Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 23

1905-02-28 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:23, Lagutskottets Utlåtande N:o 23

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:o 23.

Ank. till Riksil. kansli den 2 mars 1905, kl. 3.3 0 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående tillsättande af

en för Sverige, Norge och Danmark gemensam sjölagskommitté.

Lagutskottet har till behandling föréhaft en inom Andra Kammaren

af herr G. O. Wallenberg väckt och till utskottet hänvisad motion, n:o 79,

af följande lydelse:

»Den sjölag, som från år 1892 i vårt land är gällande, utgjorde i

likhet med de i hufvudsak därmed öfverensstämmande nya norska och

danska sjölagarna resultatet af ett samvetsgrant, mångårigt samarbete mellan

de tre länderna, hvarunder ditintills vunnen erfarenhet inom sjörättens

område i möjligaste mån tagits i anspråk.

Emellertid utsäges redan i det kommittébetänkande, som föregick

nämnda sjölag, att den nya lagen icke finge anses innehålla tillfredsställande

bestämmelser för alla de frågor, hvilka inom sjörätten väntade en

lösning. Men framför att lagstifta i de fall, där vunnen erfarenhet ännu

icke gaf tillräcklig ledning för ett afgörande, fann man sig böra lämna

lösningen af dylika spörsmål åt framtiden, med fullt erkännande således

af det förhållande, att den pågående hastiga och till sin riktning oförutsedda

utvecklingen inom sjöfarten städse väcker nya frågor till lif och

nödvändiggör ett ständigt aktgifvande därpå, att gällande lag anknyter sig

till de praktiska förhållandena.

Bih. till Riksil. Prat. 1905. 7 Sami 19 Höft. (N:o 23).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

De senaste årens erfarenheter hafva jämväl till fullo ådagalagt, att en

sjölag, huru förträfflig deri från början än är, med nödvändighet måste

jämförelsevis hastigt och ofta undergå revision för att fylla de alltjämt

växande skilda klufven inom sjöfartsnäringen. Till de frågor, hvilka vid

tiden för den nuvarande sjölagens antagande först börjat framträda, men

som nu trängt sig fram i förgrunden, hafva kommit alldeles nya spörsmål.

Och många af dessa hafva efter hand blifvit så brännande, att en

snar lösning af desamma på lagstiftningens väg måste anses af beliofvet

påkallad.

Redan vid det 4:de nordiska sjöfartsmötet i Stockholm år 1897 behandlades

frågan om eu revision af sjölagen. De anmärkningar, som då

framställdes emot densamma, befunnos emellertid icke vara af den vidtgående

beskaffenhet, att de påkallade allmän revision af eu lag, som under

så kort tid varit i kraft. Sedan dess hafva emellertid klagopunkterna ökats

i antal och betydelse samtidigt med att tiden upphäft invändningen att

lagen icke tillräckligt länge varit i verksamhet, för att en revision af densamma

skulle böra ifrågakomma.

Inom alla på området intresserade läger har därför en bestämd opinion

bildat sig, som kräfver skyndsamma och grundliga reformer af den nordiska

sjörätten. Det starkaste och mest samlade uttrycket för denna opinion

finna vi i förhandlingarna och besluten från det sist i Köpenhamn den

2—4 juli 1903 hållna Öde nordiska sjöfartsmötet. Det måste anses såsom

synnerligen betecknande för stämningen härutinnan inom skilda, för sjöfarten

intresserade kretsar, att huru skarpt än meningarna eljest bröto sig

å nämnda möte, däri såväl redare och befälhafvare som representanter för

lastägare och assuradör^- deltogo, så uttalade likväl mötet enhälligt, att det

ansåge eu allmän revision af de skandinaviska sjölagarna vara högeligen

af beliofvet påkallad.

Med anslutning till de anmärkningar, hvilka vid sjöfartsmötet i Köpenhamn

mot de gällande nordiska sjölagarna framställdes, vill jag bär

anföra några exempel på sådana fall, där nya förhållanden inom sjöfarten

påkalla förnyad uppmärksamhet af lagstiftningen.

