Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 31

1905-03-10 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:31, Lagutskottets Utlåtande N:o 31

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

1

}»:o 31.

Ank. till Riksd. kansli den 10 mars 1905, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 21 § i

lagen angående sparbanker den 29 juli 1892.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en inom

Första Kammaren af herr grefve Lewenhaugt väckt motion, n:o 8, så lydande

:

»Konungens befallningshafvande har, enligt § 21 i lagen angående

sparbanker den 29 juli 1892, fått sig ålagdt att öfva tillsyn öfver sparbank

och för sådant ändamål själf eller genom ombud verkställa undersökning

af sparbanks förvaltning; i sammanhang hvarmed stadgats, att, då

undersökning verkställes genom ombud, detta ombud skall'' åtnjuta arfvode

af allmänna medel efter de grunder, Konungen bestämmer. Undersöker

man vidare, hvilka föreskrifter i sådant afseende lämnats, så inhämtas af

nådiga cirkuläret den 18 november 1892, att ombudet, vare sig därtill

förordnats tjänsteman eller enskild person, skall för uppdraget åtnjuta

resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen af nådiga

resereglementet den 11 februari 1881.

Det vill synas, som om sparbankslagens bestämmelse om »arfvode»

för granskningsuppdraget icke genom ofvanberörda nådiga cirkulär kommit

i tillämpning. För så vidt som begreppet arfvode utmärker ersättning för

arbete eller uppdrag af mer eller mindre tillfällig beskaffenhet, och då

resekostnads- och traktamentsersättning väl icke innebär annat än godtgörelse

för de med resa till och från samt uppehåll på en plats förbundna,

oundgängliga kostnader — hvilka, därest sådan ersättning icke utginge,

skulle drabba förrättningsmannens egen kassa — kan jag icke finna, att

nådiga cirkuläret den 18 november 1892 meddelat de bestämmelser, som

i 21 § sparbankslagen åsyftats.

Om nyttan och vikten af Konungens befallningshafvandes inspektion

öfver sparbankerna torde inför Riksdagen icke behöfva mycket ordas. För

hvar och en nitisk sparbanksstyrelse står det klart, att den mera officiella

granskningen, vid sidan af sparbankens egen revision, är ägnad att göra

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 7 Sami. 26 Höft. (N:o 31). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

sparbankslagens anda och rätta förstånd lefvande för och verklig vid sparbankens

förvaltning. Allra helst där Konungens befallningshafvandes ombud

har flera sparbanker under sin inspektion, har ombudet genom därvid

sig erbjudande iakttagelser, sammanställningar och jämförelser tillfälle

att förekomma eller undanröja ensidigheter och slentrianmässiga förfaringssätt,

hvilka eljest lätt insmyga sig och som kanske alldeles undgå bankens

egna revisorer. Ja, det gifves verkliga förvaltningsfel, för hvilka bankens

revisorer icke haft öppen blick, vare sig att sådant berott af undfallenhet

eller af bristande insikt, men soin däremot icke undgått anmärkning vid den

objektiva granskning, som Konungens befallningshafvandes ombud utöfvat.

Men skall ett så allmännyttigt gagn beredas genom den offentliga

inspektionen, ligger det makt uppå, att de för ändamålet anlitade personer

besitta icke allenast det borgerliga anseende, som fordras för att

deras utlåtanden skola hos sparbankernas målsmän vinna önskvärd hänsyn,

utan ock framför allt de kunskaper, den erfarenhet och den praktiska

blick, som äro oundgängliga för en lycklig lösning af den ombuden förelagda

uppgift.

Att så beskaffade personer kunnat af myndigheterna vinnas för ifrågavarande

uppdrag, änskönt detsamma icke hittills varit förenadt med något

arfvode, det skall ej förnekas. Ett uppoffrande intresse och nitälskan för

uppgiften torde i dessa fall förmått sådana män att mottaga uppdraget;

men i regel står den verkliga förmågan icke till buds utan ett skäligt

arfvode.

Om man således torde böra medgifva, att arfvode för uppdragets utförande

är af nöden, lärer dock med skäl kunna ifrågasättas, huruvida

statsverket skall därmed betungas. Bestämmelsen därom står åtminstone

ej i öfverensstämmelse med hvad som ansetts böra gälla för de enskilda

bankerna, hvilka nödgas betala de af Konungens befallningshafvande förordnade

ombud med det belopp, som af Konungens befallningshafvande

bestämts. Visserligen intaga, som bekant, sparbankerna i mångt och mycket

eu väsentligen annan ställning till allmänheten än privatbankerna, och

särskild! skilja sig dessa bankinrättningar däri, att de senare arbeta såsom

affärsföretag för vinnings skull, medan sparbankerna äro till för ett oegennyttigt

betjänande företrädesvis af de mindre bemedlade. Också har staten

förnuftigtvis undvikit att på något sätt beskatta sparbanksrörelsen.

