Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 52

1905-04-10 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:52, Lagutskottets Utlåtande N:o 52

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

1

N:o 52.

Äril,-, till Riksd. kansli den 10 april 1905, kl. 9 e. ni.

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående ändring

af 12 förordningen om hommunalstyrelse i stad odi

12 § förordningen om hommunalstyrelse i Stockholm.

Till behandling af lagutskottet liar hänvisats en inom Andra Kammaren

af herr J. T. Larsson i Lund väckt motion, n:o 144, af följande

lydelse:

»I ingressen till Rikets Ständers skrifvelse den 12 februari 1858 om

utarbetande af författning rörande kommunalstyrelse m. m. heter det, att

vid pröfning af flerahanda i ämnet väckta förslag Rikets Ständer icke

underlåtit att taga i betraktande kommunalförfattningarna i åtskilliga främmande

länder, »där den kommunala själfverksamheten i alla tider visat

sig mer lefvande än annorstädes och utgjort den källa, hvarur de konstitutionella

begreppen städse erhållit förnyad näring». Om man oek må tro,

att Rikets Ständer med sitt initiativ i denna för hela vårt land så högviktiga

fråga åsyftat att äfven hos oss öppna en sådan friskt springande

källa, kan man likväl icke komma ifrån, att Rikets Ständers egen medverkan

vid stiftandet af nu gällande kommunallagar kännetecknas af eu

äfven för den tiden ganska märklig brist på blick för hvad som i de till

mönster tagna länderna utgjort själfva lifskraften i den kommunala själfverksamheten,

nämligen en kommunal rösträtt, som i största möjliga utsträckning

tog alla röstberättigades intresse lika i anspråk för de kommuBih.

Ull Riksd. Bröt, 1905. 7 Sand. 42 Höft. (N:o 52.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets inlåtande N:o 52.

nala angelägenheterna. En sådan brist framträder redan hos den kommitté,

som i anledning af ofvan nämnda skrifvelse erhöll det maktpåliggande

uppdraget att göra upp förslagsritning till vår nya kommunala samhällsbyggnad.

Från de angifna mönsterländerna hämtades visserligen goda

förebilder till den nya byggnadens yttre former, men när det gällde att i

dessa former inblåsa den lefvande och lifgifvande anden, då ryggade kommittén

tillbaka. I den mest skärande motsats till många i kommittébetänkandet

uttalade vackra tankar om den kommunala själfstyrelsens höga

uppgifter och vikten af dess byggande på bredare och solidare grund än

den gamla, framträda de få rader, i kvilka kommitterade affärda frågorna

om rättigheten att taga del i kommunalstyrelsen och om röstvärdet därmed,

att kommitterade »trott sig bäst förese både det allmänna och det kommunala

samhällets väl och fördel, då de vid besvarandet af dessa frågor

hufvudsakligen vidblifvit de grunder, efter kvilka rösträtten ur nämnda

tvåfaldiga synpunkt dittills inom kommunerna varit bestämd, nämligen att

skyldighet till bidrag för kommunens kassa och rösträttighet utgöra hvarandras

villkor och förutsättning, och att röstvärdet beräknas efter bidraget».

Genom detta uttalande, särskild! hvad angår röstvärdet, knäsattes den

krassa uppfattning, som drager likhetstecken mellan kommunen och det

kapitalistiska bolaget och ställer de ekonomiska medlen framför det samhälleliga

målet. Likväl skulle denna kommitté råka ut för beskyllningen

att hafva velat gå för långt i eftergifvenhet för »de utestängdas» anspråk

på delaktighet i handhafvandet af kommunens angelägenheter. Allmänna

besvärs- och ekonomiutskottet, som vid riksdagen 1859—1860 hade att

yttra sig öfver kommunallagkommitténs förslag, kunde icke dölja för sig,

att äfven efter detta förslag rättigheten att göra sin röst hörd i de kommunala

rådslagen blifvit utsträckt till ett stort antal kommunmedlemmar,

hvilka dittills saknat sådan rätt, och efter ett vackert medgifvande af

billigheten däri, att, i samma mån som bildningen blefve allmännare och

gjordes tillgänglig för allt flera folkklasser, äfven rösträtten utvidgades,

föreslog utskottet eu begränsning nedåt af den kommunala rösträtten, i

syfte att därifrån utestänga de minst beskattade, medan däremot de högst

beskattades nära obegränsade rösträtt lämnades okvald. Det kan i detta

sammanhang erinras, att samma utskott vunnit hedern af en uppfinning,

som sedermera flitigt exploaterats. Den nyheten att låta det ofta icke

själfförvållade uppförandet å restlängd öfver oguldna kommunalutskylder

suspendera rösträtten hade icke ens kommunallagkommittén föreslagit till

införlifvande med de nya grundsatserna, men allmänna besvärs- och

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:u 52.

