Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13
1905-05-11 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1905:13, Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13.
1
N:o 13.
Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning
af de i statsrådet förda protokoll.
Till konstitutionsutskottet hafva, på därom hos vederbörande gjord
framställning, blifvit öfverlämnade de under tiden från och med den 15
januari 1904 till och med den 14 januari 1905 i statsrådet förda protokoll,
nämligen öfver
justitiedepartementsärenden från och med den 22 januari 1904 till
och med den 14 januari 1905;
justitieärenden från och med den 22 januari 1904 till och med den
31 december samma år;
utrikesdepartementsärenden från och med den 29 januari 1904 till
och med den 14 januari 1905;
landtförsv ar särenden från och med den 22 januari 1904 till och med
den 14 januari 1905;
sjöförsvarsärenden från och med den 22 januari 1904 till och med
den 14 januari 1905;
civilärenden från och med den 22 januari 1904 till och med den
14 januari 1905;
fnansärenden från och med den 22 januari 1904 till och med den
14 januari 1905;
ecklesiastikärenden från och med den 22 januari 1904 till och med
den 14 januari 1905; samt
Bill. till Riksd. Prat. 1905. 3 Sami. 11 Håft. (N:o 13).
1
2
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13.
jordbruksärenden från och med den 22 januari 1904 till och med
den 14 januari 1905.
På därom framställd begäran hafva därjämte till utskottet öfverlämnats:
dels
styrkt afskrift af protokoll öfver ministeriellt ärende för den
11 november 1904, angående framställning till ryska regeringen med anledning
af ångfartyget »Aldebarans» beskjutning i Nordsjön;
dels styrkt utdrag af det öfver kommandomål för armén den 28
december 1904 förda protokoll, angående instruktion för kommittén för
verkställande af utredning af vissa frågor rörande fästningen Bodens försvar,
jämte till samma protokoll hörande handlingar;
dels ock styrkta transumt af protokoll äfvensom handlingar rörande
följande nedannämnda dagar inför Kungl. Maj:t föredragna kommandomål
för flottan, nämligen:
den 10 februari 1904, angående bemyndigande för marinförvaltningen
att makulera vissa hemliga handlingar och böcker;
den 12 februari 1904, angående instruktion för marinattachén vid
Kungl. Maj:ts beskickning i Toldo,kommendörkaptenen in. m. H. F. Lindberg;
den 5 april 1904, angående order för kaptenen m. in. O. Lybeck att
afresa till S:t Petersburg för att sedermera följa ryska flottans operationer
under pågående krig; samt
den 6 april 1904, angående instruktion för kaptenen Lybeck under
nämnda kommendering.
I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft en jämlikt
§ 57 riksdagsordningen från Andra Kammaren till utskottet remitterad,
af herr ./. T. Larsson i Lund gjord anmälan om anledning till anmärkning
mot en eller flere af statsrådets ledamöter med afseende å deras rådslag i
fråga om Sveriges aftal med främmande makter rörande deltagare i anarkistiska
förbrytelser, hvilken anmärkningsanledning blifvit närmare omförmäld
uti ett till utskottet tillika öfverlämnadt, af herr Larsson undertecknadt
skriftligt anförande i ämnet jämte bilaga.
Vid den granskning och pröfning af omförmälda protokoll och handlingar,
som, i öfverensstämmelse med grundlagens föreskrift, blifvit af utskottet
företagen och nu fullbordad,
bär anledning icke förekommit att mot någon
ledamot af statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13. 3
hvaremot utskottet
funnit följande ärenden vara af beskaffenhet att
böra, jämlikt § 107 regeringsformen, hos Riksdagen
anmälas, nämligen:
l:o
(Protokoll öfver landtförsvarsärenden för den 29 januari 1904, n:o 35).
I skrifvelse den 8 januari 1904 har arméförvaltningen å civila departementet
anmält, att å det under dess förvaltning ställda anslaget å
riksstatens fjärde hufvudtitel till »Arméförvaltningen» för år 1903 uppkommit
å undertiteln »expenser» en brist af 4,703 kronor 23 öre, men å
undertiteln »löner och tjänstgöringspenningar» däremot en besparing af
tillhopa 1,350 kronor 3 öre, hvilket föranledt en brist å anslaget i dess
helhet af 3,353 kronor 20 öre, samt anhållit, att Kungi. Maj:t måtte medgifva,
att sistnämnda brist finge ersättas från de under samma år å fjärde
hufvudtiteln uppkomna allmänna besparingar.
Berörda skrifvelse föredrogs den 29 januari 1904 af chefen för
landtförsvarsdepartementet, statsrådet Virgin, därvid Kungl. Maj:t, på
hemställan af statsrådets samtlige ledamöter, medgaf, att den brist, 4,703
kronor 23 öre, som uppkommit å de till arméförvaltningen för år 1903
anvisade expensinedel, finge täckas med 1,350 kronor 3 öre af de å anslaget
till arméförvaltningen för samma år uppkomna besparingar å löner
och tjänstgöringspenningar samt med återstående 3,353 kronor 20 öre
från de under året å fjärde hufvudtiteln uppkomna allmänna besparingar.
Af denna redogörelse framgår, dels att öfverbetalning ägt rum
med 3,353 kronor 20 öre å det af Riksdagen för år 1903 fastställda
anslaget till arméförvaltningen, dels ock att den brist, som å nämnda
anslag sålunda uppkommit, blifvit fylld af fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar.
