Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 56

1905-04-10 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:56, Lagutskottets Utlåtande N:o 56

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

1

iiO Sfi»

Änk, till Riksd, kansli den 13 april 1906, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående förlag sminkning

i jordbniksinventarier.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en inom

Andra Kammaren af herrar V. L. Moll, A. Eenricson, E. G. II. Åkerlund

och W. Andersson i Bråborg väckt motion, n:o 125, af följande

lydelse:

»Jordbrukets kreditbekof är af två till sin natur väsentligen olika

slag: fastigJietskredit och förlag skr edil.

De behof, fastighetskrediten är afsedd att fylla, kräfva lång återbetalningstid.

Då beviljandet af dylik'' kredit ej anses lämpligen kunna

och böra förenas med vanlig bankverksamhet, har man i de flesta länder

upprättat särskilda fastighetskreditanstalter, sådana som Sveriges allmänna

hypoteksbank och hypoteksföreningarne.

Jordbrukets behof af förlagskredit sammanfaller till sin natur i hufvudsak

med handelns och industriens kreditbekof, men företer dock

väsentliga olikheter, beroende på de säregna förhållanden, under hvilka

jordbruket arbetar. I stort sedt torde förlag till jordbruket, för att till

fullo motsvara ändamålet, kräfva längre återbetalningstid än exempelvis

den kredit, köpmannen behöfver. Äfven jordbrukets behof af förlagsBih,

till likså. Brok 1005. 7 Sami 46 Höft. (N:o 56). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

kredit torde därför bäst tillgodoses af särskild! för detta ändamål inrättade

kreditanstalter.

Det moderna jordbruket antager dagligen en allt intensivare karaktär.

Men häraf följer med nödvändighet behof af ökadt rörelsekapital. Frågan

om vidtagande af åtgärder för ett bättre tillgodoseende af detta behof Slaf

gammalt datum, men väntar fortfarande på sin lösning.

Särskilda kreditanstalter för tillgodoseende af det svenska jordbrukets

behof af förlagskredit finnas icke. Anledningen härtill torde i väsentlig

mån vara att söka däri, att den svenska lagstiftningen icke medgifver

förlagsinteckuing i jordbruksinventarier. I följd häraf är den kreditbehöfvande

jordbrukaren beröfvad möjligheten att under betryggande

former använda sina inventarier såsom säkerhet. Denna brist är i hög

grad kännbar ej blott för mindre bemedlade jordägare, utan äfven och i all

synnerhet för arrendatorer. I saknad af utväg att använda förlagsinteckning

i inventarier såsom säkerhet för behöflig förlagskredit har jordbrukaren

ofta ingen annan utväg än att anlita borgen. Men den, som anlitar

borgen, får också tyvärr alltför ofta gifva borgen, och följden blir ett

utgrenadt borgenssystem med däraf följande olägenheter.

I betänkande, afgifvet den 23 september 1886 af därtill förordnade

kommitterade rörande frågan, huruvida genom förändrad lagstiftning lättad

utväg må kunna beredas idkare af jordbruksnäringen att anskaffa det för

näringens bedrifvande erforderliga förlagskapital, framlades förslag till lagstiftning

i nämnda syfte. Detta förslag gick i hufvudsak ut, dels på att

fastighetsinteckning skulle kunna medgifvas i sådan form, att inteckningen

omfattade jämväl inventarierna, dels på att medgifva förlagsinteckuing

i arrendators eller innehafvare af boställe eller fideikomiss inventarier.

I fråga om förlagsinteckningens användbarhet för jordbruksindustrien

yttrade 1881 års förlagsinteckningskommitté:

»Hvad först beträffar frågan om eu särskild lagstiftning för tillgodoseende

af jordbrukets behof af förlagskapital, lärer vid denna frågas besvarande

å ena sidan de själfägande jordbrukarnes, och å den andra de

icke själfägande eller arrendatorernas ställning böra särskild! undersökas,

då de förhållanden, som måste vara bestämmande för frågans lösning med

afseende å dessa båda klasser af jordbrukare, i flera delar äro skiljaktiga.

