Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6
1905-03-30 · 9 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1905:6, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6
Dokumentets text
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
1
>'':o 6.
Ank. till Riltsd. kansli den 1 april 1905, kl. 11 f. in.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungi. Maj:t
angående åtgärder till hämnande af tuberkulossjukdomens
utbredning.
Till utskottets behandling har blifvit öfverlämnad en af herr F. A. Boström
väckt motion, n:o 27, hvaruti framhålles behofvet af ytterligare åtgärder
för bekämpande af tuberkulosens alltmera öfverhandtagande spridning i
vårt land. Till stöd härför anför motionären, att Sveriges ställning med
afseende å dödsfall af tuberkulossjukdom i förhållande till invånareantalet
är sämre, än hvad fallet är i ett flertal af Europas öfriga stater, samt att
fiendens positioner numera äro så starka, att de »icke kunna tagas med
storm, utan kräfva en lång och ihärdig belägring samt en mångfald olika
anfallsmetoder».
Bland kampmedel, som i andra länder användts, nämner motionären
dels spridning af upplysning om tuberkulosens natur och smittsamhet samt
om sättet att motverka dess utbredande, dels lagstiftning för införande af
anmälningsskyldighet, kostnadsfri desinfektion vid flyttning eller dödsfall,
förbud för vissa tuberkulospatienter att deltaga i tillredning eller försäljning
af näringsmedel, att tjänstgöra som ammor eller barnsköterskor, särskilda
förhållningsregler för fabriker, hotell, föreningshus, järnvägsvagnar m. in.
Vidare påvisas nyttan af en förbättrad bostadshygien samt nödvändigheten
att behandla sjukdomen under dess olika stadier på olika sätt och i skilda
anstalter.
Bill. till Biksd. Prof. 1905. S Sand. 2 Afä. 1 Band. 5 Höft. (N:o G). 1
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
Motionären anser, att en utredning beträffande lämpligheten af ofvanberörda
åtgärder eller till äfventyrs af andra dylika, som för våra förhållanden
kunna anses mera passande, bör med snaraste göras, och hemställer
därför, att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kung! Maj:t
anhålla, det täcktes Kung!. Maj:t låta verkställa och för Riksdagen framlägga
fullständig utredning angående de åtgärder, som lämpligen kunna för
hämmande af tuberkulossjukdomens utbredning vidtagas.
I afseende å de närmare detaljer, som för öfrigt anförts till stöd för
denna hemställan, får utskottet hänvisa till motionen.
Såsom i motionen antydes, var den fråga, som här bragts å bane,
äfven under behandling vid nästlidet års riksdag, då inom Andra Kammaren
förslag väckts, att skrifvelse skulle afiåtas till Kungl. Maj:t i enahanda
syfta, som nu af herr Boström angifvits. Motionen, som öfverlämnades
till förberedande behandling af Andra Kammarens andra tillfälliga utskott,
blef emellertid på de skäl, som af utskottet anfördes, af kammaren
afslagen.
Att frågan fick denna utgång, därtill bidrog säkerligen i hög grad
den omständigheten, att i motionen hufvudvikten egentligen syntes hafva
blifvit lagd på lagstiftningsåtgärder såsom kampmedel mot tuberkulosen.
Utskottet, som förberedde ärendet inom Riksdagen, hyste nämligen den uppfattningen,
att tiden ännu icke vore inne för vidtagande af sådana åtgärder
och att man icke af sitt intresse för tuberkuloskampen eller af otålighet
att genast vinna något resultat af denna kamp borde »låta sig förledas att
gifva de praktiska åtgärderna mot tuberkulosen alltför mycket försteget
för de vetenskapliga forskningarna eller frestas att draga ut konsekvenser
af obevisade teorier och stifta lagar, af hvilka snart sagdt hvarje människa
mer eller mindre beröres, innan de många och skiftande åsikterna beträffande
själfva hufvudfrågan hunnit i någon mån stadga sig».