Det är framförallt segelfartygens undanträngande af ångfartygen, som

karakteriserar sjöfartens utveckling under de senare åren.

Angbåtsflottans starka tillväxt har åter medfört en storartad ökning

af trafiken i fasta router. Och det är i främsta rummet denna de fasta

liniernas oväntade utveckling, som väckt spörsmål, på hvilka den nuvarande

lagstiftningen lämnar intet eller otillräckligt svar.

Bland de frågor, som på sista tiden mest diskuterats, har framträdt

handelskårens fordran på eu begränsning af den allmänna rättighet, hvilken

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

särskild t redarnc i de fasta routerna begagna sig af, då de genom s. k.

konnonssementsklausuler inskränka sitt ansvar för det mottagna godset.

Köpman och lastassuradörer hafva på sina möten diskuterat denna

fråga och hos respektive regeringar, äfven hos den svenska, föreslagit ingripande

på lagstiftningens väg mot den utsträckta avtalsfrihet mellan

redare och köpmän, som nu är rådande. Däremot hafva sjöfartens representanter,

å allmänna möten såväl som genom skrivelser till respektive

regeringar, framhållit sina betänkligheter mot rubbandet af den eljest

strängt häfdade aftalsfrihetens princip, som de anse böra upprätthållas åtminstone

till dess man genom internationella öfverenskommelser uppnatt

enighet i detta stycke.

Meningarna i denna fråga äro sålunda starkt delade. Men i hvarje

fall bör man vara ense om att finna densamma tillräckligt betydelsefull

för att göras till föremål för en allsidig utredning.

iVr nyssnämnda spörsmål ännu icke till fullo utredt, hafva åter andra

frågor, Indika stå i samband med de fasta linjernas utveckling, länge nog

mognat under tillämpning enbart af praxis för att nu blifva genom lag

rättsligen bestämda. Så möter oss fragan om mäklarens och kommissionärer

ställning till redare och lastägare. Genom tydlig lag bör fastslås,

i hvilket fall kommissionären är att anse som redarens ombud, eller

när*han bör betraktas som en själfständig mellanhand, till hvilken varuägaren

ensamt, utan rätt gentemot fartyg och rederi, äger att hålla sig. Likaså

bör det bestämmas, om och i Indika fall mäklaren äger befogenhet att

teckna konnossement och ingå andra aftal med rättsbindande verkan för

rederi et

I detta sammanhang bör särskilt äfven anmärkas, att vår sjölag i

fråga om fartygs befraktning och mottagande af gods och fartyg endast

afscr visst fartyg, men ej alls berör de numera vanliga, oftast genom mäklare

slutna, generella befrakta in garna för hel seglationstid af viss myckenhet

tonnage. Det är dock tydligt, att de spörsmål, hvilka härigenom kunna

uppstå i ”fråga om mäklarens ställning och det af honom slutna, aftalets

natur och uppfyllande, ofta kräfva ett afgörande, vid hvilket speciellt sjörättsliga

och ej'' allenast allmänna civilrättsliga regler äro nödiga.

Här skall vidare framhållas den roll, som den genom de fasta routerna

möjliggjorda genomgående trafiken numera spelar i världsmarknaden. \ aror

sändas exempelvis från Nordamerikas västkust till de störa europeiska

handelscentra och vidare under ett enkelt transportkontrakt på s. k. genomgående

konossement. De ytterst viktiga frågor, som härvid uppstå angående

de olika transportörernas ansvar för godset och deras inbördes

ställning, äro icke för närvarande genom lag bestämda. Och tydligt är,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

att, äfven om man på detta område bör verka för erhållande af internationella

bestämmelser, det icke är rådligt att lita på de obestämda och

aflägsna utsikterna härför, utan synes det;önskvärd!, att de nordiska länderna

för sitt vidkommande söka finna en lösning på lagstiftningens väg

af hithörande frågor. " ö

. Slutligen tillåter jag mig erinra om, att en form af befraktning, som

vid antagandet af 1891 års sjölag var så godt som okänd, nu användes i

mycket stor utsträckning utan att därom finnes något som helst i lag

stadgadt. Jag afser den s. k. månadsbefraktningen eller det aftal, hvarigenom

en redare till annan person bortleger fartygets lastrum för fraktande

af varor in. in, men själf genom befälhafyaren i hufvudsak fortfar

att ombesörja fartygets drift.

