Sök i Ratio Lex

La tjut skottet,s Utlåtande N:o 17

1905-02-21 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:17, La tjut skottet,s Utlåtande N:o 17

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

La tjut skottet,s Utlåtande N:o 17.

W:o IT.

Ank, till Riksd. kansli den 21 februari 1905, kl. 2,8# m,

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående befrielse

för främmande trosbekännare att erlägga afgifter till

svenska statskyrkan och dess prästerskap.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra. Kammaren

af herrar J. J. Byström, A. F. Jansson i Bråten, C. J. Hammarström,

E. G. Åkerlind och P. Hörnsten afgifven motion, n:o 173, af följande

lydelse:

»Yrkandet på att främmande trosbekännare må vinna frihet från att

betala skatt till statskyrkan är en af de frågor, som icke i längden kunna

undanskjutas. Förr eller senare måste den vinna sin rättvisa lösning.

Orättvisor inom lagstiftningens och beskattningens område böra så fort

som möjligt undanröjas, på det att hvar och eu måtte åtnjuta den rätt,

som bör tillkomma hvarje medlem inom ett lagbundet samhälle. Och så

länge det förhållandet kvarstår, att medlemmar af församlingar, som staten

erkänt vara lagliga, skola utom de kostnader, som underhållet af deras

egna församlingar kräfver, äfven underhålla statskyrkans prästerskap och

inrättningar och sålunda betala eu dubbel kyrkoskatt, så länge skola ropen

på reformer i detta hänseende aldrig tystna,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

Främmande trosbekännare ställning i afseende på deras skyldighet

att bidraga till aflönande af svenska kyrkans prästerskap och betjäning

har i senare tider undergått en icke oväsentlig förändring genom det på

grund af särskilda författningar genomförda ordnandet af prästerskapets och

klockarnes löneinkomster. Förut ingingo i nämnda löneinkomster åtskilliga

afgifter, hvilka dels voro af frivillig natur och dels erlades endast för

särskilda förrättningar. Främmande trosbekännare kunde sålunda helt och

hållet undandraga sig afgifter af det förra slaget och behöfde endast i

de utan tvifvel sällsynta fall, att de påkallade prästerskapets eller kyrkobetjäningens

tjänsteåtgärd, därför erlägga särskild afgift.

Beträffande sistnämnda slags afgifter stadgades ock uttryckligen i

förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning

den 28 oktober 1800 § 12: »De för särskilda kyrkliga förrättningar

stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning

vare ej medlem af tillåtet främmande religionssamfund pliktig att

gälda i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran

verkställd.»

Samma stadgande inflöt ock i 13 § af nu gällande förordning angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning af den 31

oktober 1873, så lydande: »De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade

afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning må

ej påföras främmande trosförvant i annat fall, än att slik förrättning blifvit

på hans egen begäran verkställd.»

Men förhållandena hade i afseende å de ifrågavarande afgifterna under

tiden mellan de båda sist anmärkta förordningarnas utfärdande gestaltat

sig annorlunda än de voro 1860. I § 7 af förordningen angående

allmänt ordnande af prästerskapets löneinkomster af den 11 juli 1862

stadgades: »Påskpenningar, jura stola?, matskott, offer, dagsverken med

flera andra extra ordinarie afgifter utbytas mot vissa, för samma tid och

efter samma grunder som tiondeersättningen, till beloppet bestämda utskylder,

att utgå icke allenast af fastighetsägare, utan äfven af församlingens

öfriga invånare; börande dessa afgifter så beräknas, att afl betalning

till prästerskapet för särskilda förrättningar kan upphöra, och

iakttages härvid, att af dessa afgifter de, som hittills uteslutande betungat

hemmansägare, varda endast på dem, samt de, hvilka ålegat torpare och

deras vederlikar, blifva allenast på dessa fördelade, hvaremot sådana, som

utgått af alla församlingens ledamöter, fortfarande af dem samtlige skola

utgöras, dock med den skiljaktighet i beloppen, som föranledes däraf, att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 17. 5

åtskilliga af ifrågavarande afgifter hittills icke brukat erläggas till lika

högt belopp af dem, som äga ingen eller mindre jord, som af dem, hvilka

äga större.»

