Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen.
1905-03-20 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1905:5, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.
1
Sr:«s» ®.
Ank. till Riksd. kansli den 23 mars 1905, kl. 3 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner
om ändrad lydelse af § 71 regeringsformen och § 65
riksdagsordningen.
Uti en inom Första Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hän- Herr Tumme
visad motion, n:o 33, har herr Hugo Tamm föreslagit, att Riksdagen måtte moiionför
sin del besluta, att § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen
skola erhålla följande ändrade lydelse:
Regeringsformen.
§ 71.
På enahanda sätt förfares jämväl, där Kamrarne sig icke förena om
grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning eller bevillningens
fördelning till utgörande; dock att, då fråga är om bevillnings utgörande
efter progressiv skala eller med olika skattesatser för olika slag af
inkomst eller förmögenhet, bägge Kamrarnes sammanstämmande beslut erfordras
för fastställande eller ändring af bestämmelser rörande skatteskala, förhållandet
mellan skattesatser för inkomst eller förmögenhet af olika slag, den procent
af inkomst eller förmögenhet, hvartill skatten högst må uppgå, skattefrihet för
viss inkomst eller förmögenhet samt taxeringsmyndigheternas sammansättning.
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 3 Sami, 5 Höft. (N:o 5.) 1
2
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.
Riksdagsordningen.
§ 65.
När i fråga om statsutgifter eller bevillning, med det undantag, hvarom
i regeringsformens 71 § förmäles, eller om reglementarisk^ föreskrifter
för Riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller om ansvarsfrihet för Fullmäktige
i Riksbanken, eller om Riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,
inkomster och utgifter, Kamrarne fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt
utskotts förslag varda sammanjämkade, skola bägge Kamrarne hvar
för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut stannat; kommande
den mening, som därvid erhåller de flesta ledamöters af båda Kamrarne
sammanräknade röster, att gälla såsom Riksdagens beslut. För att vid
sådan omröstning förekomma lika antal röster, skall i Andra Kammaren
afläggas och förseglas en sedel, hvilken, i händelse de öfrige sammanräknade
rösterna utfalla lika, öppnas och afgör frågan. År pluralitet redan
vunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras.
Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:
»Vid behandlingen af Kung!. Maj:ts till 1902 års riksdag aflåta a proposition
angående inkomstskatt uttalade bevillningsutskottet den mening,
att de viktigaste grunderna för denna skatt borde undandragas de gemensamma
voteringarna inom Riksdagens bägge kamrar. Utskottets yttrande
i denna del föranledde icke till något Riksdagens beslut, men Första Kammaren
beslöt för sin del, att i Riksdagens skrifvelse till Kungl. Maj:t borde
ingå följande uttalande:
»Till de af Riksdagen hittills gjorda erinringar rörande förslagets innehåll
och skattens anordnande kan läggas ännu en anmärkning, som gäller
förslagets konstitutionella form. Det är naturligt, att en inkomstskatt,
hvilken efter skilda grunder och i olika hög grad beskattar olika inkomstarter,
måste föranleda många och starka rneningsstrider. Önskvärdt vore
därför, att sagda grunder, äfvensom den därmed sammanhängande progression
sskal an, vunne större fasthet, än den för afgörande af bevillningsfrågor
stadgade ordning lämnar. Riksdagen vill alltså såsom sin mening
uttala, att Kungl. Maj:t måtte förelägga en kommande Riksdag förslag till
sådan ändring i regeringsformen och riksdagsordningen, att de allmänna
grunderna för taxering af inkomst enligt en inkomstskatteförordning icke
måtte kunna ändras i annan ordning än genom båda kamrarnas samstämmiga
beslut, under det att Riksdagen förbehålles att inom de på sådant
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.
3
sätt angifna gränser, enligt de regler, som gälla för bevillningens reglerande,
bestämma skattebelopp och lämna öfriga föreskrifter.»
I anslutning härtill får jag härigenom till Riksdagens pröfning framlägga
ofvan angifna förslag till ändring i § 71 regeringsformen och § 65
riksdagsordningen.
Jämsides med de moderna staternas alltjämt ökade skattebehof har
kraf på ombildningen af den direkta statsbeskattningen alltmera gjort sig
gällande, och man har inom åtskilliga länder nedlagt ett betydande arbete
på ifrågavarande område I allmänhet har man bibehållit gamla direkta
skatter, som vuxit in i den allmänna uppfattningen och som stundom just
därför, att de äro gamla, icke kännas tryckande, men i fråga om nya skatter
har man i flera länder sökt genomföra systemet af skatt å ren inkomst
och å förmögenhet. Äfven i Sverige har man, sedan grundskatteafskrifningen
ägt rum, måst gripa sig an med ombildning af den direkta beskattningen
och i inkomstskatteförordningen upptagit de grunder, som i de
nyare utländska skattelagarna vunnit tillämpning.
Den uppgift, som föreligger för lagstiftningen rörande inkomstbeskattningen,
är i flera afseenden svårare, än lagstiftning på andra områden.
Detta beror dels på frågornas egen beskaffenhet, dels ock därpå, att de så
nära beröra de enskilda ekonomiska intressena. Man bör därför så vidt
möjligt förebygga, att betydliga förändringar i skattelagarna kunna ske
efter otillräcklig pröfning och till förmån för ensidiga intressen.
Den allmänna principen för de moderna skattelagarna är, att skatten
fördelas efter de skattskyldiges skatteförmåga, men då inga objektiva grunder
finnas för att väga den enes skatteförmåga i förhållande till den andres,
blir skattens fördelning en mycket svår och mycket grannlaga uppgift.
Med öfvergifvande af lika beskattning å all slags inkomst och antagande
af progression i beskattningen står man inför en mängd frågor, som kunna
afgöras på många olika sätt.
Om man antager den grundsatsen, att inkomst af förmögenhet, där
densamma uppbäres jämte inkomst af arbete eller eljest är större, än som
motsvarar hvad som erfordras till nödigt lifsuppehälle, bör beskattas högre
än inkomst af arbete, har man att afgöra, i huru mycket högre grad man
har att belasta den förra, liksom äfven huruvida visst slag af förmögenhet
skall beskattas högre än annan förmögenhet. Vid progressiv beskattning
kan progressionen göras lindrig eller stark; den kan bestämmas så, att den
ej betydligt skiljer sig från den proprotionella beskattningen, men den
kan ock stegras så, att skatten uppslukar större delen af inkomsten. Lag
-
4
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.
stiftningen har därför att bestämma progressionsskalan och vid hvilken
procentsats progressionen skall upphöra. Å andra sidan skall bestämmas
om skattefrihet för existensminimum och skatteafdrag för den ringare inkomsten.
Härtill komma åtskilliga andra frågor, såsom då särskild förmögenhetsskatt
införes vid sida om inkomstskatt, om det förhållande, i
hvilket dessa skatter skola stå till hvarandra, om rätten till afdrag för
räntor och omkostnader m. in.
Vid afgörandet af dessa invecklade och grannlaga spörsmål är det
af största vikt, att icke ett parti inom Riksdagen, om än aldrig så betydande,
kan vinna makt att ensamt fälla utslaget. Det är nämligen nödvändigt,
att Riksdagen vid utöfvande af beskattningsrätten tager hänsyn
till alla berättigade intressen och tillser, att skattebördan rättvist fördelas,
sa att skattepolitiken i sin mån stöder, men ej försvagar landets ekonomiska
krafter.
Emellertid kan det ej undvikas, att inom en representation klassintressen
och partiintressen komma att göra sig gällande äfven i beskattningsfrågor.
Det ligger på sätt och vis i sakens natur, då dessa frågor så
nära beröra hvars och ens ekonomiska intresse. Men om erfarenheten
har visat, att så hittills varit förhållandet, finnes anledning att befara, att
striderna på detta område framdeles blifva ännu skarpare än hittills. Därvid
må först beaktas, att den direkta beskattningen antagligen hädanefter
kommer att spela en större roll än hittills och att genom införande af de
nyare principerna för inkomstbeskattning en stor mängd nya tvistefrågor
uppförts på dagordningen. Man kan vidare ej förbise, att de i och för
sig berättigade sträfvanden, hvilka nu göra sig gällande med yrkande, att
de direkta skattebördorna skola till största delen hvila på de förmögnaste
klasserna och de stora affärsföretagen, hafva en tendens att vilja genomföra
dessa principer längre, än som öfverensstämmer med rättvisa och
statsklokhet. Man kan ej heller lämna ur räkningen, att den socialistiska
samhällsåskådning, som äfven i vårt land söker tränga sig fram, särskildt
riktar sig emot den privata äganderätten till fast egendom och därför
konsekvent måste arbeta på att genom ytterligt hård beskattning af fastighet
tillföra staten så stor del af egendomens afkastning som möjligt.
