Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust af medborgerligt förtroende samt till lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten, dels ock en med föranledande af berörda proposition afgifven motion.

1905-02-24 · 22 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:21, Utlåtande, i anledning af dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust af medborgerligt förtroende samt till lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten, dels ock en med föranledande af berörda proposition afgifven motion.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

1

N:o

21.

Ant. till Riksd. kansli den 24 febr. 1905, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. May.ts proposition med

förslag till lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser

angående förlust af medborgerligt förtroende samt

till lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen

för krigsmakten, dels ock en med föranledande af

berörda proposition afgifven motion.

Genom proposition, n:o 4, af den 16 sistlidne december, hvilken af

båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, under

åberopande af propositionen bilagda i statsrådet och högst domstolen

förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

l:o) här nedan intagen lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser

angående förlust af medborgerligt förtroende, och

2:o) Lag

om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten

skola erhålla följande ändrade lydelse:

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 7 Sami. 11 Höft. (N:o 21)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

58 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 42, 43 eller 44 §, varde

ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 41 § gjort sig förfallen till dödsstraff

eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon är

förfallen till straff för brott som i 49 § omförmäles, där brottet skett i

förrädlig afsikt.

122 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 108, 116, 117, 118 eller

119 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma

vare, om någon efter 113 eller 114 § gjort sig förfallen till straffarbete i

minst sex månader.

I sammanhang med nämnda proposition har lagutskottet till behandling

förehaft en i anledning af densamma inom Andra Kammaren af herrar

K. E. von Geijer, J. G. Pettersson i Södertälje, L. G. Broomé i Bårslöf,

G. S. Neiglich och G. A. E. Kronlund väckt och till utskottet öfverlämnad

motion, n:o 185, af följande lydelse:

»Kung!. Maj:t har i proposition (n:o 4) föreslagit lag till ändring af

vissa strafflagens bestämmelser angående förlust af medborgerligt förtroende

samt till lag angående ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för

krigsmakten.

Propositionen är grundad å en Riksdagens skrifvelse den 13 maj

1896, hvari an föres:

''Frågan om ändrade bestämmelser angående förlust af medborgerligt

förtroende har vid innevarande riksdag upptagits uti tvenne särskilda,

af enskilda motionärer afgifna framställningar. Riksdagen är härutinnan

af den åsikt, att nämnda straffpåföljd kan verka förhindrande för brottslingen,

som uttjänt sitt straff, i hans lofvärda sträfvan att ärligt förvärfva

sitt uppehälle. Det torde ej kunna bestridas, att straffpåföljden sålunda

kan blifva den kännbaraste delen af straffet, liksom att densamma mången

gång omöjliggör den brottsliges förbättring. Under sådana förhållanden är

det, enligt Riksdagens tanke, af stor vikt att så reglera användningen af

ifrågavarande påföljd, att densamma ådömes endast i de fall, då omtanke

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

3

om samhällets säkerhet det oundgängligen kräfver. Nu gällande bestämmelser

synas Riksdagen i detta afseende alltför stränga mot de för brott

straffade. Särskilt hvad beträffar tjufnadsbrotten äro stadgandena så affattade,

att medborgerligt förtroendes förlust utom i undantagsfall ådörnes

vid dessa brott. Det torde dock kunna påstås, att stöldbrottet icke i så hög

grad, som vår lag synes antaga, ådagalägger hos brottslingen en så förhärdad

karaktär, som kan berättiga samhället att å densamma sätta vanärans

stämpel. Härutinnan, liksom vid flera andra brott, torde, utan fara

för samhällets säkerhet, väsentliga lindringar kunna beredas de för brott

dömde, och Riksdagen finner frågan vara af den vikt, att en utredning af

hithörande förhållanden synes af verkligt behof påkallad. Riksdagen får

med stöd häraf anhålla, att Eders Kung!. Maj:t ville taga i öfvervägande,

i hvad mån, särskildt hvad angår tjufnadsbrotten, användande af straffpåföljden

förlust af medborgerligt förtroende må kunna ytterligare begränsas,

samt därefter till Riksdagen göra den framställning, hvartill utredningen

kan gifva anledning.’

Enligt gällande lag är för vissa brott stadgadt, att ifrågavarande påföljd

skall ådömas, dock endast därest brottet är belagdt med dödsstraff

eller straffarbete, sålunda äfven om stadgadt minimum af straffarbete eller

två månader ådörnes.

Propositionen föreslår härutinnan en förändring, innefattad i stadgandet

i förslagets 2 kap. 19 § 1 inom.: ’ej må dylik påföljd ådömas,

där ej brottet varder belagdt med dödsstraff eller med straffarbete minst

i sex månader.’

Under den tid af snart nio år, som förflutit, sedan Riksdagens åberopade

skrifvelse afgafs, hafva de synpunkter, som föranledt densamma,

blifvit än mera belysta, och har den meningen alltmera rotfast sig, att

nu gällande bestämmelser i detta afseende försvåra, ja, rent af omöjliggöra

den straffade brottslingens återupprättande. Vid detta förhållande

torde en grundlig förändring af hithörande lagstadganden vara nödvändig.

Någon sådan förmena vi, att Kungl. Maj-.ts proposition ej innehåller.

