Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 62

1905-04-28 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:62, Lagutskottets Utlåtande N:o 62

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

1

N:o 62.

Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1905, kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning af väckta motioner om revision af fattigvårdslagstiftningen

m. m.

Till förberedande behandling bär lagutskottet fått mottaga särskilda

inom Andra Kammaren, under n:o 70 af herr J. E. A. Ohlsson i Halmstad,

under n:o 71 af herr D. Holmgren och under n:o 131 af herr

A. Ekman väckta motioner angående fattigvårdslagstiftningen.

Motionen n:o 70 är så lydande:

»Sedan en tjuguårig erfarenhet uppvisat svagheterna i 1871 års

fattigvårdsförorclnings affattning och tillämpning med afseende på vården

af fattighjonen, började inom Riksdagen motionsvis arbetet på dessa

bristers afhjälpande och har sedan dess med korta mellanrum pågått,

ehuru hittills, beklagligt nog, med nedslående resultat.

Vid senaste riksdagen väcktes inom Andra Kammaren fyra motioner

i hithörande ärende och afslogos lika många. Undertecknad hade tagit

sig friheten att i motion n:o 7 ännu eu gång framhålla som ett synnerligen

upprörande missbruk den s. k. bortauktioneringen af fattighjon

till den minstbjudande och att föreslå en effektiv kontroll från statens

sida öfver den kommunala fattigvården. Liksom föregående ensartade

motioner — 1891 Andra Kammaren 105 om förbud mot bortauktionering

af fattighjon och 1893 Andra Kammaren 95 och 106 om tillsättning af

Bill. till Riksd. Prat. 1905. 7 Sami. 51 Håft. (N:o 62.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

fattigvårdsinspektörer — blef den emellertid af lagutskottet afstyrkt och

af Riksdagen afslagen. Då jag håller före, att motionen afsåg en god

sak, hvars rättfärdighetskraf i längden icke låta sig afvisas, och då i

den svenska pressen en kraftig opinion för densamma gifvit sig till

känna, vill jag ännu en gång blifva ett om ock svagt redskap för befordrandet

af en reform, som mänsklighetskänsla och anständighetskänsla

lika kraftigt påkalla.

För att nu till att börja med hålla mig till bortauktioneringen,

tror jag mig i mitt anförande till Ändra Kammarens protokoll II. 30,

46, hafva ådagalagt gentemot dem, som påstå, att en dylik form för

försäljning åtminstone af äldre fattighjon icke numera förekommer, att

om också saken i nu senast nämnda afseende icke äger någon större

utbredning-, den likväl existerar. Här upprepar jag till stöd för min

uppfattning endast de officiella uttalanden, som återfinnas i lagutskottets

utlåtande n:o 32 vid 1904 års riksdag: »—--Men då enligt kom
mitténs

mening det hufvudsaklig ast vore barn, som utackorderades på

offentlig auktion, samt auktionsförfarandet äfven förnämligast i detta afseende

väckt anstöt, ansåg sig kommittén, hvars uppdrag för öfrigt endast

gällde barn, böra inskränka sitt förslag till förbud allenast mot auktioner

för sistberörda ändamål)) samt »vissa af nämnda myndigheter (Konungens

befallningshafvande och kammarrätten) hafva emellertid uttalat den mening,

att det föreslagna stadgandet bör afse alla fattighjon, ej blott barm'').

Men här finnas ännu flera missförhållanden inom fattigvården,

som kräfva rättelse. Då det i § 9 mom. 1 af gällande fattigvårdsförordning

heter: »På hvarje fattig vårdssamhälle ankommer att i öfverensstämmelse

med denna förordning ordna sin fattigvård på sätt efter

ortens särskilda förhållanden lämpligast finnes», kan väl ej detta innebära

en sanktion på rote- eller sockengången — enligt statistiska centralbyråns

redogörelse för 1902 förekommer sådan ännu i några län med

ett hjoneantal af 361 personer —; icke heller på frånvaron af hvarje slags

fattigvårdsanstalt, såsom fallet är i 428 kommuner, d. v. s. 17 procent af

landets fattigvårdssamhällen; icke heller på bristande tillsyn och vanvård

eller alltför knappt årsunderhåll eller bristfälliga bostäder eller

sammanförande under samma tak och i samma rum af vansinniga,

idioter, med vedervärdiga sjukdomar behäftade, män, kvinnor och barn.

Bland den stora mängden af exempel på ofvan uppräknade missförhållanden

tillåter jag mig anföra några såsom särskildt belysande,

hvarvid dock må framhållas, att rörande vården af sinnessjuka och

sinnesslöa medicinalstyrelsen den 8 december 1902 i enlighet med kung!,

brefvet den 14 juni 1901 afgifvit berättelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

»Sinnesslöe 0. M. vistas i en usel fattigstuga, med fader och 5

syskon. Höggradigt osnygg, störande och förstörande, bits, rifs och

slåss. Ofta instängd i eu afbalkning (1,2 0 x 2). Får föda endast

genom grannars barmhärtighet.» (Medicinalstyrelsens berättelse.)

»Ett ruskigt näste måste fattigstugan vid Tärna kyrka vara, efter

hvad Salatidningen O. Y. meddelar. Sedan några år tillbaka äro bland

andra där inhysta kvinnliga fattighjon, som mottaga besök af luffare

och misstänkta individer, då där lefves ett lif af uslaste slag och som

föranledt ortens polismyndighet att anhålla samt för lösdrifveri varna

flere af dess tillfälliga gäster. Det sorgligaste är, att minderåriga barn

finnas i fattigstugan, hvilka måste åse eländet samt få uppväxa i en

atmosfär af otuktigt lefverne, fylleri och slagsmål (Smål. Alleh. 11. 1. 05).