ekonomiutskottet tunn antagandet af denna grundsats - kunna verka såsom

en nyttig sporre till kommunalutskyldernas ordentliga ingående, så mycket

mera behöflig som något ansvar för försummelse i detta hänseende ej funnes

stadgadt». Att 1 likets Ständer med sin i 1858 års skrifvelse uttalade

önskan att genom eu ny författning vinna eu mera lefvande kommunal

själfverksamhet, en källa till förnyad näring åt de konstitutionella begreppen,

förbundit tanken på att vid denna källa anbringa en regleringsdam till

förhindrande af allt för frisk tillströmning, som kunde vålla oro för dem,

Indika redan förut summo ofvanpå, torde man vara berättigad att sluta

däraf, att endast några få röster, i borgareståndet, höjdes till häfdande af

personlighetsprincipen såsom lifgifvande och intresseväckande faktor i den

kommunala själfverksamheten och till varning mot penningeväldets öfvermakt.

Dessa röster förklingade ohörda, och så skapades denna vrångbild

af kommunal »själfstyrelse», som intet annat är än plutokratisk oligarki,

ett fåtalsstyre, som skiljer sig från det förutvarande hufvudsakligen däri,

att man utbytt vissa priviligierade kaster, de jordägande på landsbygden

och de burskapsägande i städerna, mot eu ännu fåtaligare privilegierad

klick af högst beskattade.

För dem, som önska att i det kommunala samhällets angelägenheter

se ett föremål för allas intresse och icke för ett fåtals entreprise, måste

lagfästandet af vår kommunala rösträtt te sig såsom eu mörk fläck på det

i många hänseenden förtjänstfulla lagstiftningsarbete, som för den kommunala

själfverksamheten öppnat rika utvecklingsmöjligheter, hvilka af brist

på intresse hos det maktägande fåtalet fått ligga obegagnade eller endast

ofullständigt tagits i anspråk. Att också inom folkets stora flertal, som

rösträttsstadgandet visserligen tillerkände rätt att deltaga i kommunens angelägenheter

men under förhållanden, hvilka aldrig medgåfvo åt detta deltagande

Mgot spår af verkligt inflytande, ett djupt och allmänt missnöje

skulle af en sådan tingens ordning alstras och näras, var ju helt naturligt.

Detta allmänna missnöje har under den gångna tiden gifvit sig luft i en

nästan oaflåtlig kamp mot den krassa förmögenketsprincipen såsom grundval

för kommunalrösträtt, eu kamp som dock allt hittills varit förgäfves

men som ej får upphöra, förr än den krönts med framgång.

Under det nya riksdagsskickets första decennier väcktes så godt som

hvarje år ett flertal förslag till ändring af grunderna för och utsträckningen

af den kommunala rösträtten, och äfven under senare tider har

denna fråga gång på gång sökt tillvinna sig Riksdagens uppmärksamhet.

Lika eniga som alla dessa förslagsställare varit därom, att, såvidt deri

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåt anda N:o 52.

afsikten att inom kommunerna lifva folkandan till intresse för allmänna

angelägenheter skulle kunna med kommunallagarna vinnas och icke direkt

motverkas, det vore oafvisligen nödvändigt att i lagstiftningen åstadkomma

reaktion mot penningeväldets öfvermakt, lika skiftande hafva meningarna

varit angående medlen för begränsande eller afskaffande af denna öfvermakt.

Från de mest blygsamma anspråk på begränsning af de högst

beskattades dominerande inflytande genom fixering, absolut och relativt,

af visst röstmaximum eller genom införandet af måttlig röstskala ända till

förmögenbetsprincipens öfvergifvande och inrymmande af lika rösträtt åt

alla röstberättigade, antingen i alla kommunala angelägenheter eller åtminstone

vid val af kommunala förtroendemän, hafva försök blifvit gjorda

att vinna plats inom kommunallagstiftningen för den inom de djupa leden

allmänna uppfattning, som icke kunnat förlika sig med den underliga logik,

hvilken »finner det mycket orättvist, att flera mindre bemedlade skola

kunna öfverrösta en rik i fråga om utskylder, men däremot icke det ringaste

obilligt i att en rik bestämmer livad flera mindre väl lottade skola betala».

