Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder.

1905-02-07 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:6, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

1

:V:« tf.

Ank. till Riksd. kansli den 7 februari 1905, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder.

Genom proposition, n:o 19, af den 20 januari 1905, hvilken af

båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, under

åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om oäkta barns arfsrätt efter moder och möderne fr änder.

Med upphäfvande af förordningen den 14 april 1866 om arfsrätt

för oäkta barn samt med ändring af hvad 8 kap. 7 § ärfdabalken innehåller

mot denna lag stridande, förordnas som följer:

Oäkta barn tage lika med äkta barn arf efter moder och mödernefränder;

och njute förty ej särskild rätt till underhåll ur moderns kvarlåtenskap.

Har någon efter ty nu är stadgadt rätt till arf och vet man ej, att

han är den dödas skyldeman; anmäler sig ej arfvingen inom natt och år,

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 7 Samt. 5 Käft. (N:o 6.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

från det arfvet föll, hos den som i boet sitter eller hos rätten eller

domaren, hafve förlorat sin talan. 1 öfrig! galle hvad om förlust af rätt

till arf i ärfdabalken stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1906.

Såsom af det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll för den

14 oktober 1904 inhämtas, är ifrågavarande proposition föranledd af

Riksdagens skrifvelse till Konungen den 18 mars 1903, hvari Riksdagen

anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta

barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt under moderns äktenskap

eller i förbudua led, berättigas att lika med äkta barn taga arf

efter moder och mödernefränder.

I det utlåtande, lagutskottet vid 1903 års riksdag afgaf i anledning

af den motion, hvilken ledde till ofvan omnämnda skrifvelse till Kungl.

Maj:t, åberopade utskottet det yttrande, 1900 års lagutskott i ämnet

afgifvit, hvari anfördes bl. a. följande:

»Den lagstiftning i ämnet, som fick sitt uttryck i kungl. förordningeu

den 14 april 1866, kunde icke tillfredsställa dem, som önskade

en mera principiell och vidtgående förändring af 1734 års lags bestämmelser

på detta område, och jämväl många bland dem, som ansett den

svenska rättens principiella ståndpunkt i frågan böra bibehållas, hafva

funnit den utvidgning af de oäkta barnens arfsrätt, som berörda förordning

i förhållande till förut gällande lag innebär, icke tillfyllestgörande.

De reformförslag, som gång efter annan förelegat, hafva dock

icke föranledt till någon annan påföljd än en af Kung]. Maj:t på föranledande

af skrifvelse från Riksdagen genom cirkulär den 5 juni 1885

meddelad förklaring i visst afseende af omförmälda kungl. förordning.

Redan det förhållandet, att frågan, ehuru ständigt undanskjuten,

likväl ständigt åter bragts å bane, samt att de i ärendet väckta förslag

städse, särskild! i Andra Kammaren, vunnit kraftig tillslutning, torde

emellertid böra erkännas innebära en antydan därom, att den gällande

lagstiftningen, ehuru grundad på nedärfd rättsåskådning, icke numera

uppbäres af folkmedvetandet, och har det synts utskottet, som om häri

läge en kraftig maning att taga under synnerligen allvarligt öfvervägande,

huruvida den för de oäkta barnen stadgade undantagsställning i arfsafseende

kan anses böra fortfarande bibehållas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