Vid en granskning af den verkan, den af Kung}. Maj:t föreslagna

lagförändringen skulle hafva, framgår, att den inskränkning i användandet

af straffpåföljden, som åsyftats, skulle föreligga egentligen endast vid

tjufnad sbrott. Låt vara, att Riksdagens skrifvelse särskildt nämner dessa

brott; den framhåller dock äfven, att jämväl vid andra brott utan fara för

samhällets säkerhet väsentliga lindringar i förevarande afseende torde kunna

beredas de för brott dömde. Denna synpunkt synes oss ej vara tillräckligt

tillgodosedd af Kungl. Maj-.ts förslag; vi skulle vilja föreslå, att steget

toges betydligt längre ut.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

I propositionen häfdas den, enligt vår mening, fullt riktiga synpunkten,

att om man kan binda påföljdens inträdande vid viss straffart,

kan man också utan fara binda den vid ett visst högre straffmått af denna

straffart. Nu har, som sagts, propositionen satt detta straffmått vid sex

månaders straffarbete. Vi för vår del vilja föreslå, att lagen måtte affatta^

så, att påföljden må inträda först vid ett straffmått af straffarbete i minst

två år.

Därest det af oss nu gjorda förslag bifalles, blifver visserligen följden,

att mest alla brott, som omförmälas i 22 kap. strafflagen, eller

bedrägeri- och osedlighetsbrotten, för hvilka i regeln ej stadgats högre

straff än straffarbete i två år, skulle undandragas påföljden och denna

tillämpas endast å de jämförelsevis sällsynta fall, då omständigheterna

kunna anses kvalificerande. Emellertid hade, såsom framgår af propositionen,

1890 års lagutskott föreslagit, att första resan stöld, sålunda den

enkla, af lagen icke kvalificerade stölden, skulle undandragas påföljden och

denna inträda först vid iteration samt i de svårare fall, som omförmälas i

4 och 5 §§ af 20 kap. Detta förslag, som godkändes af Första Kammaren

med stor röstpluralitet, såg sålunda ingen fara i att den okvalificerade

stölden ginge fri från straffpåföljden, och hvad sålunda häfdats torde äga

tillämpning å de närbesläktade bedrägeribrotten.

Vidare må här anmärkas, att jämväl vid en del andra brott straffpåföljden

skulle inträda först vid de ytterst sällan förekommande fall, att

stadgadt straffmaximum ådömdes. År detta i och för sig en brist vid vårt

förslag, kan sägas, att samma brist vidlåder jämväl propositionen.

På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi,

att Riksdagen måtte i anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 4

antaga

l:o) följande

Förslag

till

Lag

om ändring af vissa strafflagens bestämmelser angående

förlust af medborgerligt förtroende.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 19 §, 3 kap. 13 §, 8 kap. 30 §,

12 kap. 21 §,14 kap. 46 §, 16 kap. 16 §, 19 kap. 22 §, 20 kap. 14 §,

21 kap. 10 §, 22 kap. 22 § samt 23 kap. skola erhålla följande ändrade

ydelse:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

5

2 kap.

19 §.

Vissa i lagen bestämda brott kunna medföra den påföljd, att den

dömde förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende. Ej må dylik

påföljd ädömas, där ej brottet varder belagdt med dödsstraff eller med

straffarbete i minst två år.

Förlust af medborgerligt förtroende ådömes för alltid, där den dömde

gjort sig skyldig till dödsstraff’ eller straffarbete på lifstid eller brottet är

sådant, som i 13 kap. 1 eller 2 § sägs, men i annat fall intill dess viss

tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han efter utståndet straff

blifvit frigifven.

Den, som till förlust af medborgerligt förtroende dömd är, hafve

förverkat ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, som af honom

innehafves; vare ock, så länge han är medborgerligt förtroende förlustig,

utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande

god frejd erfordras.

3 kap.

13 §.

Har någon efter 4, 7 eller 8 § gjort sig skyldig till straffarbete i

minst två år för delaktighet i brott, hvarå förlust af medborgerligt förtroende

för alltid efter lag följa kan, varde då ock dömd medborgerligt

förtroende förlustig, efter ty i 2 kap. 19 § sägs.

8 kap.

30 §.

Den, som till straff efter 1, 4, 5, 6, 9, 11, 13, 15, 16, 18 eller 20 §

sig skyldig gjort, värde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 2, 3, 7, 8 eller 10 § är förfallen till

straffarbete i minst två år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

12 kap.

21 §.

Den, som till straff efter 1 eller 14 § fälles, varde ock dömd medborgerligt

förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter 2, 4,

7, 11, 12, 13, 16 eller 18 § pröfvas skyldig till straffarbete i minst två år.

14 kap. »

46 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1 eller 2 §, 18 kap.

1 mom. 19 eller 40 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 18 § 2 inom., 27 eller 28 §

pröfvas skyldig till straffarbete i minst två år.

16 kap.

16 §•

Den, som efter 3 § gjort sig förfallen till dödsstraff eller till straffarbete

i minst två år, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 1, 2 eller 7 § gjort sig förfallen till

straffarbete i minst två år.

19 kap.

22 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 7 eller 10

17 § 1 mom. eller 18 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 3, 4, 6 eller 8 § gjort si

skyldig till dödsstraff eller till straffarbete i minst två år eller efter

eller 9 § till straffarbete i minst två år.

o<cr>3

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

7

20 kap.

14 §.