Utskottet yttrade bland annat äfven följande:
»Af hvad här ofvan anförts, torde tillräckligt tydligt framgå, att det
man med säkerhet vet om tuberkulosen och dess orsaker är rätt litet. Man
vet icke, om pärlsotsbakterien är smittsam för människor; man vet icke,
om mjölk och kött från pärlsotssjuka nötkreatur innebära någon fara; man
vet icke, på hvilken eller hvilka vägar smittämnet egentligen sprides;
och man vet icke, hvilken uppfattning om lungsotens orsak och uppkomstsätt
som är den rätta. Under sådana förhållanden synes det vara sjäif
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
klart, att man ännu så länge bör med mycken försiktighet beträda lagstiftningens
väg till förhindrande af tuberkulossmittas spridning. Mangen
finnes visserligen i dessa tider, som anser, att alltför litet gjorts för. att
motverka lungsotens utbredning, men man får dock ej glömma, att sjukdomen
är kronisk och därtill allmänt spridd, hvilket gör, att de åtgärder,
som vidtagas mot densamma, få en så oerhörd omfattning, att deras
genomförande blir ytterligt svart och för allmänheten betungande. Innan
man tillgriper dessa åtgärder, bör man därför vara viss om att man därmed
vinner något verkligt och ej endast asamkar de sjuka och deias omgifning
obehag, och denna visshet bör vara stödd på fakta, icke på gissningar
eller mer eller mindre välgrundade hypoteser.».
Sedan detta yttrades, har icke något af vikt inträffat, som kunde
vara ägnadt att ändra uppfattningen om att klokheten bjuder oss att fortfarande
iakttaga stor försiktighet vid beträdandet af lagstiftningsvägen
under striden mot tuberkulosen. Årets motionär har också med mycket
lätt hand berört denna sida af saken samt endast i korthet omnämnt de
olika lagstiftningsåtgärder, livilka här och där i utlandet försökts för att
stäfja tuberkulosens utbredning, hvaremot han i stället så mycket vidlyftigare
sysselsatt sig med de åtgärder, som gå ut på att i vårdanstalter
upptaga de sjuka under olika stadier af sjukdomen. Här torde
väl också vara det område, där de olika meningarna lättast kunna
enas, äfven om full öfverensstämmelse icke heller i detta afseende ännu
vunnits bland fackmännen i olika länder. Så mycket är i alla händelser
allmänt erkändt, att ett af de viktigaste medlen att bekämpa tuberkulosen
är att afskilja de smittande sjuka från hemmen, arbetsplatserna och
skolorna m. m. och att underlätta möjligheterna för de tuberkulösa att
erhålla nödig vård å därför afsedda anstalter. Anskaffandet af vård- och
upptagningsanstalter för tuberkulossjuka är ock i det afseendet ett grundvillkor
för tuberkulosens bekämpande, att man icke kan med fog söka
genom lagstiftningsåtgärder förhindra de tuberkulösa att med arbete vinna
sitt lifsuppehälle, vare sig i allmän eller enskild tjänst, om man icke
samtidigt bereder dem utvägar att kunna på annat sätt existera.
Bland anstalter, som hufvudsakligen äro afsedda för tuberkulossjukvård
torde särskilt följande få framhållas;
Kustsanatorier, liggande, såsom namnet angifver, vid eller i närheten
af hafskusten och afsedda att upptaga och vårda barn, behäftade med
skrofulös. Sådana anstalter finnas i vårt land på Styrsö utanför Göteborg
och vid Skelderviken.
4
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande, N:o 6.
lubet Jculossanatorier, inrättade för patienter, som befinna sig i så tidigt
sjukdomsstadium, att utsikt finnes för att genom lämplig behandling bringa
lungtuberkulosen till läkning. Sådana sanatorier äro i vårt land de tre
anstalterna Hålahult, Hessleby och Österåsen.
Tuberkulossjukhus eller anstalter, särskilt anordnade för att mottaga,
isolera . och vårda sådana lungsiktiga, som ej kunna vinna inträde på
sanatorierna. Dylika sjukhus finnas numera i några af våra större städer,
uppförda och underhållna med kommunala medel.
Beträffande tuberkulossjukvården i allmänhet i vårt land torde det
omdöme kunna fällas, att det för närvarande är mycket illa ställdt med
tillgången på anstaltsvård för de sjuka. Enligt nyligen verkställda beräkningar
aflida här årligen omkring 13,600 personer i tuberkulos. Med
denna siffra tagen såsom utgångspunkt dogo exempelvis år 1901 icke mer
än 6,9 procent inom allmänna sjukvårdsanstalter, under det att öfriga 93,i
procent tillbragte sin sista sjukdomstid eller just den period, hvarunder
den sjuke är farligast för sin omgifning, i sina hem. Utan öfverdrift torde
man också kunna påstå, att det näppeligen finnes några sjuka i vårt land,
som äro sämre lottade i fråga om sjukhusvård än de lungsiktiga. Länslasaretten
och de öfriga sjukvårdsinrättningarna mottaga nämligen, såsom
regel, icke några lungsiktiga, synnerligast om de befinna sig i ett mera
framskridet stadium åt sjukdomen. Enda utvägen för sådana patienter att
erhålla allmän vård, om de befinna sig i behof däraf, är således den, som
fattighus eller försörjningsinrättningar möjliggöra. Men huru litet dessa
anstalter äro ägnade att fylla det ifrågavarande behofvet torde icke vara
okändt för någon.