I slutet af förordningen förklarades, att densamma icke ägde tilllämpning

i afseende på Stockholms stad; men sedan kyrkomötet år 1868

anhållit, att de allmänna stadgande^ för ordnande af prästerskapets löneinkomster

måtte i tillämpliga delar varda gällande för Stockholms territoriella

församlingar, utfärdades den 1 november 1872 en förordning angående

ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm

aflöning; och stadgades i § 4 mom. 1 af denna förordning: »Påskören

eller påskpenningar, äfvensom jura stolar och andra extra ordinarie

afgifter, utbytas mot bestämda afgifter för en tid af femtio år, räknad

från den näst efter löneregleringens fastställelse inträffande första maj,

oansedt tillämpning af löneregleringen ej då kan ske.»

I öfverensstämmelse med de i dessa båda förordningar meddelade

föreskrifter hafva ock prästerskapets inkomster blifvit ordnade, och torde

under de förberedande åtgärderna för åstadkommande af löneregleringar

inom de särskilda församlingarna hithörande afgifter alltid hafva blifvit

till visst belopp upptagna, om sådant också icke alltid framgår af de

resolutioner, i hvilka Kungl. Maj:t meddelat fastställelse å de uppgjorda

löneregleringsförslagen.

Efter utfärdandet af förordningen angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning den 81 oktober 1878 har ytterligare genom

förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster den

2 november 1883 tagits ett steg i samma riktning, som angifvits i de

ofvan åberopade förordningarna om ordnande af prästerskapets löneinkomster.

1 § 2 af förordningen om klockarnes aflöning stadgas: »Den klockaren

tillkommande lön bör bestämmas i skäligt förhållande till omfattningen

af hans tjänstegöromål samt beräknas så, att alla offer och afgifter för

särskilda förrättningar upphöra»; och torde bestämmelserna i denna förordning

redan vara på åtskilliga ställen genomförda.

Då nu § 13 i meranämnda förordning den 31 oktober 1873 uttryckligen

föreskrifver, att afgifter för kyrkliga förrättningar icke må påföras

främmande trosförvant i annat fall, än att slik förrättning blifvit på

hans egen begäran verkställd, synes häraf följa, att främmande trosbekännare

jämväl äro fria från sådana ständiga afgifter, som i enlighet

med 1662 års förordning utgöra ersättning för de i berörda paragraf

omförmälda afgift erna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ii

Lagutskottets Utlåtande N;o 17.

Ått Kung]. Maj:t så tolkat stadgandet, framgår ock af Kungl. Maj:ts

utslag den 13 november 1874 uti ett mål, där en mosaisk trosbekännare

fört klagan däröfver, att utmätning skett för uttagande af honom påförd

ersättning för jure stolm. Kammarkollegium yttrar i utslag den 25 november

1873, att emedan ifrågavarande afgift utgjorde ersättning för jura

stolm, livilka icke kunnat komma i fråga att af klaganden såsom mosaisk

trosbekännare erläggas, samt att han icke heller ägt rösträtt vid kyrkostämma,

befriades klaganden från krafvel. Detta utslag blef af Kungl.

Majrt fastställdt, I detta fall innehöll dock den löneregleringsresolution,

som i målet åberopades, uttrycklig bestämmelse därom, att ersättning för

jura stolm skulle med visst belopp utgöras af alla, som voro vid kyrkostämma

röstberättigade.

I ett utlåtande, som öfverståthållareämbetet i Stockholm år 1881 afgaf

till Kungl. Maj:t, yttrades bland annat, att ämbetet icke känner något

lagbud, som ålägger främmande trosbekännare att för sina personer eller

för inkomst af kapital och arbete bidraga till underhåll af svenska kyrkan

och dess prästerskap.

Och Riksdagens lagutskott, hvars dåvarande ordförande var landshöfdingen

in. in. A. Bergström, yttrade i sitt utlåtande med anledning af en

i ämnet väckt motion vid 1886 års riksdag, och ur hvilket betänkande

vi redan delvis återgifvit något, följande beaktansvärda ord, som vi taga

oss friheten anföra:

»I allmänhet lär emellertid ... vederbörlig uppmärksamhet i regeln

icke blifvit fästad vid innehållet af ifrågavarande lagrum, vare sig vid

löneregleringars uppgörande eller vid deras tillämpning. I åtskilliga löneregleringsresolutioner

torde icke någon viss del af prästerskapets aflöning

vara angifven såsom motsvarande jura stolas, och i följd däraf göres vid

utdelningen af bidragen till samma aflöning icke något undantag för

främmande trosbekännare beträffande denna del däraf. Utskottet kan emellertid

ej finna annat, än att detta förfarande står i strid med den i 13 § af

1873 års förordning meddelade bestämmelse, och oöfvervinneliga praktiska

hinder lära väl icke omöjliggöra en rättelse i detta afseende.