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig skyldig

till straffarbete i minst två år, skall ock dömas medborgerligt förtroende

förlustig.

21 kap.

10 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 2, 3, 6, 7 eller 8 §,

skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om

någon efter 1, 4, 5 eller 9 § gjort sig förfallen till straffarbete i minst

två år.

22 kap.

22 §.

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen

till straffarbete i minst två år, skall ock dömas medborgerligt förtroende

förlustig.

23 kap.

1 §•

Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hafva öfvat bedrägeri

mot sina borgenärer i något af dessa fall:

1. att han under lånad!- namn köpt egendom och den bland tillgångar^

ej uppgifvit, eller under falskt sken af köp, gåfva eller annat

aftal egendom från konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen

förskingrat, undandolt eller ur vägen skaffat något af sina tillgångar;

eller

2. att han i hemligt förstånd med någon föregifven borgenär uppgifvit

eller vidgått falsk skuld, eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

3. att han, där han idkat handel eller annan rörelse, hvaröfver

bok hållas bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat

eller uppsåtligen förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort;

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med två till

och med sex år. Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden

för straffarbetet till sex månader nedsättas.

2 §.

Har gäldenär oredlighet mot sina borgenärer brukat ity

1. att han, sedan han själf sökt att få sin egendom afträda, eller,

där konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning därom honom kunnig

blef, något af egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan sviklig

afsikt att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes

förskingrat, eller

2. att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga

att rätt för sig göra, genom gåfva eller annan åtgärd, som till sin följd

därmed lika är, afhändt sig egendom af sådant värde, att borgenärerna

däraf märklig skada haft eller få kunnat,

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse.

3 §•

Pröfvas gäldenär hafva visat uppenbar vårdslöshet emot sina borgenärer

därigenom

1. att han till sitt hushåll eller sina personliga utgifter användt,

eller på spel eller andra därmed jämförliga företag, där utgången berott

af ren tillfällighet, eller genom vingleri i växelrörelse eller lättsinnigt ingångna

ansvarsförbindelser förlorat belopp, som icke stått i skäligt förhållande

till hans ställning eller tillgångar;

2. att han inom de sista trettio dagarna förrän han sin egendom

afträdde eller borgenärs ansökning därom honom kungjord blef, indragit

penningar, borgat varor eller sålt egendom och ej kan nöjaktig reda därför

visa;

3. att han, där han idkat handel eller annan rörelse, hvaröfver

bok hållas bör, sådan bokföring icke ordentligen fullgjort;

4. att han, sedan han på sådant obestånd kommit, att han inse

bort, det han ej kunde rätt för sig göra, genom försäljning af egendom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

*9

till uppenbart underpris eller på annat sådant sätt beredt sig penningtillgång,

eller gynnat någon borgenär, till de öfriges förfång, med betalning,

pant eller annan säkerhet för fordran, som ej förfallen varit eller

hvarför viss förfallotid ej varit utsatt och kraf ej heller hos gäldenären

skett, eller, i uppenbar afsikt att fördröja konkursens utbrott, sin rörelse

fortsatt och därunder penningar eller varor upplånat;

straffes med fängelse.

4§.

Har aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag eller registrerad förening

för ekonomisk verksamhet kommit i konkurstillstånd, och finnes styrelseledamot

eller annan, som är satt att leda bolagets eller föreningens angelägenheter,

hafva mot borgenärerna sig förbrutit, som här ofvan sägs; då

skall han straffas, som vore han gäldenär i konkursen.

5 §•

Har gäldenär rymt för skuld och ej kommit åter inom sex månader

från det han rymde; vare lag som i 2 § sagdt är.

6 §•

Styrker inför rätten den, som gjort sig skyldig till ansvar efter 2,

3 eller 5 §, att borgenärerna i konkursen blifvit till fullo förnöjda; varde

från allt ansvar fri förklarad.

7 §•

Brott, som i 2 § omförmäles, ehvad det begåtts af gäldenär eller,

efter ty i 4 § sägs, af annan, så ock brott, hvarom i 5 § förmäles, må

ej åtalas af allmän åklagare, där ej brottet af målsägande till sådant åtal

angifves. Brott, som i 3 § sägs, må ej af annan än målsägande åtalas.

B%h. till Riksd. Prat. 1905. 7 Sami. 17 Håft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

8 §•

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig skyldig

till straffarbete i minst två år, skall ock dömas medborgerligt förtroende

förlustig; samt

2:o)

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten

skola erhålla följande ändrade lydelse.

58 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 42, 43 eller 44 §, varde

ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 41 § gjort sig förfallen till dödsstraff

eller till straffarbete i minst två år, så ock om någon är förfallen

till straff för brott, som i 49 § omförmäles, där brottet skett i förrädlig

afsikt.

122 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 108, 117, 118 eller

119 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma

vare, om någon efter 113, 114 eller 116 § gjort sig förfallen till straffarbete

i minst två år.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21. 11

Såsom framgår af det förevarande proposition bilagda statsrådsprotokoll

af den 7 oktober 1904, är propositionen föranledd af Riksdagens

skrifvelse den 13 maj 1896, däruti Riksdagen anhållit, att Kungl.

Magt ville taga i öfvervägande, i hvad mån, särskildt hvad anginge tjufnadsbrotten,

användande af straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende

måtte kunna ytterligare inskränkas, samt därefter till Riksdagen

göra den framställning, hvartill utredningen kunde gifva, anledning.