B

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

Vid pröfning af frågan liar utskottet, som tillåter sig att i hufvudsak

återgifva hvad föregående Riksdagars lagutskott, då de haft att afgifva

förberedande utlåtanden öfver motioner i ämnet, vid skilda tillfällen

uttalat, trott sig finna, att motståndet mot att medgifva oäkta barn utsträckt

arfsrätt till väsentlig del grundats därpå, att arfsrätt, såsom varande

eu familjerätt, ansetts icke böra förekomma annat än mellan sådana

personer, hvilka på grund af födsel i lagligt äktenskap äro medlemmar

af den familj, inom hvilken arfvet faller. Oafsedt att uppfattningen om

arfsrättens härledning ur familjebegreppet numera torde vara långt ifrån

obestridd, vill lagutskottet erinra om, att redan 1734 års lag, som i

detta afseende otvifvelaktigt stod på angifna äldre ståndpunkt, medgifvit

högst väsentliga undantag från principen, att endast lagligt äktenskap

skulle gifva laglig arfsrätt. I 8 kap. 1 § ärfdabalken stadgas nämligen,

att, om man aflar barn i lönskaläge och sedan tillsäger kvinnan äktenskap,

men endera dör, förrän vigsel åkommer, barnet får taga arf såsom

barn af laggift säng, och 6 § af samma kap. innehåller, att, om kvinna

våldtages och blir däraf hafvande och föder barn, det barn skall njuta

samma rätt som annat äkta barn. Uppenbart är, att man genom dessa

stadganden frångått principen om lagligt äktenskap såsom den enda

grunden för laglig arfsrätt. Lika ohållbar visar sig berörda grundsats

därutinnan, att enligt stadgandet i 8 kap. 8 § ärfdabalken oäkta barns

efterlämnade egendom går i arf till föräldrarna.

Eu annan grund till motståndet mot ifrågavarande reformsträfvanden

är att finna i farhågan för att ett stadgande, hvarigenom de oäkta födda

i familjerättsligt afseende erhölle mera likställighet med äkta barn, skulle

inverka störande på sedernas helgd och till oberäknelig fara för samfundslifvet

i dess helhet bidraga till familjebandens förslappande. Men

— såsom 1892 års lagutskott med åberopande af en författare i ämnet

anfört — man kan fråga, hvarifrån den människokännedom är hämtad, som

tror, att lättsinne och utsväfningar förekommas genom medvetandet, att

frukten däraf går förlustig äkta barns rätt, och man kan med allt skäl

anmärka, att den allmänna sedligheten skulle genom ett motsatt, till återhållsamhet

manande system snarare befästas än försvagas, samt att äktenskapets

helgd och familjelifvets renhet bäst vårdas därigenom, att handlingar,

som strida mot sedlighetens lag, icke företagas. De inre sedliga

banden torde böra erkännas såsom utgörande familjens enda verkliga

fasta sammanhållning. Af de mångfaldiga yttre skrankor, med hvilka

familjen i äldre tider omgärdades, hafva de flesta, såsom föråldrade och

icke motsvarande den stigande kulturens kraf, längesedan försvunnit,

och utskottet är förvissadt, att familjebandets styrka icke skulle äfventyras

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

därigenom, att lagstiftningen jämväl i förevarande hänseende öfverginge

till en ståndpunkt, som mera öfverensstämde med nyare tiders åskådning.

Man har vidare mot arfsrätt för oäkta barn åberopat den skandal

inom familjen, densamma skulle kunna medföra, särskildt genom rättegångar,

anställda för rättighetens utkräfvande. Men utom det, att rättvisan

väl icke bör offras för eu genom dess tillämpning möjlig skandal,

torde förtjäna erinras, att skandalen ligger i själ tv a det begångna felet

och icke i de anspråk, som häraf kunna uppstå. Dessutom finnes redan

nu enligt lagen samma tillfälle till skandal, då oäkta barn har rättighet

att af föräldrarna njuta bidrag till föda och uppfostran.

Det har vidare påståtts, att, liksom grunden till vår nu gällande lagstiftning

i ämnet lades under kristendomens äldre tider i vårt land, en

utsträckning af oäkta barns arfsrätt fortfarande vore från kristna kyrkans

ståndpunkt förkastlig. Men det är af vikt att ihågkomma, hurusom

på den tid, då kyrkan genomdref, att i princip endast de barn, hvilka

blifvit födda i ett enligt kyrkans regler ingånget äktenskap, skulle åtnjuta

arfsrätt, kyrkan såsom allmän uppfattning häfdade, att alla band,

som icke af kyrkan helgats, borde inför lagen anses ogiltiga, och icke

ens naturliga eller medborgerliga rättigheter kunna genom dem grundläggas.