Ett af de första villkoren för en framgångsrik strid mot tuberkulosen
är således, att sjukhus eller sjukstugor inrättas för vården af de lungsiktiga.
Ty i saknad af ett någorlunda tillfyllestgörande antal sådana sjukvårdsanstalter
måste sträfvandet att hämma sjukdomens vidare utbredning
i landet blifva förgäfves. Erfarenheten från striden mot andra smittosamma
sjukdomar visar äfven till fullo, att möjligheten af isolering af de sjuka
utgör grunden för hvarje åtgörande i detta hänseende, och att ett tillgodoseende
af detta behof mången gång i och för sig blir afgörande.
Gifvet är emellertid, att ett uppförande i större antal af tuberkulosanstalter
blifver förenadt med betydliga pekuniära uppoffringar, äfven om,
såsom det är att hoppas, man skall lyckas utfinna medel att bygga, anordna
och upprätthålla dem på ett afsevärdt mindre kostsamt sätt, än som
hittills varit fallet. Säkerligen låter det sig dock icke göra att bringa
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första Kammarens Tillfälliga. Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6. o
till stånd det erforderliga antalet tuberkulosanstalter endast med de anslag
härtill, som kunna påräknas af landsting, kommuner och enskilda, utan
lär det, om denna viktiga del af landets hälso- och sjukvård skall kunna
på ett tillnärmelsevis tillfredsställande vis ordnas, blifva nödvändigt, att
ekonomiskt bistånd äfven lämnas från annat håll.
I många af utlandets kulturländer har man redan insett vikten af att
den enskilda eller kommunala offervilligheten i detta syfte stödes af ett
mera allmänt intresse Så hafva i Frankrike och Belgien de därstädes
befintliga obligatoriska.sjukkassorna i stor omfattning tagit saken om hand,
och alldeles särskilt är detta förhållandet i Tyskland, där de af lagen
föreskrifna sjukkassorna och invaliditetsförsäkringsinrättningarna göra stora
ansträngningar och enorma penningeuppoffringar för att medelst beredande
af anstaltsvård i alla möjliga former söka hämma tuberkulosens utbredning
bland de bredare lager af samhället, som utgöra föremål för dessa försäkringsinrättningars
verksamhet. I Danmark har helt nyligen regeringen
inför Folktinget framlagt ett förslag om statens öfvertagande af en del
af kostnaderna för de anstalter, hvarom nu är fråga. Den danska regeringen
har bland annat motiverat sin framställning med följande ord:
»Man bör helt visst icke underskatta omfånget af de pekuniära kraf, som
(i detta hänseende) ställas på staten, men å ena sidan är här frågan om
ett samhällsondt af stor räckvidd och intensitet, som därför också måste
påfordra stora offer, och å den andra sidan måste man hoppas, att just
genom statens ingripande det privata arbetet för sakens framgång skall
kunna bevaras och utvecklas, hvarpå icke nog stor vikt kan läggas.» —- I Norge bär staten, utom att den själf inrättat en del anstalter, kostnaderna
för vården inom tuberkulosasyler för alla de individer, som hälsovårdsnämnderna
pröfva icke utan fara för smittans spridning kunna få
förblifva i sina hem.
Ett dylikt kraftigt ingripande från statens eller statsinstitutioners sida
i en sak, hvilken, liksom när det gäller sjukvård öfver hufvud taget,
plägar anses uteslutande tillhöra kommunerna eller den enskilda välgörenheten,
torde finna sin förklaring i den omständigheten, att statsintresset
bjuder, att dessa skyddsåtgärder mot sjukdomens vidare utbredning blifva
genomförda någorlunda likformigt öfver hela landet, på det att icke försumlighet
å vissa orter må äfventyra de resultat, hvilka man å andra
lyckats tillkämpa sig.