Sedan statsrådet och chefen för justitiedepartementet ofvanberörda

den 7 oktober vid föredragning af detta ärende inför Konungen i statsrådet

redogjort för tidigare ändringsförslag i ämnet, återkom departementschefen

till Riksdagens berörda framställning och anförde:

»Hvad som föranledt denna är det redan här förut berörda förhållande,

att förlust af medborgerligt förtroende i hög grad ökar ''de

svårigheter, mot hvilka en frigifven fånge har att kämpa. Af personer,

hvilka särskildt gjort till sin uppgift att förskaffa frigifna fångar arbete,

bekräftas denna vid åtskilliga tillfällen inom Riksdagen påpekade erfarenhet.

Den, som saknar medborgerligt förtroende, möter i sitt sökande efter

arbete ej blott obenägenhet hos arbetsgifvarne, utan äfven ett hinder i

andra arbetares ovilja att hafva honom till arbetskamrat. Därtill lärer

det ofta inträffa, att en kommun utöfva!- tryck på sina medlemmar för

att afvärja, att de i sitt arbete mottaga personer, som äro förlustiga

medborgerligt förtroende, då dessa icke inom kommunen hafva hemortsrätt.

I följd af nu antydda förhållanden visar sig förlust af medborgerligt

förtroende ofta nog motverka möjligheten att förbättra en brottsling,

hvars återvinnande åt samhället kanske eljest ännu vore möjligt. Någon

annan lämplig utväg till detta missförhållandes afhjälpande än att, på

sätt Riksdagen ifrågasatt, inskränka användningen af ifrågavarande påföljd

synes näppeligen stå till buds, i allt fall icke för närvarande.

Att alldeles afskaffa påföljden skulle ej vara lämpligt; i denna punkt är

jag af den åsikt, att de af nya lagberedningen anförda skäl äro öfvertygande.

De förslag, som varit väckta om förbud emot påföljdens omnämnande

i prästbetyg, utom i särskilda fall, samt om borttagande af

villkoret om god frejd såsom betingelse för behörighet att idka vissa

näringar, torde från arbetsgifvares och näringsidkares sida möta bestämdt

motstånd och för öfrigt näppeligen innebära någon verksam eller ändamålsenlig

lösning af spörsmålet. Vill man åter upptaga tanken att inskränka

påföljdens användning, i den mån sådant är förenligt med samhällets

säkerhet, har man närmast att öfverväga, om detta syftemål lämpligast

kan vinnas genom att, på sätt nu är fallet med afseende å brottslingar

mellan 15 och 18 år, inrymma åt domstolarna befogenhet att i det sär
-

Utskottets

yttrande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

skilda fallet pröfva, om påföljden bör ådömas, eller genom att, utan dylik

pröfningsrätt för domstolarna, medelst ovillkorlig föreskrift inskränka

antalet af de fall, då påföljden skall komma till användning. Emot det förra

alternativet synes mig kunna framhållas faran af en osäker och för skilda

orter olikartad lagtillämpning, hvilken fara torde vara så mycket större, som

det kan antagas, att domarens personliga uppfattning af påföljdens lämplighet

öfver hufvud lätteligen skulle komma att omedvetet utöfva ett väsentligt

inflytande på afgörande! Det senare alternativet synes mig däremot väl förtjäna

beaktande. Beslutar man sig för detta alternativ, återstår att finna

den rätta begränsningen. Jag vill härvid erinra, att Riksdagen i sin skrifvelse

särskild! fäst uppmärksamheten vid tjufnadsbrotten, och det torde

få medgifvas, att, praktiskt sedt, en tanke på reform i främsta rummet

synes böra knyta sig vid frågan, om påföljden skall bibehållas vid första

resan stöld. Såsom redan framhållits, hade lagutskottet vid 1890 års riksdag

tillstyrkt, att för stöld, som ej belädes med svårare straff än straffarbete

i sex månader, förlust af medborgerligt förtroende ej skulle ådömas.

Dock ville lagutskottet göra väsentliga undantag, i det att vid kvalificerad

stöld efter 20 kap. 4 §, vid inbrott utan tillgrepp och vid itererad stöld förlust

af medborgerligt förtroende skulle ådömas, så snart gärningen belädes

med straffarbete. Detta förslag betecknar onekligen ett ganska stort steg

från den fordom rådande uppfattningen, att stöldbrotten framför alla andra

borde draga med sig förlust af medborgerligt förtroende. Emellertid hade

ju redan nya lagberedningens förslag afvikit från denna uppfattning genom

att för första och andra resan stöld vid synnerligen förmildrande omständigheter

inrymma möjligheten af brottets beläggande med fängelsestraff,

med hvilket förlust af medborgerligt förtroende ej kunde förenas. Lagutskottet

menade, att om man kunde binda påföljdens inträdande vid en viss

straffart, kunde man också utan fara binda den vid ett visst högre straffmått

af denna straffart. Äfven jag är af den mening, att det icke skulle

komma att medföra någon fara för det allmänna, om man utesluter påföljdens

tillämpning vid tjufnadsbrott, som icke hafva en mera svårartad

karaktär. Så till vida är jag dock af annan mening än lagutskottet, som

jag ej kan finna det nödvändigt eller riktigt att ovillkorligt undantaga alla

fall af kvalificerad stöld, inbrott utan tillgrepp och itererad stöld. Hvad

angår inbrott utan tillgrepp, är ju strafflatituden alldeles densamma som

för första resan enkel stöld. Men äfven vid kvalificerad eller itererad stöld

förutsätter lagen, att brottet kan hafva en så pass lindrig karaktär, att

hufvudstraffet bör sättas vid ett mått, som faller inom den normala skalan

för första resan enkel stöld, och där så är förhållandet, kan jag ej finna

anledning att i fråga om påföljden bedöma brottet strängare än i fråga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

