Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vädd motion om omarbetning af gällande bestämmelser i fråga om bötesstraffet.

1905-03-02 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:25, Utlåtande, i anledning af vädd motion om omarbetning af gällande bestämmelser i fråga om bötesstraffet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

1

N:o 25.

Ank. till Riksd. kansli den 3 mars 1905, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om omarbetning af gällande

bestämmelser i fråga om bötesstraffet.

I eu inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 149, har herr G. A. E. Kronlund anfört följande;

»Uti en inom Andra Kammaren under 1903 års riksdag väckt

motion ifrågasatte undertecknad ändring i gällande bestämmelser om

bötesstraffet i syfte, att detsamma måtte så vidt möjligt varda afpassadt

efter den brottsliges betalningsförmåga.

Såsom skäl härför anförde jag följande:

»Af i vår strafflag förekommande allmänna straffarter är bötesstraffet

betecknadt såsom det lindrigaste och sålunda endast tillämpligt

å de fall, där frihetsstraff icke för förseelsens ringhet bör förekomma.

Bötesstraffet är i olikhet med frihetsstraffet, som riktas mot den

dömdes person, hans kroppsliga integritet, i stället afsedt att träffa hans

egendom och utgör sålunda ett förmögenhetsstraff.

Vill man vid tillämpandet af detta straff fasthålla vid principen af

likhet inför lagen, synes mig, att våra nuvarande bestämmelser i detta

afseende föga äro ägnade att tillgodose denna princip.

Vid bötesstraffet borde det naturligtvis tillses, att detta lika effektivt

träffar den ene och den andre, den ekonomiskt bättre situerade och

den i detta afseende vanlottade; ingalunda kan man sägas hafva tilllämpat

likheten inför lagen, om två personer för samma förseelse, t. ex.

våldsamt motstånd vid offentlig förrättning, ådömas 50 kronors böter,

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 7 Sami. 21 Häft. (N:o 25 ). t

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

och därvid tillika inträffar, att den ene af dessa personer har 5,000

kronors årlig inkomst och den andre endast 500 kronor.

Med våra gällande bestämmelser blir bötesstraffet för den fattige

och mindre bemedlade ett förklädt frihetsstraff, i det att fängelsestraffet

inträder såsom förvandlingsstraff i de uteblifna böternas ställe, då däremot

bötesstraffet under i öfrigt likartade förhållanden för den burgne

samhällsmedlemmen, som däraf drabbas, blir af löga eller ingen effekt.

Då ju förvandlingsstraffet för böter inträder både för den, som

icke kan, som för den, som icke vill betala böterna, få bötesbestämmelserna

i vår lag en förhatlig bismak af klasslagstiftning,_ något som

naturligtvis måste vara främmande för hela vår rättsåskådning.

A7ill man därför undvika skenet af eu dylik klasslagstiftning och

det motbjudande samt rättsmedvetandet sårande uti att mot den till

böter dömde, som saknar förmåga att gälda dessa, tillämpa det svårare

förvandlingsstraffet fängelse, och tillika tillse, att bötesstraffet lika effektivt

drabbar personer under olika förmögenhetsvillkor, synes mig, att

man bör reformera gällande bestämmelser i detta afseende därhän, att

böterna afpassas efter den dömdes betalningsförmåga och att, äfven om

man icke anser sig kunna af praktiska hänsyn helt och hållet afskaffa

förvandlingsstraffet, man dock söker i möjligaste måtto inskränka antalet

af dem, som däraf träffas.

I sistnämnda afseende har redan strafflagskommittén föreslagit bestämmelser,

som äro ägnade att leda till målet, nämligen därom, att

den bötfällde äger rätt åtnjuta anstånd med betalningen af böterna och

erlägga dessa å vissa betalningsterminer.

Hvad hufvudfrågan beträffar, nämligen bötesstraffets reformering

i den af mig först angifna riktning, bär ännu intet hos oss åtgjorts.

Denna fråga har emellertid i våra grannländer och för öfrigt flera

andra europeiska länder sedan länge varit aktuell och delvis bragts till

sin lösning.

