Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag rörande afgäld från af söndrad lägenhet, dels ock trenne med föranledande af berörda proposition afgifna motioner.

1905-03-10 · 24 sidor


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:35, Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag rörande afgäld från af söndrad lägenhet, dels ock trenne med föranledande af berörda proposition afgifna motioner.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

1

N:o 35.

Ank. till Riksd. kansli den 17 februari 1905, kl. 11 f. in.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag rörande afgäld från af söndrad lägenhet,

dels ock trenne med föranledande af berörda proposition

afgifna motioner.

Genom proposition, n:o 13, af deri 31 sistlidne december, hvilken af

båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, unde:

åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

rörande afgäld från afsöndrad lägenhet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Från lägenhet, hvilken för alltid från hemman afsöndrats och för

hvilken enligt äldre författning om enskiftesdelning eller jordafsöndring

afgäld till hemmanet blifvit fastställd eller bort fastställas, skall, där ej

här nedan annorlunda stadgas, efter den 31 december 1906 afgäld icke

utgå.

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 7 Sami. 30 Hälft. (N:o 35). 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

2 §•

Har, på grund af förbehåll vid lägenhetens upplåtande, fastställt»

högre afgäld än som, vid jämförelse af ägornas storlek och beskaffenhet,

kan anses hafva motsvarat hvad af hemmanets allmänna utskylder å lägenheten

belöpte, eller har förbehåll gjorts om sådan högre afgäld, utan att

fastställelse ägt rum, vare hemmanets innehafvare berättigad att få den

Överskjutande delen af afgälden fastställd att fortfarande af lägenheten

utgå.

3 §•

Besväras stamhemmanet af allmänna utskylder, i hvilkas utgörande

lägenheten icke omedelbart deltager, vare hemmanets innehafvare berättigad

att få sagda utskylder så fördelade, att från lägenheten omedelbart utgöres

hvad, efter ägornas storlek och beskaffenhet, därå belöper.

4 §•

Vill hemmanets innehafvare begagna sig af den rätt, som enligt 2

eller 3 § må honom tillkomma, göre ansökan hos Konungens befallningshafvande

före den 1 januari 1917, eller vare sin rätt förlustig.

År dylik ansökning gjord, höre Konungens befallningshafvande innehafvaren

af den afsöndrade lägenheten samt inhämte, där ej afsöndringshandlingarna

lämna erforderliga upplysningar, yttrande af kronobetjäningen

och landtmätare.

5 §•

Finnes, efter hvad i 2 § sägs, viss del af afgäld fortfarande böra

utgöras, fastställe Konungens befallningshafvande en mot sådan del svarande

afgäld att från och med den 1 januari 1907 till hemmanet utgå;

dock att härigenom ej göres rubbning i hvad enligt 17 kap. 3 § jordabalken

och 17 kap. 6 § handelsbalken gäller om panträtt och förmånsrätt

för inneståencle ränta. Afgälden varde bestämd i penningar, där ej annorlunda

mellan parterna öfverenskommes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

3

6 §•

Skall jämlikt 3 § fördelning af utskylder äga rum, bestämme

Konungens befallningshafvande, med jämkning till så bekvämt tal ske kan,

det inbördes förhållande, efter hvilket hemmanet och lägenheten skola i

utskyldernas utgörande deltaga; och lände det beslut till efterrättelse från

och med den i januari året efter det ansökningen till Konungens befallningshafvande

inkom, dock ej i något fall före den 1 januari 1907.

7 §•

Hafva frihetsår författningsenligt medgifvits, äge, utan hinder af hvad

i 5 eller 6 § är stadgadt, lägenhetens innehafvare njuta dem till godo, i

den mån de ej tilländalupit.

8 §•

I sammanhang med beslut, som i 5 eller 6 § afses, åsätte Konungens

befallningshafvande lägenheten särskilt namn och nummer, där sådant

tillförene ej ägt rum; och skall anteckning om Konungens befallningshafvandes

beslut ske i kronans jordebok.

9 §•

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut må klagan föras i den

■ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

10 §.

Hvad här förut stadgas angående lägenhet, som blifvit afsöndrad

från hemman, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om lägenhet, som

afsöndrats från lägenhet; dock att, där afsöndring skett från afsöndrad

lägenhet, fördelning af utskylder enligt 3 § ej må ifrågakomma, innan

stamlägenheten åliggande del af utskylderna blifvit bestämd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

11 §•

Denna lag äger ej tillämpning på lägenhet, hvilken afsöndrats från

boställe eller från annat publikt hemman eller lägenhet, som icke vid tiden

:ör upplåtelsen innehades under stadgad åborätt.

I sammanhang med denna proposition har utskottet till behandling

förehaft tvenne inom Andra Kammaren afgifna motioner, åsyftande tillägg

ill eller ändring i det af Ivungl. Maj:t framlagda förslaget till lag rörande

afgäld från afsöndrad lägenhet.

I den ena af dessa motioner, n:o 180, anför herr D. Persson i

Tällberg:

»I anledning af Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1896 har Kungl.

Maj:t genom proposition (n:o 13) till innevarande Riksdag framlagt förslag

till lag rörande afgäld från afsöndrad lägenhet.

Ehuru detta lagförslag är så affattadt, att detsamma, upphöjdt till

lag, torde komma att verka både billigt och rättvist på de flesta orter och

■ifsöndringsförhållanden i vårt land, synes det mig dock, som om tillräcklig

hänsyn ej tagits till vissa orters säregna jordförhållanden och en del

ifsöndringars natur samt de privaträttsliga aftal, som träffats mellan köpare

och säljare. Ty i de flesta socknar i Dalarne är förhållandet så, att

så snart en del af ett hemmans inägojord, vare sig med eller utan tillhörande

afrösningsjord, afsöndrats, har icke någon afgäld bestämts eller

ens kunnat komma i fråga, emedan skatterna där icke utgå efter mantal,

utan efter det uppskattade (reducerade) inägojordsbeloppet. Så snart en

person där köpt en del af ett hemmans — egentligen hemmansnummers

— inägojord, så har han följaktligen, vid första därpå skeende mantalsoch

skattskrifning, påförts det sålunda förvärfvade jordbeloppet och har

sedan själf direkt fått betala alla därå hyflande skatter och onera både

i ill stat och kommun m. m. Afsöndringar af detta slag ha sålunda betraktats

och inför lagen behandlats såsom hemmansklyfningar. Annorlunda

förhåller det sig emellertid med afrösningsjorden, skogsmarken. Den har

egentligen icke varit åsatt någon särskild skatt — fastän de till ett hemman

hörande större eller mindre skogsområden helt naturligt öfvat inflytande

på hemmanets taxeringsvärde —, och på den grund har det ansetts,

att skogsafsöndringar icke så nära berört det allmännas intresse, att

fastställelse af någon afgäld till stamhemmanet skulle erfordras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande xV:o 35.

Men som alla äldre författningar rörande jordafsöndring, ända till

lagen därom af år 1896, föreskrefvo, att afgäld för -jordafsöndring skulle

erläggas till stamhemmanet, utvecklades den rättspraxis, att lagfart å afsöndring

icke beviljades, därest afgäld ej var föreskrifven i köpet. På

grund däraf öfverenskommo köpare och säljare, att afgäld — vanligtvis

10 a "20 öre per reduceradt tunnland — skulle erläggas till stamhemmanet.

Köparna hafva också hittills regelbundet fullgjort sin skyldighet härutinnan.

Att köpeskillingen under sådana förhållanden reglerades efter afgäldens

storlek, är helt naturligt.

Skulle därför föreliggande lagförslag tillämpas på dylika afsöndringar,

blefve det i verkligheten en afskrifning å den mellan köpare och säljare

öfverenskomna köpeskillingen, en present till såväl enskilda skogsköpare

som i all synnerhet till de stora skogsbolagen, hvilka senare genom sådana

afsöndringar förvärfvat sig betydande skogsområden och sålunda utfäst sig

att i form af afgälder betala afsevärda penningbelopp årligen.

