Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kangl. Maj:t angående internering af alkoholister. Lagutskottet bär till behandling fått emottaga en inom Andra Kammaren af herrar J. G. Pettersson i Södertälje, E. Beckman och C. Wallis väckt motion, n:o 155, af följande innehåll: »I en vid 1903 års riksdag väckt motion

1905-03-21 · 10 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:37, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kangl. Maj:t angående internering af alkoholister. Lagutskottet bär till behandling fått emottaga en inom Andra Kammaren af herrar J. G. Pettersson i Södertälje, E. Beckman och C. Wallis väckt motion, n:o 155, af följande innehåll: »I en vid 1903 års riksdag väckt motion

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

1

N:o 37.

Ank. till Riksd. kansli den 21 mars 1905, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kangl.

Maj:t angående internering af alkoholister.

Lagutskottet bär till behandling fått emottaga en inom Andra Kammaren

af herrar J. G. Pettersson i Södertälje, E. Beckman och C. Wallis

väckt motion, n:o 155, af följande innehåll:

»I en vid 1903 års riksdag väckt motion (n:o 83) föreslogo undertecknade

— med instämmande af 31 ledamöter af Andra Kammaren — att

Riksdagen måtte hos Kungi. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter

verkställd utredning för Riksdagen framlägga förslag till lag i syfte att,

under iakttagande af erforderliga försiktighetsmått mot missbruk, möjliggöra

internering af alkoholister äfven mot deras vilja i för dem afsedda

kuranstalter.

Lagutskottet, till hvars behandling motionen hänvisades, fann dess

syfte behjärtansvärdt och erkände frågans stora vikt; men med hänsyn till

de många olikartade omständigheter, som beträffande densamma vore att

taga under öfvervägande, förklarade utskottet sig ej kunna gå längre än

till att förorda en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl.

Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och i hvad mån föreskrifter

måtte kunna meddelas i fråga om internering af alkoholister äfven mot

deras vilja i för dem afsedda kuranstalter samt, ifall utredningen därtill

gäfve anledning, framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Lagutskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren utan votering,

men afslogs af Första Kammaren med 64 röster mot 19, hvarigenom frå
Bih.

till Ttilcsd. Prot. 1905. 7 Sami. 32 Häft. (N:o 37). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

gan således för den riksdagen förfallit. Då vi emellertid fortfarande äro

af den öfvertygelse!!, att denna viktiga fråga kan och bör lösas i den af

oss antydda riktningen, tillåta vi oss ännu en gång påkalla Riksdagens

pröfning af ifrågavarande angelägenhet.

Därvid åberopa vi till en början den af oss i motionen n:o 83 vid

1903 års riksdag förebragta utredning af frågans principiella innebörd

äfvensom den däri lämnade redogörelsen för dess föregående riksdagsbehandling,

så ock för de svenska alkoholistanstalterna samt främmande

staters lagstiftningsarbete på detta område.

Vidare tillåta vi oss att till bemötande af de framställda invändningarna

mot förslaget anföra följande:

Det har sagts, att begreppet alkoholist skulle vara sväfvande och att

vi i vår motion vid 1903 års riksdag underlåtit att gifva en definition

af samma begrepp. Härtill svaras, att af vår berörda motion torde framgå,

att vi med alkoholist förstå en sådan person, hos hvilken begäret efter

starka drycker antagit en sjuklig karaktär samt gått så långt, att vederbörande

till följd af sin dryckenskap ej längre kan sörja för sig själf eller

är en fara för sin omgifning. På samma gång äro vi dock skyldiga att

medgifva, att bland specialisterna på detta område olika meningar så till

vida äro rådande, att en del af dem fatta begreppet alkoholist vidare än

vi gjort. Berörda omständighet torde dock fullständigt sakna betydelse

vid det förhållande, att alla sakkunniga äro ense därom att de, som i den

mening vi angifvit kunna betraktas som alkoholister, äro oundgängligen i behof

af anstaltsvård.

