Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13

1905-05-11 · 34 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 33 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1905:13, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Eikd. kansli den 11 maj 1905, kl. 10 f. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6 i anledning

af väckta motioner rörande invaliditets- och ålderdomspensionering.

Andra Kammarens femte tillfälliga utskott har med anledning af

väckta motioner rörande invaliditets- och ålderdomspensionering afgifvit

ett utlåtande af följande lydelse:

»Till utskottet hafva öfverlämnats tre i Andra Kammaren vid innevarande

års riksdag väckta motioner i detta ämne.

I motionen n:o 129 anför herr Hjalmar Branting jämte tre medmotionärer:
»Den

nedsättning, som i statsverkspropositionen föreslås i anslaget

till arbetareförsäkringsfonden, synes gifva vid handen, att regeringen ej

för närvarande är betänkt på att af eget initiativ upptaga den stora,

ännu alltjämt olösta frågan om inrättande af en ålderdoms- och invaliditetsförsäkring

för de arbetande klasserna i vårt land. Ty det kan med stor

visshet förutsättas, att hvarje närmare sysslande med ett förslag i denna

riktning måste ha ställt lefvande för vederbörande, att den nu samlade

fonden ännu behöfver mycket ansenligt förstärkas, om den skall kunna

verksamt tjäna sitt ändamål att intaga inom försäkringens ram en afsevärdare

del af den vid försäkringens början något till åren komna generationen.

Själfva det uttryckssätt herr finansministern använder, då han framhåller,

att »ovisst är, på hvilka grunder en blifvande lagstiftning i förevarande

afseende kan komma att fotas», ger stöd åt den uppfattningen,

att regeringen icke funnit anledning att bilda sig någon mening om den

väg, på hvilken man för frågans lösning bör slå in.

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 8 Sami 2 Afd. 1 Band. 12 Höft. (N:o 13).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första Kammarens TMfMliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

En blick på arbetareförsäkringsfrågans historia i vårt land visar dock,

att tiden verkligen borde vara inne för ett nytt försäkringsinitiativ i denna

mer än de flesta riksviktiga sak. Riksdagen tog 1884 själf upp de sociala

försäkringsfrågorna, då den, på grund af motion af herr A. Hedin, hos

Kungl. Maj:t begärde utredning och förslag »om och i hvad mån åtgärder

kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgifvai’e

och arbetare beträffande möjliga olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande

af ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jämförliga personer».

Med stöd af arbetareförsäkringskommitténs utredning och förslag

framlade då regeringen 1889 en lag om skydd mot yrkesfara, hvilken

också af Riksdagen antogs. Men förslagen om denna lags nödvändiga

komplettering genom en olycksfallsförsäkring afvisades af 1890 och 1891

års Riksdagar.

Den s. k. nya arbetareförsäkringskommittén utarbetade nu ett nytt

förslag, afseende att på en gång i en stor försäkring omfatta all invaliditet.

Detta förslag var färdigt 1893, och 1895 byggdes därpå ehuru med

vissa afprutningar ett regeringsförslag. Riksdagen fann dock detta ännu

alltför stort och dyrbart tilltaget och afslog detsamma, men ingalunda

under protest mot dess bärande grundtankar, utan i skrifvelse af 10 maj

med uttrycklig anhållan hos Kungl. Maj:t att taga frågan under förnyad

pröfning och återkomma med nytt förslag. Att frågan icke alls var afförd

från dagordningen underströks än ytterligare i den skrifvelse af 17 maj

1895, hvari Riksdagen hänvisar till skrifvelsen om hytt förslag och fortsätter:

»Häraf torde framgå, att omförmälda fråga, om den än för närvarande

icke vunnit sin lösning, likväl skall finna eu sådan», hvarför det

af Kungl. Maj:t föreslagna afsättande! af 1,400,000 kronor till arbetareförsäkringsfonden

af Riksdagen ansågs »icke böra uppskjutas».

Regeringen återkom också 1898 med det begärda nya förslaget, så

kringskuret och reduceradt, att arbetareförsäkringens varmaste vänner blott

med största själföfvervinnelse kunde bestämma sig för att villkorligt ge

det sin röst. I Andra Kammaren antogs det emellertid med 109 röster

mot 95, men i Första Kammaren hade vinden nu alldeles vänd! sig; man

fruktade konsekvenserna af äfven de ringaste medgifvanden åt den nya

tidens socialpolitiska åskådningssätt och afslog alltsammans med den kompakta

majoriteten af 101 röster mot 29.

På detta sätt hade ett årtionde gått, utan att arbetareförsäkringen

kommit ett tuppfjät framåt. Statsministern herr Boström förklarade dock

under debatten 2 maj 1898 i Första Kammaren att »denna fråga är af

det slag, att den icke kan falla, utan måste lösas», och vidare: »Det är

icke nog med att endast öfverlägga och diskutera, vi måste en gång

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

komma till handling.» I afvaktan härpå slog regeringen år 1900 åter in

på den väg, soin den efter inångas mening aldrig borde ha lämnat, nämligen

att först lösa industriens olycksfall sersättningsfråga fristående. Förslaget

härom föll äfven nu i Första Kammaren med 85 röster mot 47,

oaktadt man tagit det olyckliga steget tillbaka från försäkringsplikt, som

föreslogs 10 år förut, till ersättningsplikt. Men när den nya regeringen

år 1901 återkom med några ytterligare jämkningar samt förslag till riksförsäkringsanstalt,

blef verkligen den nu gällande olycksfallsersättningslagen

antagen af båda kamrarna.

De brister, som vidlåda denna, äro ytterst väsentliga och kräfva förvisso

rättelse snarast möjligt. Men med kännedom om Riksdagens obenägenhet

för att snart ändra nyss antagna lagar synes det föga antagligt,

att eu framställning i sådan riktning för närvarande skulle ha några utsikter,

helst som riksförsäkringsanstalten i fjol lyckades utverka rätt att

för sin del kringgå en af lagens olyckligaste bestämmelser, den orimligt

långa karenstiden.

Däremot bör, medan tiden mognar för en revision af olycksfallsförsäkringslagen,

uppmärksamheten på nytt ägnas åt den större och •—- man må gärna erkänna det — mera svårlösta del af socialförsäkringen,

som stannat i marvatten efter de förfelade ansatserna 1895 och 1898.

Frågan huru vårt folks arbetande klasser skola beredas en bättre ålderdomsutsikt

än fattighusets förödmjukande nådebröd har nu hvilat, hvad

statsmakterna angår, stilla i 7 år. Detta kan icke få fortfara. Och da

trots ofvan citerade erkännanden från herr statsministern och trots de

många vackra ord om frågans ofantliga vikt, som återfinnas i 1895 och

1898 års riksdagsdebatter, intet initiativ från regeringen veterligen förberedes,

synes det vara Riksdagens plikt att, liksom den 1884 själf bragt

hela frågan på tal, nu på nytt påminna, att den kvarstår olöst.

Sedan den sist var uppe hos oss har också i utlandet frågan om

invaliditets- och ålderdoms försäkring varit föremål för det lifligaste intresse

och står i en rad kulturländer i förgrunden. Vi erinra endast om att

Tyskland 1899 genomfört en förbättrande revision af sin gamla lag af

1889. I Norge har man (1899) gjort ett försök att vidga försäkringen

till en fullt allmän folkförsäkring, ett uppslag, som icke minst i tyska

sakkunniga kretsar mottogs med största intresse, ehuru åtskilliga af en

norsk granskningskommittö (1902) närmare påvisade brister äfvensom allmänna

ekonomiska hänsyn för ögonblicket vållat uppskof med ärendets

fortsatta handläggning. I Frankrike, där man på i890-talet reformerat

sjuk- och olycksfallsförsäkringen, framlades åren 1900 och 1901 förslag

till ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, väsentligen grundade på de tyska

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

principerna; ännu en återremiss kom dock emellan och har vållat uppskof,

men frågans lösning står som en hufvudpunkt på den parlamentariska

majoritetens program. Äfven i Belgien står fordran på obligatorisk invaliditets-

och ålderdomsförsäkring på dagordningen, sedan rösträttsreformen

bragt arbetarerepresentanter in i parlamentet. Utan att här gå närmare

in på frågan om de olika vägar, på hvilka man sökt det stora problemets

lösning, må dock i detta sammanhang påpekas, att en af de främsta

kännarne af europeisk arbetareförsäkringslagstiftning, geheimerådet doktor

Zacher i Berlin, kunde i sin rapport till sjätte internationella arbetareförsäkringskongressen

i Diisseldorf 1902 konstatera, att den fria själfhjälpen

på detta område, äfven med rikligt statsunderstöd som t. ex. i Frankrike,

visat sig fullständigt otillräcklig.

Hur det förhåller sig med det förslag, som på enskildt initiativ lär

hålla på att utarbetas här i landet och som uppgifves ha i en senare, från

det ursprungliga starkt modifierad och förbättrad gestaltning tillvunnit sig

rätt stort intresse, är oss icke närmare bekant. Helt visst kommer man

dock att vid frågans återupptagande sörja för att äfven det på detta så

kallade Raabska förslag nedlagda arbetet blir tillgodogjordt, i den mån

det kan befinnas vara af värde.

Med stöd af det anförda tillåta vi oss sålunda hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, det täcktes

Kung!. Maj:t på nytt taga i öfvervägande, huru de i Riksdagens skrivelser

af 11 maj 1884 och 10 maj 1895 gjorda framställningarna i syfte

att bereda invaliditets- och ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem

jämställda må snarast möjligt blifva förverkligade.»

Herr P. O. Lundell yttrar i motionen n:o 143:

»För hvar och en, som inser vikten och behofvet för den mindre

bemedlade befolkningen af eu ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, måste

det framkalla eu mindre behaglig stämning, då man i årets statsverksproposition

finner, att Kungl. Maj:t i samma proposition föreslagit en nedsättning

i det sedan flera år utgående anslaget å 1,400,000 kronor till

arbetareförsäkringsfonden.

Snarare än ett sådant förslag till nedsättning i detta anslag hade man

väl vågat hoppas, att Kungl. Maj:t skulle funnit tiden vara inne att framkomma

med något förslag till lösning af den för så många viktiga frågan

om en allmän ålderdomspensionering, än att, som skett genom den föreslagna

nedsättningen, minska utsikten för en sådan pensionerings åstadkommande

inom den närmaste tiden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande 1V:o 13. 5

Men äfven bland dem, som äro lifligt intresserade för åvägabringande

af eu med statsmedel understödd allmän pensionsförsäkring, finnas olika

åsikter om huru en dylik lämpligast skall kunna anordnas.

Mangen ryggar tillbaka för anordnande af den omfattande administration

och den fiskaliska uppsikt med ty åtföljande andra obehag,, som skulle

blifva en gifven följd af en genomförd tvångsförsäkring.

Kunde eu allmännare tillslutning vinnas på frivillighetens väg, vore

en sådan anordning otvifvelaktigt den bästa, men efter mångas förmenande

är detta omöjligt. Jag vågar dock tro, att en dylik utväg borde försökas,

och att tvångsanordningar böra vidtagas först efter det man tydligen

funnit, att på frivillighetens väg målet omöjligen kunde uppnås.

Att under nuvarande förhållanden försäkringsvägen så sällan användes

för beredande af ålderdomsförsörjning af mindre bemedlade ligger

visserligen ofta i en bristande omtänksamhet för framtida behof, men oftast

däri, att den obemedlade äfven med stor sparsamhet och omtanke vet sig

genom insättning i lifränteanstalt icke kunna bereda sig större ålderdomsunderstöd

än det, som i allt fall kommer den mindre omtänksamme till

del genom den allmänna fattigförsörjningen. Helt annorlunda ställer sig

saken, om genom bidrag från staten utsikt finnes att genom insättningar

bereda sig existensvillkor, som ligga högre än fattigförsörjningens nivå.

