Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj:t den 17 maj 1879 nytt förslag om förlagsinteckning, hvilken skrifvelse föranledde Kungl. Maj:t att tillsätta en kommitté för frågans utredande. Eu på denna kommittés utredning byggd kungl. proposition

1905-04-13 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:55, Skrifvelse till Kungl. Maj:t den 17 maj 1879 nytt förslag om förlagsinteckning, hvilken skrifvelse föranledde Kungl. Maj:t att tillsätta en kommitté för frågans utredande. Eu på denna kommittés utredning byggd kungl. proposition

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

''Lagutskottets Utlåtande N:o 55

1

N\o 55.

Ank. till Riksd. kansli den 13 april 1905, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående lagbestämmelser

i syfte att bereda innehafvare af förlag

sluträkning större trygghet mot förlust i de fall,

då rörelsen öfverlåtes ä annan person eller flyttas

från ort till annan.

Lagutskottet tiar till behandling fått mottaga en inom Andra Kammaren

af herr G. Olsson i Vikon väckt motion, n:o 52, af följande

lydelse:

»En ekonomisk omhvälfning pågår sedan några decennier tillbaka i

vårt land. Sverige, som under århundraden varit ett företrädesvis åkerbruksidkande

land, håller på att öfvergå till ett industriland. Och denna

öfvergång från åkerbruk till industri kommer att gå med stormsteg, så

snart det fullständigt lyckats industrien att med elektroteknikens hjälp

spänna kraften i våra vattenfall, våra »rinnande millioner» för sin triumfvagn.

Men »vårt land är fattigt», om också icke på naturtillgångar, så

dock på rörligt kapital. Det var därför helt naturligt, att man vid industriens

begynnande uppsving i midten af förra århundradet såg sig om

efter utvägar att fylla industriens behof af kapital. Det låg då nära till hands

att utveckla och fullkomna ett rättsinstitut, hvartill stommen redan på 1700- talet infördes i vår lagstiftning, jag menar förlagsinteckning. Genom kung!

Bill. till Rilcsd. Prof. 1905. 7 Samt. 45 Höft. (N:o 55.) J

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

förordningen om förlag vid bergs- och brukshandteringen den 24 februari 1748

och hallordningen den 2 april 1770 lagfästes nämligen rättsförhållandet

mellan den, som lämnade förlag för drifvandct af en industri, och förlagstagaren.

Men dessa lagbestämmelser voro alltför ofullständiga, orediga och

sväfvande för att passa till nyare tiders mera utvecklade — eller rättare

invecklade — industriella förhållanden. Redan till 1847—48 års Riksdag

aflat därför Kungl. Maj:t eu proposition angående förlagslagstiftningens

ordnande på grundval af den praxis, som utöfver de gamla förordningarna

under tidernas lopp utvecklat sig, men detta förslag strandade hufvudsakligen

på motstånd från bondeståndet, som såg i förslaget undantagslagar till

förmån för industrien, då man ej ville medgifva alla samhällsklasser rätt

att skaffa sig lån genom en likartad förpantning af lösegendom, och donna

åskådning fann kort därpå understöd i dåvarande lagberedning. Yid

1859—60 års riksdag antogs af Rikets Ständer ett af lagberedningen

utarbetadt, af dåvarande lagutskott tillstyrkt förslag till underpant i lös

egendom, men förslaget blef icke upphöjdt till lag på grund af högsta

domstolens betänkligheter mot »sakrätt» i lös egendom. Samma öde rönte

ett vid 1875—66 års riksdag antaget förslag till förlagslagstiftning, enligt

livilket icke panträtt utan blott förmånsrätt uti den intecknade lösegendomen

kunde erhållas. Vid 1868 års riksdag bifölls af Andra Kammaren,

men afslogs af den Första hufvudsakligen enahanda förslag till underpant

i lösegendom, som antagits vid 1859—60 års riksdag.

På initiativ af eu enskild motionär, herr Samzelius, begärde Riksdagen

i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 17 maj 1879 nytt förslag om förlagsinteckning,

hvilken skrifvelse föranledde Kungl. Maj:t att tillsätta en

kommitté för frågans utredande. Eu på denna kommittés utredning byggd

kungl. proposition (n:o 21) framlades vid 1882 års riksdag. Vederbörande

lagutskott tillstyrkte i sitt utlåtande n:o 51 i hufvudsak det kungl. förslaget,

men föreslog ett tillägg i syfte att vid förlagstagarens öfverlåtelse

på annan person af sitt etablissement trygga förlagsgifvarens rätt. Tilllägget

innehöll nämligen, att vid en sådan eventualitet skulle den nye

ägaren med den lösa egendom han öfvertagit ansvara för förlagsskulden.