Man sökte sålunda och lyckades äfven utbreda den åsikt, att

rättigheten för oäkta födde att taga arf vore erkännande af en osedlig

princip, därmed förblandande den felande med den oskyldige. För eu

sant kristlig uppfattning torde det böra anses i hög grad tilltalande

att upphäfva ett stadgande, på grund af hvilket barn oförskyldt straffas

för felsteg, som ligga föräldrarna till last.

Slutligen har man anfört, att den befintliga testamentsrätten skulle

göra en sådan lagändring som den ifrågasatta öfverflödig. Häremot

torde dock med fog kunna invändas, att här just är fråga om dispositionen

af en afliden persons bo, för den händelse att han icke upprättat

testamente. Med samma skäl skulle man då kunna förklara all arfsordning

öfverflödig. Dessutom lär man ej böra förbise de hinder, som

ofta kunna uppstå emot testamentsrättens utöfning, t. ex. genom oförmodade

dödsfall, för kvinnan kanske just under själfva förlossningen.

Af hvad ofvan blifvit anfördt torde framgå, att utskottet i likhet

med motionären anser nu gällande arfslagstidning böra undergå förändring

för att i större utsträckning bereda oäkta barn arfsrätt. Utskottet har

icke förbisett, att af de skäl, på hvilka utskottet grundar denna sin

uppfattning, skulle kunna dragas den slutsats, att de oäkta barnen borde

i arfsafseende fullkomligt likställas med de äkta och sålunda tillerkännas

arfsrätt ej mindre efter moder och mödernefränder än äfven efter fader

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

5

och fädernefrände!-. Det lär dock med fog kunna påstås, att det nära

personliga förhållande, hvari det oäkta barnet i regel står företrädesvis

till modern, gör rättvisan däraf, att barnet förklaras arfsberättigadt, vida

mera otvifvelaktig, då det gäller modern än i fråga om fadern, och

dessutom torde med hänsyn till den svårighet, som i de flesta fall äger

rum i afseende å bevisningen om faderskap, en lagstiftning, hvarigenom

oäkta barn skulle tillerkännas arfsrätt jämväl efter fader och fädernefränder,

möta särskilda betänkligheter. Något förslag därom föreligger

i allt fall icke för närvarande.

I likhet med motionären är utskottet af den mening, att arfsrätt

bör tillerkännas oäkta barn ej blott efter modern, utan äfven efter mödernefränder.

Billigheten af eu sådan utsträckning framträder starkare,

ju närmare släktskapen är, och torde, särskildt då det är fråga om arf

syskon emellan, icke gärna kunna ställas i tvifvel, men äfven i fjärmare

led synes densamma hafva god grund för sig.

Beträffande omfånget af oäkta barns arfsrätt är utskottet jämväl

ense med motionären och anser följaktligen, att oäkta född, som har

rätt till arf, bör i afseende å fördelningen af kvarlåtenskapen vara likställd

med det äkta barnet.

Vidkommande ytterligare motionärens förslag, att det oäkta barn,

som framställer anspråk på arf, måtte för styrkande af sin härkomst äga

använda hvarje eljest tillåten bevisning, finner utskottet detsamma synnerligen

behjärtansvärdt. Det nu gällande villkoret, att moder skall

hafva låtit i kyrkboken anteckna barnet såsom sitt, är, såsom propositionen

vid 1865—1866 årens riksdag angifver, grundad! på den i samband med

arfsrättens uppfattande såsom en familjerätt stående åskådningen, att

arfsrätt för oäkta barn, i den mån sådan medgåfves, åtminstone företrädesvis

skulle hvila på presumtionen om moderns befintliga men ej

tillkännagifna yttersta vilja och således vore hvad man kallat eu förklädd

testamentsrätt. Till sin principiella innebörd af tvifvelaktig riktighet

har stadgandet i tillämpningen visat sig vålla allehanda svårigheter

och framträder såsom obilligt särskild! i det fall, att moder icke ägt

tillfälle att låta verkställa någon anteckning i kyrkboken, såsom då hon

dött under barnsbörden. Enligt lagutskottets förmenande finnes ingen

anledning, hvarför annan bevisning, genom hvilken barnets härkomst

göres otvifvelaktig, skall frånkännas vitsord. Särskilda regler torde

emellertid måhända böra gifvas för en dylik maternitetsbevisning och

möjligen äfven viss tid stadgas, inom hvilken arfsanspråk må af oäkta

barn framställas för att komma under beaktande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 6,

Af intresse för frågans bedömande synes det vara att erfara, hurusom

i våra grannländer Norge och Danmark oäkta barn likasom äkta

barn ärfva moder och mödernefränder. De flesta europeiska länder

tillägga, om ock med vissa begränsningar, oäkta barn arfrätt efter moder.