Sålunda stadgar danska strafflagen en rätt vidsträckt latitud för

bötesstraffets utmätande från 2 kronor till 4,000 kronor samt att vid

bötesbeloppens bestämmande särskild hänsyn skall tagas till den dömdes

förmögenhetsförhållanden. Den nya norska strafflagen af den 22 maj

1902 uppställer en ännu vidsträcktare latitud för samma straff, nämligen

för »förseelser» från 1 krona till 5,000 kronor och för »förbrytelser»

från 3 kronor till 10,000 kronor, samt innehåller i fråga om bötesbeloppens

bestämmande ungefär enahanda stadganden som danska strafflagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25

3

Man har emellertid inom lagstiftningsarbetet på detta område

velat gå ännu längre och sökt göra gällande den åsikten, att de nu i

de flesta europeiska länders strafflagar förefintliga bestämmelser om

penningböter, inom fasta latituder, borde ersättas med stadgande!! om

bötesstraffens beräknande efter den dömdes dag,sinkomst för viss tid

inom angifna gränser, hvarigenom man i möjligaste måtto skulle kunna

afpassa böterna efter den ekonomiska förmågan hos den brottslige och

tillika undgå den formella ©egentligbeten, att två personer för samma

förseelse, exempelvis våldsamt motstånd vid offentlig förrättning, under

i öfrigt likartade omständigheter blott på grund af deras olika förmögenhetsförhållanden

dömas till respektive 25 och 250 kronors böter.

En dylik åsikt har i viss man fått sitt uttryck i den portugisiska

strafflagen, som stadgar, att böter icke skola öfverstiga 3 års inkomster,

och i det af kom initierade utarbetade förslaget till norsk strafflag, i

hvilkef förslag, som låg till grund för den sedermera antagna strafflagen

af den 22 maj 1902, farinös intagna bestämmelser därom, att böter

för »förbrytelser» icke fånge sättas under den dömdes antagliga inkomst

för 2 dagar och icke öfver hans inkomster för 5 månader samt att

böterna för »förseelser» icke skulle understiga inkomsterna för en half

dag och icke öfverstiga dessa för en och en half månad.

Dessa bestämmelser inflöto icke i den sedermera antagna norska

strafflagen.

Man bär gentemot dylika bestämmelser framhållit, att dessa skulle

föranleda till, att man vid utmätandet af bötesstraffet toge eu alltför

ensidig hänsyn till den brottsliges förmögenhetsförhållanden, vidare att

inkomsten ingalunda vore någon tillförlitlig måttstock å den brottsliges

ekonomiska förhållanden och förmåga att bära böterna, i det att stora

skulder, en stor familj m. m. kunna i väsentlig grad inverka på den

dömdes ekonomiska bärkraft i detta afseende. Slutligen har anmärkts,

att bestämmelserna i fråga förutsätta ingående undersökningar om den

dömdes ekonomiska ställning, som i många fall skulle onödigtvis bidraga

att förlänga ett måls handläggning och fördröja dess afgörande, utan

att dessa undersökningar skulle medföra något säkert resultat.

Vid en reformering af bötesstraffet i vårt land torde man utan

alltför stora rubbningar i gällande lag kunna införa den grundsats, man

i detta afseende måste uppställa för att tillmötesgå rättvisans kraf,

nämligen att bötesstraffet bör blifva, hvad det afsetts att vara, ett förmögenhetsstraff

och så anordnas, att det såsom sådant kan verkställas,

att böterna sålunda afpassas efter den brottsliges ekonomiska förmåga,

efter hans förmåga att hunna betala böterna och därigenom lika verk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

samt träffar den burgna klassen som den mindre bemedlade, på samma

gång som sålunda endast den, som icke vill betala böterna, drabbas af

förvandlingsstraffet.

Förnämsta hindret för tillämpandet af eu dylik princip i vår

strafflag torde väl vara att finna i de snäfva latituderna för bötesstraffets

utmätande. Dessa latituder äro i vanliga fall från 5 kronor till 500

kronor, och endast undantagsvis stegras maximum till 1,000 kronor.

Inom dessa trånga gränser gifves ej tillfälle för våra domstolar att,

under nödigt aktgifvande på en brottslig handlings skiftande karaktär

och däraf följande mer eller mindre straffvärdhet, äfven taga nödig

hänsyn till ofvannämnda grundsats vid straffets utmätande. Detta krafvel''

med nödvändighet ojämförligt större bötesstrafflatituder än våra nu

befintliga.