Men detta tillägg blef den tufva, på hvilken hela lasset i Första Kammaren

stjälpte. Man ansåg nämligen där, att lagutskottet med den tillagda

paragrafen i själfva verket velat införa panträtt i lös egendom. Äfven

Andra Kammaren förkastade förslaget.

Följande riksdag återkom den kungl. propositionen (n:o 19), nu med

det omstridda tillägget modifieradt därhän, att i händelse af den industriella

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

3

inrättningens öfverlåtelse skulle förlagsskulden genast vara förfallen. Härmed

trodde man sig ha beredt förlagsgifvaren tillfälle att vid egendomens

försäljning komma i åtnjutande af den förmån, som lagen tillerkänt honom

i och med intecknings meddelande. Lagutskottet hyste emellertid sina

tvifvelsmål om tillräckligheten af denna bestämmelse för tryggande af förlagsgifvarens

rätt, såsom synes af följande yttrande i utskottets motivering:

»Utskottet är öfvertygadt om att, därest i framtiden något lämpligt sätt

att än ytterligare betrygga förlagsgifvarens rätt skulle blifva uttänkt och

föreslaget, detsamma ock skall vinna lagstiftande maktens bifall.» Ännu

starkare tvifvel om tillräckligheten af nämnda bestämmelse för säkerställande

af förlagsgifvarens rätt uttalade grefve Strömfelt i eu vid lagutskottets

utlåtande fogade reservation, däri han bland annat yttrar: »Men

lagen torde i icke mindre grad vanhelgas därigenom, att under dess skydd

en förlagstagare icke allenast afhänder sig hela panten, utan att förlagsgifvaren

därom erhåller någon underrättelse, utan ock bakom förlagsgifvarens

rygg likviderar pantens värde så, att, när förlagsgifvaren slutligen

om transaktionen erhåller kunskap, han finner sig hafva intet annat i behåll

än ett karteradt papper af värde lika med noll. Förlagsgifvaren måste

då känna sig hafva blifvit lagligen bedragen, och så länge detta förhållande

icke tillräckligt beaktas och i möjligaste mån genom lagstiftning afhjälpes,

skall aldrig förlagsinteckning varda af synnerlig nytta för industrien.»

Hen kungl. propositionen antogs i hufvudsak af båda kamrarna, och

på så sätt tillkom den ännu gällande kungl. förordningen angående förlagsinteckning

den 13 april 1883.

Men grefve Strömfelt framlade åter vid 1884 års riksdag de åsikter,

han förra året i sin reservation uttalat, i en nu väckt motion, n:o 18, som

utmynnade i yrkandet på ett tillägg till ll:te paragrafen i förlagsintéckningsförordningen,

så lydande: »— — — börande öfverlåtelsen 3:ne

gånger i allmänna tidningarna minst 14 dagar mellan hvarje gång kungöras,

innan likvid äger rum, och värde köparen intill dess sådant kungörande

skett lika med förlagstagaren för förlagsskulden ansvarig, dock ej utöfver

köpeskillingens belopp.» Lagutskottet fann motionen särdeles beaktansvärd

(utlåtande n:o 54) och föreslog eu skrifvelse till Kungl. Maj:t i motionens

syfte genom följande kläm, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes utarbeta och till Riksdagen afgifva förslag

till lagbestämmelser, i syfte att större trygghet mot förlust, än nu

gällande förordning angående förlagsinteckning lämnar, beredes förlagsgifvare,

då förlagstagare till annan öfverlåter bruk, grufva, fabrik eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottet» Utlåtande N:o 55.