Om sålunda främmande trosbekännares fritagande från bidrag till

aflöningeri af svenska kyrkans prästerskap och betjäning, i den mån dessa

bidrag motsvara de i sistnämnda lagrum omförmälda afgifter, enligt utskottets

tanke bör anses omedelbart följa af redan nu gällande lagbestämmelser,

så finner utskottet det jämväl vara med rättvisa och billighet öf
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

7

vere»sstäiaraande, att främmande trosbekännare äfven fritagas från den

andel af nämnda bidrag, som motsvarar de öfriga afgifter, livilka de före

löneregleringarnas genomförande ej behöft utgöra. Dessa afgifter torde

å landsbygden ej hafva varit af någon synnerlig betydenhet; men i städerna

utgjorde de däremot en väsentlig del af prästerskapets och kyrkobetjäningens

löneinkomster. -— — —

Då löneregleringarnas genomförande sålunda otvifvelaktigt ålagt främmande

trosbekännare en skyldighet, som förut ej ålegat dem, och de därjämte,

såsom icke röstberättigade å kyrkostämma, varit uteslutna från

deltagande i den utredning och öfriga förberedande åtgärder, som föregått

löneregleringsresolutionernas utfärdande, finner utskottet en återgång i

förevarande afseende till de förut bestående förhållandena vara af omständigheterna

påkallad. Utskottet anser dock denna frihet icke böra utsträckas

längre än till medlemmar af sådana lagligt erkända församlingar,

hvilkas präster eller föreståndare äro behörige och pliktige att föra anteckningar

öfver medlemmarnas borgerliga förhållanden.»

Rättvisan och billigheten i ofvannämnda skatts borttagande tro vi,

att åtminstone eu stor del af prästerskapet själft inser och gillar. Det

har ock händt, att präst försakat den del af sin lön, som skulle erlagts

af eu baptist. Det torde sålunda för mången prästman vara lika mycket

en samvetssak att behöfva mottaga en skatt af dissenters, som det för

många af de senare kan vara ett samvetstvång att erlägga denna skatt.

Från mer än en synpunkt sedt blefve det blott ett häfdande af grundlagsbudet:

»Konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta», om eu

lag föränd ring kornme till stånd i denna skattefråga.

Somliga mena emellertid, att detta icke är eller bör anses vara något

slags samvetsfråga. Emot sådanas mening anföra vi följande ord, som för

åtskilliga är sedan yttrades i Andra Kammaren af direktör Ernst Beckman,

och hvilka ord helt visst återgifva mångas uppfattning i denna sak:

»Det är mig alldeles omöjligt att stillatigande åhöra, hur man söker att

framställa denna sak som en fråga, den där uteslutande rör ekonomiska

förhållanden. Det är tvärtom just den synpunkten, som mest bör framhållas,

att det här gäller en samvetsfråga. Och en sådan fråga är i alldeles

särskild mening en kristlig fråga. Det är därför att jag anser, att

kristendomen framför allt bör värna om den enskildes samvetsrätt, som

jag finner det vara eu oeftergiflig plikt för statsmakterna att, i de fall

där de genom lagstiftning ingripa i förhållanden, som beröra religionen,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

så mycket som står i deras förmåga tillse, att intet samvetstvång lägges

på dem, som hysa olika uppfattning.))

Då denna fråga vid föregående tillfällen förelagts Riksdagen, har man

från deras sida, som tycka, att »det är bra, som det är», svarat, att svenska

kyrkan är en statsinstitution och sålunda fyller ett statsändamål samt såsom

sådan bör af enhvar af statens medlemmar underhållas.

Nu är det väl meningen med denna kyrka, att hon, liksom man afser

med andra kyrkliga samfund, skall främja den religiösa känslan hos

folket, och att hon skall verka för moralens höjande och för nykterheten

hos detsamma. Men detta ändamål kan ju också fyllas proportionsvis

lika bra utaf de frikyrkliga samfunden. De arbeta ju också i samma

riktning och kanske i åtskilliga fall flitigare än hvad statskyrkan gör.

