Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen.

1905-03-20 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1905:5, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

1

Sr:«s» ®.

Ank. till Riksd. kansli den 23 mars 1905, kl. 3 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner

om ändrad lydelse af § 71 regeringsformen och § 65

riksdagsordningen.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hän- Herr Tumme

visad motion, n:o 33, har herr Hugo Tamm föreslagit, att Riksdagen måtte moiionför

sin del besluta, att § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen

skola erhålla följande ändrade lydelse:

Regeringsformen.

§ 71.

På enahanda sätt förfares jämväl, där Kamrarne sig icke förena om

grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning eller bevillningens

fördelning till utgörande; dock att, då fråga är om bevillnings utgörande

efter progressiv skala eller med olika skattesatser för olika slag af

inkomst eller förmögenhet, bägge Kamrarnes sammanstämmande beslut erfordras

för fastställande eller ändring af bestämmelser rörande skatteskala, förhållandet

mellan skattesatser för inkomst eller förmögenhet af olika slag, den procent

af inkomst eller förmögenhet, hvartill skatten högst må uppgå, skattefrihet för

viss inkomst eller förmögenhet samt taxeringsmyndigheternas sammansättning.

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 3 Sami, 5 Höft. (N:o 5.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

Riksdagsordningen.

§ 65.

När i fråga om statsutgifter eller bevillning, med det undantag, hvarom

i regeringsformens 71 § förmäles, eller om reglementarisk^ föreskrifter

för Riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller om ansvarsfrihet för Fullmäktige

i Riksbanken, eller om Riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,

inkomster och utgifter, Kamrarne fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt

utskotts förslag varda sammanjämkade, skola bägge Kamrarne hvar

för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut stannat; kommande

den mening, som därvid erhåller de flesta ledamöters af båda Kamrarne

sammanräknade röster, att gälla såsom Riksdagens beslut. För att vid

sådan omröstning förekomma lika antal röster, skall i Andra Kammaren

afläggas och förseglas en sedel, hvilken, i händelse de öfrige sammanräknade

rösterna utfalla lika, öppnas och afgör frågan. År pluralitet redan

vunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras.

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:

»Vid behandlingen af Kung!. Maj:ts till 1902 års riksdag aflåta a proposition

angående inkomstskatt uttalade bevillningsutskottet den mening,

att de viktigaste grunderna för denna skatt borde undandragas de gemensamma

voteringarna inom Riksdagens bägge kamrar. Utskottets yttrande

i denna del föranledde icke till något Riksdagens beslut, men Första Kammaren

beslöt för sin del, att i Riksdagens skrifvelse till Kungl. Maj:t borde

ingå följande uttalande:

»Till de af Riksdagen hittills gjorda erinringar rörande förslagets innehåll

och skattens anordnande kan läggas ännu en anmärkning, som gäller

förslagets konstitutionella form. Det är naturligt, att en inkomstskatt,

hvilken efter skilda grunder och i olika hög grad beskattar olika inkomstarter,

måste föranleda många och starka rneningsstrider. Önskvärdt vore

därför, att sagda grunder, äfvensom den därmed sammanhängande progression

sskal an, vunne större fasthet, än den för afgörande af bevillningsfrågor

stadgade ordning lämnar. Riksdagen vill alltså såsom sin mening

uttala, att Kungl. Maj:t måtte förelägga en kommande Riksdag förslag till

sådan ändring i regeringsformen och riksdagsordningen, att de allmänna

grunderna för taxering af inkomst enligt en inkomstskatteförordning icke

måtte kunna ändras i annan ordning än genom båda kamrarnas samstämmiga

beslut, under det att Riksdagen förbehålles att inom de på sådant

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

3

sätt angifna gränser, enligt de regler, som gälla för bevillningens reglerande,

bestämma skattebelopp och lämna öfriga föreskrifter.»

I anslutning härtill får jag härigenom till Riksdagens pröfning framlägga

ofvan angifna förslag till ändring i § 71 regeringsformen och § 65

riksdagsordningen.

Jämsides med de moderna staternas alltjämt ökade skattebehof har

kraf på ombildningen af den direkta statsbeskattningen alltmera gjort sig

gällande, och man har inom åtskilliga länder nedlagt ett betydande arbete

på ifrågavarande område I allmänhet har man bibehållit gamla direkta

skatter, som vuxit in i den allmänna uppfattningen och som stundom just

därför, att de äro gamla, icke kännas tryckande, men i fråga om nya skatter

har man i flera länder sökt genomföra systemet af skatt å ren inkomst

och å förmögenhet. Äfven i Sverige har man, sedan grundskatteafskrifningen

ägt rum, måst gripa sig an med ombildning af den direkta beskattningen

och i inkomstskatteförordningen upptagit de grunder, som i de

nyare utländska skattelagarna vunnit tillämpning.

Den uppgift, som föreligger för lagstiftningen rörande inkomstbeskattningen,

är i flera afseenden svårare, än lagstiftning på andra områden.

Detta beror dels på frågornas egen beskaffenhet, dels ock därpå, att de så

nära beröra de enskilda ekonomiska intressena. Man bör därför så vidt

möjligt förebygga, att betydliga förändringar i skattelagarna kunna ske

efter otillräcklig pröfning och till förmån för ensidiga intressen.

Den allmänna principen för de moderna skattelagarna är, att skatten

fördelas efter de skattskyldiges skatteförmåga, men då inga objektiva grunder

finnas för att väga den enes skatteförmåga i förhållande till den andres,

blir skattens fördelning en mycket svår och mycket grannlaga uppgift.

Med öfvergifvande af lika beskattning å all slags inkomst och antagande

af progression i beskattningen står man inför en mängd frågor, som kunna

afgöras på många olika sätt.

Om man antager den grundsatsen, att inkomst af förmögenhet, där

densamma uppbäres jämte inkomst af arbete eller eljest är större, än som

motsvarar hvad som erfordras till nödigt lifsuppehälle, bör beskattas högre

än inkomst af arbete, har man att afgöra, i huru mycket högre grad man

har att belasta den förra, liksom äfven huruvida visst slag af förmögenhet

skall beskattas högre än annan förmögenhet. Vid progressiv beskattning

kan progressionen göras lindrig eller stark; den kan bestämmas så, att den

ej betydligt skiljer sig från den proprotionella beskattningen, men den

kan ock stegras så, att skatten uppslukar större delen af inkomsten. Lag
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

stiftningen har därför att bestämma progressionsskalan och vid hvilken

procentsats progressionen skall upphöra. Å andra sidan skall bestämmas

om skattefrihet för existensminimum och skatteafdrag för den ringare inkomsten.

Härtill komma åtskilliga andra frågor, såsom då särskild förmögenhetsskatt

införes vid sida om inkomstskatt, om det förhållande, i

hvilket dessa skatter skola stå till hvarandra, om rätten till afdrag för

räntor och omkostnader m. in.

Vid afgörandet af dessa invecklade och grannlaga spörsmål är det

af största vikt, att icke ett parti inom Riksdagen, om än aldrig så betydande,

kan vinna makt att ensamt fälla utslaget. Det är nämligen nödvändigt,

att Riksdagen vid utöfvande af beskattningsrätten tager hänsyn

till alla berättigade intressen och tillser, att skattebördan rättvist fördelas,

sa att skattepolitiken i sin mån stöder, men ej försvagar landets ekonomiska

krafter.

Emellertid kan det ej undvikas, att inom en representation klassintressen

och partiintressen komma att göra sig gällande äfven i beskattningsfrågor.

Det ligger på sätt och vis i sakens natur, då dessa frågor så

nära beröra hvars och ens ekonomiska intresse. Men om erfarenheten

har visat, att så hittills varit förhållandet, finnes anledning att befara, att

striderna på detta område framdeles blifva ännu skarpare än hittills. Därvid

må först beaktas, att den direkta beskattningen antagligen hädanefter

kommer att spela en större roll än hittills och att genom införande af de

nyare principerna för inkomstbeskattning en stor mängd nya tvistefrågor

uppförts på dagordningen. Man kan vidare ej förbise, att de i och för

sig berättigade sträfvanden, hvilka nu göra sig gällande med yrkande, att

de direkta skattebördorna skola till största delen hvila på de förmögnaste

klasserna och de stora affärsföretagen, hafva en tendens att vilja genomföra

dessa principer längre, än som öfverensstämmer med rättvisa och

statsklokhet. Man kan ej heller lämna ur räkningen, att den socialistiska

samhällsåskådning, som äfven i vårt land söker tränga sig fram, särskildt

riktar sig emot den privata äganderätten till fast egendom och därför

konsekvent måste arbeta på att genom ytterligt hård beskattning af fastighet

tillföra staten så stor del af egendomens afkastning som möjligt.