Då de ordinarie anslag, som äro fasta, enligt sin natur icke
få öfverskridas samt, jämlikt Rikets Ständers skrifvelse den 12 maj 1841,
å de särskilda hufvudtitlarna uppkomna besparingar endast må användas
till sådana af Riksdagen ej förut pröfvade utgifter, hvilka kunna finnas
för rikets styrelse af oundvikligt behof påkallade, har utskottet — med
hänsyn särskildt till de betänkliga konsekvenser i afseende å Riksdagens
bestämmanderätt i statsregleringsfrågor, som genom dylika förfaranden
kunna uppstå — funnit detta ärende vara af den beskaffenhet, att anmälan
bör, jämlikt § 107 regeringsformen, hos Riksdagen göras mot föredragande
departementschefen.
4
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13.
2:o
(Protokoll öfver civilärenden för den 28 oktober 1904, n:o 40).
I proposition till 1898 års Riksdag (n:o 45) har Kungl. Maj:t föreslagit
Riksdagen att, under förbehåll, att vissa villkor om kostnadsfri
upplåtelse af mark in. in. iakttoges, och under förutsättning, att från
norsk sida beslut fattades om anläggande af en anslutande järnväg från
riksgränsen till Ofoten, besluta anläggning af eu statsbana från Gellivare
förbi Luossavaara och Kiirunavaara malmfält till riksgränsen i riktning
mot Ofoten, hvarför kostnaden beräknats till 21,498,000 kronor, samt att
för påbörjande af nämnda anläggning anvisa för år 1899 5,400,000
kronor.
På grund af åt chefen för civildepartementet tidigare lämnadt bemyndigande
att förhandla med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag angående,
bland annat, storleken af den malmtransport, som kunde årligen
från omförmälda malmfält beräknas, hade en preliminär öfverenskommelse,
hvilken var afsedd att å statens vägnar undertecknas först sedan Riksdagens
beslut om banans byggande blifvit fattadt, träffats med nämnda
bolag. Denna öfverenskommelse, som finnes intagen i det vid ofvannämnda
proposition fogade utdrag af protokollet öfver civilärenden den 4
februari 1898, innehåller i §§ 2, 3, 4 och 6 följande bestämmelser:
§ 2.
Staten åtager sig att, sedan banan blifvit färdigbyggd, å densamma
mot ersättning, som i § 3 här nedan sägs, dels från Luossavaara och
Kiirunavaara till riksgränsen för bolagets räkning frakta årligen högst en
million fem hundra tusen ton järnmalm eller af sagda myckenhet vunnen
förädlad produkt, dels ock till Luossavaara och Kiirunavaara frakta hvad
för bolagets rörelse erfordras af byggnadsmaterial och bränsle.
Bolaget betalar till staten:
l:o) Statens utgifter dels för järnvägens Gellivare—Riksgränsen drift,
såvidt af järnvägens räkenskaper icke kan utrönas, att samma utgifter
föranledts allenast af den i § 4 omförmälda persontrafik, postbefordran
och godstransport, dels ock för underhåll af järnvägen med allt hvad därtill
hörer.
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13.
5
2:o) tre och åtta tiondedels (3,s) procent årligen å anläggningskostnaden
för järnvägen Gellivare—Riksgränsen med tillbehör. Med anläggningskostnad,
däri inbegripes jämväl kostnad för anskaffande afrullande
materiel äfvensom ränta å statens utgifter för banan intill dess
densamma öppnas för allmän trafik, förstås icke blott den ursprungliga
kostnaden vid järnvägens första anläggande, utan jämväl all annan kostnad,
som därefter å järnvägen nedlägges och icke afser allenast underhåll utan
ökar järnvägens kapitalvärde.
Det belopp, som utgöres af skillnaden mellan, å ena sidan, den af
bolaget enligt denna punkt erlagda afgift af 3,8 procent och, å andra
sidan, den ränteutgift, som förorsakas staten genom upplåning af de för
järnvägens anläggning erforderliga medel eller, därest medel därtill helt
och hållet eller delvis på annat sått anskaffas, den summa, hvartill statens
ränteutgift enligt riksgäldskontorets beräkning skulle uppgå, i händelse
medlen upplånades, beräknas till banans amortering.
För bestämmandet af hvad af statens utgifter för banan med tillhörande
materiel skall hänföras till underhåll, skola de för statens järnvägar
i sådant afseende gällande föreskrifter lända till efterrättelse.
§ 4.
Bolaget ersätter årligen den förlust, som enligt järnvägens räkenskaper
må hafva uppkommit genom uppehållandet å järnvägen Gellivare—
Riksgränsen af persontrafik och postbefordran samt annan godstransport än
den, som enligt § 2 åligger staten.
§ 6.
De i §§ 2—5 träffade bestämmelser skola gälla, intill dess anläggningskostnaden
blifvit enligt Kung!. Maj:ts uträkning till fullo amorterad,
eller, därest staten dessförinnan finner skäligt uppsäga öfverenskommelsen,
till dess tre år efter uppsägningen förflutit; dock att uppsägning,
därtill bolaget icke äger rätt, icke må å statens sida ske inom
de tjugu första åren efter järnvägens öppnande.
I skrifvelse den 27 april 1898 anmälde Riksdagen, att Riksdagen, i
anledning af Kungi. Maj:ts därom gjorda framställning — under det förbehåll
och den förutsättning, som af Kungl. Maj:t i propositionen angifvits,
samt med villkor, att sådan ändring vidtoges i det uti statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 4 februari 1898 intagna förslag till den
öfverenskommelse, som af svenska staten skulle träffas med Luossavaara
-
6
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13.