Men äfven med vidgade böteslatituder blefve. tvifvelsutan tillämpningen

af nämnda grundsats eu from önskan, såvidt ej i lagen stadgades

en uttrycklig föreskrift därom, att vid bötesstraffets utmätande

tillbörlig hänsyn borde tagas till den brottsliges förmögenhetsförhållanden

eller ungefärliga inkomster. Utan att genom detaljerade bestämmelser

af den art jag förut framhållit drifva domstolarna att vid straffets utmätande

taga en alltför ensidig hänsyn till förmögenhetsvillkoren hos

den brottslige, inskärptes dock genom en dylik föreskrift hos domstolarne

skyldigheten att taga tillbörlig hänsyn till dessa förhållanden.

Att en sådan reform är ett önskemål äfven i vårt land, därom

vittna många uttalanden af sakkunnige. Senast vid nordiska juristmötet

i Köpenhamn 1902 års sommar bragtes denna fråga på tal under eu

diskussion om skärpt frihetsstraff såsom förvandlingsstraff för böter.

Referenten i detta ämne, hofrättsassessor Gallstrand, som tillika

varit ledamot i svenska straff lagskommittén, yttrar på tal om bötesstraffet

följande:

»Till fullo har i Sverige insetts olämpligheten af rådande förhållanden

med afseende å förvandlingsstraffets användning, och år 1898

har den svenska Riksdagen i skrifvelse till Konungen hemställt, huruvida

icke ändrade lagbestämmelser i ämnet erfordrades. Innehållet af

denna skrifvelse utvisar icke, att Riksdagen afsett sådana ändringar

beträffande bötesstraffet som exempelvis medgifvande af anstånd med

böters betalning, afbetalning af böter terminsvis eller eljest eller böters

aftjänande genom arbete, utan synes Riksdagen hafva ansett, att skärpning

af förvandlingsstraffet dessförutan kunde lämpligen ifrågakomma.

I anledning af denna Riksdagens skrifvelse tillsatte den svenska regeringen

på våren 1900 en kommitté för att bland annat upprätta förslag

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

5

om skärpning af förvandlingssträffen, men utan uppdrag- att föreslå omorganisation

af bötesstraffet. Utan tvifvel lär eu fullständig omdaning

af bötesstraffet hafva för regeringen framstått såsom ett oundgängligt

villkor för eu tillfredsställande anordning af förvandlingsstraffet, men

då kommittéuppdraget varit af den beskaffenhet, som nyss nämnts, lär

det icke väcka förvåning, att kommittén, enligt min mening, ej kunnat

ernå ett så tillfredsställande resultat, som varit önskligt. Att de reformer,

hvaraf bötesstraffet i Sverige är i behof och bland hvilka den

utan jämförelse viktigaste torde åstadkommas genom lagbestämmelse

om böternas afpassande efter den brottsliges betalningsförmåga, har

kommittén, hvilken innevarande år afslutat sitt arbete, föreslagit allenast

medgifvande af rätt till betalning å böter och uppskof med böters

erläggande.»

Lagutskottet, som ställde sig afvisande mot ifrågavarande förslag,

yttrade angående detta följande: »Utskottet för sin del anser detsamma

hvarken behöfligt eller lämpligt. Vid straffmätningen bör uppmärksamhet

ägnas åt allt, som är af betydelse för bedömande af den tilltalades

brottslighet och beskaffenheten af det straff, som kan erfordras för att

utöfva åsyftad inverkan på den brottsliga viljan, och lika väl som den

tilltalades personliga förhållanden i öfrig!, hans bildningsgrad, föregående

vandel och dylikt, härvid blifva föremål för beaktande, kan och

bör utan särskildt stadgande hänsyn tagas till hans förmögenhetsställning,

i den mån densamma är för rätten känd och medför, att ett

högre eller lägre straffmått är erforderligt och rättvist. I praxis förekommer

också utan tvifvel ofta, att den tilltalades ekonomiska förhållanden

utöfva inflytande vid bestämmande af bötesbeloppet. Några föreskrifter

i afseende å de allmänna grunder, efter hvilka straffet skall

utsättas inom strafflatituden, ansågos vid strafflagens antagande icke

böra inflyta i densamma. Om man nu skulle göra undantag i fråga

om förmögenhetsförhållandenas betydelse för utmätningen af bötesstraffet,

är det att befara, att förmögenheten, såsom den enda i lagen

angifna allmänna grunden för straffets bestämmande inom latituden,

komme att betraktas såsom den omständighet, vid hvilken man företrädesvis

hade att fästa uppmärksamhet, och alltså i jämförelse med

andra förhållanden af minst liknande vikt finge större inverkan, än som

vore tillbörligt och riktigt. Skulle domstolarne vid utmätande af bötesstraff.