Det bör härvid framhållas, att de största olägenheterna och vådorna
af eu orättvis eller oklok fördelning af skattebördorna icke bestå däruti,
att enskilda skattskyldiga blifva obilligt beskattade, utan däruti, att en
oriktig skattepolitik kan hämma landets ekonomiska utveckling. Man
riskerar därigenom, att det rörliga kapitalet, som flyttas lättare än något
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.
5
annat, drager sig bort från vårt land och att industriens ställning genom
eu alltför hård beskattning försvåras i så hög grad, att den går tillbaka
eller delvis öfverflyttas till andra länder. Ett dylikt resultat, hvarpå
exempel från annat håll ej saknas, vore för vårt kapitalfattiga land i hög
grad ödesdigert.
Under sådana förhållanden måste det vara af vikt, att lagstiftningen
rörande beskattningsrätten lämnar garantier för, att skattelagarna ej blifva
beroende af önskningarna och anspråken hos en inom representationen
öfvermäktig samhällsklass. Då vid hvarje beslut rörande beskattningsväsendet
bör tillses, att det allmänna intresset blir tillgodosedt, ligger det
nära till hands att tänka sig, att regeringen, som är skyldig att opartiskt
väga olika intressen emot hvarandra och på grund af sin ställning måste
bedöma dessa från annan synpunkt än kämpande partier, skulle äga samma
ställning i fråga om beskattningslagar som i fråga om lagstiftning å andra
områden, där regering och representation gemensamt besluta. I åtskilliga
konstitutionellt styrda länder äger regeringen sådan befogenhet. Om man
emellertid i ett land, där regeringen hittills varit utesluten från hvarje
deltagande i beskattningsrätten, för så vidt angår bevillningen, icke ifrågasätter
att lämna regeringen rätt därtill, så framstår så mycket mera angelägenheten
af att skattefrågor så behandlas inom representationen, att
genomgripande förändringar ej kunna genomdrifvas af ett ensidigt klassintresse.
Enligt våra grundlagar tillhör beskattningsrätten till sin hufvudsakligaste
del Riksdagen. Stanna bägge kamrarne i olika beslut rörande
någon skatt, som är af bevillnings natur, skall genom gemensam votering
fastställas icke blott skattebeloppet, utan äfven skattens fördelning.
Dessa stadganden äro eu egendomlighet för vårt land. I de flesta
andra länder, äfven med republikanskt styrelsesätt, gäller, att beskattningslagar
liksom andra lagar erfordra sammanstämmande beslut af bägge
kamrarne; det allmänna erkännandet af skattelagsteorien och det ömsesidiga
vetot rörande skattelagar synas ådagalägga, att man funnit detta
system gagneligt.
Rörande den utländska lagstiftningen hänvisar jag till en såsom bilaga
till denna motion fogad redogörelse.
Om man hos oss går något litet tillbaka i tiden, så finner man, att
största delen af de direkta skatterna voro ordinarie skatter och att dessa
ej kunde rubbas utan bägge kamrarnes öfverensstämmande beslut, hvaremot
den allmänna bevillningen var af mera underordnad finansiell bety
-
6
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o o.
delse. Numera utgöra däremot den allmänna bevillningen och inkomstskatten
den hufvudsakliga delen af den direkta beskattningen.
Äfven om de hittills gällande bestämmelserna för fastställande af de
grunder, enligt hvilka bevillning för inkomst skall utgå, icke medfört
några olägenheter, kan man ej förbise, att införandet af de nya principer
i afseende å inkomstbeskattningen, hvarom ofvan talats, gör beskattningsrätten
till ett ännu skarpare vapen i ett partis hand, än den hittills varit.
Man har skäl att befara, att med hos oss gällande stadganden om skattefrågors
behandling skattelagstiftningen kan blifva ett föremål för ständiga
strider och ständiga rubbningar, allt efter de olika partigruppernas Övervikt.
Det måste därför synas i hög grad önskvärdt, att omkastningen i
beskattningslagarna icke må kunna i en hastig vändning göras genom gemensam
votering i kamrarna.
Önskvärdheten af en sålunda ändrad ordning för beskattningsfrågors
afgörande framträder ännu tydligare för den händelse, att en väsentlig
utsträckning af valrätten till Riksdagens Andra Kammare kommer till
stånd. En dylik utsträckning af rösträtten skulle efter all sannolikhet
verka därhän, att valen till Ändra Kammaren i väsentlig mån blefve bestämda
af andra folkklasser, än vid representationsreformens genomförande
afsågs. Det kan därför inträffa, att denna kammare kan erhålla en öfverväldigande
majoritet af män, som själfva hafva föga känning af den direkta
skattebördan eller som anse sig förpliktade att i allt förfäkta de klassers
intressen, som icke af dessa skatter beröras. Om denna majoritet lyckas
uppnå sådan styrka, att den kan bestämma Riksdagens beslut i gemensam
votering, skulle den jämvikt i beskattningsfrågor, som 1863 års grundlagsförslag
ville bereda inom Riksdagen genom stadgandet om samfälld
votering, blifva betänkligt rubbad.
Hvar och en erkänner, att reformer på beskattningsväsendets område
äro behöfliga, och det är likaledes en allmän uppfattning inom alla klasser,
att en proportionsvis starkare belastning af den större förmögenheten
och den större inkomsten är inom vissa gränser fullt befogad. Ehuru
man därför ej vill uppställa hinder emot tidsenliga reformer i detta afseende,
är det en berättigad fordran, att beskattningsfrågor må afgöras
efter verkligen opartiskt öfvervägande af olika samhällsklassers behof
och intressen, och att ej någon viss samhällsklass erhåller ett alltför starkt
inflytande, än mindre en bestämmande makt öfver skattelagstiftningen.
Den af Riksdagens bägge kamrar antagna förordningen om inkomstskatt
innebär ett stort steg i den riktning, som ofvan angifvits. Progres
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.
7
sionen i inkomstbeskattningen är hos oss högre än i andra länder, där
den direkta beskattningen är grundad på samma principer. Under det
att i Preussen och Sachsen progressionen stannar vid 4 procent och i
Österrike närmar sig 5 procent, utan att fullt uppnå denna siffra, samt i
Danmark enligt inkomstskattelagen af 1903 sträcker sig till högst 21/2
procent af inkomsten, utgör hos oss skatten för den högst beskattade inkomsten
5 procent, om man sammanräknar den allmänna bevillningen och
inkomstskatten. Det är ej min afsikt att föreslå någon lagförändring, hvarigenom
någondera af Riksdagens kamrar skulle kunna genom ett ensidigt
beslut rubba de bestämmelser i fråga om inkomstbeskattning, som nu
gälla. Men det är min mening, att en ytterligare belastning af den större
inkomsten eller en förändring, hvarigenom visst slag af inkomst eller förmögenhet
beskattas högre än annat slag, ej må kunna ske utan bägge
kamrarnas sammanstämmande beslut. Eu för samhället lycklig utveckling
af beskattningsväsendet skall bäst befrämjas, om de bägge kamrarna
få tillfälle att sammanjåmka sina meningar, utan att någondera kan erhålla
ett öfverväldigande inflytande. Därigenom vinnes trygghet mot
genomdrifvande af omogna reformplaner, men sådana förändringar, som
öfverensstämma med rättvisa och billighet samt uppbäras af en stadgad
allmän mening inom samhället, kan ingen kammare motsätta sig, och detta
gäller i högre grad rörande beskattningsväsendet, än då det är fråga om
lagstiftningen i öfrigt. Erfarenheten från andra länder, där den öfre kammaren
bar veto i beskattningsfrågor liksom i annan lagstiftning, bestyrker
denna uppfattning. Skattelagstiftningen har där utvecklat sig i tidsenlig
riktning och i öfverensstämmelse med den allmänna uppfattningen
hos folket.