»För vanvård af sinnessjuk har förste provinsialläkaren i Kronobergs

län anmält Hjortsberga fattigvård sstyrelse. Förklaring infordrades

af länsstyrelsen, men afläts först sedan vite af 50 kronor verkat. Angifvelsen

bestreds, men ortens kronolänsman intygar, att det rum,

som upplåtits åt den sinnessjuke, hans gamle fader och sjuke broder,

är obeboeligt vintertiden och sängkläderna af uslaste beskaffenhet»

(Halland).

Om en annan fattigvård säges i medicinalstyrelsens ofvan omnämnda

berättelse: »Föda, tillsyn, vård och ans ytterst otillfredsställande;

dålig tillsyn och kontroll; obeskriflig! uselt och osnyggt; i hygieniskt

hänseende i yttersta grad vanlottad. Vården handhafves närmast af

en snuskig och oordentlig kvinna, som enligt egen uppgift plägar tukta

de sinnessjuka, om dessa ej »uppföra sig väl». Dryckenskap och annan

lastbarhet bland de öfriga understödstagarne är sannolik.»

Om en annan fattigvård säges i samma berättelse: »Fattiggården

står mycket lågt i afseende på ordning och tillsyn; snuskigt och

eländigt» och om behandlingssättet i en dylik af sinnesslöe S. A. K.:

»Nattetid i oeldad cell i källaren, invid likboden.»

I Stockholmstidningen läses den 7 januari 1904 följande under

rubrik Ännu en sorglig fattighusinteriör: »En 10-årig gosse, Johan

Forslund, moder- och faderlös, har ett par år varit intagen på Njurunda

fattiggård. På grund af hård behandling har han emellertid två gånger

rymt från fattiggården och nu senast har han i flera veckor irrat omkring

ute vid Éssvik, där barmhärtiga människor ge honom inåt.

Om nätterna söker han sig skydd i uthus och arbetslokaler i

och omkring Essviks fabriker m. fl. platser. Det stackars barnet, som

är i saknad af skor och endast nödtorftigt skyles af tunna trasor, löper

naturligtvis fara att nu, då kallare väderlek inträder, gå under af köld

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

och umbäranden. Huru länge skola myndigheterna därute låta det gå

på sådant sätt, frågar en meddelare till N. S.»

rtEn af mig känd, trovärdig person skrifver: »Vid mitt besök å

Lunds lasaretts medicinska afdelning den 28 sistlidne september utbärs

därifrån liket efter en dagen förut därstädes intagen gammal kvinna

från landet, hvilken af fruktan att Ulfva intagen på fattiggården intagit

gift för att i stället förkorta lifvet.»

Ur min egen erfarenhet hämtar jag följande skildring af en

»människoboning». I eu stuga uppe i en af Hallands gränssocknar

mot Västergötland bor en gammal gubbe fullkomligt ensam. Han har

enligt uppgift förut af kommunen uppburit 2 kronor i månaden och

uppbär nu 5 kronor för samma tid. Stugan äges af kommunen. Den

saknar helt och hållet taktäckning. Då den i detta skick är obeboelig,

har gubben själf inom densamma af stockar uppfört eu låda af ungefär

5 fots höjd, hvars öfverdel uppbäres af några invändigt ställda stolpar,

hvars golf är af jord och i hvars dunkel från den öppna dörren tomheten

talar sitt tysta språk.

Och så till sist ännu ett exempel på »nödtorftig» fattigvård, meddeladt

i O. H. T. den 12 november 1904 efter en uppgift i Barometern:

»Jag var nyligen på eu stämma i orten, och bland de ärenden, som

där handlades, var en fattigvårdsangelägenhet, som tilldrog sig min

särskilda uppmärksamhet. En 60—70-årig kvinna, utan något som

helst stöd eller skydd, hade af fattigvårdsstyrelsen blifvit tilldelad ett

anslag af — 12 kronor pr år. Hon hade förut haft 24 kronor, men

på anförda skäl hade man bestämt understödet till 12 kronor. Kvinnan

var närvarande och framställde begäran om förhöjning, hvilket ju ej

var underligt. Efter många om och men togs ärendet ändtligen upp

till behandling och efter en stunds ljudligt resonemang fick den med

hopknäppta händer inför stämman stående kvinnan sitt understöd höj dt

till 18 kronor.»

Orsaken till här framhållna och helt säkert ännu flere missförhållanden

inom fattigvårdens område är att söka delvis i fattigvårdsförordningens

affattning och ofullständighet, men icke minst i saknaden af

all effektiv kontroll däröfver, att icke fattigvårdsförordningens bestämmelser

åsidosättas eller vantolkas.

Den kontroll, som redan finnes, är dels olämplig och dels otillräcklig.

Den förra egenskapen kan med skäl tilläggas fattigvårdsstyrelsen,

då denna institution har att kontrollera sina egna åtgärder.

Otillräcklig är såväl prästerskapets, enkannerligen kyrkoherdarnes, som

ock Konungens befallningshafvandes tillsyn. Hvad den förra vid
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

kommer, liar den sin svaghet i prästens ställning till sina församlingsbor.

