Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungi. Maj:t angående ändrade bestämmelser i fråga om arfsskatt och skatt å gåfva.

1905-02-17 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1905:8, Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungi. Maj:t angående ändrade bestämmelser i fråga om arfsskatt och skatt å gåfva.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 8.

•SI2O Sb

Ank. till Riksd. kansli den 17 februari 1905, kl. 3 e. in.

Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungi.

Maj:t angående ändrade bestämmelser i fråga om arfsskatt

och skatt å gåfva.

(1 :a Ä.)

I eu inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 73, som hänvisats

till bevillningsutskottets behandling, anför herr L. K. Broek följande:

»Med antagandet af 1894 års i hithörande delar ännu gällande

stämpelförordning genomfördes, bland annat, en ökning af arfsskatten.

Vare sig man nu, teoretiskt sedt, vill uppfatta denna skatt såsom eu

skatt i allmänhet, d. v. s. såsom ett den enskildes bidrag till bestridande

af statens allmänna utgifter, hvilket bidrag han är skyldig att lämna för

de förmåner, som han åtnjuter, eller man vill däri se ett uttryck för

statens rätt till andel i den afiidnes kvar låtenskap, bör man vid behandlingen

af densamma ur skaftepolitisk synpunkt mer än annorstädes låta

principen om skyldighet att bidraga efter förmåga göra sig gällande, och

måste denna förmåga, då det är fråga om en speciell beskattning, närmast

mätas efter storleken af arfslotten eller testamentslotten. Denna princip

kom ock i stämpelförordningen till synes i den skatteprogression eller,

rättare sagdt, degression, som genomfördes med hänsyn till lotternas

storlek. Samtidigt infördes emellertid ock olika skatteskalor för närmare

Bill. till Riksd. Prof. 1.905. 5 Samt. 1 Ajd. 8 Höft, (N:o 8) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 8.

eller fjärmare släktled. Denna åtskillnad hänförde Riksdagen helt allmänt

till en fordran af rättvisa och billighet. Densamma bör väl närmast ses

ur den synpunkt, att närmare släktingar till arflåtaren, särskild! deseendenter,

ofta redan under hans lifstid åtnjutit understöd af honom, hvilket

de genom dödsfallet mista, och att de kanske i honom till och med förlora

sin försörjare.

Hvad nu angår slcatteprogressionen med hänsyn till arfs- och testamentslotternas

storlek, får man väl medgifva, att den endast blifvit mycket

svagt genomförd. Att den enskildes inkomst och förmögenhet, då den

väsentligen utgör resultatet af hans eget arbete, i möjligaste man snonas,

och att i sammanhang härmed en af staten eu gång erkänd besittningsock

äganderätt ej vidare rubbas, är både rättvist och sedt ur folkhushållningens

synpunkt klokt. Då däremot den enskildes förmögenhet vid hans

död öfvergår till andra personer, eller under hans lifstid genom gåfva af

honom afhändes, då inträder för den nye ägaren, som utan egen förtjänst

eller uppoffring bekommit egendomen, i en särskild grad skyldigheten

att bidraga till upprätthållandet af statens verksamhet, så mycket

hellre som han genom det ofta oväntade arfvet eller gåfvan fått en särskild

skattekraft. Att å andra sidan, särskild! med afseende å faran att

eljest intresset att bibehålla och öka förmögenheten slappas, hänsyn ock

måste tagas till arflåtarens eller gifvarens vilja, är ju själfklart, men detta

bör endast leda till de mindre lotternas relativa frihet från skatt samt i

öfrig! behållandet af skatten vid eu måttlig höjd. Man bör ock i fråga

om arfsskatten besinna, att arfsrätten inom familjen och släkten fordom

hade sin naturliga grund i deras starkare sammanslutning och de större

kraf, som då under outvecklade samfundsförhållanden ställdes på dem,

under det att staten och kommunen numera öfvertag!! en del af deras

åligganden.

Det synes mig sålunda, som om skatten å arf och testamenten skulle

kunna ökas, utan att billigheten träddes för nära, och skatteprogressionen

följaktligen kunna stegras exempelvis till 3 procent för arf och testamenten

i första skyldskapskategorien, 5 procent för arf och testamenten i

andra skyldskapskategorien samt 7 procent för arf och testamenten i

tredje skyldskapskategorien, och borde dessa högsta skattesatser inom de

olika kategorierna drabba vid ungefär samma värde å arfs- och testamentslott,

exempelvis vid ett värde af 40,000 kronor. Härvid är dock att

märka, att de minsta lotterna ej borde beskattas högre än förut, och i

hvarje fall skattskyldigheten ej inträda tidigare än nu är fallet. Äfven

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutslcotteis Betänkande N:o 8. 3

borde skattefrihet kunna medgivas, då arfslotten är ringa samt arfvingarne

äro minderåriga eller sjukliga. Äfven med de skattesatser, som jag nu

föreslagit, skulle arfsskatten ändock icke uppnå den höjd, som den mångenstädes

i utlandet har.