Vid yrkandet om förändringar i sättet för fastställande af bevillning
för inkomst eller förmögenhet bör man emellertid ej gå längre, än som
under förhandenvarande förhållanden kan anses vara alldeles nödvändigt.
I fråga om den sedan gammalt utgående allmänna bevillningen, som lika
beskattar alla slag af inkomst och som utgår proportionellt, bör därför
icke ifrågasättas någon förändring, liksom ej heller någon ändring bör ske
i Riksdagens sätt att genom samfälld votering bestämma det skattebelopp,
som skall genom allmän bevillning eller genom inkomst- eller förmögenhetsskatt
uttagas.
Däremot är det i fråga om inkomstskatt, som utgår progressivt eller
med olika skatt för olika slag af inkomst, angeläget, att de viktigaste
grunderna för beskattningen icke må kunna förändras genom samfälld vo
-
8
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.
tering. De bestämmelser, som här åsyftas, gälla den progressiva skatte-,
skalan, förhållandet mellan skattesatser för olika slag af inkomst, den
procent, hvartill skatten högst må uppgå, det belopp, som är fritt från skatt,
äfvensom taxeringsmyndigheternas sammansättning. För beslut angående
dessa hufvudgrunder för inkomstskatt bör enligt min uppfattning erfordras
sammanstämmande beslut af Riksdagens båda kamrar. Då antagligt är,
att fråga om införande af förmögenhetsskatt äfven hos oss, liksom i andra
länder, kommer att bringas å bane, och starka skäl tala för at-t införa en
sådan skatt såsom ett komplement till den rena inkomstskatten, bör stadgas,
att kamrarnas sammanstämmande beslut erfordras äfven för fastställande
af motsvarande grundläggande bestämmelser för en dylik skatt».
Vid denna motion har fogats en så lydande bilaga:
»P. M.
angående inom vissa främmande länder gällande stadganden rörande
beskattningsfrågors behandling inom representationen. I
I England fattas alla beslut i finansiella frågor, såväl rörande inkomster som
utgifter, i lagform. Både konung och öfverhus måste således äfven i dessa frågor
godkänna ett beslut äf underhuset, för att det skall blifva gällande. Lagformen är
emellertid härvidlag en formalitet; i verkligheten är det underhuset ensamt, som på
förslag af regeringen — dess egna förtroendemän — bestämmer öfver statens både
inkomster och utgifter.
Det är en alltsedan medeltiden gällande regel, att förslag i dessa ämnen endast
få väckas i underhuset; och detta prerogativ utvidgade underhuset genom sin ryktbara
resolution 1678 därhän, att öfverhuset endast har att oförändradt antaga eller
förkasta de finansiella lagförslag, som från underhuset öfversändas dit.
Af de engelska statsinkomsterna äro omkring sex sjundedelar, således den ojämförligt
större delen, fasta, d. v. s. ordnade genom för obestämd framtid gifna lagar,
hvilka således äga bestånd, till dess de ändras på behörigt sätt, alltså genom samstämmigt
beslut af underhus, öfverhus och konung. Endast en sjundedel af statens
inkomster, däribland förnämligast inkomstskatten och tetullen, bestämmes för ett år i
sänder. Den lag, som hvarje år utfärdas angående dessa rörliga inkomster, kallas finance
act. Klart är, att, när förslaget till denna finance act från underhuset kommer till öfverhuset,
detta sistnämnda icke kan annat än antaga detsamma. Ett förkastande skulle
ju medföra, att hvarken inkomstskatt eller tetull eller någon annan »rörlig» inkomst
under det ifrågavarande budgetåret finge upptagas, hvarigenom regeringen skulle sättas
ur stånd att hålla statsmaskineriet i gång.
Förhållandet gestaltar sig något annorlunda i afseende på de fasta statsinkomsterna.
Om ett förslag från underhuset till ändring af en lag rörande någon af dem
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.
9
blefve förkastadt af öfverhuset, komme nämligen inkomsten att fortfarande uppbäras
enligt de gamla reglerna. År 1860 utöfvade öfverhuset denna —: för öfrigt ytterst
sällan använda — makt. Underhuset hade antagit några lagförslag dels om höjning
af fastighets- och stämpelskatterna, dels om slopande af pappersskatten. Öfverhuset
gödkände de förra, men förkastade det senare. Pappersskatten skulle således mot underhusets
vilja fortfara att utgå. Detta väckte en storm af förbittring i underhuset,
som dock icke kunde påstå, att öfverhuset öfverskridit sin befogenhet. Sedan dess
har öfverhuset icke satt i fråga att utöfva sin vetorätt, hvarför den numera icke kan
anses äga egentlig praktisk betydelse.
Underhuset har alldeles öfvervägande makt jämväl i fråga om statsutgifterna, af
hvilka omkring tre åttondedelar äro ordnade genom stående lagar — så civillistan, räntor
på statsskulden och en hel del ämbetsmannalöner och pensioner — under det att de
öfriga lem åttondedelarna regleras hvarje år genom den s. k. appropriation act. Någon
finanslag i kontinental mening, innefattande ett öfverslag öfver statens alla inkomster
och utgifter, finnes icke i England.
Att underhusets maktfullkomlighet i finansfrågor icke lider någon inskränkning
genom konungens rätt till veto är bekant. Hans sanktionsrätt är ju i alla frågor rent
nominell.
Underhusets anspråk att allena bestämma öfver statens inkomster och utgifter
ger sig också uttryck i den särskilda form, som ingresserna till finance act och appropriation
act hafva. Det heter i den förra:
»We, Your Majesty’s most dutiful and loyal subjects, the Gommons of the United
Kingdom of Great Britain and Ireland, in Parliament assembled, . . . have freely and
voluntarily resolved to give and grant unto Your Majesty the several dufies hereinafter
mentioned», och i den senare:
»We, Your Majesty’s mest dutiful and loyal subjects, the Gommons of the United
Kingdom of Great Britain and Ireland, in Parliament assembled, towards making
good the supply which we have cheerfully granted to Your Majesty in this session
of Parliament, have resolved to grant unto Y7our Majesty the sum hereinafter mentioned.
» ''
I Danmark föreskrifver grundlagen, att hvarje år en finanslag, innehållande ett
öfverslag öfver statens inkomster och utgifter, skall åvägabringas. Därvid har underkammaren,
folketinget, det företrädet framför medkammaren, att regeringens förslag
först skall framläggas där; men när förslaget sedermera i det af folketinget antagna
skicket kommer till landstinget, har detta rätt att göra hvilka ändringar däri, strykningar
eller tillägg, som det kan finna för godt. Den möjligheten att de båda tingen
äfven efter de grundlagsstadgade sammanjämkningsförsöken icke skulle bli ense om en
finanslag, har författningen ej förutsett. Som bekant har konungen i sådant fall användt
sin provisoriska lagstiftningsmakt.
Finanslagen innehåller som nämndt ett öfverslag öfver statens inkomster och utgifter
för ett budgetår. Men ordnandet af inkomstkällorna, t. ex. reglerna för tulloch
stämpelafgifter, inkomstskatt o. s. v., sker genom särskilda lagar, gifna för obestämd
tid. Och i afseende på dessa skattelagar finns icke någon föreskrift, att de
först skola framläggas i folketinget. I fråga om dem äro de båda tingen således fullt
likställda. Förslag till ändring i det bestående kunna utgå från hvilket af tingen som
helst, och någon ändring kommer ej till stånd utan bådas samtycke.
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 3 Sami. 5 Käft.
2
10
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.
Klart är, att det föreligger en frestelse för folketinget att söka få in bestämmelser
om skattegrunder och dylikt i själfva fmanslagen, öfver hvilken folketinget på
grund af sin ofvannämnda företrädesrätt har det öfvervägande inflytandet. Men det
ligger å andra sidan i såväl landstingets som konungens intresse att motsätta sig hvarje
sådant försök, som ju skulle medföra väsentliga inskränkningar i deras eljest fria pröfningsrätt
med afseende på beskattningsfrågor.