Visserligen säger 1686 års kyrkolag, att »Kyrkoherden skall tillse,

att de husarme och tiggare i hans socken ej lämnas oförsörjde», men

prästerskapets i det hela taget svaga ställning gent emot den besuttna

befolkningen gör nog, såsom ock ett bref af prästerlig hand intygar,

att prästen icke alltid härutinnan anser sig kunna väl motsvara de

anspråk, man skulle kunna ha rätt att ställa på honom. Om också

helt säkert mången prästman gör hvad han under dylika förhållanden

förmår och känner med de fattige, saknas nog icke heller exempel på,

att kyrkoherden varit den »skarpaste» kommunalmannen.

Den kontroll åter, som enligt § 28 af instruktion för landshöfdingarne

den 10 november 1855 tillkommer Konungens befallningshafvande,

måste bli ofullständig därför, att Konungens befallningshafvande

i allmänhet ingriper först efter anmälan, hvarigenom kontrollen blir

rent lokal och tillfällig. Detta förhållande åter har sin grund däri, att

Konungens befallningshafvande ej äger några organ för ständig tillsyn

öfver fattigvårdsförordningens tillämpning i de olika kommunerna, i det

att dess underordnade ha helt andra hufvuduppgifter, som taga deras

tid, kraft och intresse i anspråk. Men, säger någon, hvarför ingå då

icke flere anmälningar till Konungens befallningshafvande? Vittnar ej

detta om att det icke är så illa beställd!? Att utomstående personer

skulle göra en dylik anmälan, är af rent personliga skäl i allmänhet

icke att vänta. Men fattighjonen själfva då? En och annan mera tilltagsen

individ tar nog steget, men i det stora hela är en dylik uppmaning

till de fattige att klaga sig till sin rätt detsamma som att uppmana

den lame att springa.

Förnekas må icke, att i några fall genom Konungens befallningshafvandes

ingripande rättelse vunnits, men i huru många fall, där omständigheterna

äro och förblifva för Konungens befallningshafvande

okända, »gömma ej fattighusen», för att använda en provinsialläkares

ord, »ohyggligt mycket lidande, som hvarken präst eller läkare få se».

En annan provinsialläkare uttalar sig sålunda: »I en del fall, där de

enskildas förmåga, goda vilja och omdöme tydligen saknas, måste det

förvåna, att åtgärder för de sjukas vård icke blifvit af vederbörande

myndigheter vidtagna.»

Om nu den förefintliga kontrollen vore tillfyllestgörande, hvarför

skulle missbelåtenheten gång på gång taga sig uttryck i myndigheters,

enskildes och pressens uttalanden? De, som anse, att det öfver hufvud

taget är så bra som det kan vara, torde blifva svaret härpå skyldige.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

Ett yttrande af medicinalstyrelsen om vården af de sinneeslöe

torde med full rätt kunna gälla vår kommunala fattigvård i allmänhet,

om hvilken Stockholmstidningen den 4 januari 1905 med anledning af

ett fattigvård smål i hufvudstaden fäller det omdömet, att »det är illa

ställdt med vår kommunala fattigvård litet hvarstädes här i landet».

Medicinalstyrelsen säger: »Här ifrågavarande undersökning torde hafva

gifvit vid handen, att de sinnesslösa inom riket lida af brist på vård

eller af vanvård, alltför ofta af upprörande art, i så stor omfattning,

att det icke synes ett civiliseradt land värdigt att längre försumma

nödiga åtgärder för afhjälpande af här berörda missförhållanden, hvilka,

om de blifva bekanta utomlands, säkerligen och icke utan anledningskola

betecknas som föga hedrande för vårt land.»

Det, som saknas, är i första hand ständig, fristående, obligatorisk

tillsyn af för ändamålet utsedde fattigvårdsinspektörer, hvilka icke med

denna sin befattning få förena annan syssla af enskild eller offentlig art.

De skola aflönas af staten, tillsättas och förses med instruktion af Kung!.

Maj:t och skola vara skyldige att hos Konungens befallningshafvande

göra de anmälningar och föreslå de rättelser förhållandena å ena eller

andra orter kunna påkalla. Rörande inspektörernas antal torde för en

tillräckligt verksam kontroll fordras en inspektör för hvarje län, hvarvid

dock tvenne mindre län lämpligen kunde sammanslås, på samma gång

ett större län uppdelas i tvenne distrikt.

Jag förstår mycket väl, att denna motion vidrör en synnerligen

ömtålig punkt — kommunernas fattigvårdskostnader. Jag är fullt medveten

om många kommuners dryga skattebördor, men däraf drager

jag icke den slutsatsen, att de mest värnlösa bland vårt folk skola

blifva de offer, genom hvilkas umbäranden fattigvårdsbudgeten skall

hållas tillbaka. Fattigvårdsutgifterna måste regleras på andras bekostnad

än fattighjonens. Och huru segsliten än fattigvårdsfrågan visat sig vara,

gäller väl äfven om den: fast natten i norden är lång, så blir det dock

morgon en gång’. Därför är jag benägen att, om också med en viss

tvekan, göra följande af eu läkare nedskrifna ord till mina: »Jag har

den göda tanken om vår tid, att den nog är mogen att på allvar söka

fullgöra hvad som klart framstår såsom eu oafvislig plikt i humanitärt

hänseende.»

Då jag har mig bekant, att fattigvårdsförordningen inom vederbörande

departement är föremål för revision, och då det förefinnes skäl

antaga, att de missförhållanden, jag i motionen framhållit, komma att

ägnas vederbörlig uppmärksamhet, begränsar jag mitt förslag till det,

som, enligt mitt förmenande, bör vara kärnpunkten i en reviderad för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

ordning om fattigvården, nämligen en fristående och ständig inspektion

af fattigvårdsförhållandena i landets olika delar, och som därför inom

Riksdagen bör kraftigare betonas, än hvad hittills varit fallet.