Vidare har såsom skäl för afslag åberopats, att förevarande sak ej

föregåtts af erforderlig utredning, och särskildt har man invända att det

icke skulle vara utredt, att den vård, som i vår motion föreslagits, »den

tvungna vården», är den lämpliga eller den lämpligaste. I anledning

häraf erinras, att alla äro ense därom, att den frivilliga anstaltsbehandlingen

är att föredraga framför den tvungna. Men då det, såsom vi påvisat,

ofta inträffar, att personer, angripna af ifrågavarande sjukdom, ej själfva

inse sin olycka och af sådan orsak vägra att underkasta sig någon som

helst behandling därför, börjar man också alltmer bli ense därom, att

samhället i sitt eget intresse bör för sådana fall tillgripa tvångsinternering,

dock under iakttagande af erforderliga försiktighetsmåt för undvikande af

misstag. Mot talet om att frågan ej ännu skulle ha kommit i det skick,

att Riksdagen däri kan fatta ett beslut, tillåta vi oss för öfrigt åberopa

hvad en ledamot af Första Kammaren yttrade under 1903 års debatt i

ämnet:

»Saken är icke mogen, heter det, saken är icke mogen ännu. Ja,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

o

fråga dorn, som stå närmast drinkarn e, fråga deras hustrur och deras familjer,

om de icke ännu anse den vara mogen».

Dock äro vi gärna villiga att medgifva, att frågan endast kan vinna

på att den erhåller ytterligare utredning utöfver den, som vi i vår föregående

motion lämnat, och därför hafva vi intet emot att Riksdagens framställning

i ämnet erhåller den försiktiga formulering, som lagutskottet

föreslog i sitt utlåtande vid 1903 års riksdag och som då antogs af Andra

Kammaren.

Mot förslaget har äfven åberopats, att en dylik lagstiftning skulle leda

till betänkliga konsekvenser i ekonomiskt afseende, i det att för lagstiftningens

effektivitet skulle erfordras upprättandet af ett stort antal alkoholistanstalter.

Detta torde så till vida vara riktigt, att en lagstiftning i

antydd riktning med nödvändighet förutsätter, att för ändamålet finnas

lämpliga anstalter till erforderligt antal, upprättade antingen af staten eller

af kommuner och enskilda, i senare fallet eventuellt tillgodosedda med

statsbidrag. Men en sådan utredning, som nu ifrågasattes, skulle naturligtvis

bringa full klarhet äfven öfver denna sida af frågan; däraf skulle

framgå, huruvida »de ekonomiska konsekvenserna» af en alkoholistlagstiftning

verkligen kunna anses så allvarsamma, att man därigenom bör låta

afskräcka sig från en eljest önskvärd lagstiftning i ämnet. Skulle så blifva

fallet, står det ju Riksdagen fritt att efter utredningens erhållande låta

frågan falla.

I alla händelser kan en begäran om utredning, »huruvida och i hvad

män» föreskrifter om tvångsinternering af alkoholister må kunna meddelas,

ej innefatta en förbindelse att gå i författning om upprättande af

anstalter.

Slutligen har man såsom ett hufvudskål mot förslaget framhållit

tvångsinterneringens vådliga följder för den personliga friheten. Häremot

torde det vara tillräckligt att erinra därom, att staten hav en allmänt erkänd

rätt att skydda sig och sina medlemmar mot kränkningar genom att

straffa brottslingar och internera dårar.

De grunder, på hvilka denna statens rätt hvilar, utgöra enligt vår

mening äfven ett fullt tillräckligt stöd för statens befogenhet att internera

alkoholister, hvilka numera betraktas såsom i visst afseende sinnessjuka.