Någon skulle kanske häremot vilja invända, att, då dessa afsöndringar

blifvit särskildt taxerade såsom »annan fastighet» och köparna för desamma

sålunda få betala skatt, det då vore rättvist att befria dem från

erläggande af den utfästa afgälden. Häremot vill jag blott erinra, att

taxeringsåtgärden icke tillkommit på grund af något nytt lagstadgande,

utan köparen visste vid köpeaftalets ingående att så skulle komma att ske

och rättade köpeskillingen därefter.

Lika rättvist som den föreslagna lagen kommer att verka rörande

afsöndringar i allmänhet, lika orättvist skulle det blifva, om samma lagtillämpades

på de nu relaterade afsöndringarna.

Och jag är fast öfvertygad därom, att de lagstiftande myndigheterna,

regering och Riksdag, då uppmärksamheten härvid blifvit fästad på förhållandet,

skola vara villiga att därtill taga tillbörlig hänsyn och rätta

lagen därefter.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen för sin del ville besluta, att 11 § i Kung!. Maj:ts förslag

till lag rörande afgäld från afsöndrad lägenhet måtte erhålla följande

ändrade lydelse:

H §•

Denna lag äger ej tillämpning på lägenhet, hvilken afsöndrats från

boställe eller från annat publikt hemman eller lägenhet, som icke vid

tiden för upplåtelsen innehades under stadgad åborätt eller på sådana

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

afsöndring av, som uteslutande bestå af skogsmark, och för hvilka afgäld

icke blifvit af Kungl. Maj:ts befallningshafvande fastställd.

o

Åt vederbörande utskott öfverlämnas att vidtaga nödiga ändringar

i förslaget för vinnande af det åsyftade målet.»

^ Den andra af ifrågavarande motioner, n:o 184, har afgifvits af herr

O. G. Erihson i Öfre Odensvi och är af följande lydelse:

»Genom Kungl. Maj:ts proposition n:o 13 till innevarande Riksdag

föreslår Kungl. Maj:t Riksdagen att antaga förslag till lag rörande afgäld

från afsöndra^ lägenhet.

Det kungl. förslaget, som afser afskrifning af afgälder från afsöndrade

lägenheter, i likhet med afskrifning af grundräntor och andra utskylder,

är ägnadt att råda bot för det missförhållande i skattehänseende, som uppkommit

därigenom, att grundskatterna blifvit afskrifna från stamhemmanen,

men afgälderna från afsöndrade lägenheter utgått oförminskade. Då likvisst

genom bestämmelser uti 2 § af det kungl. lagförslaget ägare af stamhemman

berättigas att få den del af den fastställda eller öfverenskomna afliden,

som öfverskj uter hvad som vid jämförelse af ägornas storlek och beskaffenhet

kan anses hafva motsvarat hvad af hemmanets allmänna utskylder å

lägenheten belöpte fastställd att fortfarande af lägenheten utgå, och därigenom

skulle tillskapas en ny art af frälseränta'' att utgå af vissa lägenheter

för afl framtid, synes det mig, att Riksdagen borde taga i allvarlig

ompröfning, huruvida lägenhetsägaren kunde få rättighet att på en gång

inbetala den Överskjutande afguderi, sedan densamma blifvit kapitaliserad

efter en bestämd räntefot, och sedan blifva befriad från vidare afgäld till

stamhemmanet.

Uti de tid efter annan gällande kungl. förordningarna af 19 september

1827, 14 november 1829, 13 juli 1853, 6 augusti 1864 och 6 augusti

1881 är föreskrifvet, att å afsöndrad lägenhet skall åsättas afgäld att utgå

som bidrag till stamhemmanets räntor och andra ordinära skatter, och att

denna afgäld i intet fall skulle få understiga hvad af stamhemmanets

nämnda utskylder kunde belöpa på den afsöndrade lägenheten; följaktligen

skulle afgäld åsättas endast för ändamål att utgöra bidrag till stamhemmanets

räntor och andra ordinära skatter. Visserligen är det sant, att

inånga af dessa afgälder blifvit bestämda till högre belopp än som i verkligheten

till det afsedda ändamålet bort af den afsöndrade lägenheten utgå,

men denna omständighet kan väl knappast ändra det sakförhållande, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

7

de tid efter annan gällande kung!, förordningarna icke föreskrifvit afgäld

för annat ändamål än som bidrag till stamhemmanets räntor och andra

ordinära skatter.

Uti underdånigt betänkande angående hemmansklyfning, ägostyckning

och jordafsöndring, afgifvet af en den 25 september 1891 förordnad

kommitté, anföres: »att den vid afsöndring för alltid utgående afgälden i

själfva verket icke kunde betecknas annorlunda än en skatt, men att en

skatts erläggande till en enskild person och icke till det allmänna vore med

den moderna uppfattningen af skattskyldighetens väsen helt.och hållet

oförenligt; att, om sålunda redan från teoretisk ståndpunkt afgäldens utgående

till stamhemmanets ägare utgjorde eu oegentlighet, det tinnes ytterligare

särdeles praktiska skäl för att möjliggöra dess förvandling till direkt

skatt- till staten, enär om också, hvithet likväl ingalunda alltid varit förhållandet,

afgälden, när den åsatts, verkligen motsvarat hvad å lägenheten

beräknats kunna belöpa af hela hemmanets grundskatt och öfriga skyldigheter,

den likväl med de förändringar i jordbeskattningen, som den senaste

tidens lagstiftning medfört, kommit att stå i ett ofta oskäligt högt

förhållande till den på stammen hvilande återstående skatten; att, sedan

nedsättning i grundskatten och lindring i rustnings- och roteringsbesvären

ägt rum samt väghållningsbesväret stadgas skola utgå direkt af hvarje

jordegendom efter taxeringsvärde och för öfrigt såväl sistnämnda besvär

som den allmänna byggnadsskyldigheten för i mantal satt jord blifvit väsentligen

inskränkt, betydliga skattelindringar beredts innehafvarne af sådan

jord; att de till dem utgående afgälderna, hvilkas storlek fixerats efter

hemmanets beskattning vid tiden för afsöndringen, i trots af att denna

beskattning i väsentlig mån minskats, kvarstode till oförändrad höjd, utom

i det fall, då 10 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet kunde komma att tillämpas; att det läge i

sakens natur, att ett dylikt missförhållande i längden icke kunde äga bestånd,

utan att anspråk lomme att väckas på ett större tillgodoseende af

afsöndringsinnehafvarens intressen; att kommittén därför ansett billigheten

fordra, att åt sådana innehafvare bereddes tillfälle att, med befrielse från

afgäldens erläggande, för framtiden i stället få åtaga sig direkt utgörande

af enahanda skyldigheter till det allmänna, som ålåge stammen, efter det

förhållande, hvaruti efter uppskattning den afsöndrade lägenhetens ägor stode

till hemmanets öfriga jord; att nu gällande bestämmelse, det Konungens

befallningshafvande skulle pröfva den föreslagna afgälden och densamma,

där den funnes tillräcklig, fastställa, föranledt, att afgälden i derå fall blifvit

högre än att den kunde motsvara hvad under tiden för upplåtelsen af

hela hemmanets räntor och öfriga allmänna utskylder å den afsöndrade

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

lägenheten sig belöpte; att i sådan händelse lägenhetens befriande från afgälden

mot åtagande af därå enligt uppskattning belöpande andel af hemmanets

grundskatt och andra skyldigheter, utan ersättning för den del af

afgälden, hvarmed densamma kunde beräknas öfverskjuta dessa skyldigheters

ursprungliga värde, innebure en obehörig fördel för lägenhetens

ägare; att kommittén därför infört bestämmelse om, huru i sådant fall

borde förfaras; att det därvid väl kunde ifrågasättas, huruvida icke det

skadestånd, som tillkomme hemmansägaren, borde utgå med något slags

förmånsrätt; att det emellertid kunde antagas, att en dylik bestämmelse

kunde medföra förlust för den, som i lägenheten vunnit inteckning, enär

lägenhetens försäljningsvärde säkerligen skulle minskas, om, i stället för

skyldighet att utgifva en årlig afgäld, lägenheten betungades med utgifvande

på en gång af det kapital, hvartill värdet af en sådan afgäld kunde

beräknas uppgå; att därtill komme, att meningen med gällande förordning

uppenbarligen varit den, att afgälden verkligen skulle motsvara lägenhetens

andel efter uppskattning i hemmanets skatter och utskylder, ehuru hinder från

det allmännas sida icke ansetts möta att äfven fastställa en högre afgäld,

hvilken likväl då kunde anses hafva tillkommit så att säga på sidan om

lagen.»