Vid upprepade tillfällen hafva till belysande af den kommunala rösträttens

oefterrättlighet meddelats sifferuppgifter angående förhållandet mellan

antalet röstberättigade och röstvärdena inom åtskilliga kommuner. Till

raden af sådana uppgifter tillåter jag mig här lägga ytterligare en om förhållandet

i den sydsvenska universitetsstaden, hvilket, om än icke bland de

mest himmelskriande, dock talar ett alldeles tydligt språk om orimligheten

i den bestående rösträtten. Enligt den justerade röstlängden uppgick sistlidet

år antalet kommunalt röstberättigade i Lund till 4,462 med ett sammanlagdt

röstetal af 58,296 röster. Vid eu uppdelning af de röstberättigade

i tio grupper efter röstetalen i jämna tiotal erhållas följande siffror:

,197

röstberättigade med fr.

0.

in. 1 1

3. 0.

m. 10

röster

00

rH

röster

440

»

11

»

20

»

6,475

»

264

»

»

21

»

30

» =

6,588

»

141

»

31

»

40

» =

4,988

»

116

»

»

41

»

50

»

5,303

»

75

»

»

51

»

60

;s

4,142

»

57

»

»

61

70

» ==

3,703

»

40

»

»

71''

»

81

» =

3,021

»

25

»

»

81

»

90

» —

2,138

»

107

»

»

91

»

100

» =

10,630

»

4,462 röstberättigade med sammanlagdt —

58,296 röster.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Lag utskottets Utlåtande N:o 52.

Jag vill icke upptaga utrymmet med de reflektioner, till Indika ofvanstående

siffror inbjuda. Dessa reflektioner göra sig nog själfva. Att de

för anhängarna af personlighetsprincipen skola blifva lika nedslående, som

de må finnas tillfredsställande för dyrkarne af förmögenhetsprincipen, tager

jag för gifvet.

Ilvilka äro då de tungt vägande skäl, som allt intill denna dag kunnat

hålla kvar ett för den sunda rättskänslan så upprörande förhållande? Jo

först och främst ett högpolitiskt skäl, månheten om förevarande af den

karaktärsskillnad, som riksdagsordningen uppdragit mellan de båda kamrarna

och hvilken förmenats väsentligen bestå däri, att Första Kammaren

utses af valmanskorporationer, bildade genom val efter skattegrund, medan

den lika rösträtten följes vid valen till Andra Kammaren. Fn ändring

af den kommunala rösträtten skulle således rubba den nämnda karaktärsskillnaden.

Denna torde dock vara tillräckligt väl kringgärdad af andra

fullt tillräckliga garantier, såsom högre ålder och viss förmögenhetsställning

för valbarhet, frånvaron af bostadsband och arfvode samt icke minst

det medelbara, för att icke säga dubbelt medelbara, valsättet, för att icke

den riktiga karaktärsskillnaden mellan båda kamrarna skall äfventyras

genom den kommunala rösträttens reformerande, allra minst om denna

reform, såsom jag med denna motion åsyftar, inskränkes till den kommunala

rösträtten i stad. Vidare har man till skäl för oböjligt vidhållande

af förmögenhetsprincipen med olika variationer framhållit den redan af

kommunallagkommittén uttalade bolagsuppfattningen, hvilken ansetts betinga

röstvärdets beroende af bidragen till kommunens kassa. Man vill icke so

annat än den ena sidan, den ekonomiska, af kommunalverksamheten, och

därför blundar man för denna verksamhets sociala uppgifter och ändamål,

hvilka, för att citera en reservant i 1868 års lagutskott, gå långt utöfver

det blott ekonomiska syftemålet eller vissa gemensamma ekonomiska anordningar

och bidrag till utgifterna för dessa». Då man med snäf bokstafstolkning

af uttrycket »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»

vill reducera kommunalstyrelsens uppgift därhän, att den hufvudsakligen

skulle bestå i fastställandet af kommunens inkomst- och utgiftsstat,

glömmer man, att bakom budgetens utgiftsposter stå företag af den

största sociala räckvidd, och man glömmer äfven den beslutanderätt, man

skulle kunna säga kommunala lagstiftningsrätt, som med det nu så högt

utvecklade kommunala lifvet i städerna ingriper djupt i den enskildes förhållanden,

kanske djupast i de minst bemedlades. Därtill kommer, att

den så mycket omhuldade satsen, hvilken nästan blifvit upphöjd till axiom,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lar/utskottets Utlåtande N:o 52.