Då för öfrigt folk, så ytterst ömtåliga om den personliga friheten som

nordamerikaner och engelsmän, icke dragit i betänkande att stifta långt

gående interneringslagar, torde häri ligga ett bevis för att sådana lagar

icke sätta den verkliga friheten i fara.

På grund af hvad vi nu anfört, tillåta vi oss vördsamt föreslå, att

Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

ville låta verkställa utredning, huruvida och i hvad män föreskrifter må

kunna meddelas i fråga om internering af alkoholister äfven mot deras

vilja i för dem afsedda kuranstalter samt, ifall utredningen därtill gifver

anledning, för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.»

I motionen hafva trettiosju ledamöter af Andra Kammaren instämt.

Ånyo hafva samma motionärer som år 1903 dragit spörsmålet om

s. k. alkoholisters tvångsvis skeende internering å för dem afsedda vårdanstalter

under Riksdagens pröfning, och det instämmande från ledamöter

af Andra Kammaren, de erhållit, visar, att deras önskemål omfattas med

stort intresse. Så var ock fallet vid 1903 års riksdag, då Andra Kammaren

efter lagutskottets hemställan utan votering anslöt sig till en skrifvelse

till Kungl. Maj:t af det innehåll, motionärerna nu åter föreslagit.

Första Kammaren var emellertid ej då benägen för någon åtgärd i ifrågasatt

syfte, ehuru det ej heller inom denna kammare saknades sympatier

för förslaget.

Att här föreligger en fråga af stor betydelse för vårt land, torde icke

kunna förnekas. Den utgör ett led i sträfvandet för att hämma det menliga

inflytandet af rusdryckerna. Detta sträfvande framträder i väsentligen

två olika faser, dels i försöken att nedbringa eller helt afskaffa konsumtionen

af spritdrycker, dels i bemödandet att så vidt möjligt lindra de

skadliga verkningar, ett omättligt förtärande af dessa drycker medfört.

I båda hänseendena har det ock vunnit statsmakternas understöd. Så ställde

1889 års Riksdag till Kungl. Maj:ts förfogande ett belopp af 25,000 kronor

att på sätt Kungl. Maj:t pröfva de lämpligt användas för nykterhetens främjande,

och ett par af de privata alkoholistkuranstalter, som för närvarande

finnas i vårt land, hafva erhållit årliga statsanslag. Sistnämnda anstalter, af

Indika den äldsta, Sans Solid vid Uppsala, öppnad år 1891, numera kan uppvisa

synnerligen aktningsvärda resultat, hafva emellertid icke blifvit i tillfälle

att verka allt godt de kunnat, ty de hafva varit alltför litet besökta.

Motionärerna upplyste sålunda redan år 1903, att ett af dessa hem, Toranäs

alkoholisthem, redan måst stängas af brist på patienter och att ett annat,

Dalarnes alkoholisthem, ännu 10 månader efter sitt öppnande ej fått mottaga

en enda patient. Spörjer man efter anledningen till detta förhållande,

visar erfarenheten, att de personer, för Indika dylika vårdanstalter äro afsedda,

hafva en bestämd motvilja emot desamma och icke ofta af egen

vilja kunna förmås att låta sig därstädes intagas. När rusdryckernas men
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

liga inflytande på en person nått det stadium, att lian med numera vedertagen

benämning kan kallas alkoholist, är denna person närmast att likställa

med eu sinnessjuk eller psykiskt ofri, och det enda medel, som för

lians botande visat sig effektivt, har enligt sakkunniges sammanstämmande

uttalanden varit eu systematisk vård å en för ändamålet särskild! inrättad

anstalt, hvartill hospitalen icke ägna sig. Genom en sådan vård lära

emellertid ungefär en tredjedel af de intagne hafva blifvit fullt botade

och ungefär en tredjedel betydligt förbättrade, hvaremot de återstående ej

kunnat botas. Det starka intresse, samhället måste äga af att sålunda få

sina medlemmar återbördade såsom friska eller åtminstone delvis dugliga,

och de vådor, för hvilka alkoholisten kan utsätta ej blott samhället i sin

helhet, utan äfven dess särskilda medlemmar, framför allt dem som tillhöra

den egna familjen, hafva i åtskilliga främmande länder framkallat eu lagstiftning,

i kraft af hvilken alkoholister tvångsvis kunna interneras å särskilda

vårdanstalter. Utskottet tillåter sig i detta afseende återgifva hvad

motionärerna därom vid 1903 års riksdag anförde. De yttrade:

»Sålunda finnas i ett flertal af Nord-Amerikas Förenta Stater lagar,

som medgifva internering i kuranstalter af drinkare på begäran af vederbörande

anhöriga, i vissa stater dock först efter särskild myndighets utslag.

Tiden för interneringen får i regel icke öfverstiga ett år. I Connecticut

kan drinkaren insättas i en asyl på egen eller sina släktingars begäran

utan några rättsliga formaliteter. I Georgia kan den, som af domstol förklarats

vara »vane-drinkare», på begäran af sina närmaste anhöriga interneras

i asyl. I staten New-York kunna vane-drinkare, som enligt skriftligt

intyg af två läkare och två andra trovärdiga personer förlorat herraväldet

öfver sig själfva och äro farliga, om de lämnas i frihet, af vederbörande

förvaltande myndighet interneras i en drinkareasyl för viss tid, högst ett år.

Andra af den nordamerikanska unionens stater tillämpa de beträffande

sinnessjuka gällande lagbestämmelser på drinkare, endast med iakttagande

af en något vaksammare kontroll från myndigheternas sida.

I Canada kan eu vane-drinkare efter rannsakning inför domstol genom

administrativ myndighets beslut interneras i ett alkoholisthem för eu tid

af högst ett år. Denna åtgärd kan vidtagas på begäran af en släkting

eller en vän till drinkaren; och den, mot hvilken åtgärden ifrågasättes, är

berättigad att, om han så önskar, få vittnen hörda för att styrka obehöfligheten

af den påyrkade interneringen.

I de australiska staterna South Australia, New-Brunswick I Victoria,

New-Zeeland och New-South-Wales kunna drinkare på begäran af en

släkting eller en vän och efter två läkares hörande af vederbörande

administrativa myndighet interneras för viss tid af högst ett år.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

I den schweiziska kantonen S:t Galleri kunna drinkare efter legitimerad

läkares intyg genom beslut af vederbörande kommunalmyndighet

insättas i asyl, där vistelsen i regel varar 9—18 månader, men vid återfall

ännu längre. Kostnaden för asylvården bestrides, om den sjuke saknar

tillgångar, af vederbörande kommun.

Äfven i andra schweiziska kantoner hafva under de senaste åren

framlagts förslag till lagar i samma riktning som nämnda lag i S:t Gallen.

Ett af en särskild lagkommission utarbetadt förslag till strafflag för hela

Schweiz innehåller följande bestämmelser:

»Om en vane-drinkare dömes till fängelse för en tid af högst ett år,

kan domstolen efter läkares hörande låta intaga honom i en kuranstalt

för drinkare, sedan han aftjänat straffet. Domstolen bestämmer tillika,

att han skall lösgifvas ur anstalten, så snart han blifvit botad; efter två

års vistelse å anstalten skall han i alla händelser lösgifvas. Likaså kan

eu vane-drinkare, som på grund af otillräknelighet blifvit frikänd, af domstolen

interneras i en drinkareanstalt,»

I England kunde enligt äldre lagstiftning drinkare endast på egen

begäran insättas på kuranstalt, och den, som anmält sig till inträde å en

sådan, ägde själf bestämma, huru länge hans vistelse där skulle räcka.