Konungens befallningshafvande i Örebro län har i afgifvet utlåtande

till berörda betänkande anfört: »att, om man utginge från den åsikt, som

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge för riktig, nämligen att

afgäld å afsöndrad lägenhet borde bestämmas till belopp hvarken högre

ej heller lägre, utan just motsvarande den andel af stamhemmanets grundskatt

samt öfriga allmänna utskyld»’ och besvär, som på lägenheten sig

belöpte, den omständighet, att i särskildt fall afgäld blifvit genom öfverenskommelse

satt högre än vederbort, icke skäligen vid jordafsöndringens förändring

till hemmansstyckning kunde eller borde föranleda till rättighet

för stamhemmanets ägare eller innehafvare att söka skadestånd för den

förlust han förmenats lida därigenom att den genom mantalsättning å afsöndrade

lägenheten öfverflyttade andel af stamhemmanets grundskatt, utskyld»’

och besvär understege afgälden, utan att det Unge vara nog att

stamhemmanets ägare eller innehafvare under den tid, som föregått mantalsättningen,

årligen fått uppbära en afgäld, som varit högre än vederbort.

Af andemeningen uti de åberopade kungl. förordningarna och af hvad

som den åberopade kommittén och Konungens befallningshafvande i Örebro

län anfört, vill det synas, som om det rättvisaste vore, att all afgäld från

afsöndrade lägenheter till stamhemmanet, för såvidt desamma icke beröras

af bestämmelser uti 3 §§ af det kungl. lagförslaget, skulle upphöra, emedan

desamma icke skulle åsatt® för annat ändamål än att utgöra bidrag till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

9

stamhemmanets räntor och andra ordinära skatter. Då emellertid, efter

hvad från enskilda håll inhämtats, en del lägenheter lära hafva afsöndrats

mot helt ringa köpesumma, men däremot åsatts så hög årlig afgäld, att

densamma skulle utgöra ersättning för den alltför låga köpesumman, och,

ehuru det svårligen kan bestridas, att ett dylikt tillvägagående icke varit

i harmoni med andemeningen uti de tid efter annan gällande kungl. förordningarna,

torde det likväl vara ett allt för våldsamt ingripande i den

enskildes rätt, om Riksdagen på grund af formskäl frånkände honom

hans på frivillig öfverenskommelse grundade fordran, men lika, om icke

i högre grad, betänkligt torde det vara, om Riksdagen nu beslutade att

genom lag för alltid fastslå en skatteform, som tillkommit så att säga på

sidan om förut gällande kungl. förordningar, utan att på samma gång

bereda skattegifvaren möjlighet att lösa sig fri från densamma.

I syfte sålunda att bereda lägenhetsägare rätt att på en gång inlösa

deri del af den till stamhemmanet utgående afgäld som öfverskjuter hvad,

efter uppskattning, till stamhemmanets räntor och andra ordinära skatter

bort af den afsöndrade lägenheten utgå, anhåller jag att ödmjukast få

föreslå,

det Riksdagen måtte besluta att till 2 § uti det lagförslag, som

innefattas i Kung!. Maj:ts proposition n:o 13, foga ett tillägg eller moment

af följande lydelse:

Önskar lägenhetens ägare att lösa den öfverskjutande afgälden, vare

han därtill berättigad mot erläggande af en summa, motsvarande den

Överskjutande årliga afgälden, kapitaliseråd efter en räntefot af fem procent,

och vare lägenheten sedan fri från afgäld till stamhemmanet.

Därest vederbörande utskott gillar motionens syfte, men finner formuleringen

otillfredsställande, anhåller jag vördsamt, att utskottet föreslår

annan formulering.»

I motionen hafva instämt herrar A. P. Gustafsson i Sjögesta, A. F.

Janson i Bråten, G. Lindgren i Islingby, I. E. G. Svensson i Skyllberg

och J. G. Forsberg.

Den tredje af ifrågavarande motioner, n:o 189, är afgifva! af herrar

J. Forssell, J. Er ömse i Billsta, J. E. Nordin, G. O. V. Lindgren i Örebro

och J. Olofsson samt är af följande innehåll:

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 7 Sand. 30 Höft.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

»I Kung!. Maj:ts proposition n:o 13 till årets Riksdag framlägges förslag

till lag rörande afgäld från af söndrad lägenhet. Lagförslaget afser

att råtta det missförhållande, som uppstod, då grundskatterna afskrefyos,

därigenom att stamhemmanen befriades från skatterna, men de från .hemmanen

afsöndyade lägenheterna fingo fortfarande utgöra den afgäld, som

med hänsyn till grundskatterna blifvit bestämd.

Genom bestämmelsen i 2 § i lagförslaget har emellertid ägare af

stamhemman tillförsäkrats rätt att fortfarande för all framtid uppbära

den del af afgäiden, som vid lägenhetens upplåtande öfverskjutit hvad

som vid jämförelse af ägornas storlek och beskaffenhet kan anses hafva

motsvarat hvad af hemmanets allmänna utskyld.er å lägenheten belöpt

sig. Skålet för att detta belopp icke afskrifves är, att det anses som

ogulden köpeskilling.

Yi hafva dock från de orter i landet, som vi representera, ej hört

omtalas, att säljarjue af lägenheter betingat sig högre afgäld, emedan de

fatt otillräcklig köpeskilling. I de allra flesta fall hafva lägenheterna

betalts med dubbelt och i många fall flerdubbelt högre pris pr tunnland

än som belöpt sig på hemmanet i sin helhet, beräknadt efter taxeripgseller

saluvärde. Ofta har eu dylik högre afgäld åsatts lägenheten för

att underlätta Konungens befallningshafvande» fastställelse, som enligt

förordningen angående hemmansklyfning och jordafsöndring den 6 .augusti

1881 grundades därpå, att den å lägenheten föreslagna afgäjden var tillräcklig.

Men där det finnes sådana köp, där köpeskillingen varit särdeles

lag eller där ingen köpeskilling alls erlagts och där alltså den del

af afgäiden, som öfverskjutit hvad som rätteligen bort utgå som afgäld,

är att betrakta som ogulden köpeskilling, bör likväl eu tidsbegränsning

för dess betalande föreskrifvas, enär eljes tillskapas ett nytt slags frälseräntor

i en tid, dä de gamla frälseräntorna dels borttagits, dels vid denna

och flere föregående riksdagar påyrkats att bli borttagna.

Oss synes därför, att de afgälder, som hittills utgått med större belopp

än som motsvarat stamhemmanets skatter, skola i sin helhet afskrifvas,

där det ej kan bevisligen, styrkas, att de Överskjutande afgäldsbeloppen

verkligen äro ogulden köpeskilling, i hvilket fall de böra inom

viss kortare tid afiös&s.

På grund af hvad vi sålunda anfört, tillåta vi oss föreslå, att

Riksdagen för sin del ville besluta, att 2 § i Kungl. Maj:ts förslag

till lag rörande afgäld från afsöndrad lägenhet måtte erhålla följande

ändrade lydelse: tiar, på grund af förbehåll vid lägenhetens upplåtande,

fastställts högre afgäld än som, vid jämförelse af ägornas storlek och beskaffenhet,

kan anses hafva motsvarat hvad af hemmanets allmänna ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35,

11

skylde*'' å lägenheter belöpte, eller har förbehåll gjorts om sådan högre

afgäld, utan att fastställelse ägt ruin, vare hemmanets innehafvare berättigad

ätt få doft Överskjutande delen af afguderi1, kapitaliserad efter en

räntefot af 5 procent, inbetald under loppet af tio åt, för så vidt denna,

högre afgäldsdel bevisligen motsvara? ogulden köpeskilling*.