inrättning, för hvars drifvande förlagslånet blifvit mot förlagsinteckning

lämnadt. Båda kamrarna biföllo utan votering lagutskottets utlåtande,

Andra Kammaren t. o. m. utan diskussion. I Riksdagens skrifvelse om denna

sak heter det bland annat: »återstode det endast att i förordningen införa

ett stadgande, som tillförsäkrade förlagsgifvaren möjlighet att kunna erhålla

kunskap om försiggången försäljning, innan likvid ägde rum och penningarne

förskingrats, på det att han måtte blifva i tillfälle att, om så befunnes

nödigt, sätta säljaren i konkurs, medan tillgång hos denne ännu funnes,

och dymedelst komma i åtnjutande af den förmån lagen honom tillerkänt

i och genom den skedda inteckningen.» Och på ett annat ställe: »Då en

ny förordning för förlagsinteckningsinstitutets upprätthållande af regering

och Riksdag ansetts nödig, ligger det i sakens natur, att denna förordning

bör vara så fullständig, att rättsinstitutet får all den betydelse det bör

äga för att verksamt kunna befordra ett sundt affärs- och näringslif.»

Denna Riksdagens skrifvelse (n:o 41) af den 9 maj 1884 remitterades

af Ivungl. Maj:t till nya lagberedningen för afgifvande af utlåtande,

föredrogs den 4 juni 1886 åter i statsrådet och förklarades till ingen

Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Mig synes, att denna nästan enhälligt beslutade riksdagsskrifvelse

hade förtjänat ett bättre öde än att utan vidare kastas i Kungl. Maj:ts

papperskorg. Att några allvarliga juridiska betänkligheter skulle ställa sig

i vägen för ett därpå byggdt lagförslag, har man svårt att tro, då flera

framstående jurister i båda kamrarna, exempelvis häradshöfding Hasselrot,

voro med om skrifvelsen. Något nytt element i vår lagstiftning skulle

för ingen del införas genom ett lagbud, att försäljning af eu industriell

inrättning måste offentligen kungöras för att varda effektiv. Enahanda

förhållande äger ju rum vid försäljning af lösören, som köparen låter i

säljarens vård kvarblifva, enligt kungl. förordningen den 20 november

1845.

Det synes mig, som borde Riksdagen icke på grund af något slags

för vanligt folk obegripligt juristeri släppa ett önskningsmål, som den så

tydligt sagt ifrån, att den ville hafva förverkligadt. Och var denna större

trygghet för förlagsgifvaren, denna förlagsinteckningarnas större säkerhet,

ett önskningsmål för tjugu år sedan, så är detta i ännu högre grad fallet

den dag som i dag är. Vi få icke glömma, att industriens behof af kapital

växel'', ju mera den moderna storindustrien utvecklas med sin tillspetsade

konkurrens, sina dyrbara anordningar och maskiner, sin massproduktion

och sina kriser. Och det är ju uppenbart, att om förlagsinteckningarna

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

vore säkrare papper, äu hvad för närvarande beklagligen är händelsen,

så skulle obenägenheten icke vara så stor att utlåna penningar mot denna

säkerhet, som nu vanligen måste förstärkas med borgen, nödigt rörelsekapital

för industrien skulle lättare kunna upplånas, och räntan på sådana

lån skulle sjunka.

Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten på ännu eu omständighet,

som med lagens nuvarande affattning stundom vållar, att förlagsgifvaren

blir »lagligen bedragen». För den händelse att en industriidkare, som

erhållit intecknadt förlagslån, nedlägger sin rörelse på den plats, där han

vid inteckningens beviljande uppgifvits drifva den, och flyttar sina maskiner

och andra inventarier till ett annat ställe för att där fortsätta sin rörelse,

så blir i och med flyttningen inteckningen kraftlös, ty då har en af förutsättningarna

för inteckningens beviljande, nämligen att rörelsen skulle drifvas

på den uppgifna platsen, fallit. Ilade inteckningslånet, såsom stadgas

vid försäljning af egendomen, samtidigt förfallit, så hade ju möjlighet

beredts förlagsgifvaren att, om betalning icke genast erlades, sätta industriidkaren

i konkurs och på så sätt utfå fordringsbeloppet, men lånet blir

genom eu sådan flyttning ingalunda förfallet. Denna för förlagsgifvaren

så ödesdigra tolkning af lagen har blifvit fastslagen genom Göta hofrätts

dom af den 14 april 1893 och Kungl. Maj:ts dom af don 26 maj 1904.