Om således genom den årliga linanslagen hvarken nya skatter införas eller gamla
slopas, så har den emellertid i afseende på skatterna den betydelsen, att de ej få
»uppkräkas», innan finanslagen är »vedtagen». Innebörden af detta stadgande är föremål
för tvist. I praktiken har man emellertid hittills i en eller annan form fått något
slags finanslag till stånd och därmed ansett sig berättigad att upptaga de bestående
skatterna.
I Belgien, hvars författning i många stycken tjänat till mönster för den danska,
är stadgadt, att kamrarna hvarje år skola votera budgeten och att på den alla statens
inkomster och utgifter skola uppföras. Men på samma gång bjuder den belgiska
grundlagen också, att skatterna skola bestämmas årligen; de lagar, som reglera dem,
förblifva icke i kraft mer än ett år, om de ej förnyas. I själfva verket finns emellertid
icke i Belgien en enda finanslag, innefattande alla statens inkomster och utgifter.
Man skiljer mellan ordinarie och extraordinarie utgifter och inkomster. De ordinarie
utgifterna för budgetåret bestämmas genom flera särskilda lagar, t. ex. en för statsskulden,
civillistan och riksdagskostnaderna, en för krigsministeriet, en för järnvägs-,
post- och telegrafministeriet o. s. v. De ordinarie inkomsterna fastställas genom en
särskild lag: budget des voies et moyens, i kraft af hvilken de genom särskilda lagar
ordnade inkomsterna fä upptagas. Utom dessa lagar om de ordinarie utgifterna och
inkomsterna ges årligen en speciallag om de extraordinarie.
Genom denna anordning blir regeringen fullkomligt beroende af representationen.
Inom denna kommer senaten visserligen i en mindre gynnsam ställning därigenom,
att efter engelskt mönster hvarje lag rörande statsinkomster eller statsutgifter i första
hand skall pröfvas och afgöras af representanternas kammare, men har i olikhet med
Englands öfverhus rätt att med ändringar antaga finansiella lagar, som från representanternas
kammare öfversändas dit. Någon utväg att genom gemensam votering eller
på annat sätt slita mellan kamrarna uppkomna meningsskiljaktigheter finns icke. Representanternas
kammare har emellertid faktiskt en obestridlig öfvervikt, hvilket också
anses öfverensstämma med författningens anda.
I Holland är det icke blott finansfrågor, som af regeringen först skola framläggas
i andra kammaren, utan så måste ske med alla regeringsförslag. Först om
denna kammare i förändradt eller oförändradt skick antagit ett regeringens förslag,
kommer det under behandling i första kammaren, och denna har då bara att »en
bloc» antaga eller förkasta det. Så äfven i fråga om statens inkomster och utgifter.
Hvarje år måste regeringen framlägga förslag filt budget. Men denna framlägges icke
och antages ej heller såsom en lag, utan uppdelas i flera. De til! hvarje förvaltningsdepartement
hörande utgifterna bilda åtminstone en själfständig lag. I de årliga budgetslagarna
skola alla utgifter upptagas. Och i en särskild lag anvisas de inkomster,
som äro afsedda till täckning af utgifterna. Men det är icke som i Belgien, att skatterna
påläggas för ett år i sänder. De äro tvärtom ordnade genom stående lagar.
Dessa kunna icke ändras eller upphäfvas genom ensidigt beslut af någondera kammaren.
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.
11
Skulle den lag, hvarigenom inkomsterna anvisas till utgifterna, af ett eller annat skäl
icke komma till stånd, eller skulle en inkomst däri icke vara upptagen, upphörde
därför icke medborgarens skattskyldighet eller regeringens rätt att uppbära skatterna,
men de finge ej af regeringen användas till bestridande af utgifterna.
Preussens författning stadgar i art. 99: »Alla statens inkomster och utgifter måste
på förhand beräknas för hvarje år och upptagas på budgeten. Denna fastställes årligen
genom en lag.» Och i art. 100 heter det: »Skatter och afgifter till statskassan
få endast uppbäras, för så vidt de äro upptagna på budgeten eller anordnade genom
särskilda lagar.» Men samtidigt innehåller grundlagen i art. 109 den bestämmelsen,
att bestående skatter och afgifter få uppbäras, tills de ändras genom en lag. Och i
allmänhet ordnas skatter och afgifter genom särskilda och för obestämd tid gifna lagar.
Regeringen är således här mera tryggad gentemot representationen än t. ex. i
Belgien, hvars författning emellertid i många delar, äfven i budgeträtten, varit en förebild
för den preussiska. Äfven om en budgetlag i Preussen af ett eller annat skäl
icke skulle komma till stånd, saknar regeringen ändock icke medel till »statsstyrelsens
försvarliga förande».
Alla förslag i finansiella frågor, vare sig rörande inkomster eller utgifter, skola
först framläggas i deputerade kammaren, som därigenom får ett visst öfvertag öfver
herrehuset. Detta ökas i fråga om den årliga budgetlagen därigenom, att herrehuset,
liksom öfverhuset i England, endast har rätt att i dess helhet antaga eller förkasta
den. Denna inskränkande regel gäller däremot icke i afseende på andra finansiella
lagar, t. ex. skattelagar. Vid deras behandling har herrehuset rätt att framställa ändringsförslag.
Komma de båda husen härvidlag icke öfverens, förblir allt vid det gamla.
Under sådana förhållanden är det naturligt, att herrehuset strängt håller på, att själfva
budgetförslaget rensas från alla bestämmelser, som icke höra till öfverslaget öfver inkomster
och utgifter för finansåret, och att alla andra lagförslag, äfven sådana af finansiell
natur, sändas till herrehuset i den form, att de kunna afgöras hvart för sig.
I Österrike och Ungern har man i väsentliga delar efterbildat Belgiens budgeträtt.
Så skola både skatterna och budgeten bestämmas för ett år i sänder. Herrehuset i
Österrike intar i dessa frågor samma ställning som den belgiska senaten. Komma de
båda husen emellertid icke öfverens i afseende på enstaka budgetposter, så anses den
mindre summan beviljad. I Ungern åter är magnat-taffeln alldeles utesluten vid budgetlagens
åvägabringande.
Äfven Spanien, Portugal, Rumänien och Grekland hafva, om också med en eller
annan modifikation, anslutit sig till det belgiska mönstret.
1 Italien åter äro kamrarna mera likställda. Visserligen skola finansiella lagförslag
äfven där först framläggas i deputerade kammaren, men senaten har rätt att
göra hvilka ändringar däri, som den kan finna lämpliga. Och skattelagarna äro ej
årliga, utan äga bestånd tills de genom samstämmande beslut af båda kamrarna samt
konungen förändras. Klart är, att senaten begagnar sin makt med mycken moderation,
i synnerhet som den lider af den svagheten, att den helt och hållet är kungavald,
således beroende af regeringen. Man har emellertid ett och annat exempel på,
att senaten i beskattningsfrågor med framgång gentemot deputerade kammaren häfdat
sin mening.
I Frankrike är kamrarnas inbördes maktställning i finansiella frågor omtvistad.
För hvarje år skall budgeten beslutas, omfattande alla statens inkomster och utgifter.
12
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.
Innan den kommit till stånd, få inga skatter upptagas och inga utgifter göras. Vidare
fastslås uttryckligen i hvarje butgetlag, att blott sådana skatter, som däri äro
angifna, få af regeringen under ifrågavarande finansår uppbäras. Visserligen ordnas
skatterna vanligen genom speciallagar, de direkta repartitionsskatterna för ett år i
sänder, de öfriga för obestämd tid; men bemyndigandet att uppbära dem lämnas i regeln
genom budgetlagen. För öfrigt tillämpar man i Frankrike — i motsats till förhållandet
i de flesta andra länder — vid behandlingen af viktigare skattefrågor den
metoden att sammankoppla dem med själfva budgetlagen, något, som naturligtvis icke
befordrar dennas iordningställande i rätt tid.
Nu föreskrifves i författningslagen af den 24 februari 1875, art. 8, att »finanslagar
skola först föreläggas deputerade kammaren och af den beslutas» (les lois de
finances doivent étre, en premier lieu, présentées å la Chambre des députés et
votées par elle). Häraf framgår tydligt, att deputerade kammaren först skall fatta
beslut rörande ett skatte-, lån- eller anslagsförslag. Men kan senaten, när förslaget
kommer dit, göra hvilka ändringar däri, som den behagar? Därom äro meningarna
alltjämt delade.