Kiirunavaara aktiebolag, att i 2 § orden »eu million femhundratusen ton»
utbyttes mot »en million tvåhundratusen ton», samt att i slutet af 4 § infördes
följande bestämmelse: »Den vinst, som af sådan trafik uppstår, tillfaller
staten» — beslutat anläggning af en statsbana från Gellivare förbi
Luossavaara och Kiirunavaara malmfält till riksgränsen i riktning mot
Ofoten, hvarför kostnaden beräknats till 21,498,000 kronor, samt till påbörjande
af denna bana för år 1899 anvisat 5,400,000 kronor.
Till följd af särskilda omständigheter öfversteg kostnaden för ifrågavarande
järnvägsanläggning, hvilken i slutet af år 1902 öppnades för provisorisk
trafik, den beräknade med 8,409,000 kronor. Sammanlagda kostnadsbeloppet,
29,907,000 kronor, beviljades af 1898—1901 årens Riksdagar.
Ofvan omförmälda öfverenskommelse mellan svenska staten och
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag undertecknades å Kungl. Maj:ts och
kronans vägnar den 2 juli 1898.
Efter hvad utskottet inhämtat, af Kungl. Maj:ts proposition n:o 97
till 1903 års riksdag, uppgår den ränta, som staten fått utgifva å de för
järnvägsanläggningen Gellivare—Riksgränsen beviljade och utbetalade belopp,
till i medeltal 3.80955787 procent.
I underdånig skrifvelse den 30 juli 1903 har nämnda bolag anhållit
om medgifvande att, utöfver de 1,200,000 tons järnmalm eller däraf förädlad
produkt, som bolaget enligt nyssnämnda, den 2 juli 1898 upprättade
kontrakt vore berättigadt få årligen framforslade å järnvägssträckan
Kiruna—Riksgränsen, få å nämnda sträcka frakta ytterligare 300,000 tons
järnmalm eller däraf förädlad produkt emot den lägsta afgift, som i förhållande
till den ifrågasatta ökningen i kvantiteten kunde anses skälig.
Sedan bolaget därefter den 20 maj 1904 hos Kungl. Maj:t för det
dåvarande återkallat sin berörda ansökning af anledning att Svappavara
grufaktiebolag hos järnvägsstyrelsen anmält sig ärna å statsbanan Kiruna
—Riksgränsen framföra malm till myckenhet af till en början 600,000
tons årligen samt Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag icke under den närmaste
framtiden hade behof att utfrakta hela förutnämnda malmkvantitet,
300,000 tons, anhöll sistnämnda bolag i underdånig skrifvelse den 11
augusti 1904 om bestämmande af det fraktpris, bolaget hade att betala
för den kvantitet järnmalm utöfver 1,200,000 tons, som bolaget årligen
kunde komma att frakta på bansträckan Kiruna—Riksgränsen och som
järnvägens trafikförmåga medgåfve, utan att någon utgift från statsverkets
sida för densammas ökande ifrågakomme.
öfver dessa framställningar hördes olika myndigheter, hvarefter
ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 28 oktober 1904. Statsrådets
samtlige ledamöter tillstyrkte därvid, att Kungl. Maj:t måtte förordna, att,
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13.
7
därest under något år koinrne att för Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags
räkning å bansträckan Kiruna—Riksgränsen fraktas mera än de i kontraktet
den 2 juli 1898 omförmälda 1,200,000 tons, fraktafgiften för den
öfverskjutande kvantiteten intill 300,000 tons tills vidare skulle utgöra 2
kronor för ton, under förutsättning, att någon utgift från statsverkets
sida för höjande af järnvägens trafikförmåga icke ifrågakomme; och fattade
Kungl. Maj:t i enlighet härmed sitt beslut.
På statsrådets hemställan har sålunda af Kungl. Maj:t beslutats, att
ytterligare 300,000 tons järnmalm utöfver de genom överenskommelser!
den 2 juli 1898 kontraherade 1,200,000 tons finge å bansträckan Kiruna—
Riksgränsen af Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag årligen fraktas, hvarjärnte
bestämts, att fraktafgiften, hvilken å nämnda sträcka enligt statens
järnvägars ordinarie taxa belöper sig till 3 kronor 30 öre för ton, för
nämnda 300,000 tons tills vidare skulle utgöra 2 kronor för ton. Då
Riksdagen före fattandet af sitt beslut om byggandet af järnvägen Gellivare—Riksgränsen
sattes i tillfälle att taga del af och uttala sig rörande
de villkor, som borde intagas i kontraktet mellan staten och nämnda bolag,
hvars malmtransport varit den närmaste anledningen till banans anläggning,
samt Riksdagens medbestämmanderätt i afseende å innehållet af
berörda kontrakt tydligen utgjort en förutsättning för dess beslut i banbyggnadsfrågan,
synes naturligt vara, att sådana åtgärder, som ingripa
i de genom detta kontrakt grundade förhållanden, icke böra vidtagas utan
Riksdagens bifall. Härtill kommer, att i detta fåll, där staten gått i
mistning af det påräknade bidraget till amortering af det för järnvägens
anläggande upplånade kapital, det varit af desto större vikt att tillse, att
staten icke undandroges någon inkomst, som den skäligen kunde af järnvägsanläggningen
påräkna. Ett vidare fortgående på den väg, på hvilken
nu inslagits, skulle leda därtill, att Riksdagen blefve beröfvad hvarje
möjlighet att tillse, såväl att den dyrbara järnvägsanläggningens drift
lämnar största möjliga ekonomiska resultat, som ock att järnvägens trafikförmåga
må af olika trafikanter tagas i anspråk på sådant sätt, att därigenom
endast ett rationellt utnyttjande af tillgångarna i samtliga i dess
närhet belägna malmfält varder befordradt.