Utskottet vill vidare erinra därom, att det i denna fråga icke enbart
är de filantropiska synpunkterna, som böra komma i betraktande, utan att
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 0.
det därjämte gäller att aflägsna en nationalekonomisk fara, af hvilken
samhället allvarligt hotas. Det förhållandet, att tuberkulosen just i människans
kraftigaste ålder skördar sina flesta offer, är hvad som, praktiskt
taget, gifver denna sjukdom dess stora betydelse. För att belysa den förlust
i arbetskraft, som tuberkulosen kan antagas årligen vålla vårt land,
må anföras, att af samtliga under år 1901 i riket inträffade 11,641 dödsfall
i åldern 15—40 år voro 5,426, motsvarande 46,6 X, förorsakade af tuberkelsjukdom.
Tuberkulosen torde således i fråga om utsugningen af vårt folks
bästa krafter kunna betraktas såsom en faktor af den allra största betydelse.
Den Svenska nationalföreningen mot tuberkulos, hvilken nu redan
ungefär ett år varit i verksamhet, har från begynnelsen haft klart för sig,
att första villkoret för en effektiv tuberkulosstrid är, att vårdanstalter i
tillräckligt antal blifva uppförda i vårt land för de tuberkelsjuka, och att
detta icke låter sig göra, med mindre staten i någon form träder stödjande
emellan. Nationalföreningens styrelse har därför i slutet af år 1904 utsändt
ett cirkulär till samtliga föreningens länskommittéer, hvari anhålles, att
hvarje länskommitté »ville till styrelsen inkomma med yttrande, huruvida
kommittén anser, att från Nationalföreningens sida något bör åtgöras för
att söka utverka statsbidrag till landsting, kommuner och enskilda, som
vilja uppföra sjukhus eller sjukstugor för vården af lungsiktiga i mera
framskridna stadier af sjukdomen, och att länskommittén, därest kommittén
finner skäl att jakande besvara denna fråga, ville utlåta sig, huru förslaget
lämpligast borde framställas». I alla de svar, som inkommit med anledning
af detta cirkulär, framkålles uttryckligen nödvändigheten af att vårdanstalter
anskaffas för mottagande af smittförande lungsiktiga patienter,
samt att staten i någon form lämnar bidrag till uppförande af dessa
anstalter. Några af dessa svar torde här få meddelas. Stockholms länskommitté
»delar till fullo styrelsens mening därom, att vårdanstalter för
lungsiktiga äro af behofvet påkallade, äfvensom att utsikter saknas att få
erforderligt antal dylika anstalter till stånd annorledes än genom statens
medverkan». —- För vinnande af det åsyftade målet vore det icke blott
»önskligt utan till och med nödvändigt, att åtgärder vidtagas för erhållande
af statsbidrag»; utan sådant bidrag skulle »åstadkommandet af erforderliga
vårdanstalter väsentligt försvåras och fördröjas åtminstone inom mindre
bemedlade landsdelar» (Kronobergs länskommitté). — > Smittofaran och
dess afvärjande» vore en »för hela landet gemensam angelägenhet». »Sjukdomens
allmänna och i det hela jämna förekomst inom landet, dess förekomst
i så oerhördt stor mängd sjukdomsfall, dess härjningar företrädesvis
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (.N:o 2) Utlåtande N:o 6. 7
bland personer i de kraftigare åren, dess långvariga förlopp m. in. synes
gorå denna sjukdoms bekämpande företrädesvis till en statsangelägenhet»
(Kalmar länskommitté). — Här »föreligger ett starkt behof af att staten
träder emellan såsom stödjande och ordnande». »Staten bör taga initiativ
till åstadkommande af sjukhus och sjukstugor för vården af lungsiktiga i
mera framskridna stadier af sjukdomen och därtill anvisa medel med eller
utan villkor af bidrag från landsting, kommuner eller enskilda» (Gottlands
länskommitté). — »Kommittén anser, att den nu rådande bristen på sjukhusvård
för personer, lidande af lungsot i mera framskridet stadium, såväl
ur humanitär synpunkt som med hänsyn till denna sjukdoms bekämpande
är mycket betänklig. Särskild! för hämmande af sjukdomens utbredning
anser kommittén det vara högligen önskvärd!, att allmänt i vårt land
sjukhusvård för lungsiktiga blefve mera tillgänglig än hittills och att inom
hvarje landstingsområde funnes för ändamålet lämpliga och behofvet någorlunda
motsvarande sjukhusplatser, och kommittén tror icke, att det beköfliga
antalet platser komme att ställa sig så afskräckande högt». Het synes
kommittén »synnerligen lämpligt, att de landsting, som beredde erforderlig
sjukhusvård för lungsiktiga, med hänsyn till därigenom vunnen kraftig
åtgärd till sjukdomens bekämpande, erhölle något bidrag af staten» (Kopparbergs
länskommitté). — »Denna ej endast för enskilda sjuke, för kommuner
och för sjukvårdsområden, utan för hela vårt folk viktiga sjukvård skulle
i högsta grad befordras, om från statens sida bidrag kunde erhållas»
(Cfäfleborgs läns förening mot tuberkulos). — »Då landstingets tillgångar
äro mycket begränsade och tagna i anspråk för andra viktiga sjukvårdsangelägenlieter,
måste bidrag från statens sida sökas» (Västerbottens länskommitté).
