Sök i Ratio Lex

Lagutskott^# Utlåtande N:o 49

1905-04-07 · 4 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 2 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:49, Lagutskott^# Utlåtande N:o 49

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskott^# Utlåtande N:o 49.

1

N:<> 49 .

Ank. till BikscL kansli; den 7 april 1905, kl. 3 b
-

Utlåtande, i anledning af väckt motion- angående lagbestämmelser

i syfte att arbetstagares egna tillskott till änder

arbetsgifvarens förvaltning stående sjuk-, begrafnmgsoch

pensionskassor mätte i händelse af arbetsgifvarens

konkurs betryggas såsom arbetstagarnes egendom.

Lagutskottet liar till förberedande behandling fatt emottaga eu inom

Andra Kammaren af herr J. K. A. Ohlsson i Halmstad vackt motion, n:o 115,

af följande lydelse:

»Vid 1904 års riksdag väckte undertecknad motion om arbetstagares

förmånsrätt till under arbetsgifvares förvaltning stående medel, som af de

båda parterna gemensamt tillskjutas för de förras sjuk-, begrafnings- och

pensionskassor, för den händelse arbetsgifvuren skulle komma att afstå sin

egendom till konkurs. Motionen afstyrktes af lagutskottet och afslogs åt

Riksdagen. Såsom anledning till lagutskottets förfarande angaf dess herr

vice ordförande i sitt yttrande till Andra Kammarens protokoll den omständigheten,

att hela tidens riktning i lagstiftningen går därhän att så

nr'' som möjligt söka inskränka de så kallade tysta förmånsrätterna.

Men oafsedt denna tidens riktning måtte det väl under alla förhållanden

vara obilligt, att arbetstagarne skola kunna genom arbetsgifvarens obestånd

beröfvas de medel de själfva tillskjutit i förhoppning, att deras tillskott

i förening med arbetsgifvarens skola bereda dem större förmåner, än

hvad de ensamma skulle kunna förskaffa sig. Det ligger ju också nära till

hands att antaga, att arbetsgifvarens erbjudande göres med villkor, att

arbetarne själfva terminligen inbetala ett visst belopp och att de hoplagda

medlen fa mot ränta innestå i hans affär. Skulle därför arbetarne hafva

Bill. till Biksd. Prat. 1905. 7 Samt. Haft. 89 (N:o 49).

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

anledning att skjuta ifrån sig ett bidrag, som ovedersägligen måste under

normala förhållanden vara dem till ökadt gagn?

Då emellertid omständigheter kunna inträffa, som göra arbetsgifvarens

goda afsila om intet, borde väl, synes det, arbetstagaren ha obestridd rätt

att oafkortade utfå de medel åtminstone, som han själf tillsläppt. De kunna

väl i all rimlighets namn icke tillhöra principalens kreditera''.

Hvilka bestämmelser böra intagas i lagen, för att det ändamål skall

vinnas, som med denna motion afses, vågar jag med hänsyn till tankegången

hos förra Riksdagens lagutskott icke yttra mig om, utan åtnöjer

jag mig med den hemställan, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes affatta och förelägga Riksdagen

sådan lagbestämmelse, att arbetstagares egna tillskott för under arbetsgifvarens

förvaltning stående sjuk-, begrafnings- och pensionskassor i händelse af

arbetsgifvarens iråkade konkurs måtte såsom arbetstagarnes egendom betryggas.

»

Såsom motionären omnämner, väckte han vid nästlidet års riksdag

eu motion, afseende att åstadkomma eu lagändring i syfte att under arbetsgifvares

förvaltning stående medel, hvilka tillhörde af arbetsgifvaren ensam

eller af honom och hans arbetare i förening till de senares förmån bildade

sjuk-, begrafnings- eller pensionskassor, måtte i händelse af arbetsgifvarens

konkurs utgå med förmånsrätt i likhet med hvad i 17 kap. 11 § handelsbalk^!

stadgas beträffande kyrkors, fattigkassors och socknemagasiners fordringar

hos deras föreståndare samt vissa allmänna kassors, penningverks och inrättningars

fordringar hos de tjänstemän, som äro satta att deras inkomster

uppbära. Med afseende å berörda framställning, hvilken, såsom i förevarande

motion jämväl omförmäles, i enlighet med lagutskottets afstyrkande hemställan

icke föranledde någon Riksdagens åtgärd, erkände lagutskottet,

visserligen, att det vore ett beklagligt förhållande, om en kassa af angifven

art, helst om den till afsevärd del åstadkommits äfven genom under eu

lång följd af år af arbetarne gjorda tillskott, genom arbetsgifvarens insolvens

ginge helt eller delvis förlorad. Men till förebyggande häraf borde efter

utskottets åsikt helt andra utvägar tillitas än den ifrågasatta, nämligen i

syfte att friställa en dylik kassa. Och vore åter de af arbetsgifvaren gjorda

tillskotten lämnade under förutsättning, att han själf skulle förvalta kassan

och hafva dess medel innestående i sin affär, kunde arbetarne ej sägas

hafva till kassan fått eu sådan själf,ständig rätt, att densamma enligt vanliga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

rättsgrunder kunnat på bekostnad af öfriga oprioriterade fordringsägare,

tilläggas förmånsrätt för medlen i arbetsgifvarens konkurs.