Slutligen må nämnas, att äldre lagberedningen i sitt förslag till ärfdabalk

ville tillägga oäkta barn, som ej aflats under moderns äktenskap

eller i förbudna led, obegränsad arfsrätt efter moder eller hennes skyldeman.

»

Under den debatt, hvilken i kamrarna vid 1903 års riksdag föregick

skrifvelsebesluiet, framhöllo åtskilliga talare med eftertryck det

behjärtansvärda och af rättfärdighetens kraf påbjudna i den ifrågasatta

lagändringen, och det visade sig därvid, att frågan damera jämväl i

Första Kammaren, hvilken förut ställt sig mera afvisande, omfattades

med lifligt intresse. Så yttrade en talare bland annat:

»1734 års lag är nog så till vida klar, att den såsom regel stadgar:

äkta barn äro de enda, som hafva arfsrätt. — Men hvad gör lagen därjämte?

Den säger för det första, att en del förhållanden, som i själfva

verket alls icke äro sedliga förhållanden, icke äro äktenskap, dock skola

betraktas och rätteligen behandlas såsom äktenskap. Jag syftar på dessa

för herrarna bekanta så kallade »ofullkomnade äktenskap», som utgöra

eu singularitet för svensk rätt, som icke annorstädes hafva någon motsvarighet.

Det är lägersmål med fästekvinna, häfdande under äktenskapslöfte,

kyrkotagning såsom fästekvinna efter barnsbörden in. m.

Detta är allt äktenskap! Ja, sedan man gjort detta till äktenskap, är

det ju lätt att få barnen till äkta arfsberättigade barn. Men ytterligare

gör lagen undantag, såsom herrarna erinra sig, i 8 kap., ärfdabalken:

»aflat- man barn i lönskaläge och tager sedan kvinnan till äkta, eller

henne äktenskap tillsäger, men endera dör, förrän vigsel åkommer; då

tage barnet arf som barn af laggift sång». Och likaså erinra sig herrarna

nog, att barn efter våldtäkt hafva äkta barns rätt. Icke står detta

i samklang med den principiella ståndpunkt, från hvilken lagen utgår.

Hvad visar nu detta? Det visar, att lagen själt aldrig trött på sin

egen regel: att arfsrätt finns blott för äkta barn —- att den aldrig trott

sig om att upprätthålla denna regel. Den var medveten om att regeln

icke var riktig, den gjorde modifikationer, men såsom regel fick den

gälla. Och sedan regeln i detta skick var gifven, kunde lagen säga

om de oäkta barnen, att de hafva ej annat att få af fader och moder

än »nödtorftig föda och uppfostran, till dess de sig själfva nära kunna».

Slutligen vänder man upp och ned på all konsekvens och rättvisa, så

vidt jag kan förstå, då det säges: »Dör det barn, som i lönskaläge födt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

7

är, och lämnar arf efter sig, gånge därmed som om annat arf». D. v. s.

föräldrarne, som barnen själfva icke kunna ärfva, de taga arf efter

barnen; släktingar uppåt å fäderne- och mödernesidan de taga arf efter

barnet, fastän barnet icke äger rätt att ärfva dem. Det kanske förtjänar

nämnas, att denna sats väckte motstånd redan när lagen föredrogs

vid 1731 års riksdag. Det gjordes då den anmärkningen: »Emedan föräldrarne

äro de, som synda, och i följd däraf förverka sin rätt till arf,

men ej det oskyldiga barnet, så tyckas föräldrarna så mycket mindre

böra ärfva sådana barn, som barnen efter denna lagen intet få ärfva

föräldrarna.» Anmärkningen afvisades, anomalien fick stå kvar och kvarstår

ännu i dag efter 170 år. I Finland är den borta.