vara skyldiga att städse taga hänsyn till den tilltalades förmögenhetsställning,

vore det dessutom ofta behöfligt att anställa efterforskningar

för att om densamma vinna en såvidt möjligt säker och noggrann

kännedom. Häraf skulle lätt blifva en följd, att afgörandet af

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

lagutskottets Utlåtande N:o 25

måleri fördröjdes och desamma medförde ökade kostnader, hvilket vore

särskilt olämpligt i fråga om polismål och andra ordningsmål af enkel

beskaffenhet, vid hvilka bötesstraff vanligast förekommer. Den ledningför

straffmätningen, som sålunda erhölles, skulle i allt fäll mången

gång blifva af tvifvelaktigt värde på grund af de svårigheter, som äro

förbundna med tillförlitligt bedömande af en persons ekonomiska

villkor.»

Det i min framställning väckta förslag om förhöjning af latituderna

för bötesstraffet ansåg däremot lagutskottet vara i och för sig

mera beaktansvärdi; utskottet yttrade sålunda: »Äfven utskottet anser

nämligen, att vid flera bland de förseelser, där bötesstraff förekommer,

högsta gränsen för detsamma är satt allt för lågt, för att man, särskild!

vid upprepade förseelser, skulle kunna inskrida så kraftigt, som vore

önskvärd!. Detta förhållande var till någon del föremål för uppmärksamhet

jämväl af nästlidet års Riksdag, som i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhöll om utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslagtill

sådan ändring i 18 kap- 15 § strafflagen, att högre bötesstraff än

det nu stadgade måtte kunna ådömas för fylleriförseelse. En förhöjningaf

vissa böteslatituder synes sålunda utskottet lämplig, och måhända

kan äfven en förhöjning i större omfattning, afseende såväl de särskilda

böteslatituder na som den allmänna latituden i 2 kap. 8 § strafflagen,

förtjäna att komma under öfvervägande. Redan det förhållandet, att

penningvärdet icke oväsentligt fallit efter tiden för strafflagens tillkomst,

talar onekligen härför. Denna fråga är emellertid ganska vidtutseende.

Vår strafflag känner icke, såsom exempelvis den norska, någon allmän

indelning af straffbara handlingar i olika klasser, bestämda efter rättskränkningarnas

svårare eller lindrigare beskaffenhet, och häraf har blifvit

eu följd, att, medan den norska lagen kunnat inskränka sig till att

föreskrifva m böteslatitud för s. k. förbrytelser eller gröfre rättskränkniugar

och en annan för s. k. förseelser eller mindre rättskränkningar

samt i hvarje fall endera af dessa latituder är tillämplig, vår straffrätt

däremot utom den allmänna bo,teslatituden har en mängd särskilda,

om hvilka bestämmelser finnas dels i olika lagrum i strafflagen, dels i

andra författningar. En revision af böteslatituderna förutsätter alltså

ett lagstiftningsarbete af icke obetydligt omfång. Huruvida tillräckliga

skäl förefinnas att för närvarande påkalla en sådan åtgärd, utgör en

fråga, som icke låter sig besvara på grundvalen af föreliggande motion.»

I enlighet med en vid utskottets betänkande fogad reservation,

beslöt Andra Kammaren en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om

utarbetande och framläggande af förslag till sådana ändrade stadganden

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

7

angående bötesstraffet, att strafflatituderna höjdes samt att vid bestämmande

af bötesbeloppet särskild hänsyn borde tagas jämväl till den

brottsliges förmögenhetsförhållanden.

Första Kammaren biföll utskottets afstyrkande utlåtande, hvadan

frågan förföll.

På sätt. lagutskottet, enligt hvad här ofvan framhållits, erinrat,

torde en revision af strafflagens latituder för bötesstraffet vara af behofvet

påkallad.

Böteslafituderna synas mig vara alldeles för snäfva och icke lämna

domstolarna tillräckligt utrymme för att efter sig företeende omständigheter

utmäta straffet; särskilt märkbart blir detta vid iteration af sådana

förseelser, för hvilka maximisatserna äro satta så lågt som t. ex. 20

kronor i 7 kap. 3 §, 12 kap. 15—18 §§, 100 kronor i 10 kap. 19 och

23 §§, 11 kap. 15 §, 12 kap. 15 och 18 §§ och 200 kronor i 10 kap.

23 § och 16 kap. 11 §.