Jag dristar alltså hemställa, att Riksdagen ville besluta i skrifvelse

till Kungi. Maj :t anhålla, det täcktes Kungl. Magt i samband

med pågående revision af nu gällande fattigvårdsförordning låta utarbeta

förslag till obligatorisk, fristående och ständig inspektion af den kommunala

fattigvården antingen efter de grunder denna motion angifver

eller såsom Kungl. Magt kan finna lämpligast.»

Herr Holmgren anför uti motionen n:o 71:

»Sedan den tid, från hvilken vår fattigvårdsförordning daterar sig,

har begreppen människovärde och humanitet undergått väsentlig utveckling.

De anspråk nutiden ställer på samhället i fråga om mänsklig

och hänsynsfull behandling af dess nödställda medlemmar äro afsevärdt

högre än dem, som gällde för trettio, fyrtio år sedan. Under sådana

förhållanden är det kanske mindre underligt, att bland dem, som af

erfarenhet känna fattigvårdsförordningen, sådan den gestaltar sig i sin

praktiska tillämpning, särskildt mångenstädes på landet, knappast mer

än en mening råder, nämligen att ifrågavarande lagstiftning står i bjärt

och skarp kontrast till nutida rättsmedvetandes kraf.

De brister i fattigvårdslagstiftningen, som motivera en mening

sådan som denna, äro många och af olika art. Här må blott framhållas

några utaf dem.

Grundsatsen, att hvarje kommun skall sörja för sina fattiga, medför

först och främst, som bekant, att de i genomsnitt mindre bemedlade

kommunerna, där vanligen ett. jämförelsevis stort antal fattiga finnas,

få vidkännas öfver höfvan tyngande fattigvårdsbördor. Detta förhållande

åter kan ej annat än alltför hårdt fresta på barmhärtighetskänslan inom

sådana kommuner. Åf ren själfbevarelsedrift tvingas de till inhumanitet

mot sina fattiga. En vanlig företeelse är sålunda, att man på allt sätt

sträfva!’ att befria sig från dem som väntas komma att ligga fattigvården

till last genom att söka förmå dem att flytta från kommunen,

och därvid förfares ofta med sådan intensitet och hänsynslöshet, att

man snart sagdt pinar lifvet ur de beklagansvärda föremålen för dylik

bearbetning, därest de ej gifva efter för denna. Naturligt är ock, att

man för att nedbringa fattigvårdskostnaderna reducerar fattigunderstöden

till det minsta möjliga eller ännu mindre; fattigvårdsförordningens

»nödtorftig fattigvård» visar sig därvid vara ett synnerligen tänjbart

begrepp.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

En grandbrist i fattigvårdsförordningen är vidare, att samhällets

skyldighet att lämna fattigvård är begränsad inom allt för trång ram:

utanför de minderårigas, ålderstignas, sjukas, vanföras och lyttas kategorier

finnes förvisso mycken oförvållad nöd, som med rätta kunde

påfordra understöd af det allmänna. Förkastlig är äfven den princip

i vår fattigvårdslag, att vid vägradt understöd klagan i sak ej må föras

öfver kommunalstämmas med flere kommunala korporationers beslut;

om Konungens befallningshafvandes rätt att tillhålla vederbörande att

fullgöra sin understödsskyldighet är det bäst att icke tala alltför mycket.

Sanningen är den, att all verklig kontroll öfver kommunernas sätt att

handhafva fattigvården, all praktisk möjlighet för de behöfvande att

gentemot de styrande i kommunerna få rätt, helt och hållet saknas.

Hvad som städse visat sig erforderligt för att af en offentlig verksamhet

erhålla godt resultat, nämligen effektiv inspektion och möjlighet

att få rättelse vid missbruk af verksamheten, känner vår fattigvårdslagstiftning

icke till.

En del andra drag hos vårt fattigvårdssystem böra icke alldeles

förbigås. Jag vill särskild! framhålla den synnerligen inhumana behandling,

som mångenstädes kommer ogifta mödrar till del, något, som

icke torde vara den minst bidragande orsaken till de förtviflade steg,

hvartill offren för denna inhumanitet alltför ofta drifvas. Här behöfves

en ny anda i vårt fattigvårdsväsen. Äfven vill jag fästa uppmärksamheten

på det oändliga tvistandet om hemortsrätt, hvarigenom den ena

kommunen söker på den andra afbörda sig omtvistade understödstagare,

ett förhållande, som lika mycket måste kännas pinsamt för den det gäller,

och för öfrigt äfven för de handläggande myndigheterna, som det är

opraktiskt — genom ödslande med dyrbar tid, bläck och papper — för

att icke säga ömkligt och löjligt! 1 detta sammanhang må äfven erinras

om det så kallade bortauktionerande! af understödstagare äfvensom om

systemet med »hemsändande)) af de fattiga mellan kommunerna med

mera dylikt, hvilket allt hos dem, som sett, huru det praktiseras,

näppeligen kunnat annat än väcka harm och blygsel öfver det brutala

i vår fattiglagstiftning.

Motioner ha vid flera tillfällen, senast vid förra årets riksdag,

väckts angående ändring af detaljer i fattigvårdsförordningen. För min

del tviflan jag emellertid på, att man i detta fall skall med nöjaktigt

resultat kunna lappa på den gamla kluten. En genomgripande reform

är säkerligen här af nöden. Huruvida denna reform bör basera sig på

ett öfverflyttande af fattigvården från kommunerna till staten eller ej,

därom vill jag icke nu yttra min mening, men äfven om den nuvarande

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

grunden skulle anses böra bibehållas, erfordras en genomgående revision

af hela fattigvårdslagstiftningen för att denna skall kunna bringas i nivå

med humanare och modernare åskådningar.