Och något i den vägen skulle nog kunna åstadkommas, om statsbidrag

vid insättning i lifränteanstalt lämnades i den utsträckning, som föreslogs

i Kung]. Maj:ts proposition n:o 55 år 1898, i hvad den rörde den frivilliga

försäkringen, nämligen att statsbidraget sattes till hälften mot insättarnes

bidrag. Dock så att en hög åldersgräns sattes för dem, som under närmaste

tiden skulle komma i åtnjutande af pensioneringens fördelar. Ty

intet skulle så befordra sakens framgång, som praktisk erfarenhet om de

stora fördelar, som beredes insättare. Insättaren skulle nog äfven veta

att uppskatta den vida friare och bättre ställning han intar i samhället

såsom pensionstagare, än som tiggare och fattighjon.

För den samhälleliga hushållningen ligger ock fördelen i öppen dag,

enär bidragen till pensioneringen säkerligen blifva mycket mindre, än livad

som utan dylikt bidrag måste lämnas såsom fattigunderstöd till sådana

personer, som icke skaffat sig pensionsrätt. Därtill kommer, att den kapitalbildning,

som genom en uppmuntrad sparsamhet uppstår, möjliggör utveckling

och ökad välmåga på många områden. Vidare gäller nog som

regel, att den, som vet sig äga en betryggad framtid, är en vida bättre

samhällsmedlem än den, som blott lefver för dagen.

Med anledning af anförda in. fl. omständigheter är jag lifligt öfver
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

tygacl om, att en omfattande ålderdoms- och invalidpensionering för det

störa flertalet obemedlade och mindre bemedlade är en synnerligen betydelsefull

fråga, och att den likaledes är i hög grad betydelsefull för hela

vårt statssamhälle, samt att Riksdagen genom ytterligare initiativ i frågan

bör söka påskynda dess lösning, likasom att Riksdagen i detta sammanhang

bör förhindra, att det jämförelsevis lilla belopp, som årligen afsatts

för underlättande af pensioneringens tidigare effektivitet, göres ännu mindre.

Eu frivillig försäkring, understödd med statsbidrag, kan ju tänkas

anordnad på olika sätt, antingen så att staten upprättade en anstalt för

hela landet, hvars förvaltningskostnader bestredes med statsmedel, eller

ock att till enskilda lifränte- och försäkringsanstalter, hvilka ställdes under

statskontroll, lämnades statsbidrag såsom tillskott till enskildes insättningar,

i ungefärligen samma ordning, efter hvilken nu bidrag till dylika

insättningar i lifränteanstalter lämnas från eu del föreningar och fonder,

hvilka afse att uppmuntra pensionering för mindre bemedlade och obemedlade

personer.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag härmed vördsamligen föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Ivungl.

Maj:t täcktes låta utreda, huru en på frivillighetens grund med statsbidrag

understöd allmän ålderdoms- och invalidpensionering må kunna

åstadkommas, samt därefter fortast möjligt inkomma till Riksdagen med

sådant förslag i ärendet, hvartill utredningen kan föranleda.»

Slutligen har herr J. Forssell med 18 medmotionärer och med instämmande

af 18 ledamöter af kammaren väckt motion, n:o 168, hvari

motionärerna, efter att hafva i korthet redogjort för föregående vid riksdagen

väckta motioner och den kungl. propositionen af 1895 rörande samma

ämne, fortsätta sålunda:

»Ålderdomsförsäkringsfrågan står på dagordningen i flera af Europas

länder, såsom England, Frankrike, Italien med flera, och är föremål för

statsmännens lifligaste intresse samt har på olika sätt fått sin lösning i

Tyskland och Danmark. Den är, som alla stora och djupgående samhällsfrågor,

en gifven följd af samhällsutvecklingen, och den kan därför ej

afföras från dagordningen, med mindre den får en tillfredsställande lösning.

Denna lösning kan visserligen för en tid uppskjutas — det är

redan nu 21 år sedan frågan först framkom i vår Riksdag — men det

vore utan tvifvel bäst att så fort sig göra låter få frågan afgjord.

Målet för eu åldomsförsäkringslag bör naturligtvis vara att lämna

hvarje medborgare, som uppnått eu viss ålder, så stor pension, att han

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 7

för sitt nödtorftiga uppehälle slipper anlita den allmänna fattigvården.

För nåendet af detta mål hafva olika vägar föreslagits. De kunna sammanfattas

i följande 4 hufvudprinciper:

l:o) frivillig försäkring mot erläggande af vissa stadgade inbetalningar;

2:o) obligatorisk försäkring för en viss del af befolkningen mot erläggande

af stadgade inbetalningar (tyska lagen och svenska arbetareförsäkringskommitténs

förslag);

3:o) ålderdomspension vid en viss ålder åt obemedlade utan föregående

inbetalningar (danska lagen), och

4:o) ålderdomspension åt alla Statsmedborgare vid en viss ålder utan

föregående inbetalningar.

Beträffande det första sättet, så är det af erfarenheten styrkt, att

ålderdomsförsäkring på frivillighetens väg icke alls leder till målet. Detta

är helt naturligt. Fn stor del af befolkningen och i synnerhet kroppsarbetarne

uppnå ej någon högre ålder. Det är helt enkelt lör mycket begärdt

att då fordra, att dessa senare skola i sin ungdoms och krafts dagar

sörja för en oviss framtid, för en ålderdom, som en stor del aldrig uppnår.

Att såsom i Tyskland ålägga vissa klasser att försäkra sig och utesluta

andra, träffar endast till en del målet, men är i flera hänseenden

mycket betungande både för de försäkringsskyldiga och för staten, som

måste aflöna en hel tjänstemannakår för att hålla reda på uppbörden och

förvaltningen af de insamlade medlen.

Går man till väga enligt den danska lagen, så att en gräns, ett. fattigstreck,

uppdrages för att skilja verkligt behöfvande (»värdigt tramgende»)

från bemedlade, så är att befara, dels att orättvisa uppstår vid detta

strecks uppdragande, dels ock att härigenom eggelse® till sjalfhjälp slappas.

Den i fjärde punkten angifna planen är på samma gång den mest

omfattande och den enklaste att utföra. Det är ett förslag, att staten

skall betala en viss minimipension — säg 15 kronor i månaden till

hvarje person, oafsedt, samhällsställning, som uppnått, låt oss säga, 65 års

ålder. De två hufvudförtjänsterna hos detta förslag äro dess enkelhet och

den klara skillnad, som det uppdrager mellan pension och någon form af

fattigunderstöd. Ty en pension, som gifves till alla, utan någon annan

kvalifikation än den af ålder, kan icke med'' rätt anses som eu fattigstämpel,

ej heller kan en sådan plan förorsaka några af de administrativa

svårigheter, som åtfölja alla förslag, baserade på kontribution®’. Andra

planer må uppmuntra till sparsamhet, och må erbjuda värdefulla lättnader

för bemödanden att sörja för framtiden, men denna plan allena når de

klasser, hvilka äro mest i behof af understöd. De, som omsorgsfullt studerat

alla andra förslag, hafva kommit till bestämd öfvertygelse om detta

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

förslags öfverlägsenhet. Till dem, som i sistnämnda plans stora omfattning

se ett svårt hinder, vilja vi säga: kan det i Tyskland och Danmark

gå för sig att vid en viss ålder pensionera alla arbetare och med dem

likställda personer därigenom att, som i det förra landet, ålägga arbetarne

(Y4 af befolkningen) och arbetsgifvarne att därtill hufvudsakligen bidraga

eller, som i det senare, genom att staten och kommunen i lika mån deltaga,

så bör det ock kunna gå för sig att pensionera alla stats medborgare,

som uppnå en viss ålder. Det bör väl rimligtvis möta mindre svårigheter

att tvinga de mera bemedlade klasserna att äfven pensionera sig själfva

än att tvinga dem att bidraga till de obemedlades pensionering utan någon

motsvarande förmån för egen del.

Kostnaderna härför torde nog vid första påseendet förefalla oerhörda,

men besinnar man, att vårt lands befolkning består af några tiotusental

rika och välbärgade, några hundratusen utfattiga och resten mindre bemedlade,

som under sin krafts dagar i de flesta fall hafva någon åldrig

anförvant att försörja, så torde denna lmfvuddel af befolkningen finna sin

fördel vid att offra åtskilligt för en dylik ålderdomsförsörjning.

Den enda inskränkning, som med något skäl kunde göras i förslagets

omfattning, vore att utesluta dem, som ur nu befintliga allmänna eller

enskilda kassor tillförsäkrats pension, hvarigenom de ha sin försörjning på

ålderdomen betryggad.

I de här ofvan nämnda, år 1886 väckta motioner yrkades, att lifsmedelstullarne

skulle användas till ålderdomspension. Dessa tullar jämte sockeroch

kaffetull äro obestridligen en orättvis beskattning på den fattige. »De

progressiva nedåt tynga mest på den, som har minst» (A. Hedin). Deras

fortfarande bibehållande kan endast rättfärdigas genom att de användas

till ålderdomspensioner.

Då det gäller en så stor sak som en ålderdomspension åt alla medborgare,

hvilka uppnå en viss ålder, så torde ock den personliga skatt,

som nu utgår till staten under namn af mantalspenningar, därtill böra

anslås, men beloppen höjda till minst 1 och 2 kronor.

Befinnas nu antydda medel för ändamålet otillräckliga, så torde en

del af brännvinsmedlen samt ölskatten kunna användas för att fylla bristen.

Arbetareförsäkringsfonden användes som grundfond, hvaraf årligen

tages det fyllnadsbelopp, Riksdagen må finna skäligt.

Enär nämnda fond i alla händelser kommer att underlätta kostnaden

för en blifvande ålderdomspensionering, anse vi, att den årliga afsättningen

till densamma bibehålies vid sitt förut utgående belopp, 1,400,000

kronor, till dess någon ålderdomspensionslag kommer till stånd.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

Den direkta beskattning'', som måste ersätta de till pensioner utgående

indirekta skatterna, kominer att såsom progressiv träffa dem, som förmå

bära den. De stora bolagen komma härvid i en naturlig undantagsställning,

som ur samhällssynpunkt sedd är både rättvis och nyttig. Dessutom

bör bemärkas, att förslagets realiserande har till följd, att en stor

del af fattigvårdskostnaderna försvinna och den kommunala skattebördan

alltså minskas med 10 å 12 millioner kronor årligen.

Den kommunala skattebörda, som i form af fattigvårdskostnader trycker

kommunerna, är tillika mycket ojämnt fördelad. Medan t. ex. enligt 1901

års officiella statististik öfver fattigvården i riket det fanns 16 kommuner,

där understödstagarne utgjorde 10 procent och däröfver af kommunernas

folkmängd, funnos 6 kommuner, där intet fattigunderstöd behöfde under

1901 utgå. Dessa missförhållanden hafva framkallat förslag till utjämning

af fattigvårdskostnaderna. Sålunda väcktes i fjol inom Andra Kammaren

af herrar M. Matsson, C. J. Berggren och G. M. Sandin motion därom,

»att Riksdagen måtte besluta att ingå till Kung! Maj:t med anhållan om,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huru utgifterna till allmänna fattigvården

i riket lämpligen kunna mellan kommunerna utjämnas samt därom

för Riksdagen framlägga det förslag, som kan af sådan utredning föranledas

».

Andra Kammaren biföll motionen, men Första Kammaren afslog densamma,

ehuru kammarens tillfälliga utskott hemställt om bifall till medkammarens

beslut. Skälet för Första Kammarens afslag var hufvudsakligen

den olika motivering för bifall, som förekom inom de båda utskotten.

Andra Kammarens utskott hade framhållit, att i de fall, där

kommunala utdebiteringen är särskildt hög, exempelvis öfver 50 öre pr

fyrk eller 5 kronor pr bevillningskrona och i densamma inginge fattigvårdskostnad

till afsevärdt belopp, staten skulle deltaga med viss kvotdel

i den fattigvårdskostnad, som öfverstege visst belopp. Första Kammarens

tillfälliga utskott förordade, att landstinget skulle pröfva de särskilda kommunernas

behof af understöd och lämna sådant af sina medel.