Huru behöfliga bestämmelser i lag om denna särskilda art af befraktning

äro ligger i öppen dag. Det bör bland annat lagligen fastslås,

hvad det är för eu frakt, som hör till sjöförmögenheten, och för hvilken

redaren häftar; om det är manadsfrakten, beräknad för den normala tiden

af den resa, som är i fråga; eller kon nossements frakt en; eller gångbar

frakt för en sådan resa, som den, angående hvilken frågan om redarens

ansvar uppstår. Äfvenså behöfvas stadganden om frakten som försäkringsobjekt,

om dess _ bidragsplikt vid gemensamt haveri o. s. v. Vid fall °af

gemensamt haveri måste en dubbel dispaschering äga rum, först med resefrakten

som^ bidragspliktigt värde och sedan för reglering af förhållandet

mellan de båda i frakten intresserade parterna. Härom finnes intet stadgande,

lika litet som något finnes i lag bestämdt om hvem som skall

gocltskrifvas för kost- och månadspenningar, hvilka utgå vid uppehåll i

nödhamn, då månadsfrakt fortfarande löper under uppehållet: om det är

redaren, som faktiskt lagt ut penningarna, eller månadsbefraktaren, som

indirekt betalat dem, enär manadsfrakten innefattar godtgörelse för hyra

och kost till besättningen. J

. T. ^es*a ^ro blott^ några fa, särskildt å det ofvannämnda sjöfartsmötet

i Köpenhamn framhållna exempel på frågor af den största praktiska betydelse,

hvilka påkalla ett helt system af rättsregler, då månadsbefraktningen

kommer att till sin natur och verkan genom lag bestämmas.

I det att jag inskränker mig till att hänvisa till det ofvan anförda

för adagaläggande af, att nya tidsförhållanden öppnat nya områden inom

sjöfarten, för hvilka vår nuvarande sjölag saknar tidsenliga bestämmelser,

blott anmärka, att talrika bevis kunde am dragas jämväl för det

fölhallandet, att gällande lagstadganden, äfven på de områden, som afsetts

att vara genom desamma reglerade, i mångt och mycket nu måste anses

foraldrade och oriktiga eller ock kräfva ett förtydligande. Härpå anfördes

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

särskilt vid sjöfartsmötet i Köpenhamn en mängd exempel, och yttrade

man sig allmänt för en ändring i anmärkta afseenden.

Om det sålunda måste anses ostridigt, att en genomgripande revision

af sjölagen är af hehofvet påkallad, återstår att afgöra, på hvad sätt en

dylik revision lämpligen bör åstadkommas.