Endast undantagsvis är den i strafflagen stadgade allmänna

maximisatsen 500 kronor förhöjd, såsom t. ex. i 16 kap. 10 §, eller

ersatt med andra beräkningsgrunder, såsom t. ex. i 22 kap. 19 och 20 §§

samt 25 kap. 21 §.

Många omständigheter hafva bidragit till att de nuvarande maximisatserna

för bötesstraffet numera kunna anses vara föråldrade och otidsenliga.

Sedan strafflagen trädde i kraft, har penningvärdet betydligt

sjunkit, förmögenhetsförhållandena inom olika samhällslager förändrats

och klyftorna mellan fattig och rik i detta afseende vidgats; under det

att maximisatserna för böter i nu gällande strafflags tidigaste skede

måste antagas hafva rätt kännbart träffat brottslige äfven ur de burgna

klasserna, kunna bötesstraffen numera icke gärna innebära något kännbart

ekonomiskt lidande för eu burgen samhällsmedlem, som drabbats

däraf.

Härtill kommer, att många slags förseelser, som vid tiden för strafflagens

införande ansågos till sin beskaffenhet tämligen obetydliga och

därför belädes med ett jämförelsevis ringa straff, numera till följd af

stigande kultur och bildningsgrad hafva i allmänna uppfattningen drabbats

af ett skarpare omdöme och jämväl kräfva större straffsatser än hvad

nu gälla. För att nämna några exempel, torde af detta skäl bötesbestämmelserna

vara jämförelsevis alltför obetydliga i fråga om åtskilliga

arter af fridsbrott, såsom svordom eller förargelseväckande beteende vid

gemensam andaktsöfning, som ej är att till gudstjänst hänföra (11 kap.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

2 §), och vid offentliga sammankomster, valförrättningar m. m. (11 kap.

9 §), oljud och förargelseväckande beteende å offentlig plats in. m. (11

kap. 15 § 2 mom.), öfverdådig framfart (11 kap. 15 § 1 mom.). Detsamma

torde också kunna sägas vara förhållandet beträffande bötesbestämmelserna

för misshandelsbrott (14 kap.), missfirmelse (16 kap.),

vissa förseelser enligt 18 kap. samt bedrägeribrotten. De i strafflagen

förekommande böteslatitudernas snäfhet blir särskild! i ögonen fallande,

om man jämför dess latituder med de ganska rymliga latituderna för

frihetsstraffen samt med bötesbestämmelserna i de på administrativ väg

tillkomna författningarna, såsom tullstadgan m. fl., där maximisatserna

äro betydligt högre och utgå delvis efter andra grunder än strafflagens.

Äfven vid en jämförelse med utlandets lagstiftning i detta afseende

finner man, huru låga våra nu gällande bötesbestämmelser äro. Sålunda

hafva de allra flesta moderna strafflagar betydligt högre maximisatser

än i vår strafflag; den nya norska strafflagen upptager, såsom jag förut

nämnt, böter från 1 krona till 5,000 kronor för »förseelser» samt från

3 kronor till 10,000 kronor för »förbrytelser», den danska strafflagen

stadgar böter från 2 kronor till 4,000 kronor, den tyska från 1 till

15,000 mark in. fl.

Att sålunda en revision af strafflagens bötesbestämmelser i syfte

att betydligt vidga latituderna för bötesstraffet är af behofvet påkalladt,

torde ligga i öppen dag, något som jämväl vitsordades af en framstående

medlem af Första Kammaren, då ledamot af Konungens högsta domstol,

vid diskussionen angående detta ämne i nämnda kammare vid 1903 års

riksdag.

Huruvida i sammanhang därmed de strafflagen närstående författningar,

såsom jaktstadgan, fiskeristadgan in. fl., behöfva förändras, torde

väl af Kungl. 5VIaj:t böra tagas i öfvervägande, för den händelse frågan

om revision af strafflagen af Riksdagen begäres.

I hvilken grad de allmänna liksom de speciella böteslatituderna

borde vidgas och höjas, torde icke utan en grundlig utredning kunna

angifvas, men såsom ledning därutinnan lärer väl i viss grad grannländernas

och äfven måhända de stora kulturländernas strafflagar

böra tjäna.

Det af mig vid 1903 års riksdag väckta, här ofvan omförmälda förslag,

att vid bötesstraffets utmätande tillbörlig hänsyn måtte tagas till

den brottsliges förmögenhetsförhållanden, synes mig först med en dylik

reform kunna till fullo genomföras.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

9

_ Det förslag, jag i sådan riktning framställde vid nämnda riksdag,

vill jag härmed ånyo upptaga och tillåter mig därvid åberopa hvad af

mig till stöd för min föregående framställning anförts och som här

ofvan återgifvits.