13

om hufvudstraffet. Om man i öfverensstämmelse härmed utesluter påföljden

med afseende å alla tjufnadsbrott, för hvilka straffet ej uppgår till

ett visst minimum af straffarbete, synes konsekvensen kräfva, att den antagna

principen genomföres för straffrättens hela område. Underlåtenheten

häraf framhölls vid 1890 års riksdag såsom en brist i lagutskottets

förslag, och efter min uppfattning var denna anmärkning berättigad.

Äfven i ett annat hänseende torde den af lagutskottet föreslagna grundsatsen

böra modifieras. Dess förslag gick ut på, att påföljden ej skulle

inträda, med mindre hufvudstraffet sattes till mer än sex månaders straffarbete.

Med hänsyn därtill, att för åtskilliga brott, hvilka föranleda förlust

af medborgerligt förtroende, strafflatituden begynner med sex månaders

straffarbete, lärer det för att undvika inkonsekvens vara riktigast

att, då det nu gäller att genomföra principen för straffrättens hela område,

för alla fall sätta sex månaders straffarbete såsom det minimistraff,

vid hvilket påföljden skall inträda.»

För att åskådliggöra verkningarna, med afseende å tjufnadsbrotten,

af den nu ifrågasatta lagförändringen hade departementschefen med ledning

af den officiella statistiken låtit uppgöra följande vid protokollet

fogade

»Öfversikt

af de under åren 1893—1902 för stöld och inbrott ådömda straff.

År.

Enkel stöld,

l:a resan.

Kvalificerad stöld eller

inbrott, l:a resan.

Itererade brott.

tf:

tf

er?

CD

DO

CD

Straff- arbete

under 6

mån.

Straff- arbete i

6 mån.

o. där- öfver.

tf:

tf

(JO

CD

ce

CD

Straff- arbete

under 6

mån.

Straff- arbete i

6 mån.

o. där- öfver.

hrj

tf:

tf

0?

CD

02

CD

Straff- arbete

under 6

mån.

Straff- arbete i

6 mån.

o. där- öfver.

1893 ......

41

253

10

31

261

225

7

61

341

1894 ......

27

260

10

26

224

225

5

94

379

1895 ......

28

262

5

36

281

230

7

70

365

1896 ......

40

254

13

48

263

185

3

69

348

1897 ......

33

246

7

36

285

179

4

85

382

1898 ......

34

311

5

30

236

168

7

59

363

1899 ......

48

268

3

36

246

178

8

65

368

1900 ......

56

289

9

48

253

197

8

68

396

1901......

72

286

12

55

285

221

11

82

385

1902 ......

63

297

12

50

265

238

8

86

441»

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

Det sätt, hvarpå i sak det kungl. förslaget tillgodoser de önskemål,

Riksdagen i dess skrifvelse af den 13 maj 1896 uttryckt, synes utskottet

fullt tillfredsställande. Hvad angår verkningarna af flen föreslagna lagförändringen,

särskilt med afseende å tjufnadsbrotten, framgår af ofvan intagna

öfversikt, hurusom år 1902 af 1,339 tjufnadsbrott, därför straffarbete

ådömts, icke mindre än 648 bestraffats med straffarbete under sex

månader, och proportionen föregående år är ungefär densamma. Följden

af lagförändringen beträffande dessa brott torde således blifva, att

endast omkring hälften så många straff för tjufnadsbrott som hittills

komma att förenas med påföljden förlust af medborgerligt förtroende.

Om utskottet sålunda finner det resultat, hvartill det kung], förslaget

kommit, ägnadt att vinna Riksdagens bifall, kan utskottet beträffande

den af herr von Geijer med flera väckta motionen icke förorda dess antagande.

Såsom framgår af det redan anförda, synas de verkningar, det

af Kung!. Maj:t framlagda lagförslag kommer att medföra beträffande

ådömande af förlust af medborgerligt förtroende, att särskild!, vid de talrikt

förekommande tjufnadsbrotten blifva högst betydande. Att de emellertid

icke komma att inskränkas till sistnämnda brott, utan i hög grad

beröra äfven andra, är uppenbart. Det synes utskottet därför icke vara

riktigt, då motionärerna förmena, att det kungl. förslaget icke skulle medföra

någon grundlig förändring i nuvarande förhållanden. Att, när man

öfver hufvud taget vill bibehålla ifrågavarande straffpåföljd, låta, såsom

följden af motionärernas förslag skulle blifva, t. ex. straffet för stöld

fjärde resan eller oftare icke ovillkorligen åtföljas af förlust af medborgerligt

förtroende, förefaller utskottet icke vara välbetänkt.