Att senaten icke är inskränkt till att i sin helhet antaga eller förkasta ett
finansiellt lagförslag, är klart. Det erkännes också allmänt, att den har rätt att nedsätta
eller alldeles slopa en af kammaren föreslagen skatt eller utgiftspost. Däremot
har deputerade kammaren velat förneka senaten rätten att höja ett af kammaren beviljadt
anslag eller återuppföra på budgeten ett anslag, som kammaren strukit. Faktiskt
har emellertid senaten flera gånger drifvit sin vilja igenom äfven i sådana fall.
I Nordamerikas Förenta stater äro de båda husen i det hela likställda med hänsyn
till finansfrågor. Visserligen stadgar författningen i art. 1, sect. VII: 1, att »alla
förslag om anskaffande af inkomster skola väckas i representanternas hus», men den
tillägger på samma gång: »senaten kan föreslå eller medverka genom ändringar och
tillägg såsom vid andra förslag.» Någon enhetlig budgetlag finns heller icke. Utgifterna
bestämmas genom en hel del särskilda lagar (appropriation acts) och de olika
inkomstkällorna likaså. I verkligheten har till och med representanternas hus genom
arbetsordningen kommit i ett ofördelaktigare läge än senaten vid afgörandet af de
finansiella lagarna. Det händer mycket ofta, att senaten lyckas göra sin mening''
gällande. När ett finansiellt lagförslag i ändradt skick återsändes till representanternas
hus från senaten, brukar sessionen närma sig sitt slut. Kammaren bryr sig icke
ens om att taga kännedom om senatens ändringsförslag, utan förkastar dem utan vidare.
Senaten håller emellertid fast vid sin mening, och billen sändes till ett konferensutskott,
bestående af tre medlemmar från hvartdera huset. Detta har till uppgift
att åstadkomma ett samman)ämkningsförslag, och detta kommer vanligen att innehålla
de väsentligaste af senatens önskningsmål. Om detta sammanjämkningsförslag
skrider man därpå utan debatt till omröstning i båda husen, och i sessionens sista
timme kan det i själfva verket ej blifva tal om att förkasta det.
I de medelstora tyska staterna finner man budgeträttsliga bestämmelser af eu i
viss mån annan art än i de hittills nämnda. Skarpast framträder motsatsen i Bayern.
Dess grundlag stadgar i titel VII, §§ 3—5:
»Konungen inhämtar ständernas samtycke till upptagandet af alla direkta skatter,
liksom till upptagandet af nya indirekta pålagor eller till förhöjning eller förminskning
af de bestående.
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.
13
Efter landtdagens öppnande skall fördenskull en noggrann öfversikt öfver statens
såväl behof som samtliga inkomster framläggas för ständerna, som genom ett
utskott pröfva den och därefter skrida till öfverläggning om de skatter, som böra upptagas.
De till täckande af de ordinarie, ständiga statsutgifterna jämte dem, som med
bestämdhet kunna förutses, äfvensom till nödig reservfond erforderliga direkta skatterna
beviljas för två år i sänder.»
Som man häraf finner, skiljer författningen skarpt mellan beviljande af skatter
och pröfning af budgeten. Vid den sistnämndas tillkomst medverkar icke landtdagen
direkt. Den har beslutanderätt blott i fråga om skatterna. Detta framhäfves äfven i
ingressen till den bayerska finanslagen, där det heter:
»Vi hafva med riksrådskammarens och deputerade kammarens råd samt, hvad
upptagande af de direkta och förändring af de indirekta skatterna angår, med deras
samtycke beslutit» etc. Landtdagens beslutanderätt sträcker sig således icke ens till
alla statens inkomster.
Båda kamrarna äro äfven i de finansiella frågorna fullt likställda, med det undantaget,
att regeringens skatteförslag (»Anträge fiber die Staatsauflagen») först skola
framläggas för deputerade kammaren. Då de flesta skatter blott beviljas för den
tvååriga finansperioden, måste kamrarna komma till enighet i dessa frågor; annars
skulle regeringen stå utan tillräckliga medel för statsstyrelsens förande. Något säkert
medel att åstadkomma en sådan enighet stadgar dock ej den bayerska författningen.
I Sachsen är landtdagen enligt grundlagen förpliktad att bevilja de skatter, som
äro nödvändiga för täckande af statens behof. Men på samma gång har landtdagen
också rätt att besluta öfver regeringens utgifts- och inkomstförslag. Detta budgetförslag,
som uppgöres för två år, skall först framläggas i andra kammaren; men första
kammaren har rätt att göra de ändringar däri, som den behagar. Skulle kamrarna
efter vederbörliga förhandlingar icke lyckas att åstadkomma någon budget alls eller
blott en sådan, som regeringen icke ansåge sig kunna mottaga, har konungen rätt att
medelst en i lagtidningen införd förordning, som hänvisar till vederbörliga författningsbestämmelser,
för ytterligare ett år utskrifva och upptaga de för statens behof
nödvändiga pålagorna. Emellertid är han pliktig att senast sex månader före nämnda
års utgång inkalla en ny landtdag.
I Baden skall regeringen också för landtdagen framlägga den för två år gällande
statsbudgeten, innehållande ett öfverslag öfver inkomster och utgifter. I själfva
finanslagen beviljas samtliga ordinarie och extra ordinarie inkomster. Somliga inkomster
äro emellertid genom särskilda lagar bestämda för längre tid än budgetperioden,
men de direkta skatterna och en hel del indirekta ges blott för två år i sänder genom
finanslagen. Under de senare årtiondena har utvecklingen kraftigt gått i den riktningen
att stärka landtdagens makt i skattefrågor. En mängd viktiga indirekta skatter hafva
nämligen förändrats från fasta till rörliga. Förr bestämdes skattesatserna med afseende
på dem varaktigt genom lag, nu fastställas de genom finanslagen för blott två år.
Vid finansiella lagförslags behandling — såväl i afseende på utgifter som inkomster
— har andra kammaren i Baden större företrädesrättigheter än i Bayern och
Sachsen. Finansfrågor måste nämligen först framläggas i andra kammaren, och när
saken sedan kommer till första kammaren, har denna ej rätt att göra ändringar, utan
blott att antaga eller förkasta den i dess helhet. Skulle emellertid första kammaren
14
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.
förkasta ett af andra kammaren antaget och öfversändt finansförslag, så faller ej frågan
därför. Man sammanräknar nämligen då de i båda kamrarna afgifna ja-rösterna
och likaså nej-rösterna. I händelse röstetalet blir lika, har andra kammarens president
utslagsröst.
Äfven i Wurtemberg har landtdagen sig tillförsäkrad rätten att besluta om budgeten,
som också här är tvåårig. Och innan budgetlagen är antagen, har regeringen
ej rätt att göra utgifter eller upptaga skatter eller andra inkomster. Detta gäller äfven
om sådana skatter, som äro ordnade genom särskilda lagar.
Förslag i finansiella frågor kan icke utgå från landtdagen, utan endast från
konungen. Och alla sådana förslag — äfven skattefrågor — måste först framläggas
i andra kammaren. I det skick, som förslaget erhåller i denna kammare, skall det
underställas pröfning af första kammaren. Denna har därvid lika litet som Badens
och flera andra länders första kammare rätt att göra några ändringar däri; den får
blott antaga eller förkasta förslaget i dess helhet. Emellertid stadgar författningen
att, innan andra kammaren fattar definitivt beslut i frågan, en förtrolig öfverläggning
mellan de båda kamrarna (utan att protokoll föres eller beslut fattas) kan äga rum. Men
någon sådan lär i allmänhet icke förekomma.
Skulle andra kammarens beslut, som med angifvande af de där afgifna rösterna
för och emot öfverlämnats till första kammaren, af den sistnämnda förkastas, så afgöres
frågan genom sammanräkning af båda kamrarnas ja- och nej-röster liksom
i Baden.»
Herr IÅthanders
motion.
Till utskottet har äfven öfverlämnats en inom Första Kammaren af herr
P. Em. Lallander afgifven motion, n:o 31, däruti motionären föreslagit, att
Riksdagen behagade för sin del besluta, att ett tillägg, efter den formulering,
som konstitutionsutskottet kan komma att affatta, göres till § 65
riksdagsordningen af innehåll, att alla de statens inkomster, som härflyta
från direkta skatter, skola bestämmas endast genom kamrarnas sammanstämmande
beslut.