Den opinion, som vid det ofta nämnda nordiska sjöfartsmötet i Köpenhamn

enhälligt uttalat sig för en allmän revision, synes mig jämväl hafva

anvisat den säkraste och bästa vägen för dess ernående. Under uttalande

af, att behöfliga ändringar i och tillägg till de skandinaviska sjölagarna

borde ske gemensamt för de tre folken med aktgifvande på och i samförstånd

med det arbete, som sedan lång tid tillbaka fortgått för införande

af likformighet inom sjörätten mellan såvidt möjligt alla sjöfartsidkande

nationer, fann sig mötet desslikes böra taga ett bestämdt steg i riktning

af att förverkliga det stora syftet. Mötet beslöt nämligen, lika enhälligt

som det afgjorde frågan om lämpligheten af en revision, att tillstyrka den

åtgärd, hvilken för närvarande torde få anses som den enda effektiva för

åvägabringande af en allmän revision af bestående värde inom ett så föränderligt

område som sjörättens, i det alt mötet uttalade sig för tillsättandet

af en nordisk sjölagskommitté, gemensam för de tre länderna,

sammansatt af lika antal representanter för olika intressenter inom sjöfarten,

hvilken kommitté skulle äga till hufvudsaklig uppgift att under

samverkan med myndigheter såväl som med korporationer och enskilda

hafva uppmärksamheten riktad på., hvilka ändringar i den nordiska sjörätten

som efter hand visade sig behöfliga, samt att utarbeta och till de

nordiska regeringarna ingifva sammanstämmande förslag till sådana ändringar.

I öfverensstämmelse med nämnda beslut och till utförande af mötets

uppdrag har också Bestyrelsen for Nordisk Skibsrederforening till de

respektive regeringarna i Sverige, Norge och Danmark inkommit med

underdånig anhållan om åtgärder för förverkligandet af det önskemål

Nordiska sjöfartsmötet sålunda uttalat. Uti särskilda skrivelser till respektive

regeringar hafva därefter Sveriges Allmänna Sjöfartsförening och

Fall es rep resen t a ti on en for Dansk Skibsfart tillkännagivit sin fulla anslutning

till ofvanberörda hemställan.

Frågan om eu allmän revision af sjölagen efter förarbeten af en nordisk

sjölagskommitté är alltså redan underkastad Kung]. Maj:ts nådiga pröfning.

Då emellertid genom olika framställningar till Riksdagen under de

senare åren nya lagbestämmelser inom skilda områden af sjörätten påyrkats

genom speciell lagstiftning för vårt land, kan jag, förvissad som jag

är, att tillsättandet af en gemensam kommitté för de tre nordiska länderna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

innebär den mest tillfredsställande lösningen af samtliga förevarande spörsmål

i deras sammanhang med hvarandra och mhd tidsförhållandena, icke

underlåta att härmed påkalla Riksdagens kraftiga understöd för åvägabringande

af en dylik kommitté med den sammansättning och befogenhet

ofvan antydts.

Till stöd för min af de mest sakkunnige inom sjöfartsområdet omfattade

mening om lämpligheten af sistnämnda form för det önskade lagstiftningsarbetet

vill jag i detta sammanhang allenast anföra:

att liksom vår nuvarande sjölag tillkommit genom samarbete med de

öfriga skandinaviska länderna, så att de olika sjölagarna kunna betraktas

som ett organiskt helt, bör ock den fortsatta lagstiftningen till ändring

och utveckling af vår i hufvudsak gemensamma sjörätt uppenbarligen ske

gemensamt till ömsesidig förkofran för de tre ländernas sjöfart;

att en sådan gemensam lagstiftning emellertid icke kan åvägabringas

genom speciella förslag allenast mellan regering och representantförsamling

i hvart land för sig, utan förutsätter ett föregående arbete antingen af

tre samverkande kommissioner (såsom vid utarbetande af de nu gällande

sjölagarna var fallet) eller ock af en enda gemensam kommitté från desamma;
att

tillsättandet af en enda gemensam kommitté, där endast ett fåtal

ledamöter från hvarje land torde behöfva insättas, otvifvelaktigt under

närvarande förhållanden är att föredraga;

enär vidare en mindre, gemensam kommitté lättare kommer i förtroendefullt

förhållande till såväl regeringarna som de enskilde sjöfartsintresserade,

hvilka senare hittills alltför litet tillåtits utöfva inflytande

på lagstiftningen, men som numera genom sina fast organiserade olika

korporationer inom de tre länderna lättare kunna göra sina önskningar

hörda hos en gemensam kommitté än hos tre olika kommissioner;

samt enär slutligen inom en sådan kommitté ett enhetligt och konsekvent

arbete säkrare och snabbare åstadkommes, liksom äfven skilda

meningar inom eu dylik lättare hopjämkas till ett gynnsamt resultat med

hänsyn till de olika kraf på ändringar, hvilka från skilda läger och land

framkomma.