Tanken på böternas afpassning efter den brottsliges betalningsförmåga

har, såsom jag förut påpekat, realiserats i såväl danska som

norska strafflagen och har äfven i vårt land varit föremål för sympatiska

uttalanden från framstående jurister och rättslärde.

I detta hänseende tillåter jag mig åberopa ett uttalande af professorn

i straffrätt vid Uppsala universitet, hvilket uttalande anfördes

under diskussionen i Andra Kammaren vid 1903 års riksdag och hade

följande lydelse: »Bötesstraffet drabbas af viktiga anmärkningar. Det

träffar nämligen — i allt fall då det är anordnad! så som i vår nuvarande

rätt — olika personer ytterst olika, detta äfven om man vid

bötesstraffets utmätande tager hänsyn till den bötfälldes förmögenhetsställning.

En bot af 500 kronor kan för en rik man hafva mindre att

betyda än en bot af 5 kronor för en fattig. För att afhjälpa ifrågavarande

missförhållande har det framställts allehanda förslag. Ett sådant,

ganska radikalt, är det, att lagen för bötesstraffet endast skall bestämma

minimi- och maximigränser, satta i visst förhållande till den bötfälldes

direkta skatt. Det norska strafflagsförslaget (1896) innehåller åter i 27

§, att för de brott, som ungefär motsvara dem, som behandlas i vår

strafflag [Eorbrydelser i motsats mot Förseelser], kunna ådömas böter

från 3 till 20,000 kronor samt att inom dessa gränser böterna i regeln

böra sättas så, att de icke blifva mindre än den bötfäides inkomst för

2 dagar eller större än hans inkomst för 3 månader, men att därjämte

särskild hänsyn bör tagas till'' »den Domtes Formues-forhold, og hvad

han efter sine Livsforhold antages åt kunne udrede», hvadan under i

öfrigt lika förhållanden böterna blifva att sätta olika för en familjefar,

som har många att försörja, och eu ungkarl, som blott har sig själf,

älven om båda hafva samma inkomst. Genom bestämmelser i denna

riktning kan man i det väsentliga bryta udden af ifrågavarande anmärkning

mot bötesbeloppet, äfven om det ej är möjligt att undanröja all

anledning till densamma.»

Fångvårdsstyrelsen uttalar i sitt utlåtande öfver 1898 års skrifvelse,

som föranledde strafflagskommitténs tillsättande, den meningen, att

det borde tagas under ompröfning, huruvida ej skärpningen af förvandlingsstraffet

borde åtföljas af en proportionell skärpning af själfva bötesstraffet

så till vida, att böternas belopp utmättes efter den brottsliges

förmögenhetsställning. Böterna kunna exempelvis i lagen bestämmas till

Bih. till Eiksd. Vrot. 1905. 7 Samt. 21 Hcift. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

visst antal dagars inkomst, beräknad efter bevillningstaxeringen, dock ej

utöfver ett visst maximibelopp, och endast där sådan eller annan bestämd

grund saknades, såsom nu till viss siffra. Slutligen har redan

för mer än 250 år sedan, då den stora lagkommissionen hade frågan på

dagordningen, en af dåtidens störste jurister, nämligen Stjärnhöök, gjort

följande uttalande i frågan: »att det vöre billigt, att penningböter vid lika

brott varda proportionerade och lämpade efter personens lägenhet, ty

intet tvifvel är ju, att en rik man lätt löser sin hand med 1,000 daler,

där en fattig icke kan uppoffra mer än 100. Skulle den rike icke gifva

mer än den fattige, vore detta som den största olikhet och emot Guds

lag, som söker likhet i straffet. Om den rike icke skulle betala mer

för våldsverk än den fattige förmår uppbringa, så skulle straffet mot

den förre förlora en afskräckande verkan, hvad honom pålägges vore

såsom alls intet straff.»

Hvad beträffar utskottets invändning därom, att hänsyn till den

brottsliges förmögenhetsförhållanden i allmänhet tages af våra domstolar

vid bötesstraffets utmätande, medgifver utskottet själft, att sådant icke

är en allmän regel; och i själfva verket torde det väl endast vara

undantagsvis ett dylikt hänsynstagande äger rum. Särskilt torde val

våra öfverdomstolar vara ur stånd att taga någon som helst hänsyn till

dessa förhållanden, då väl i allmänhet icke någon anteckning i underrättens

protokoll sker därutinnan.