Såsom framgår af det vid Kung!. SJajrts ifrågavarande proposition''

fogade statsrådsprotokoll af den 17 juni 1904, är propositionen föranledd

af Riksdagens'' skrifvelse den IS maj 1896, däri Riksdagen anhållit, det

Kung]. Magt täcktes låta Utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

lagstadgande, huru för afsöndra^ lägenhet måtte vinnäs nedsättning i fastställd,

till stamhemmanet utgående afgäld för hvad sota, nfed undantag''åf

väghållningsbesVäret, måtte anses motsvara hvad å lägenheten belöpt af

grundskatter samt öfrigä allmänna'' Ufskylder och besvär, som stamhemihänet

hatt a tf utgöra, men Indika; dels dåmerä upphört eller enligt'' fattade

beslut köftttfie att upphöra, dels tillförene'' utgått efter mantal, men numera''

utgjordes efter annan grund.

Statsrådet och chefen för justitiedepartementet’ anförde vid föredragning

i statsrådet ofvanriämnda den 17 juni1 19Ö4'':

»I fråga- om afsöndring, som skeft’ före den 1 januari 1897, då lägén

om hemmansklyfning, ägostycknirig och jordafsöndring den 27 juni 1’896''

trådde i kraft, gäller ännu Eders Kung!. Majiis förnyade nådiga förordning

angående hemmansklyfning och'' jordafsöndring den 6 augusti 1881. I

denna förordning är stadgadt, ätt från hemman må Ske afsöndring intill

viss del i ägovidden samt att ä lägenhet, som sålunda afsöndras, skäll

läggas'' årlig afgäld, hvilken ej’ må vara'' mindre, än ätt deri motsvarar’

hvad af hela staxchemmanets räntor1'' och öfrigä allmänna'' Utskyld^, vid

jämförelse af ägorriaS Storlek och beskaffenhet, å den afsöndräde lägenheten

belöper; och vidare innehåller förordningen, att afhandling" röraridö''

afsöndring skäll ingifväs till Kung!. Majits befallningshafvande, som bär

att tillse, huruvida- den i afseende ä afsöiidringenä storlek är med'' förordningen

öfverensstämmande, samt pröfva den föreslägnå afgäidén och,

där dfen'' finnes tillräcklig, fastställa'' densamma, men i annat fall bestämma

högre lämplig afgift.

Med'' tillämpning af nådiga1 kungörfelsfen dfen 5’ juni 1885 liar, Sedan

ränta och kronotionde å- hemman'' eller lägenhet i kronans jordeböcker och''

räkenskaper sammanförts till en summa under benämning grundskott, från’

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

och med år 1886 uti behållna grundskatten å viss jord äfvensom uti

prästernas utlagor skett nedsättning med trettio procent af grundskattens

eller utlagornas belopp. Hvad sålunda föreskrifvits i fråga om den till

staten utgående grundskatt har ock genom nådiga förordningen angående

inlösen af skattefrälseräntor m. m. den 11 september 1885 förklarats skola

gälla i afseende å räntor m. m., som enligt samma förordning blefve inlösta.

Genom lag den 2 december 1892 har därefter medgifvits, att de

sålunda nedsatta skatterna och utlagorna skulle afskrifvas under loppet af

tolf år. Denna afskrifning har ägt rum på det sätt, att skatterna och

utlagorna nedsatts från och med år 1893 med tio procent af det belopp,

hvarå nedsättningen enligt kungörelsen den 5 juni 1885 beräknats, samt

därefter från och med hvart och ett af åren 1894, 1896, 1898, 1900 och

1902 med ytterligare tio procent af nämnda belopp, hvarefter återstoden

af skatterna och utlagorna från och med år 1904 eftergifvits. Sedan vidåre

genom lag den 5 juni 1885 i rustnings- och rotering sbesvären från

och med år 1886, med vissa undantag, beviljats lindring med trettio procent

af dessa besvärs uppskattade värde, har genom lag den 2 december

1892 förklarats, att i samma besvär skulle, likaledes med vissa undantag,

ske lindring att från och med år 1893 utgå årligen med vissa procent

och så, att från och med år 1904 hela beloppet af besvärens uppskattade

värde blefve eftergifvet.

Jämväl i andra hänseenden hafva i senare tider de bördor, som

varit lagda omedelbart å hemmanen, blifvit ej obetydligt lättade. Sålunda

stadgades genom lag af den 26 september 1884, att i kostnaden för uppförande

och underhåll af tingshus och häradsf''ängelse, hvilka enligt 26 kap.

4 § byggningabalken byggdes efter gårdatalet, skulle alla de, som inom

tingslaget erlade kommunalutskylder, deltaga, för fastighet efter hela samt

för andra beskattningsföremål efter en fjärdedel af därå belöpande fyrktal.

Denna grund för kostnadens fördelning har sedermera genom lag

den 30 juni 1899 så ändrats, att andra beskattningsföremål än fastighet

nu deltaga efter hälften af fyrktalet. På enahanda sätt har ock i fråga

om skyldigheten att bygga och underhålla prästgård, hvilken skyldighet

enligt 1734 års lag jämväl utgjordes efter gårdatalet, genom lagar af den

1 maj 1885 och den 29 juni 1900 förklarats, att denna skyldighet skall

utgöras efter fyrktal.

I vägunderhållet på landet deltogo enligt 25 kap. 8 § byggningabalken

alla de, som ägde eller brukade hemman, men genom lagen angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891

har detta besvär lagts icke blott på annan jordbruksfastighet än hemman,

utan äfven på vissa andra beskattningsföremål. Vägunderhållet in natura

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

13

skall numera utgöras efter vägtal, som åsättes hemman, utjord och annan

jordbruksfastighet efter senast fastställda taxeringsvärdet. I sammanhang

med detta stadgande i 10 § väglagen har dock medgifvits innehafvare af

afsöndrad jordlägenhet, för hvilken afgäld till stamhemmanet fastställts,

rätt att, om därvid tagits hänsyn till den på lägenheten belöpande andel

af stamhemmanets väghållning, i ersättning för den skyldighet i detta

hänseende, som enligt lagen skall af lägenhetens innehafvare utgöras,

njuta befrielse för så stor del af afgälden, som med afseende å de förhållanden,

hvilka voro för handen, då afgälden fastställdes, kan anses

hafva motsvarat lägenhetens andel i väghållef. Ifall öfverenskommelse

härom ej kan emellan vederbörande träffas, äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande

att på framställning af lägenhetsinnehafvaren bestämma den

minskning i afgälden, som må tillkomma lägenhetens innehafvare.

På grund af de betydande förändringar, som efter år 1881 inträdt

i grunderna för räntors och allmänna utskylders utgörande, väcktes vid

1896 års riksdag förslag om ändrade bestämmelser rörande afgäld från

jordafsöndringar till lindring uti de innehafvaren af en afsöndring åliggande

förpliktelser. Det framhölls därvid, att alla i senare tid skedda

skattelindringar endast kommit ägarne af den i mantal satta jorden till

godo, men att däremot de numera öfverallt i landet talrikt förekommande

innehafvarne af afsöndrade jordlägenheter icke i någon nämnvärd

mån kommit i åtnjutande af de med skatteregleringarna förenade fördelar;

genom de vidtagna ändringarna i grunderna för utskylders utgörande

hade tvärtom ägarne af afsöndrade lägenheter fått sig pålagda betydligt

ökade skatter, ity att de, förutom den lägenheten åsätta afgäld, hvilken

fortfarande utginge oafkortad, vore underkastade alla de utskylder och

besvär, hvilka enligt gällande bestämmelser utginge efter fastighet åsatt

taxeringsvärde.»

