan hvar Europa skall taga sitt alltjämt ökade behof af järnmalmer,

då denna dess största järnmalmstillgång är uttömd, blir svårt att

besvara.

Hvad Spanien beträffar, så medger äfven professor Törnebohm, att

dess förnämsta järnmalmstillgång, Bilbaogrufyorna, är starkt angripen och

produktionen är sedan 1899 i aftagande. Talet om Bilbaos uttömning har

hörts så länge, att man nästan slutat tro därpå, men det förbises därvid,

att en del af grufvorna ägas af engelska, belgiska och franska järnverk

(Cockerill i Seraing, Krapp i Essen, Dowlais C:o i Dowlais m. fl.), hvilka

därifrån endast taga sitt årliga behof af malm, och dessa grufvor komma

att hafva en relativt längre tillvaro, under det att de öfriga, som bryta

malm för försäljning på marknaden, ganska snart äro uttömda. Professor

Törnebohm uppräknar på grund af uppgift af ingeniör E. Åkerman ett

antal andra delvis smärre och föga kända fyndigheter i Spanien, men att

någon af dessa skulle komma att ersätta Bilbao har man ingen grund att

antaga.

Hvad Ryssland angår, så har detta dels sina malmtillgångar i Ural

och flötsmalmerna i Centrala Ryssland, dels också fyndigheterna i Södra

Ryssland, Krivoi-Rog och Kertsh. Endast dessa sistnämnda omnämnas af 1

1 I Stahl und Eisen 1904, s. 664—667, förekommer eu artikel med rubrik »Die englische

Eisenindustrie», hvari redaktionen (synbarligen till stor del ordagrant) refererar en af

Mr. Jeans till engelska tullkotnmissionen afgifven berättelse rörande Englands, Tysklands och

Förenta staternas järnindustrier etc. Mr. Jeans yttrar (i öfversättning) sid. 666: »Tysklands

förråd af minettmalmer skulle med den nuvarande förbrukningen räcka för bortåt 800 år,

likväl bör man kanske här liksom i fråga om Clevelandsmalmerna antaga, att de bättre malmerna

endast utgöra en jämförelsevis mindre del af hela tillgången.» Härtill anmärker den

tyska tidskriften spetsigt: »Denna uppskattning är för oss ny; enligt d:r Kohlmann (Stahl und

Eisen 1902, s. 1350) är malmförrådet tillräckligt endast för 225 år. Redaktionen.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

professor Törnebohm. Af dessa är det ännu osäkert i hvilken utsträckning

Kertshmalmerna på grund af deras låga järnhalt kunna användas för järnframställning;

i alla händelser äro de inga exportmalmer. Detta är däremot

fallet med Krivoi-Rog-malmerna, hvilka exporteras hufvudsakligen

till Schlesien i så stor utsträckning, att äfven om man utgår från den

högsta uppskattningen af malmtillgångarna, hvilken af professor Törnebohm

uppgifves till 87 MT, så skulle grufvorna vara uttömda inom 30 år.

Med anledning häraf infordrade ryska regeringen, hvilken ådagalägger stort

intresse för den inhemska järnindustrien, förlidet år yttrande af sakkunniga

för vidtagande af åtgärder mot exporten af Krivoi-Rog-malmen; sedan

dessa uttalat sig för ett utförselförbud, väntas det, att ryska regeringen

med snaraste skall komma att utfärda ett sådant, likväl med förbehållen

rätt att i särskilda fall tillåta utförsel af vissa slag af järnmalmer.