Men om han en gång förbundit sig att stanna en viss tid och sedan ville

afbryta kuren före samma tids förlopp, kunde lian, om så erfordrades,

med tvång kvarhållas. Då emellertid dessa lagbestämmelser visade sig

föga ägnade att befordra en rationell alkoholistvård, biefvo de för ett

par år sedan kompletterade med en ny lag, som medgaf vederbörande

administrativa myndigheter att i asyl internera sådana drinkare, som under

loppet af tolf månader blifvit minst fyra gånger straffade för fylleri och

förargelseväckande beteende.

I Tyskland gäller sedan den 1 januari 1900 en lag, som stadgar, att

den, som till följd af dryckenskap icke förmår sköta sina angelägenheter

eller utsätter sig eller sin familj för faran af nöd eller är farlig för andras

säkerhet, kan förklaras omyndig. Då enligt ett annat lagrum de för förmynderskap

öfver minderåriga gällande föreskrifter, äfven beträffande förmyndarens

rätt och plikt att sörja för myndlingens person, skola tilllämpas

i fråga om förmynderskap för personer, som blifvit förklarade

omyndiga, anses i praxis förmyndare för en omyndig förklarad alkoholist

berättigad att äfven mot dennes vilja insätta honom på en vårdanstalt.

Verkan af denna bestämmelse försvagas emellertid i viss mån af ett annat

stadgande af innehåll, att, om ansökning ingifvits om en persons omyndighetsförklarande

på grund af dryckenskap, domstolen kan låta anstå

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37. 7

med omyndighetsförklaringen, om det tinnes utsikt, att drinkaren skall

bättra sig.

Kraftiga stämmor hafva på senaste tiden i Tyskland höjts för införandet

af en lag, som möjliggör internering af alkoholister äfven utan

föregående omyndighetsförklaring. Ej blott läkare, utan äfven jurister,

bland hvilka märkes den framstående kriminalisten von Liszt, hafva förklarat

en dylik lag nödvändig.

I Österrike, där man liksom i Nord-Amerikas Förenta Stater helt och

hållet på statens bekostnad upprättat en större kuranstalt för alkoholister,

har af regeringen ett lagförslag framlagts, enligt hvilket drinkare skulle

kunna äfven mot sin vilja genom vederbörande administrativa myndighets

beslut interneras i statsanstalten för en tid af högst två år.

Äfven i Frankrike, där man likaledes börjat uppföra statsasyler för

alkoholister, har frågan om lagstiftning i syfte att reglera villkoren för

inträdet i asylen och utträdet därur blifvit brännande; och från läkarehåll

har med kraft betonats önskvärdheten att kunna internera alkoholister

äfven mot deras vilja.

I Belgien har samma fråga framförts från intresserade läkarekretsar,

men hittills mött ett segt motstånd från de lagstiftande myndigheternas

sida.

I Norge har år 1900 antagits en lag mot lösdrifveri, tiggeri och

dryckenskap, som bland annat stadgar, att den, som bringar sig själ!''

i ett tillstånd af uppenbar berusning och sålunda anträffas å allmän plats,

straffas med böter från och med 1 till och med 800 kronor samt, i händelse

han tidigare under loppet af ett år varit sålunda straffad eller om han

stör allmän fred och ordning, med böter eller fängelse. Är han därjämte

hemfallen åt dryckenskap, kan allmänna åklagaren bemyndigas att inspärra

honom i en tvångsarbetsinrättning eller i godkänd kuranstalt, dock icke

utöfver 18 månader, såvida han ej förut varit inspärrad, i hvilket fall han

kan kvarhållas ända till 3 år. Den, som till följd af dryckenskap uppehåller

sig genom tiggeri eller faller fattigvården till last eller försummar

sin försörjningsskyldighet, så att hans familj kommer i nöd, eller underlåter

att erlägga ådömdt bidrag till familjs eller oäkta barns underhåll,

straffas med fängelse, samt dömes, om han är hemfallen åt dryckenskap,

till intagning i arbetshus eller kuranstalt.»