Under diskussionen öfver frågan i Första Kammaren yttrade herr

Östberg bland annat: »Jag ställer mig för min del mera på Andra Kammarens

ståndpunkt i denna fråga, ty det synes mig ej mera orimligt, att

staten skall understödja kommunerna i fråga om fattigvården än beträffande

undervisningen; och formen därför blir sedan en lämplighetsfråga».

Genom en pensionslag af här ifrågasatt beskaffenhet bortfalla de i

sistnämnda motion öfverklagade ojämnheter i den kommunala beskattningen.

B in. till Rihsd. Prot. 1905. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 12 Hcift.

o

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande K:o 13.

På grund af hvad vi sålunda anfört, få vi härmed föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t behagade anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes på de grunder vi här ofvan anfört låta utreda och

för en kommande Riksdag framlägga förslag till en ålderdomspensionering

af alla rikets invånare, som uppnått en viss ålder».

Storindustrien och frihetsrörelsen på näringslifvets område sprängde

omkring det förra sekelskiftet det äldre näringslifvets trånga former och

satte i deras ställe en dittills okänd handlingsfrihet. Därmed bortsopades

emellertid också det med det gamla tvånget förenade skyddet för de

mindre bemedlade, hvilkas enda tillgång är arbetskraften, mot följderna

af sjukdom, olycksfall och den nedgång i arbetsförmågan, som ålderdomen

medför. Det storartade fackförenings- och sjukhjälpsväsendet bland industriarbetarne

är ett led i det återuppbyggande af ett ordnadt ekonomiskt

samhälle i nya, större och tidsenligare former, som efterträdt nedrifvandet

af det gamla. Ett annat led är statens ingripande genom arbetareförsäkring.

I Tyskland, där arbetareförsäkringen hittills blifvit fullständigare

genomförd än i något annat land, framkommo jämförelsevis tidigt förslag

härom, medan man hade att tillgå ett föredöme och en föreningslänk

mellan gammalt och nytt i grufarbetarnes stora genom lag reglerade understödsorganisation,

som yrkets arbetare voro skyldiga att tillhöra och som

åt de fullt berättigade bland dem gaf en mångsidig hjälp. Efter dennas

mönster skapades i Preussen jämte åtskilliga andra stater tvångskassorna

för de vid statsjärnvägarna anställda arbetare, hvilket blef invalidförsäkringens

förelöpare.

Statsförsäkringens grundsats upptogs i Tyskland till genomförd tillämpning

först då riksregeringen funnit sig föranledd att med tvångslagar söka

hejda den uppväxande socialdemokratiska rörelsen och insåg nödvändigheten

af att därjämte vidtaga positiva åtgärder till bättrande af de

kroppsarbetande klassernas ställning samt sålunda dämpa det ibland dem

rådande missnöjet. Det nya programmet inleddes genom det berömda

budskapet vid tyska riksdagens öppnande den 17 november 1881. Det

hette här, att olycks- och sjukförsäkringen grepe så nära in i hvarandra

att det vore lyckligast att ordna båda samtidigt. Vidare säges: »Men

äfven de, som mista sin förvärfsförmåga på grund af ålderdom eller invaliditet,

hafva gent emot samhället ett rättmätigt kraf på ett större mått af

statshjälp, än som hittills kunnat komma dem till del. Att finna de rätta

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

medlen och vägarne för denna hjälp är en vansklig, men också en af de

högsta uppgifter för hvarje samhälle, som står på det kristliga samhällslifvets

sedliga grund. Den närmaste tillslutning till detta folklifs reala

krafter och dessa senares sammanslutning i korporativa förbund under

statens skydd och bistånd skola, efter hvad man må hoppas, möjliggöra

lösningen af uppgifter, som staten icke ensam vore i stånd till att utföra;

men gifvetvis skall målet icke heller på denna väg kunna nås utan användandet

af ansenliga medel.»

Under samma årtionde genomförde regeringen under mycket motstånd

det stora program, som sålunda kungjorts i trontalet. År 1883 ordnades

genom lag den obligatoriska sjukförsäkringen, 1884 olycksfallsförsäkringen

för industrien i allmänhet, 1885 utsträcktes de till vissa transportyrken,

1886 till jordbruket, 1887 tillkommo lagar för olycksfallsförsäkring

i byggnads- och sjömansyrkena, 1889 slutligen invaliditets- och

ålderdomsförsäkring, den sistnämnda antagen med knapp majoritet af riksdagen.

Under 1890-talet omarbetades dessa lagar, 1892 blef den nya sjukförsäkringslagen

färdig, den nya invaliditets- och ålderdomsförsäkringslagen

— nu så godt som enhälligt antagen af riksdagen — utfärdades 1899 och

den nya olycksfallsförsäkringslagen år 1900.

Såsom nästa steg nämnes nu i Tyskland änkepensioneringen.

Arbetareförsäkringens genomförande i Tyskland har ej hindrat, utan

sammanfaller tvärt om med ett starkt ekonomiskt uppsving i landet, hvarjämte

utvandringen under samma tid högst väsentligt nedgått. Följande

jämförande siffror äro i detta hänseende af intresse: Folkmängden var

1885 46,7 millioner och 1902 57,7 millioner. I de tre försäkringsgrenarna

utbetaltes sammanlagdt i understöd förstnämnda år 54,16 millioner mark

(1 mark — 90 öre), sistnämnda år 415,25 millioner mark. Utvandringen

belöpte sig under femårsperioden 1881—1885 till i medeltal 163,553 personer

om året, under 1899—1903 i medeltal till 27,423 personer om året.

Varuutförseln visar för förstnämnda period en medelsiffra af 3,160,s millioner

mark om året, för sistnämnda period en medelsiffra af 5,017,76

millioner mark om året.

Tysklands föredöme ställde öfver allt frågan om statens medverkan i

försäkringens eller statspensioneringens form på dagordningen. Talrika förslag

framkommo från regeringar och enskilde i olika land samt hafva delvis

realiserats, medan Tyskland dock ännu står oupphunnet i det fullständiga

genomförandet af statsförsäkringens idé. — Österrike har 1887 genomfört

obligatorisk olycksfallsförsäkring och 1888 sjukförsäkring, kvilka kompletterats

den förra 1889 och den senare 1894. — I Ungern har man kommit

till obligatorisk sjukförsäkring 1891. — Schweiz hade under 1870- och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

1880-talen genom en del såväl förbunds- som kantonlagar ålagt arbetsgifvarne

en viss omvårdnad om sjuka arbetare och infört en skärpt ‘ansvarighet

för olycksfall. Genom folkomröstning af 21 november 1890,

som af förbundsrådet blifvit stadfäst, beslöts också följande nya paragraf

i förbundsförfattningen: »Förbundet skall på lagstiftningens väg införa

sjuk- och olycksfallsförsäkring och därvid taga hänsyn till redan befintliga

sjukkassor. Försäkringen kan göras obligatorisk för hela befolkningen eller

ock för särskilda klasser af densamma.» Ett på grund häraf utarbetadt

lagförslag antogs af förbundsförsamlingens båda råd, men förkastades år

1900 genom folkomröstning. •— Luxemburg har sedan 1901 lagtvungen

sjukförsäkring för industriarbetare. -— I Frankrike infördes 1894 lagtvungen

sjukförsäkring för grufarbetarne och 1898 arbetsgifvarnes skadeståndsskyldighet

vid industriella olycksfall. Förr än i något annat land erkändes här

en statens skyldighet att träda emellan i fråga om obemedlades ålderdomsförsäkring.

Genom en lag af 18 juli 1850 föreskrefs upprättande af eu

lifränteanstalt på statens bekostnad och under dess garanti, hufvudsakligen

afsedd för mindre bemedlade och grundad på frivillighet. Anda sedan

1870-talet hafva förslag om obligatorisk försäkring framträdt. Mera bemärkta

i nyare tid hafva varit de två, som framlagts af regeringen, det

ena genom inrikesministern Constans 1891, det andra genom arbetsministern

Millerand 1902. — I Italien gäller sedan 1898, i Nederländerna sedan

1901 tvångsförsäkring för olycksfall, i förstnämnda land dock utan fast

organisation för densamma. — I England, ligger sjukförsäkringen helt och

hållet i de fria kassornas händer (1875 års lag), 1880 tillkom en ansvarighetslag,

angående olycksfall, hvilken 1897 ersattes af eu ny. På 1890-talet

uppstod lifligt intresse för en allmän pensionering af obemedlade åldringar.

Joseph Chamberlain tog sig med synnerlig ifver an denna sak, och en

parlamentarisk kommitté blef 1899 färdig med ett förslag härom, hvilket

dock måste läggas å sido, i det att boerkriget, som nu utbröt, ställde förstora

kraf på statskassan. — Sedan 1898 har Nya Seeland, sedan 1901

Nya Syd- Wales statspensionering för obemedlade åldringar. — Finlands

lag rörande ansvarighet för olycksfall af 1895 garanterar vid svårare

olycksfall arbetarens (eller de efterlefvandes) anspråk genom obligatorisk

försäkring, i hvars ställe dock med regeringens tillstånd annan säkerhet

kan träda. — I Danmark väcktes omkring 1890 flera förslag om ålderdoms-

och invalidförsäkring; de ledde till lagen af 9 april 1891 om ålderdoinsunderstöd

åt »vasrdige fången de udenfor Fattigveesenet». De »erkända»

privata sjukkassornas ställning har reglerats genom 1892 års lag. 1898

antogs en lag om utvidgad ansvarighet för olycksfall. — Norge har sedan

1894 eu olycksfallsförsäkringslag. 1899 afgaf en parlamentarisk kommitté

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande K:o 13.

ett förslag till lag om invaliditets- och åld er d o in sför s ak r i n g för norska

folket, hvilket dock ännu icke antagits.

Statens medverkan vid invalid- och ålderdomsförsäkring har företrädesvis

gestaltat sig på tre sätt: dels bidrag af allmänna medel och statsgaranti

vid frivillig försäkring, såsom i afseende å den förenämnda franska

lifränteanstalten; dels tvångsförsäkring, grundad pa de försäkrades och

deras arbetsgifvares bidrag samt statsutskott, såsom i Tyskland; dels

hvad särskildt ålderdomsförsäkringen vidkommer, en enkel pensionering

med allmänna medel, mer eller mindre afmätt efter hehofvet, såsom i ett

par australiska kolonier.

Då i det följande en redogörelse i några hufvuddrag lämnas för den

tyska invalid- och ålderdomsförsäkringen, kan icke uteslutas ett omnämnande

äfven af sjukförsäkrings- och olycksfallsförsäkringslagarne, i det att

bilden af den förra eljest blir ofullständig.

Sjukförsäkringen omfattar arbetare äfvensom arbetsförmän etc., de

senare om deras årsinkomst icke öfverstiger 2,000 mark. Försäkringen är

organiserad på den kommunala sjukförsäkringen, lokala och fabrikssjukkassor,

som kommunen har rätt att anordna, skråkassor äfvensom frivilliga

hjälpkassor, för hvilka bestämmelser träffats i eu särskild lag. Sjukförsäkringen

lämnar läkarevård och medicin samt sjukhjälp, i den kommunala

sjukförsäkringen högst halfva dagsinkomsten under högst tretton veckor.

Därjämte lämna sjukkassorna i motsats till den kommunala sjukförsäkringen

begrafningshjälp och understöd åt barnsängskvinnor. Kommunenäger

att af de försäkringspliktige uppbära afgifter för sjukförsäkringen,

icke öfverstigande lVj procent af den på orten öfliga daglönen. Sjukkassorna

kunna i sina stadgar fastställa högre afgifter. Afgifterna utgå

med två tredjedelar af de försäkrade och en tredjedel af arbetsgifvarne

samt inbetalas genom dessa senare. I samma proportion deltaga också

försäkrade och arbetsgivare i kassornas förvaltning.