" Då utskottet alltså i detta ämne anser det kungl. förslå,get i sak

böra vinna godkännande, har utskottet emellertid funnit detsamma i en

viss punkt böra i form förändras. Denna anmärkning träffar den af

Kungl. Maj:t föreslagna lydelse af 19 § i 2 kap. strafflagen. Det synes

utskottet icke hafva förelegat tillräckligt starka skäl för att i och med

den lagförändring, Kung!. Maj:t här föreslagit, gifva berörda lagrum en

från dess nuvarande lydelse mer afvikande formulering, än som med nödvändighet

betingats af själfva lagförändringen. Genom den nu föreslagna

formuleringen har man beträffande ådömandet af ifrågavarande påföljd på

viss tid nödgats på två håll, dels här och dels i hvart och ett af de följande

särskilda lagrummen, uttala, att påföljden ej må ådömas, där ej

brottet träffas af straffarbete i minst sex månader, och beträffande angifvandet,

af påföljdens ådömande för alltid i fall, som i 13 kap. 1 eller 2 §

strafflagen sägs, blir förhållandet enahanda. Härtill kommer, att uttrycket

»varder belagdt med» ej passar för de fall, hvarom i 1 kap. 3 § och 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

f

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

15

kap. 21 § stadgas. Vidare bör erinras, att första punkten af §:n »Vissa i

lagen bestämda brott kunna medföra den påföljd, att den dömde förklaras

hafva förverkat medborgerligt förtroende» är ägnad att fördölja den nästan undantagslösa

regeln inom svensk straffrätt, att skyldigheten att ådöma berörda

påföljd i de af lagen angifna fall är ovillkorlig. Af den föreslaga lydelsen

får man snarare det intryck, att ådömandet af förlust af medborgerligt

förtroende vore fakultativt. Icke någon af de nu framställda anmärkningarna

drabbar lydelsen af 19 § i 2 kap. strafflagen i det förslag, Kungl.

Maj:t ursprungligen låtit utarbeta och underställa högsta domstolens

granskning. Här anslöt sig §:n i sin lydelse till den nuvarande med den

modifikation, den ifrågasatta lagförändringen betingade. Då efter anmärkning

inom högsta domstolen, att den grundsats, som genomginge förslaget

i dess helhet, nämligen att förlust af medborgerligt förtroende i intet fall

måtte förenas med ringare straff än straffarbete i sex månader, borde på

ett mera klart och direkt sätt uttalas i förevarande §, densamma omarbetades

till den lydelse, den i det för Riksdagen nu framlagda förslaget

erhållit, synes utskottet denna förändring icke hafva varit en förbättring.

Man utsatte sig för de anmärkningar, utskottet gjort mot det nu framlagda

förslaget, samtidigt som man afhjälpte mindre betydande brister,

som det för högsta domstolen framlagda förslaget hade gemensamma med

den hittills gällande lagen. Vid sådant förhållande lär det ej kunna

ifrågasättas annat, än att man handlar välbetänkt, om man bibehåller

ifrågavarande lagrums nuvarande lydelse oförändrad i allt, som ej beröres

af syftet med föreliggande reform. Sant är visserligen, att man på detta

sätt kommer att sakna en uttrycklig föreskrift därom, att den, som enligt

13 kap. 1 eller 2 §, jämförd med 5 kap. 6 §, pröfvas skyldig till lägre

straff än straffarbete i sex månader, ej må dömas till förlust af medborgerligt

förtroende. Men en sådan formell brist vidlåder redan det nuvarande

stadgandet och likasåväl som hittills den omständigheten, att

lagen inskränkt sin föreskrift om den tid, hvarå förlust af medborgerligt

förtroende skall ådömas, till de fall, då den dömde antingen gjort sig

skyldig till dödsstraff eller straffarbete på lifstid eller förskyllt straffarbete

på viss tid, ansetts gifva vid handen, att ifrågavarande påföljd ej någonsin

må ådömas för brott, som förskyllt lägre straff än straffarbete, lärer det

med visshet kunna påräknas, att ett motsvarande antagande, om stadgandet

ändras på nu föreslaget sätt, skall göra sig gällande med afseende å brott,

som förskyllt lägre straff än straffarbete i sex månader.

Under åberopande af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet:
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

a) att Riksdagen, med afslag å lista punkten i

herr von Geijers med fleres förevarande motion och

under förklarande, att Kungl. Maj:ts ofvanberörda under

l:o upptagna proposition icke kan i oförändradt skick

bifallas, måtte, i anledning af propositionen, för sin del

antaga följande

Lag

om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust

af medborgerligt förtroende.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 19 §, 3 kap. 13 §, 8 kap. 30 §,

12 kap. 21 §, 14 kap. 46 §. 16 kap. 16 §, 19 kap. 22 §, 20 kap. 14 §,

21 kap. 10 §, 22 kap. 22 § samt 23 kap. 2 § skola erhålla följande

ändrade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag.

2 kap.

19 §•

Vissa i lagen bestämda brott

kunna medföra den påföljd, att den

dömde förklaras hafva förverkat

medborgerligt förtroende. Ej må

dylik påföljd ådömas, där ej brottet

varder belagdt med dödsstraff eller

med straffarbete i minst sex månader.

Förlust af medborgerligt förtroende

ådömes för alltid, där den

dömde gjort sig skyldig till dödsstraff

eller straffarbete på lifstid

eller brottet är sådant, som i 13 kap.

1 eller 2 § sägs, men i annat fall

intill dess viss tid, minst ett och

Utskottets förslag.