Så stå förhållandena inom Europa; i Nordamerika äro de icke heller

annorlunda. Lake Superior-gebietets malmer, som utgöra den största tillgång

inom ifrågavarande världsdel, ansågs 1801 af detta distrikts förnämsta

kännare, Van Hise, med den dåvarande produktionen vara utbrutna

inom 50 år; med den ökning af produktionen, som ännu pågår, komma

de säkerligen ej att räcka så länge. En annan utmärkt kännare af dessa

malmfält, professor Winchel, förespår till och med, att det förnämsta af

distriktets malmfält, Mesabi, skall vara uttömdt inom loppet af 15—25 år

(American industr. Conditions and Competition 1902, s. 45). Järnmälmsfrågan

står på dagordningen i Förenta staterna, och såväl Andrew Carnegie

som också Mr. Schwab, f. d. president i United States Steel Corporation,

hvilka båda böra anses äga tillfälle att öfverblicka situationen, hafva

fällt mycket pessimistiska uttalanden. I »Scientific American» för 14 maj

1904 heter det: »Det obestämda tillståndet inom järnindustrien har ej gjort

någon ändring i detta faktum (angående uttömning af järnmalmstillgångarna),

icke heller hafva under senare åren några nya upptäckter af malmer blifvit

gjorda, som praktiskt taget kunna aflägsna den tidpunkt, då landets

stora järnindustri skall ställas ansikte mot ansikte med den svårigheten

att åstadkomma den stora och ökade malm kvantitet, som årligen tages i

anspråk.» Efter att åter hafva berört utsikterna i Lake Superior-distriktet,

fortsätter författaren: »De äldre östra och södra distrikten (professor Törnebohms

Alabama-malmer m. fl.) innehålla icke några stora malmreserver, och

de nyare distrikten äro antingen osäkra eller otillgängliga.» Till västerns

malmer knytas föga förhoppningar dels för kvalitetens skull, dels enär de

äro mindre än hvad man trott.

Professor Törnebohm antager, att det framdeles blir de för närvarande

geologiskt mindre kända länderna, som komma att lämna de

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

45

mesta järnmalmer, »ty järnmalmsförekomsternas utbredning kan svårligen

antagas sammanfalla med den nutida kulturens». Han synes härvid förbise,

att järnhandtering har bedrifvits i världens skilda delar, till och med af

negrer, hinduer och malajer o. s. v., sedan årtusenden tillbaka, och detta

äfven med användning af de allra sämsta malmer som råmaterial, hvilka

man således redan sedan länge förstått att upptäcka och tillgodogöra.

Världens malmfyndigheter äro således icke så okända som professor Törnebohm

synes antaga, äfven om de icke öfverallt äro intensivt exploaterade.

Likaledes bör det tagas i betraktande, att sådana länder, som öppnas för

kulturen, samtidigt taga i anspråk eu stor järnkonsumtion, hvarför säkerligen

icke på detta sätt något blir öfrigt att ersätta de gamla kulturländernas

tömda malmtillgångar.

Professor Törnebohm hänvisar särskildt till provinsen Shansi i norra

Kina, såsom hysande betydliga järnmalmer i förening med stenkol. Den

som fäst europeernas uppmärksamhet härpå är den bekanta Kina-kännaren

och forskningsresanden friherre Richthofen, och det synes antagligt på

grund af de siffror professor Törnebohm anför, att han har sin uppgift

angående järn till gångarna i Shansi från Richthofens stora verk. Friherre

Richthofen afslutar emellertid sin redogörelse för ifrågavarande malmer

med följande ord: »Skulle då (sedan kommunikationsmedlen blifvit förbättrade)

en sådan period komma, att järnkonsumtionen i Kina erfar en

liknande stegring, som det varit fallet i Europa under innevarande århundrade,

så skall Shansi vara i stånd att, om också icke helt och hållet

så dock. till stor del, täcka densamma.» Detta Richthofens yttrande lämnar

icke stora förhoppningar på något öfverskott från Shansi för att täcka det

framtida behofvet i de europeiska kulturländerna.

Visserligen uppräknar professo]'' Törnebohm ett stort antal andra

länder i olika världsdelar, som hysa järnmalmer, utvisande huru eftersökta

sådana öfverallt äro. Rörande flertalet af dessa är emellertid föga eller

intet kändt, och äfven de betydligaste af dem komma säkerligen ej att

göra sig gällande, då de mätas med måttstocken af den nuvarande eller

framtida järnkonsumtionen.