Hvilka absurditeter lagen med dess nuvarande lydelse kan leda till, inses

af följande förhållande: om jag har en fabriks-, boktryckeri- eller bryggerirörelse,

för hvars drifvande jag erhållit förlagsinteckningslån, och flyttar

rörelsen till annat ställe inom samma stad eller socken, så gäller inteckningen

fortfarande, men flyttar jag till en plats utom staden eller socknen,

så är inteckningen kraftlös.

För att betrygga förlagsgifvarens rätt bör, enligt min mening, en

industriell rörelses flyttning likställas med dess öfverlåtelse, så att i detta

fall icke blott förlagslånet genast till betalning förfaller, utan äfven kungörelse

om flyttningen måste införas i allmänna tidningarna, på det förlagsgifvaren

icke må riskera att genom okunnighet om förhållandet gå miste

om sin rätt.

På grund af hvad jag ofvan haft äran anföra, tillåter jag mig föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t låta utarbeta och till Riksdagen afgifva förslag till lagbestämmelser,

i syfte att större trygghet mot förlust, än nu gällande förordning angående

förlagsinteckning lämnar, beredes förlagsgifvare i de fall, då rörelsen

öfverlåtes å annan person eller flyttas från en ort till eu annan.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

Motionären tiar i sin förevarande framställning i tvenne afseenden

beträffande gällande lagstiftning om förlagsinteckning önskat förändring

till beredande af större säkerhet åt innehafvare af förlagsinteckning, nämligen

dels då den rörelse, för hvars drifvande sådan inteckning är beviljad,

öfverlåtes å annan person, och dels då densamma flyttats från en ort

till en annan. Det i 11 § af förordningen om förlagsinteckning förekommande

stadgande, att förlagslånet vid rörelsens öfverlåtande å annan

är förfallet till betalning, tillgodoser enligt motionärens förmenande icke

tillräckligt långifvarens intressen. Detsamma borde fullständigas med

stadgande om kungörelse af sådan öfverlåtelse, på det att förlagsgifvaren

måtte bli i tillfälle att omedelbart erhålla kännedom därom och bevaka

sin rätt. Då dessutom, såsom framgår af de af motionären omförmälda

prejudikat, förlagsinteekningen vid rörelsens flyttande från eu ort till eu

annan blir kraftlös och förlagsgifvarens säkerhet försvinner, borde enligt

hans mening sådant flyttande likställas med öfverlåtelse, så att i detta

fall förlagslånet genast till betalning förfölle, och borde jämväl här kungörelse

såsom vid öfverlåtelse ske.

Hvad beträffar motionärens framställning i förstberörda del, har, såsom

i motionen omförmäles, ifrågavarande spörsmål redan förut varit föremål

för de lagstiftande myndigheternas pröfning. Yid 1884 års riksdag

yrkade sålunda enskild motionär, att ett stadgande måtte införas i förlagsinteckningsförordningen,

som tillförsäkrade förlagsgifvaren möjlighet att

erhålla kunskap om försiggången försäljning af rörelsen, innan likvid ägt

rum och influtna medel af förbigstagaren hunnit förskingras. Genom sådan

kunskap skulle förlagsgifvaren beredas möjlighet att, om det behöfdes,

låta försätta säljaren i konkurs, medan tillgång ännu hos denne funnes,

och därigenom möjligen bevara sin rätt. För att genomföra detta, föreslogs

ett tillägg till 11 § i torlagsinteckningsförordningen af innehåll, att

öfverlåtelsen skulle tre gånger i allmänna tidningarna kungöras, minst 14

dagar mellan hvarje gång, innan likvid finge ske, och att, intill dess sådant

skett, köparen lika med förlagstagaren skulle vara ansvarig för förlagsskulden,

dock ej utöfver köpeskillingens belopp. Eiksdagen biträdde

detta förslag och aflat till ICungl. Maj:t den af motionären omförmälda

skrifvelse. Den remitterades till nya lagberedningen för afgifvande af

yttrande, hvilket emellertid blef af det innehåll, att Kung!. Maj:t ej

fann skäligt bifalla Riksdagens hemställan.

Utskottet tillåter sig här återgifva ett sammandrag af beredningens

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55, 7

yttrande. Beredningen erkände väl, att den säkerhet för lån, som enligt

gällande lag stode att vinna genom förlagsinteckning, icke innebure full

trygghet mot förlust å förlagsgifvarens sida. Men detta förhållande vore,

enligt beredningens åsikt, beroende af ifrågavarande rättsinstituts egna

beskaffenhet och kunde icke förebyggas genom studganden, hvilka stode i

öfverensstämmelse med det väsentliga i förlagsinteckningens natur och

rättsverkan enligt gällande lagstiftningsgrunder.