Det bör härvid framhållas, att de största olägenheterna och vådorna

af eu orättvis eller oklok fördelning af skattebördorna icke bestå däruti,

att enskilda skattskyldiga blifva obilligt beskattade, utan däruti, att en

oriktig skattepolitik kan hämma landets ekonomiska utveckling. Man

riskerar därigenom, att det rörliga kapitalet, som flyttas lättare än något

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

5

annat, drager sig bort från vårt land och att industriens ställning genom

eu alltför hård beskattning försvåras i så hög grad, att den går tillbaka

eller delvis öfverflyttas till andra länder. Ett dylikt resultat, hvarpå

exempel från annat håll ej saknas, vore för vårt kapitalfattiga land i hög

grad ödesdigert.

Under sådana förhållanden måste det vara af vikt, att lagstiftningen

rörande beskattningsrätten lämnar garantier för, att skattelagarna ej blifva

beroende af önskningarna och anspråken hos en inom representationen

öfvermäktig samhällsklass. Då vid hvarje beslut rörande beskattningsväsendet

bör tillses, att det allmänna intresset blir tillgodosedt, ligger det

nära till hands att tänka sig, att regeringen, som är skyldig att opartiskt

väga olika intressen emot hvarandra och på grund af sin ställning måste

bedöma dessa från annan synpunkt än kämpande partier, skulle äga samma

ställning i fråga om beskattningslagar som i fråga om lagstiftning å andra

områden, där regering och representation gemensamt besluta. I åtskilliga

konstitutionellt styrda länder äger regeringen sådan befogenhet. Om man

emellertid i ett land, där regeringen hittills varit utesluten från hvarje

deltagande i beskattningsrätten, för så vidt angår bevillningen, icke ifrågasätter

att lämna regeringen rätt därtill, så framstår så mycket mera angelägenheten

af att skattefrågor så behandlas inom representationen, att

genomgripande förändringar ej kunna genomdrifvas af ett ensidigt klassintresse.

Enligt våra grundlagar tillhör beskattningsrätten till sin hufvudsakligaste

del Riksdagen. Stanna bägge kamrarne i olika beslut rörande

någon skatt, som är af bevillnings natur, skall genom gemensam votering

fastställas icke blott skattebeloppet, utan äfven skattens fördelning.

Dessa stadganden äro eu egendomlighet för vårt land. I de flesta

andra länder, äfven med republikanskt styrelsesätt, gäller, att beskattningslagar

liksom andra lagar erfordra sammanstämmande beslut af bägge

kamrarne; det allmänna erkännandet af skattelagsteorien och det ömsesidiga

vetot rörande skattelagar synas ådagalägga, att man funnit detta

system gagneligt.

Rörande den utländska lagstiftningen hänvisar jag till en såsom bilaga

till denna motion fogad redogörelse.

Om man hos oss går något litet tillbaka i tiden, så finner man, att

största delen af de direkta skatterna voro ordinarie skatter och att dessa

ej kunde rubbas utan bägge kamrarnes öfverensstämmande beslut, hvaremot

den allmänna bevillningen var af mera underordnad finansiell bety
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o o.

delse. Numera utgöra däremot den allmänna bevillningen och inkomstskatten

den hufvudsakliga delen af den direkta beskattningen.

Äfven om de hittills gällande bestämmelserna för fastställande af de

grunder, enligt hvilka bevillning för inkomst skall utgå, icke medfört

några olägenheter, kan man ej förbise, att införandet af de nya principer

i afseende å inkomstbeskattningen, hvarom ofvan talats, gör beskattningsrätten

till ett ännu skarpare vapen i ett partis hand, än den hittills varit.

Man har skäl att befara, att med hos oss gällande stadganden om skattefrågors

behandling skattelagstiftningen kan blifva ett föremål för ständiga

strider och ständiga rubbningar, allt efter de olika partigruppernas Övervikt.

Det måste därför synas i hög grad önskvärdt, att omkastningen i

beskattningslagarna icke må kunna i en hastig vändning göras genom gemensam

votering i kamrarna.

Önskvärdheten af en sålunda ändrad ordning för beskattningsfrågors

afgörande framträder ännu tydligare för den händelse, att en väsentlig

utsträckning af valrätten till Riksdagens Andra Kammare kommer till

stånd. En dylik utsträckning af rösträtten skulle efter all sannolikhet

verka därhän, att valen till Ändra Kammaren i väsentlig mån blefve bestämda

af andra folkklasser, än vid representationsreformens genomförande

afsågs. Det kan därför inträffa, att denna kammare kan erhålla en öfverväldigande

majoritet af män, som själfva hafva föga känning af den direkta

skattebördan eller som anse sig förpliktade att i allt förfäkta de klassers

intressen, som icke af dessa skatter beröras. Om denna majoritet lyckas

uppnå sådan styrka, att den kan bestämma Riksdagens beslut i gemensam

votering, skulle den jämvikt i beskattningsfrågor, som 1863 års grundlagsförslag

ville bereda inom Riksdagen genom stadgandet om samfälld

votering, blifva betänkligt rubbad.

Hvar och en erkänner, att reformer på beskattningsväsendets område

äro behöfliga, och det är likaledes en allmän uppfattning inom alla klasser,

att en proportionsvis starkare belastning af den större förmögenheten

och den större inkomsten är inom vissa gränser fullt befogad. Ehuru

man därför ej vill uppställa hinder emot tidsenliga reformer i detta afseende,

är det en berättigad fordran, att beskattningsfrågor må afgöras

efter verkligen opartiskt öfvervägande af olika samhällsklassers behof

och intressen, och att ej någon viss samhällsklass erhåller ett alltför starkt

inflytande, än mindre en bestämmande makt öfver skattelagstiftningen.

Den af Riksdagens bägge kamrar antagna förordningen om inkomstskatt

innebär ett stort steg i den riktning, som ofvan angifvits. Progres
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

7

sionen i inkomstbeskattningen är hos oss högre än i andra länder, där

den direkta beskattningen är grundad på samma principer. Under det

att i Preussen och Sachsen progressionen stannar vid 4 procent och i

Österrike närmar sig 5 procent, utan att fullt uppnå denna siffra, samt i

Danmark enligt inkomstskattelagen af 1903 sträcker sig till högst 21/2

procent af inkomsten, utgör hos oss skatten för den högst beskattade inkomsten

5 procent, om man sammanräknar den allmänna bevillningen och

inkomstskatten. Det är ej min afsikt att föreslå någon lagförändring, hvarigenom

någondera af Riksdagens kamrar skulle kunna genom ett ensidigt

beslut rubba de bestämmelser i fråga om inkomstbeskattning, som nu

gälla. Men det är min mening, att en ytterligare belastning af den större

inkomsten eller en förändring, hvarigenom visst slag af inkomst eller förmögenhet

beskattas högre än annat slag, ej må kunna ske utan bägge

kamrarnas sammanstämmande beslut. Eu för samhället lycklig utveckling

af beskattningsväsendet skall bäst befrämjas, om de bägge kamrarna

få tillfälle att sammanjåmka sina meningar, utan att någondera kan erhålla

ett öfverväldigande inflytande. Därigenom vinnes trygghet mot

genomdrifvande af omogna reformplaner, men sådana förändringar, som

öfverensstämma med rättvisa och billighet samt uppbäras af en stadgad

allmän mening inom samhället, kan ingen kammare motsätta sig, och detta

gäller i högre grad rörande beskattningsväsendet, än då det är fråga om

lagstiftningen i öfrigt. Erfarenheten från andra länder, där den öfre kammaren

bar veto i beskattningsfrågor liksom i annan lagstiftning, bestyrker

denna uppfattning. Skattelagstiftningen har där utvecklat sig i tidsenlig

riktning och i öfverensstämmelse med den allmänna uppfattningen

hos folket.