att den, som mera betalar till de gemensamma utgifterna, ock bör hafva

mera att säga i fråga om besluten, är riktig endast till utseendet, då den

så tillämpas som med afseende på den kommunala rösträtten. Enligt det

nu gällande kommunala skattesystemet utgå bidragen till kommunens kassa

med lika kvot af hvarje röstberättigad medlems inkomst, bortsedt från det

bevillningsfria afdraget från de lägst beskattades inkomst. Äfven med

tillämpning af skattegrunden för rösträtten synas därför, om denna grund

skall vara realiter och ej blott formaliter rättvis, de, som för det allmänna

bästa afstå lika andel af sin inkomst, äfven böra hafva lika del i allmänna

angelägenheternas handhafvande. Talet därom, att den lika kommunala

rösträtten skulle medföra, att de förmögnare komme att i skatteväg

exploateras af dem, som mindre hade att vedervåga, är att hänföra

till de obotfärdigas förhinder. Den, som mindre äger, är tvifvelsutan mera

angelägen om sparsamhet med kommunens medel än den, som mera har,

och därför ock utan svårighet kan mera bära.

Lika rösträtt i kommunala angelägenheter är allt fortfarande det mål,

som bör eftersträfvas. Tyvärr synas vi ännu stå långt från detta mål.

Medgifvas bör det ock, att införandet af lika kommunal rösträtt krafvel''

såsom komplement proportionell valmetod och möjligen äfven revision af

öfriga delar af kommunallagstiftuingen, särskild! angående beskattningsrätten,

därför tiden ännu icke torde vara inne. Men närma sig målet

kan man, och vägen dit är begränsningen af penningeväldets öfvermakt.

En sådan begränsning kan göras antingen genom en enkel nedsättning af

röstmaximum eller genom införandet af eu måttlig graderad röstskala såsom

öfvergångsform. I sistnämnda hänseendet erbjuder sig eu osökt anknytning

till en inom stadskommunerna, om andra är bär icke fråga,

sedan gammalt bestående annan röstgrund än den kommunala, en röstgrund

som tillämpas vid borgmästareval. Beträffande denna röstgrund äger visserligen

olikheter rum mellan olika städer, men i en stor del städer tillämpas

eu femgradig skala, hvilken synes väl lämpa sig äfven för ordnandet af

den kommunala rösträtten under öfvergångsstadiet till den lika rösträtten.

Enligt denna röstskala beräknas röstvärdet efter en hvar röstberättigad

påförd bevillning till staten sålunda, att bevillning till och med 20 kronor

medför en röst, öfver 20 till och med 40 kronor två röster, öfver 40

till och med 00 kronor tre röster, öfver 60 till och med 80 kronor

fyra röster och öfver 80 kronor fem röster. Om man efter sådan röstskala

uppdelar t. ex. de kommunalt röstberättigade i Lund enligt senaste röstlängd,

erhållas:

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Lagutskottet* Utlåtande N:o 52.

3,637

röstberättigade med hvardera 1 röst

3,637

röster

405

» » 2 röster —

810

»

191

» 3 » =

573

»

97

» » 4 » =

388

»

132

» » 5 » =

660

»

4,462

röstberättigade med tillsammans

6,068

röster.

Med tillämpning af sådan röstskala komme följaktligen i nämnda stad 132

personer, icke fullt 3 % af de röstberättigades antal, att förfoga öfver nära

11 % af kela röstetalet, 229 personer eller omkring 5 % af de röstberättigade

äga omkring 17 % af röstetalet, 420 personer eller nära 9 x/2 %

af de röstberättigade disponera öfver 26 */a % af röstetalet och 825 personer,

knappa 18 1/2 % af de röstberättigades antal få till sitt förfogande

40 % af röstetalet. Detta må väl icke kunna sägas innebära ett våldsamt

brytande af förmögenhetsprincipen. Nu kan invändas, att förhållandena i

en enda stad ingenting bevisa angående verkningarna af en dylik femgradig

röstskala. .Jag har icke heller anfört dessa förhållanden i bevisningssyfte

utan endast exempelvis, men jag vågar dock tro, att totalbilden

kan anses tämligen typisk för flertalet af våra medelstora landsortsstäder.