Ur nu angifna synpunkter har utskottet ansett detta ärende vara af
beskaffenhet att böra, jämlikt § 107 regeringsformen, hos Riksdagen anmälas.
Stockholm den 11 maj 1905.
På utskottets vägnar:
HUGO BLOMBERG.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13.
Reservationer:
I) beträffande utskottets behandling af den jämlikt § 57 riksdagsordningen
från Andra Kammaren till utskottet remitterade, af herr J. T.
Larsson i Lund gjorda anmälan om anledning till anmärkning mot statsrådet:
-
af herrar Bergström och Staaff, hvilka anfört:
Mot utskottets beslut att, i strid med af oss framställdt yrkande
om infordrande af de ministeriella protokoll jämte därtill hörande handlingar,
som röra det i herr Larssons anmälan omförmälda ärende, icke
infordra ifrågavarande handlingar och protokoll, hafva vi inlagt vår allvarligaste
gensaga. Utskottet har härigenom satt sig ur stånd att underkasta
den ingångna anmälan en saklig pröfning. Till denna vår gensaga
hafva vi haft så mycket större skäl, som utskottet en gång förut under
innevarande riksdag fattat uttryckligt och ovillkorligt beslut om infordrande
af ifrågavarande protokoll och handlingar. Hvarför detta utskottets
beslut ej gick i verkställighet, framgår af det yttrande, vi den 3 sistlidne
april, med instämmande af fyra af utskottets ledamöter, afgåfvo och
som är så lydande:
»Emot de beslut, som konstitutionsutskottet vid sammanträde den 28
mars 1905 fattade i ärende angående infordrande af de protokoll jämte
därtill hörande handlingar, som blifvit i ministeriel! konselj förda angående
Sveriges aftal eller protokoll med främmande makter rörande deltagare i
anarkistiska förbrytelser, hafva vi anmält reservation. Till motivering af
denna reservation få vi härmed anföra följande.
Gällande bestämmelser innehålla icke någon föreskrift angående ett
utskotts befogenhet att upprifva ett en gång fattadt definitivt beslut. I
saknad af sådan föreskrift har den regel antagits och upphöjts till en såvidt
vi känna strängt fasthållen kutym, hvilken äfven inom konstitutionsutskottet
vid handläggningen af ett annat ärende under innevarande riksdag
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13.
9
uttryckligen åberopats, att ett definitivt beslut ej kan upprifvas utan att
alla ledamöter, som deltagit i detsamma, samtycka till dess upplifvande.
Att konstitutionsutskottets beslut den 20 mars om infordrande af
ofvanberörda protokoll och handlingar var definitivt, har ej bestridts och
kali ej bestridas.
Däremot har påståtts, att detta beslut redan skulle vara verkställdt
och att det vid sammanträdet den 28 mars 1905 skulle varit fråga om ett
nytt beslut. Att detta påstående är ohållbart, torde ligga i öppen dag.
Då ett konstitutionsutskottets beslut om infordrande af protokoll är ovillkorligen
bindande och innefattar ett åläggande för vederbörande regeringsledamot
att inkomma med protokollet, är det uppenbarligen ej verkställdt
förrän det infordrade protokollet också inkommit. Den skrifvelse, hvarigenom
utskottets beslut tillkännagifves för regeringsledamoten, innebär
tydligen icke själf en verkställighet utan allenast ett befordrande till
verkställighet.
Det är alltså otvifvelaktigt, att konstitutionsutskottet med det beslut
af den 28 mars, hvarigenom utskottet förklarade, att det ej vore erforderligt,
att samtliga de ledamöter, som deltagit i beslutet af den 20 mars,
vore ense om upprifvandet af samma beslut, brutit emot den af oss här
ofvan åberopade eljest allmänneligen vedertagna, af utskottet själf förut
tillämpade och i sig otvifvelaktigt riktiga regeln.
Häremot nödgas vi nedlägga vår allvarliga protest.
Sedan utskottet sålunda beslutat åsidosätta behörig hänsyn till vedertagen
kutym, fattade det därefter beslut att afstå från begagnande af sin
rätt att utbekomma omhandlade protokoll och handlingar, d. v. s., att upprifva
det förut fattade beslutet om deras infordrande.
Detta uppridande grundades, enligt hvad öfverläggningen gaf vid
handen, på en hänsyn till hvad hans excellens utrikesministern i bref till
utskottets ordförande uppgifva därom, att den svenska regeringen vid
ifrågavarande aftals ingående åtagit sig en särskild plikt till dess hemlighållande.