Vid yrkandet om förändringar i sättet för fastställande af bevillning

för inkomst eller förmögenhet bör man emellertid ej gå längre, än som

under förhandenvarande förhållanden kan anses vara alldeles nödvändigt.

I fråga om den sedan gammalt utgående allmänna bevillningen, som lika

beskattar alla slag af inkomst och som utgår proportionellt, bör därför

icke ifrågasättas någon förändring, liksom ej heller någon ändring bör ske

i Riksdagens sätt att genom samfälld votering bestämma det skattebelopp,

som skall genom allmän bevillning eller genom inkomst- eller förmögenhetsskatt

uttagas.

Däremot är det i fråga om inkomstskatt, som utgår progressivt eller

med olika skatt för olika slag af inkomst, angeläget, att de viktigaste

grunderna för beskattningen icke må kunna förändras genom samfälld vo
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

tering. De bestämmelser, som här åsyftas, gälla den progressiva skatte-,

skalan, förhållandet mellan skattesatser för olika slag af inkomst, den

procent, hvartill skatten högst må uppgå, det belopp, som är fritt från skatt,

äfvensom taxeringsmyndigheternas sammansättning. För beslut angående

dessa hufvudgrunder för inkomstskatt bör enligt min uppfattning erfordras

sammanstämmande beslut af Riksdagens båda kamrar. Då antagligt är,

att fråga om införande af förmögenhetsskatt äfven hos oss, liksom i andra

länder, kommer att bringas å bane, och starka skäl tala för at-t införa en

sådan skatt såsom ett komplement till den rena inkomstskatten, bör stadgas,

att kamrarnas sammanstämmande beslut erfordras äfven för fastställande

af motsvarande grundläggande bestämmelser för en dylik skatt».

Vid denna motion har fogats en så lydande bilaga:

»P. M.

angående inom vissa främmande länder gällande stadganden rörande

beskattningsfrågors behandling inom representationen. I

I England fattas alla beslut i finansiella frågor, såväl rörande inkomster som

utgifter, i lagform. Både konung och öfverhus måste således äfven i dessa frågor

godkänna ett beslut äf underhuset, för att det skall blifva gällande. Lagformen är

emellertid härvidlag en formalitet; i verkligheten är det underhuset ensamt, som på

förslag af regeringen — dess egna förtroendemän — bestämmer öfver statens både

inkomster och utgifter.

Det är en alltsedan medeltiden gällande regel, att förslag i dessa ämnen endast

få väckas i underhuset; och detta prerogativ utvidgade underhuset genom sin ryktbara

resolution 1678 därhän, att öfverhuset endast har att oförändradt antaga eller

förkasta de finansiella lagförslag, som från underhuset öfversändas dit.

Af de engelska statsinkomsterna äro omkring sex sjundedelar, således den ojämförligt

större delen, fasta, d. v. s. ordnade genom för obestämd framtid gifna lagar,

hvilka således äga bestånd, till dess de ändras på behörigt sätt, alltså genom samstämmigt

beslut af underhus, öfverhus och konung. Endast en sjundedel af statens

inkomster, däribland förnämligast inkomstskatten och tetullen, bestämmes för ett år i

sänder. Den lag, som hvarje år utfärdas angående dessa rörliga inkomster, kallas finance

act. Klart är, att, när förslaget till denna finance act från underhuset kommer till öfverhuset,

detta sistnämnda icke kan annat än antaga detsamma. Ett förkastande skulle

ju medföra, att hvarken inkomstskatt eller tetull eller någon annan »rörlig» inkomst

under det ifrågavarande budgetåret finge upptagas, hvarigenom regeringen skulle sättas

ur stånd att hålla statsmaskineriet i gång.

Förhållandet gestaltar sig något annorlunda i afseende på de fasta statsinkomsterna.

Om ett förslag från underhuset till ändring af en lag rörande någon af dem

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

9

blefve förkastadt af öfverhuset, komme nämligen inkomsten att fortfarande uppbäras

enligt de gamla reglerna. År 1860 utöfvade öfverhuset denna —: för öfrigt ytterst

sällan använda — makt. Underhuset hade antagit några lagförslag dels om höjning

af fastighets- och stämpelskatterna, dels om slopande af pappersskatten. Öfverhuset

gödkände de förra, men förkastade det senare. Pappersskatten skulle således mot underhusets

vilja fortfara att utgå. Detta väckte en storm af förbittring i underhuset,

som dock icke kunde påstå, att öfverhuset öfverskridit sin befogenhet. Sedan dess

har öfverhuset icke satt i fråga att utöfva sin vetorätt, hvarför den numera icke kan

anses äga egentlig praktisk betydelse.

Underhuset har alldeles öfvervägande makt jämväl i fråga om statsutgifterna, af

hvilka omkring tre åttondedelar äro ordnade genom stående lagar — så civillistan, räntor

på statsskulden och en hel del ämbetsmannalöner och pensioner — under det att de

öfriga lem åttondedelarna regleras hvarje år genom den s. k. appropriation act. Någon

finanslag i kontinental mening, innefattande ett öfverslag öfver statens alla inkomster

och utgifter, finnes icke i England.

Att underhusets maktfullkomlighet i finansfrågor icke lider någon inskränkning

genom konungens rätt till veto är bekant. Hans sanktionsrätt är ju i alla frågor rent

nominell.

Underhusets anspråk att allena bestämma öfver statens inkomster och utgifter

ger sig också uttryck i den särskilda form, som ingresserna till finance act och appropriation

act hafva. Det heter i den förra:

»We, Your Majesty’s most dutiful and loyal subjects, the Gommons of the United

Kingdom of Great Britain and Ireland, in Parliament assembled, . . . have freely and

voluntarily resolved to give and grant unto Your Majesty the several dufies hereinafter

mentioned», och i den senare:

»We, Your Majesty’s mest dutiful and loyal subjects, the Gommons of the United

Kingdom of Great Britain and Ireland, in Parliament assembled, towards making

good the supply which we have cheerfully granted to Your Majesty in this session

of Parliament, have resolved to grant unto Y7our Majesty the sum hereinafter mentioned.

» ''

I Danmark föreskrifver grundlagen, att hvarje år en finanslag, innehållande ett

öfverslag öfver statens inkomster och utgifter, skall åvägabringas. Därvid har underkammaren,

folketinget, det företrädet framför medkammaren, att regeringens förslag

först skall framläggas där; men när förslaget sedermera i det af folketinget antagna

skicket kommer till landstinget, har detta rätt att göra hvilka ändringar däri, strykningar

eller tillägg, som det kan finna för godt. Den möjligheten att de båda tingen

äfven efter de grundlagsstadgade sammanjämkningsförsöken icke skulle bli ense om en

finanslag, har författningen ej förutsett. Som bekant har konungen i sådant fall användt

sin provisoriska lagstiftningsmakt.

Finanslagen innehåller som nämndt ett öfverslag öfver statens inkomster och utgifter

för ett budgetår. Men ordnandet af inkomstkällorna, t. ex. reglerna för tulloch

stämpelafgifter, inkomstskatt o. s. v., sker genom särskilda lagar, gifna för obestämd

tid. Och i afseende på dessa skattelagar finns icke någon föreskrift, att de

först skola framläggas i folketinget. I fråga om dem äro de båda tingen således fullt

likställda. Förslag till ändring i det bestående kunna utgå från hvilket af tingen som

helst, och någon ändring kommer ej till stånd utan bådas samtycke.

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 3 Sami. 5 Käft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

Klart är, att det föreligger en frestelse för folketinget att söka få in bestämmelser

om skattegrunder och dylikt i själfva fmanslagen, öfver hvilken folketinget på

grund af sin ofvannämnda företrädesrätt har det öfvervägande inflytandet. Men det

ligger å andra sidan i såväl landstingets som konungens intresse att motsätta sig hvarje

sådant försök, som ju skulle medföra väsentliga inskränkningar i deras eljest fria pröfningsrätt

med afseende på beskattningsfrågor.

Om således genom den årliga linanslagen hvarken nya skatter införas eller gamla

slopas, så har den emellertid i afseende på skatterna den betydelsen, att de ej få

»uppkräkas», innan finanslagen är »vedtagen». Innebörden af detta stadgande är föremål

för tvist. I praktiken har man emellertid hittills i en eller annan form fått något

slags finanslag till stånd och därmed ansett sig berättigad att upptaga de bestående

skatterna.