De förra eller jordägarne hafva nämligen i sin fasta egendom ett föremål,

hvars intecknande till hela sitt värde är åtminstone i ett hänseende eu

mera användbar form för kreditens anlitande än hypotiseringen af lösegendomen

kan vara. Ty fastighetspauten erbjuder just de förmåner,

s. 3 Kontrollera mot PDF

. Lagutskottets Utlåtande N:o 56. 3

hvilka, på sätt i det föregående är antydt, förmånsrätten i lösegendom i

följd af föremålets rörlighet och förytterlighet är ur stånd att lämna. I

följd häraf är också antagligt, att fastighetsägaren, innan något användande

af förlagsinteckning ifrågakommer, begagnat fastighetskrediten till

dess yttersta gräns, och att bereda honom tillfälle att därutöfver genom

erbjudande af förmånsrätt i den lösa egendomen inlåta sig i en skuldsättning,

hvilken dessutom i många fall måhända komme att användas

icke till egendomens förbättrande, utan för att tillfredsställa böjelsen för

kanske icke oundgängliga konsumtionsbehof, dem den personliga krediten

icke vidare förmådde tillgodose, sådant kan icke ens för jordägaren själf

medföra någon verklig fördel. I fråga om hvarje näring torde den ekonomiska

regel i allmänhet hafva sin giltighet, att för en rörelses fördelaktiga

bedrifvande fordras, att densamma åtminstone till någon del är grundad

på näringsidkarens egna tillgångar, och att en rörelse, i synnerhet af

större omfattning, som uteslutande eller nästan uteslutande bygges på

främmande medel, för dess idkare medför stor våda och sällan erbjuder

mera lofvande utsikt till framgång. Och att för jordägaren, om han skuldsatt

sig till ett belopp, motsvarande fulla värdet af hans fastighet, gränsen

för det fördelaktiga användandet af krediten i allmänhet blifvit uppnådd,

kanske öfverskriden, därom vittnar erfarenheten — — — — —--.

Hvad åter vidkommer brukarne af annans jord, så måste väl erkännas,

att, då de endast med högst få undantag kunna hafva någon inteckning

i fast egendom att erbjuda en långifvare, det för dem skulle vara

en verklig fördel, om i stället därför ett annat sätt att lämna säkerhet

för de lån, hvaraf de kunna vara i behof, blefve dem beredt. Äfven för

denna klass af jordbrukare synes dock förlagsinteckningens nytta kunna

sättas allvarligt i fråga. Otvifvelaktigt skulle nämligen förlagsinteckningsrättens

utsträckning till dem medföra eu väsentlig förminskning, om ej

ett tillintetgörande, af deras personliga kredit, och på goda grunder är

antagligt, att detta för dem skulle utgöra en olägenhet, större än den fördel

blefve, som i vissa fall vore med användandet af förlagsinteckning

förenad.»

Kommitténs antagande, »att fastighetsägaren, innan något användande

af förlagsinteckning ifrågakommer, begagnat fastighetskrediten till dess

yttersta gräns», torde med fullt fog kunna betecknas såsom oriktigt.

Funnes tillfälle att begagna förlagsinteckning, skulle säkerligen eu god

sådan komma till användning, innan låntagaren begagnade sig af en svag

fastighetsinteckning, liggande invid yttersta gränsen af fastighetens värde.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Uflätande N:o 56.

Gentemot ofvan citerade yttrande, »att för jordägaren, om lian skuldsatt

sig till ett belopp, motsvarande fulla värdet af hans fastighet, gränsen

för det fördelaktiga användandet af krediten i allmänhet blifvit uppnådd,

kanske öfverskriden», bör framhållas, att det för en på dylikt sätt situerad

jordägare skulle vara en afsevärd fördel, om han vore i tillfälle att såsom

säkerhet för behöflig förlagskredit utbyta eu svag fastighetsinteckning,

liggande invid randen af egendomens värde, mot en god förlagsinteckning

i inventarier. Förlagsinteckningens hufvudsaldiga betydelse skulle emellertid

icke ligga i möjligheten att ersätta eu svag fastighetsinteckning med

eu god förlagsinteckning, utan i möjligheten att ersätta borgen med förlagsinteckning.