Hvad vidare angår utskottets invändning därom, att förmögenhetsförhållandenas

betydelse för utmätningen af bötesstraffet icke borde särskilt

i lagen framhållas, då de allmänna straffmätningsgrunderna icke

voro däri angifna, torde böra erinras — hvad för öfrigt af talare inom

båda kamrarne under diskussionen i ämnet vid 1903 riksdag framhölls

— att den brottsliges förmögenhetsställning vore någonting helt annat

än de allmänna straffm ätningsgrunderna.

Med dessa senare bestämdes straffets storlek i förhållande till den

föreliggande brottsliga handlingen.

Endast genom behörigt hänsynstagande till den brottsliges förmögenhetsställning

blir det möjligt att med tillämpning af de allmänna

straffmätningsgrunderna göra bötesstraffet lika för den fattige och den

rike och sålunda reellt genomföra principen om allas likhet inför lagen;

endast därigenom blir bötesstraffet, hvad det är afsedt vara, ett förmögenhetsstraff.

Att äfven med iakttagande af nämnda bestämmelse straffet icke

alltid kommer att medföra en full likhet inför lagen, är ju gifvet, då

någon fullt tillförlitlig uppskattning af den bötfälldes förmögenhetsför
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

11

hållanden i de flesta fall aldrig kan göras, och bötesstraffet, förutom

det lidande, som ingreppet i den bötfälldes förmögenhetsförhållande

innebär, liksom hvarje annat straff äfven är ett andligt lidande, som

måhända kan blifva större för brottsliga ur de i ekonomiskt afseende

bättre situerade samhällsklasserna än för de fattige. Därvid torde dock

böra erinras, att för de förra samhällsklasserna det i en större bildning

o. d. bort ligga ett återhållande moment och skapas en större motståndskraft,

något som gör, att den brottslige ur denna klass väl också

förtjänar detta större mått af andligt lidande.

För att principen i fråga må komma till sin rätt, synes mig

tillräckligt, om man i lagen inför en uttrycklig bestämmelse därom, att

man vid utmätande af bötesstraff skall taga hänsyn till den brottsliges

förmögenhetsställning.

Äfven om man med tillämpande af en sådan bestämmelse icke

kan nå det fullt riktiga, något som tyvärr nog aldrig torde nås här på

vår ofullkomliga jord, gifver man dock plats i vår lag åt ett humanitetssträfvande

och åt en för öfrigt fullt riktig princip, hvarigenom man

i någon mån skulle kunna afhjälpa de brister, som vidlåda bötesstraffet

såsom förmögenhetsstraff.

Den på grund af Riksdagens skrifvelse, föranledd af undertecknads

jämte en första-kammarmotionärs gjorda framställning om förändring

i de kortvariga frihetsstraffen tillsatta strafflagskommittén har

i sitt till Kungl. Maj:t afgifna förslag, som man väl snart torde hoppas

skola framläggas för Riksdagen, föreslagit flera bestämmelser, som på

ett förträffligt sätt synas mig vara ägnade att afhjälpa en del med

bötesstraffen förenade olägenheter, och en hemställan, i det syfte min

motion afser, torde ingalunda kunna verka till hinder för antagandet

af strafflagskommitténs förslag, utan vore tvärtom ägnad att gifva en

fylligare ram åt de bestämmelser, dess förslag innefattar.

På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa en omarbetning af gällande bestämmelser

angående bötesstraffet, i syfte dels att vidga de nu förefintliga

böteslatituderna och dels att vid bestämmande af bötesbeloppen

särskild hänsyn skall tagas jämväl till den brottsliges förmögenhetsförhållanden,

och för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill en sådan

omarbetning kan föranleda.»

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

Utskottets

yttrande.