I Belgien, hvars författning i många stycken tjänat till mönster för den danska,

är stadgadt, att kamrarna hvarje år skola votera budgeten och att på den alla statens

inkomster och utgifter skola uppföras. Men på samma gång bjuder den belgiska

grundlagen också, att skatterna skola bestämmas årligen; de lagar, som reglera dem,

förblifva icke i kraft mer än ett år, om de ej förnyas. I själfva verket finns emellertid

icke i Belgien en enda finanslag, innefattande alla statens inkomster och utgifter.

Man skiljer mellan ordinarie och extraordinarie utgifter och inkomster. De ordinarie

utgifterna för budgetåret bestämmas genom flera särskilda lagar, t. ex. en för statsskulden,

civillistan och riksdagskostnaderna, en för krigsministeriet, en för järnvägs-,

post- och telegrafministeriet o. s. v. De ordinarie inkomsterna fastställas genom en

särskild lag: budget des voies et moyens, i kraft af hvilken de genom särskilda lagar

ordnade inkomsterna fä upptagas. Utom dessa lagar om de ordinarie utgifterna och

inkomsterna ges årligen en speciallag om de extraordinarie.

Genom denna anordning blir regeringen fullkomligt beroende af representationen.

Inom denna kommer senaten visserligen i en mindre gynnsam ställning därigenom,

att efter engelskt mönster hvarje lag rörande statsinkomster eller statsutgifter i första

hand skall pröfvas och afgöras af representanternas kammare, men har i olikhet med

Englands öfverhus rätt att med ändringar antaga finansiella lagar, som från representanternas

kammare öfversändas dit. Någon utväg att genom gemensam votering eller

på annat sätt slita mellan kamrarna uppkomna meningsskiljaktigheter finns icke. Representanternas

kammare har emellertid faktiskt en obestridlig öfvervikt, hvilket också

anses öfverensstämma med författningens anda.

I Holland är det icke blott finansfrågor, som af regeringen först skola framläggas

i andra kammaren, utan så måste ske med alla regeringsförslag. Först om

denna kammare i förändradt eller oförändradt skick antagit ett regeringens förslag,

kommer det under behandling i första kammaren, och denna har då bara att »en

bloc» antaga eller förkasta det. Så äfven i fråga om statens inkomster och utgifter.

Hvarje år måste regeringen framlägga förslag filt budget. Men denna framlägges icke

och antages ej heller såsom en lag, utan uppdelas i flera. De til! hvarje förvaltningsdepartement

hörande utgifterna bilda åtminstone en själfständig lag. I de årliga budgetslagarna

skola alla utgifter upptagas. Och i en särskild lag anvisas de inkomster,

som äro afsedda till täckning af utgifterna. Men det är icke som i Belgien, att skatterna

påläggas för ett år i sänder. De äro tvärtom ordnade genom stående lagar.

Dessa kunna icke ändras eller upphäfvas genom ensidigt beslut af någondera kammaren.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

11

Skulle den lag, hvarigenom inkomsterna anvisas till utgifterna, af ett eller annat skäl

icke komma till stånd, eller skulle en inkomst däri icke vara upptagen, upphörde

därför icke medborgarens skattskyldighet eller regeringens rätt att uppbära skatterna,

men de finge ej af regeringen användas till bestridande af utgifterna.

Preussens författning stadgar i art. 99: »Alla statens inkomster och utgifter måste

på förhand beräknas för hvarje år och upptagas på budgeten. Denna fastställes årligen

genom en lag.» Och i art. 100 heter det: »Skatter och afgifter till statskassan

få endast uppbäras, för så vidt de äro upptagna på budgeten eller anordnade genom

särskilda lagar.» Men samtidigt innehåller grundlagen i art. 109 den bestämmelsen,

att bestående skatter och afgifter få uppbäras, tills de ändras genom en lag. Och i

allmänhet ordnas skatter och afgifter genom särskilda och för obestämd tid gifna lagar.

Regeringen är således här mera tryggad gentemot representationen än t. ex. i

Belgien, hvars författning emellertid i många delar, äfven i budgeträtten, varit en förebild

för den preussiska. Äfven om en budgetlag i Preussen af ett eller annat skäl

icke skulle komma till stånd, saknar regeringen ändock icke medel till »statsstyrelsens

försvarliga förande».

Alla förslag i finansiella frågor, vare sig rörande inkomster eller utgifter, skola

först framläggas i deputerade kammaren, som därigenom får ett visst öfvertag öfver

herrehuset. Detta ökas i fråga om den årliga budgetlagen därigenom, att herrehuset,

liksom öfverhuset i England, endast har rätt att i dess helhet antaga eller förkasta

den. Denna inskränkande regel gäller däremot icke i afseende på andra finansiella

lagar, t. ex. skattelagar. Vid deras behandling har herrehuset rätt att framställa ändringsförslag.

Komma de båda husen härvidlag icke öfverens, förblir allt vid det gamla.

Under sådana förhållanden är det naturligt, att herrehuset strängt håller på, att själfva

budgetförslaget rensas från alla bestämmelser, som icke höra till öfverslaget öfver inkomster

och utgifter för finansåret, och att alla andra lagförslag, äfven sådana af finansiell

natur, sändas till herrehuset i den form, att de kunna afgöras hvart för sig.

I Österrike och Ungern har man i väsentliga delar efterbildat Belgiens budgeträtt.

Så skola både skatterna och budgeten bestämmas för ett år i sänder. Herrehuset i

Österrike intar i dessa frågor samma ställning som den belgiska senaten. Komma de

båda husen emellertid icke öfverens i afseende på enstaka budgetposter, så anses den

mindre summan beviljad. I Ungern åter är magnat-taffeln alldeles utesluten vid budgetlagens

åvägabringande.

Äfven Spanien, Portugal, Rumänien och Grekland hafva, om också med en eller

annan modifikation, anslutit sig till det belgiska mönstret.

1 Italien åter äro kamrarna mera likställda. Visserligen skola finansiella lagförslag

äfven där först framläggas i deputerade kammaren, men senaten har rätt att

göra hvilka ändringar däri, som den kan finna lämpliga. Och skattelagarna äro ej

årliga, utan äga bestånd tills de genom samstämmande beslut af båda kamrarna samt

konungen förändras. Klart är, att senaten begagnar sin makt med mycken moderation,

i synnerhet som den lider af den svagheten, att den helt och hållet är kungavald,

således beroende af regeringen. Man har emellertid ett och annat exempel på,

att senaten i beskattningsfrågor med framgång gentemot deputerade kammaren häfdat

sin mening.

I Frankrike är kamrarnas inbördes maktställning i finansiella frågor omtvistad.

För hvarje år skall budgeten beslutas, omfattande alla statens inkomster och utgifter.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

Innan den kommit till stånd, få inga skatter upptagas och inga utgifter göras. Vidare

fastslås uttryckligen i hvarje butgetlag, att blott sådana skatter, som däri äro

angifna, få af regeringen under ifrågavarande finansår uppbäras. Visserligen ordnas

skatterna vanligen genom speciallagar, de direkta repartitionsskatterna för ett år i

sänder, de öfriga för obestämd tid; men bemyndigandet att uppbära dem lämnas i regeln

genom budgetlagen. För öfrigt tillämpar man i Frankrike — i motsats till förhållandet

i de flesta andra länder — vid behandlingen af viktigare skattefrågor den

metoden att sammankoppla dem med själfva budgetlagen, något, som naturligtvis icke

befordrar dennas iordningställande i rätt tid.

Nu föreskrifves i författningslagen af den 24 februari 1875, art. 8, att »finanslagar

skola först föreläggas deputerade kammaren och af den beslutas» (les lois de

finances doivent étre, en premier lieu, présentées å la Chambre des députés et

votées par elle). Häraf framgår tydligt, att deputerade kammaren först skall fatta

beslut rörande ett skatte-, lån- eller anslagsförslag. Men kan senaten, när förslaget

kommer dit, göra hvilka ändringar däri, som den behagar? Därom äro meningarna

alltjämt delade.