Professor Törnebohm meddelar eu tabell, belysande järnmalmsproduktionen

i olika länder under år 1901. För frågans allsidiga belysning,

särskildt med afseende på framtidens järnmalmsproduktion, hade det

varit lärorikt att äfven taga i betraktande järnmalmsbrytningens utveckling

under en längre tidsperiod t. ex. det förflutna, århundradet. Denna

är i det hela proportionell mot tackjärnsproduktionen, för hvilken bestämda

siffror finnas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

Tackjärnsprodukt.ionens utveckling under 19:de århundradet för världens

samtliga länder:

År

1800 ......

MT.

»

1850 ......

»

»

1871......

»

»

1891......

......26.2

»

1901 . . . • . .

......41.2

»

Såsom häraf synes, har tackjärnsproduktionen i det hela växt i

geometrisk progession, så att den fördubblats på hvart tjugonde år; de sista

årens utveckling har varit ändå hastigare.

Samma språk talar statistiken rörande järnmalmsbrytningen under de

sista trettio åren. Denna utgjorde för världens alla länder:

År 1872 ............ 36.o MT.

» 1882 ............ 48.7 »

» 1892 ............ 57.2 »

» 1902 ............ 96.6 »

Inom ett fjärdedels århundrade härefter skall världens årliga malmbehof

vara uppe i 200 MT, d. v. s. ungefär den kvantitet, till hvilken

samtliga Norrbottensgrufnorna med undantag af Kirunavara-Luossavare

uppskattats, och två gånger den malmkvantitet, som ännu återstår i hela

mellersta Sverige, Grängesberg inbegripet.

Det är ofta framhållet, att en högt uppdrifven järnindustri utgör

grundvalen för ett lands storhet på det industriella området, och detta

förklarar, hvilket värde man i andra länder tillmäter förmånen af att äga

för en lång framtid betryggande järnmalmstillgångar inom egna gränser.

Vid fredsunderhandlingarna 1871 efter fransk-tyska kriget var således

äfven en framstående tysk bergstatstjänsteman, bergrath Hauchecorne tillkallad,

för att tillvarataga den tyska bergsindustriens intressen och särskilda

för att tillse, att så mycket som möjligt af minettmalmerna i det

dåvarande franska departementet Meurthe et Moselle folio inom den nya

riksgränsen. Besittningen af dessa malmer har betecknats såsom »i ekonomiskt

hänseende icke mindre viktig än i strategiskt afseende besittningen

af Metz». Det är detta förutseende, som Tyskland har att tacka

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24. 47

för att större delen af Europas förnämsta järnmalmstil]gång nu är i

tysk ägo.

Ehuru det icke står i nödvändigt samband med frågan om Sveriges

och utlandets järnmalmstillgångar framhåller professor Törnebohm, att

»platserna för framtidens järntillverkning komma att bestämmas af koltillgångarnas

läge» eller som han äfven uttrycker det, »att järnmalmen reser

till kolet och ej kolet till järnmalmen». Han tillmäter denna omständighet

så stor vikt, att han återkommer därtill äfven i två af sina sex sammanfattande

punkter.

Det är öfverraskande att iakttaga, huruledes denna gamla dogm, som

likväl numera blifvit både teoretiskt och af den praktiska erfarenheten

många gånger vederlagd, åter vid behof framdrages. Liksom andra halfva

sanningar har den genom att ständigt återupprepas så småningom inplantats

i okritiska omdömen och fått karaktären af en mystisk naturlag, som

dock faller vid den enklaste pröfning.

Hvar en järnindustri skall kunna utveckla sig blir i hvarje fall en

räknefråga, beroende på ett stort antal inverkande omständigheter, af

hvilka bränslefrågan endast är en enda; bland de viktigare öfriga faktorerna

äro tillgång på järnmalm och dess järnhalt; afsättningsmöjligheter

för produkterna, fraktkostnader för malm, kol och järnprodukter, tullsatser

o. s. v.

Att Bilbao-malmerna nedsmältas i England och Lake-Superior-malrnerna

i Pittsburgsdistriktet, hvilka exempel med förkärlek anföras till stöd

för nämnda sats, beror till stor del därpå, att produkterna därigenom

komma att framställas i omedelbar närhet af eller inom konsumtionsområdena.