Men om sålunda icke mer än en mening torde råda därom, att ett
stort behof af sjuk vårdsanstalter för de tuberkulösa förefinnes, så saknas
likväl i vårt land hvarje utredning, huru stort detta behof i själfva verket
är, d. v. s. huru många sjukplatser som skulle behöfva beräknas för de
lungsotssjuka. Ty att icke alla tuberkulösa behöfva eller vilja underkasta
sig anstalts vård, faller af sig själf. Icke heller torde man hafva gjort
klart för sig, på hvad sätt dessa sjukvårdsanstalter bäst skulle anordnas,
om de böra anläggas såsom särskilda anstalter för sig eller förenade med
andra sjukhus, vare sig länslasaretter eller epidemisjukhus, huru stor
kostnaden för denna sjukvård skulle behöfva antagas blifva, samt huruvida
anordnandet och underhållet af dessa sjukvårdsanstalter borde likasom den
öfriga sjukvården i riket blifva en landstingens och kommunernas ange
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
B Första Kammar ms Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
lägenhet eller helt eller delvis tillhöra staten. Lika litet torde det i sakens
nuvarande läge vara möjligt att bilda sig en mening om, huruvida statens
understöd, därest sådant skulle befinnas nödvändigt, bör utgå i form af
bidrag till anstalternas uppförande eller till gäldande af underhållskostnaden
för patienterna, likasom det ock torde vara nödigt att utreda, huru och
genom hvem ett eventuellt statsbidrag bör fördelas, af hvad natur anslaget
bör vara, huru stor anslagssumma som erfordras, samt i hvilken proportion
till de belopp, som af kommun eller enskilda för ändamålet anslagits,
bidraget från staten bör utgå. Allt detta och många andra därmed sammanhängande
frågor torde med skäl böra göras till föremål för en fullständig
utredning, på sätt äfven motionären afsett, på det att tuberkulosens
bekämpande må kunna med framgång bedrifvas.
Så till vida delar alltså utskottet motionärens mening. Däremot kan
utskottet, såsom redan ofvan blifvit antydt, icke tillstyrka, att frågan om
vidtagandet af några lagstiftningsåtgärder för närvarande tages under behandling,
och detta af skäl, som utskottet äfvenledes i det föregående
angifvit.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet därför så till
vida tillstyrka motionen, att utskottet hemställer,
att Första Kammaren ville besluta, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta verkställa och för Riksdagen framlägga
utredning angående de åtgärder, som till hämmande af
tuberkulossjukdomens utbredning'' kunna lämpligen vidtagas
närmast genom beredande af erforderlig sjukhusvård
åt de tuberkulossjuka.
Stockholm den 30 mars 1905.
På utskottets vägnar:
DUST. TAMM.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
9
n
Reservation
af herr Olof Jonsson, som anfört :
Då de skal, som Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 2 i sitt
betänkande n:o .7 anförde till stöd för sitt afstyrkande af en vid riksdagen
år 1904 väckt motion i liknande syfte, äfven synas mig vara fullt
tillämpliga på nu väckta motioner, och då de numera af »Svenska natiomalföreningen
mot tuberkulos» igångsatta, vidtomfattande arbeten för
;tuberkulosens bekämpande sannolikt komme att till skada för sjelfva saken
förslappas, om den nu af utskottet tillstyrkta fullständiga utredningen vid
sidan af den nu pågående mycket viktigare skulle komma till stånd, så
har jag ansett, att Kiksdagen bör tills vidare afvakta resultaten af förutnämnda
förenings arbeten, innan den tager något initiativ i denna viktiga
fråga.
Bill, till Biksd. Prof. 1905.
8 Sami
2 Afd. 1 Band, 5 Käft,
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.