Jag vågar därför hemställa, att Riksdagen behagade besluta skrifvelse

till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl. Maj:t täcktes underkasta

gällande fattigv&rdsförordning och dess praktiska tillämpning en

grundlig och allsidig pröfning samt därefter för Riksdagen framlägga

förslag till ny fattigvårdslag, hvilken med tillgodogörande af inhemsk

såväl som utländsk erfarenhet skall kunna motsvara nutida humanare

uppfattning af den fattiges människovärde och rätt.»

Slutligen är herr Ekmans motion, n:o 131, af följande lydelse:

»I skrifvelse af den 12 maj 1899 har Riksdagen hos Konungen

anhållit om utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag dels

till sådan ändring eller förklaring af § 1 uti gällande förordning angående

fattigvården, att rätten till fattigvård enligt nämnda paragraf

utsträcktes till de fall, då man eller kvinna väl hade förmåga att förvärfva

hvad till hans eller hennes uppehälle oundgängligen kräfdes, men uppenbarligen

saknade krafter att förvärfva hvad som oundgängligen erfordrades

för deras uppehälle, för hvilka han eller hon vore försörjningspliktig,

dels ock till skärpta och mera effektiva bestämmelser mot familjeförsörjare,

som af lättja eller liknöjdhet försummade sin försörjningsplikt. Förtydliganden

eller ändringar i af Riksdagen sålunda angifven riktningskulle

säkerligen vara ägnade att af hjälpa allvarliga brister i den nuvarande

fattigvårdslagstiftningen. Äfven andra förhållanden synas dock påkalla

en omarbetning af fattig vårdsförordningen, hvilken som bekant är af

Kungl. Maj:t utgifven redan år 1871 och sålunda nu är mera än 30 år

gammal. Äfven beträffande ändringar af några andra §§ i fattigvårdsförordningen,

bland dem § 15, har Riksdagen i skrifvelser till Kungl.

Maj:t gjort framställning.

Den nuvarande tidpunkten synes mig vara särskildt lämplig för

åvägabringandet af en revision af fattigvårdsförordningen i dess helhet.

Detta icke blott ur den synpunkten, att numera medvetandet om de lyckligare

lottades skyldigheter mot de fattiga i samhället är mera spridt

än hvad som för cirka 30 år sedan i verkligheten var fallet, utan äfven

af det skål, att man torde hafva all anledning att redan vid innevarande

Bih. till Riksd. Prot. 1905. 7 Sami. 51 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

års riksdag förvänta framläggandet af en Kungl. Maj:ts proposition, afseende

en annan fördelning än den hittills gällande af de s. k. brännvinsmedlen

och hvarigenom särskildt landsbygden skulle komma i åtnjutande

af en väsentligt större andel i dessa medel och därigenom ock beredas

ökad förmåga att bära de större utgifter, som måhända en ny, med

vår tids humanare åskådning mera öfverensstämmande fattigvärdsförordning

skulle medföra.

Utan att kunna ingå på en behandling af alla de skäl, som kunna

tala för en omarbetning af fattigvårdsföimrdningen i dess helhet tillåter

jag mig att här anföra en del af de orsaker, som synas mig påkalla, att

Riksdagen ej längre må inskränka sig till att endast påyrka en ny formulering

af en eller annan paragraf.

I främsta rummet fästes då uppmärksamheten vid det tidigare

såväl i Riksdagen som upprepade gånger i pressen framhållna, inom

olika delar af vårt land förekommande omänskliga förhållandet, att underhållet

af fattighjon genom offentlig auktion öfverlämnas till de lägst

bjudande. Det barbariska i detta tillvägagående har så ofta och så

kraftigt blifvit framhållet, att man måste förvånas öfver att ännu icke

någon förändring i lag till hindrande af denna människohandel blifvit

vidtagen. Skulle några exempel på de sorgliga förhållanden, som dessa

auktioner medföra, ännu anses behöfliga, så finnas sådana af tillräckligt

belysande beskaffenhet i den motion, som vid 1893 års riksdag väcktes

i Andra Kammaren och som i riksdagstrycket erhållit nummer 106.

Äfven där fattigvården är på ett mänskligare sätt ordnad, tror

jag, att de, som haft tillfälle att taga någon mera ingående kännedom

af förhållandena, skola medgifva, att det mången gång inträffar, att

de, som äro mest i behof af understöd, endast i otillräcklig grad erhålla

sådant.

Enligt fattigvårdsförordningens 1 § skall nödtorftig fattigvård

lämnas den, som är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till

lifvets uppehållande oundgängligen erfordras. Uppfattningen om hvad

som menas med »nödtorftig fattigvård» är emellertid inom olika orter

väsentligt olika.