Gentemot 1881 års kommittés yttrande, att förlagsinteckningsrättens

utsträckning till brukare af annans jord skulle medföra en väsentlig förminskning,

om ej ett tillintetgörande, af dessas personliga kredit, invände

1886 års kommitté:

»Emot medgifvande af realsäkerhet i icke traderad lösegendom har

alltid anmärkts, att därmed den personliga krediten skulle helt och hållet

tillintetgöras. För att halten af detta påstående må kunna bedömas, torde

det behöfva närmare granskas. Gen personliga krediten i och för sig är

väl ingenting annat än det förtroende, borgenären hyser till gäldenärena

personliga egenskaper, hans redbarhet och yrkesduglighet. Att en person,

som saknar alla tillgångar, kan tillvinna sig detta förtroende, är dess

bättre ingenting sällsynt, och en stor del af handelskrediten har i själfva

verket ingen annan grund. Att denna rent personliga kredit skulle lida

något afbräck genom förändrad lagstiftning angående realsäkerhet i lösegendom,

kan väl icke vara meningen. Men personalkrediten förekommer

icke allenast i sin ofvannämnda rena form, utan äfven såsom supplement

till det på gäldenärens förmögenhetsförhållanden grundade förtroendet,

och det är svårt, om ej omöjligt, att säga, hvilketdera momentet i

denna sammansättning i hvarje särskildt fall är det principala.

Den omständigheten, att jordbrukaren mera än andra yrkesidkarc

varit hänvisad till den personliga krediten, har emellertid bidragit att

ytterligare försvaga densamma, ty häraf har fostrats det borgenssystem,

som under form af ömsesidiga växelförbindelser på senare tiden i vidsträckt

mån uppträdt bland vår landtbefolkning. Ett sådant system af ömsesidig

ansvarighet emellan likställda och närboende yrkesidkare kan vara både

berättigadt och nyttigt, där det ej missbrukas, men sådnat det nu förekommer

i åtskilliga landsorter, medför det stora vådor. Att inskränka

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 56. 5

jordbrukarnes behof af den personliga kreditens anlitande är ett önskningsmål,

dit man för närvarande icke lärer kunna komma på annan väg

än genom beredande åt honom af kredit, grundad på realsäkerhet i hans

lösa egendom.»

Gentemot den framställda invändningen, att det skulle möta svårigheter

att belåna förlagsinteckningar i jordbruksinventarier, torde böra framhållas,

att om och när lagstiftningen väl en gång blifvit ändrad därhän,

att rätt att taga dylika förlagsinteckningar medgifves, då kommer det

säkerligen icke att dröja länge, förrän särskilda kreditanstalter, afsedda

till belåning af sådana inteckningar, uppstå.

Ehuru snart tjugu år förflutit, sedan 1886 års jordbruksförlagskreditkommitté

afgaf sitt betänkande, synes denna för det svenska jordbrukets

utveckling viktiga fråga fortfarande vara långt ifrån sin lösning.

Yi tillåta oss därför vördsamt hemställa, att Riksdagen ville besluta

att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t att

taga i förnyadt öfvervägande frågan om medgifvande af förlagsinteckning

i jordbruksinventarier samt att förelägga Riksdagen de förslag, hvartill

ett sådant öfvervägande kan gifva anledning.»

Till fromma för sjöfarten och industrien medgaf redan 1734 års lag

i 17 kap. 7 § handelsbalken bilbref och bodmerilån samt förlag till

bergsbruk och andra sådaua verk — rörande hvilka särskilda slag al

försträckning äldre stadganden förefunnos — förmånsrätt i förra fallet i

skepp och gods, i senare fallet uti det med förlaget tillverkade. Redan

därförut var likväl inteckning vanlig för förlag till bergsbruk och brukshandtering,

och i åtskilliga författningar stadgades sedermera om förlagsinteckning

för såväl dessa näringar som manufakturverk, fabriker m. in.

Jämte det härvid förmånsrättens tillgodonjutande gjordes beroende af inteckning,

blef ock förlagstagarens disposition öfver sin tillverkning strängt

begränsad genom omständliga och invecklade bestämmelser till förmån för

förlagsgifvaren, hvars rätt till och uti själfva egendomen utsträcktes

vida utöfver hvad med förmånsrätt i egentlig mening kan anses öfverensstämma.

Jämlikt några af de äldre författningar, medelst hvilka för-:

lagsinteckningsinstitntet sålunda utvecklades, uppkom genom förlagsinteckningen

en verklig sakrätt, ungefärligen motsvarande den, som inteckning

i fast egendom medför, uti det gods, hvari förlagsgifvaren erhöll

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

säkerhet, men denna ståndpunkt vidhölls ej i de yngre författningarna,

enligt h vil ka förlagsinteckningen icke erhöll karaktären af egentlig underpant,

om än denna benämning ofta för densamma blifvit använd.