I skrifvelse den 10 maj 1894 anhöll Riksdagen, att Kungl. Mäj:t

täcktes låta utreda, huruvida i vår lagstiftning kunde införas föreskrift

om så kallad villkorlig frigifning samt, därest Kungl. Maj:t skulle finna

sådant lämpligt, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i

sådant syfte. Vidare har Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1898 hemställt,

att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, ej mindre huruvida

villkorlig straffdom lämpligen kunde vid ringare brott och förseelser

i den svenska rätten införas, än äfven huruvida i de fall, där enligt

nu gällande lag enkelt fängelse antingen ådömdes omedelbart på kortare

tid eller sattes i stället för bötesstraff, andra mera affliktiva frihetsstraff

borde komma till användning, vare sig såsom allmän regel eller

då domstol därom förordnade, och huruvida sådana eller andra affliktiva

straff borde särskild t stadgas för brott emot person, vid iteration

eller eljest försvårande omständigheter, när straffarbete likväl ej ansåges

böra å brottet följa, samt, om förhållandena därtill föranledde, för Riksdagen

framlägga förslag till de förändrade lagbestämmelser, som för

vinnande af sålunda angifna syften kunde erfordras. Sedan fångvårdsstyrelsen

öfver dessa framställningar afgifvit utlåtanden, beslöt Kungl.

Maj:t den 25 maj 1900 att åt en kommitté uppdraga dels att upprätta

förslag om skärpning af förvandlingsstraffen och de på kort tid omedelbart

ådömda frihetsstraffen samt om villkorlig frigifning, dels ock att i

sammanhang härmed vidare utreda frågan om införande af varning

eller villkorlig dom samt utarbeta de författnings förslag, hvartill denna

utredning kunde gifva anledning. Denna kommitté har efter afslutadt

arbete den 17 maj 1902 till Kungl. Maj:t öfverlämnat förslag till lag

angående ändring i vissa delar af strafflagen, lag angående straffarbetes

och fängelsestraffs verkställande i enrum, lag angående villkorlig frigifning,

lag angående villkorlig straffdom, lag angående ändrad lydelse

af 1, 2, 4, 5 och 7 §§ i lagen om straffregister den 17 oktober 1900

samt förordning om ändrad lydelse af 3 § 7 mom. i förordningen

angående mantalsskrifning den 6 augusti 1894.

Enligt utskottets förmenande föreligger det ett så nära samband

mellan de frågor, som i berörda lagförslag regleras, och det i motionen

afsedda ämne, att det med skäl torde kunna antagas, att, för den händelse

Riksdagen biträdde förevarande motion, Kungl. Maj:t icke skulle

finna lämpligt att för Riksdagen framlägga ofvannämnda lagförslag,

äfven om de i öfrigt ansåges däraf förtjänta, innan en omfattande utredning

med anledning af Riksdagens nya skrifvelse verkställts. Häraf

skulle blifva eu gifven följd, att förstnämnda förslags framläggande för

Riksdagen skulle väsentligen fördröjas. Då enligt utskottets mening

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

13

detta skulle vara synnerligen att beklaga, tiar utskottet, som visserligen

funnit åtskilligt af hvad i motionen anförts värdt att taga under ompröfning,

likväl icke genom att för närvarande understödja densamma

velat i sin män bidraga till att de frågor, hvilkas utredning Riksdagen

i sina tidigare skrivelser påkallat, skola längre än nödigt vänta på sin

lösning.

Utskottet hemställer förty,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 mars 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

af herrar Zetterstrund, Lindhagen, Segerddhl och Jansson, hvilka anfört:

»På de af motionären anförda grunder anse vi hans framställning

böra af Riksdagen bifallas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det

beslut, som år 1903 fattades af Andra Kammaren i anledning af motionärens

då väckta förslag. Det hade visserligen varit ganska lämpligt,

om de af motionären ifrågasatta ändringarna i strafflagen kunnat utredas

i sammanhang med de straffrättsliga frågor, öfver hvilka på sätt utskottet

yttrat en kommitté den 17 maj 1902 afgifvit utlåtande. Detta har

emellertid icke skett. Och då den af motionären väckta frågan icke

står i något oskiljaktligt sammanhang med berörda frågor utan är en

sak för sig, så hvarken behöfver eller bör ett bifall till motionärens

förslag föranleda uppskof med lösningen af de andra viktiga spörsmålen.

Vi hemställa alltså,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande

motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta verkställa en omarbetning af gällande

Bih. till Likså. Prof. 1905. 7 Samt. 21 Häft. 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Herrar

tecknadt, att

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

bestämmelser angående bötesstraffet i syfte dels att

vidga de nu förefintliga böteslatituderna och dels att

vid bestämmande af bötesbeloppen särskild hänsyn

skall tagas jämväl till den brottsliges förmögenhetsförhållanden,

och för Riksdagen framlägga det förslag,

hvartill en sådan omarbetning kan föranleda.»

F. Andersson, A. Olsson och Wiklund hafva begärt få ande

icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1905.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.