Efter att häruppå hafva redogjort för innehållet i med anledning af

förutnämnda riksdagsskrivelse från kammarkollegium och därifrån från

Konungens befallningshafvande infordrade och inkomna utlåtanden anförde

departementschefen vidare:

»Då numera de allmänna utskylder, som tillförene hvilat omedelbart

å hemmanen, till största delen antingen afskrifvits eller utgöras efter sådan

grund, att de afsöndrade lägenheterna däri deltaga, är det tydligen

fullt rättvist, att lägenhetsägarne befrias från den del af afgälderna, som

motsvarar utskylder, hvilka sålunda bortfallit eller kommit att utgöras

efter förändrad grund.

Hvad angår den ifrågasatta lagstiftningens omfattning, synes det

uppenbart, att, då den nu gällande lagen af den 27 juni 1896 icke inne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

hålk? någon bestämmelse om afgälds läggande å afsöndra*! lägenhet, här

icke komma i betraktande de afsöndringar, som skett i enlighet med

nämnda lag, utan allenast de upplåtelser, hvilka ägt rum med stöd af

förut omförmälda förordningen den 6 augusti 1881 eller den lagstiftning,

som därförut gällde. Denna lagstiftning återfinnes dels i de författningar

om enskiftesdeining, som under åren 1803—1812 utkommit, dels i de om

hemmansklyfning och jördäfsöndring den 19 december 1827, den 14? no-''

vember 1829, den 13! juli 1853 och deri 6 augusti 1864- utgifna förf att-1

ningar.

I fråga om lägenhet, sota från hemman upplåtits på'' viss tid eller

lifstid, har1, enligt hvad kammarkollegium1 anfört'', fastställelse åt sådana

afsöndringar endast i ett fåtal fall meddelats. DS afgälden från hämndW

lägenheter enligt sakens natur närmast torde äga karaktären af en arrendesumma,

anser jag, att några åtgärder till nedsättande af detta slag af afgäld

ej böra vidtagas.

Författningarna angående hemmansklyfning och jordafsöndring medgåfvo

innehafvare af boställe eller publikt hemman, som icke under stadgad

åborätt bestlttes, rätt att allenast på viss tid’ upplåta jord; men do

afsöndringar under äganderätt, som på grund af enskiftesförfettningarna i''

behörig ordning skett från boställen, skulle likväl äga framtida,'' bestånd.

Emellertid hafva, från boställen samt andra publika hemman och lägen-''

heter, hvilka ej innehafva under åborätt, afsöndringar ägt ram för alltid,

i många fall, särskildt i senare tid, mot köpeskilling utan afgäld,

men merendels dock, särskildt från ecklesiastika boställen, allenast blot

viss årlig afgäld utan1 köpeskilling. Ehuru vid bestämmande af denna

afgäld hänsyn no g stundom kan hafva tagits till stamhemmanets utskylder,

lärer dock, såsom kammarkollegium erinrat, afgälden närmast afsett

att utgöra ersättning för upplåtelsen af jorden. Då i öfrigt'' några allmänna

föreskrifter ej meddelats rörande grunderna för afgälds utgörande

från dylika afsöndrade lägenheter och således någon fast utgångspunkt

för afgäldens reglerande här saknas, finner jag, i likhet med1 kammar-''

kollegium, att från området för ifrågavarande lagstiftning bör uteslutas1

lägenhet, den där afsöndrats från boställe eller från annat publikt hemman

eller lägenhet, som icke vid tidfen föi* upplåtelsen1 innehafts'' under

stadgad åborätt. ,

Antalet af de för alltid afsöndrade lägenheter, hvilka enligt 1881

års förordning och äldre författningar af Kuligl. Majtts befällilirigshafvande

åsatts afgäld, uppgår enligt de hos kammarkollegium befintliga äfsöndringsförteckningar

och jordeböcker till omkring'' 30;000; På grund

däraf att äskilliga domstolar ej för meddelande af lagfart å afsöttdhid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

15

lägenhet fordrat, att afgäld skall hafva blifvit af Kung]. Maj:ts befallningshafvande

bestämd, förekomma emellertid, efter hvad kammarkollegium

uppgifva, i de flesta län ett synnerligen stort antal afsöndrade lägenheter,

därå afgäld ej blifvit fastställd. I afseende å afsöndring, som

skett innan 1896 års lag träd* i kraft, stadgar nämnda lag, att bestämmelserna

i 1881 års förordning fortfarande skola tillämpas. Har således

beträffande lägenhet, som upplåtits före den 1 januari 1897, afgäld ej

blifvit af Kung!. Maj:ts befallningshafvande fastställd, står det vederbörande

Öppet att, vare sig öfverenskommelse om afgäld träffats eller ej, när

s.om helst söka sådan fastställelse. Det torde emellertid vara uppenbart,

att förevarande lagstiftning bör, utan hänsyn därtill, att beträffande viss

lägenhet afgäld ej blifvit fastställd, direkt afse äfven sådan lägenhet. Om

det nämligen för åtnjutande af den lindring, som är afsedd att tillgodokomma

ägaren af afsöndrad lägenhet, skulle uppställas det villkoret, att

afgäld å lägenheten blifvit fastställd, skulle därigenom allenast stadgas en

onödig och besvärlig omväg. Ej heller gifva de förhandlingar, som i Riksdagen

föregingo dess skrifvelse i ämnet, något stöd för det antagande, att

Riksdagen verkligen afsett, att endast lägenheter med fastställd afgäld

skulle vinna nedsättning i den till stamhemmanet utgående afgälden.

Äfven efter de förändringar i beskattningslagstiftningen, hvilka förut

äro orpnämnda och sedermera ytterligare tillkommit, kvarstå i regeln vissa

allmänna utskylder, som enbart hvila ä stamhemmanen och i Indika således

eu lägenhetsägare ej har att omedelbart, taga del. Om man bortser

från enstaka ej afskrifva grundskattebelopp samt från räntor och tionde,

som innehafvas under enskild äganderätt, torde hit böra hufvudsakligen

räknas aflöning till prästerskapet efter ett stort antal lönekonventioner eller

löneregleringsresolutioner, af isning till klockare i de fall, där ej ny lönereglering

enligt kuugl. förordningen den 2 november 1883 begynt tilllämpas,

samt under vissa förutsättningar hall- och reservskjuts, kronoskjuts

och inkvartering. Då man icke lärer kunna lämna å sido dessa kvarstående

utskylder, af hvilka särskild betydelse måste tilläggas de till prästerskapet

utgående bidragen, torde afgälderna, ehvad de blifvit fastställda eller icke,

böra bibehållas i den mån de motsvara den afsöndrade lägenhetens andel

i dessa utskylder, eller ock ansvaret för denna andels utgörande på annat

sätt drabba lägenheten.

Enligt författningarna om hemmansklyfning och jordafsöndring ålåg

det l(ungl. Majrts befallningshafvande att i de fall, då öfverenskommelse

om afgäld träffats, höja det utsatta beloppet, därest det ej motsvarade

den afsöndrade lägenhetens andel i stamhemmanets allmänna utskylder.

Men om det öfverenskomna beloppet, såsom ofta var händelse! i, öfversteg

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

16

lägenhetens andel i nämnda utskyld»’, ägde Kungl. Maj:ts befallningshafvande

ej befogenhet att sänka detsamma. Har Kungl. Majrts befallningshafvande

vid fastställande af afgäld å afsöndrad lägenhet höjt det belopp,

hvarom öfverenskommelse träffats, lärer den fastställda afgälden få antagas

hafva jämnt motsvarat lägenhetens andel i hemmanets utskylder. Den

del af afgälden, som icke belöper å ännu kvarstående utskylder, bör följaktligen

i sådan händelse bortfalla. Om däremot Kungl. Maj:ts befallningshafvande

funnit den • öfverenskomna afgälden tillräcklig och således utan

vidare fastställt afgälden, kan det väl någon gång hafva inträffat, att den

sålunda fastställda afgälden jämnt motsvarat lägenhetens andel i stamhemmanets

utskylder, men i öfvervägande antalet fall torde afgälden hafva

öfverstigit denna andel. Det öfverskjutande beloppet måste då betraktas

såsom en del af köpeskillingen för den afsöndrade lägenheten, såsom en

rent privaträttslig prestation till stamhemmanets ägare, och i detta belopp

lärer någon nedsättning icke kunna ifrågakomma. Hvad nu är sagdt torde

äfven gälla om sådana före den 1 januari 1897 afsöndrade lägenheter,

beträffande hvilka afgäld icke blifvit fastställd. Har nämligen öfverenskommelse

om afgäld träffats, och är den större, än som kan anses hafva

motsvarat lägenhetens andel i de räntor och öfriga allmänna utskylder, till

hvilka vid afgälds fastställande skolat tagas hänsyn, lärer i fråga om det

öfverskj utande beloppet någon nedsättning ej kunna vinnas, hvaremot afgäldssumman

i öfrigt må bortfalla till den del, som af de förändrade förhållandena

föranledes.