Jag beundrar för min del 1734 års lag, men jag måste säga: detta

stycke af 1734 års lag är måhända det, som minst afpräglar en klar

och konsekvent rättsåskådning.

* Eu sådan rättsåskådning är icke hållbar, ett sundt rättstillstånd

kan ej byggas på en så ihålig och själfmotsägande grund. Erfarenheten

har ådagalagt det.»

Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag har emellertid, såsom synes,

icke begränsat sig till de önskemål, riksdagsskrifvelsen af den 18 mars

1903 närmast framställde. Å ena sidan hafva nämligen oäkta barn,

aflade under moderns äktenskap eller i förbudna led, likställts med

öfriga oäkta barn, å andra sidan har för nu ifrågavarande arfsrätt blifva

mförd en särskild preskriptionstid af natt och år från det arfvet

föll, inom hvilken okänd oäkta arfvinge har att anmäla sig hos den,

som i boet sitter, eller hos rätten eller domaren vid äfventyr att eljest

hafva förlorat sin talan.

Såsom skäl för förstnämnda utvidgning anför statsrådet och chefen

för justitiedepartementet vid föredragning inför Konungen den 14 sistlidne

oktober, att det icke syntes honom konsekvent att från arfsrätt

efter moder och mödernefränder utesluta barn, som vore aflade under

moderns äktenskap eller i förbudna led. Hvarken i det ena eller andra

fallet borde barnet lida för föräldrarnas felsteg. — Utskottet delar denna

uppfattning.

Det andra tillägget angående särskild preskriptionstid för ifrågavarande

rätt till arf har föranledts af en erinran vid förslagets granskning

i högsta domstolen. Det ursprungligen utarbetade förslaget upptog

icke någon sådan bestämmelse. I 15 kapitlet ärfdabalken uppställer

lagen vissa tider, inom hvilka arfvinge skall anmäla sig för att

komma i åtnjutande af arf. Försummas dessa lider, förloras rätten till

arf, därest ej laga förfall visas. Det kungl. förslaget uppställer nu ut
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

tryckligen för okänd arfvinge af oäkta börd en preskriptionstid af natt

och år, från det arfvet föll, inom hvilken sådan arfvinge skall anmäla sig,

men medgifver honom icke att bevara sin arfsrätt genom att styrka

laga förfall.

Den olikhet, som på detta sätt uppstår emellan äkta och oäkta

arfvinge i nu ifrågavarande afseende, synes utskottet hafva skäl för sig.

Man bör nämligen icke förbise, att de oäkta barnens ställning, alla lagbestämmelser

till trots, dock i många fall blifver en annan än de äkta barnens.

Särskildt den notorietet, hvaraf de senares släktskap är i åtnjutande,

kommer ofta att saknas i fråga om de förra. Rättssäkerheten

kräfver därför särskilda anordningar för att man inom en relativt kort tid

må kunna afgöra, huruvida delaktighet i ett sterbhus’ tillgångar tillkommer

någon på grund af oäkta skyldskap. Detta är så mycket

mera påtagligt, när man äger lagbestämmelser, sådana som de i kungl.

brefvet den 17 oktober 1778, hvilka afse att hålla hemligt, hvem*som

är moder till ett oäkta barn. Man torde haft anledning vänta, att Kungl.

Maj:t i samband med förevarande lagförslag fogat anstalt om ändring i

nämnda lagstadgande.

Under åberopande af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer

utskottet,

att det i propositionen innefattade lagförslag må

af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 7 februari 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

af herrar G. Andersson, Hedenstierna och Ridderbjelke, hvilka förmält

sig anse, att orden »och mödernefränder» bort ur lagförslaget uteslutas;

af herr Lindhagen mot vissa delar af utskottets motivering.

Grefve Lewenhaupt har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM; P. A. NYMANS KFTERTR. TRYCKERI, 1905.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1905:10 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och möderne fränder. a1 i texten