Frågan om utsträckande af förlagsinteckningsinstitutet till jordbruksnäringen

har efter 1734 års lags trädande i kraft först upptagits

mot midten af 1800-talet. Då Kungl. Maj:t vid riksdagen 1847—48

framlade proposition med förslag till förordning om förlagsinteckning, däri

upptagits ytterligare vissa näringar, dock ej jordbruket, anmärktes inom

ständerna, hvilka afslogo propositionen, bland annat, att alla de undantagslagar,

som utgjorde stadgandena om förlag, snarare borde upphäfvas

än vinna ytterligare utsträckning, såvida man ej ville medgifva alla samhällsklasser

rätt att erhålla lån genom en likartad förpantning af lös

egendom, en rätt, hvars medgifvande man trodde snart skulle blifva af

förhållandena påkalladt. Med upptagande af denna tankegång föreslog

den äldre lagberedningen i sitt år 1850 afgifna förslag till handelsbalk

allmänt medgifvande af »underpant» i lös egendom. Tiden borde, enligt

beredningens mening, hunnit så långt, att denna rättighet måste äga rum

för alla eller för ingen. Bland de näringar, som dittills ej varit gynnade,

vore jordbruket; det behöfde ej heller lagstiftarens gunst för att trifvas,

men det behöfde —- lika med alla andra näringar och arbetsföretag —

rättvisa. Yore det nu rätt, att den, som drefve bergsbruk, fabrik, manufakturverk

eller annan sådan rörelse, finge bereda sig kredit genom underpant

af lös egendom, så måste det ock vara rätt, att eu jordbrukare

eller den, som delade hans yrke, fiuge på lika sätt förskaffa sig den

kredit, han tarfvade, för sin rörelse och sitt arbetsföretag. En sådan

kredit kunde visserligen missbrukas, men umbäras kunde den icke. Den

rättighet, beredningen sålunda under benämningen »underpant» ville införa

i vårt rättssystem, skulle så konstrueras, att underpanten grundades

på en skriftlig handling, upprättad under iakttagande af särskilda former.

Denna handling skulle inteeknas, och först därmed var rätten på grund

af densamma fullt vunnen. Det skulle emellertid alltid vara gäldenären

obetaget att fritt förfoga öfver det förskrifna. Fordringsägaren skulle

njuta sin rätt till godo endast för så vidt den. pantförskrifna egendomen

funnes kvar i pantgifvarens hand eller under annans besittning för hans

räkning, då fordringen i laga ordning skulle uttagas. Lagberedningens

sålunda framställda förslag upptogs vid 1859—60 års riksdag och blef

där antaget, men efter undergången granskning i högsta domstolen icke

af Kungl. Maj:t fastställdt. Högsta domstolen hade mot förslaget riktat

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N;o 56.

skarpa anmärkningar. Då genom den ifrågasatta underpanten icke förvärfvades

någon rätt till godset, i kvilkens hand detta än inånde finnas,

hade den sålunda uppkomna rätten icke den väsentliga karaktären af eu

sakrätt. Den blefve således ett konventionellt hypotek utan sakrätt, ett

begrepp, som vore stridande mot såväl rättsvetenskapens grundsatser som

flertalet lagstiftningar. Underpantsinstitutet syntes för öfrigt otvifvelaktigt

komma att framkalla lättsinniga och bedrägliga transaktioner och försvaga

gäldenärens kredit, utan att den realkredit, som därmed bjödes, kunde

antagas blifva af synnerlig betydelse, då det stode gäldenären öppet att

när som helst till annan afyttra godset, hvarmed pantsäkerheten upphörde.

Vid 1865—66 års riksdag beslöto ständerna en författning, i öfrigt närmast

liknande den af Kung!. Maj:t vid 1847—48 års riksdag föreslagna,

men enligt hvilken lagstiftningen angående förlagsinteekning skulle utsträckas

att gälla äfven jordbruket. Inom högsta domstolen anmärktes

emellertid mot förslaget bland annat, hurusom godkännandet af jordbrukarens

likställighet uti ifrågavarande afseende med industriidkaren ingalunda

skulle lända den kreditbehöfvande jordbrukaren, med undantag af

ett fåtal, till gagn, men väl genom den lätthet, hvarmed lagen kunde af

gäldenären missbrukas till svek emot sina fordringsägare, lända den personliga

krediten i allmänhet och således äfven jordbrukaren till stor

och länge kännbar skada. Ständernas förslag vann icke heller Kungl.