Frakterna för de förädlade produkterna äro öfverallt vida högre

än för råmaterialet, och möjligheten af en snabb och framförallt regelbunden

afsättning för produkterna är en hufvudsak för hvarje industri. Läget

inom konsumtionsområdet möjliggör för fabrikanten att begagna sig af

prisfluktuationerna på marknaden och att snabbt utföra erhållna beställningar

och ger honom därigenom en afsevärd öfverlägsenhet öfver medtäflare,

som hafva att räkna med dyra frakter samt osäkra och långsamma

transportförhållanden. Lessa omständigheter böra tagas i betraktande vid

besvarandet af frågan, hvarför de spanska järnmalmerna utföras till England,

i hvilket land den årliga järnkonsumtionen uppgår till 133 kg. pr

hufvud eller ungefär 10 gånger större än den spanska, eller hvarför Lakedis!

riktets malmer förädlas i Pennsylvanien och i andra af de östra industristaterna

i stället för i ödemarkerna vid kanadensiska gränsen.

Man behöfver ingalunda söka efter exempel på järnindustridistrikt,

som fullkomligt kullkasta den förmenta trosartikeln att »malmen går till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

kolet». Sådana äro lätt funna. Steyermark äger en gammal järnindustri,

baserad på en rik tillgång på utmärkta malmer; bränslet hämtas till ungefär

hälften från Westfalen, och andra hälften från Mähren; transportvägen

från Dortmund (Westfalen) till Leoben är öfver 1,000 km. och från Ostrau

(Mähren) till Leoben 480 km. Ett annat exempel är Luxemburgdistriktet,

som har fördelarna af en billig och lättreducibel malm ett förträffligt läge

med afseende på afsättningsområdet och som hämtar sitt bränsle från

Belgien och Westfalen. Äfven må här erinras därom, att ingalunda all

järnmalm, som brytes ur Bilbaogrufvorna, exporteras utan att ungefär en

l^alf million ton järnmalm nedsmältes på platsen med importeradt bränsle.

År 1899 importerades till järnverken vid Nervionfloden (Bilbao) 402,000

ton kol och 87,000 ton koks, samt framställdes 221,000 ton tackjärn ur

450,000 ton malm. Den betydligaste järntillverkaren, firman Altos Hornos

de Vizcaya, hade då sex masugnar i drift och uppförde den sjunde. Som

bevis på, att denna spanska järnindustri ingalunda arbetar under onaturliga

förhållanden, oaktadt den måste importera allt bränsle, må anföras,

att kostnaden för tillverkning af en ton tackjärn ställer sig lägre i Bilbao

än i England och Tyskland; den utgjorde nämligen år 1897 på det först

nämnda stället endast kr. 36,68 under det att samma år tillverkningspriset

för en ton tackjärn i stenkolsdistrikten utgjorde: Cleveland i England 44,67,

Westfalen 46,86, Luttich i Belgien 47,85 och Loiredistriktet i Frankrike 52,12,

allt uttryckt i kronor.

Det har ansetts nödigt att erinra om dessa förhållanden, då det framställes

såsom en sorts naturnödvändighet för sådana länder, som ej äga

fossilt bränsle, att exportera sina malmer.

Till de ofvan anförda från Europa hämtade exemplen kunna äfven

sådana från andra världsdelar fogas. I Förenta staterna föras visserligen

många millioner ton järnmalm från Lakedistriktet för att nedsmältas i

Pennsylvaniens koldistrikt, men samtidigt anläggas stora järnverk i grufdistrikten

i New Jersey (Port Oram) där ingå kol finnas, men däremot en

rik magnetisk järnmalm brytes. Äfven denna nedsmältes med bränsle från

Pennsylvanien, som transporteras cirka 400 km., under det att malmen

endast transporteras en km. Afsättningsorterna för de framställda järnprodukterna

äro de närbelägna fabriksstäderna Newyork, Brooklyn, Newark

och Jersey City.