År 1892 funnos i Tyskland, enligt »Stat. Jahrbuch för das deutsche

Reich », inalles 23,214 kommunala och öfriga sjukkassor, omfattande 9,858,066

försäkrade. Sjukersättningen m. m. belöpte sig till 186,7 millioner mark.

Olycksfallförsäkringen är ordnad genom särskilda lagar för industri

och handtverk, för jordbruk och skogsväsende, för byggnadsväsende och

för sjöfolk. Utom arbetare äro arbetsförmän etc., hvilkas årsinkomst icke

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande JS:o 13.

öfverstiger 3,000 mark, underkastade försäkringsplikt. Från ock med fjortonde

veckan efter olycksfallet (dessförinnan gäller sjukhjälpen) lämnas

läkarevård, medicin, kurhjälpmedel för att hindra följderna af skadan

(kryckor o. s. v.) samt en årsränta för den tid, förvärfsoförmågan räcker,

intill två tredjedelar af årsinkomsten, och vid partiell förvärfsoförmåga

motsvarande del däraf, men där den skadade blifvit så hjälplös, att han

behöfver andras hjälp, intill hela årsinkomsten. Från femte veckan efter

olycksfallet höjes sjukhjälpen till två tredjedelar af dagsinkomsten, hvarvid

skillnaden ersättes till sjukkassan af arbetsgifvaren. Vid dödsfall till

följd af olycksfallet utbetalas i begrafningshjälp en femtondedel af årsinkomsten,

dock ej öfver 50 mark, och i ränta till de efterlefvande en

viss bråkdel af årsinkomsten. Försäkringen bestrides af arbetsgifvarne,

sammanslutna i föreningar efter yrken inom vissa områden. Dessa föreningar

äro befogade och kunna åläggas att för sina medlemmar utfärda

bestämmelser, åsyftande att förebygga olycksfall. Har olycksfallet till

följd stadigvarande invaliditet, kan anspråk göras på invaliditetsränta,

därest denna är större än olycksfallsräntan.

År 1892 funnos 66 industri- och 48 jordbruks- och skogsföreningar

med resp. 7,100,537 och 11,189,071 försäkrade personer i resp. 578,834

och 4,638,457 företag. I skadestånd och sjukvård in. m. utbetaltes 108,i

millioner mark.

Obligatorisk invalidförsäkring enligt den nya tyska lagen af 19 juli

1899 äro, efter fyllda sexton år, underkastade dels personer, hvilka hafva

sysselsättning som arbetare, biträden, gesäller, lärlingar eller tjänstebud

(Dienstboten) mot lön eller underhåll; driftstjänstemän (Betriebsbeamte),

verkmästare och tekniker, handelsbiträden och dito lärlingar (undantagandes

biträden och elever å apotek), andra anställde, hvilka hafva tjänsten som

hufvudsysselsättning, samt lärare och uppfostrare — alla dessa så framt

de uppbära lön eller underhåll och deras regelbundna årsarbetsförtjänst

icke öfverstiger 2,000 mark; slutligen sjöfolk, hvaraf fartygsbefälhafvare

endast om deras regelbundna årsarbetsförtjänst i lön eller underhåll icke

öfverstiger 2,000 mark. Genom särskildt beslut af förbundsrådet kan försäkringstvånget

åläggas näringsidkare o. s. v., som icke regelbundet sysselsätta

åtminstone en lönarbetare, samt sådana själfständiga näringsidkare —

utan hänsyn till antalet hos dem anställda arbetare -— hvilka i egna

arbetslokaler framställa eller bearbeta industriella alster efter andra näringsidkares

beställning och för deras räkning (utöfvare af hemindustri, Hausgewerbetreibende),

äfven om de själfva anskaffa nödiga rå- och beredningsämnen

samt jämväl för den tid, de tillfälligtvis arbeta för egen räkning.

Undantagna från försäkringstvång äro personer, hvilkas förvärfsförmåga

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

genom ålder, sjukdom eller annan bräcklighet varaktigt understiger en

tredjedel af den normala; likaså på ansökan personer öfver 70 år. Frivillig

försäkring medgifves driftstjänstemän, verkmästare, tekniker, handelsbiträden

och andra anställda, lärare och uppfostrare samt fartygsbefälhafvare,

därest deras regelbundna årsarbetsförtjänst i lön eller underhåll

öfverstiger 2,000, men icke 3,000 mark; vidare näringsidkare m. in., som

icke regelbundet sysselsätta mer än två försäkringspliktiga lönarbetare, och

utöfvare af hemindustri, därest de icke genom beslut af förbundsrådet äro

underlagda försäkringsplikt. Äfven kunna de personer, som utträdt ur

försäkringsplikten, frivilligt fortsätta. Medlemskap af enskilda kassor, hvilka

för detta ändamål erkännas af förbundsrådet, befriar från försäkringsplikt.

Invalidränta erhåller hvarje försäkrad, hvars förvärfsförmåga varaktigt

understiger en tredjedel af den normala; likaså den icke varaktigt förvärfsoförmögne

försäkrade, som under 26 veckor oafbrutet varit i detta

tillstånd, så länge förvärfsoförinågan fortfar. Personer öfver 70 år få

ålderdomsränta.

Har en försäkrad insjuknat på sådant sätt, att oförmåga till förvärf

kan befaras inträda till följd af sjukdomen, kan försäkringsanstalten anordna

tjänlig kur till afvändande af sådan nackdel. Drinkare erhålla

naturaunderhåll till invalidräntans belopp. Räntetagare kan på egen begäran

upptagas i invalidhus eller dylik anstalt.

De försäkringspliktige indelas i fem olika löneklasser med olika veckobidrag.

I klass I, till och med 350 marks årsinkomst, är veckoafgiften

14 pfennig; klass II 350—550 mark: 20 pfennig; klass III 550—850 mark:

24 pfennig; klass IV 850—1,150 mark: 30 pfennig; klass V öfver 1,150

mark: 36 pfennig.

Dessa afgifter utgöras till hälften af arbetsgifvaren och till hälften af

arbetaren. Med dessa medel jämte ett fast tillskott af riket till hvarje

utfallande ränta bestrides försäkringen.

Afgifterna inbetalas genom arbetsgifvarens försorg medelst inklistrande

af märken i kvittenskort, hvilka härför hafva rum för minst 52 bidra gsveckor.

Är den försäkringspliktige icke sysselsatt hela veckan hos en

arbetsgifvare, har den arbetsgifvare, som först använder honom, att inbetala

hela veckobidraget.

Hel invalidränta utgöres af: dels ett grundbelopp på 60 mark för löneklass

I, för löneklass II 70 mark, löneklass III 80 mark, löneklass IV 90

mark, löneklass V 100 mark; dels ett tillägg för hvarje veckobidrag, som

inbetalts utöfver 500 sådana, belöpande sig per veckobidrag för löneklass

I till 3 pfennig, klass II 6 pfennig, klass III 8 pfennig, klass IV 10 pfen
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

nig, klass V 12 pfennig; slutligen ett fast tillskott af riket, utgörande 50

mark Oom året på hvarje ränta.

Alderdomsräntan utgöres af: dels ett grundbelopp af, i löneklass I

60 mark, klass II 90 mark, klass III 120 mark, klass IV 150 mark, klass

V 180 mark; dels ett tillägg för hvarje inbetalt veckobidrag utöfver 500

sådana och dels det fasta tillskottet af riket å 50 mark i likhet med invalidräntan.

Kommunalmyndigheterna mottaga och förbereda ansökningar om invalid-

och ålderdomsränta. Denna förrättning kan emellertid öfverflyttas

på »Kentenstellen», bestående af ordförande och vice ordförande, tillsatta af

kommunalmyndigheten, samt fyra arbetsgivare och fyra arbetare som bisittare,

valde de förra af arbetsgifvarepresentanterna, de senare af arbetarerepresentanterna

i sjukkassornas styrelser.

Bredvid kommunalmyndigheten fungerar en representation af fyra

arbetsgivare och lika många arbetare, af hvilka en af de förra och en af

de senare tillkallas, när kommunalmyndigheten finner sig böra afstyrka

en ansökan eller tillstyrka indragning af en invalidränta.

Försäkringsanstalter upprättas för en eller flera förbundsstater eller

ock för delar af en sådan stat. I en sådan anstalt försäkras alla de personer,

som hafva sysselsättning inom dess område. Den fattar beslut om

räntas tilldelande eller indragning.

För hvarje försäkringsanstalt bildas ett utskott, som består af minst

fem arbetsgivare och lika många arbetare, med ordföranden i försäkringsanstaltens

styrelse som ordförande. Utskottet, som väljes af representationerna

i kommunerna och ränteställenas bisittare, arbetsgivare för sig

och arbetare för sig, väljer de medlemmar af försäkringsanstaltens styrelse,

som icke tillsättas af vederbörande myndigheter, samt öfvervakar försäkringsanstaltens

förvaltning.

För hvarje försäkringsanstalt inrättas en skiljedomstol, hvars ordförande

är ämbetsman i vederbörande förbunasstats centralmyndighet. Bisittarne

väljas af försäkringsanstaltens utskott, lika många af arbetsgifvarne

och af arbetarne. Till skiljedomstolen kan vädjas om anstaltens beslut i

fråga om en räntas tilldelande eller indragning.

Flögsta tillsyn öfver försäkringen utöfvas af riksförsäkringsanstalten.

Till densamma kan vädjas öfver försäkringsanstalts beslut om eu ränta och

mot skiljedomstolens utslag därom.

År 1902 utbetaltes 120,4 millioner mark, hvaraf 111,1 millioner i

invalid- och ålderdomsräntor in. m., resten i sjukvård. 13,5 millioner personer

antogos vara försäkrade.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 2) Utlåtande 1Y:o 13. 17

Bland ett flertal i Frankrike för närvarande hyflande förslag till

ålderdomspensionering intager det af regeringen genom Millerand framlagda

af år 1902 en ledande ställning. Dess hufvuddrag äro följande:

Alla aflönade arbetare vid industrien och jordbruket inbetala till en pensionsfond

5 centimer per dag, om dagaflöningen understiger 2 francs, 10

centimer för daglön mellan 2 och 5 francs samt 15 centimer för daglön

öfver 5 francs (= kronor 3,60). Motsvarande summa inbetalas af arbetsgifvaren,

hvilken det åligger att afdraga arbetarens inbetalning från hans

dagaflöning samt vid hvarje månads slut insända summan af sina egna

och arbetarnes inbetalningar till vederbörande uppbördsverk. Utländska

arbetare göra inga inbetalningar och erhålla icke heller pension; men

arbetsgifvaren har att till pensionsfonden inbetala 25 centimer per dag

för hvarje utländsk arbetare, han använder.

Af dessa inbetalningar bildas en pensionsfond, hvilken nedlägges i

franska statspapper. A dessa garanterar franska staten en ränta af 3

procent. Pensionen blir proportionell till inbetalningarna och utfaller vid

fyllda 65 år. För att öfver hufvud komma i åtnjutande af pension fordras

minst 2,000 inbetalta afgifter. Genomsnittspensionen beräknas till 587

francs och den högsta pension, vid oafbruten inbetalning af 15 centimer

om dagen från 18 till 65 års ålder, blir cirka 700 francs.

I Nya Seeland är ålderdomspensionering införd genom en lag af 1 november

1898. Hvarje person, som hunnit 65 års ålder och är bosatt i

kolonien sedan minst 25 år, är pensionsberättigad, så framt han under de

tolf år, som föregått hans inträde i pensionsåldern, ej mer än sammanlagdt

fyra månader suttit i fängelse, eller mer än fyra gånger blifvit domfälld

för någon förseelse, som nedsätter honom i allmänna omdömet, och om

han icke under 25 år för dylik förseelse suttit i fängelse med eller utan

straffarbete mer än sammanlagdt fem år samt om han icke öfvergifvit sin

hustru och barn under 14 år ■— eller hustru öfvergifvit man och barn

under samma ålder — under längre tid än sammanlagdt sex manader.