I fråga om sättet att bereda lägenhetsägarne den lindring, som till

följd af de förändrade skatteförhållandena bör dem tillkomma, ansluter jag

mig i hufvudsak till det af kammarkollegium såsom andra alternativ framställda

förslag. Enligt min mening bör afgäld från afsöndrad lägenhet

efter viss dag upphöra att utgå, dock med förbehåll att, där vissa utskylder

ännu kvarstå, i hvilkas utgörande den afsöndrade lägenheten bör deltaga,

hemmansägaren må vara berättigad att få dessa utskylder så fördelade,

att från lägenheten direkt utgöres hvad därå rätteligen belöper, samt

att, där öfverenskommen afgäld till någon del är att betrakta såsom köpeskilling,

hemmansägaren likaledes må äga att få en mot denna del svarande

afgäld fastställd att fortfarande af lägenheten utgå. Bestämmandet

i ena som andra fallet torde böra åligga Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

och grunden för detta bestämmande bör vara hemmanets och lägenhetens

inbördes förhållande med afseende å deras ägors storlek och beskaffenhet,

efter hvad därom var upplyst vid tiden för afsöndringen. Att Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes beslut skall meddelas kostnadsfritt har jag

naturligen afsett. Den afgäld, som, efter hvad nu är sagdt, kommer att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

17

åsättas lägenheten, torde, i motsats till hvad nu gäller, böra fastställas i

penningar; men äro hemmansägaren och lägenhetsägaren öfverens att afgälda)

skall utgöras på annat sätt, synes öfverenskommelsen härom böra

blifva gällande. Uppenbart är, att sådan afgäld bibehåller förmånsrätt

enligt 17 kap. 6 § handelsbalken; någon rubbning i detta hänseende har

ansetts icke böra ifrågakomma.

Genom den af mig sålunda förordade anordningen vinnes omedelbart

den fördel, att i ett mycket stort antal fall, där den å lägenheten belöpande

utskyldsdelen eller afgäldssumman, såsom uppgående blott till några

ören, saknar hvarje betydelse för sakägaren, den nu utgående afgälden kan

af sig själf försvinna, utan att myndigheterna blifva i onödan besvärade.

Detta utesluter likväl ej att, å andra sidan, hemmansägarens rättmätiga

anspråk kan varda fullt tillgodosedt, och detta i en form, som, beträffande

fördelningen af de kvarstående utskylderna, förekommer sådana framtida

regleringar, som eljest skulle blifva en följd af nya ändringar beträffande

grunderna för utskylders utgörande. I fråga om tiden, när afgäld, som

enligt äldre afsöndringsförfattning blifvit fastställd eller bort fastställas,

bör bortfalla, vore det utan tvifvel riktigast att låta denna tid infalla så

nära tiden för den nya lagens ikraftträdande som möjligt, men för att

bereda hemmansägaren utväg att, innan denna äldre afgäld upphört, få

afgjord frågan om fördelning af kvarstående utskylder samt om bestämmande

af ny afgäld, där sådan skall utgå, torde det finnas lämpligt att

framflytta tiden för den äldre afgäldens upphörande ända till den 1 januari

1907.

En förutsättning för vinnande af den fördel, hvarom nyss talats,

är att hemmansägaren ålägges skyldighet att gorå ansökning hos Kung!.

Maj:ts befallningshafvande. Ehuru det torde ligga i sakens natur, att

hemmansägaren därvid i sitt eget intresse angifver de omständigheter,

som på frågans afgörande kunna öfva inverkan, innebär dock hemmansägarens

ansökningsplikt icke någon bevisskyldighet i egentlig mening.

Från denna synpunkt blefve besväret för hemmansägaren säkerligen ej

mindre, om ansökningsplikten ålåge lägenhetsägaren, och således torde den

initiativskyldighet, hvarom här är fråga, ej kunna anses betungande. Den

omständigheten, att lägenhetsägaren upphör att betala afgäld, utgör eu

direkt maning för hemmansägaren att göra sitt anspråk gällande; han har

då sig själf att skylla, om han ej njuter befrielse från den del af hemmanets

utskylder, som rätteligen bör utgöras af lägenhetsägaren, likasom

om han ej af denne bekommer den del af afgälden, som han privaträttsligt

har att fordra. På det att lägenhetens ägare dock icke alltjämt skall

vara i ovisshet, huruvida från hemmansägarens sida giltigt anspråk i nu

Bill. till JRilesd. Prot. 1905. 1 Sami. 30 Häft. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

nämnda hänseenden kan förefinna^ torde det vara nödigt att stadga någon

tid, inom hvilken sådant anspråk skall väckas för att kunna göras gällande.

Denna preskriptionstid torde lämpligen böra sättas till tio år från den

dag, då den gamla afgälden skall upphöra att utgå.

Af skäl, som förut angifvits, torde samma regler böra gälla för

lägenhet, beträffande hvilken afgäld icke fastställts, som för lägenhet med

fastställd afgäld. I tillämpningen synes dock vid bestämmandet af det

afgäldsbelopp, som framgent må åligga lägenhet, en mindre skiljaktighet

äga rum, allt eftersom lägenheten är af det ena eller andra slaget. Under

det nämligen i fråga om lägenhet, för hvilken afgäld ej fastställts, skall

tillses huruvida den öfverenskomna afgälden varit större, än som kan antagas

hafva motsvarat lägenhetens andel i hemmanets utskylder, torde det

beträffande lägenhet med fastställd afgäld böra tagas hänsyn till den i

räntepersedel fastställda afgäldens storlek, enär eljest, till följd af de under

tidernas lopp skedda förändringar i markegångsprisen, alltför stora rubbningar

i nu bestående rättigheter kunde befaras.

Hvad nu yttrats om lägenhet, som afsöndrats från hemman, torde

böra äga motsvarande tillämpning i fråga om lägenhet, som afsöndrats

från lägenhet, den där i jordeboken upptagits under särskildt nummer,

likasom ock beträffande lägenhet, som afsöndrats från afsöndrad lägenhet.

I afseende å det senare slaget af lägenhet har den äldre lagstiftningen ej

angifvit, efter hvilken grund afgäld skall åsättas sådan lägenhet. Då det

emellertid torde få antagas, att därvid skolat tagas hänsyn till den från

stamlägenheten utgående afgäld endast i den mån denna afgäld motsvarat

stamlägenhetens andel i hemmanets räntor och öfriga allmänna utskylder,

torde vid bestämmande af afgäld, som enligt den ifrågasatta lagstiftningen

må från den mindre lägenheten fortfarande utgöras, samma grundsats böra

lända till efterrättelse och således böra tillses, huruvida den afgäld, som

varit den mindre lägenheten åsatt, kan anses hafva öfverstigit dess andel

i hvad som af den från stamlägenheten utgående afgäld utgjort andel i

utskylder. Slutligen torde i fråga om lägenhet, som afsöndrats från afsöndrad

lägenhet, böra genom en särskild bestämmelse förebyggas att,

innan det blifvit afgjordt, om stamlägenheten skall vara skyldig att direkt

med hemmanet deltaga i kvarstående utskylders utgörande, beslut meddelas,

hvarigenom skulle bestämmas den mindre lägenhetens andel i dessa

utskylder.