Maj:ts sanktion. Sedan frågan ånyo vid 1868 års riksdag varit föremål

för behandling, men då framställdt förslag i väsentliga delar af samma

innehåll som vid 1859—60 års riksdag fallit, kom densamma ånyo upp

1879, då ^Riksdagen i underdånig skrifvelse anhöll om revision af samtliga

gällande föreskrifter om förlag, därvid jämväl borde tagas i öfvervägande,

huruvida ej rätt till underpant i lös egendom kunde medgifvas alla näringar.

Den med anledning häraf af Kungl. Maj:t tillsatta kommitté afgaf den

6 augusti 1881 betänkande, däri kommittéen i fråga om förlagsinteckningens

användbarhet för jordbruksindustrien yttrade hvad motionärerna

därom i motionen återgifvit. Kommittéen framhöll emellertid härutöfver,

hurusom införandet af underpantssystemet inom jordbruksnäringen skulle

verka såsom ett starkt återhållande band på jordägarens personliga kredit,

och att det inom kort skulle blifva vanligt att vid låns beviljande åt

jordägare fordra förlagsinteekning såsom säkerhet, men att, då det väl

kunde väntas inträffa, att eu låntagare tillintetgjorde verkan af den säkerhet,

förlägsinteckningen antagits medföra, förtroendet till ifrågavarande

kreditsystem hos långifvarne skulle minskas, och detta menligt inverka

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 56,

äfven på de mera välbergade jordägarnes kredit, som stundom kunde be

höfva ett tillfälligt lån. Ett steg i den Tätta riktningen till underlättande

af arrendatorernas ställning både tagits, då man 1867 medgifvit jordägaren

den förmånsrätt, kandelsbalken i 17 kap. G § medförde för de

inventarier ro. m., ban åt arrendator^ för egendomens bruk lämnat, så

ock för ersättning därför. — Då vid 1882 års riksdag proposition i ämnet

framlades, anmärktes inom Riksdagen, att ej jordbruksnäringens kreditbehof

däri blifvit tillgodosedda. Sedan vederbörande departementschef

förklarat denna fråga höra särskild! utredas, blef nu gällande förordning

om förlagsinteckning vid 1883 års riksdag antagen. Frågan om förlagsinteckningsinstitutcts

utsträckande äfven till jordbruket stod således öppen,

och vid 1886 års riksdag väcktes motion med förslag till lagbestämmelser,

åsyftande jordbrukskreditens böjande. Då emellertid redan Kungl. Maj:t

uppdragit åt en kommitté att utreda, huruvida genom förändrad lagstiftning

lättad utväg kunde beredas idkarne af jordbruksnäringen att anskaffa

det för näringens bedrifvande erforderliga förlagskapital, äfvensom afgifva

de förslag till sådan lagstiftning, som kunde finnas af omständigheterna

påkallade, fann Riksdagen någon framställning i föreslaget syfte ej erfordras.

Berörda kommitté afgaf yttrande den 23 september 1886 med

förslag bland annat om att på visst sätt utsträcka förlagsinteckningsinstitutet

att gälla äfven jordbruksnäringen. Detta förslag blef inom högsta

domstolen föremål för en synnerligen skarp kritik. Och denna gällde

icke blott de närmare detaljformer, under kvilka man sålunda i lagstiftningsväg

önskade tillgodose jordbruksnäringens kreditbehof, utan äfven den

principiella grundstommen angående förlagsinteckningsinstitutets användbarhet

inom denna näring. Redan af det skälet, att det skulle blifva

långifvaren omöjligt att vaka öfver att det förskrifna gödsel icke förstördes,

vore den föreslagna säkerheten icke af efterstötfvansvärd betydelse. Härtill

komme, att låntagaren vore oförhindrad att genom försäljning eller eljest afyttra