I grundlagen förekommer ingen åtskillnad mellan protokoll i ministeriella
ärenden, som afse ett aftal, hvilket Kung! Maj:t förpliktat sig
hemlighålla, och sådana, som röra andra ministeriella ärenden. Ett eftergifvande
af utskottets granskningsrätt i fråga om hemliga aftal kan således
ej stödjas på något grundlagens bud. Vid sådant förhållande måste
vi finna det motiv, hvarpå utskottet grundat upprifvandet af sitt förra beslut,
alldeles ohållbart. Och då det är påtagligt att, om regeringen i
framtiden skulle önska undandraga hemliga aftal från utskottets granskning,
det nu gifna beslutet med skäl kan åberopas såsom precedensfall,
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 3 Sami. 11 Höft. 2
10
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13.
kunna vi ej finna annat En att utskottet genom samma beslut inledt en
ytterst betänklig praxis. Redan det grundlagsstadgande, som till kända
och af utskottet uppgifna händelser inskränker utskottets granskningsrätt
i fråga om ministeriella ärenden, är ett betänkligt undantag från konstitutionella
principer, hvilka kräfva, att alla regeringshandlingar ske under
full ansvarighet och behörig kontroll. Det måste då vara synnerligen
farligt att utsträcka undantaget genom att ytterligare bland »kända händelser»
frånskilja sådana, som afse hemliga aftal.
Då det fulla upprätthållandet af den konstitutionella ansvarigheten
efter vår mening utgör en bjudande plikt för konstitutionsutskottet, måste
vi således jämväl emot det nu omhandlade beslutet inlägga vår bestämda
gensaga.»
Sedan det nu omhandlade ministeriella ärendet genom särskild anmälan
af en Riksdagens ledamot ånyo gjorts till föremål för utskottets
uppmärksamhet, hafva vi ansett oss böra framlägga hvad i denna saks
olika stadier förekommit och vilja i öfrigt endast framhålla, att genom
utskottets åtgärder i saken i hvarje fall decharge naturligtvis icke blifvit
vederbörande statsråd lämnad för deras rådslag i nu ifrågavarande ärende;
II) vid punkten l:o af utskottets memorial:
af herrar Blomberg, friherre Alströmer, Säve, af Ekenstam, Lars
Berg, Carl Nyström, J. F. Nyström, friherre Rappe, Rydberg och von
Mentzer, hvilka ansett den i punkten l:o här ofvan omnämnda regeringsåtgärd
icke vara af beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet att därom
hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen;
III) vid punkten 2:o af utskottets memorial:
af herrar Blomberg, friherre Alströmer, Sjöholm, Lars Berg, J. F.
Nyström, Johnsson, Jansson, Barm och Staaff, som ansett den i punkten
2:o omförmälda regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet, att den bort
föranleda utskottet att därom hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107
regeringsformen;
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13.
11
IV a) af herrar aj Callerholm, Elowson, Johnsson, Nydal, Jansson,
Bergström, Bann och Staaff, hvilka anfört:
(Protokoll öfver justitiedepartementsärenden den 10 juni 1904, n:o 13).
Vid föredragning i statsrådet den 10 juni 1904 fann Kung!. Maj:t
för godt afstå eu af finska undersåten, litteratören Axel Edvard Berndtsson
gjord ansökan om svensk medborgarrätt.
öfverståthållarämbet-et, som anbefallts att afgifva underdånigt utlåtande
öfver ansökningen, hade i sådant afseende anfört, att af de utaf sökanden
åberopade handlingar jämte en utlåtandet bilagd rapport öfver utredning
i ärendet, hvilken på order af öfverståthållarämbetet verkställts
af föreståndaren för polisens ordonnansafdelning, framginge, att sökanden
uppnått 21 års ålder, åtnjöte medborgerligt förtroende, under mera än tre
års tid varit bosatt i Sverige samt syntes äga utväg att försörja sig härstädes.
I anledning däraf och då intet ofördelaktigt vore öfverståthållarämbetet
bekant om sökanden, hade ämbetet för sin del icke något att erinra
mot nådigt bifall till den underdåniga framställningen.
Kungl.. Maj:ts beslut fattades uppå tillstyrkan af föredraganden, chefen
för justitiedepartementet,- med hvilken statsrådets öfriga ledamöter
instämde. Intet af statsråden anförde någon motivering för sitt yttrande.
J
Vid . sådant förhållande har det icke för oss varit möjligt att bilda
oss eu åsikt om, huruvida ansökningen rätteligen bort bifallas eller afslas.
De af öfverståthallarämbetet åberopade sakförhållanden äfvensom
ämbetets eget yttrande tala ju bestämdt för bifall. Huruvida åter något
tinnes, som talar i motsatt riktning, är oss till följd af saknaden af motivering
för beslutet alldeles obekant. Någon anmärkning, som afser själfva
den utgång frågan erhöll, anse vi oss fördenskull knappast kunna framställa.
Däremot finna vi oss pliktiga framhålla, att- det icke är i öfverensstämmelse
med grundlagen att, på sätt i detta ärende skett, statsråden
underlåta att angifva grunderna för de råd, som de gifva Konungen. Enligt
9 § regeringsformen böra statsrådets ledamöter under ansvarighet för
rådslagen till den påföljd, hvarom i 106 och 107 §§ vidare stadgas, ovillkorligen
till protokollet sina meningar yttra och förklara. Det sista uttrycket
har helt säkert med rätta ansetts innebära motiveringsplikt. Tydligt
är ju också, att, därest statsråden icke behöfde anföra skäl för sina
råd, de i själfva verket skulle hafva i sin makt att undandraga snart
sagdt hvilka ärenden som helst från konstitutionsutskottets granskning.
Ty det skulle i de flesta fall blifva omöjligt för utskottet att afgifva ett
12
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13.
omdöme rörande eu regeringsåtgärds beskaffenhet utan att känna de skäl,
som legat till grund för åtgärden.