Af kammarkollegium har ifrågasatts att meddela lagbestämmelser

i syfte att åstadkomma en aflösning af lägenhetsägarne åliggande afgäldsbelopp,

men skäl synas mig ej föreligga att föreslå bestämmelser i sådan

riktning.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 19

Lagutskottet har vid verkställd granskning af ifrågavarande kungl.

proposition icke kunnat finna annat, än att det däri innefattade lagförslag

på ett tillfredsställande sätt uppfyller de önskemål, Riksdagen i ofvannämnda

skrifvelse af den 13 maj 1896 uttryckt. Utskottet, som anser

den lindring, förslaget afser att bereda innehafvare af afsöndrade lägenheter,

därå afgäld blifvit lagd, fullt rättvis och påkallad redan såsom en

följd af grundskatternas beslutade och numera fullbordade afskrifning, får

därför för sin del tillstyrka bifall till förslaget.

De motioner, utskottet i samband med förevarande kungl. proposition

till behandling förehaft, afse samtliga vissa specialfrågor å det område,

som af propositionen beröres. I sin motion n:o 180 har herr D.

Persson i Tallberg påkallat Riksdagens uppmärksamhet å vissa särskilt

för Dalarne egendomliga jordförhållanden, hvilka enligt hans förmenande

skulle vara af den beskaffenhet, att de, för att den i den kungl. propositionen

innefattade lagändring skulle verka fullt rättvist, förutsatte vissa

undantag från den föreslagna lagen. Enligt ett i de af herr Persson omnämnda

trakter, såsom det vill synas, mera allmänt betraktelsesätt har

man ansett, att ett hemmans allmänna utskyld»’ hvilade å det reducerade

inägobeloppet ej såsom ett jordatal, betecknande hemmanet i dess helhet,

utan såsom ett reduceradt ytmått, afseende allenast inägorna, under det

skogsmarken ansetts vara fri från sagda utskylder. Den afgäld, hvilken

å afsöndrade skogslotter i dessa trakter blifvit lagd, skulle sålunda, därest

nämnda betraktelsesätt är riktigt, icke till någon del hafva motsvarat något

af hemmanets allmänna utskylder, samt således enligt den af Kungl. Maj:t

föreslagna lag fortfarande komma att utgöras. För att emellertid betrygga

ett dylikt resultat har motionären föreslagit ett tillägg till § 11 i lagförslaget,

hvarigenom afsöndrad skogsmark skulle i visst fall undantagas

från lagens tillämpning. Vid den utredning, hvilken Konungens befallningshafvande

och i högre instans kammarkollegium och Kungl. Maj:t ha att

verkställa, när fastställelse jämlikt nu ifrågavarande lag sökes å afgäld,

lagd å omförmälda skogslotter, kommer tydligen den hänsyn att tagas till

de för Dalarne eller andra trakter egendomliga förhållanden, som af dessa

skäligen kan betingas. Någon uttrycklig föreskrift härom kan emellertid

icke anses vara af bebofvet påkallad. För så vidt åter herr Perssons motion

får anses gå vidare, kommer den i strid med den tanke, hvarpå det af

Kungl. Ma,j:t framlagda förslaget hvilar, och kan, såsom framgår af utskottets

uttalade mening om detta förslag, följaktligen icke af utskottet

förordas.

Utskottets

yttrande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

De båda öfriga motioner, utskottet i detta sammanhang behandlat,

herr O. G. Erikssons motion n:o 184 och herr J. Forssells med fleres

motion n:o 189, afse att bereda möjlighet att få afgälder från afsöndrade

lägenheter, till den del de enligt det kungl. förslaget skulle komma att

kvarstå, efter kapitalisering aflyftade från lägenheterna. Denna tanke är

icke ny. Såsom herr Eriksson i sin motion omnämnt, hade utsedde kommitterade,

hvilka den 5 mars 1892 afgåfvo förslag till lag angående hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring, i sammanhang därmed äfven

på visst sätt inlåtit sig på förevarande fråga. Kominitterade föreslogo nämligen,

att innehafvare af afsöndrad lägenhet skulle kunna vinna befrielse

från afgälden genom att åtaga sig direkt utgörande af den grundskatt och de

andra skyldigheter, som efter uppskattning kunde belöpa å lägenheten, mot

förpliktelse att, om afgälden vore större än berörda andel, gälda skäligt

skadestånd till den, som förut ägt uppbära afgälden. Till stöd härför

anförde komrnitterade, att den vid en afsöndring för alltid utgående afgälden

i själfva verket icke kunde betecknas annorlunda än som eu skatt,

men att en skatts erläggande till enskild person och icke till det allmänna

vore med den moderna uppfattningen af skattskyldighetens väsen helt och

hållet oförenligt. Och i de yttranden, som afgåfvos öfver kommitténs betänkande,

framkommo jämväl Uttalanden i enahanda riktning.

Uti de utlåtanden, hvilka afgifvits öfver den riksdagsskrivelse, som föranledt

ifrågavarande kungl. proposition, framhålles också af fyra Konungens

befallningshafvande äfvensom af kammarkollegium, att man borde gå längre

än Riksdagen föreslagit och söka helt och hållet bortskaffa dylika afgälder.

»Visserligen», säger sålunda en befallningshafvande, »innebär en lagstiftning

i sådan riktning, formellt åtminstone, ett våldförande i viss mån af eu

redan förvärfvad rätt, men om man betänker, att detta förvärfvande skett

visserligen med stöd af ordalagen i författningar, som dock endast haft

till ändamål att tillgodose statens rätt ur skattesynpunkt, men utan uttrycklig

hemul i allmänna lagen, lärer man icke, under förutsättning att

fullt vederlag genom betalning på eu gång lämnas afgäldstagaren, böra

draga sig för att införa eu lagbestämmelse, utan hvilken det icke varder

möjligt att bringa äldre afsöndringar i öfverensstämmelse med nu gällande

lagstiftning i ämnet, och utan hvilken å dessa fastigheter städse kommer

att hvila eu särskild, vid annan jord ej ifrågakommande skatt, en skatt,

hvilken måste anses desto mera olämplig, som den skall utgöras icke till

staten, utan till enskild man.» Och kammarkollegium framhåller, hurusom

fortbeståndet af dylika afgälder af flera skäl vore olämpligt, hvarför det

syntes kollegium, som om man, på sätt jämväl föreslagits, kunde medgifva

af sön dri n gsägaren att få inom viss utsatt tid lösa sig från dem mot er
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

21

läggande af afgäldernas kapitalvärden, beräknade efter viss låg räntefot,

t, ex. 3V2 eller 4 procent.

Mot de af kammarkollegium sålunda ifrågasatta lagbestämmelser, i

syfte att åstadkomma en aflösning af lägenshetsägarne åliggande afgäldsbelopp,

har justitieministern i sitt yttrande till det vid ifrågavarande proposition

fogade statsrådsprotokoll allenast anfört, att skäl syntes honom

ej föreligga att föreslå bestämmelser i sådan riktning.

Utskottet delar icke denna uppfattning, utan finner öfvervägande

skäl tala för att åtgärder böra vidtagas, för att såvidt möjligt ifrågavarande

afgälder må kunna helt aflösas. Beträffande sättet för en sådan aflösning

kan utskottet dock icke förorda, att, på sätt herr Forssell och hans medmotionärer

ifrågasatt ägaren af stamhemmanet skulle vara berättigad att

fordra, att den del af afgälden, som bevisligen motsvarade ogulden köpeskilling,

efter kapitalisering till honom inom viss tid inbetalades. Det

vore enligt utskottets tanke icke billigt att framtvinga en inbetalning af

afgäldens kapitaliserade belopp, helst lägenhetsägarne ofta äro personer i

ekonomiskt svagare ställning, för hvilka det kunde blifva svårt, kanske

ibland omöligt att, låt vara inom den föreslagna tidrymden af tio år,

tillhandahålla den summa, hvilken stamhemmanets ägare vore berättigad

uppbära. Däremot synas ej några vägande invändningar kunna göras

mot den i herr Erikssons motion föreslagna rätten för lägenhetens innehafvare

att lösa sig fri från den Överskjutande afgälden medelst erläggande

åt eu summa, motsvarande afgälden kapitaliserad efter viss

räntefot.