Herr Lithander har såsom skäl för sitt förslag anfört följande:
»Med anledning af Kung! Maj:ts nådiga proposition af den 27 januari
1905 om utvidgad rösträtt för val till Riksdagens Andra Kammare
anhåller jag få väcka följande motion och på samma gång fullgöra
ett åliggande, som står i sammanhang med den föreslagna rosträttsreformen.
Jag har lika litet nu som i min fjolårsmotion, till hvilken jag beder
att i allt få hänvisa, någon framställning att göra, som strider mot principen
allmän rösträtt, men vill dock fortfarande häfda, att, för ett lugnt
samhällslif och för beredande af lycka åt det svenska folket i dess helhet,
det är nödvändigt, att grunderna och bestämmelserna för den allmänna
rösträtten blifva med den försiktighet och rättvisa afvägda, att ingen
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.
15
samhällsklass blifver genom det nya rösträttssystemet förtryckt och tillbakasätta
Det är min orubbliga öfvertygelse, att det icke kan vara till
landets båtnad och icke heller vara öfverensstämmande med rättvisan, att
i Riksdagens Andra Kammare skulle komma att saknas representanter
för den stora medelklassen — bönder och småborgare, fabrikanter, handtverkare,
tjänstemän, handlande och sjöfartsidkare, m. fl. — som utgör
samhällets fasta, besinningsfulla. centrum: den medelklass, på hvilken
samhällets utveckling och fasthet i så högst väsentlig grad hvilar. En
kammare, sammansatt med en så långt gående ensidighet, att dessa
samhällselement blifva helt och hållet eller i det närmaste uteslutna, är
i stånd att utöfva ett långt gående förtryck mot öfriga berättigade samhällsintressen.
Det samhällselement, hvaraf kammaren enligt Kung!
Maj:ts förslag helt och hållet eller till den ojämförligt största delen skulle
komma att bestå, måste komma att gifva kammarens politik en ensidig
och mot öfriga samhällsklasser obenägen riktning. Den ekonomiska envåldsmakt,
som Andra Kammaren på grund af sin numerära öfvervikt
är i stånd att utöfva, skulle antagligen komma att i rikt mått begagnas
till befrämjande af de lägst beskattades vinning på det helas bekostnad,
och på detta sätt skulle de direkta skatterna komma att med mångdubbel
tyngd falla öfver näringsverksamheten i landet och de för dess bedrifvande
nödvändiga kapitaltillgångarna. På detta sätt kan landets hela
näringslif blifva förlamadt.
Det. är en särskild! beaktansvärd omständighet, som gör denna fara
hos oss rent af öfverhängande, för den händelse att allmän rösträtt utan
nödiga försiktighetsmått införes. Och detta är formen för de gemensamma
voteringar, af hvilka skatterna bero i händelse af kamrarnas skiljaktiga
beslut.
De ödesdigra följderna för landets kultur och ekonomiska bestånd,
som af detta voteringssätt kunna uppstå, ligga allt för mycket i öppen
dag för att behöfva genom någon längre bevisföring ådagaläggas. De
förtjäna att på det allvarligaste tagas i öfvervägande af samhällsordningens
och en sund statshushållnings vänner vid deras votum i rösträttsfrågan.
Särskildt skulle landets jordbruksnäring, som har minsta kraften att bära
onaturligt höjd beskattning, snart få att kämpa med oöfvervinneliga
svårigheter.
Vid införandet af allmän rösträtt kräfver alltså omtanken om landets
lyckliga framtid, att Andra Kammarens öfvervälde i bevillningsfrågor
upphör och jämvikt mellan kamrarna åstadkommes. Detta kan ske på
16
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.
Utskottats
rande.
så sätt, att alla beslut, som inverka på den direkta beskattningen, göras
beroende af kamrarnas sammanstämmande votum.
Hos näringsidkare i hela landet råder stor oro för att ett förbiseende
af denna näringarnas lifsfråga kan komma att äga rum vid rösträttsfrågans
förestående behandling, hvadan ett stort antal, öfver 1,300 undertecknare
ur olika näringsområden, under förliden oktober månad låtit till hans
excellens statsministern frambära en vördsam framställning i denna angelägenhet.
Det är mitt åliggande att äfven till Riksdagens kännedom och
behjärtande öfverlämna denna skrift, i hvilken nödvändigheten af förändrade
bestämmelser angående de gemensamma voteringarna i skattefrågan
är närmare motiverad. Jag fullgör detta medelst den bilaga, som
åtföljer denna motion.
Att, då Sverige genom händelsernas och agitationernas tillskyndelser
står inför eventualiteten af eu allmän och ogaranterad rösträtt, framställa
ett förslag, sådant som det jag här har äran frambära, det är en plikt mot
landets näringslif och ekonomiska välfärd, en skyldig gärd åt rättvisan
och ett steg till bevarande af ett sundt parlamentariskt lif. Förkastas
förslaget, så hafva Sveriges näringsidkare likväl det goda medvetandet,
att de i tid öppet och tydligt påpekat den staten och hela folket hotande
faran.»
Slutligen har motionären framhållit, att det skulle skapa en för allt
näringslif hämmande osäkerhet, om den direkta beskattningen under
ändrade representationsförkållanden kunde användas som ett politiskt maktmedel,
eller om den ej erhölle tillbörlig stabilitet, och att det skulle
verka ruinerande för näringarna, om den nu befintliga indirekta beskattningen
ersattes med direkta skatter.
Vid motionen har fogats den af motionären i det föregående omförmäida
bilaga, med afseende å hvilken utskottet hänvisar till motionen.
ytt'' Vid nästlidna års riksdag väcktes af herrar G. F. Östberg och Hugo
Tamm en motion, n:o 54, af enahanda innehåll som den af herr Tamm
nu afgifna. Med anledning af nämnda motion hemställde konstitutionsutskottet,
att Riksdagen måtte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling ett förslag till ändrad lydelse af § 71 regeringsformen och
§ 65 riksdagsordningen, hvilket .i hufvudsak anslöt sig till motionen.
Utskottets hemställan bifölls af Första Kammaren, men afslogs af Andra
Kammaren efter omröstning med 133 röster mot 75.
I sitt vid nästlidna års riksdag afgifna utlåtande med anledning af
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.
17
flen utaf herrar Östberg och Taram väckta motionen anförde konstitutionsutskottet
följande:
»Dä tvåkammarsystemet genom 1866 års riksdagsordning infördes i
vårt statsskick, fastslogs såsom ledande grundsats att åt de båda kamrarne
söka förläna eu jämbördig ställning i förhållande till hvarandra. Man utgick
från den uppfattningen, att, på samma gång en bestämd skillnad mellan
kamrarne borde förefinnas med hänsyn till deras politiska skaplynne, det
för en lugn samhällsutveckling vore nödvändigt, att ingendera kammaren
bereddes möjlighet att göra sin vilja ensidigt gällande i strid med den
andras. Rörande sättet för åstadkommande af ett Riksdagens beslut föreskrefs
sålunda, med tillämpning af nyssnämnda grundsats, i § 68 riksdagsordningen,
att »hvad Kamrarna sammanstämmande besluta, det vare Riksdagens
beslut». Därest kamrarne ej blifva om ett beslut ense, gäller såsom
regel, att frågan anses hafva för den riksdagen förfallit. Vissa frågor,
nämligen de, som angå statsreglering och bevillning samt riksbankens och
riksgäldskontorets förvaltning, ansågos dock vara af den natur, att de icke
borde eller ens kunde genom den ena kammarens afslag få förfalla. För
dessa ärendens afgörande stadgades i 1866 års riksdagsordning ett nytt
tillvägagångssätt, den gemensamma omröstningen, hvilken trädde i stället
för de förstärkta stats- och bevillningsutskotten under ståndsriksdagarnas tid.