Att påstå att järnindustrien nödvändigt skall förläggas till de platser,

där koltillgångarna finnas, är att tillsluta ögonen för allt hvad i denna

industrigren försiggår rundt omkring oss.

Vid Portoferrajo på ön Elba äro anlagda störa järnverk; första masugnen

påblåstes i aug. 1902. Vid Piombino på Italiens västkust hafva

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

49

likaledes nya verk uppstått; båda dessa äro baserade på Elbas malmtillgångar;

de hafva kommit till stånd genom italienskt kapital och understödjas

kraftigt af italienska regeringen.

Ett större nytt järnverk är äfven anlagdt i Servola vid Triest långt

från några kolfält, för tillgodogörande af österrikiska och andra malmer

från medelhafsländerna.

Den världsbekanta firman Cockerill i Seraing, som ligger midt i

belgiska koldistriktet, har anlagt stora järnverk vid Pauillac nära Bordeaux

och den ej mindre bekanta Schneider & Co. i Creuzot, likaledes beläget

midt i ett koldistrikt, har anlagt ett nytt verk i Cette vid Medelhafvet.

Men vi behöfva ej gå så långt efter exemplen, de firmas i själfva verket

äfven på närmare håll. I Stettin har man de aktiebolaget »Kraft» tillhöriga

stora anläggningarna med hufvudsakligen masugnar och koksverk;

de äro baserade på import af engelska stenkol, som koksas, och malmer

hufvudsakligen från Sverige; produktionen är cirka 140,000 ton tackjärn,

som förädlas i Ober Schlesien.

Och i dessa dagar erfares det, att man har att förvänta anläggandet

af ett nytt dylikt verk vid nedre delen af Trave, i närheten af Lubeck.

Det är planeradt för 2 masugnar och 70 koksugnar för kolfning af engelska,

eventuellt westfaliska kol. Produktionen skulle bli 124,000 lön

tackjärn, som skulle förädlas och exporteras delvis till Sverige. Malmerna

äro afsedda att tagas utom från Sverige och Norge äfven från Spanien.

Enligt kalkylerna skulle en ton tackjärn framställdt af Gellivare A-malm

kosta 48,25 mk, af Gellivare C-malm 44,04 mk, af spanska malmer 51,ss mk.

Med den blandade beskickning, som är afsedd att komma till användning,

skulle tillverkningskostnaden för en ton tackjärn komma på 50,75 mk.

De här anförda exemplen torde tills vidare befinnas tillräckliga för

att reducera satsen att »malmen reser till kolen» till dess rätta valör. Det

torde endast vara i Sverige, som detta påstående numera kan framställas

med förhoppning att finna lättrogna åhörare.

Jag tillåter mig att sammanfatta det föregående i följande punkter:

l:o) De svenska malmtillgångarna, i allt omkring 600 M T, äro

ingalunda outtömliga eller öfver hufvud taget större än att de framdeles

väl behöfvas för den inhemska industrien; deras exporterande bidrager att

förvisa oss ur ledet af länder och folk med industriell framtid.

2:o) Det för ett lands industriella utveckling och ekonomiska styrka

i så eminent grad betydelsefulla ägandet och förädlandet inom landet af

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 5 Sami. 1 Afd. 24 Häft. 7

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

egna järnmalmer bör äfven hos oss föranleda en annan värdesättning af

våra malmtillgångar än som hittills skett; de flesta länders och särskild!

Europas järnmalmsbrytning skall redan under innevarande århundrade

uppnå sin höjdpunkt, men också sitt ohjälpliga förfall, och ingen svensk

man med ansvarskänsla bör kunna likgiltigt åse den misshushållning, som

nu äger rum med vårt lands malmer.

Vördsammast

Hj. Sjögren.

Stockholm den 1 april 1905.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nto 24.

51

Bil. II.

Till Riksdagens Bevillningsutskott.

Genom dagspressen blef det mig bekant, att professor Hj. Sjögren

till utskottet inlämnat en utförlig kritik af mitt på nådig befallning till

utskottet afgifna utlåtande rörande »tillgången af järnmalm inom landet

jämförd med tillgången å sådan malm inom andra länder». Denna prof.