Betraktar man de medel, gällande lagstiftning i vårt land ställer till

förfogande för att reagera mot alkoholister, äro de icke synnerligen effektiva.

Väl kan stadgandet i 19 kap. 4 § ärfdabalken öppna möjlighet att

få en notorisk alkoholist omyndig förklarad, men huruvida för hans lämpliga

vård förmyndaren kan äga att tvångsvis låta intaga honom å en vårdanstalt,

opaginerad Kontrollera mot PDF

B

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

därom torde meningarna vara delade. Stadgandena i fattigvårdsförordningen

kunna föranleda därtill, att den, som tredskas att underhålla sin familj, så

att denna kommer fattigvården till last, kan a tvångsarbetsanstalt intagas,

och slutligen utsättas ju fyllerister för statens straff. Samtliga dessa medel

äro dock otillräckliga eller ändamålslösa i här förevarande fall. Mot

omyndighetsförklaring såsom medel kan invändas, att den ofta kommer

för sent, och att, äfven om förmyndaren ansåges berättigad att mot hans

vilja insätta den omyndig förklarade alkoholisten å en vårdanstalt, han

dock sannolikt skulle tveka länge, innan han vidtoge en så genomgripande

åtgärd. Otillräckligheten af denna utväg bar ock allmänt i Tyskland

erkänts. Tvångsarbete är enligt vunnen erfarenhet icke möjligt att använda

å alkoholisten, om man önskar att få honom botad, och statens straffande

verksamhet mot honom torde svårligen af någon kunna förordas. Straffet

förfelar bär sitt ändamål och är mera ägnadt att försämra än förbättra,

då hvarje fylleriförseelse af alkoholisten blott är ett uttryck för det sjukliga

och psykiskt ofria tillstånd, hvari han befinner sig.

Då antalet alkoholister i vårt land måste vara synnerligen afsevärdt

och då det från samhällets samt drinkarnes och deras familjers

synpunkt ligger stor vikt därpå, att de, om så behöfves, äfven mot sin

vilja underkastas sådan behandling, som kan leda till deras botande eller

förbättrande, är det enligt utskottets mening värdi att allvarsamt öfverväga,

huruvida icke gällande stadganden borde kompletteras med sådana,

som möjliggjorde det enda medel, hvilket här visat sig verksamt, nämligen

en tvångsvis skeende internering af alkoholisterna å för dem afsedda vårdanstalter.

Den principiella frågan härvid är, huru långt statens rätt att

ingripa på privatlifvets område bör utsträckas. Enligt utskottets mening

möter det i regel afsevärda betänkligheter att låta staten, då ett brott

mot dess lagar icke föreliggex-, tvångsvis ingripa på det etiska eller sedliga

området. Från denna synpunkt borde en tvångsinternering vara utesluten

i det fall, att den person, som skulle blifva föremål för densamma, på

intet sätt förgått sig mot den offentliga rättsordningen. Däremot torde

det från samma synpunkt icke vara något att erinra mot att, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad som stadgats i den norska rätten, använda

tvångsinternering mot vane-drinkare, som upprepade gånger varit

straffade för fylleri, men ej låtit sig däraf rätta. Med afseende å dessa

personer är en tillämpning af straffbestämmelser i allmänhet utan nytta.

Andra åtgärder måste användas, och såsom ersättning för eller tillägg

till straffet lämpar sig i sådant fall tvångsinternering på viss tid, hvilken

åtgärd bättre än straffet är ägnad att förbättra den brottslige och att

skydda staten mot ytterligare rättskränkningar från vane-drinkarens sida.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37. \)

Det kan emellertid tänkas, att lagbestämmelser, som till nu ängifna

fall inskränkte en tvångsinternering af alkoholister, icke skulle blifva fullt

effektiva. Utan att göra sig skyldig till brott mot samhället, kan alkoholisten

vara af sådan vada för sin familj och slakt, att hans i n tern er i n <r

blir nödvändig^ Här _ behöfver utskottet endast framhålla faran för den

ärftliga belastning, hvilken alkoholisten meddelar de barn, som af honom

i hans sjukliga tillstånd äflas. Det ma ock här påpekas, hurusom stadgande

om inskränkning i den personliga handlingsfriheten af dylikt skäl

redan förefinnes i var rätt. hånligt kungl. brefvet den 25 november 1757

ut det föibjudet för den, som är behäftad med s. k epilepsia idiopatica

att ingå äktenskap.