Att senaten icke är inskränkt till att i sin helhet antaga eller förkasta ett

finansiellt lagförslag, är klart. Det erkännes också allmänt, att den har rätt att nedsätta

eller alldeles slopa en af kammaren föreslagen skatt eller utgiftspost. Däremot

har deputerade kammaren velat förneka senaten rätten att höja ett af kammaren beviljadt

anslag eller återuppföra på budgeten ett anslag, som kammaren strukit. Faktiskt

har emellertid senaten flera gånger drifvit sin vilja igenom äfven i sådana fall.

I Nordamerikas Förenta stater äro de båda husen i det hela likställda med hänsyn

till finansfrågor. Visserligen stadgar författningen i art. 1, sect. VII: 1, att »alla

förslag om anskaffande af inkomster skola väckas i representanternas hus», men den

tillägger på samma gång: »senaten kan föreslå eller medverka genom ändringar och

tillägg såsom vid andra förslag.» Någon enhetlig budgetlag finns heller icke. Utgifterna

bestämmas genom en hel del särskilda lagar (appropriation acts) och de olika

inkomstkällorna likaså. I verkligheten har till och med representanternas hus genom

arbetsordningen kommit i ett ofördelaktigare läge än senaten vid afgörandet af de

finansiella lagarna. Det händer mycket ofta, att senaten lyckas göra sin mening''

gällande. När ett finansiellt lagförslag i ändradt skick återsändes till representanternas

hus från senaten, brukar sessionen närma sig sitt slut. Kammaren bryr sig icke

ens om att taga kännedom om senatens ändringsförslag, utan förkastar dem utan vidare.

Senaten håller emellertid fast vid sin mening, och billen sändes till ett konferensutskott,

bestående af tre medlemmar från hvartdera huset. Detta har till uppgift

att åstadkomma ett samman)ämkningsförslag, och detta kommer vanligen att innehålla

de väsentligaste af senatens önskningsmål. Om detta sammanjämkningsförslag

skrider man därpå utan debatt till omröstning i båda husen, och i sessionens sista

timme kan det i själfva verket ej blifva tal om att förkasta det.

I de medelstora tyska staterna finner man budgeträttsliga bestämmelser af eu i

viss mån annan art än i de hittills nämnda. Skarpast framträder motsatsen i Bayern.

Dess grundlag stadgar i titel VII, §§ 3—5:

»Konungen inhämtar ständernas samtycke till upptagandet af alla direkta skatter,

liksom till upptagandet af nya indirekta pålagor eller till förhöjning eller förminskning

af de bestående.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

13

Efter landtdagens öppnande skall fördenskull en noggrann öfversikt öfver statens

såväl behof som samtliga inkomster framläggas för ständerna, som genom ett

utskott pröfva den och därefter skrida till öfverläggning om de skatter, som böra upptagas.

De till täckande af de ordinarie, ständiga statsutgifterna jämte dem, som med

bestämdhet kunna förutses, äfvensom till nödig reservfond erforderliga direkta skatterna

beviljas för två år i sänder.»

Som man häraf finner, skiljer författningen skarpt mellan beviljande af skatter

och pröfning af budgeten. Vid den sistnämndas tillkomst medverkar icke landtdagen

direkt. Den har beslutanderätt blott i fråga om skatterna. Detta framhäfves äfven i

ingressen till den bayerska finanslagen, där det heter:

»Vi hafva med riksrådskammarens och deputerade kammarens råd samt, hvad

upptagande af de direkta och förändring af de indirekta skatterna angår, med deras

samtycke beslutit» etc. Landtdagens beslutanderätt sträcker sig således icke ens till

alla statens inkomster.

Båda kamrarna äro äfven i de finansiella frågorna fullt likställda, med det undantaget,

att regeringens skatteförslag (»Anträge fiber die Staatsauflagen») först skola

framläggas för deputerade kammaren. Då de flesta skatter blott beviljas för den

tvååriga finansperioden, måste kamrarna komma till enighet i dessa frågor; annars

skulle regeringen stå utan tillräckliga medel för statsstyrelsens förande. Något säkert

medel att åstadkomma en sådan enighet stadgar dock ej den bayerska författningen.

I Sachsen är landtdagen enligt grundlagen förpliktad att bevilja de skatter, som

äro nödvändiga för täckande af statens behof. Men på samma gång har landtdagen

också rätt att besluta öfver regeringens utgifts- och inkomstförslag. Detta budgetförslag,

som uppgöres för två år, skall först framläggas i andra kammaren; men första

kammaren har rätt att göra de ändringar däri, som den behagar. Skulle kamrarna

efter vederbörliga förhandlingar icke lyckas att åstadkomma någon budget alls eller

blott en sådan, som regeringen icke ansåge sig kunna mottaga, har konungen rätt att

medelst en i lagtidningen införd förordning, som hänvisar till vederbörliga författningsbestämmelser,

för ytterligare ett år utskrifva och upptaga de för statens behof

nödvändiga pålagorna. Emellertid är han pliktig att senast sex månader före nämnda

års utgång inkalla en ny landtdag.

I Baden skall regeringen också för landtdagen framlägga den för två år gällande

statsbudgeten, innehållande ett öfverslag öfver inkomster och utgifter. I själfva

finanslagen beviljas samtliga ordinarie och extra ordinarie inkomster. Somliga inkomster

äro emellertid genom särskilda lagar bestämda för längre tid än budgetperioden,

men de direkta skatterna och en hel del indirekta ges blott för två år i sänder genom

finanslagen. Under de senare årtiondena har utvecklingen kraftigt gått i den riktningen

att stärka landtdagens makt i skattefrågor. En mängd viktiga indirekta skatter hafva

nämligen förändrats från fasta till rörliga. Förr bestämdes skattesatserna med afseende

på dem varaktigt genom lag, nu fastställas de genom finanslagen för blott två år.

Vid finansiella lagförslags behandling — såväl i afseende på utgifter som inkomster

— har andra kammaren i Baden större företrädesrättigheter än i Bayern och

Sachsen. Finansfrågor måste nämligen först framläggas i andra kammaren, och när

saken sedan kommer till första kammaren, har denna ej rätt att göra ändringar, utan

blott att antaga eller förkasta den i dess helhet. Skulle emellertid första kammaren

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

förkasta ett af andra kammaren antaget och öfversändt finansförslag, så faller ej frågan

därför. Man sammanräknar nämligen då de i båda kamrarna afgifna ja-rösterna

och likaså nej-rösterna. I händelse röstetalet blir lika, har andra kammarens president

utslagsröst.

Äfven i Wurtemberg har landtdagen sig tillförsäkrad rätten att besluta om budgeten,

som också här är tvåårig. Och innan budgetlagen är antagen, har regeringen

ej rätt att göra utgifter eller upptaga skatter eller andra inkomster. Detta gäller äfven

om sådana skatter, som äro ordnade genom särskilda lagar.

Förslag i finansiella frågor kan icke utgå från landtdagen, utan endast från

konungen. Och alla sådana förslag — äfven skattefrågor — måste först framläggas

i andra kammaren. I det skick, som förslaget erhåller i denna kammare, skall det

underställas pröfning af första kammaren. Denna har därvid lika litet som Badens

och flera andra länders första kammare rätt att göra några ändringar däri; den får

blott antaga eller förkasta förslaget i dess helhet. Emellertid stadgar författningen

att, innan andra kammaren fattar definitivt beslut i frågan, en förtrolig öfverläggning

mellan de båda kamrarna (utan att protokoll föres eller beslut fattas) kan äga rum. Men

någon sådan lär i allmänhet icke förekomma.

Skulle andra kammarens beslut, som med angifvande af de där afgifna rösterna

för och emot öfverlämnats till första kammaren, af den sistnämnda förkastas, så afgöres

frågan genom sammanräkning af båda kamrarnas ja- och nej-röster liksom

i Baden.»

Herr IÅthanders

motion.

Till utskottet har äfven öfverlämnats en inom Första Kammaren af herr

P. Em. Lallander afgifven motion, n:o 31, däruti motionären föreslagit, att

Riksdagen behagade för sin del besluta, att ett tillägg, efter den formulering,

som konstitutionsutskottet kan komma att affatta, göres till § 65

riksdagsordningen af innehåll, att alla de statens inkomster, som härflyta

från direkta skatter, skola bestämmas endast genom kamrarnas sammanstämmande

beslut.