Sjögrens kritik, om hvilken jag genom författarens tillmötesgående kunnat

taga fullständig kännedom, inbjuder i åtskilliga punkter till en antikritik,

men då en detaljerad sådan svårligen torde kunna påräkna ett allmännare

intresse, vill jag här blott fästa mig vid en hufvudpunkt, rörande hvilken

jag anser mig ej kunna underlåta att bemöta prof. Sjögrens uttalanden.

Jag har uppskattat Sveriges sannolika malmtillgång till 1,200 millioner

ton; professor Sjögren vill ej sätta den högre än 600 millioner ton. Af

skillnaden, 600 millioner ton, kommer icke mindre än 493 millioner ton

på Kiruna, hvilket malmberg i min uppskattning är uppfördt med 793

millioner ton, under det att prof. Sjögren anser det ej kunna med säkerhet

antagas innehålla mer än 300 millioner ton.

Till denna sin uppskattning kommer prof. Sjögren genom en utförlig

diskussion af hvad han anser att vi verkligen veta om Kiruna. Men

detta vetande går för honom ej längre än till Hj. Lundbohms redogörelse

af år 1897. Om resultaten af alla de djupborrningar, som sedan dess

blifvit utförda i Kiruna, är prof. Sjögren tydligen fullkomligt okunnig.

Men dessa resultat hafva — i form af borrprofiler m. in. — blifvit mig

benäget delgifna af disponenten Lundbohm, som för ändamålet låt hämta

dem från Kiruna,1 och det är på dem den nya uppskattningen grundar

sig. Professor Sjögrens hela argumentering hvilar på det afsmalnande af

1 De hafva sedermera "blifvit dit återsända, hvarför jag ej för närvarande är i tillfälle

att lämna några detaljuppgifter rörande borrhålens läge m. m.

opaginerad Kontrollera mot PDF

52 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

malmen mot djupet, som man på grund af de två före 1897 utförda djupborrningarna

trott förefinnas. Men genom de nyare djupborrningarna är

det nu utrönt, att något afsmalnande ofvanför Luossajärvis nivå i själfva

verket icke äger rum. Den afsmalning, som de båda första borrhålen

tycktes angifva, berodde på blott tillfälliga oregelbundenheter i malmens

begränsningsytor, sådana som förekomma hos alla malmer.

Men då således malmens 1897 antagna afsmalning mot djupet i

verkligheten icke finnes, så faller därmed professor Sjögrens hela bevisföring.

Efter hvad man numera verkligen vet om Kiruna måste professor

Sjögrens uppskattning af dess malmtillgång vara alldeles för låg. Det

återstår då att undersöka huruvida de förutsättningar, som ligga till grund

för den af mig meddelade uppskattningen, kunna anses vara öfverdrifvet

optimistiska.

Hela malmstrecket i Kiruna (Luossavara oberäknadt) här en längd

af omkring 4,700 meter. Hufvuddelen däraf, som med säkerhet bildar

eu sammanhängande malmstock, har en längd af omkring 2,800 meter.

Till denna exceptionella längd svarar en lika exceptionell mäktighet, i

medeltal 70 meter. Har man då ej anledning att förutsätta en motsvarande

stor utsträckning af malmen äfven i dess tredje dimension, d. v. s.

mot djupet? Jo visserligen: all sannolikhet talar för, att utsträckningen

äfven åt detta håll är högst betydlig, och detta motsäges — såsom ofvan

visats — ingalunda af de hittills utförda djupborrningarnas resultat, om

man nämligen tager dessa i deras helhet. Det torde då ej vara öfverdrifvet

att antaga den malmkvantitet, som finnes under Luossajärvis nivå,

vara så stor som den, hvilken malmlagret skulle innehålla, om det med

oförminskad mäktighet fortsatte till 300 meter större djup. Snarare synes

det mig sannolikt, att den verkligen förefintliga malmkvantiteten är afsevärdt

större, men en del däraf torde ligga på ett för brytning så obekvämt

djup, att den för närvarande bör lämnas utom räkningen.