Att öfver hufvud utreda alla de synpunkter, från hvilka det af den

allmänna säkerhetens eller det sociala lifvets kraf påfordras en tvångsinteinering

af alkoholister, är icke här möjligt, men torde för spörsmålets

lösning vara af värde.

Förutom de garantier i den personliga frihetens intresse, som alltid

skola visa sig nödvändiga, kommer det enligt utskottets förmenande väsentligen

an på det sätt, hvarpå intagandet å eventuella anstalter regleras.

Utskottet vill ej bestämdt uttala sig för det ena eller andra sättet, såsom

hörande företrädesvis ifrågakomma, men det synes utskottet, som om

missbruk härutinnan skulle förebyggas, om det stadgades, att allenast

domstol ägde besluta om internering, och detta endast efter eu noggrann,

pa sakkunniges utlåtanden fotad undersökning angående åtgärdens lämplighet.

Ett väsentligt villkor, för att det här föreslagna systemet skall verka

effektivt, ligger i beskaffenheten af de anstalter, som därför behöfva upprättas.

Och äfven härutinnan torde en blifvande utredning, om en sådan

kommer till stånd, angifva det lämpligaste sättet. Det synes vidare utskottet,

som om. land och stad icke behöfde åtskiljas vid den indelning i

distrikt, hval! idiot för detta ändamål borde fördelas. En lämplig indelning

torde möjligen kunna anses föreligga i den, som gäller med afseende

å döfstumundervisningen. Huru kostnaderna för dessa anstalter och

för vården af därstädes intagne skola bestridas och fördelas, är icke utskottets

sak att närmare utreda. Att utgifter därmed för det allmänna torde

bil förenade, är oundvikligt, men å ena sidan erbjuda brännvinsmedlen

eu föi ifrågavarande ändamål nära till hands liggande källa; å andra sidan

är det otvifvelaktigt, att genom de resultat, man med dessa anstalter skall

vinna, kostnaderna för fattigvården i hög grad skola minskas. Utskottet

har inhämtat, hurusom i Stockholm vid verkställd undersökning år 1900

af 1,564 fall, där familjeunderstöd från fattigvården lämnades, i 800

Bill. till lliksd. Vrot. 1905. 7 Sami. 32 Höft. o

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

dryckenskap rådde i familjerna, och år 1901 voro motsvarande siffror

1,392 och 756. Med detta för ögonen och med den vunna erfarenheten

därom, att alkoholisternas rationella behandling å särskilda vårdanstalter

enligt hvad ofvan anförts har till resultat, att omkring en tredjedel af de

vårdade därifrån utgå fullt botade och ungefär en tredjedel förbättrade,

inses lätt, att samhällets vinst äfven i detta afseende ej är att förakta.

Med stöd af det sålunda anförda får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida och i

hvad mån föreskrifter må kunna meddelas i fråga om

internering af alkoholister äfven mot deras vilja i för

dem afsedda kuranstalter samt, ifall utredningen därtill

gifver anledning, för Riksdagen framlägga förslag till

lagstiftning i ämnet.

Stockholm den 21 mars 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER,

Reservation

af herrar Trygger, G. Andersson, Rid der bjelke, Uppström, Redelius

och Trana.

Herrar Hedenstierna, F. Andersson och Lindhagen hafva begärt få

antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet,

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B., 1905,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.