Pension lämnas icke, därest vederbörandes årsinkomst öfverstiger 936 kronor

eller nettovärdet af hans egendom öfverstiger 4,860 kronor. Hel pension

är 324 kronor om året och utgår till dem, hvilkas årsinkomst understiger

612 kronor och den minskas med 1 pund sterling eller 18 kronor för

hvarje pund, hvarmed vederbörandes förmögenhet öfverstiger nämnda

minimum (612 kronor). Men eggelse att spara och förvärfva egen iiikomst

åstadkommes därigenom, att 50 pund sterling eller 900 kronor af egendomen

afräknas vid taxeringen.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1905. 8 Sami. 2 Åfd. 1 Band. 12 Käft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

Med ingången af år 1901 trädde i kolonien Nya Syd-Wales en liknande

lag i kraft. Man och hustru öfver 65 år uppbära här i pension

19 pund 10 shillings eller 351 kronor hvar om året, därest deras inkomst

uppgår till samma belopp eller därunder; för hvarje pund eller 18 kronor,

hvarmed deras inkomst öfverstiger detta belopp, äfvensom för hvart femtonde

pund af deras nettoförmögenhet minskas pensionen med ett pund.

Ensampension är 26 pund eller 468 kronor, med samma afdragssystem.

Ingendera af dessa lagar afser någon afgift af de försäkrade, utan

täckas utgifterna för pensioneringen genom den allmänna beskattningen.

På samma princip grundade sig det förslag, som den 8 augusti 1899

afgafs af en engelsk parlamentarisk kommitté.

Enligt detta förslag upprättas i hvarje fattigdistrikt en pension sstyrelse.

Denna styrelse, som fungerar skild från fattigvården, ehuru flertalet af

dess medlemmar bör vara medlemmar af fattigvårdsstyrelsen, mottager

och afgör alla ansökningar om pension. Utgifterna till pensionerna bestridas

af distriktskassans medel, medan staten bidrager med intill hälften

af hela pensioneringen. Statsbidraget fördelas på distrikten efter folkmängden,

icke efter antalet beviljade pensioner. Pensionerna få icke understiga

5 shillings eller 4 kronor 50 öre i veckan och icke öfverstiga 7 shillings

eller 6 kronor 30 öre i veckan; mellan dessa gränser afmätes pensionen

efter lefnadskostnaderna på orten och andra omständigheter. Pensionen

beviljas för tre år i sänder, men kan af pensionsstyrelsen indragas,

i fall omständigheterna göra det nödvändigt.

Hvarje person (man eller kvinna), som för pensionsstyrelsen uppvisar,

att han (eller hon) 1) är britisk undersåte; 2) är 65 år gammal; 3) icke

under de sista 30 åren varit förvunnen till och straffad för förbrytelse,

som medfört strängare straff än böter; 4) icke under de sista 20 åren

mottagit fattigunderstöd (härifrån undantages läkarehjälp), så framt ej särskilda

förhållanden ägt rum; 5) har sin bostad inom pensionsdistriktet;

6) icke har en inkomst som öfverstiger 10 shillings eller 9 kronor i veckan;

7) har varit flitig och arbetsam och en god familjeförsörjare, -— till erkännes

pension.

Sedan 1891 har Danmark en »Lov om Alderdomsunderstöttelse til

vasrdige tramgende udenfor fattigvcesenet». Berättigad till ålderdomsunderstöd

efter denna lag är den, som, efter att hafva fyllt 60 år, blir

ur stånd att skaffa sig själf eller dem, för hvilka honom åligger full försörjningsplikt,

det nödiga till underhåll eller till kur och vård i sjukdomsfall,

och som är »vserdig tramgende», d. v. s. icke dömts skyldig för

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Första Hammarens Tillfälliga TJtskolts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

någon i den offentliga meningen vanärande handling och icke erhållit upprättelse

för domen; icke själf vållat behofvet genom att till fördel för

barnen eller andra själf beröfva sig medlen för sitt underhåll eller genom

oordentligt och slösaktigt lefverne; icke under de närmaste tio åren före

det ansökan göres om ålderdomsunderstöd mottagit fattighjälp eller befunnits

skyldig till lösdrifveri och bettleri, hvarjemte fordras, att han under

samma tid skall hafva haft fast vistelse (Ophold) i landet. Ansökan om

ålderdomsunderstöd enligt denna lag inlämnas i Köpenhamn till magistraten

och utanför Köpenhamn till vederbörande kommunalstyrelse. Understödet,

som beviljas efter undersökning, bör utgöra hvad som till hvarje tid kräfves

för den understöddes och hans familjs nödvändiga underhåll eller till kur

och vård i händelse af sjukdom; det kan bestå i penningar så väl som

naturabidrag och, där omständigheterna därför tala, i upptagande i särskilt

härför afsedda asyler eller liknande anstalter. Har behofvet icke

varit, af tillfällig art, såsom föranledt af öfvergående sjukdom, arbetslöshet

eller dylikt, behålles understödet, så länge den understöddes villkor icke

förändras. Vederbörande kommun utlämnar understödet; men af kommunernas

utgifter för ändamålet tillskjuter statskassan hälften, dock ej öfver

2 millioner kronor (denna summa är nu ökad till 2,800,000 kronor). Statens

bidrag fördelas på kommunerna i mån af deras utgifter för ändamålet.

Den norska parlamentariske Arbeiderkommission af 13 juli 1894

afgaf den 2 december 1899 en Indstilling til lov om Invaliditets- og Alderdomsforsikring

for det norske Folk, hvarom fyra af kommitténs sju medlemmar

helt och en i princip förenat sig, medan två afgifvit ett särskildt

på andra grunder byggdt förslag.

Flertalsförslaget innehåller hufvudsakligen följande: Försäkringen är

obligatorisk för alla norska män och kvinnor öfver 16 års ålder. Rätt

till pension tillkommer hvarje försäkrad man eller kvinna, som blifvit

varaktigt oförmögen till förvärf eller varit öfver ett hälft år i detta läge,

under bland annat följande villkor: att invaliditeten har nedsatt förvärfsförmägan

till 40 procent af det normala eller därunder, dock att arbetsinkomsten

ej öfverstiger 1000 kronor; har den sjunkit under 100 kronor, ger den i

hvarje fall rätt till pension. Öfvergående förvärfsofönnåga medför rätt till

pension för den tid, som varar öfver ett hälft år.

Pensionsrätt inträder, sedan vederbörliga afgifter betalts under ett år.

För sinnessjuka erhålles ingen pension, förr än bestämmelse träffats om

den för dem nödvändiga förplägnad. Vård på offentlig anstalt träder i

stället för pension.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

De försäkringspliktige indelas i sju inkomstklasser, efter den medelinkomst

den pensionsberättigade haft under de sista tio åren, innan förvärfs

oförmågan inträdde, med olika pensionsbelopp, nämligen:

I 0—299 kronor inkomst ....................... 150 kronor pension

II 300—499 » » 200

III 500—799 » » 280 »

IV 800—1499 » » 350

V 1500—1999 » * ........................ 425

VI 2000—2999 » » ...................... 500

VII 3000 kronor och däröfver ....................... 600 » »

Härifrån göras afdrag till olika belopp pr klass för hvarje år eller

del däraf, för hvilket inbetalning ej skett, från 3 kronor 35 öre pr uraktlåten

årsbetalning i I klass till 15 kronor i VII klass.

Hvarje forsa kringspliktig man och kvinna betalar pr kvartal

I klass ......................... 0,78 kronor

Il » 1,56 »

III » 3,12 »

IV » 5,20 »

V » 8,25 »

VI » 12,oo . »

\ II » 16,50 »

Gifta kvinnor erlägga blott hälften af I klassens afgift, så framt de

icke hafva en själfständig inkomst af 100 kronor eller däröfver och uppbära

half pension. Pensionsberättigad änka erhåller hel pension.

För personer af I klassen, som på''grund af fattigdom ej förmå betala

afgifterna, kan, då detta ej vållas af lättja, dryckenskap eller dylikt, afgiften

inbetalas af kommunen, utan att detta anses som fattigunderstöd.

Sådant bidrag af kommunen må dock icke utgå med mer än 2 års bidrag

under loppet af 5 år.

Arbetsgivare är skyldig att inbetala afgifterna för sina fasta arbetare

och tjänare mot rätt att afdraga beloppet å deras lön. Samma förpliktelse

och rätt ha stat och kommun med afseende å deras fasta arbetare

och anställde. För lös arbetare, som sysselsattes minst sex dagar hos samme

arbetsgivare, har den arbetsgivare, hos hvilken han är sysselsatt först i

hvarje månad, att inbetala afgiften för denna månad, med afdrag å lönen.

Försäkringens administration utöfvas af riksförsäkringsstyrelsen och

kretsförsäkringsstyrelser. Hvarje härad eller stad bildar i regeln en krets.

Kretsstyrelsen består af fem ledamöter, hvaraf två, däribland ordföranden,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

väljas af häradsstyrelsen eller i städerna af kommunalstyrelsen, och tre af

kretsens försäkringspliktiga invånare. Rösträtt vid dessa val hafva alla

försäkringspliktiga män och kvinnor inom kretsen, Indika fyllt 25 år och

under de sista fem åren betalt sina afgifter. Medlem af kretsstyrelsen

kan icke samtidigt vara medlem af fattigvårdsstyrelsen eller taxeringsnämnden.

Inom hvarje krets anställer riksförsäkringsstyrelsen en tillsyningsman,

på förslag af kretsstyrelsen. Han aflönas med en tredjedel

af försäkringen och två tredjedelar af statskassan. Kretsstyrelsen bereder

pensionsansökningarna och insänder dessa med sitt yttrande, därest detta

är tillstyrkande, till riksförsäkringsstyrelsen. År det afböjande, insändes

det, därest den sökande det begär. Därjämte kontrollerar kretsstyrelsen

tillsyningsmannens tjänsteutöfning. Denne har att föra förteckning öfver

de försäkringspliktige, inkassera afgifterna och kvartalsvis insända dem

till riksförsäkringsstyrelsen. Riksförsäkringsstyrelsen afgör frågor om beviljande

eller indragning af pension, förvaltar de försäkringen tillhörande

medel samt öfvervakar kretsstyrelsernas och tillsyningsmannens tjänsteutöfning.

Ändring af pensionerna eller afgifternas belopp enligt denna lag företages

endast hvart tionde år och därest det skulle visa sig, att de icke

stå i rätt förhållande till hvarandra. Staten ansvarar för, att de af försäkringen

ingångna pensionsförpliktelserna fullgöras.

Jämte den lagtvungna försäkringen är äfven frivillig försäkring medgifven

de försäkringspliktige, hvarigenom de kunna förvärfva sig lifränta

vare sig för egen räkning eller lör änka och barn.

År 1900 afgaf »sjömanskommittén» förslag till sjömansförsäkring,

hvari påyrkas, att sjöfolket skall pensioneras för sig enligt den af kommittén

uppgjorda plan och icke intagas i den allmänna folkpensioneringen.

Inom vårt land har initiativet till arbetareförsäkringens ordnande på

lagstiftningens väg först utgått från Riksdagen, som i anledning af enskild

motion i skrifvelse den 11 maj 1884 anhöll, att Kungl. Maj:t ville låta

utreda, om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga iör ordnandet

af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande möjliga

olycksfall i arbetet äfvensom för beredandet af älderdomsfförsäkring åt

arbetare och med dem järnförtiga personer, samt därefter göra de framställningar

till Riksdagen eller vidtaga de anordningar i öfrigt, till Indika förhållandena

kunde föranleda. Enligt denna Riksdagens begäran tillsatte

Kungl. Maj:t den 5 oktocer 1884 en kommitté med uppdrag att verkställa

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 2) Utlåtande N:o 13.

nämnda utredning samt därefter afgifva de förslag, hvartill utredningen

gåfve anledning.