Ur nu angifna synpunkter hafva vi ansett, att utskottet bort anmäla
ifrågavarande ärende enligt 107 § regeringsformen;
b) af herrar af Callerholrn, FAowson, Jansson, Bergström och Straff,
hvilka anfört:
(Protokoll öfver landtförsvarsärenden den 15 april 1904, n:o 82,
den 9 september 1904, n:o 13, den 4 november 1904, n:o 37, den 18
november * 1904, n:o 8, den 25 november 1904, n:o 23; protokoll, öfver
sjöförsvarsärenden den 24 mars 1904, n:o 3; protokoll öfver ecklesiastikärenden
den 20 maj 1904, n:o 18, den 11 november 1904, n:o 36.
Ofvan angifna åtta ärenden, behandlade å olika departement, utgöra
besvärsmål, hvilka sinsemellan förete den likheten, att de gälla ämbetsoch
tjänstemän, hvilka på i anmärkningsväg framställda yrkanden ådöints
att fullgöra en viss ersättnings- eller återbetalningsskyldighet, samt att vid
förd klagan hos Kungl. Maj:t de underordnade myndigheternas utslag
visserligen funnits lagligen grundade, men Kungl. Maj:t ändock, på grund
af de i målen förekomna omständigheter, befriat vederbörande från den
dem lagligen ålagda betalningsskyldigheten.
Efter att hafva redogjort för åtskilliga mål af dylikt slag, yttrade
konstitutionsutskottet vid 1892 års riksdag, att detta förfaringssätt syntes
utskottet så anmärkningsvärdt, att utskottet ansett sig höra hos Riksdagen
göra anmälan om de rådslag, i enlighet med hvilka då ifrågavarande beslut
fattats.
Då den i regeringsformen Konungen tillerkända benådningsrätt icke
inrymmer befogenhet att efterskänka staten på obehörigt sätt frångångna
medel, och då eu godtycklig lagtillämpning på detta område måste menligt
inverka på rättsuppfattningen hos underordnade myndigheter, hafva vi
yrkat, att konstitutionsutskottet skulle, jämlikt § 107 regeringsformen, hos
Riksdagen göra anmälan om de rådslag, i enlighet hvarmed de nu ifrågavarande
besluten blifvit fattade;
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13.
13
c) af herrar af Callerholm, Etowson, Johnsson, Nydal, Jansson,
Bergström, Hammarskjöld, och Staaff, hvilka anfört:
(Protokoll öfver landtförsvarsärenden den 14 oktober 1904, n:o 39.)
Af ofvanstående protokoll framgår, att Kungl. Maj:t på statsrådets
hemställan föreskrifvit,
att en dubbeltrådig rikstelefonledning mellan Gellivare och ÖfverKalix
af sådan beskaffenhet, att den vore fullt användbar jämväl för telegrafering,
skulle genom Telegrafstyrelsens försorg anläggas,
att apparater för ledningens användande skulle å erforderligt antal
mellanstationer vid behof af Telegrafstyrelsen tillhandahållas och uppsättas,
att till bestridande af anläggningskostnaderna skulle till Telegrafstyrelsen
af Arméförvaltningen utbetalas ett belopp af högst 39,500 kronor
från fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar,
att Telegrafstyrelsen skulle äga fritt förfoga öfver ledningen under
de tider, den icke toges i anspråk för militära ändamål,
samt att underhållet af ledningen skulle af Telegrafstyrelsen bekostas
med inflytande utgifter för ledningens begagnande eller af för
Telegrafstyrelsen eljest tillgängliga medel.
När för 6—7 år sedan behof framträdde att för militära ändamål
anlägga åtskilliga telegrafledningar, underlät icke Kungl. Maj:t att härom
göra framställning till Riksdagen. I proposition n:r 1 till 1899 års riksdag
föreslog Kungl. Maj:t, i enlighet med dåvarande departementschefens
hemställan, Riksdagen att för anläggande af telegrafledningar på sträckorna
Sollefteå—Boden—Luleå och Ockelbo—Krylbo—Sala samt för anskaffande
af erforderlig materiel för en telegraflinje Jörn—Glommerträsk på extra
stat för år 1900 anvisa ett belopp af 39,400 kronor.
Så mycket mera anmärkningsvärdt är, att Kungl. Maj:t i nu ifrågavarande
fall ansett sig kunna och böra på egen hand afgöra en likartad
utgiftsfråga. Ingenting gifver vid hand, vare sig i statsrådsprotokollet
eller i därtill hörande handlingar, att ärendets afgörande funnits utomordentligt
brådskande — mellan den tidpunkt, då Arméförvaltningens utlåtande
i ärendet inkom till Landtförsvarsdepartementet, och tiden för
dess föredragning i statsrådet fiugo öfver två månader förflyta — och
alla skäl hade sålunda bort tala för, att detta utgiftsbehof icke undandragits
Riksdagens pröfning.
Då alltså Kungl. Maj:t vid ifrågavarande besluts fattande åsidosatt
de i Rikets ständers skrifvelse af den 12 maj 1841 meddelade grunder
14
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13.
i afseende å dispositionen af besparingarna å hufvudtitlarna, hafva vi ansett
ärendet böra jämlikt § 107 regeringsformen för Riksdagen anmälas;
d) af herrar Bergström och Kvarnzelius, hvilka anfört:
(Protokoll öfver landtförsvarsärenden den 8 december 1904, n:o 14.)