Ser man på de ekonomiska uppoffringar, som de frikyrkliga samfunden

göra för sin verksamhet, måste man medgifva, att de i allmänhet

taget ej äro små. De samla årligen stora summor för kyrklig verksamhet,

och de hafva uppfört en mängd kyrkor och bönehus, hvars värde går på

många millioner.

Bland inflytelserika män, som i Riksdagen yttrat sig angående behö

fl i ohet en af att ställande bestämmelser rörande främmande trosbekännares

skattskyldighet till statskyrkan måtte ändras, äro äfven ålderspresidenten

i Andra Kammaren herr A. Hedin och mångårige ordföranden i lagutskottet

häradshöfding C. B. Hasselrot.

Från åtskilliga håll framställas allvarliga klagomål öfver att personer,

som äro frikyrkligt sinnade, och hvilka bedrifva en själfständig religiös

verksamhet både bland barn och äldre, ändå icke utträda ur statskyrkan.

Men om de genom ett sådant utträde ej endast beröfvades en del af sina

rättigheter, utan ock vunne befrielse från skatt till en institution, som

de anse sig ej kunna eller vilja understödja, så skulle säkerligen förhållandet

mellan de frikyrklige och statskyrkan snart blifva mycket klarare,

något som för båda parterna vore högeligen önskvärd!.

Angående förhållandena i eu del andra stater i Europa, där statskyrka

finnes, må framhållas, att en religionsbekännare, som öfvergått från

statskyrkan till ett lagligt erkändt frikyrkosamfund, blir på begäran befriad

från skatt till statskyrkan. Omfånget af denna befrielse kan vara

olika i olika stater, liksom man i den ena staten är varsammare än i

den andra vid själfva pröfningen af dem, som utträda ur statskyrkan och

begära att befrias från skatt till densamma, men principen är i alla fall

erkänd.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

9

Slutligen må anföras följande ord, som vi hämta ur en af borgmästaren

C. Lindhagen in. fl. rörande denna fråga år 1902 afgifven reservation:
»Det

alltjämt återkommande krafvet på främmande trosbekännares

befrielse från skattskyldighet till statskyrkan är uppenbarligen, såsom

motionären anmärker, en angelägenhet, som icke i längden kan undanskjutas.

I religionsfrihetens grundsats, att ingen må någons samvete

tvinga eller tvinga låta, ligger utan tvifvel innesluten äfven den grundsatsen,

som i danska grundlagen uttryckts sålunda, att »ingen är pliktig

att betala personliga bidrag till någon annan gudsdyrkan än den, som är

hans egen».

Att i detta syfte allenast söka åt dissenters återvinna något vederlag

för den befrielse från de s. k. jura stola}, som förr tillkommit dem,

är, såsom utskottet framhållit, en i och för sig synnerligen obetydlig angelägenhet.

En begränsning af sträfvandena till detta synes ej ens vara

ett steg framåt i rätt riktning, utan skulle snarare i sina verkningar bidraga

till ett undanskjutande af själfva hufvudfrågan.

A andra sidan får man nog ej vid dessa frågors lösning alldeles

lämna å sido bestående förhållanden. Det behöfver nämligen klargöras, i

hvad mån de borgerliga bestyr, som åligga statskyrkans prästerskap, lämpligen

och rättvisligen böra föranleda till att dissenters deltaga äfven i

kostnaderna för detta prästerskaps aflöning. Särskildt måste också tillses,

att genom den ifrågasatta befrielsen statskyrkans kvarstående medlemmar

ej på vissa ställen oskäligen betungas med vare sig skulder, som utträdande

medlemmar varit med om att besluta, eller ökade utgifter för andra

omkostnader, hvilka äro statskyrkans medlemmar genom lag ålagda eller

eljest ej kunna af dem omedelbarligen afvecklas.

Detta ämne synes sålunda förutsätta en ingående utredning. Särskildt

angeläget är det att nu upptaga saken, då för närvarande arbete pågår

för eu tillämnad reglering af statskyrkans prästerskaps löneförhållanden.

Det är nämligen af vikt, att förevarande fråga därvid kommer under öfvervägande,

så att de väntade förslagen åtminstone ej blifva till hinder

för dess lösning.»