Medan försäkringsfrågan sålunda var föremål för utredning, bragtes

densamma ånyo inför Riksdagen år 1886 i sammanhang med då framkomna

förslag om åsättande åt införseltullar å spannmål, mjöl och andra

lifsförnödenheter. I särskilda vid nämnda riksdag inom Andra Kammaren

väckta motioner hemställdes under förutsättning af Riksdagens bifall till

införandet af lifsmedelstullar, att de inkomster, som genom dessa tullar

tillfölle statsverket, måtte användas till olycksfallsförsäkring och ålderdomsunderstöd

åt mindre bemedlade, företrädesvis kroppsarbetare. Då

genom Riksdagens afslag å framställningarna om lifsmedelstullar förutsättningen

för motionärernas förslag förfallit, funnos förslagen ej heller

böra till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I följd af de förhållanden, hvilka inträdt genom 1888 års Riksdags

beslut om införandet af lifsmedelstullar och höjning af brännvinstillverkningsafgiften.

blef genom. Hans Maj:t Konungens diktamen till statsrådsprotokollet

den 12 oktober 1888 arbetareförsäkringsfrågan erkänd såsom

ett af de främsta föremålen för statsmakternas omsorg. I detta kungl.

diktamen, innefattande ett program för användningen af de tillgångar,

hvilka de vidtagna beskattningsåtgärderna antoges komma att lämna utöfver

de löpande årliga statsutgifterna, framhölls såsom särskildt önskningsmål

att kunna bereda stadigvarande förmåner åt de klasser i samhället,

för hvilka skatteförändringarna vore mest kännbara; och under hänvisning

till det uppdrag, som 1884 års arbetareförsäkringskommitté erhållit, att

verkställa utredning och afgifva förslag bland annat rörande de åtgärder,

som kunde och borde vidtagas för att bereda ålderdomsförsörjning åt

arbetare och med dem jämförliga personer, fann Hans Maj:t Konungen

det vara af omständigheterna väl påkalladt att af de beredda nya skattetillgångarna

afse medel till de statsbidrag, som kunde erfordras, i händelse

en lagstiftning i det ämnet komme till stånd.

Med skrifvelse den 15 maj 1889 aflämnades till Kungl. Maj:t den

del af ofvannämnda arbeJareförsäkringskommittés betänkande, som afsåg

ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jämförliga personer, jämte

förslag till lag om ålderdomsförsäkring. Detta förslag, som hvilade å

tvångsförsäkringens princip, utsträckte försäkringsplikten till hela befolkningen

och afsåg således en allrnänn folkpensionering. Förslaget upptog i

hufvudsak följande bestämmelser: En hvar i riket mantalsskrifven svensk

undersåte med undantag af obotligt kropps- eller sinnessjuk, till arbete

oförmögen person, skulle vara skyldig att bereda sig en årlig lifränta för

ålderdomen genom försäkring i en af staten upprättad och under dess

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första Kammar eris Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

23

garanti ställd riksförsäkringsanstalt och för sådant ändamål från och med

det år, då han fyllde 19 år, till och med det år, då han fyllde 28 år,

erlägga en försäkringsafgift med 25 öre för vecka eller 13 kronor för år.

Den, som fullgjort sådan betalningsskyldighet, ägde rätt att vid uppnådda

60 år utbekomma en årlig lifränta af 72 kronor. Genom erläggande af

en frivillig, efter vissa grunder beräknad tilläggsafgift kunde beredas lifränta

till högre belopp eller vid tidigare ålder. Om stadgade afgifter icke

blifvit behörigen erlagda, koinme lifräntans belopp att bestämmas på grund

af de inbetalda afgifterna och efter de tider, då inbetalningarna ägt rum.

Kunde enligt dessa grunder lifränta icke beredas till belopp af minst 36

kronor, ägde den försäkrade vid uppnådda 60 år utbekomma matematiska

värdet af de för honom annorledes än genom allmänna bidrag bestridda

försäkringsafgifter. Det skulle åligga hvarje kommun i riket att årligen

till riksförsäkringsanstalten inbetala ett belopp, som efter 13 kronor för

person belöpte på 3 procent af kommunens nästföregående år mantalsskrifva

folkmängd. Af dessa bidrag skulle täckas försäkringsafgifter för

sådana personer, hvilka saknade tillgångar att själfva fullgöra sin betalningsskyldighet.

Därjämte meddelades öfvergångsstadganden, afseende att

utsträcka den obligatoriska försäkringen äfven till dem, som vid den tid,

då lagen skulle träda i tillämpning, befunne sig i åldern 19—28 år. Till

underlättande däraf skulle under öfvergångstiden staten lämna bidrag i

viss proportion till kommunernas bidrag.

Kommitterades förslag att införa obligatorisk ålderdomsförsäkring

möttes af betydligt motstånd. Flera af de myndigheter, hvilkas yttrande

öfver förslaget inhämtades, riktade starka anmärkningar mot denna punkt,

hvilken äfven vid 1890 års riksdag framkallade dels i Första Kammaren

en motion med förslag till lag om ålderdomsförsäkring, byggd på frivillighetens

grund och afseende postsparbankens ombildning till en allmän

»riksålderdomsförsäkringsanstalt» under statens garanti, och dels i båda

kamrarna lika lydande motioner om skrifvelse till Kung!. Maj:t i syfte att

få frågan om ålderdomsförsäkring löst på frivillighetens grund genom inrättandet

af en under statens garanti ställd lifränteanstalt, med hvilken

skulle förenas ett slags premielotteri. Dessa motioner ledde emellertid icke

till någon Riksdagens åtgärd.

Vid föredragning af arbetareförsäkringskommitténs förslag inför Kung!.

Magt den 30 oktober 1891 anförde vederbörande departementschef med

åberopande af de anmärkningar, för hvilka förslaget blifvit föremål, att

han ansåge frågan om lagstiftning rörande ålderdomsförsäkring ännu icke

hafva vunnit den utredning, att ett tillfredsställande förslag i ämnet kunde

därpå byggas, samt att ålderdomsförsäkringen, liksom äfven olycksfallsför
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

säkringen, hvilken då ännu icke blifvit genom lag ordnad, borde sättas i

samband med och hufvudsakligen grundas på invaliditetsprincipen. Med

anledning häraf uppdrog Kungl. Majit åt en ny kommitté att efter utredning

af hithörande förhållanden inkomma med yttrande i ämnet och de

lagförslag, hvartill en sådan utredning funnes böra föranleda.

Sistnämnda kommitté aflämnade den 30 mars 1893 betänkande med

förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig

oförmåga till arbete. Detta förslag, hvilket lika med 1889 års förslag afsåg

tvång sförsäkring, men däremot begränsade försäkringsplikten till vissa kategorier

af arbetstagare, blef, i vissa delar omarbetadt, lagdt till grund för

Kungl. Majits proposition till 1895 års Riksdag och var byggdt på följande

hufvud gran der:

l:o) att pensionsförsäkringen skulle med vissa undantag omfatta alla

hos arbetsgifvare anställda arbetstagare, män och kvinnor, som fyllt 18 år

och hvilkas aflöning icke öfverstege 1,800 kronor om året, äfvensom tillfälligt

sysselsatta arbetstagare, hvilka varit under alla söckendagar under

eu kalendervecka sysselsatta hos samme arbetsgifvare;

2:o) att pensionsafgifterna, hvilka borde genom arbetsgifvarens försorg

erläggas, skulle utgå för hvarje vecka med 40 öre inom lista pensionsklassen

(män med kontant aflöning pr vecka af 10 kronor eller däröfver),

25 öre i Salva klassen (män med kontant veckolön under 10 kronor) och

15 öre inom 3:dje klassen (kvinnor), till hvilka afgifter arbetstagaren skulle

bidraga med omkring 2/3 och arbetsgifvaren med omkring 1/3, med rätt för

arbetsgifvare i vissa ömmande fall att af statsmedel erhålla ersättning;

3:o) att pension skulle för försäkrad person utgå vid hvarje slag af

invaliditet till följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet

eller lyte och vid 70 års ålder, därest stadgade afgifter erlagts för minst

5 år = 260 veckor, och utan sådant villkor vid invaliditet till följd af

olycksfall;

4:o) att pensionsbeloppen skulle utgå med årligt belopp af 50 kronor

med tillägg af 10 öre i lista, 5 öre i andra och 2 öre i 3:dje pensionsklassen

för hvarje vecka, för hvilken pensionsafgifter erlagts, hvarigenom

medelpensionen beräknades skola uppgå till 250 kronor i lista, 150 kronor

i 2:dra och 90 kronor i 3:dje pensionsklassen;

5:o) att med försäkringen skulle i vissa fall följa rätt till pension för

hustru och uppfostringshjälp för minderåriga barn;

6:o) att förvaltningen skulle handhafvas af en central pensionsstyrelse

och särskilda pensionsnämnder inom kommunerna, hvilka senare skulle

bära kostnaden för nämnderna, medan förvaltningen i öfrigt bekostades af

staten, som dessutom hade att bära kostnaden dels för hustrupensioner

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

och uppfostringshjälp, dels för en gång försäkrades bibehållande i försäkring,

sedan de lämnat försäkringspliktig anställning, dels ock för intagande

i försäkringen af dem, som vid lagens trädande i kraft uppnått en ålder

af mera än 18 men icke öfver 40 år.

I sammanhang med denna obligatoriska försäkring föreslogs en för

hvarje svensk man och kvinna öppen frivillig försäkring efter särskilda

grunder för beredande af lifränta vid invaliditet eller vid uppnådd 70 års

ålder.

Kungl. Maj ds proposition tillvann sig icke bifall af Riksdagen, som

emellertid i skrifvelse den 10 maj 1895 anhöll, att Kungl. Majd behagade

taga frågan under förnyad pröfning samt efter erforderlig utredning för

Riksdagen framlägga det förslag, Kungl. Majd kunde finna pakalladt. Därjämte

och i anledning af Kungl. Majds i statsverkspropositionen gjorda

hemställan om afsättning af medel i ändamål att låta de ifrågasatta pensionsförmånerna

i såvidt möjligt lika mån komma den lefvande generationen

som kommande generationer till godo, beslutade Riksdagen att till försäkring

för beredandet af pension vid varaktig oförmåga till arbete i riksstaten

för 1896 afrätta 1,400,000 kronor, ett beslut, som allt sedan hvarje

år vid statsregleringen förnyats.

Med anledning af Riksdagens nyssnämnda skrifvelse den 10 maj 1895

aflat Kungl. Majd till 1898 års Riksdag proposition med förslag till lag

angående försäkring för beredande af pension eller lifränta, hvilket förslag

afsåg dels obligatorisk pensionsförsäkring för vissa hos arbetsgivare anställda

arbetstagare och dels frivillig lifränteförsäkring, öppen för en hvar

svensk man eller kvinna mellan 18 och 50 års ålder.

De hufvudpunkt er, i hvilka detta nya förslag beträffande den obligatoriska

försäkringen skilde sig från 1895 års förslag, voro:

att arbetsgifvarnes bidrag till pensionsafgifterna borttagits och blifvit

ersatta med statsbidrag, motsvarande hälften af de försäkrades egna utgifter,

hvaremot statens bidrag i öfrigt begränsats till bestridandet af förvaltningskostnader

samt hustrupensioneringen;

att pensionsafgifterna, hvilka enligt 1895 års förslag skulle utgå till

dess pension erhölles, enligt det nya förslaget ej skulle erläggas längre än

till 50 års ålder, hvarjämte de försäkrades afgifter i lista pensionsklassen

något ned sattes;

att rätt till pension skulle inträda vid fyllda 65 år eller dessförinnan

vid varaktig oförmåga till arbete, dock ej förr än efter fyllda 50 ar;

att pensionsbeloppet skulle för hvarje erlagd pensionsafgift utgöra 2

procent af afgiftens belopp för hvarje helt år, som förflutit från afgiftens

erläggande till den dag, från hvilken pension komme att utgå, efter

Bill. till Riksd. Pr ol. 1905. 8 Sami. 2 Af cl. 1 Band. V2 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

hvilken beräkningsgrund medelpensionerna vid 65 års ålder antagits blifva

200 kronor i lista, 150 kronor i 2:dra och 100 kronor i 3:dje pensionsklassen.