Den ifrågasatta kommittén skulle, på sätt ofvan antydts, hafva till

sylte att, under aktgifvande på den storartade internationella verksamhet,

som under lång tid pågått för ernående af likformighet mellan alla

nationers sjölagar, gifva ökad auktoritet och styrka åt vår sjöfart gentemot

de öfriga sjöfartsidkande folken. Men vidare och i främsta rummet

skulle det åligga kommittén att förut taga i öfvervägande och med inkommande

förslag söka afhjälpa de mest iögonenfallande bristerna, efter

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

hanel som dessa visat sig i de olika ländernas lagstiftning. Med hänsyn

till denna kommittés aktuella uppgift torde den anmärkning bortfalla,

hvilken i ett par vid föregående riksdag under nås 13 och 173

i Andra Kammaren väckta motioner anmärkts mot den föreslagna anordningen

af en kommitté, nämligen att vissa reformer, hvilka läge

motionärerna särdeles om hjärtat, därigenom kunde komma att undanskjutas.

En dylik farhåga är obefogad, hvaremot det är tydligt, att utredningen

genom en kommitté sådan som den ifrågavarande erbjuder den

mest fullständiga garanti för att allsidig och sakkunnig behandling af

föreliggande material förenas med skyndsamhet vid föreslåendet af nödiga

reformer.

Under åberopande af hvad sålunda anförts får jag hemställa, att

Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung! Maj:ts anhålla, det Kung! Maj:t

täcktes för Sveriges vidkommande medverka till åstadkommandet af en

för Sverige, Norge och Danmark gemensam sjölags kommitté, bestående af

lika antal medlemmar från hvarje land, utsedde af vederbörande regering

efter samråd med sjöfartens och handelsståndets representanter, och med

uppgift att uppmärksamma, hvilka ändringar i den nordiska sjörätten som

kunna vara önsldiga; att mottaga och behandla framställningar i detta

hänseende både från enskild och offentlig sida; samt att utarbeta och till

hvar af de nordiska regeringarna afgifva, såvidt möjligt, till innehåll och

form med hvarandra öfverensstämmande förslag till nya bestämmelser på

sjölagens område.»

1 motionens syfte hafva herrar K. G. Karlsson i Göteborg, O. A.

Brodin och C. J. Ödman instämt.

Med förevarande motion åsyftas åvägabringande af en allmän revision

af gällande sjölag och med afseende härå framställes i motionen

förslag, åsyftande, att en sådan omarbetning måtte ske under samverkan

med de lagstiftande organen i Norge och Danmark, på det att den nu

rådande öfverensstäinmelsen mellan de tre nordiska länderna på förevarande

område måtte bibehållas. Äfven vid nästlidet års riksdag väcktes

en motion i detta syfte. Såsom önskemål med afseende å den ifrågasatta

allmänna revisionen af sjölagen framhöll dåvarande motionär dels

åstadkommande af ändrade föreskrifter rörande bland andra åtskilliga af

de ämnen, som beröras i nu förevarande motion, dels ock en skärpt

kontroll å fartygs sjövärdighet. Lagutskottet vid 1904 års riksdag, som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

till behandling i ett sammanhang förehade berörda motion och en

annan jämväl till utskottet öfverlämnad framställning, som dock endast

alsåg sistberörda spörsmål — åstadkommande af lagstiftningsåtgärder till

förebyggande af de med sjöfarten förbundna faror — höll emellertid

före, att frågan om föreskrifter rörande fartygs sjövärdighet vore ett fristående

spörsmål, som, i den mån dylika föreskrifter vore nödiga, borde

lösas utan • samband med eu allmän omarbetning af sjölagen, nämligen

genom utfärdande af författningar, gällande vid sidan af denna. Utskottet

ansåg sålunda en revision af sjölagen icke erforderlig för åvägabringande

af ytterligare föreskrifter rörande fartygs sjövärdighet. Hvad därefter beträffade

en sjölagsrevision för uppnående af de öfriga önskemål, som med

afseende därå framställts, ansåg utskottet på anförda grunder icke nödigt

eller lämpligt, att Riksdagen öfver hufvud gjorde framställning hos Kungl.