Nu förevarande framställning är så till rida i jämförelse med den

nyss omförmälta af mera inskränkt omfattning, att det endast är med

afseende å nämnda kassor till den del de utgöras af arbetarnes egna tillskott,

som åstadkommande af betryggande föreskrifter i angifven riktning

ifrågasattes. Den närmare beskaffenheten af de stadgande!!, som således

ansetts önskvärda, bär motionären emellertid icke angifvit. Han förutsätter,

att arbetarnes ifrågavarande tillskott äro deras egendom, till hvilken ingen

rätt tillkommer arbetsgifvarens fordringsägare, d. v. s. i af sedda fall konkursboet.

Men härvid är att märka, att det i förevarande fall är fråga om

penningar, som i följd af sin natur och det vanligast förekommande syftet

med att de ställas under arbetsgifvarens förvaltning — att denne

må använda dem i och för sin rörelse eller eljest mot ränta — icke

kunna tänkas vid arbetsgifvarens konkurs finnas oförvandlade kvar I

boet. Det kan sålunda för arbetarna endast blifva fråga om en fordringsrätt,

för hvilken de äro underkastade att i boet konkurrera med öfriga

borgenärer. Ett nära till hands liggande medel att vinna motionens

syfte synes således vara, att arbetares fordringar för tillskott till kassor af

förevarande art utrustades med en förmånsrätt, på sätt i ofvanberörda

till 1904 års Riksdag gjorda framställning föreslogs beträffande till kassorna

hörande medel öfver hufvud.

Härutinnan möter emellertid uppenbarligen först svårigheten att, när

eu sådan kassa uppkommit genom tillskott måhända under eu lång följd

af år af såväl arbetsgifvaren som arbetarna samt å dessa medel tilläfventyrs

upplupen ränta och annan afkastning afgöra, till hvilken del kassan

utgöres af medel, som tillskjutits af arbetarna och för Indika förmånsrätt

sålunda skulle förefinnas. En förmånsrätt af förevarande art synes i följd

häraf utskottet praktiskt taget icke kunna ifrågakomma annat än med

afseende å kassorna i deras helhet. Men jämväl beträffande lämpligheten

öfverhufvud af lagstiftningsåtgärd i syfte att införa eu sådan förmånsrätt

är utskottet af den uppfattning, att en dylik åtgärd icke är ändamålsenlig

— en ståndpunkt, hvilken enligt hvad af det ofvan anförda framgår, intogs

äfven af lagutskottet vid 1904 års riksdag.

I allmänhet bär man i den nyare rättsvetenskapen kommit till

den mening, att de s. k. tysta förmånsrätterna, med afseende å Indika

rättighetens förekomst och utsträckning i det särskilda fallet icke är fullt

klar och tydlig för tredje man, äro olämpliga och oförenliga med den

betydande roll, som krediten i närvarande tid spelar. I de fall, då

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.:

kassor af förevarande art förvaltas af arbetsgivare, kan det, äfven om

kassornas förefintlighet är mera allmänt känd, åtminstone icke antagas

vara för tredje man bekant, att eller till hvilken del kassorna tilläfventyrs

bestå af arbetarnes tillskott, och med hänsyn härtill skulle det för

andra borgenärer innebära en ganska stor risk. om förmånsrätt för ifrågavarande

medel funnes stadgad. ■

Utskottet förbiser ingalunda hekofvet af betryggande föreskrifter till

förekommande af de i motionen omförmälta missförhållandena. Tvärtom

finner utskottet motionens syfte värdi allt erkännande. Det är, såsom

af det ofvan anförda framgår, allenast i fråga om lämpligaste sättet att

undanröja berörda olägenheter, som utskottet icke är ense med motionären.

1 likhet med 1904 års lagutskott anser utskottet, att man i

främsta rummet bör sträfva efter att friställa ifrågavarande kassor, gifva

dem en rätteligen erkänd och gent emot de personer, genom hvilkas tillskott

de uppkommit, sjelfständig ställning. Detta mål vunnes i utskottets

tanke lämpligast genom att kassorna klofve juridiska personer med eu

rättsligen ordnad förvaltning. Det vore då förvaltningens sak att tillse,

att kassans medel icke äfventyrades genom bristande säkerhet för det

fall, att de till större eller mindre del utlånades till arbetsgifvaren för

att t. ex. tjäna honom såsom rörelsekapital. En sådan förvaltningsåtgärd

kan nämligen ofta synas intressenterna i kassan fördelaktig med hänsyn

till möjligheten att erhålla en högre ränta å medlen, eu synpunkt som

för närvarande ofta lärer vara bestämmande i de fall. då arbetsgifvaren.

enligt af arbetarne erhållet uppdrag eller medgifvande, bär kassans medel

innestående i sin affär.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den (i april 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER,

Herrar Bandqvist och Lilliesköld hafva begärt få antecknadt. att

de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIBOLAG ET EKMAN & CIO, 1005.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.