2 kap.

19 §.

Vissa i lagen bestämda brott medföra

den påföljd, att den dömde förklaras

hafva förverkat medborgerligt

förtroende.

Har den, som begått brott, hvarom

nu är sagdt, gjort sig skyldig till

dödsstraff eller straffarbete på lifstid;

skall han förklaras förlustig

medborgerligt förtroende för alltid:

har han förskyllt straffarbete på viss

tid, ej under sex månader; varde,

där ej brottet är sådant, som i 13 kap.

1 eller 2 § sägs, förklarad förlustig

medborgerligt förtroende, intill dess

viss tid, minst ett och högst tio år,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

17

Kungl. Maj:ts förslag.

högst tio år, förflutit från det han

efter utståndet straff blifvit frigifven.

Den, som till förlust af medborgerligt

förtroende dömd är, hafve

förverkat ämbete, tjänst eller annan

allmän befattning, som af honom

innehafves; vare ock, så länge han

är medborgerligt förtroende förlustig,

utestängd från alla sådana rättigheter

och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande

god frejd erfordras.

Utskottets förslag.

förflutit frän det han efter utståndet

straff blifvit frigifven.

Den, som till förlust af medborgerligt

förtroende dömd är, hafve

förverkat ämbete, tjänst eller annan

allmän befattning, som af honom

innehafves; vare ock, så länge han

är medborgerligt förtroende förlustig,

utestängd från alla sådana rättigheter

och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande

god frejd erfordras.

3 kap.

13 §.

Har någon, efter 4, 7 eller 8 §, gjort sig skyldig till straffarbete i

minst sex månader för delaktighet i brott, hvarå förlust af medborgerligt

förtroende för alltid efter lag följa kan; varde då ock dömd medborgerligt

förtroende förlustig, efter ty i 2 kap. 19 § sägs.

8 kap.

30 §.

Den, som till straff efter 1, 4, 5, 6, 9, 11, 13, 15, 16, 18 eller 20 §

sig skyldig gjort, varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig. Lag

samma vare, om någon efter 2, 3, 7, 8 eller 10 § är förfallen till straffarbete

i minst sex månader.

12 kap.

21 §.

Den, som till straff efter 1, 2, 11 eller 14 § fälles, varde ock dömd

medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter 4, 7,

12, 13, 16 eller 18 § pröfvas skyldig till straffarbete i minst sex månader.

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 7 Sami. 11 Hatt. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

14 kap.

46 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1 eller 2 §, 18 § 1 mom.,

19, 28 eller 4(T §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 18 § 2 mom. eller 27 § pröfvas skyldig

till straffarbete i minst sex månader.

16 kap.

16 §.

Den, som efter 3 § gjort sig förfallen till dödsstraff eller till straffarbete

i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt förtroende

förlustig. Lag samma vare, om någon efter 1, 2 eller 7 § gjort sig förfallen

till straffarbete i minst sex månader.

19 kap.

22 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 4, 7, 8 eller 10 §,

17 § 1 mom. eller 18 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 3 eller 6 § gjort sig skyldig till

dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader eller efter 5 eller 9 §

till straffarbete i minst sex månader.

20 kap.

14 §.

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig skyldig

till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt förtroende

förlustig.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

19

21 kap.

10 §.

Deri, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 eller

8 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare,

om någon efter 9 § gjort sig förfallen till straffarbete i minst sex månader.

22 kap.

22 §.

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen

till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt

förtroende förlustig.

23 kap.

2 §•

Har gäldenär oredlighet mot sina borgenärer brukat ity

1. att han, sedan han själ!'' sökt att få sin egendom afträda, eller,

där konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning därom honom kunnig

blef, något af egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan sviklig

afsikt att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes förskingrat;

eller

2. att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga att

rätt för sig göra, genom gåfva eller annan åtgärd, som till sin följd därmed

lika är, afhändt sig egendom af sådant värde, att borgenärerna däraf

märklig skada haft eller få kunnat;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; varde ock, där

han till straffarbete i minst sex månader dömes, förklarad medborgerligt

förtroende förlustig. _

b) att Riksdagen, med afslag å 2:a punkten i

herr von Geijers med fleres förevarande motion, ville

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

antaga Kungl. Maj:ts under 2:o) upptagna förslag till

lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen

för krigsmakten.

O

Stockholm den 24 februari 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

dels af herrar Zetterstrand och Segerdalil, hvilka begärt få antecknadt,

att de ej i allo kunnat biträda utskottets motivering, och dels af

herr Zetterstrand, med hvilken herrar Lindhagen och Segerdahl instämt

och hvilken anfört följande:

»Då enligt vårt förmenande utskottet saknat giltiga skäl att med

åsidosättande af den utaf högsta domstolen uttalade önskan beträffande

formuleringen af 2 kap. 19 § strafflagen förkasta den utaf Kungl. Maj: t

i öfverensstämmelse med denna domstolens önskan omarbetade texten till

sagda lagrum, få vi härmed hemställa:

att det utaf Kungl. Maj:t framlagda förslaget till

ändrad lydelse af 2 kap. 19 § strafflagen måtte oförändradt

antagas.»

dels af herr J. G. Pettersson, med hvilken herrar Lindhagen och

Jansson instämt och hvilken anföra:

