Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 11

1905-02-16 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:11, Lagutskottets Utlåtande N:o 11

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

1

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 16 februari 1905, kl. 3,3 0 e. m.

Utlåtande, i anledning af vackt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t

angående ersättning för ketande hemdjur, som skadas genom

järnvägsdrift rn. m.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått mottaga en af

herr P. Hörnsten i Andra Kammaren väckt motion, n:o 80, så lydande:

»I motion n:o 52 till förra årets Riksdag hemställde jag, att »Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kungl. Makt anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes

låta utreda behofvet af sådant stängsel utefter järnvägarna, att jämväl

smärre hemdjur, såsom får, ej må komma in på järnvägens område,

samt till Riksdagen inkomma med de förslag Kungl. Maj:t må af utredningen

finna föranledda.» För att ej behöfva upprepa motiven i såväl

motionen som utskottets afstyrkande af densamma, tillåter jag mig

hänvisa till Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 3) utlåtande n:o

26 (8 sand. 2 afd., 1904).

Som af utlåtandet framgår, har utskottet ställt sig tvekande inför

»ett lagstiftande på detta nya område», under förmenande, att detta

skulle »leda till vidtgående konsekvenser, hvilka svårligen nu kunna

fullt öfverskådas». Detta hvad stängselskyldigheten vidkommer. Däremot

synes utskottet ställt sig välvilligt nog till en »hemställan om

förtydligande af nu gällande lagbestämmelser angående ersättningsskyldigheten».

På grund af dessa i utlåtandet framkomna synpunkter tillåter jag

mig framhålla följande.

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 7 Sand. 10 Höft. (N:is 11 och 12.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

I lagen om skydd mot yrkesfara, af 10 maj 1889, synes den principen

vara fastslagen, att icke blott ersättning för skada skall utgå, utan

jämväl skyddsanordningar till förebyggande af skada skola vidtagas, tydligen

lika mycket i syfte att förebygga själfva skadan som dess följd,

skadeståndsersättning en. Visserligen gäller denna princip människor, som

äro i fabriks- eller annan yrkesdrift anställda, och skulle sålunda kunna

anses för »ohållbar» att öfverföra till området för djurs skyddande för

skada af järnvägsdrift. Men i yttranden från åtskilliga af de myndigheter,

som haft att afge utlåtanden till den kungl. propositionen (n:o

23) sistlidne riksdag angående ersättning åt lappar för af järnvägsdriften

skadade renar, återfinnes dock tanken på att genom stängsel bereda

renar skydd mot öfverkörning, men att, därest detta skydd af naturhinder

eller andra orsaker ej förslår, ersättning för skada i alla fall

borde utgå.

Förenämnda kungl. proposition blef af fjolårets Riksdag antagen

som tillägg till § 6 i lagen angående ansvarighet för skada af järnvägsdrift.

Därmed har fastslagits principen om skadeersättning för af järnvägsdrift

skadade eller dödade betande djur. Men då stadgandet gäller

endast den nomadiserande lappbefolkningen, torde det vara tvifvel underkastad!,

om denna lagbestämmelse kan tillämpas för den öfriga delen

af landets betesrättsågande befolkning. Det är ock på grund af lapparnas

uråldriga betesrätt som berörda tilläggsstadgande tillkommit.

Den öfriga delen af Sveriges befolkning har dock lika »uråldrig»

betesrätt gentemot järnvägsanläggningarna, och inom. stora delar af

landet, synnerligast Norrland, bruka gräsätande hemdjur släppas lösa

på bete i såväl betesmark som åker och beteshagar. Där nu järnväg

genomlöper dylika, har det förut varit brukligt, att järnvägen hållit

stängsel af sådan beskaffenhet, att äfven får och getter utestängts.

Genom skrifvelse af den 1 december 1893 till bland andra bandirektören

i VI distriktet har kungl. järnvägsstyrelsen emellertid föreskrifvit,

att »det till banans och bangårdars inhängnande hittills använda fyrslaniga

stängslet skall, i den mån det behöfver omsättas, å de bansträckor,

där hinder ej möter med afseende å med jordägare träffadt

aftal, ersättas med treslanigt stängsel af 1,19 meters höjd.»

Att dylika anordningar medföra större risk för omförmälda smärre

betande hemdjurs inkommande på banan och häraf ökad fara för öfverkörning,

är ju själfklart. Då därtill kommer, att ersättningsanspråken

äro kostbara att anhängiggöra och fullfölja till högsta instans (som oftast

är nödvändigt, om öfver hufvud taget någon skadeersättning skall vinnas),

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

3

och det därvid visat sig, att ersättnings tilldömande mest berott på, om

järnvägspersonalen brustit i någon sin reglementariska skyldighet, hvilket

i fråga om betande djurs skadande i de stundom milslånga skogarna

torde vara nära nog omöjligt leda i bindande bevis, så inses lätt, att,

om nu frågan om effektivt skyddande stängsel anses något svårlöst, frågan

om skadeståndsersättning i alla fall bör bli lika klargjord för de betesrättsägande

jordbrukarne, som den blifvit för den nomadiserande lappbefolkningen.