Jag tror mig nu hafva visat, att, enligt allt hvad vi numera verkligen

veta om malmens förhållande i Kiruna, den af mig lämnade uppgiften,

att bergets malmkvantitet kan antagas vara 775 millioner ton, etter

all sannolikhet kommer verkligheten vida närmare än professor Sjögrens

på en bevisligen oriktig utgångspunkt baserade uppskattning, 300 millioner

ton. Jag tror mig ock hafva ådagalagt, att jag i denna sak ej gått tillväga

med eu så »fullständig frånvaro af kritik», som professor Sjögren

tager sig friheten att påstå. Härmed är hufvuddifferensen mellan professor

Sjögrens uppgifter och mina belyst; de många mindre differenserna

äro af ganska underordnad betydelse och må här lämnas å sido. Jag vill

nu blott tillägga, att jag i en viktig punkt fullkomligt instämmer med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

53

professor Sjögren nämligen däri, att Sverige icke har någon malm att

ödsla bort, ty äfven om landet nu äger ett järnmalrnsförråd af 1,200 millioner

ton, så är detta icke någon i förhållande till världsbehofvet stor

kvantitet, och det vore sorgligt om den blefve konsumerad i förtid.

Stockholm den 15 april 1905.

A. E. Törnebohm.

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

Bil. in.

Om malmtillgångarna i Kiirunavaara.

Professor H. Sjögren har i en skrifvelse till Riksdagens bevillningsutskott

upptagit till granskning ett af chefen för Sveriges geologiska undersökning,

professor Å. E. Törnebohm på nådig befallning afgifvet utlåtande

om Sveriges järnmalmstillgångar in. in., och då professor Sjögren i sin

skrift särskildt vänder sig mot några meddelanden från mig om vissa

malmer i Norrbotten på ett sätt som är vilseledande beträffande malmtillgångarna

och dessutom mycket förnärmande för mig personligen, så

anhåller jag vördsamt att få med några ord belysa professor Sjögrens

kritik.

Professor Sjögren vill bevisa att malmtillgångarna i Kiirunavaara

äro jämförelsevis obetydliga. Han har icke själf gjort några som helst

undersökningar på stället och han saknar hvarje material för frågans bedömande

utöfver min till kung], kommerskollegium 1897 afgifna berättelse

om Luossavaara och Kiirunavaara malmfält. Han använder därför

denna och misstolkar den, måhända emedan han missförstått den.

Det gällde 1897 att få afgjordt, om malmtillgångarna inom ofvannämnda

fält voro af den beskaffenhet och förekommo i sådan utsträckning

att de kunde berättiga anläggandet af en järnväg från Gellivare till Ofoten.

Uppdraget att undersöka detta öfverlämnades åt mig, och för att kunna

inom den tid som stod till buds besvara de viktiga frågorna beslöt jag

bland annat att söka utröna minimikvantiteten malm ofvanför en viss nivå

i malmfältet. Detta skedde genom diamantborrningar, och resultaten af

dessa gåfvo vissa antydningar om, men bevisade icke, att malmen i de

delar, som genomborrats, afsmalnar mot djupet. För att desto säkrare

komma till en minimikvantitet beräknade jag malmkvantiteten under antagandet,

att hela malmstocken aftog i mäktighet nedåt på det sätt, som

vissa med hjälp af borrningarna uppkonstruerade profiler angåfvo. Jag

s. 55 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

55

anmärkte emellertid, att eu tillförlitlig kalkyl af malmtillgångarna med det

befintliga materialet icke kunde åstadkommas och betonade uttryckligen

att den af mig anförda siffran endast angåfve en minimikvantitet.