På af chefen för landtförsvarsdepartementet gjord hemställan, hvilken
hvarken föregås af någon af militära myndigheter lämnad utredning
eller beledsagas af någon som helst motivering från departementschefens
sida, har Kungl. Maj:t nämnda dag förordnat, att följande truppförband
hädanefter skola erhålla följande förändrade benämningar, nämligen: Lifregementet
till fot: Lifregementets grenadjärer; Upplands regemente: Upplands
infanteriregemente; Första Svea artilleriregemente: Svea artilleriregemente;
Första Göta artilleriregemente: Göta artilleriregemente; Andra Svea
artilleriregemente: Upplands artilleriregemente; Andra Göta artilleriregemente:
Smålands artilleriregemente; Första Svea trängkår: Svea trängkår;
Första Göta trängkår: Göta trängkår; Vendes trängkår: Skånska trånghålla;
Andra Svea trängkår: Västmanlands trängkår och Andra Göta trängkår:
Ostgöta trängkår.
Då detta ingalunda oviktiga ärende, hvilken i sig innesluter flerehanda
spörsmål af ekonomisk och annan natur, icke blifvit jämlikt §
10 regeringsformen behörigen beredt af den föredragande, och då den i
§ 9 regeringsformen gifna föreskriften, att statsrådets ledamöter skola ovillkorligen
till protokollet sina meningar yttra och förklara, icke blifvit iakttagen,
hafva vi ansett ärendet böra jämlikt § 107 regeringsformen för
Riksdagen anmälas.
e) af herrar friherre Barnekow, af Callerholm, Elowson, Johnsson,
Nydal, Jansson, Bergström, Hammarskjöld, Härin och Staaff, hvilka anfört:
(Protokoll öfver sjöförsvarsärenden den 29 april 1904, n:o 4.)
Af ofvannämnda protokoll jämte därtill hörande handlingar framgår,
att åtskilliga reservationsanslag under femte hufvudtiteln för år 1903
betydligt öfverskridits, och att å tvä af dessa anslag, till »Sjukvård för
flottans personal» och till »Underhåll af kustartilleriets byggnader och
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13.
15
loatei iel», de uppkomna bristerna, uppgående å det förra anslaget till kr.
27,609: io och å det senare till kr. 55,163 : 85, blifvit enligt af Kuno-1.
Maj:t på statsrådets hemställan den 29 april 1904 fattadt beslut täckta
al de allmänna besparingarna.
Då ett dylikt handhafvande af statsmedlen, med upprepade öfverbetalningar
å anslag, som ej få öfverskridas, och bristernas ersättande från
de allmänna. besparingarna, är ägnadt att alldeles omintetgöra Riksdagens
guindlagsenliga rätt öfver statsregleringen och, i hvad rör sagda besparingars
användande, år stridande mot de i Rikets ständers skrifvelse af den 12
maj 1841 fastställda grunder, hafva vi yrkat, att konstitutionsutskottet
skulle jämlikt § 107 regeringsformen för Riksdagen anmäla nu berörda
förhållanden.
f) af herrar Nydal och Bergström, hvilka anfört:
(Protokoll öfver kommandomål för flottan den 10 februari 1904.)
Jämlikt § 2 mom. 4 Tryckfrihetsförordningen äger Konungen i statsrådet
fatta beslut om hemlighållande af vissa i nämnda moment angifna
militära handlingar, hvilkas offentliggörande kan medföra våda för rikets
säkerhet.
.en dylik bestämmelse kan det ej vara förenligt, att sedan dylika
handlingar på grund af Konungens i statsrådet fattade beslut förklarats
hemliga, Konungen i kointnandoväg — på sätt ofvanstående protokoll utvisar
beslutat om deras uppbrännande. Där en utgallring och ett tillintetgörande
af. handlingar, som förklarats hemliga, skall äga rum, bör
likets sannskyldiga nytta kräfva, att ett Kungl. Maj:ts beslut härom icke fattas
annorledes än i statsrådet, och har det därför synts oss påkalladt att jämlikt
§ 107 regeringsformen för Riksdagen göra anmälan om det förfarande,
som här förekommit.
g) af henai Elowson, Johnsson, Nydal, Jansson. Bergström, Durin och
ötaaff, hvilka anfört:
(Protokoll öfver civilärenden den 26 mars 1904, n:is 6 och 7.)
Den 26 mars 1903 beslöto stadsfullmäktige i Ystad, efter det drätselkammaren
afgifvit yttrande, med 20 röster mot 8, att ikläda staden pro
-
16
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13.
prieborgen för gäldande af de obligationslån å högst 2,180,000 kronor,
löpande med högst 47a procent ränta och afsedda att amorteras under
högst 40 år, som mot säkerhet af första inteckning i vederbörande järnvägar
komme att upptagas af Ystad—Brösarps järnvägsaktiebolag till belopp
af högst 1,100,000 kronor, af Gärsnäs—S:t Olofs järnvägsaktiebolag
till belopp af högst 460,000 kronor och af Ystad—Skifvarps järnvägsaktiebolag
till belopp af högst 620,000 kronor, hvilket beslut skulle underställas
Ivungl. Maj:ts nådiga pröfning och fastställelse.