Herr Lithander har såsom skäl för sitt förslag anfört följande:

»Med anledning af Kung! Maj:ts nådiga proposition af den 27 januari

1905 om utvidgad rösträtt för val till Riksdagens Andra Kammare

anhåller jag få väcka följande motion och på samma gång fullgöra

ett åliggande, som står i sammanhang med den föreslagna rosträttsreformen.

Jag har lika litet nu som i min fjolårsmotion, till hvilken jag beder

att i allt få hänvisa, någon framställning att göra, som strider mot principen

allmän rösträtt, men vill dock fortfarande häfda, att, för ett lugnt

samhällslif och för beredande af lycka åt det svenska folket i dess helhet,

det är nödvändigt, att grunderna och bestämmelserna för den allmänna

rösträtten blifva med den försiktighet och rättvisa afvägda, att ingen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

15

samhällsklass blifver genom det nya rösträttssystemet förtryckt och tillbakasätta

Det är min orubbliga öfvertygelse, att det icke kan vara till

landets båtnad och icke heller vara öfverensstämmande med rättvisan, att

i Riksdagens Andra Kammare skulle komma att saknas representanter

för den stora medelklassen — bönder och småborgare, fabrikanter, handtverkare,

tjänstemän, handlande och sjöfartsidkare, m. fl. — som utgör

samhällets fasta, besinningsfulla. centrum: den medelklass, på hvilken

samhällets utveckling och fasthet i så högst väsentlig grad hvilar. En

kammare, sammansatt med en så långt gående ensidighet, att dessa

samhällselement blifva helt och hållet eller i det närmaste uteslutna, är

i stånd att utöfva ett långt gående förtryck mot öfriga berättigade samhällsintressen.

Det samhällselement, hvaraf kammaren enligt Kung!

Maj:ts förslag helt och hållet eller till den ojämförligt största delen skulle

komma att bestå, måste komma att gifva kammarens politik en ensidig

och mot öfriga samhällsklasser obenägen riktning. Den ekonomiska envåldsmakt,

som Andra Kammaren på grund af sin numerära öfvervikt

är i stånd att utöfva, skulle antagligen komma att i rikt mått begagnas

till befrämjande af de lägst beskattades vinning på det helas bekostnad,

och på detta sätt skulle de direkta skatterna komma att med mångdubbel

tyngd falla öfver näringsverksamheten i landet och de för dess bedrifvande

nödvändiga kapitaltillgångarna. På detta sätt kan landets hela

näringslif blifva förlamadt.

Det. är en särskild! beaktansvärd omständighet, som gör denna fara

hos oss rent af öfverhängande, för den händelse att allmän rösträtt utan

nödiga försiktighetsmått införes. Och detta är formen för de gemensamma

voteringar, af hvilka skatterna bero i händelse af kamrarnas skiljaktiga

beslut.

De ödesdigra följderna för landets kultur och ekonomiska bestånd,

som af detta voteringssätt kunna uppstå, ligga allt för mycket i öppen

dag för att behöfva genom någon längre bevisföring ådagaläggas. De

förtjäna att på det allvarligaste tagas i öfvervägande af samhällsordningens

och en sund statshushållnings vänner vid deras votum i rösträttsfrågan.

Särskildt skulle landets jordbruksnäring, som har minsta kraften att bära

onaturligt höjd beskattning, snart få att kämpa med oöfvervinneliga

svårigheter.

Vid införandet af allmän rösträtt kräfver alltså omtanken om landets

lyckliga framtid, att Andra Kammarens öfvervälde i bevillningsfrågor

upphör och jämvikt mellan kamrarna åstadkommes. Detta kan ske på

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

Utskottats

rande.

så sätt, att alla beslut, som inverka på den direkta beskattningen, göras

beroende af kamrarnas sammanstämmande votum.

Hos näringsidkare i hela landet råder stor oro för att ett förbiseende

af denna näringarnas lifsfråga kan komma att äga rum vid rösträttsfrågans

förestående behandling, hvadan ett stort antal, öfver 1,300 undertecknare

ur olika näringsområden, under förliden oktober månad låtit till hans

excellens statsministern frambära en vördsam framställning i denna angelägenhet.

Det är mitt åliggande att äfven till Riksdagens kännedom och

behjärtande öfverlämna denna skrift, i hvilken nödvändigheten af förändrade

bestämmelser angående de gemensamma voteringarna i skattefrågan

är närmare motiverad. Jag fullgör detta medelst den bilaga, som

åtföljer denna motion.

Att, då Sverige genom händelsernas och agitationernas tillskyndelser

står inför eventualiteten af eu allmän och ogaranterad rösträtt, framställa

ett förslag, sådant som det jag här har äran frambära, det är en plikt mot

landets näringslif och ekonomiska välfärd, en skyldig gärd åt rättvisan

och ett steg till bevarande af ett sundt parlamentariskt lif. Förkastas

förslaget, så hafva Sveriges näringsidkare likväl det goda medvetandet,

att de i tid öppet och tydligt påpekat den staten och hela folket hotande

faran.»

Slutligen har motionären framhållit, att det skulle skapa en för allt

näringslif hämmande osäkerhet, om den direkta beskattningen under

ändrade representationsförkållanden kunde användas som ett politiskt maktmedel,

eller om den ej erhölle tillbörlig stabilitet, och att det skulle

verka ruinerande för näringarna, om den nu befintliga indirekta beskattningen

ersattes med direkta skatter.

Vid motionen har fogats den af motionären i det föregående omförmäida

bilaga, med afseende å hvilken utskottet hänvisar till motionen.

ytt'' Vid nästlidna års riksdag väcktes af herrar G. F. Östberg och Hugo

Tamm en motion, n:o 54, af enahanda innehåll som den af herr Tamm

nu afgifna. Med anledning af nämnda motion hemställde konstitutionsutskottet,

att Riksdagen måtte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig

behandling ett förslag till ändrad lydelse af § 71 regeringsformen och

§ 65 riksdagsordningen, hvilket .i hufvudsak anslöt sig till motionen.

Utskottets hemställan bifölls af Första Kammaren, men afslogs af Andra

Kammaren efter omröstning med 133 röster mot 75.

I sitt vid nästlidna års riksdag afgifna utlåtande med anledning af

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

17

flen utaf herrar Östberg och Taram väckta motionen anförde konstitutionsutskottet

följande:

»Dä tvåkammarsystemet genom 1866 års riksdagsordning infördes i

vårt statsskick, fastslogs såsom ledande grundsats att åt de båda kamrarne

söka förläna eu jämbördig ställning i förhållande till hvarandra. Man utgick

från den uppfattningen, att, på samma gång en bestämd skillnad mellan

kamrarne borde förefinnas med hänsyn till deras politiska skaplynne, det

för en lugn samhällsutveckling vore nödvändigt, att ingendera kammaren

bereddes möjlighet att göra sin vilja ensidigt gällande i strid med den

andras. Rörande sättet för åstadkommande af ett Riksdagens beslut föreskrefs

sålunda, med tillämpning af nyssnämnda grundsats, i § 68 riksdagsordningen,

att »hvad Kamrarna sammanstämmande besluta, det vare Riksdagens

beslut». Därest kamrarne ej blifva om ett beslut ense, gäller såsom

regel, att frågan anses hafva för den riksdagen förfallit. Vissa frågor,

nämligen de, som angå statsreglering och bevillning samt riksbankens och

riksgäldskontorets förvaltning, ansågos dock vara af den natur, att de icke

borde eller ens kunde genom den ena kammarens afslag få förfalla. För

dessa ärendens afgörande stadgades i 1866 års riksdagsordning ett nytt

tillvägagångssätt, den gemensamma omröstningen, hvilken trädde i stället

för de förstärkta stats- och bevillningsutskotten under ståndsriksdagarnas tid.