Men då staten uteslutande uti insättarnes intresse öfvar kontroll öfver

sparbankerna och dessa numera vunnit den oerhörda omfattning, att desamma

— postsparbanken ej inräknad — förvalta omkring 540 millioner

kronor, bör kostnaden för en nödig och nyttig funnen kontroll från det

allmännas sida icke kännas tryckande för sparbankerna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

3

Då jag nu ansett, att lagens stadgande om arfvode åt Konungens

befallningshafvandes ombud bör effektueras,

då sparbankerna alltför väl böra kunna bära ifrågavarande kostnad

och

då Konungens befallningshafvande, hvar i sitt län, bör med bästa

sakkunskap och urskillning kunna bedöma sitt ombuds arbete och detta

arbetes värde,

föreslår jag vördsamt, att Riksdagen måtte för sin del besluta den

ändring af § 21 mom. 2 i lagen angående sparbanker den 29 juli 1892,

att sista punkten skall erhålla denna lydelse:

»Verkställes undersökningen genom Konungens befallningshafvandes

ombud, åtnjuter ombudet arfvode af sparbankens medel till det belopp,

Konungens befallningshafvande bestämmer.»

Den i 21 § sparbankslagen anbefallda undersökning af sparbanks

förvaltning är af så stor vikt och betydelse för en god och likformig utveckling

af sparbanksväsendet, att den för visso bör anförtros endast åt

för uppgiften väl skickade personer. Om det af motionären klandrade

förhållandet, att uppdraget ej är förenadt med annan godtgörelse än traktaments-

och resekostnadsersättning, skulle hafva vållat Kungl. Maj:ts befallningshafvande

svårigheter att finna fullt lämpliga ombud för uppdragets

utförande, då funnes utan tvifvel fullgiltig! skäl att, såsom motionären

ifrågasatt, höja godtgörelsen. Sådana svårigheter synas emellertid icke

hafva yppat sig. Därest så skett, lärer Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande

ej hafva underlåtit att fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet

härå, men om någon framställning i detta afseende har utskottet intet

sport. Ej heller hafva andra omständigheter till stöd för ett antagande

af ofvan nämnda innehåll kommit till utskottets kännedom. Hvad motionärens

framställning beträffar, innebär den tvärt om ett vitsordande, att

hittills inga olägenheter mött. Motionärens farhågor, att ett motsatt förhållande

skulle kunna väntas inträda, kan utskottet icke dela. Väl må

det vara sant, såsom motionären anmärker, att i allmänhet den verkliga

förmågan icke står till buds utan ett skäligt arfvode, men för uppgifter

med den karaktär af offentligt förtroende, som utmärker den här ifrågavarande,

torde man allt framgent kunna påräkna oegennyttigt biträde af

för det allmänna bästa nitälskande aktade och sakkunnige män. Åtskilliga

personer kunna antagas känna sig af sin officiella ställning manade att ej

undandraga sig uppdraget, t. ex. landssekreteraren i länet, hvilken ock,

enligt hvad för utskottet uppgifvits, i åtskilliga orter förrättar undersök
-

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

ningen, och lärer det i betraktande af dylika personers ställning vara lämpligare,

att för uppdraget ej utgår ett af Kungl. Majrts befallningshafvande

bestämdt arfvode
På

grund af det anförda finner utskottet någon anledning ej förefinnas

att tillerkänna Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ombud vid undersökning

af sparbanks förvaltning annan godtgörelse än den, de enligt det

af motionären åberopade kungl. cirkuläret nu åtnjuta, nämligen enligt

tredje klassen af resereglemente! utgående dagtraktamente — tio kronor

— och resekostnadsersättning; och utskottet ställer sig följaktligen afvisande

mot förslaget om arfvodets bestämmande genom Kungl. Maj:ts

befallningshafvande.

Motionären synes hafva uttalat sig för ersättningens bekostande af

sparbankerna i stället för, såsom nu sker, af staten endast under förutsättning

att särskild! arfvode lämnades.

Vid sådant förhållande kunde utskottet med sin ståndpunkt till

motionen förbigå frågan, hvem som skall betala kostnaden för granskningen.

Utskottet anser sig dock böra framhålla såsom sin mening, att

sparbankernas egenskap af filantropiska inrättningar, de där utan vinst

för stiftare och ledare arbeta för ett socialt och ekonomiskt viktigt syfte,

allt fortfarande bör utgöra en anledning för staten att själf vidkännas

utgifterna för ifrågavarande granskning af deras förvaltning.

På grund af det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

af herr grefve Lewenhaupt.

Herrar Hedenstierna, F. Andersson, A. Olsson och Wiklund hafva

begärdt få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom

utskottet.

Stockholm 1905. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.