Den form för åvägabringande af ett riksdagsbeslut i nyssnämnda frågor,
som den gemensamma omröstningen innebär, utgör onekligen eu viktig
faktor för genomförandet af en ordnad statsreglering. Emellertid har efter
det nya representationsskickets införande vårt skatteväsen undergått många
och genomgripande förändringar. Hvad det direkta skattesystemet beträffar,
bestå dessa förändringar icke blott däri, att de viktigaste af de
ordinarie skatterna efter hand blifvit upphäfda och ersatta genom en väsentligen
ökad bevillning (i riksstaten för år 1904 är den enda nu kvarstående
ordinarie skatten, nämligen mantalspenningarna, upptagen till ett
belopp af 780,000 kronor, under det bevillningarna finnas i samma års
riksstat uppförda med 134,965,000 kronor*), utan framträda äfven därutinnan
att eu ny skatteprincip, den s. k. progressiva skattemetoden, i
samband med antagande af en inkomstskatt, hvilken första gången beviljades
vid 1902 års riksdag och i riksstaten för år 1904 upptogs till
ett belopp af 10,500,000 kronor,** blifvit i skattesystemet införd.
* I riksstaten för år 1905 äro bevillningarna upptagna till ett belopp af 138,695,000 kronor,
** I riksstaten för år 1905 upptagen till ett belopp af 11,000,000 kronor.
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 3 Sami. 5 Käft.
3
18
Konstitutionsutskottets Utlåtande N-''o 5.
Den progressiva skattemetoden after, såsom bekant, att på ett mera
effektivt sätt, än som med användande af det proportionella beskattningssättet
är möjligt, träffa den verkliga skatteförmågan; och sitt hufvudsakliga
stöd hämtar metoden från den omständigheten, att en högre inkomst
anses böra tåla en jämförelsevis större skattebelastning än en lägre. Bestämmandet
af de grunder, på hvilka den progressiva beskattningen bör
hvila, såsom skatteskalan, olika skattesatser för olika slag af inkomst, den
procent af inkomsten, hvartill skatten högst må uppgå, skattefrihet för
viss inkomst in. m., utgör emellertid, såsom motionärerne framhållit, eu
uppgift af särdeles svårlöst beskaffenhet. Denna skatteform är därjämte
onekligen af den natur, att en mera ensidig tillämpning af densamma lätt
nog kan lända såväl den enskilde som samhället i dess helhet till afsevärd
skada. Den enskilde löper fara, att hans inkomster genom en oriktigt afvägd
progressiv skatt blifva högre beskattade än som motsvarar hans
bärkraft; och för samhället, hvars ekonomiska styrka väsentligen beror af
de särskilda samhällsmedlemmarnas välstånd, är denna skatts ändamålsenliga
anpassning i det hänseendet af betydelse, att landets näringar, dess
handel och industri vid en ojämn eller för stark beskattning af inkomsten
däraf lida men eller i sin utveckling hämmas. Det måste därför vara af
största vikt, att afgörandet af sådana principiella och djupt ingripande
skattespörsmål, som här äro i fråga, sker under former, som lämna trygghet
för, att de allsidigt pröfvas och med noggrann förtänksamhet bedömas.
En sådan trygghet kan enligt utskottets förmenande ej vinnas, därest icke
för Riksdagens beslut i dessa frågor påfordras samstämmighet mellan
kamrarne. Medger man åter, att afgörandet får ske genom gemensam
votering, synes det kunna befaras, att partier såväl inom de särskilda
kamrarne som inom Riksdagen i dess helhet under tider, då meningsskiljaktigheter
i förevarande frågor med större styrka än eljest göra sig
gällande, komma att till skada för enskilde eller det allmänna vid gemensam
omröstning drifva sin vilja igenom, liksom det ock kan tänkas
inträffa, att ett parti använder sin kanske tillfälliga öfvervikt vid eu
gemensam votering om dylika beskattningsfrågor till att utöfva en otillbörlig
inverkan på afgörandet af andra ärenden. Utskottet vill härvid
framhålla, att en ensidig tillämpning af det progressiva skattesystemet lika
väl kan hårdt drabba de i ekonomiskt afseende mindre väl lottade samhällsmedlemmarna
som de i sådant hänseende bättre ställda. Hvarje
ändring i skattelagstiftningen, som icke betingas af förhandenvarande sakförhållanden,
måste därjämte i och för sig bidraga till att väcka miss
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
19
troende till berörda lagstiftning och att bereda ökade svårigheter vid
skattens uttagande.
Det synes ur nu nämnda synpunkter både principiellt riktigt och
politiskt klokt att vidtaga de af motionärerne föreslagna grundlagsändringarna;
och genomförandet af desamma synes utskottet så mycket mera
angeläget, som den progressiva beskattningsprincipen sannolikt kommer
att i än vidsträcktare omfattning än hittills skett beredas utrymme vid
eu framtida fullständigare omgestaltning af vårt direkta skatteväsen.
Genom den inskränkning i den gemensamma voteringens användande,
som af motionärerne sålunda ifrågasatts, införes i våra grundlagar ingen
egentlig nyhet. Inskränkningen innebär endast ett fullständigare fasthållande
vid den allmänna grundsats, som i det föregående är berörd, att
samstämmighet mellan kamrarne erfordras för åstadkommande af ett Riksdagens
beslut, och har sin naturliga grund däri, att stadgandet om gemensam
votering genom Riksdagens åtagande af en på progressiva grunder
byggd bevillning kommit att tillämpas på förhållanden, som af grundlagsstiftaren
vid stadgandets tillkomst icke varit förutsedda. Härvid är
ock att märka, att äfven enligt motionärernes förslag åtskilliga beslut
beträffande progressiv beskattning skulle kunna fattas genom gemensam
votering, hvartill kommer, att, därest kamrarne stanna i olika beslut angående
de från den gemensamma voteringen undandragna frågor, vederbörande
utskott ju alltid enligt § 68 riksdagsordningen har att före det
definitiva beslutets fattande söka sammanjämka de skilda meningarna.
Beträffande den af motionärerne föreslagna lydelsen af § 71 regeringsformen
har utskottet ansett, att beslut icke blott om skattefrihet,
utan äfven om lindring i skatt, som utgöres efter progressiv skala, bör
undandragas gemensam votering, hvaremot utskottet icke funnit lämpligt,
att bland de i paragrafen angifna frågor, för hvilkas afgörande kamrarnes
sammanstämmande beslut skulle erfordras, upptaga jämväl taxeringsmyndigheternas
sammansättning, då dessa myndigheter äfven hafva att taga
befattning med taxeringen för den skatt, som utgår såsom allmän bevillning.
De ändringar, som af utskottet i öfrigt vidtagits, afse att begränsa
de ifrågasatta bestämmelserna att gälla endast den progressiva beskattningen.»
Konstitutionsutskottet vid innevarande års riksdag har icke funnit
anledning att frångå den af utskottet vid 1904 års riksdag uttalade uppfattning
i denna fråga; och utskottet anser sig sålunda böra, under åberopande
af de skäl, som af utskottet vid nämnda riksdag anfördes, förnya
20
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5,
sin då gjorda hemställan med afseende å de grundlagsändringar, som
omhandlas i herr Tamms motion.
Om utskottet sålunda funnit vägande skäl föreligga för genomförande
af en reform i det af herr Tamm angifna syfte, har utskottet däremot
icke ansett sig böra tillstyrka bifall till det af herr Lithander väckta
förslag, att alla de statens inkomster, som härflyta från direkta skatter,
skola bestämmas endast genom kamrarnes sammanstämmande beslut. Att
ändra den nu grundiagsstadgade formen för åstadkommande af ett Riksdagens
beslut i frågor rörande de bevillningar, hvilka kunna anses såsom
direkta skatter, i de fall då kamrarne stanna i olika meningar, synes
utskottet icke blott obehöflig! utan äfven särskild! ur praktisk synpunkt
betänkligt. Endast med afseende å sådan bevillning, som skall utgöras
efter säregna normer — såsom den progressiva beskattningen — därvid
skattebördans rättvisa och lämpliga fördelande måste med stor försiktighet
och omtänksamhet pröfvas och bestämmas, kan och bör enligt
utskottets mening det nu använda sätt för åvägabringande af ett Riksdagens
beslut oaktadt kamrarnes skiljaktiga meningar öfvergifvas. Och utskottet finner
så mycket mindre anledning att förorda en grundlagsändring i den af
herr Lithander åsyftade riktning, som därigenom i många fall med hänsyn
till statsregleringarna skulle uppstå svårigheter, hvilka nu genom de
gemensamma voteringarna kunna undvikas. Fyra årtiondens erfarenhet
talar också till förmån för den gemensamma omröstningens användande
i bevillningsfrågor, därest icke en begränsning i dess tillämpande i något
särskild! fall kan anses äga starka skäl för sig.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
1) att Riksdagen må, med anledning af herr Hugo
Tamms förevarande motion, antaga att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling följande förslag till ändrad
lydelse af § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen:
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.