Maj:t om eu allmän omarbetning af sjölagen. Utskottet hemställde på

grund häraf dels om aflåtande till Kungl. Maj:t af en skrifvelse med anhållan,

att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande hvilka lagbestämmelser

kunde utöfver de gällande vara erforderliga och lämpliga i ändamål att,

till motverkande af de med sjöfarten förbundna faror, åstadkomma en betryggande

kontroll å fartygs sjövärdighet samt därefter till Riksdagen inkomma

med de förslag, hvartill den verkställda utredningen kunde föranleda,

dels ock att den väckta framställningen om revision af sjöfartslagstiftningen

i andra hänseenden än de nämnda icke måtte till någon Riksdagens åtgärd

föranleda. Utskottets berörda hemställan blef af Riksdagen bifallen.

Det nuvarande lagutskottet finner sig ej heller kunna förorda, att

Riksdagen hos Kungl. Maj:t gör den ifrågasatta framställningen i syfte

att, åstadkomma en omarbetning af sjölagen. Väl må det vara sant, att

på sjöfartens område utvecklingen går snabbt framåt och att ändrade förhållanden

kräfva en efter desamma ändrad lagstiftning. Men vår gällande

sjölag, af den 12 juni 1891, är dock ganska ny och, enligt hvad allmänt

torde erkännas, utarbetad med den största omsorg och skarpsinnighet. Vid

tiden för sin tillkomst lärer den med rätta hafva ansetts stå på höjden af

hvad lagstiftningen på förevarande område åstadkommit och fylla de längst

gående anspråk på en tidsenlig och tillfredsställande reglering af hithörande

rättsförhållanden. Äfven om, såsom nämndt, därefter i mycket ändrade

förhållanden uppkommit, kan väl ifrågavarande lag svårligen sägas vara

föråldrad. Tvärtom torde de grundsatser, som i densamma äro uttryckta,

ännu i allmänhet till fullo motsvara hvad på förevarande område anses

riktigt och lämpligt. Motionären åberopar icke heller, åtminstone icke

hufvudsakligen, till stöd för sin framställning, att så icke skulle vara

förhållandet. Hans erinringar mot den gällande lagstiftningen gå egentligen

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande K:o 23.

ut därpå, att densamma icke innefattar bestämmelser med afseende å

åtskilliga frågor, beträffande hvilka behof af lagstadganden skulle hafva

gjort sig gällande.

Utskottet vill dock häremot till eu början i allmänhet invända, att

man icke gärna kan fordra, att en lag med den tunga apparat dess stiftande

krafvel’ skall kunna tätt i spåren följa den snabba utveckling, som

särskilt råder på nu ifrågavarande område. Om i lagen inrymmes plats

för alltför många detalj bestämmelser, måste följden blifva, att lagen knappt

hunnit träda i kraft, innan åtskilliga af dess stadganden blifvit föråldrade;

och det kan ej vara lämpligt att inrätta lagen så, att den för att bevara

sin tillämplighet tarfvar ändring och jämkning efter hvarje skiftning i det

praktiska lifvets förhållanden.

Hvad därefter -beträffar de särskilda ämnen, som enligt motionärens

mening företrädesvis borde gifva anledning till och beaktas vid en revision

af sjölagen, anser sig utskottet böra framhålla, att de till stor del

äro af den speciella och delvis rent tekniska beskaffenhet, att utskottet om

desamma icke kunnat bilda sig någon utpräglad uppfattning. Det synes

dock utskottet, som om den af motionären berörda frågan om mäklarens

och kommissionär ens ställning till redare och lastägare skulle kunna och

böra afgöras efter allmänna civilrättsliga regler om fullmäktigskap och andra

närstående rättsinstitut och något behof af speciellt sjörättsliga normer

härutinnan icke förefinnas.