det hypotiserade godset och såmedelst göra säkerheten däri för långifvaren

om intet. Den förmånsrätt i förlagstagarens inventarier m. in., ferlagsgifvaren

skulle äga, skulle alltid stå efter den i 17 kap. 6 § kandelsbalken stadgado,

och som de fordringar, hvilka med sistnämnda rätt utginge, ofta uppginge

till betydande belopp, vore jämväl på grund häraf förlagsgifvarens säkerhet

ringa. Då dessutom jordbruket icke i samma män som industrien

ägde förmåga att göra däri nedlagdt kapital räntebärande, vore det för

här förevarande fråga ingalunda afgörande, i hvilken mån kapitalet sökt

och vunnit insteg inom industrien på grund af de utvägar, förlagsinteck
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

ningsinstitutet därtill beredt. Slutligen skulle städse ifrågavarande kreditsystem

såsom innebärande ett obehörigt gynnande af en borgenär på de

andres bekostnad menligt inverka på jordbrukarens personliga kredit,

hvarjämte omyndigas och vissa allmänna kassors hos honom innestående

fordringar, hvilka utginge med sämre förmånsrätt än här ifrågavarande,

skulle till sin säkerhet betydligt försvagas vid ett allmänt anlitande af

jordbruksförlaget. Någon proposition i ämnet blef därför icke af Kungl.

Maj:t till Riksdagen aflåten. Vid 1S96 års riksdag väcktes emellertid

motion i ämnet med yrkande om sådan ändring i lagen om förlagsinteckning

och rätt till underpant i lösegendom, att äfven jordbruket därunder måtte inbegripas.

Efter lagutskottets med återgifvande af 1881 års kommittés

betänkligheter afstyrkande hemställan blef motionen af Riksdagen afslagen.

Ånyo har ifrågavarande ämne dragits under Riksdagens pröfning, f

det motionärerna ifrågasatt förlagsinteckningsinstitutets utsträckande till

jordbruksnäringen. Att utskottet icke skulle tveka att skänka ett förslag

sådant som det förevarande sitt understöd, därest med detsammas genomförande

någon verklig nytta för jordbruksnäringen vore att förvänta, vill

utskottet redan från början hafva uttalat. Men det är utskottets öfvertygelse,

att en lagstiftning i den riktning motionärerna anvisat skulle långt

ifrån att bereda jordbruket nytta snarare leda till dess skada.

Eörlagsinteckningens värde såsom säkerhet är icke särdeles stort och

ingalunda jämförligt med fastighetsinteckningens eller handpantens. I

olikhet med dessa båda sistnämnda upphör den därmed förenade säkerheten

vid det intecknades öfverlåtelse på ny ägare, och redan häraf är det

uppenbart, att, då gäldenären har den fria förfoganderätten öfver det hypotiserade,

borgenärens rätt lätt kan bringas om intet. Då innehafvare af

förlagsinteckning därjämte icke äger att utan vidare ur köpeskillingen för

det för annans fordran exekutivt försålda hypotiserade godset utfå sin fordran,

utan blott möjlighet att, då egendom, hvari han på grund af förlagsinteckningen

äger förmånsrätt, blifvit för annans fordran utmätt och

skälig anledning är att befara, att den öfriga egendom, hvari han äger

förmånsrätt, till gäldande af hans fordran otillräcklig är, få gäldenären

försatt i konkurs, inses, att den här beredda säkerheten icke är tillfredsställande.

Af dessa skäl har det ock blifvit vanligt att vid låns beviljande

emot förlagsinteckning såsom säkerhet fordra jämväl borgen.

Om sålunda i allmänhet förlagsinteckningen såsom säkerhet måste

anses skäligen svag, torde detta i alldeles särskild grad blifva händelsen

Bill. till Likså. Prof. 5905. 7 Sami. 46 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N;o 56.

i de fall, då densamma, såsom nu föreslagits, skulle förekomma inom jordbruksnäringen.

Såsom högsta domstolen i sitt öfver 1886 års kommittéförslag

afgifna yttrande framhöll, är jordbruket i här förevarande afseende

icke att jämställa med iodustrien, hvilken i högre grad än jordbruket

äger förmågan att göra däri nedlagdt kapital räntebärande. Då, såsom

ofvan nämnts, otta såsom säkerhet vid lån mot förlagsinteckning fordras

äfven borgen, torde följaktligen detta i äu högre grad blifva fallet

vid lån mot säkerhet af förlagsinteckning i jordbruksinventarier och dylikt.