Förhållandena inom stadssamhällena, särskildt de större, torde härvidlag

icke vara så otillfredsställande, om ock äfven där i enstaka fall

missförhållanden i af mig afsedd riktning förekommit. Hvad däremot

fattigvården på landsbygden vidkommer, så tror jag icke, att det kan

förnekas, att där i synnerligen många fall vid bestämmandet af fattigunderstödets

storlek tages så godt som uteslutande hänsyn till, hvad man

kan förmå den understödssökande att, åtminstone för tillfället, åtnöjäS med,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

och att ringa om ens något afseende fästes vid livad som erfordras för

att understödet, om ock nödtorftigt, dock under för handen varande

förhållanden må kunna anses tillräckligt. En följd häraf blir, dels att

de till fattigunderstöd berättigade i många fall, för att kunna uppehålla

sig, äfven nödgas påkalla den enskilda offervilligheten, dels ock att de,

som äga förmåga att kraftigast framhålla sin egen belägenhet eller som

lyckats förvärfva goda förespråkare inom fattigvårdsstyrelsen, komma i

åtnjutande af ett större underhåll än andra, som äro i minst lika stort

behof af understöd, men på grund af egen försagdhet och oförmåga att

framhålla sin belägenhet låta sig nöja med ett icke nödtorftigt, utan

otillräckligt underhåll.

Att fastställa det understöd, som under alla förhållanden bör utgå,

lär icke kunna låta sig göra, men mig synes, att ett stort steg till afhjälpande

af det nu framhållna missförhållandet vore taget, om de understödsbehöfvande

på grund af de olika behofven kunde af fattigvärdsstyrelserna

hänföras till vissa klasser, inom hvilka underhållets minimum

vore genom förordning fastställdt, hvilket dock af fattigvårdsstyrelserna

kunde öfverskridas, ehuru endast sålunda att alla till samma klass hörande

understödstagare erhöllo lika stort understöd.

En sådan indelning af de understödstagande i klasser skulle gorå

det möjligt för dem själfva att på förhand bedöma storleken af det

understöd, som skulle blifva dem beviljadt, och på samma gång hindra

fattigvårdsstyrelserna att för hvarje särskild! fall söka nedpruta imderstödet

under hvad som kan anses rimligt. Fattigvårdstyrelsen skulle

endast hafva att på grund af den understödssökandes förhållanden afgöra,

till hvilken klass han eller hon borde hänföras, och därmed vore

understödets storlek bestämd, då detsamma vore för alla inom samma

klass lika. Endast i de fall, då understödet vore af tillfällig natur och

utginge för visst ändamål, vid tillfällig sjukdom, för anskaffande af ved,

skodon, medicin eller dylikt, vore, enligt mitt förmenande, en sådan

klassificering omöjlig, och fattigvårdsstyrelsen hade att vid sådana särskilda

tillfällen jämväl bestämma understödets storlek.

Skulle ett sådant system som det af mig nu antydda vid en omarbetning

af fattigvårdsförordningen befinnas tillämpligt, så synes mig,

att de ifrågavarande klassernas antal lämpligen kunde bestämmas till

följande tre med till beloppet högsta minimum för den första och lägsta

för den tredje.

Klass I. Afseende full försörjning, omfattar personer, som äro

helt ur stånd att bidraga till sitt eget uppehälle och ej hafva närskylda,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

som i någon män kunna bidraga till deras utkomst. (I denna klass ingå

alltså äfven samtliga i fattiginrättning under hel försörjning intagna

personer, ehuru ej något understöd af dem kontant uppbäres, utan helt

utgår in natura.)

Klass II. Afseende större understöd, omfattar dem, som på grund

af ålderdomssvaghet, sjukdom eller andra orsaker endast till någon

ringa del kunna genom eget arbete bidraga till sitt uppehälle eller ock

hafva närskylda i sådana omständigheter, att de till en mindre del kunna

bidraga till deras underhåll.

Klass III. Afseende mindre understöd, omfattar dem, som af

under klass II anförda orsaker ej helt kunna försörja sig själfva, men

dock genom eget arbete eller närskyldas understöd anses kunna förskaffa

sig mera än hälften af hvad som för deras nödtorftiga uppehälle är

nödvändigt.

I de flesta landskommuner torde särskild fångvårdsstyrelse ej

förefinnas, och under sådana förhållanden åligger det kommunalnämnden

att handhafva skötandet af kommunens fattigvård, men de många uppdrag

af annan natur, som denna nämnd har åt sig anförtrodda, föranleda

säkerligen, att vid val af ledamöter i nämnden ej tillbörlig hänsyn tages

till dessa ledamöters lämplighet att jämväl handhafva skötandet af

fattigvården. Denna gren af nämndens verksamhet blir därför omfattad

med vida mindre intresse och kanske äfven bristande sakkunskap, än

om eu särskild fattigvårdsstyrelse vore tillsatt. Mig synes därför, att

det är värdt taga under öfvervägande, huruvida ej i hvarje kommun

särskild fattigvårdsstyrelse ovillkorligen bör vara tillsatt.

Vid revision af fattigvårdsförordningen torde ock böra undersökas,

huruvida icke en förenkling beträffande grunderna för bestämmande af

understödstagares hemortsrätt kan åvägabringas. De orättvisor, som

ofta äro en följd af de nuvarande bestämmelserna i detta hänseende,

torde härigenom kunna undvikas eller åtminstone afsevärdt minskas.

I öfvervägande torde dock böra tagas, huruvida icke den staten

redan nu åliggande skyldigheten att i vissa fall godtgöra fattigvårdssamhälle

dess kostnader kunde utsträckas, exempelvis till att äfven

omfatta kostnaderna för vård af idioter och fallandesjuka.