Förlagsgifvaren vunne genom inteckningen ej panträtt i den intecknade

egendomen, utan endast förmånsrätt därtill. Han erhölle sålunda

blott företräde till betalning ur visst gods, och häraf bestämdes endast

hans rätt i förhållande till öfriga borgenärer. Häraf följde, att förmånsrätten

i och för sig ej kunde sträcka sin verkan till annat gods än det,

gäldenären ägde, då fråga om betalning därur uppstode, ej heller till

annan person än gäldenären och hans öfriga fordringsägare. Vid den

inteckuade egendomens lagliga öfverlåtande till tredje man upphörde följaktligen

förmånsrätten i det öfverlåtna till all kraft och verkan; och den

till stöd för ifrågasatta nya bestämmelser i ämnet anförda omständighet,

att förlagsgifvaren skulle äga äldre rätt till förlaget än köparen, förlorade

här all betydelse, då förlagsgifvaren icke ägde någon som helst rätt till

egendom, som efter öfverlåtelsen tillhörde den nye ägaren. Den blott

eventuella rätt till förlaget, som inteckningen medfört, kunde lika litet

som fordringsrätten anses kränkt genom förlagets öfvergång i annans ägo,

såvida ej gäldenären uti särskilt aftal med förlagsgifvaren afsagt sig befogenheten

att sålunda disponera öfver sin egendom.

Enligt 1748 års förlagsinteckningsförordning och andra äldre författningar

i ämnet hade förlagstagarens dispositionsrätt öfver sin tillverkning

varit strängt begränsad af omständliga och invecklade bestämmelser till

förmån för förlagsgifvaren, hvars rätt till och uti själfva egendomen

sträckte sig vida utöfver hvad med förmånsrätt enligt lag förstodes.

Denna ståndpunkt hade emellertid, såsom medförande hinder för industriens

sunda utveckling, af lagstiftningen måst öfvergifvas.

Beredningen fann det därför vara med allt skäl, som i 1883 års förordning

all motsvarighet till berörda, numera upphäfda bestämmelser saknades,

och att det motstånd varit fullt berättigadt, som mött de tid efter

annan i ämnet framlagda förslag. Beredningen antog ock, att fråga numera

ej skulle uppkomma om införande af något slags panträtt i sådan

egendom, som vore föremål för förlagsinteckning och hvilken genom sin

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

beskaffenhet och sitt ändamål vore underkastad ständig förändring och

omsättning.

Ur angifna synpunkter afstyrkte beredningen de i Kiksdagens skrifvelse

föreslagna, ofvan omförmälda bestämmelser. Mot den förra af dessa

— kungörandet af den intecknade egendomens försäljning — hvarmed

åsyftades att sätta förlagsgifvaren i tillfälle att vidtaga åtgärd för att få

sin i följd af försäljningen till betalning förfallna fordran gulden ur köpeskillingen

i den man denna lämnade tillgång därtill, syntes visserligen

ingen väsentlig anmärkning vara att framställa. Men då såsom påföljd

för uraktlåtenhet att kungöra försäljningen skulle stadgas förpliktelse för

köparen att i större eller mindre mån vara i förhållande till en, kanske

flere förlagsgifvare, med hvilka han ej kontraherat, ansvarig för säljarens

skuld, så mötte häremot flere betänkligheter.

Oafsedt att grunden för ett dylikt stadgande endast kunde vara, att

förlagsinteckningen skulle hafva tillförsäkrat dess innehafvare — utöfver

förmånsrätten i gäldenärens konkurs eller efter utmätning för förlagsfordringen

— någon viss, äfven mot ny ägare villkorligen gällande, och

således med panträtt närmast jämförlig rätt till betalning ur den intecknade

egendomens värde, så skulle i allt fall stadgandet föga öfverensstämma

med den i lag erkända grundsats, enligt hvilken köparen, om han

å sin sida ägde fordran hos säljaren, vore berättigad att mot denna genfordran

kvitta sin skuld för köpeskillingen.