Motionärernas förhoppning, att rätten att taga förlagsinteckning i

jordbruksinventarier skulle bidraga till att det inom jordbruket för närvarande

så allmänt förekommande borgenssystemet skulle inskränkas, torde

därför icke vara välgrundad.

Det har ock med rätta framhållits, hurusom en lagstiftning, hvilken

till jordbruksnäringen utsträckte förlagsinteckningsinstitutet, skulle kunna

leda till onödiga utgifter inom denna näring och därigenom undergräfva

dess bestånd. Med det sätt, hvarpå detta institut i vårt land är anordnadt,

torde ock blifva eu följd, att åtminstone i vissa fall detsamma af

låntagaren missbrukades till långifvarens skada, hvarför dess tillvaro skulle

menligt inverka på den personliga krediten.

Hvad särskild! beträffar ägarne af jordbruksfastigheter, torde det icke

vara lämpligt att genom skapande af ett kreditmedel sådant som det föreslagna

bereda desse tillfälle att skuldsätta sig utöfver den gräns, som fastighetskrediten

uppdrager. Här en jordägare nödgats anlita denna till

den yttersta gränsen, torde det icke vara med grunderna för en sund

ekonomi öfverensstämmande att gifva honom medel i handom att utöfver

siu personliga kredit än ytterligare skuldsätta sig. Dylikt skulle enligt

utskottets mening icke vara till verklig båtnad för jordbruket, utan snarare

bidraga till dess undergräfvande.

Angående arrendatorer af jord, skulle i utskottets tanke ifrågavarande

kreditmedel visserligen understundom vara fördelaktigt, men å andra

sidan kunde detsamma locka till företag, som icke vore sunda, därigenom

att en person i förlitande på den vinst, han af ett till synes godt arrende

kunde räkna att erhålla, utan några tillgångar endast med hjälp af detta

medel anskaffade för jordbrukets drift nödiga redskap och kreatur.

Det må ock här ytterligare framhållas, hurusom den förmånsrätt,

ifrågavarande förlagsinteckning skulle medföra, alltid skulle stå efter den

i 17 kap. 6 § kandelsbalken omförmälda. Då det vid arrendatorers inträffade

konkurser ofta visat sig omöjligt att utfå de med sistnämnda rätt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 56. 11

försedda fordringar, framgår det, hvilken ringa säkerhet förlagsinteckningen

ofta skulle medföra. När det vidare kan vara svårt, ibland omöjligt

att beräkna det belopp, hvarmed en husröteersättning vid upphörande af

ett arrende efter många år kan komma att utgå, kan det ock lätt inträffa,

att den förlagsinteckning, som vid meddelandet syntes erbjuda god säkerhet,

visar sig vara af intet värde, när därmed förenade fordran efter flera

år skall uttagas. .

Det synes utskottet, som om den naturliga vägen till beredande åt

hjälp åt kapitalfattiga arrendatorer af jord vore den, hvarpå lagstiftningen

redan i viss mån inslagit med förordningen af den 22 oktober 1867. Den

säkerhet, jordägaren efter denna författning erhållit, kan dock icke anses

fullt tillfredsställande, hvarför en utveckling af berörda stadganden icke

skulle vara utan nytta. Eu sådan har ock af lagberedningen i dess nyligen

afgifna förslag till lag om nyttjanderätt till fast egendom vidtagits,

i det beredningen föreslagit ett stadgande af följande lydelse: »Har jord
ägaren

lämnat kreatur eller redskap till fastighetens bruk, och är visst

värde satt å hvad sålunda lämnats, vare arrendator^ pliktig att underarrendetiden

städse å fastigheten hålla sådana lösören, motsvarande för

hvartdera slaget i värde hvad han mottagit. De lösören skola utan särskilt

förbehåll tillhöra jordägaren, ändå att andra sättas i stället för dem,

som blifvit lämnade.»

Med stöd af det sålunda anförda hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke må till någon Eiksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 april 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Reservationer:

af lieir Zettevst'') and mot vissa delar af utskottets motivering j

af herr A. Olsson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen

af herr Lindhagen mot utskottets motivering.

Herr Segerdahl har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

ärendets slutliga behandling inom utskottet.

Stockho]m; tryckt hos P. Palmqnists Aktiebolag, 1905.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.