Det är mig väl bekant, att tidigare förslag om införandet af graderad

röstskala afvisats med den förklaringen, att lagstiftaren måste välja mellan

antingen personlighets- eller förmögenhetsprincipen, och att, sedan han

bestämt sig för den senare, denna måste med följdriktighet tillämpas intill

den gräns, utöfver hvilken konsekvensen icke längre kan gå utan att leda

till uppenbar orättvisa eller medföra andra vådor. Hvarje kompromiss

mellan de båda principerna har betecknats såsom ledande till godtycke.

Mot detta »antingen—eller» har dock med fog framhållits, dels att endast

genom ett förenadt afseende på kommunens rent ekonomiska och dess

samhälliga eller sociala sida rösträtten kunde riktigt bestämmas, och dels

att själfva fixerandet af eu gräns, utöfver hvilken den följdriktiga tillämpningen

af förmögenhetsprincipen icke finge sträckas, i själfva verket intet

annat vore än en kompromiss med personlighetsprincipen. Hvad åter angår

det befarade godtycket, synes detta hafva fått fira sin största triumf

just vid uppdragandet af nämnda gräns, men hvar man än må sätta denna

gräns, kan eu viss grad af godtycke icke undvikas. Begreppet uppenbar

orättvisa uppfattas nu så olika här i världen. Den som icke vill se, att

orättvisa redan är för handen och så varit allt ifrån den nu gällande

kommunala rösträttens lagfästande, han lär icke heller kunna genom några

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Laf/irhi-ottets'' Utlåtande N:o f>3.

bevis därom öfvertygas. För den som vill se, är orättvisan alldeles uppenbar,

och för honom gäller därför endast att utfinna bästa medlet att minska

hennes verkningar, då man icke kan få henne helt undanröjd. Jag har

för min del trott, att den graderade röstskalan erbjuder beaktansvärda fördelar

framför den till visst maximum begränsade rena skatteröstskalan. Till

dessa fördelar skulle jag vilja räkna möjligheten att med användande af

lägre röstetal och valmännens uppdelning i förmögenhetsgrupper utjämna

förhållandet mellan högre och lägre beskattade utan helt uppgifvande af den

nu gällande principen om röstvärdets beroende af skattebidraget, hvartill

ur rent praktisk synpunkt kan räknas såsom eu fördel att vid röstsammanräkning

råda öfver ett mera lätthandterligt material.

Vill man icke välja den utväg, som ligger i graderad måttlig röstskala,

står den andra utväg öppen, som redan eu gång anlitats för den

skenreform, hvilken genomfördes år 1869. Skall emellertid denna väg

beträdas, ligger det vikt uppå, att det icke åter stannar vid en skenreform,

som lämnar penningeväldet i orubbadt bo. Det gäller då att tillse, att

flertalet kommer i åtnjutande af verkligt inflytande i kommunala angelägenheter.

För sådant ändamål måste tyngdpunkten flyttas afsevärdt ned

på skatteskalan. Då frågan om den kommunala rösträtten vid 1908 års

riksdag var under debatt i Andra Kammaren, yttrades af lagutskottets vice

ordförande, att tyngdpunkten borde läggas i händerna på medelklassen,

handtverkare, mindre handlande, mindre löntagare, arbetsförmän o. d., och

att sedan de högre beskattade och de lägre beskattade finge motväga

hvarandra. Hvar gränsen för det absoluta röstmaximum skall sättas, på

det att tyngdpunkten må komma att ligga hos de nämnda valmansfraktionerna,

den frågan låter sig naturligtvis icke tillfredsställande besvaras

utan efter ganska omfattande utredning. Att gränsen bör sökas tämligen

långt ned på skalan, är emellertid uppenbart. Om man fäster sig vid en

af de angifna grupperna af valmän, hvilken torde kunna anses mest re

presentativ, nämligen handtverkare, och tillser inom hvilken förmögenketseller

inkomstgrupp dessa böra sökas, finner man af kommerskollegii underdåniga

berättelse för år 1902, att antalet handtverkare, oberäknadt handtverksarbetare,

i rikets samtliga städer uppgått till 12,740, och att summan

af den för bevillning uppskattade inkomsten af handtverksdriften i städerna

upptagits till 18,088,818 kronor, och att således för handtverksidkarne i

städerna medelinkomsten, efter hvilken bevillning påförts, uppgått till i

rundt tal 1,400 kronor. Med framräknande af Stockholms stad blifver

motsvarande medelinkomst endast 1,275 kronor. Det tarf vas äfven utred
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