På grund af hvad sålunda anförts får jag vördsamt föreslå, att

Riksdagen ville besluta en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan,

det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda och för Riksdagen framlägga de

lagförslag, som i motionens syfte kunna anses af behofvet påkallade».

Syftet med förevarande motion synes vara att bereda ägare till

hemdjur, som inkomma å järnvägs område och däri följd af järnvägens

drift dödas eller skadas, ersättning för denna skada i större utsträckning

än med nu gällande lagbestämmelser kan ifrågakomma. Enligt lagarna

den 12 mars 1886 och den 22 juni 1904 åligger det järnvägs innehafvare

att ersätta dylik skada i regel endast i det fall, att vållande till

skadan ligger järnvägens förvaltning eller betjäning till last. Undantag

härifrån göres emellertid för skada å ren, tillhörig den, som har rätt

till renbete enligt lagen om de svenska lapparnes rätt till renbete i

Sverige. Sker skada å dylik ren å trakt, där lapparne vid tiden för

skadans timande ägde uppehålla sig med sina renar, är, ändå att icke

järnvägens förvaltning eller betjäning vållat skadan, järnvägens innehafvare

skyldig gälda skadestånd, där ej den, hvilken vård om renen

ålegat, uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet varit till skadan vållande.

Denna bestämmelse, som tillkommit genom lag den 8 juli 1904, har

motionären ansett böra utsträckas att i tillämpliga delar gälla jämväl

för den öfriga delen af landets betesrättsägande befolkning. En sådan

utsträckning af den järnvägsinnehafvare åliggande skadeståndsskyldigheten

kan utskottet för sin del ej förorda. De skäl, som varit bestämmande

för att i afseende å ansvaret för den skada, som inom de åt

lapparna upplåtna områden i följd af järnvägsdrift tillfogas lapparnes

renar, tillämpa särskilda skadeståndsregler, förefinnas icke i fråga om

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

den bofasta befolkningen. Sålunda torde den säregna svårighet, som

visat sig vara förenad med renarnes vård, och omöjligheten för lapparne,

hvilkas så godt som enda inkomstkälla utgöres af renarne, att under

alla förhållanden hafva renhjordarne så i sin hand, att ej enstaka djur

inkomma på järnvägens område, ej äga någon motsvarighet i fråga om

den bofasta befolkningens handhafvande af sin boskap, hvartill kommer,

att järnvägen inom de åt lapparne upplåtna områden på stora sträckor

saknar allt stängsel.

Någon i lag uttryckligen bestämd skyldighet för järnvägsinnehafvare

att hålla järnvägen inhägnad finnes för närvarande icke, men

äro i regel administrativa föreskrifter i detta hänseende meddelade så

väl i fråga om statens järnvägar som i gällande koncessioner för de

enskilda järnvägarne; och då järnvägs innehafvare af staten fått sig sådan

hägnadsskyldighet ålagd eller eljest särskildt åtagit sig dylik skyldighet,

hvilket vid förvärfvande af den för järnvägens behof nödiga marken

icke sällan lärer förekomma, torde ifrågavarande hägnadsskyldighet, så

framt icke annat blifvit yttryckligen bestämdt, få anses innebära, att

hägnaden omkring järnvägen skall vara af laggill beskaffenhet eller

sådan, att den hindrar annans större hemdjur, som ej är okynnigt eller

vildt, att inkomma på järnvägen. Flere rättsfall finnas också, som visa,

att, när kreatur, såsom oxar och kor, inkommit på järnvägs område och

där öfverkörts, järnvägens innehafvare af Kungl. Maj:t dömts att ersätta

skadan, då ålagd eller åtagen skyldighet att hålla järnvägen inhägnad

förefunnits och det befintliga stängslet ej varit i det skick, att det

kunnat freda mot kreaturens inträngande på järnvägen.

Då från statens sida en viss hägnadsskyldighet ålägges järnvägsinnehafvare,

får väl denna skyldighet antagas hafva järnvägstrafikens

egen säkerhet till sitt närmaste mål, men det torde möjligen kunna

ifrågasättas, om icke staten vid fastställandet af berörda skyldighet

borde mera, än som nu sker, taga hänsyn till nyttan och behofvet af

stängsel utmed järnväg äfven för dem, som bo i järnvägens närhet,

särskildt med hänsyn till förekommande af skada å betande hemdjur,

som kunna inkomma på järnvägens område. Till någon ingående pröfning

af denna fråga synes emellertid nu förevarande motion icke böra föranleda.

Några skäl åter, som tala för att under nuvarande förhållanden,

då, såsom nämnts, någon i lag bestämd hägnadsskyldighet för järnvägs

innehafvare ej förefinnes, utsträcka den järnvägs innehafvare i ofvanberörda

hänseende åliggande ersättningsskyldigheten, hafva ej af motionären

anförts och synas ej heller utskottet föreligga.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

5

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riks

dagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 februari 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herr Lindhagen har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.