I fråga om gåfva hafva helt andra skattesatser bestämts än för arf

och testamenten. Sålunda har gåfva af lösegendom, då »afhandling» därom

uppiättats, gått fri. Vidare nedsatte Riksdagen år 1894 ytterligare

den af särskilda kommitterade uti uppgjordt förslag till stämpelförordning

upptagna, af regeringen delvis minskade stämpeln å gåfva af fast egendom

samt af lös egendom, då gåfvan erhöll skriftlig form, till de belopp, som

förut vant åsätta, dock med någon förändring af skyldskapsgraderna.

Kommitterade hade i sitt förslag höjt stämpelafgiften för gåfva ''för att

i möjligaste mån förekomma, att den föreslagna arfsskatten skulle föranleda

därtill, att personer till undvikande af arfsskatten redan i lifstiden

af k ände. sig egendom i form af gåfva''. Bevillningsutskottet, hvars förslag

vann Riksdagens bifall, nedsatte åter den föreslagna, af regeringen delvis

minskade afgiften ''med fästadt afseende å lättheten att i och för gåfvostämpelns

undvikande förkläda gåfva af fast egendom under form af köp

med fingerad köpeskilling’; och yttrade utskottet vidare: ''faran för att

vid sådant förhållande gåfvobref skulle komma att mera allmänt ersätta

testamenten lär icke vara stor, då det enligt utskottets åsikt icke synnerligen

ofta torde hända, att eu person, för att bespara en utsedd testamentstagare

arfsskatten, redan i lifstiden afhänder sig sin egendom, hvarförutom

kan erinras, att den, som är villig att afhända sig egendomen,

före sin död, ju alltid kan genom ett fingeradt köp öfverlåta densamma''.’

Att, såsom vid antagandet af stämpelförordningen skedde, så godt

som helt och hållet lämna skatten på gåfva å sido, var emellertid en stor

inkonsekvens. Det finnes väl nämligen, äfven om man villigt måste

erkänna, att i den privata eganderätten ingår ej blott bruks- och aftalsrätt

utan jämväl gåfvorätt, icke något sakligt skäl, hvarför icke i fråga

om beskattning gåfva i allmänhet bör likställas med arf och testamenten.

Hvad har nu också blifvit följden af sagda underlåtenhet? Jo den,

aft formen af. gåfva i stället för af testamente mer och mer kommit till

användning. Äfven om nu afbandande! i form af gåfva ej sker i afsikt

att .bedraga staten på stämpelafgiften — de finnas ju t. ex., som i sin

lifstid afhända sig sin egendom till sina arfvingar för att själfva slippa

att förvalta den —, följden blir dock den, att staten går förlustig en

inkomst, som den bort erhålla. Att formen af gåfva jämväl användes

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o S.

uteslutande för att undgå stämpelafgiften, därpå känner jag fleifaldiga

exempel. Jag tiar till och med hört personer pa tal om arfsskatten öppet

säga: man vore bra dum, om man ej före sin död ordnade det så, att

staten ej fick något.'' Att den enskilde sålunda har möjlighet att på ett

fullt lagligt sätt bryta mot lagens anda, kan ju ej anses annat än beklagligt;

det är en kränkning af den högsta grundsatsen för all beskattning,

nämligen rättvisan.

De skäl, som förut kunnat anföras — och af bevillningsutskottet

vid 1894 års riksdag delvis antydts — emot ett fullständigande af

skatten å gåfva, hafva nu ock till största delen bortfallit. Genom cien

hos oss numera införda själfdeklarationen hafva vi nämligen fatt ett fullt

verksamt medel att träffa de olika inkomsterna och se dem i deras

inbördes förhållande till hvarandra. Genom införandet af själfdeklarationen

är ock möjlighet gifven att göra gåfva af lös egendom, äfven då skriftlig

handling ej utfärdats, till föremål för beskattning. Man kan härvid

visserligen invända, att någon handling ej finnes att stämpelbelägga,

men upptagandet af skatt kan ju ske jämväl i annan form än stämpeibeläggning.

Hvad nu särsluldt angår möjligheten att förkläda en gåfva

i form af ett köp, torde en utvidgning af edsinstitutet härvid vara på

sin plats. .