Lämpligaste sättet för ordnandet af en dylik rätt för en lägenhetsinnehafvare

att utlösa den på lägenheten hvilande afgäld torde dock kräfva

närmare utredning, därvid särskilt äfven bör tagas i öfvervägande, huruvida

ej, såsom kammarkollegium ifrågasatt, afgäldens kapitalisering bör

ske efter en lägre räntefot än motionärerna föreslagit. Ifrågavarande

angelägenhet lärer därför böra öfverlämnas till Kungl. Maj:ts öfvervägande.

Med stöd af det sålunda anförda hemställer utskottet:

Do) att Riksdagen, med afslag å herr Perssons

samt herr J. Forssells med fleres motioner, måtte bifalla

det i Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition innefattade

lagförslag; och

2:o) att Riksdagen, i anledning af herr O. G.

Erikssons motion, ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, under hvilka

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets .Utlåtande N:o 35.

villkor innehafvare af afsöndra*! lägenhet må berättigas

att lösa sig från sådan del af afgäld, som förklarats öfverskjuta

å afsöndringen belöpande andel i stamhemmanets

utskylder, samt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

det lagförslag, hvartill berörda utredning kan

gifva anledning.

Stockholm den 10 mars 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

af herr Tryggt)'' beträffande utskottets hemställan under 2:o;

af herr Lindhagen, som i fråga om herr Perssons motion anfört:

Påståendet, att eu jordegendom icke bör vara »skattskyldig» till en

annan fastighet, är i mycket ett talesätt. Under vissa förhållanden kan det

innebära åtskilligt af sanning, under andra däremot är satsen icke obetingadt

riktig. Det kan, såsom erfarenheten visat, gestalta sig som en

olägenhet, om till exempel en familj, som bereder sig sitt uppehälle genom

jordbruk, skall skatta till en annan familj, som brukar en annan fastighet.

Däremot är det med hänsyn till vårt lands klimat och öfriga naturförhållanden

en ganska giltig sats, att hos oss skogen bör vara skattskyldig

till jordbruket. Har jordbrukaren erforderlig skog inom eget område, är

detta kraf uppfylldt. Har nödig skog afsatts som allmänning till förmån

för flera jordbrukare, är det kanske ännu bättre beställdt. Har ett hemmans

skog däremot kommit i främmandes ägo, är det bättre att af skogen utgår

en årlig afgäld till jordbruket, än att detta saknar allt stöd af skogen.

Icke heller är det för hvarje fall ett rättvist påstående, att med

anledning af grundskatternas afskrifning alla afgälder, som erläggas från

afsöndra^ lägenheter, böra afskrida®, så snart dessa afgälder vid tiden

för afsöndringen beräknades skola motsvara lägenhetens andel i stamhemmanets

grundskatt. Rättvisan låter icke framställa sig ur eu formel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

23

Det är de bestående faktiska förhållandena som också måste tag-as med

vid bedömandet af hvar i det närvarande rättvisan ligger. Man får ej

ensidigt se endast på den enes vunna fördelar, utan ock undersöka hvad

möjligen jämväl deri andra parten på andra vägar undfått. Och under

alla omständigheter bör man icke utan nödtvång fråntaga den, som strider

en hårdare kamp för lifvet, det lilla lian af en slump äger för att gifva

detta till någon, som förunnats bättre villkor.

Dessa synpunkter framställa sig osökt vid genomläsandet af herr

Perssons motion. Den föryttring till industriella ändamål af skogshemman,

som äger rum särskildt i norra delarna af riket, har i Dalarne i stor

utsträckning tagit form af afsöndring af skogsområden. På detta sätt

äro mycket stora områden afyttrade, dä det stadgade förbudet att afsöndra

mer än eu femtedel af hemmans ägovälde där icke tillämpats.

Dessa skogsmarker, som eu gång tillhört jordbrukarne, hafva af industrien

oftast och på olika sätt förvärfvats för synnerligen billigt pris. Skogarnas

alltjämt stigande värde är ock eu behållen vinst för de nuvarande ägarne.

Därtill kommer, att afgälderna nog i de flesta fall blifvit aftalade mera

därför, att man trott detta vara en fordran af lagen, än i medvetet ändamål

att på lägenheten öfverföra en del af grundskatten.

Det må då med skäl frågas, om eu afskrifning af dylika från skogsafsöndringar

utgående afgälder är betingad af omständigheterna, ens om

det kan utletas, att afgälden måste antagas motsvara en viss del af hemmanets

grundskatt. Hvilken statsklokhet eller rättvisa ligger det under

något förhållande i att t. ex. nu utan ersättning beröfva bönderna i Laknäs

by den årliga afgäld af 212 kronor, som erlägges till dem från de

nuvarande ägarne af böndernas forna skogsmarker.

Ingen uppmärksamhet har under ärendets beredning blifvit ägnad

denna sak. Ännu mindre finnes någon utredning rörande omfattningen i

Dah irne och tilläfventyrs andra orter af afgälder, som betalas af skogsbolagen

till bönderna. Man vet ej hvad man gör i detta fåll. Att den

nu ifrågasatta lilla yttringen af statens famlande jordpolitik kanske kommer

som eu i realiteten orättfärdig och föga angenäm öfverraskning på

eu mängd håll, därpå tänker man icke.

Med hänsyn till dessa betänkligheter, synas mig de nu ifrågasatta

åtgärderna för närvarande endast böra gå i tillämpning på de närmast

åsyftade fallen eller i afseende å afgälder, som utgå från fastigheter, hvilka

fylla den viktiga uppgiften att utgöra verkligt hem för en familj. Det

undantag från lagen, som förslaget redan medgifver, skulle sålunda ytterligare

ökas med ett undantag jämväl för de fall, att afsöndringen uteslutande

består af skogsmark. Denna formulering kan ju möjligen ibland

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

föranleda någon tvekan i tillämpningen. Men man kan i sakens nuvarande

outredda skick ej komma längre. Vederbörande få pröfva saken

i hvarje fall och föreslå de förtydliganden, som erfarenheten visar erforderliga.

Motionären har visserligen inskränkt sig till att begära bibehållandet

af allenast sådana från skogsafsöndringar utgående afgälder, som ej blifvit

fastställda och hvilka enligt hans mening därför ej kunna antagas motsvai’a

något grundskattebelopp. Såsom ofvan utvecklats, finnes dock ej

någon anledning att här göra skillnad på skogsafsöndringar med hänsyn

till afgäldernas olika natur. Ur kameral synpunkt lärer icke heller någon

åtskillnad förefinnas mellan fastställda eller icke fastställda afgälder. Utskottet

svarar dessutom, såsom motionären kunde vänta, att om afgäld ej

tillkommit ur skattesynpunkt, så vinner motionären sitt syfte redan genom

den kungl. propositionen. Men motionären kan vara lifligt öfvertygad om

att bönderna med all sannolikhet ej skola någonstädes på detta sätt vinna

något, äfven om de inom de fastställda tio åren inlåta sig på processen,

hvarifrån de kanske ännu mer afhållas, om de jämväl åläggas besvär och

kostnader med att anskaffa afskrift af det köpebref, hvari afgälden bestämts

och hvithet de sannolikt i de flesta fall ej ha tillgång till.

På grund häraf har jag för min del velat härmed hemställa,

att Riksdagen med föranledande af herr Perssons

motion måtte besluta, att 11 § i förevarande lagförslag

skall erhålla följande lydelse:

»Denna lag äger ej tillämpning på lägenhet, hvilken

afsöndrats från boställe eller från annat publikt

hemman eller lägenhet, som icke vid tiden för upplåtelsen

innehades under stadgad åborätt, och ej heller på

lägenhet, som uteslutande hestår af skogsmark.»

Stockholm 1905. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1905:55 Skrifvelse till Konungen, i anledning af dels Kungl. Maj:ts ''proposition med. förslag till lag rörande afgäld från af söndrad lägenhet dels ock en med föranled a1 i texten