Hvilka förändrigar i fattigvårdsförordningen en omarbetning af

densamma än må komma att medföra, så synes det vara önskvärd!, att

efterlefvandet af förordningens föreskrifter öfvervakas, och att tillsyn

öfvas häröfver att fattighjonen verkligen så vårdas och bekomma det

underhåll, som lagen föreskrifver. Detta lär icke lämpligen kunna ske

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

utan inrättandet af en lämplig inspektion öfver landets fattigvård. I

andra länder liar man redan tidigare insett nödvändigheten häraf, och

sålunda finnes exempelvis i England ett särskildt ämbetsverk för kontrollerande

af fattigvårdsstyrelsernas åtgöranden, under det att man i

Finland inskränkt sig till, hvad som säkerligen äfven för våra förhållanden

borde vara till fyllest, anställandet af en inspektör för fattigvården.

Denna fråga har tidigare varit på tal inom Riksdagen och beröres

särskildt såväl uti den af mig här ofvan omnämnda, i Andra Kammaren

1893 väckta motionen n:o 106 som ock uti eu vid samma riksdag och i

samma kammare väckt motion, hvilken i riksdagstrycket erhållit nummer

95. I den förstnämnda af dessa motioner föreslås en sådan ändring i

instruktionen för förste provinsialläkarne, att de jämväl skulle ägna

tillsyn åt fattighus, fattiggårdar och arbetshus, eller med andra ord

utöfva ett slags inspektion öfver fattigvården i riket. Den sistnämnda

motionen åter afser tillsättandet af en eller två fattigvårdsinspektörer

för öfvervakande af fattigvårdsväsendet. I samband med en omarbetning

af fattigvårdsförordningen torde frågan om åstadkommandet af en inspektion

öfver fattigvårdsväsendet böra till pröfning upptagas.

Under hänvisning till hvad jag sålunda tillåtit mig anföra, hemställer

jag, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till ny förordning angående fattigvården.»

Efter den 9 juni 1871, då förordningen angående fattigvården

i riket af den 13 juli 1853 upphäfdes och ny förordning i ämnet utfärdades,

har fattigvårdslagstiftningen undergått en del ändringar,

men dessa ändringar hafva, om än rätt viktiga, dock icke ägt någon

djupgående, central betydelse för fattigvård sväsendets ordnande i det hela.

Emellertid har genom den i herr Ekmans förevarande motion

omnämnda Riksdagens skrifvelse till Konungen af den 12 maj 1899

ifrågasatts en lagstiftningsåtgärd, som träffar en af de väsentligaste

grunderna för fattigvårdsväsendet, nämligen den, efter hvilken gränsen

uppdrages mellan obligatorisk och fakultativ fattigvård. Utskottet, som

i fråga om denna framställnings närmare innehåll hänvisar till motionen,

vill tillika erinra därom, att Riksdagen hos Kungl. Maj:t anhållit om

fattigvårdsförordningens ändring äfven i andra afseenden samt att jämväl

dessa frågor ännu äro under behandling hos Kungl. Maj:t. En af dessa,

Utskottets

yttrande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

hvarom förmäies i ofvan åberopade skrifvelse, afser skärpta och mer

effektiva bestämmelser mot familjeförsörjare, som af lättja eller liknöjdhet

försumma sin försörjningsplikt. Vidare har Riksdagen i skrifvelse den

19 april 1901 anhållit, det Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruledes genom ändring af gällande fattigvårdsförordning kunde vinnas

skärpta och mer effektiva bestämmelser mot sådana fäder till oäkta

barn, som af lättja eller liknöjdhet försummade sin försörjningsplikt.

I skrifvelse den 17 maj 1901 har Riksdagen gjort framställning i anledning

af de olägenheter, som för gränskommunerna äro förenade med

skyldigheten att utgifva fattigvård till från utlandet dit förpassade

nödställde svenske undersåtar; och slutligen har Riksdagen i skrifvelse

den 12 april 1902 hos Kungl. Maj:t begärt utarbetande och framläggande

för Riksdagen af förslag till sådan ändring af gällande lagstiftning om

kvinnas valbarhet till ledamot i fångvårdsstyrelse, att dylik befogenhet

otvetydigt må tillkomma äfven gift kvinna.

Ytterligare ändringar af fattigvårdsförordningen i fråga om behandling

af minderåriga barn in. m. hafva blifvit hos Kungl. Maj:t föreslagna

af kommittén för ordnande af fosterbarnsvården m. m., och frågan om

dessa ändringar, bland hvilka utskottet får tillfälle att här nedan vidare

omnämna en, är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Det är alltså flera fattigvårdslagstiftningsärenden, delvis af ingripande

betydelse, som nu hvila hos regeringen.

Emellertid torde det icke kunna förnekas, att skäl förefinnas till

äfven andra ändringar af fattigvårdsförordningen än de sålunda ifrågasatta.

Åtskilliga af de förhållanden, som af motionärerna beröras,

synas utskottet kräfva ett ingripande från lagstiftningens sida.

Innehållet i de tre motionerna berör tre hufvudfrågor: förhållandet

mellan kommunerna och de till kommunal fattigvård hänvisade, hvartill

bland annat hör statskontrollen öfver dylik fattigvård; förhållandet i

öfrigt mellan kommunerna, å ena, samt staten, å den andra sidan, med

afseende å fattigvården; och förhållandet i sistnämnda hänseende mellan

kommunerna inbördes.