Det yrkande, som vi nu göra, är detsamma som i en reservation

framställdes af vice ordföranden i lagutskottet, rådman T. Zetterstrand,

då denna fråga senast förevar i Riksdagen.

Med åberopande af hvad vi här ofvan anfört, få vi vördsamt anhålla,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Bill. till Riksd. Prof. 7 Sand. 14 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N-''0 17.

Maj:t täcktes låta utreda, huruvida samt i så fall under hvilka villkor

och förutsättningar främmande trosbekännare må kunna fritagas från skyldigheten

att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete

erlägga afgifter till svenska statskyrkan och dess prästerskap, äfvensom

att, sedan utredningen skett, Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga

de förslag, hvartill densamma kunde gifva anledning.»

Det ämne, som beröres i förevarande motion, främmande trosbekännares

befrielse från skyldighet att lämna bidrag till aflöning af svenska

statskyrkoförsamlingarnas prästerskap och uppehållande af statens kyrkliga

inrättningar eller ock inskränkning i denna skyldighet, har, såsom af motionen

jämväl framgår, förut vid upprepade tillfällen varit föremål för

Riksdagens pröfning, utan att dock däraf föranledts någon Riksdagens åtgärd.

Likasom i allmänhet de tidigare förslagen i ämnet, åsyftar föreliggande

motion allenast befrielse för främmande trosbekännare att för

sina personer samt för inkomst af kapital och arbete erlägga sadana afgifter,

under det att de utskylder till prästerskapet, som utgöras för den

fasta egendom, hvilken äges af främmande trosförvanter, enligt motionen

fortfarande skulle utgå.

Lagutskottet, som vid frågans föregående behandling i allmänhet ställt

sig afvisande gentemot de i ämnet väckta motionerna, kan ej heller nu

förorda bifall till motionärernas förslag.

Såsom förut i detta hänseende blifvit framhållet, berör föreliggande

fråga på det närmaste förhållandet mellan stat och kyrka och är sålunda

icke uteslutande af ekonomisk innebörd, utan af en omfattande betydelse.

Ett obetingadt erkännande af den i motionen framhallna grundsatsen

skulle innebära ett bestämdt afsteg från den hittills radande och städse

fasthållna uppfattningen af statskyrkans ställning samt förutsätta omgestaltning

af en mängd förhållanden, som grunda sig å och sammanhänga med

denna uppfattning. Så länge den evangelisk-lutherska kyrkan är en statsinstitution,

torde hvarje svensk medborgare vara skyldig att bidraga till

densammas upprätthållande, lika väl som enhvar af statens medlemmar

måste bidraga till statens öfriga institutioner, vare sig han gillar eller

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

11

ogillar innebörden och anordnandet af desamma samt vare sig han begagnar

sig af dem eller icke. Statskyrkans präst är hos oss både statens

och kyrkans tjänare; på samma gång han är stätskyrkoförsamlingens själasörjare,

har han vid sidan häraf att fylla åtskilliga borgerliga åligganden.

Ifrågavarande utgifter till prästerskap och andra kyrkliga ändamål äro

sålunda att anse såsom afgifter för ett statsändamål.

De enda afgifter, för hvilka främmande trosbekännare enligt utskottets

mening kunde med något fog påkalla befrielse, äro de som, på sätt motionärerna

jämväl omförmält, i gällande lönekonventioner ersatt de så kallade

jura stola? eller ersättningar för de särskilda förrättningar, prästerskapet

endast på därom framställd begäran verkställer, och för hvilka förut erlagts

en viss afgift för hvarje gång de påkallats. För dessa afgifter, från hvilka

främmande trosbekännare förut voro frikallade, när de icke själfva begärde

förrättningen, är nämligen godtgörelse numera beräknad i de till prästerskapet

utgående kontanta löneförmåner. Ifrågavarande afgifter äro emellertid

synnerligen obetydliga och föga betungande, hvarför en lagändring i

sådant syfte knappast kan vara af ett verkligt behof påkallad, helst frigörelsen

enligt utskottets uppfattning endast kunde komma att afse de

relativt fåtaliga främmande trosbekännare, hvilka bildat egna, af staten

erkända församlingar, och ej det större antal, som omfattat annan bekännelse,

utan att hafva förenat sig i något på lagligt sätt organiseradt

trossamfund.