Gåfva, likasom arf och testamente, bör uppenbarligen ej för det

år, hvarunder den erhållits, anses som eu inkomst. Detta är ock uttryckligen

sagdt i det af särskilde sakkunnige år 1904 uppgjorda förslag till

skatt af inkomst och af förmögenhet, därvid dock i öfverensstämmelse

med hittills gällande praxis undantag gjorts för gåfva, »som utgår under

form af periodiskt understöd». Icke heller böra gåfva samt arf ecb

testamente kunna för det år, hvarunder de erhållits, drabbas af någon

allmän förmögenhetsskatt, därest sådan införes. Den ^ i nyss berörda

förslag upptagna förmögenhetsskatt hänför sig ock till besittandet åt eu

viss förmögenhet, d. v. s. ett öfverskott af tillgångar öfver skulder, och

skall därvid till utgångspunkt tagas värdet af förmögenheten den 1 januari

under det löpande året eller vid ingången af det räkenskapsår, som löpei

den 14 mars samma år!

Eu sålunda, efter hvad jag ofvan framhållit, utvidgad beskattning

af arf, testamente och gåfva med ökad skattekontroll, skulle sannolikt

tillföra’ staten en afsevärd ökning uti inkomster. Med fog skulle man

härvid kunna göra gällande, att denna borde användas till lindring i

trycket af skattebördan för de mindre bemedlade. Blir ökningen verk
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsntskottets Betänkande N:o 8. 5

ligen afsevärd, kan man emellertid ifrågasätta, huruvida densamma icke

snarare bör bilda ett kapital i statens hand, hvilket skulle exempelvis

kunna användas till att genom utlåning ytterligare främja bildandet af

egna hem, hvarvid endast räntan skulle användas till löpande utgifter.

Vid en sådan användning skulle den enskilde ock mycket lättare kunna

förlika sig med skatten. För att kunna afgöra frågan om skattens användning

fordras emellertid ett afvägande af statens inkomster mot dess

utgifter, hvartill för mig nu ej tillfälle gifves. Hufvudsaken för mig är,

att rättvisan kräfver en ändring i de af mig angifna hänseenden, särskildt

i fråga om beskattningen af gåfva, som i många fall nu går alldeles fri

från beskattning.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen villo i underdånig skrifvelse till Kung! Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke arfsskatten

borde i vidsträcktare mån än hittills tagas i anspråk för statens behof

samt skatten å gåfva fullständigas och bringas till närmare öfverensstämmelse

med arfsskatten, äfvensom i sådant fall låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till förändrade bestämmelser i afseende på

sådan beskattning.»

Det låter sig för visso icke förnekas, att de ökade utgifterna för statsverket

under de senare åren ställt och fortfarande ställa stora kraf på

statens inkomstkällor. Till täckande af dessa utgifter har Riksdagen också

vid upprepade tillfällen åtagit sig nya och ökade bördor såväl på den

direkta som på den indirekta beskattningens område. Känd t torde

ock vara, hurusom vår nu gällande skattelagstiftning i flera väsentliga

delar ansetts tarfva genomgripande förändringar i syfte bland annat

att åstadkomma en jämnare och rättvisare fördelning af skattebördan, äfvensom

att jämväl en supplementär förmögenhetsskatt såsom form för den

fonderade inkomstens högre beskattning är ifrågasatt.

Att under sådana förhållanden i ändamål af ytterligare skatteförhöjning

ur de under stämpelskatten hörande afgifter utbryta särskildt det slags

skatt, som innefattande de under 8 § A) i gällande stämpelförordning

upptagna stämpelafgifterna för bouppteckningar, gåfvobref, testamenten etc.

med ett gemensamt namn kan benämnas arfsskatt och hvilken skatt

bland stämpelafgifter i allmänhet har den mest omisskännliga karaktären

af förmögenhetsskatt, torde icke vara riktigt. I följd häraf och då det

vidare ankommer på Kungl. Maj:t att, i den mån nya och verkliga skatteBih.

i ill Hukad. Brok 1905. 5 Sand. 1 Afä. 8 Häft. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 8.

behof visas vara för handen, hos Riksdagen föreslå lämpliga utvägar till

fyllande af omförmälda behof, har utskottet, som emellertid icke underkänner

det i viss mån berättigade i motionens syfte, såvidt det gäller

beskattning af gåfva, ansett sig böra afstyrka bifall till motionen.

Bevillningsutskottet hemställer alltså,

att förevarande motion om skrifvelse till Kung!.

Maj:t angående ändrade bestämmelser i fråga om arfsskatt

och skatt å gåfva icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1905.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. C AV ALLT.

Reservationer:

af herr K. G. Karlsson; samt

af herrar Beclman och Höjer mot viss del af motiveringen.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1905.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.