Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7

1905-05-01 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1905:7, Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

1

7.

Ant till Riksd. kansli den 2 maj 1905, kl. 2,so e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion

om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om ändrade

bestämmelser rörande borgmästarval.

Till konstitutionsutskottet har blifvit öfverlämnad en inom Första

Kammaren af herr TF. Eiverlöf afgifven motion, n:o 36, hvari motionären

hemställt, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om

utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag dels till sådan

ändring i § 31 regeringsformen, att städernas till deltagande i riksdagsmannaval

berättigade invånares befogenhet att till borgmästartjänster

föreslå trenne behörige män måtte upphöra, dels ock till de bestämmelser

i öfrigt, som i sammanhang därmed må anses nödiga för fastställandet

af den ordning, i hvilken borgmästare i stad skall af Kungl. Maj:t utses.

Såsom skäl för denna hemställan har af motionären anförts följande:

»I de moderna staterna har man i de flesta fall fäst en synnerlig

vikt vid den dömande myndighetens särskiljande från den verkställande

och lagstiftande makten, åtminstone i den riktning, att representanterna

för den dömande myndigheten skulle, såvidt möjligt, göras oberoende af

skiftningarna inom statsmaktens öfriga båda områden. Vikten häraf insågs

jämväl af 1809 års lagstiftare i Sverige och fick sitt uttryck i regeBih.

till Riksd. Prof. 1905. 3 Sami. 7 Höft. (Näs 7 och 8.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7,

ringsformens 36 §, där bland annat stadgas, att de som bekläda domare*

ämbeten, så högre som lägre, icke kunna, utan medelst rannsakning och

dom, ifrån sina innehafvande sysslor af Konungen afsättas, ej heller utan

efter egna ansökningar till andra tjänster befordras eller flyttas.

I °ett annat hänseende åter, nämligen i fråga om vissa domares tillsättande,

synes grundlagen icke hafva på ett lika lyckligt sätt värnat om

ofvan antydda princip. Jag syftar härmed på stadgandet i 31 § regeringsformen,

att städernas till deltagande i riksdagsmannaval berättigade

invlnare skola äga att till borgmästartjänster föreslå tre behörige män,

af hvilka Konungen äger utnämna en.

Det inses lätt, att med detta stadgande två särskilda intressen skolat

tillgodoses. Å ena sidan har lagstiftaren velat, såvidt möjligt, fasthålla

principen om Konungens rätt att utnämna domare, men a andra sidan

har han ansett sig icke kunna utan vidare beröfva städerna deras gamla

privilegium att själfva få utse sina ämbets- och tjänstemän..

Erfarenheten har emellertid visat, att hänsynstagandet till två så motsatta

principer icke kunnat ske, utan att den ena vunnit herraväldet pa

den andras bekostnad. Högsta verkställande maktens valrätt har i själfva

verket i en mängd fall eluderats på det sätt, att majoriteten af valmän

å förslaget uppsatt den de velat gynna, men därifrån uteslutit andra mera

meriterade sökande, så att något val mellan de tre å förslaget uppförda

strängt taget ej kunnat äga rum.

Att saken så kommit helt på sned, är ej underligt, då lagstiftaren

faktiskt lagt utnämningsrätten i händerna på en valmanskår, som i stort

sedt icke kan antagas vara i besittning af den speciella sakkunskap, ^som

är nödig för att bedöma vederbörande valkandidats skicklighet såsom

jurist och ämbetsman. Sådan sakkunskap står emellertid i största möjliga

omfattning till verkställande maktens förfogande, hvadan alla skäl

tala för att Kungl. Maj:t blifver ensam bestämmande vid borgmästartjänsternas

tillsättande, liksom han är det i fråga om tillsättandet af domare

å landsbygden.