Med afseende å spörsmålet, huruvida och i hvilken utsträckning den

nu rådande aftalsfriheten om t. ex. innehållet af certeparti och konnosseinent

bör inskränkas, erkänner utskottet till fullo, att detta är en angelägenhet

af största vikt för i befraktningsförhållanden intresserade. Men

såsom jämväl af motionen framgår och redogörelsen för förhandlingarna

på det af motionären omnämnda femte nordiska sjöfartsmötet i Köpenhamn

år 1903 gifver vid handen, äro meningarna i denna fråga långt

ifrån eniga. Under det att t. ex. köpmän och andra lastintressenter ifra

för åstadkommande af förbud mot användande i konnossement af en

s. k. negligence-klausul, hvarigenom redare frikallar sig från ansvar för

skada å och förlust af gods, äfven då skadan eller förlusten förorsakats

genom befälhafvaren3 eller besättningens vållande, motsätta sig redarne

på det bestämdaste ett sådant förbud. Intressena stå här emot hvarandra,

och det är ej lätt att härutinnan i lag träffa något riktigt och lämpligt

afgörande. Lagstiftningen har i allmänhet icke heller lagt hinder i vägen

för redarnes berörda tillvägagående, och rättspraxis har erkänt vidt gående

dylika förbehåll såsom rättsligen giltiga. Endast i Nordamerikas Förenta

stater har genom konnossementslagen af den 13 februari 1893 (den s. k.

Bill. till Bil sd. Prof. 1905. 7 Sami. 19 Håft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Harter Act) i viss mån eu inskränkning af aftalsfriheten i förevarande

hänseende ägt rum.

Motionären omnämner vidare den stora roll, som den s. k. genomgående

trafiken spelar i världsmarknaden, samt förmenar, att en lösningpå

lagstiftningens väg af hithörande frågor vore önskvärd. Eu tillfredsställande

lösning lärer emellertid icke vara lätt att åstadkomma. Utskottet

erinrar sålunda om att det i nu afsedda fall ofta är fråga om transport såväl

till lands som sjöss samt att ifrågavarande trafik, såsom motionären jämväl

framhåller, i allmänhet är af internationell natur. Med hänsyn till

sistnämnda förhållande torde det för öfrigt kunna ifrågasättas, huruvida

stadganden med afseende å en sådan trafik i en svensk eller eu gemensam

nordisk sjölag kunna medföra någon väsentlig nytta.

-Såsom motionären omnämnt, finnas om s. k* tids- eller månadshefraktning

inga särskilda bestämmelser i de skandinaviska sjölagarna.

Men de däri gifna allmänna reglerna om befraktning torde kunna, om

de också närmast afse befraktning för viss resa, åtminstone delvis analogiskt

tillämpas på tidsbefraktning. Äfven främmande sjölagar sakna i

allmänhet stadganden om ifrågavarande art af befraktning eller innehålla

mycket sparsamma bestämmelser härom. I praxis torde dock hafva utbildat

sig vissa bestämda regler för tidsbefraktning, och i de härom upprättade

certepartierna lära i allmänhet kontrahenternas rättigheter och

skyldigheter och hvad eljest till aftalet hörer noggrant bestämmas,

så att i hvarje särskilt fall afgörandet af de praktiska spörsmål, som

motionären i förevarande hänseende framkastar, icke möter några större

svårigheter.