I allt fall kunde lagen ej lägga hinder i vägen för förlagstagaren att

tid efter annan till eu eller flera personer afyttra skilda delar af verk

eller inrättning, för hvars drifvande förlagsinteckning meddelats, samt på

detta sätt efter hand frånhända sig hela rörelsen med därtill hörande materialier

och råvaror m. in. Stadgandet blefve därför kraftlöst gentemot

all sådan öfverlåtelse af inrättningen, som ej tillika innefattade ett uttryckligt

afstående af själfva den firma, hvarunder rörelsen utöfvats.

Vidare skulle stadgandet sakna all tillämplighet vid gåfva, byte eller

hvarje öfverlåtelse, som ej ägde formen af försäljning mot viss till beloppet

bestämd köpeskilling. Härvid funnes för den oredlige eller mindre

samvetsgranne förlagstagaren — och just mot sådana vore stadgandet behöfiigt

— en lätt utväg att eludera detsamma.

Det ifrågavarande förslaget vore sålunda princip vidrigt och för sitt

ändamål otillräckligt.

Beredningen erinrade emellertid härutöfver, hurusom det stode förlagsgifvaren

öppet att vid aftalet med förlagstagaren af denne fordra all

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlutande N:o 55.

nödig garanti. Så lcunde den senare tillförbindas att ej till annan öfverlåta

sin rörelse utan att samtidigt därmed underrätta förlagsförbindelsens

innehafvare, och för åsidosättande däraf kunde i förskrifningen eller kontraktet

efter omständigheterna lämpad påföljd, såsom vite eller skadeersättningsskyldighet,

för förlagstagaren bestämmas. Ett lagstadgande i sådant

syfte syntes däremot icke lämpligt, då de omständigheter, som härvid borde

inverka, särskild^ beträffande vites- eller ersättningsbeloppet, i hög grad

växlade. Af liknande skäl vore ock ett lagbestämdt bötesstraff för uraktlåtenhet

att kungöra öfverlåtelsen otillfredsställande och inuebure ett alltför

overksamt medel, där transaktionen beredde förlagstagaren eller tredje

man ekonomisk fördel.

Hvad nya lagberedningen sålunda yttrat synes utskottet fortfarande

utgöra fullgiltiga skäl att afstyrka eu lagstiftningsåtgärd sådan som den

af motionären i första rummet föreslagna.

Angående det andra fall, däri motionären önskar ändring i lagstiftningen

om förlagsinteckning, finner utskottet en förändring i gällande rätt

i därmed afsedt syfte icke behöfva rubba de grunder, hvarpå förlagsinteckningsinstitutet

i vårt land är byggdt. Såsom de af motionären anförda

rättsfall utvisa, har förlagsinteckningen ansetts kraftlös efter öfverflyttande

från en ort till en annan af den rörelse, för hvars drifvande förlagsinteckningen

beviljats. I sådana och öfriga fall, då själfva inteckningen

på grund af rörelsens förflyttning förfallit, synes det endast vara en billig

fordran, att lagstiftningen beredde förlagsgifvaren samma medel att

bevara sin rätt solf! vid det fall, att rörelsen öfverlåtes å annan person,

med andra ord att äfven i förstnämnda fall förlagslånet skulle gentemot

förlagstagaren vara till betalning förfallet. Men härtill bör oek enligt

utskottets förmenande eu ändring i lagstiftningen inskränka sig; af hufvudsakligen

samma skäl som i ofvan omförmälda fall, då rörelsen öfverlåtes

å annan person, torde det nämligen ej heller här vara på sin plats

att införa bestämmelser om kungörelse.

Med stöd af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen, med anledning af förevarande motion,

ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det

täcktes Kung!. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till sådan ändring i gällande lagstiftning

angående förlagsinteckning, att i de fall, då

rörelse, för hvars drifvande förlagsinteckning är beBih.

till Rihsd. 1‘rot. 1905. 7 Samt. do Höft. • 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

viljad, sålunda förflyttats, att inteckningen därigenom

blifvit kraftlös, förlagssknlden emot förlagstagaren genast

måtte vara till betalning förfallen.

Stockholm den 13 april 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Stockholm 1905. Kung!. Hofböktryckeriet. Iduns Tr.-A.-B.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1905:117 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående lagbestämmelser i syfte att bereda innehafvare af förlag sinteckning större trygghet mot förlust s. 3 i texten