Öfver detta beslut anförde ryttmästaren Fritz Nordenstierna in. fl.
besvär hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län, därvid bland
annat påstods, att ärendet icke före dess företagande till afgörande hos
stadsfullmäktige undergått den i 36 § i Kungl. förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862 afsedda utredning, i det att, enligt 6
och 7 §§ i ett för drätselkammaren i Ystad vederbörligen fastställdt reglemente,
för fattande af beslut erfordrades närvaro af minst fem ojäfviga
ledamöter, och ledamot, som kunde vänta nytta eller skada af en frågas
utgång, icke finge deltaga i öfverläggning eller beslut därom, men vid de
två sammanträden i drätselkammaren, då det af stadsfullmäktige infordrade
yttrandet i ärendet beslutats, i beslutet deltagit, ena gången af
åtta närvarande sex styrelseledamöter uti sagda järnvägsbolag och andra
gången af sex närvarande fem ledamöter i samma bolag, hvilka ledamöter
häftade i personlig betalningsskyldighet för de med järnvägarnas, anläggning
förenade kostnader, för hvilkas betäckande ifrågavarande obligationslån
vore afsedt, samt sålunda kunde vänta nytta eller skada af ärendets
utgång hos stadsfullmäktige.
7 utslag den 12 oktober 1903 fann Kungl. Maj:ts befallningshafvande
skäligt lämna besvären utan bifall. Beslutet motiverades, hvad angår
nyss återgifna klagopunkt, på det sätt att, sedan på stadsfullmäktiges
anmodan drätselkammaren afgifvit. infordradt yttrande i ärendet, och
samma yttrande fått utan erinran beträffande enskilda ledamöters i drätselkammaren
ställning till frågan ligga till grund för stadsfullmäktiges beslut,
den åberopade omständigheten, att föreskriften i 7 § af det för
drätselkammaren gällande reglementet därom, att uti fråga, af hvars utgång
ledamot kunde vänta nytta eller skada, sådan ledamot vid öfverläggning
eller besluts fattande ej finge deltaga, ej skulle hafva iakttagits,
icke lagligen kunde föranleda till upphäfvande af stadsfullmäktiges beslut.
Utslaget öfverklagades hos Kungl. Maj:t af ryttmästaren Nordenstierna
m. fl.
Vid föredragning i statsrådet af besvären den 26 mars 1904 yttrade
departementschefen:
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13.
17
»Enär, efter det den af järnvägsbolagen till stadsfullmäktige gjorda
framställningen att ikläda staden borgen för ifrågakomna obligationslån
blifvit af stadsfullmäktige för afgifvande af utlåtande remitterad till
drätselkammaren, vid ärendets behandling i drätselkammaren deltagit minst
fem ledamöter, hvilka stått i personlig ansvarighet för något eller några
af de utaf järnvägsbolagen upptagna lån, hvilka skolat gäldas med de
omförmälda obligationslånen;
men desse ledamöter, hvilka således af det väckta förslaget kunnat
vänta nytta eller skada, jämlikt det för drätselkammaren gällande reglemente
ej ägt deltaga i frågans behandling, och vid sådant förhållande förslaget
ej undergått den förberedande handläggning, som är stadgad i 36
§ af Kungl. förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862,
tillstyrker jag, att Kungl. Maj:t måtte pröfva skäligt att, med ändring
af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes utslag, till all kraft och verkan
undanröja klandrade stadsfullmäktigebeslutet.»
Häri instämde statsråden Berber och von Friesen.
Statsrådets öfriga ledamöter, hans excellens statsministern Boström,
hans excellens ministern för utrikes ärendena Lagerheim samt statsråden
Odeiberg, Husberg, Palander, Ramstedt, Meyer och Virgin, hemställde, att
Kungl. Maj:t ej måtte finna skäl göra ändring i Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
öfverklagade utslag; och behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifalla hvad statsrådets sistbemälde ledamöter sålunda
hemställt.
Härigenom har således blifvit uttaladt, att äfven därest behandlingen
af ett ärende i stadsfullmäktige varit stridande mot lag, det beslut,
som stadsfullmäktige i ärendet fattat, skulle kunna vara giltigt af den
grunden, att anmärkning inom stadsfullmäktige ej under ärendets handläggning
blifvit framställd. 76 § i Kungl. förordningen den 21 mars
1862 om kommunalstyrelse i stad gifver emellertid åt medlem af stadskommunen,
som åt allmänna rådstugans eller stadsfullmäktiges beslut uti
stadens gemensamma angelägenheter ej nöjes, rätt att genom besvär söka
rättelse i beslutet på vissa uttryckligen nämnda grunder och bland andra
den, att beslutet icke i laga ordning tillkommit. Ingen föreskrift eller
ens antydan tinnes därom, att rättelse ej skulle kunna vinnas i de fall, då
anmärkning mot det olagliga förfarandet ej inom stadsfullmäktige förekommit.
Då det är ytterst viktigt, att kommunmedlemmars i lag stadgade
besvärsrätt bibehålies oförkränkt, hafva vi, utan att ingå på något skärskådande
af utslagets innehåll i öfrigt, ansett ärendet vara af beskaffen
Bili.
till Riks. Prot. 1905. 3 Sami. 11 Käft. 3
18
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 13.
het, att det redan ur nu angifna synpunkt bort af konstitutionsutskottet
enligt 107 § regeringsformen hos Riksdagen anmälas.
Herrar friherre Barnekow, Belim, af Ekenstam och Nydal hafva
anhållit om anteckning å memorialet därom, att de icke öfvervarit behandlingen
inom utskottet af den utaf herr J. T. .Larsson i Lund anmälda
anledning till anmärkning mot statsrådet.
Herrar Sjöholm och Gustaf Axel Berg hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i behandlingen af det under punkten l:o af memorialet
anmälda ärende, samt herr Belim, att han icke närvarit vid handläggningen
af de ärenden, som anmälts under punkterna l:o och 2:o af memorialet.
Stockholm 1905. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.