Såsom motionärerna jämväl synas hafva till fullo insett, torde genomförande

af en förändring i förevarande motions syfte, vare sig en sådan

förändring öfverensstämde med hvad motionärerna föreslagit eller vore af

sistberörda mindre omfattning, förutsätta en svår och vidtomfattande utredning.

Frågan står äfven, såsom i motionen framhållits, i nära samband

med en reglering af statskyrkans prästerskaps löneförhållanden. Det lärer

nämligen vara nödigt att, om en sådan förändring genomfördes, bereda

nämnda prästerskap erforderlig fyllnad i dess aflöning i stället för de bidrag,

som komme att bortfalla. Härutinnan har i motionen icke anvisats någon

utväg. Med den principiella ståndpunkt, som utskottet intager i frågan,

och då utskottet, såsom nämndt, håller före, att en förändring i förevarande

hänseende, till den del densamma enligt utskottets mening kunde

äga något berättigande, icke är af det praktiska behofvet påkallad, finner

utskottet anledning icke föreligga att Riksdagen nu hos Kungl. Maj:t gör

hemställan om företagande af någon utredning i ämnet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 februari 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

af herr Zetterstrand, med hvilken herrar F. Andersson, A. Olsson, Lindhagen

och Segerdahl instämt:

»Den åsikt torde väl mer och mer göra sig gällande, att dissenters’

nuvarande skattkyldighet till svenska statskyrkan och dess prästerskap icke

är med rättvisa och billighet öfverensstämmande.

Val må det vara sant, att då statskyrkans prästerskap har att fylla

åtskilliga borgerliga plikter och åligganden, hvilka beröra samhället i dess

helhet, dissenters ej må kunna göra anspråk på fidlstcmdig. frikallelse från

afgifter till prästerskapet, men då det hvarken nu eller tillförene blifvit

ifrågasatt, att skattefriheten skulle afse utskylderna för den fasta egendom,

som af främmande trosförvanter äges, må väl denna deras fastighetsskatt

kunna betraktas såsom en lämplig ekvivalent för den skattskyldighet, hvilken

sålunda allt framgent bör åligga dylika trosbekännare.

Hvad härefter angår den nu föreliggande frågan, huruvida främmande

trosbekännare för sina personer samt inkomsterna af kapital och arbete böra

tillerkännas befrielse från ofta berörda skattskyldighet, så bör enligt min

mening dylik befrielse icke tillkomma andra främmande trosbekännare än

dem, som äro medlemmar af något utaf staten erkändt trossamfund, ty

eljest skulle lätt kunna inträffa, att personer af uteslutande materiella

hänsyn utträdde ur statskyrkan.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

13

- Mot eu i ofvan angifva hänseende begränsad skattefrihet för dissenters

borde några principiella skäl ej med tillräckligt fog kunna anföras, men

det kan dock icke förnekas, att ett omedelbart medgifvande af dylik skattefrihet

i åtskilliga fall skulle kunna komma att medföra afsevärda praktiska

olägenheter, i det att särskildt uti vissa smärre territoriella församlingar,

i hvilka ett stort procenttal främmande trosbekännare förefinnes, prästerskapets

inkomster skulle kunna komma att blifva otillbörligt reducerade,

eller ock skattebördan kunde blifva öfver höfvan tryckande för de i statskyrkan

kvarstående församlingsmedlemmarne.

Till utrönande af lämpligaste sättet för lösningen af detta lika viktiga

som grannlaga spörsmål lärer med nödvändighet kräfvas regeringens medverkan;

och torde man kunna förvänta, att regeringen tager frågan under

öfvervägande i sammanhang med utarbetande af de förslag, som påkallas

af prästlöneregleringskommitténs nyligen afslutade arbeten.

Med föranledande häraf, får jag härmed hemställa,

att Riksdagen med bifall till herr Byströms förevarande

motion måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida

samt i så fall under hvilka villkor och förutsättningar

främmande trosbekännare må kunna fritagas från skyldigheten

att för sina personer samt för inkomst af

kapital och arbete erlägga afgifter till svenska statskyrkan

och dess prästerskap, äfvensom att, sedan utredningen

skett, Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga

de förslag, hvartill densamma kunde gifva anledning.

»

Herr Bandqvist har begärt få antecknadt, att han ej deltagit i ärendets

behandling inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 7 Sami. 14 Käft.

o

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.