Den invändningen, att städernas borgmästare äfven hafva administrativ

befattning, särskilt med städernas drätsel, torde efter utvecklingen af

den kommunala själfstyrelsen i enlighet med 1862 års kommunallagar

icke äga synnerlig betydelse. Den historiskt rättsliga synpunkten af hänsyn

till städernas privilegier, som gjorde sig gällande vid själfva öfvergången

till det nya statsskicket, torde numera icke heller hafva någon

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

betydelse, ja de djupare tänkande af städernas invånare själfva skola utan

tvifvel gärna vara med om en reform i nu åsyftade hänseendet.»

I 1809 års regeringsform bibehölls den städernas borgerskap redan

förut tillerkända och genom Kungl. Maj:ts försäkran den 28 februari 1789

bekräftade rättigheten att till borgmästare''änster föreslå behörige män,

af hvilka Konungen ägde utnämna en. Vid 1862—63 års riksdag utsträcktes

denna rätt till öfriga till deltagande i riksdagsmannaval inom

borgarståndet berättigade invånare och öfvergick vid det nya representationsskickets

antagande till städernas samtliga invånare, hvilka äro berättigade

att deltaga i riksdagsmannaval.

Grunden till städernas befogenhet att, på sätt som nämnts, medverka

vid val af borgmästare är att söka däri, att borgmästaren och rådmännen,

på samma gång de såsom rådstufvurätt handhafva den dömande myndigheten

inom staden, i egenskap af magistrat från äldre tider utgjorde

stadens styrelse och utsagos af städernas menigheter. I och med den

kommunala själfstyrelsens införande och utveckling samt förändringar i

öfrigt i städernas samhälleliga förhållanden hafva visserligen åtskilliga af

de administrativa åligganden, som förut tillkommit magistraten, öfverflyttats

på rent kommunala myndigheter. Emellertid äger ännu magistraten,

hvari borgmästaren är själfskrifven ordförande, ett icke ringa inflytande

jämväl på de kommunala angelägenheternas skötande. Den verksamhet,

som magistraten i sådant hänseende utöfvar och som, bland annat,

består i upprättande af röstlängd, ledning af allmän rådstuga, och

beredning af de ärenden, som där skola förekomma, befogenhet att genom

en sin medlem deltaga i stadsfullmäktiges öfverläggningar, rätt till

initiativ hos kommunens beslutande myndighet samt inseendet öfver alla

af stadskommunen tillsatta styrelser, är enligt utskottets förmenande af

den vikt, att det väl kan anses befogadt, att stadsinvånarnes mening om,

hvilka personer må anses för borgmästaruppdraget mest lämpliga,

bör vid platsens tillsättande få göra sig hörd. Äfven om, på sätt

motionären antydt, missbruk någon gång förekommit vid upprättande

af förslag till borgmästartjänst, hvarigenom fordran på största möjliga

skicklighet och erfarenhet i domarvärf icke kunnat vid utnämningen

behörigen tillgodoses, torde sådant endast i undantagsfall hafva ägt

rum. Städerna synas nu alltmer sträfva efter att genom beviljande

af tillräckliga löneförmåner såväl i allmänhet försäkra sig om dugande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

krafter inom sin jurisdiktion och förvaltning, som ock särskild! erhålla

lämpliga personer att bekläda borgmästarplatser. Därest utnämningsrätten

till borgmästare, med upphäfvande af städernas förslagsrätt, lades

i Konungens hand, skulle detta dels helt naturligt försvaga stadskommunernas

intresse att göra ekonomiska uppoffringar för rådstufvurätt och magistrat

och dels lätt kunna medföra, att anspråk uppkomme därpå, att

statsverket borde öfvertaga dessa institutioners bekostande.

Skulle det emellertid visa sig, att särskilda åtgärder för att tillföra

rådstufvurätterna ökad juridisk kompetens befunnes nödiga, torde detta

mål kunna vinnas genom skärpande af bestämmelserna rörande deras

kvalifikationer, som må å borgmästarförslag uppföras, liksom ock genom

särskilda stadganden om rådstufvurätternas sammansättning i öfrigt.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må föranleda någon

Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 maj 1905.

På utskottets vägnar:

HUGO BLOMBERG.

Herr Gustaf Axel Berg har anhållit om anteckning a utlåtandet

därom, att han icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.