Den form för åvägabringande af ett riksdagsbeslut i nyssnämnda frågor,

som den gemensamma omröstningen innebär, utgör onekligen eu viktig

faktor för genomförandet af en ordnad statsreglering. Emellertid har efter

det nya representationsskickets införande vårt skatteväsen undergått många

och genomgripande förändringar. Hvad det direkta skattesystemet beträffar,

bestå dessa förändringar icke blott däri, att de viktigaste af de

ordinarie skatterna efter hand blifvit upphäfda och ersatta genom en väsentligen

ökad bevillning (i riksstaten för år 1904 är den enda nu kvarstående

ordinarie skatten, nämligen mantalspenningarna, upptagen till ett

belopp af 780,000 kronor, under det bevillningarna finnas i samma års

riksstat uppförda med 134,965,000 kronor*), utan framträda äfven därutinnan

att eu ny skatteprincip, den s. k. progressiva skattemetoden, i

samband med antagande af en inkomstskatt, hvilken första gången beviljades

vid 1902 års riksdag och i riksstaten för år 1904 upptogs till

ett belopp af 10,500,000 kronor,** blifvit i skattesystemet införd.

* I riksstaten för år 1905 äro bevillningarna upptagna till ett belopp af 138,695,000 kronor,

** I riksstaten för år 1905 upptagen till ett belopp af 11,000,000 kronor.

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 3 Sami. 5 Käft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets Utlåtande N-''o 5.

Den progressiva skattemetoden after, såsom bekant, att på ett mera

effektivt sätt, än som med användande af det proportionella beskattningssättet

är möjligt, träffa den verkliga skatteförmågan; och sitt hufvudsakliga

stöd hämtar metoden från den omständigheten, att en högre inkomst

anses böra tåla en jämförelsevis större skattebelastning än en lägre. Bestämmandet

af de grunder, på hvilka den progressiva beskattningen bör

hvila, såsom skatteskalan, olika skattesatser för olika slag af inkomst, den

procent af inkomsten, hvartill skatten högst må uppgå, skattefrihet för

viss inkomst in. m., utgör emellertid, såsom motionärerne framhållit, eu

uppgift af särdeles svårlöst beskaffenhet. Denna skatteform är därjämte

onekligen af den natur, att en mera ensidig tillämpning af densamma lätt

nog kan lända såväl den enskilde som samhället i dess helhet till afsevärd

skada. Den enskilde löper fara, att hans inkomster genom en oriktigt afvägd

progressiv skatt blifva högre beskattade än som motsvarar hans

bärkraft; och för samhället, hvars ekonomiska styrka väsentligen beror af

de särskilda samhällsmedlemmarnas välstånd, är denna skatts ändamålsenliga

anpassning i det hänseendet af betydelse, att landets näringar, dess

handel och industri vid en ojämn eller för stark beskattning af inkomsten

däraf lida men eller i sin utveckling hämmas. Det måste därför vara af

största vikt, att afgörandet af sådana principiella och djupt ingripande

skattespörsmål, som här äro i fråga, sker under former, som lämna trygghet

för, att de allsidigt pröfvas och med noggrann förtänksamhet bedömas.

En sådan trygghet kan enligt utskottets förmenande ej vinnas, därest icke

för Riksdagens beslut i dessa frågor påfordras samstämmighet mellan

kamrarne. Medger man åter, att afgörandet får ske genom gemensam

votering, synes det kunna befaras, att partier såväl inom de särskilda

kamrarne som inom Riksdagen i dess helhet under tider, då meningsskiljaktigheter

i förevarande frågor med större styrka än eljest göra sig

gällande, komma att till skada för enskilde eller det allmänna vid gemensam

omröstning drifva sin vilja igenom, liksom det ock kan tänkas

inträffa, att ett parti använder sin kanske tillfälliga öfvervikt vid eu

gemensam votering om dylika beskattningsfrågor till att utöfva en otillbörlig

inverkan på afgörandet af andra ärenden. Utskottet vill härvid

framhålla, att en ensidig tillämpning af det progressiva skattesystemet lika

väl kan hårdt drabba de i ekonomiskt afseende mindre väl lottade samhällsmedlemmarna

som de i sådant hänseende bättre ställda. Hvarje

ändring i skattelagstiftningen, som icke betingas af förhandenvarande sakförhållanden,

måste därjämte i och för sig bidraga till att väcka miss
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

19

troende till berörda lagstiftning och att bereda ökade svårigheter vid

skattens uttagande.

Det synes ur nu nämnda synpunkter både principiellt riktigt och

politiskt klokt att vidtaga de af motionärerne föreslagna grundlagsändringarna;

och genomförandet af desamma synes utskottet så mycket mera

angeläget, som den progressiva beskattningsprincipen sannolikt kommer

att i än vidsträcktare omfattning än hittills skett beredas utrymme vid

eu framtida fullständigare omgestaltning af vårt direkta skatteväsen.

Genom den inskränkning i den gemensamma voteringens användande,

som af motionärerne sålunda ifrågasatts, införes i våra grundlagar ingen

egentlig nyhet. Inskränkningen innebär endast ett fullständigare fasthållande

vid den allmänna grundsats, som i det föregående är berörd, att

samstämmighet mellan kamrarne erfordras för åstadkommande af ett Riksdagens

beslut, och har sin naturliga grund däri, att stadgandet om gemensam

votering genom Riksdagens åtagande af en på progressiva grunder

byggd bevillning kommit att tillämpas på förhållanden, som af grundlagsstiftaren

vid stadgandets tillkomst icke varit förutsedda. Härvid är

ock att märka, att äfven enligt motionärernes förslag åtskilliga beslut

beträffande progressiv beskattning skulle kunna fattas genom gemensam

votering, hvartill kommer, att, därest kamrarne stanna i olika beslut angående

de från den gemensamma voteringen undandragna frågor, vederbörande

utskott ju alltid enligt § 68 riksdagsordningen har att före det

definitiva beslutets fattande söka sammanjämka de skilda meningarna.

Beträffande den af motionärerne föreslagna lydelsen af § 71 regeringsformen

har utskottet ansett, att beslut icke blott om skattefrihet,

utan äfven om lindring i skatt, som utgöres efter progressiv skala, bör

undandragas gemensam votering, hvaremot utskottet icke funnit lämpligt,

att bland de i paragrafen angifna frågor, för hvilkas afgörande kamrarnes

sammanstämmande beslut skulle erfordras, upptaga jämväl taxeringsmyndigheternas

sammansättning, då dessa myndigheter äfven hafva att taga

befattning med taxeringen för den skatt, som utgår såsom allmän bevillning.

De ändringar, som af utskottet i öfrigt vidtagits, afse att begränsa

de ifrågasatta bestämmelserna att gälla endast den progressiva beskattningen.»

Konstitutionsutskottet vid innevarande års riksdag har icke funnit

anledning att frångå den af utskottet vid 1904 års riksdag uttalade uppfattning

i denna fråga; och utskottet anser sig sålunda böra, under åberopande

af de skäl, som af utskottet vid nämnda riksdag anfördes, förnya

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5,

sin då gjorda hemställan med afseende å de grundlagsändringar, som

omhandlas i herr Tamms motion.

Om utskottet sålunda funnit vägande skäl föreligga för genomförande

af en reform i det af herr Tamm angifna syfte, har utskottet däremot

icke ansett sig böra tillstyrka bifall till det af herr Lithander väckta

förslag, att alla de statens inkomster, som härflyta från direkta skatter,

skola bestämmas endast genom kamrarnes sammanstämmande beslut. Att

ändra den nu grundiagsstadgade formen för åstadkommande af ett Riksdagens

beslut i frågor rörande de bevillningar, hvilka kunna anses såsom

direkta skatter, i de fall då kamrarne stanna i olika meningar, synes

utskottet icke blott obehöflig! utan äfven särskild! ur praktisk synpunkt

betänkligt. Endast med afseende å sådan bevillning, som skall utgöras

efter säregna normer — såsom den progressiva beskattningen — därvid

skattebördans rättvisa och lämpliga fördelande måste med stor försiktighet

och omtänksamhet pröfvas och bestämmas, kan och bör enligt

utskottets mening det nu använda sätt för åvägabringande af ett Riksdagens

beslut oaktadt kamrarnes skiljaktiga meningar öfvergifvas. Och utskottet finner

så mycket mindre anledning att förorda en grundlagsändring i den af

herr Lithander åsyftade riktning, som därigenom i många fall med hänsyn

till statsregleringarna skulle uppstå svårigheter, hvilka nu genom de

gemensamma voteringarna kunna undvikas. Fyra årtiondens erfarenhet

talar också till förmån för den gemensamma omröstningens användande

i bevillningsfrågor, därest icke en begränsning i dess tillämpande i något

särskild! fall kan anses äga starka skäl för sig.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

1) att Riksdagen må, med anledning af herr Hugo

Tamms förevarande motion, antaga att hvila till vidare

grundlagsenlig behandling följande förslag till ändrad

lydelse af § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen:
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

21

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Regeringsformen.