9

ning, om och i hvilken man en sådan nedsättning af det absoluta röstmaximum

må betinga en jämkning af jämväl det relativa.

Jag har här ofvan antydt, att jag med denna motion åsyftar ändring,

endast af den kommunala rösträtten i stad. Visserligen äro rösträttsförhållandena

å landsbygden väl så bedröfliga som i städerna, kanske än

bedröfligare. Att det först så sent som vid 1900 års riksdag lyckats

framtvinga ett första litet tuppfjät till begränsande af fyrktalsväldet å

landsbygden, visar emellertid, hur lönlöst det skulle vara att försöka

bringa fram ett ytterligare steg i den vägen. Det kommunala lifvet rör

sig ock i helt andra former och inom vidare verksamhetsområden i städerna,

hvarför det bestående rösträttsväsendets orättvisa och obillighet där kännas

vida mera tryckande och manande till snar reform. Ett allmänt och berättigadt

missnöje hos det öfvervägande största flertalet bidrager icke till

att väcka den känsla af samhörighet och gemensamt ansvar, som bör vara

lifskraften i samhällsutvecklingen. Ingenting kan däremot vara mera egnadt

att hos de ekonomiskt lägre folklagren verka en god samfundsanda än att

med förtroende åt dem öppna tillfälle till verkligt inflytande på samfundsangelägenheterna.

Jag dristar därför påkalla Riksdagens medverkan till

vinnande af detta mål, då jag härmed vördsamt hemställer, att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta

utarbeta och Riksdagens pröfning underställa förslag till sådan ändring af

12 § i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad

och af 12 § i kungl. förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse

i Stockholm, att antingen genom fastställandet af en graderad röstskala,

fotad på billiga grunder, eller genom ytterligare nedsättning af det

antal röster, för hvilket rösträtt må kunna af någon röstberättigad utöfvas,

ett verkligt och behörigt inflytande i kommunala angelägenheter må inrymmas

åt flertalet af kommunens medlemmar.»

I motionens syfte hafva herrar A. Thylander, A. Interner, J.

Persson i Arboga, M. F. Nyström, 1". L. Moll, K. G. Karlsson i Göteborg,

•/. G. Pettersson i Södertelge, J. E. A. Ohlsson i Halmstad och

K. Starbäck instämt.

Enligt 12 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars

1862, sådant detta lagrum lyder enligt kungörelserna den 8 september

Iiih. Ull Riksd, Prof. 1905. 7 Sand. 42 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

1868 och den 9 november 1869, äger den, som vid allmän rådstuga röstberättigad

är, en röst för honom till staten påförd bevillning till och med

en krona samt vidare eu röst för hvarje därutöfver påförd hel kronas bevillning,

dock att ingen må vid allmän rådstuga utöfva rösträtt för större

antal röster än som svarar emot eu femtiondedel af stadens hela röstetal

efter röstlängden eller i något fall för högre röstetal än det, som motsvarar

be vill ningen för 10,000 kronors inkomst af kapital eller arbete.

För Stockholm lämnas i 12 § af förordningen om kommunalstyrelse i

Stockholm den 23 maj 1862, hvithet lagrum erhållit sin nuvarande lydelse

genom förordningen den 22 juni 1883, motsvarande föreskrifter. I fråga

om den kommunala rösträtten på landet beräknas röstvärdet, såsom bekant,

efter det enhvar röstägande åsätta fyrktal med den begränsning att

ingen må utöfva rösträtt för större antal röster än som svarar emot eu

tiondedel af kommunens hela fyrktal eller i något fall för högre röstetal

än det, som motsvarar femtusen fyrkar. Den skiljaktighet förefinnes sålunda

mellan den politiska och kommunala rösträtten, att på det politiska

området personlighetsprincipen gjort sig så till vida gällande, som alla

politiskt röstberättigade äro likställda vid rösträttens utöfvande och enhvar

bland dem äger en röst, under det att den kommunala lagstiftningen i

fråga om röstberäkningen är byggd på förmögenhetsprincipen, så att hvars

och ens röstetal, om ock med viss modifikation, ställts i förhållande till

det bidrag han lämnar till fyllande af kommunens gemensamma behof.