»Med hänsyn till de allvarsamma, allmänt erkända olägenheter, som

äro förbundna med tillämpningen af de i vår strafflag gifna bestämmelserna

om förlust af medborgerligt förtroende, vore det enligt min mening

riktigast att alldeles afskaffa dessa bestämmelser samt låta dem ersättas

af en föreskrift om att vissa svårare oredlighetsbrott skulle för den dömde

medföra förlust af ämbete, tjänst eller annan allmän befattning eller förtroendeuppdrag,

uteslutning från kommunal och politisk rösträtt samt obehörighet

att inför domstol aflägga parts- eller vittnesed eller uppträda såsom

rättegångsombud eller skiljeman. Då emellertid Riksdagen i sin skrif
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

velse i ämnet deri 13 maj 1896 uttryckligen endast hemställt om ytterligare

begränsning af användandet af ifrågavarande straffpåföljd, särskild!

hvad angår tjufnadsbrotten, samt ett yrkande, som kan anses gå utom

den sålunda angifna ramen för ifrågavarande lagändring, icke torde kunna

Påräkna någon allmännare tillslutning, bör man enligt min tanke i stället

söka nå det åsyftade målet genom att göra den af Riksdagen begärda begränsningen

af påföljdens användning så effektiv, att de öfverklagade olägenheterna

dåra! verkligen blifva i afsevärd mån undanröjda. Detta skulle

uppenbarligen ej blifva fallet, om utskottets förslag bifölles. Enligt den

af utskottet åberopade statistiken skulle sålunda genom bifall till nämnda

förslag endast omkring hälften af de tjufnadsbrott, som medföra straffarbete,

blifva fria från ifrågavarande påföljd. Den andra hälften skulle

såsom förut drabbas af vanfräjdsstraff; årligen skulle endast för stöld 6 ä

700 personer adömas förlust af medborgerligt förtroende samt därigenom

beröfvas utsikten att åtminstone under den närmaste tiden efter frigifningen

kunna genom hederligt arbete försörja sig. Ehuru de tillgängliga

statistiska siffrorna icke upplysa, i hvilken utsträckning ett bifall till "herr

von Geijers in. fl:s motion skulle inskränka antalet vanfräjdsdomar, är det

dock uppenbart, att inskränkningen därigenom skulle blifva betydligt mera

verksam än enligt utskottets förslag; och dä en verkligt effektiv sådan

inskränkning torde få anses ha varit af Riksdagen åsyftad i dess skrifvelse

afår 1896, synes motionen i högre grad än den kungl. propositionen fullfölja

den i samma skrifvelse framburna tanken.

Att ett bifall till motionen skulle medföra någon »fara för samhällets

säkerhet»,, torde ej med fog kunna påstås. Den största faran för

samhället vid mildrande af hithörande bestämmelser vore väl, om därmenom

yppades möjlighet för menedare att genom ett upprepande af ifrågavarande

blott ytterligare kränka rättssäkerheten. Men enligt motionen

ifrågasattes icke. någon ändring i den nu gällande regeln, "att alla för

mened dömda tillika skola förklaras förlustiga medborgerligt förtroende

för alltid. En annan fara för samhället skulle möjligen ligga däri, att

personel'', dömda för oredlighetsbrott till straffarbete från och med sex

månader till och. med två år, skulle enligt lag omedelbart efter utståndet

straff kunna väljas att bekläda vissa allmäna befattningar och förtroendeuppdrag.

. Men denna abstrakta möjlighet skulle helt visst i det verkliga

lifvet visa sig utan all praktisk betydelse: den notorietet, som medföljer

så pass svåra brott, och vederbörande valmäns naturliga motvilja att med

särskilda förtroendeuppdrag hedra dem, som straffats för oredlighet, skulle

utgöra ett tillräckligt starkt värn mot missgrepp härutinnan.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

Om man slutligen vill finna en »fara för det allmänna» däri, att ett

större antal för oredlighetsbrott straffade personer skulle erhålla tillfälle

att blifva själfständiga näringsidkare eller att erhålla anställning hos andra

sådana, så erinras, att Riksdagen vid uttalande af sin önskan, att användningen

af vanfräjdsstraffet måtte inskränkas, måste anses ha utgått från

att nyssberörda hänsyn förtjänade mindre beaktande än det allmännas intresse

att de fri gi fn a fångarna bereddes möjlighet att snarast möjligt genom

redbart arbete försörja sig. Denna synpunkt hyllas ju äfven af den

kungl. propositionen; motionen gör det endast mera fullständigt och konsekvent.

Om man för öfrigt skall fastslå en gräns mellan de brott, som böra

drabbas af förlust af medborgerligt förtroende, och dem, som böra fritagas

därifrån, så synes denna gräns böra sammanfalla med den, som

lagen redan nu uppdrager mellan gröfre och ringare brott. Denna gräns

är°i vissa afseenden satt just vid straffmåttet två års straffarbete; och då

motionen föreslagit, att äfven i ifrågavarande hänseende gränsen måtte

sättas vid berörda straffmått, synes äfven af detta skäl motionärernas förslag

vara att föredraga framför den kungl. propositionen.

På grund af hvad jag nu anfört anser jag, att motionen bort af

utskottet tillstyrkas.»

Herrar F. Andersson och A. Olsson hafva begärt få antecknadt, att

de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet,

Stockholm 1905. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1905:22 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust af medborg a1 i texten