21
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
Regeringsformen.
§ 71.
På enahanda sätt förfares jämväl
där Kamrarne sig icke förena om
grunderna för någon bevillning, sättet
för deras tillämpning, eller bevillningens
fördelning till utgörande.
§ 71.
På enahanda sätt förfares jämväl
där Kamrarne sig icke förena
om grunderna för någon bevillning,
sättet för deras tillämpning, eller
bevillningens fördelning till utgörande;
dock att, då bevillning för inkomst
eller förmögenhet skall utgöras
efter progressiv skala, båda Kamrarnes
sammanstämmande beslut erfordras
i fråga om skatteskala, olika skattesatser
för inkomst eller förmögenhet
af olika slag, den procmt af inkomst
eller förmögenhet, hvartill skatten högst
må uppgå, samt skattefrihet eller lindring
i skatt för viss inkomst eller
förmögenhet.
Riksdagsordningen.
§ 65.
När, i fråga om statsutgifter eller
bevillning, eller om reglementariska
föreskrifter för Riksbanken, dess inkomster
och utgifter, eller om ansvarsfrihet
för Fullmäktige i Riksbanken,
eller om Riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster
och utgifter, Kamrarne fatta stridiga
beslut, som ej uppå vederbörligt
§ 65.
När, i fråga om statsutgifter eller
bevillning, med det undantag, hvarom
i regeringsformens 71 § förmäles, eller
om reglementariska föreskrifter för
Riksbanken, dess inkomster och utgifter,
eller om ansvarsfrihet för Fullmäktige
i Riksbanken, eller om Riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning,
inkomster och utgifter, Kam
-
22
Konstitutionsutskottet Utlåtande N:o 8.
(Nuvarande lydelse:)
utskotts förslag varda sammanjämkade,
skola bägge Kamrarne hvar
för sig rösta om de olika beslut,
hvari hvardera förut stannat; kommande
den mening, som därvid erhåller
de flesta ledamöters af båda
Kamrarne sammanräknade röster, att
gälla såsom Riksdagens beslut. För
att vid sådan omröstning förekomma
lika antal röster, skall i Andra Kammaren
afläggas och förseglas en sedel,
hvilken, i händelse de öfrige
sammanräknade rösterna utfalla lika,
öppnas och afgör frågan. År pluralitet
redan vunnen, bör den aflagda
sedeln ouppbruten genast förstöras.
(Föreslagen lydelse:)
rarne fatta stridiga beslut, som ej
uppå vederbörligt utskotts förslag
varda sammanjämkade, skola bägge
Kamrarne hvar för sig rösta om de
olika beslut, hvari hvardera förut
stannat; kommande den mening, som
därvid erhåller de flesta ledamöters
af båda Kamrarne sammanräknade
röster, att gälla såsom Riksdagens
beslut. För att vid sådan omröstning
förekomma lika antal röster,
skall i Andra Kammaren afläggas
och förseglas en sedel, hvilken, i
händelse de öfrige sammanräknade
rösterna utfalla lika, öppnas och
afgör frågan. År pluralitet redan
vunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten
genast förstöras.
2) att herr Lithanders förevarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 mars 1905.
På utskottets vägnar:
HUGO BLOMBERG.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.
Reservation
99
<5 0
åt'' herrar af Callerholm, Eloivson, Johnsson. Nydal, Jansson, Bergström,
Barm och Staaff, hvilka ansett, att utskottets utlåtande och hemställan
bort hafva följande lydelse:
»Enligt bestämmelserna i riksdagsordningen jämte förordningen om
landsting utgå Riksdagens båda kamrar ifrån de röstberättigade utan afseende
på stånd eller klasser. Kamrarna äro alltså att anse såsom representerande
svenska folket i dess helhet. Detta gäller närmast Riksdagen
såsom ett helt. Men i själfva verket är hvarje enskild riksdagsman också
att betrakta såsom representant för alla medborgares intressen.
A andra sidan har man, på grund af den dubbelt indirekta valprocedur,
hvarur Första Kammarens sammansättning framgår, äfvensom på
grund af de skärpta villkoren för valbarhet, betecknat Första Kammaren
såsom företrädande den förmögenhetens konservatism, som skulle verka
modererande i afseende på samhällsutvecklingens hastighet. Andra Kammaren
åter anses såsom företrädesvis folkvald, just med anledning däraf,
att dess sammansättning i allmänhet framgår omedelbart ur de primära
valkorporationerna samt att de ekonomiska valbarhetsvillkoren kunna relativt
lättare uppfyllas.
Beträffande beskattningsrätten synes det vara en inom det europeiska
statslifvet erkänd grundsats, att den afdelning af riksförsamlingen — Underhuset,
Deputerade Kammaren, Andra Kammaren — som på grund af valsättet
och valbarhetsvillkoren står i närmaste beröring med folket i dess
helhet, har i verkligheten ett större inflytande på skattebevillningen. Uti
flera af de förslag till representationsförändring, hvilka under tiden från
1809 till 1863 framkommo, utgick man från den förutsättningen, att
själfva författningen skulle i afseende å beskattningen gifva en gynnad
maktställning åt den del af riksförsamlingen, som skulle motsvara vår nuvarande
Andra Kammare. Uti motiveringen till de bestämmelser, som i
nu gällande riksdagsordning äro gifna angående gemensamma omröstningar,
har till statsrådsprotokollet den 5 januari 1863 anförts, att någon grundad
anmärkning emot anordningen med gemensamma omröstningar icke
kunde hämtas därifrån, att Andra Kammaren genom sitt större antal ledamöter
finge större inflytande på utgången än den Första. Tidtals kan
emellertid — såsom redan riksdagsordningens skapare framhåller — sammanräkningen
af de båda kamrarnas röster vara en åt Första Kammaren
24
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.
mcdgifven förman, som kan vara af ett afgörande inflytande, så ofta dess
majoritet är mera kompakt än Andra Kammarens. Erfarenheten bekräftar
äfven detta sakförhållande. 1 fråga om statsutgifter har exempelvis under
tioårsperioden 1894—1908 på den gemensamma omröstningens väg Första
Kammaren mot den Andra genomdrifvit beviljandet af något mer än
39,000,000 kronor, under det att Andra Kammaren mot den Första genomdrifvit
beviljandet af i rundt tal 113,000 kronor.
Visar sålunda erfarenheten, att Andra Kammaren ingalunda missbrukat
sin maktställning, när det gällt att besluta om statens utgifter,
lärer man å andra sidan ej heller kunna tillvita densamma att hafva gjort
sig skyldig till något dylikt missbruk vid besluten om åvägabringandet af
de medel, som varit behöfliga för utgifternas täckande.
Utskottet håller därför fast vid den principiella synpunkt, enligt hvilken
det i grundlagen stadgade institutet gemensam omröstning åt den
talrikare Andra Kammaren medgifver en viss öfvervikt i afseende på
skattebe vi Ilningen. Nämnda öfvervikt, som varit af Rikets Ständer år
1865 afsedd, har sin förklaring och sitt berättigande däruti, att Andra
Kammaren, i följd af sättet för dess bildande, i högre grad stöder sig på
flertalet skattdragande.
Med ofvan uttalade uppfattning af grunderna för beskattningsrättens
utöfvande, har utskottet uti den af herr Hugo Tamm inom Första Kammaren
väckta motionen angående ändringar i § 71 regeringsformen och
§65 riksdagsordningen icke funnit giltiga skal anförda för en begränsning
af det genom gällande grundlag fastställda området för de gemensamma
omröstningarna.
Utskottet får sålunda hemställa,
att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.»
Herrar Behn och Hammarskjöld hafva begärt få här antecknadt, att
de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.
Herr Säve har anhållit om anteckning å utlåtandet därom, att lian
icke deltagit i ärendets slutliga behandling.
CENT!*ALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 19 0C.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.