Sedan gällande bestämmelser om den kommunala rösträtten infördes,

har fråga om förändring af desamma vid upprepade tillfällen varit föremål

för Riksdagens pröfning. De i sådant hänseende framställda förslag

hafva haft mera eller mindre vidsträckt omfattning. Nu förevarande

motion, som endast afser den kommunala rösträtten i stad, åsyftar icke

att borttaga ofvanberörda åtskillnad mellan den politiska och kommunala

rösträtten —- hvilken skiljaktighet lärer äga sitt berättigande i den väsentliga

olikheten mellan de uppgifter, som tillhöra den politiska och den kommunala

representationen — utan allenast att åstadkomma en inskränkning

i det större inflytande uti ifrågavarande hänseende, som enligt gällande

lagstiftning tillkommer dem, som till kommunens utgifter lämna större

bidrag.

Till stöd för sitt berörda förslag har motionären åberopat, att med

det kommunala lifvets tillväxt kommunalrepresentationens verksamhetsfält

numera, särskildt i de större kommunerna, blifvit utsträckt långt utöfver

livad händelsen varit vid tiden för tillkomsten af gällande bestämmelser

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

11

om den kommunala rösträtten samt att särskilt i städerna, hvarest arbetarebefolkningen

genom ett alltjämt ökadt deltagande i de kommunala

valen visat växande intresse för de kommunala angelägenheterna, de bestående

rösträttsbestämmelserna skulle hafva visat sig orättvisa och obilliga.

Med hänsyn härtill är enligt motionärens mening en begränsning i städerna

af de högst beskattades öfvervägande röstetal, i syfte att ett verkligt

inflytande i kommunala angelägenheter må inrymmas åt flertalet af

kommunens medlemmar, önskvärd. Utskottet erkänner väl, i öfverensstämmelse

med hvad tidigare Riksdagars lagutskott i ämnet uttalat, att några

principiella betänkligheter icke möta mot tanken på en dylik begränsning,

för så vidt den sker utan rubbning af grundsatsen om den kommunala

rösträttens beroende af förmögenheten. Den gräns i berörda hänseende,

hvilken nu finnes fastställd, liksom hvarje sådan gräns kan endast äga

relativ giltighet, i följd hvaraf densamma bör underkastas jämkning, då

omständigheterna därtill föranleda. Men utskottet kan icke förorda, att

någon lagstiftningsåtgärd nu företages i berörda syfte. De i motionen

åberopade olägenheterna af de nuvarande bestämmelserna synas utskottet

icke vara af någon afsevärd beskaffenhet. Tvärtom lärer det hafva visat

sig, att de röstberättigade, åt hvilka motionären vill bereda ett ökadt inflytande

på de kommunala angelägenheterna, redan med nuvarande rösträttsbestämmelser

kunnat härutinnan genomdrifva sina särskilda önskningsmål.

Utskottet finner i följd häraf, att den nu fastställda begränsningen

i fråga om den kommunala rösträtten i stad i regel på ett tillfredsställande

sätt uppfyller sitt ändamål att förebygga, det ett fåtal högt beskattade

personer skulle vara i tillfälle att enrådigt bestämma öfver kommunens

angelägenheter.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 april 1905.

På - lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

LagutskottetIs Utlåtande N:o 5,2.

Reservation:

af herrar Zetter strand, A. Olsson, Lindhagen, WiJclund, Seg er däld, Jansson

och J. Ct. Pettersson, hvilka ansett, att utskottet i anledning af föreliggande

motion bort hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Ivungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga frågan om ytterligare

begränsning af den kommunala rösträtten i stad

under öfvervägande samt för Riksdagen framlägga de

förslag till sådan begränsning, som af förhållandena

finnas påkallade.

Herr F. Andersson har begärt få anteeknadt, att han icke deltagit

i ärendets slutliga behandling inom utskottet.

Stockholm 1905. .Kungl. Hofboktryckeriet. Iduns Tr.-A.-B.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.