§ 71.

På enahanda sätt förfares jämväl

där Kamrarne sig icke förena om

grunderna för någon bevillning, sättet

för deras tillämpning, eller bevillningens

fördelning till utgörande.

§ 71.

På enahanda sätt förfares jämväl

där Kamrarne sig icke förena

om grunderna för någon bevillning,

sättet för deras tillämpning, eller

bevillningens fördelning till utgörande;

dock att, då bevillning för inkomst

eller förmögenhet skall utgöras

efter progressiv skala, båda Kamrarnes

sammanstämmande beslut erfordras

i fråga om skatteskala, olika skattesatser

för inkomst eller förmögenhet

af olika slag, den procmt af inkomst

eller förmögenhet, hvartill skatten högst

må uppgå, samt skattefrihet eller lindring

i skatt för viss inkomst eller

förmögenhet.

Riksdagsordningen.

§ 65.

När, i fråga om statsutgifter eller

bevillning, eller om reglementariska

föreskrifter för Riksbanken, dess inkomster

och utgifter, eller om ansvarsfrihet

för Fullmäktige i Riksbanken,

eller om Riksgäldskontorets

styrelse och förvaltning, inkomster

och utgifter, Kamrarne fatta stridiga

beslut, som ej uppå vederbörligt

§ 65.

När, i fråga om statsutgifter eller

bevillning, med det undantag, hvarom

i regeringsformens 71 § förmäles, eller

om reglementariska föreskrifter för

Riksbanken, dess inkomster och utgifter,

eller om ansvarsfrihet för Fullmäktige

i Riksbanken, eller om Riksgäldskontorets

styrelse och förvaltning,

inkomster och utgifter, Kam
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottet Utlåtande N:o 8.

(Nuvarande lydelse:)

utskotts förslag varda sammanjämkade,

skola bägge Kamrarne hvar

för sig rösta om de olika beslut,

hvari hvardera förut stannat; kommande

den mening, som därvid erhåller

de flesta ledamöters af båda

Kamrarne sammanräknade röster, att

gälla såsom Riksdagens beslut. För

att vid sådan omröstning förekomma

lika antal röster, skall i Andra Kammaren

afläggas och förseglas en sedel,

hvilken, i händelse de öfrige

sammanräknade rösterna utfalla lika,

öppnas och afgör frågan. År pluralitet

redan vunnen, bör den aflagda

sedeln ouppbruten genast förstöras.

(Föreslagen lydelse:)

rarne fatta stridiga beslut, som ej

uppå vederbörligt utskotts förslag

varda sammanjämkade, skola bägge

Kamrarne hvar för sig rösta om de

olika beslut, hvari hvardera förut

stannat; kommande den mening, som

därvid erhåller de flesta ledamöters

af båda Kamrarne sammanräknade

röster, att gälla såsom Riksdagens

beslut. För att vid sådan omröstning

förekomma lika antal röster,

skall i Andra Kammaren afläggas

och förseglas en sedel, hvilken, i

händelse de öfrige sammanräknade

rösterna utfalla lika, öppnas och

afgör frågan. År pluralitet redan

vunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten

genast förstöras.

2) att herr Lithanders förevarande motion icke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 mars 1905.

På utskottets vägnar:

HUGO BLOMBERG.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

Reservation

99

<5 0

åt'' herrar af Callerholm, Eloivson, Johnsson. Nydal, Jansson, Bergström,

Barm och Staaff, hvilka ansett, att utskottets utlåtande och hemställan

bort hafva följande lydelse:

»Enligt bestämmelserna i riksdagsordningen jämte förordningen om

landsting utgå Riksdagens båda kamrar ifrån de röstberättigade utan afseende

på stånd eller klasser. Kamrarna äro alltså att anse såsom representerande

svenska folket i dess helhet. Detta gäller närmast Riksdagen

såsom ett helt. Men i själfva verket är hvarje enskild riksdagsman också

att betrakta såsom representant för alla medborgares intressen.

A andra sidan har man, på grund af den dubbelt indirekta valprocedur,

hvarur Första Kammarens sammansättning framgår, äfvensom på

grund af de skärpta villkoren för valbarhet, betecknat Första Kammaren

såsom företrädande den förmögenhetens konservatism, som skulle verka

modererande i afseende på samhällsutvecklingens hastighet. Andra Kammaren

åter anses såsom företrädesvis folkvald, just med anledning däraf,

att dess sammansättning i allmänhet framgår omedelbart ur de primära

valkorporationerna samt att de ekonomiska valbarhetsvillkoren kunna relativt

lättare uppfyllas.

Beträffande beskattningsrätten synes det vara en inom det europeiska

statslifvet erkänd grundsats, att den afdelning af riksförsamlingen — Underhuset,

Deputerade Kammaren, Andra Kammaren — som på grund af valsättet

och valbarhetsvillkoren står i närmaste beröring med folket i dess

helhet, har i verkligheten ett större inflytande på skattebevillningen. Uti

flera af de förslag till representationsförändring, hvilka under tiden från

1809 till 1863 framkommo, utgick man från den förutsättningen, att

själfva författningen skulle i afseende å beskattningen gifva en gynnad

maktställning åt den del af riksförsamlingen, som skulle motsvara vår nuvarande

Andra Kammare. Uti motiveringen till de bestämmelser, som i

nu gällande riksdagsordning äro gifna angående gemensamma omröstningar,

har till statsrådsprotokollet den 5 januari 1863 anförts, att någon grundad

anmärkning emot anordningen med gemensamma omröstningar icke

kunde hämtas därifrån, att Andra Kammaren genom sitt större antal ledamöter

finge större inflytande på utgången än den Första. Tidtals kan

emellertid — såsom redan riksdagsordningens skapare framhåller — sammanräkningen

af de båda kamrarnas röster vara en åt Första Kammaren

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

mcdgifven förman, som kan vara af ett afgörande inflytande, så ofta dess

majoritet är mera kompakt än Andra Kammarens. Erfarenheten bekräftar

äfven detta sakförhållande. 1 fråga om statsutgifter har exempelvis under

tioårsperioden 1894—1908 på den gemensamma omröstningens väg Första

Kammaren mot den Andra genomdrifvit beviljandet af något mer än

39,000,000 kronor, under det att Andra Kammaren mot den Första genomdrifvit

beviljandet af i rundt tal 113,000 kronor.

Visar sålunda erfarenheten, att Andra Kammaren ingalunda missbrukat

sin maktställning, när det gällt att besluta om statens utgifter,

lärer man å andra sidan ej heller kunna tillvita densamma att hafva gjort

sig skyldig till något dylikt missbruk vid besluten om åvägabringandet af

de medel, som varit behöfliga för utgifternas täckande.

Utskottet håller därför fast vid den principiella synpunkt, enligt hvilken

det i grundlagen stadgade institutet gemensam omröstning åt den

talrikare Andra Kammaren medgifver en viss öfvervikt i afseende på

skattebe vi Ilningen. Nämnda öfvervikt, som varit af Rikets Ständer år

1865 afsedd, har sin förklaring och sitt berättigande däruti, att Andra

Kammaren, i följd af sättet för dess bildande, i högre grad stöder sig på

flertalet skattdragande.

Med ofvan uttalade uppfattning af grunderna för beskattningsrättens

utöfvande, har utskottet uti den af herr Hugo Tamm inom Första Kammaren

väckta motionen angående ändringar i § 71 regeringsformen och

§65 riksdagsordningen icke funnit giltiga skal anförda för en begränsning

af det genom gällande grundlag fastställda området för de gemensamma

omröstningarna.

Utskottet får sålunda hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.»

Herrar Behn och Hammarskjöld hafva begärt få här antecknadt, att

de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Herr Säve har anhållit om anteckning å utlåtandet därom, att lian

icke deltagit i ärendets slutliga behandling.

CENT!*ALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 19 0C.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.