Att utskottet, såsom af det ofvan anförda framgår, hvarken kan bilda

sig någon bestämd uppfattning om behofvet af de af motionären ifrågasatta

lagstiftningsåtgärderna eller kommit till insikt om, i hvilken riktningen

sådan lagstiftning skulle gå för att lämpligast tillfredsställa ett möjligen

förefintligt behof och råda bot på missförhållanden på sjöfartsnäringens

område, utgör för utskottet en viktig och tillräcklig anledning att icke

biträda motionärens hemställan om vidtagande af åtgärder för eu allmän

revision af sjölagen. Utskottet håller tillika före, att initiativet till åstadkommande

af en sådan revision lämpligast bör tagas af de af frågan

närmast intresserade institutioner och enskilde, hos hvilka önskan framträdt

om en sådan omarbetning. Såsom af motionen framgår, har äfven

enligt på ofvannämnda sjöfartsmöte fattadt beslut styrelsen för Nordisk

Skibsrederforening under år 1903 till Kungl. Maj:t aflåtit en framställning

med anhållan om Kungl. Maj:ts medverkan till åstadkommande af eu

nordisk sjölagskommitté med det uppdrag, som i förevarande motion

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

ifrågasatts. Den framställning i motionens syfte, som sålunda redan gjorts

tran sakkunnigt och intresseradt håll, lärer det icke vara nödigt, att Riksdagen

understödjer, för att densamma skall af Kung! Maj:t vinna det

beaktande den förtjänar.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 februari 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER,

Reservation:

af herr Lindhagen, som i afseende å utskottets motivering anfört:

»Sista stycket af utskottets motivering synes mig hafva bort stanna

vid ett framhållande af att motionären enligt utskottets uppfattning ej

förebragt en fullt öfvertygande utredning om behofvet för närvarande af

eu fullständig revision af sjölagen. Jag anser således, att ur motiveringen

bort utgå utskottets mera på sidan om saken gjorda allmännare uttalanden,

som inledas med orden: »Utskottet håller tillika före, att initiativet till

åstadkommande af en sådan revision lämpligast bör tagas af de af frågan

närmast intresserade institutioner och enskilde, hos hvilka önskan framträdt

om en sådan omarbetning».

Utskottet synes härvid förbisett, att motionären själf och åtminstone

två af de personer, som instämt med honom, tillhöra de i frågan ''närmast

intresserade personel''’, och att dessa till yttermera visso stödt sig äfven på

ett uttalande af en intresserad »institution», nämligen femte nordiska sjöfartsmötet.

Menar åter utskottet, att vederbörande intressenter i frågan icke

lämpligen böra med sina initiativ vända sig till Riksdagen, så ställer sig

utskottet med ett dylikt åskådningssätt i strid mot vår författning, som

stadgar, att Riksdagen representerar svenska folket, till hvilket ju sjöfarts
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Laqulskottels Utlåtande N:o 23.

näringens intressenter också äro att räkna. Och da utskottet slutligen, nu

liksom vid ett par föregående tillfällen, framhåller, att »det icke lärer vara

nödigt» att Riksdagen understöder en motion, så snart framställning af

enskilde i enahanda syfte gjorts direkt hos Kungl. Maj:t, så underkänner

utskottet därmed all erfarenhet, som af naturliga skäl visar, att det oftast

är nödigt och alltid nyttigt, att en sak, som förtjänar beaktande, vinner

Riksdagens mera betydelsefulla understöd.»

af herr Segerdahl, som ansett, att i utskottets motivering bort ingå

följande:

»Utskottet anser sig så mycket mindre kunna biträda motionärens

hemställan, som utskottet icke kunnat undgå att finna den af motionären förordade

utvägen att för ändamålet tillsätta en kommitté, hvilken icke endast

hade att afhjälpa redan förefintliga brister i den gällande lagen, utan

också att allt fortfarande uppmärksamma hvilka ändringar i den nordiska

sjörätten kunna vara önskliga, icke vara lämplig. En dylik permanent

institution, hvilken skulle mottaga och behandla framställningar i detta

hänseende både från enskild och offentlig sida, skulle enligt utskottets

tanke icke vara ägnad att tillgodose det behof, som vid all lagstiftning

dock är ett af de viktigaste, eller ett säkert och stadgadt rättstillstånd».

Herrar F. Andersson, A. Olsson, Wiklund och Eedelius hafva begärt

få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B., 1905.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.