Hvad gör nu professor Sjögren? Jo, han generaliserar de ofullstän(

''ga uppgrfterna om malmens mäktighet, förklarar det vara bevisadt, att

malmen öfverallt afsmalnar mot djupet och beräknar därefter Kiirunavaaras

hela . malmtillgång till 300 millioner ton, härvid påtagligen stödd

åt vissa teorier om våra malmers bildningssätt, hvilka, såsom de tillämpas

åt professor Sjögren, blifva af samma vetenskapliga halt som de beräkningsmetoder

han använda

Beträffande hufvudfrågan ber jag få anföra, att de uppgifter som

jag lämnat professor Törnebohm grunda sig på eu mängd undersökningar

som utförts efter 1897, Sålunda under loppet af sju år. Bland sådana må

nämnas ett tjugutal djupborrningar med ett sammanlagdt djup af omkring

2,660 meter. Genom en af dessa borrningar konstaterades exempelvis att

malmen i Statsrådets kulle, som 1897 ansågs afsmalna tämligen hastigt, i

stället efter all möjlig sannolikhet tilltager i mäktighet ganska betydligt,

och en annan antyder med den största bestämdhet, att malmstocken nedanför

Grufingenjörens kulle äger minst lika stor mäktighet på 116 meters

djup under Luossajärvis nivå som i dagen, på 78 meters höjd öfver densamma.

„ största djup. på hvilket malm anträffats med diamantborrning

är 23.8 meter under sjöns yta, och som bekant möter det stor svårighet

att drifva diamantborrning till större djup, hvilket för öfrigt ansetts mindre

nödvändigt, alldenstund den brytningsplan som antagits för Kiirunavaara

inom tå år kommer att. möjliggöra mera omfattande undersökningar af

malmens djupgående än som för närvarande kunna företagas.

diamantborrningar hafva omfattande magnetiska undersökningar

blifvit utförda och genom dessa bland annat konstaterats att Kiirunavaaras

väldiga malmstock fortsätter i sjön Luossajärvi uppdelad i tvenne

skilda malmlager af resp. 1,300 och 1,100 meters längd och hvartdera med

betydande mäktighet.

Det är med ledning af de här omnämnda undersökningarna och de

upplysningar som kunnat vinnas vid den stora malmbrytningen och tillrednmgsarbetena

för denna, hvilka pågått under hvarje år från och med

1898 som jag utfört de beräkningar öfver malmtillgångarna i Kimmavaara,

som meddelats åt professor Törnebohm.

I samband, härmed må det tillåtas mig erinra, att professor J. H. L.

Vogt i Kristiania, hvilken, då fråga om Ofotenbanans byggande förelåg

till behandling, på uppdrag af Norges regering besökte Kiirunavaara för

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

att uttala sig om malmtillgångar in. in., redan 1897 och 1898* framhöll

det osannolika uti, att Kiirunavaaramalmen skulle afsmalna så som jag

antog för att vid min beräkning 1897 komma till minimikvantiteten.

Professor Vogt, som underkastar frågan en omfattande diskussion, ansåg

då, att malmtillgången i Kiirunavaara till 300 meters djup under Luossajärvis

nivå kunde antagas utgöra 862 millioner ton, hvilken siffra han afrundade

nedåt till 750 millioner ton. Under förutsättning att malmen

afsmalna!'', hvilket professor Vogt fann osannolikt, beräknade han malmtillgången

till 500 å 575 millioner ton.

Slutligen ber jag få fästa uppmärksamheten vid professor M. L.

De Launay’s, vid École des Mines, Paris, omfattande beskrifning öfver

Kiirunavaara och öfriga viktigare järnmalmsfält i Sverige.1 2 Professor L.

som själf besökt Kiirunavaara uttalar med ledning al sina egna iakttagelser

och de upplysningar han erhållit ur min beskrifning 1897 såsom sin

mening bland annat att Kiirunavaara utan något tvifvel är den största

kända järnmalmsförekomst i världen.

Stockholm den 25 april 1905.

Hjalmar Lundbohm.

1 Stortingspropositionen n:o 42 1898, sid. 50, Öl. De store nordsvenske järnmalmsfälter

og Ofotenbanen. Sseraftryk af norsk Teknisk tidskrift 1897.

2 L’origine et les caractéres des Gisements de fer Scandinaves. Annales des mines

1903.

Stockholm 1905. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.