Beträffande den frivilliga lifränteförsäkringen föreslogs, att högsta

afgift, som af någon finge under ett kalenderår erläggas, skulle vara 12

kronor och minsta afgift 1 krona, samt att med afseende på rätt till lifränta,

lifränta^ belopp och tid, då lifränta skulle börja att utgå m. m.,

borde i tillämpliga delar gälla samma bestämmelser som för den obligatoriska

försäkringen.

Vid behandlingen inom Riksdagen blef förslaget i sin helhet af Första

Kammaren afslaget, men förslagats 1 §, innefattande den allmänna bestämmelsen

om obligatorisk pensionsförsäkring, godkändes af Andra Kammaren,

hvilken återremitterade förslaget i öfrigt till vederbörande utskott.

I följd af Första Kammarens afslag hade emellertid frågan förfallit; och

ett inom samma kammare framkommet yrkande om skrifvelse till Kungl.

Maj:t med hemställan, att Kungl. Majit måtte taga frågan under förnyad

pröfning, lyckades icke vinna kammarens bifall.

Enligt såväl 1895 som 1898 års förslag skulle befälhafvare och besättning

å fartyg vara undantagna från försäkringsplikt. På grund af

sjömännens egendomliga yrkesförhållanden ansågs det lämpligt, att deras

pensionering skildes från den allmänna arbetareförsäkringen och anordnades,

oberoende af denna, enligt särskilda grunder. En af Kungl. Majit

i anledning af Riksdagens i skrifvelse den 11 maj 1900 därom gjorda

framställning tillsatt kommitté har med betänkande den 15 november 1904

afgifvit förslag till lag om försäkring af sjöfolk, omfattande såväl olycksfalls-

som invaliditets- och ålderdomsförsäkring. I detta ämne torde alltså

Riksdagen hafva att snart nog förvänta framställning från Kungl. Majit.

Sedan frågan om pensionsförsäkring vid 1898 års riksdag förfallit,

har denna del af arbetareförsäkringsfrågan, utom hvad angår sjöfolk, icke

varit föremål för någon åtgärd från statsmakternas sida. Det initiativ,

som genom Riksdagens skrifvelse den 11 maj 1884 tagits för att bringa

lösning åt ett af nutidens viktigaste sociala spörsmål, har dock icke blifvit

helt fruktlöst. Den af Riksdagen i samma skrifvelse påkallade utredning

angående åtgärder för anordnandet af förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetare beträffande olycksfall i arbetet har ledt till antagandet af

lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889, lagen om sjukkassor

den 30 oktober 1891 och slutligen lagen angående ersättning för

skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901, genom hvilken sistnämnda

lag frågan om industriarbetares olycksfallsförsäkring, som utgör

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande K:o 13.

blott en mindre, om ock mycket viktig del af invaliditetsförsäkringen,

blifvit särskilt för sig ordnad.

Det ligger i sakens natur, att, beträffande en så svårlöst och ekonomiskt

vidtgående fråga som den om invaliditets- och ålderdoms pensionering,

hvarandra helt motsatta uppfattningar sökt göra sig gällande med afseende

på de olika vägar, på hvilka det mål, hvarom alla synas ense, lämpligast

må kunna uppnås.

En af de principfrågor, som sålunda gifvit anledning till meningsskiljaktighet,

är den, om en dylik pensionsförsäkring skall byggas på

frivillighet eller på lagens tvång. Mot tvångsförsäkringen har anmärkts

hufvudsakligen, att den skulle innebära ett obehörigt ingrepp i individens

frihet att använda sina besparingar på sätt, som han själf funne för sig

lämpligast, samt att tvånget skulle verka förlamande på den enskildes håg

att genom sparsamhet och omtanke sörja för egen framtid och således

genom undergräfvande af den ekonomiska själfan svårigheten utöfva ett

skadligt inflytande i moraliskt hänseende. De, som omfattat denna mening,

hafva därför ansett statens uppgift böra inskränkas till sådana åtgärder,

hvilka kunna finnas ägnade att uppmuntra och understödja frivillig försäkring.

Å andra sidan har erinrats, att, där tillräcklig insikt om eget

intresse eller förmåga att tillvarataga detsamma saknades, hvilket i den

fråga, som det här gäller, torde vara fallet med flertalet inom den ekonomiskt

och socialt svagaste samhällsklassen, där vore tvånget, som afsåge

att aflägsna för samhället skadliga missförhållanden, fullt berättigad^ och

att, om frivillighetsprincipen skulle utgöra enda grundvalen för en lagstiftning

i ämnet, en sådan med statsmedel understödd försäkring i de

flesta fall icke skulle komma dem till godo, hvilka man vilie bereda fördelarna

däraf, utan helt andra, hvilka kornme att begagna sig af dess

förmåner utan att i allmänhet vara i behof däraf.

Då herr Lundells till utskottet hänvisade motion, n:o 143, afser åstadkommandet

af en på frivillighetens grund fotad, af staten understödd

ålderdoms- och invaliditetspensionering, har utskottet haft anledning att

taga denna fråga om frivillig eller tvångsförsäkring under öfvervägande.

På grund af de skäl, hvilka tala för tvångsförsäkring, och på grand af

den genom erfarenheten från främmande länder styrkta öfvertygelsen, att

det ändamål, för hvars vinnande ett inskridande från statens sida framför

allt finnes af behofvet påkalladt, skulle komma att väsentligen förfelas

genom pensionsförsäkringens byggande på frivillighetens grund allena,

har utskottet icke tvekat att ansluta sig till den uppfattning, som varit

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

den hufvudsakligen bärande grundtanken i såväl 1895 som 1898 års förslag

till lagstiftning i ämnet. Efter utskottets mening måste således eu

af staten anordnad och stödd invalid- och ålderdomspensionering hvila på

lag stadgadt för säkring sträng.

Andra frågor, som genom de nu föreliggande motionerna framförts

till besvarande, äro de, huruvida genom statens mellankomst bör beredas

allenast ålderdomspension eller äfven pension på grund af invaliditet, och

huruvida pensioneringen bör anordnas såsom allmän pensionering eller

såsom pensionering af vissa samhällsklasser.

Den af herr Forssell m. fl. afgifna motionen, n:o 168, afser ålderdomspensionering

al alla rikets invånare, som uppnått eu viss ålder, hvilken

pensionering skulle utan pensionsafgifter från de enskildes sida bestridas

af statsmedel, därför tillgångar borde beredas i skatteväg. Tanken på en

allmän folkpensionering äger ju visserligen i sig något ganska tilltalande.

Men det är tvifvelsutan vida mera viktigt att först tillse, huru man genom

statens mellankomst må kunna bereda de ekonomiskt svagare samhällsmedlemmarne

nödtorftig bärgning på deras ålderdom, innan omsorgen

utsträckes att omfatta rikets samtliga inbyggare, medan tillika en pensionering

al sistnämnda utsträckning måste medföra synnerligen stora kostnader,

så framt pensionerna skola något så när motsvara behofvet. Utskottet

finner sig därjämte böra uttala stora betänkligheter mot motionärernas

förslag att bryta med den, efter utskottets mening, riktiga principen,

att pensionsförsäkring bör i främsta rummet vara den enskildes

angelägenhet, däri han dock bör af staten kraftigt understödjas.

Pensionsförsäkringsfrågans utgång vid 1898 års riksdag var nog sådan,

att ytterligare förslag sannolikt ej torde vara att från Kung!. Maj:t förvänta

utan ny framställning från Riksdagens sida. En sådan framställning

är det som åt herr Branting m. fl. åsyftas med motionen n:o 129. Utskottet

finner jämväl eu dylik framställning vara synnerligen af behofvet påkallad

men håller före, att, om sådan framställning beslutas, därvid ock bör

angifvas de grunder, på hvilka ett nytt förslag må kunna byggas. Utskottet

förmenar ock, att dessa grunder böra läggas något annorlunda,

än som med föranledande af ordalydelsen i Riksdagens skrifvelse den 11

maj 1884 skett med afseende på de förslag till lagstiftning, hvilka förut

varit töremål för Riksdagens pröfning.

Att uppdraga någon bestämd gräns mellan, II ena sidan, arbetare och

med dem jämförliga personer och, å andra sidan, öfriga samhällsklasser

torde befinnas omöjligt, Hvad som i detta hänseende är det gemensamma

för de personer, hvilka afses i Riksdagens nyssnämnda skrifvelse, är det,

att de mindre än andra äga förmåga att själfva sörja för sin ålderdom.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

Pensionsförsäkringens ändamål synes därför böra blifva att åt en hvar, som

däraf kommer i behof, trygga en nödtorftig bärgning. Utgår man från

denna förutsättning, torde det blifva uppenbart, att frågan icke kan på

ett tillfredsställande sätt lösas genom anordnadet af en pensionsförsäkring

för viss bestämd samhällsklass. Det låter sig nämligen icke på förhand

afgöras, hvilka som kunna blifva i behof af ålderdomspension. I likhet

med den första arbetareförsäkringskommittén anser utskottet därför, att

den enda väg, som leder till målet, är lagstadgad försäkringsplikt för alla,

således en verklig folkförsäkring.

Däraf, att försäkringsplikten är allmän, följer dock icke med nödvändighet,

att pensionsrätten måste blifva allmän i den mening, att hvad nu

särskild! angår ålderdomspension, en hvar försäkrad bör äga ovillkorlig

rätt att vid viss uppnådd ålder erhålla pension. Om försäkringens ändamål

blifver att trygga mot nöd på ålderdomen, måste, jämte viss ålder,

äfven förefintligheten af behof utgöra, villkor för erhållandet af pension.

Den allmänna försäkringens förmåner komme därigenom i lika mån alla

till godo Under de för alla lika gällande villkor och förutsättningar. Pensionsförsäkringen

blefve då ett riktigt uttryck för den solidaritet, som bör

råda de olika samhällsklasserna emellan.

Om rätt till erhållande af ålderdomspension således icke bör betingas

allenast af viss uppnådd åldersgräns utan jämväl vara beroende på förefintligheten

af behof, saknas skäl att inskränka försäkringen till beredande

af åidringspension. Däremot tala alla skäl för att bereda pension äfven

på grund af invaliditet, förorsakad af sjukdom, kroppslig eller själslig

svaghet, vanförhet eller annan anledning. Alla dessa, hvilka på grund af

varaktig arbetsoförmåga och saknad af egna medel ej kunna bereda sig

nödtorftig bärgning, äga ju lika stort anspråk som de behöfvande åldringarma

, att genom samhällets mellankomst tryggas mot nöd. Med nya

arbetareförsäkringskommittén är utskottet därför ense i den uppfattning,

som jämväl i 1895 och 1898 års kung!, propositioner vunnit godkännande,

att pensionsförsäkringen bär grundas på invaliditetsprincipen.

Allenast genom en invalid- och ålderdomspensionering med allmän

försäkringsplikt men med pensionsrätt endast för den, som däraf kommer

i behof, torde kunna beredas grundad! hopp om framtida aflösning af den

nuvarande formen för utöfvandet af samhällets ansvarsplikt gent emot

dess nödställda medlemmar, den offentliga fattigvården, hvilken icke kan

annat än verka förödmjukande och demoraliserande på den, som nödgas

blifva föremål för densamma.

De bär ofvan angifna förutsättningarna för erhållande af pension

väcka ett nytt spörsmål till besvarande. Alla till pension berättigade äro

opaginerad Kontrollera mot PDF

BO

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 18.

visserligen likställda därutinnan, att de på grund af varaktig oförmåga till

arbete och saknad af egna medel icke kunna bereda sig nödtorftig bärgning.

Såväl arbetsoförmågan som medellösheten hafva dock sina olika

grader. De förefinnas än såsom total, än såsom partiell invaliditet och den

sistnämnda än i högre, än i lägre grad. Vid sådant förhållande synes

rättvisan fordra, att ''pensionsbeloppet afpassas efter behofvet, dock efter

vissa i lag bestämda grunder, så afvända, att därigenom icke motverkas

utan i stället främjas hos pensionstagaren intresset för att genom egen

verksamhet öka sin totalinkomst.

Utskottet har häs ofvan redan angifvit, att, efter utskottets mening, pensionsförsäkringen

i främsta rummet är att anse såsom den enskildes angelägenhet,

och att den enskilde därför bör vara skyldig att efter förmåga

bidraga till sin pensionering. A andra sidan är det tydligt, att pensionsförsäkringens

byggande endast på de försäkrades egna bidrag måste nödvändiggöra,

att dessa afgifter blefve allt för betungande för det stora flertal,

som befinner sig i anspråkslösa eller mindre gynnsamma ekonomiska lägen,

eller ock att de pensioner, hvilka genom afgifterna kunde beredas, blefve

alldeles otillräckliga för att åt pensionstagarne trygga en nödtorftig bärgning.

Det bör icke heller förbises, att åtskilliga försäkringspliktiga sakna

tillgångar till afgifternas gäldande. Pensioneringen bör därför, såsom äfven

i de tidigare förslagen varit ifrågasatt, åstadkommas genom de enskildes,

statens och kommunens samverkan. Eu fråga, som i detta sammanhang

framställer sig, är den, huruvida de enskildes pensionsafgifter böra vara

lika för alla eller om de böra afmätas efter förmågan att bära desamma.

För den senare anordningen, hvilken synes erfordra de försäkringspliktiges

gruppering i olika betalningsklasser efter förmögenhet eller inkomst, kunna

nog anföras ganska giltiga skäl. Lämpligheten däraf torde böra underkastas

omsorgsfull pröfning. För närvarande anser sig likväl utskottet

icke böra uttala sig för annan gruppering af de försäkringspliktige än

efter kön med olika afgifter för män och för kvinnor.

Vid jämförelse mellan de olika förslag, som i nu föreliggande motionerna

blifvit framställda, befinnes det, att herrar Branting m. fl. och

Lundell öfverensstämma därutinnan, att båda förslagen afse invalid- och

ålderdomspensionering, medan herr Forssell m. fl. föreslå endast ålderdornspensionering,

men att herr Lundells samt herr Forssells m. fl. förslag hafva

det gemensamt, att de afse åstadkommandet af allmän folkpersionering,

medan herr Branting in. fl. synas hafva begränsat sitt förslag till beredandet

af pensionsförsäkring för viss samhällsklass. Utskottet, som, efter hvad

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

I

här ofvan blifvit anfördt, icke kan förorda vare sig pensionsförsäkringens

inskränkande till viss samhällsklass eller pensioneringens begränsande endast

till ålderdomspensionering, samt. ej heller finner sig kunna tillstyrka

hvarken försäkringens byggande på frivillighetens grund eller sfatspensionering

utan bidrag från de enskildes sida, finner sig däremot böra på det

liliigaste understödja den tanke, som är gemensam för alla de föreliggande

motionerna, och anser därför, att Riksdagen bör i skrifvelse anhålla, att

Kung! Maj:t måtte på nytt taga frågan om invaliditets- och ålderdomsförsäkring

under öfvervägande, och vill i sammanhang därmed uttala

önskvärdheten af, att vid den förnyade utredning, som Kungl. Maj:t lärer

i anledning af dylik skrifvelse låta företaga, äfven de synpunkter med afseende

på försäkringens anordnande, hvilka utskottet här ofvan framhållit,

måtte komma under pröfning.

Då den angelägenhet, hvarom här är fråga och hvilken nu under mer

än tjugo år stått på dagordningen, är för samhället af den allra största

betydelse, synes det ligga synnerlig vikt uppå, att den med snaraste vinner

en lycklig lösning. För den ytterligare utredning, som därtill må finnas

nödig och hvilken, enligt utskottets tanke, hufvudsakligen torde behöfva

röra sig om den ekonomiska sidan af saken, förefinnes redan ett ej oansenligt

material. Utskottet vågar därför uttala den förhoppning, att denna

ytterligare utredning icke måtte företagas under sådana former, att denna

stora sociala frågas lösning därigenom än vidare undanskjutes till en aflägsen

framtid.

På grund af det nu anförda tillåter sig utskottet härigenom hemställa,

att i anledning af föreliggande motioner Andra Kammaren ville för sin

del besluta, att Riksdagen måtte i stafvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kungl. Maj:t taga frågan om anordnandet af invalid- och ålderdomspensionering

under förnyad pröfning och snarast möjligt för Riksdagen

framlägga det förslag, Kungl. Maj:t kan finna för frågans lösning

påkalladt.»

Sedan den i nämnda utlåtande innefattade framställning blifvit af

Andra Kammaren bifallen och detta beslut delgifvits Första Kammaren,

har utskottet nu fått frågan till sig öfverlämnad.

Då utskottet på grund häraf haft att söka bilda sig en uppfattning i

föreliggande svåra och omtvistade ämne, har utskottet, med hänsyn jämväl

till den ytterst begränsade tid, som stått utskottet till buds, funnit sig i

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

hufvudsak icke kunna komma längre än till ett vitsordande af önskvärdheten

däraf, att frågan om invaliditets- och ålderdomspensionering ånyo

måtte blifva föremål för undersökning och ett förnyadt försök göras till

frågans lösning.

I det af Andra Kammarens tillfälliga utskott afgifna utlåtandet hafva

härutöfver gjorts åtskilliga uttalanden angående den lämpligaste riktningen

för blifvande åtgärder i ämnet. Blund hvad därvid anförts torde en och

annan synpunkt redan nu hafva vunnit så allmänt erkännande, att man

med ganska stor visshet kan förutse, att de skola blifva bestämmande för

frågans framtida behandling. Sålunda torde den uppfattningen mer och

mer stadga sig, att man icke på frivillighetens väg kan emotse sådan anslutning

till en blifvande pensionering, att denna endast på den vägen

skulle erhålla en tillfredsställande omfattning. De flesta lära ock numera

vara ense om, att utöfvandet i detta fall af ett tvång från statens sida är

berättigadt. Man synes därför kunna taga för gifvet, att, om pensionering

skall komma till stånd, erläggandet af pensionsafgifter skall inom mera

eller mindre vida gränser göras obligatoriskt. Likaså torde den principen

icke med fog kunna bestridas, att pensioneringen bör afse ej blott ålderdomen,

utan äfven invaliditet, som inträder på andra grunder. Hvad däremot

beträffar andra punkter, som beröras i Ändra Kammarens tillfälliga

utskotts utlåtande, kunna meningarna om dem vara mera delade.

Som bekant är, hafva de åtgärder, hvilka hittills i skilda länder genomförts

eller föreslagits på förevarande område, gått i hufvudsakligen två

olika riktningar. Å ena sidan har man velat åstadkomma en pensionering

i egentlig bemärkelse, innebärande, att genom erläggande af afgifter vare

sig af den försäkringspliktige ensam eller af honom med hjälp af andra

(arbetsgifvaren och staten) förvärfvas en laglig rätt att vid viss ålder eller

under eljest bestämda förutsättningar utfå en i förhållande till afgifterna

stående pension. I allmänhet har denna pensionering, åtminstone såsom

obligatorisk, inskränkts till den s. k. arbetareklassen, hvilken ansetts företrädesvis

vara i behof däraf. A andra sidan stå de förslag, som åsyfta en

allmän pensionering af behöfvande personer inom alla samhällsklasser.

Genom pensionsafgifternas erläggande förvärfvas här ej någon ovillkorlig

rätt till pension, utan denna är beroende på behofvet och står ej i direkt

förhållande till beloppet af erlagda afgifter.

En lösning i den senare riktningen, som väsentligen innebär ett ordnande

af den allmänna fattigvården på andra grunder än de nuvarande,

har synts Andra Kammaren företrädesvis vara förtjänt af uppmärksamhet.

Äfven utskottet för sin del finner det synnerligen önskvärd!, att, särskilt

vid den omarbetning af fattigvårdslagstiftningen, som på grund af tidigare

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

borsta Hammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

framställningar från Riksdagen torde vara att förvänta, det jämväl kommer

under öfvervägande, om och i hvad mån samhällets omvårdnad om personer,

hvilka äro ur stånd att själfva försörja sig, lämpligen kan taga

formen af en allmän pensionering.

Däremot kan utskottet icke tillstyrka, att Riksdagen nu binder sig vid

ett uttalande därom, att frågans lösning bör sökas uteslutande på denna

väg. Den undersökning af hithörande ämnen, som hittills genom Kungl.

Maj:ts försorg vid olika tillfällen skett, har väsentligen ledt till förordande

af pensionering i egentlig bemärkelse, och otvifvelaktigt tala viktiga

skäl äfven för en sådan lösning, vare sig den nu skall afse endast arbetsklassen

eller äfven andra klasser eller möjligen befolkningen i sin helhet.

Den ena lösningen lärer dessutom icke behöfva utesluta den andra. Lämpligast

är enligt utskottets mening, att Riksdagen, utan att nu uttala någon

bestämd uppfattning i det ena eller andra hänseendet, hos Kungl. Maj:t

begär, att frågan göres till föremål för en förnyad fullständig utredning,

därvid såväl den ena som den andra möjligheten undersökes och belyses

samt på sådant sätt en säker grundval skapas för frågans bedömande och

afgörande.

Utskottet, som alltså icke finner sig böra förorda, att Första Kammaren

biträder den motivering, som innefattas i Andra Kammarens tillfälliga

utskotts omförmälda utlåtande, anser däremot själfva den framställning till

Kungl. Maj:t, Andra Kammaren för sin del beslutit, motsvara jämväl den

åsikt, utskottet ofvan uttalat; och får utskottet därför hemställa,

• att Första Kammaren, lika med Andra Kammaren,

må besluta, att Riksdagen skall i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga frågan om

anordnandet af invalid- och ålderdomspensionering under

förnyad pröfning och snarast möjligt för Riksdagen framlägga

det förslag, Kungl. Magt kan finna för frågans lösning

påkalladt.

Stockholm den 11 maj 1905.

På utskottets vägnar:

DUST. TAMM.

Bill. till Riksd. Prof. 1905. S Samt. 2 Afd. 1 Band. 12 Iläft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Första Kammarens Tillfälliga XJtsleotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

Reservation

af herr Retlig, som anfört:

•»De frågor, öfver hvilka utskottet i detta betänkande haft att yttra sig,

äro det kan ej bestridas — stora och viktiga, och det förnekas icke

heller, att deras ändamålsenliga och riktiga lösning måste påkalla statsmakternas

uppmärksamhet. Så har ock ägt rum. Två kommittéer hafva

redan afgifvit utlåtande och förslag i dessa frågor. Det vill därför synas

mig, att någon särskild åtgärd från Riksdagens sida icke skulle nu erfordras,

utan att Riksdagen kunde och borde afvakta den eller de framställningar,

som från regeringens sida helt visst torde framkomma.

Jag ifrågasätter därjämte, om det kan vara lyckligt och lämpligt, att

i dessa dagar, de allra sista under tiden för Riksdagens samvaro, en fråga

af denna stora och vidtomfattande art förelägges till afgörande. Riksdagens

ledamöter kunna omöjligen nu ägna tillräcklig tid åt frågan, som dock

bör afgöras vid ett tillfälle, då tiden medgifver dess noggranna pröfning i

alla detaljer.

På dessa grunder har jag inom utskottet uttalat den mening att

utskottet bort hemställa, att Första Kammaren ej snille biträda Andra

Kammarens beslut.»

Stockholm, Ivar Hoeggstroms boktryckeri A. B., 1905.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.