Till den första frågan hänföra sig herr Holmgrens framställning

därom att samhällets skyldighet att lämna fattigvård vore begränsad

inom en för trång ram, hvarmed hans anmärkning om förekommande

inhuman behandling af ogifta mödrar synes äga ett visst sammanhang;

ett af herr Ekman framställdt förslag, som gäller fattigvårdens innehåll

och beskaffenhet, nämligen angående fastställande af vissa normalstater

för särskilda klasser af understödstagare; vidare hvad motionerna innehålla

om en viss form för fattigvårdens utanordnande, nämligen medelst

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

utackordering efter inhämtande af anbud å offentlig auktion; herr Ekmans

förslag beträffande obligatoriskt särskiljande af fattigvårdens handhafvande

från annan kommunal förvaltning; och slutligen en framställning

af alla motionärerna om den för gällande bestämmelsers efterlefnad

erforderliga kontroll, för hvars utöfvande de föreslå en effektiv inspektion,

hvarjämte herr Holmgren synes vilja bereda fattigvårdssökande

rätt att hos ämbetsmyndighet söka ändring i de kommunala myndigheternas

beslut beträffande sökt fattigvård.

Den andra frågan beröres af hvad herr Holmgren yttrat därom

att staten möjligen bör öfvertaga all fattigvård och herr Ekmans maning

att öfverväga, huruvida icke den staten redan nu åliggande skyldighet

att i vissa fall godtgöra fattigvårdssamhälle dess kostnad kunde utsträckas

exempelvis till att omfatta kostnaderna för vård af idioter och

fallandesjuka.

I det tredje hufvudspörsmålet innefattas hvad herrar Ekman och

Holmgren anfört i fråga om understödstagares hemortsrätt.

När utskottet nu ingår i bedömande af ofvannämnda punkter och

hvad med dem kan äga sammanhang, anmärkes beträffande frågan om

gränserna för den så kallade obligatoriska fattigvården, att, då, såsom

förut nämnts, Riksdagen nyligen begärt Kungl. Maj:ts förslag om lagändring

i detta afseende, herr Holmgrens framställning i denna del

icke synes böra föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Vidkommande därefter herr Ekmans förslag om normalstater må

följande anföras. Det ligger vikt därpå, att de hjälpbehöfvande ej

kunna af det offentliga påräkna rikligare understöd än nödtorftig fattigvård

eller hvad till lifvets uppehållande erfordras. En motsatt ordning

är nämligen ägnad att skapa missförhållanden af såväl moralisk som

ekonomisk natur, emedan den så lätt till lättja och liknöjdhet förleder

många, som eljest skulle söka genom sparsamhet och arbetssamhet betrygga

sin ställning. Det gäller å andra sidan visserligen för en klok fattigvårdslagstiftning

att med undvikande af dessa olägenheter förekomma, att

understödstagarne nedpressas under existensminimum i deras ort. Att ej

hos oss all fara i sistnämnda riktning är utesluten, synes utskottet på

grund af motionärernas framställning och i öfrigt för utskottet kända förhållanden

uppenbart. Det är till afhjälpande af detta missförhållande, och

till vinnande af en mer rättvis fördelning af understöd, som ifrågavarande

förslag om fastställande genom allmän förordning af normalstater

för efter gängse sed i tre klasser indelade understödstagare

blifvit framställdt. Det vill emellertid synas utskottet, som man med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

anlitande af denna utväg utsatte sig för den ej mindre fara i motsatt

riktning, hvarom här ofvan förmäles, och i hvarje fall torde den rådande

stora olikheten med afseende & lefnadsvillkoren i skilda delar af riket

bereda stora svårigheter vid utförande af hvad motionären föreslagit,

i följd hvaraf utskottet finner förslaget ej böra förordas.

Frågan om förbud mot så kallad bortauktionering af fattighjon har

förut varit underställd Riksdagens bedömande, senast vid 1904 års riksdag.

Lagutskottet, till hvars förberedande handläggning frågan hänvisats,

omnämnde dess behandling vid 1879 års riksdag samt hos kommittén

för ordnande af fosterbarnsvården m. m., som i ett ännu hos Kung!.

Maj:t hyllande förslag hemställt om dylikt förbud i fråga om minderårige;

hvarefter utskottet för egen del anförde följande: »Jämväl utskottet

anser offentligt köpslagande å auktion om de beklagansvärda

fattighjonen, de må vara barn eller äldre personer, upprörande och

stridande mot de grundsatser, hvarå fattigvårdslagstiftningen hvilar.

Äfven om man, så länge ett fattigvårdssamhälle har rätt att bestrida

sin försörj ningsskyldighet genom utackordering, ej skäligen kan beröfva

samhället rätten att genom upptagande af anbud bereda sig

tillfälle att billigast fullgöra sin skyldighet, bör åtminstone enligt

utskottets mening all anstötlighet vid anbudens upptagande förekommas.

Anledning till någon åtgärd från Riksdagens sida i förevarande

ämne lärer emellertid icke föreligga vid ofvanangifna förhållande, att

frågan om förbud mot så kallad bortauktionering af barn — vid hvars

öfvervägande lämpligheten af bestämmelser i nu förevarande hänseende

jämväl i fråga om andra fattighjon än barn utan tvifvel kommer under

bedömande — redan är föremål för Kungl. Maj:ts pröfning.» Det

nuvarande lagutskottet bedömer det auktionsmässiga förfarandet vid

inhämtande af anbud om fattighjons utackordering på alldeles samma

sätt som 1904 års lagutskott, hvars ofvan anförda yttrande utskottet

följaktligen tillåter sig att i denna de! åberopa; hvarjämte utskottet

vill erinra därom, att norsk lag upptager förbud mot dylikt förfarande.

Däremot kan utskottet icke dela den uttalade åsikten, att anledning

till åtgärd från Riksdagens sida ej förefunnes. Väl lärer det

kunna förväntas, att Kungl. Maj:t i anledning af ofvan nämnda förslag

fager under öfvervägande äfven frågan om förbud mot »bortauktionering»

af ej minderårige fattighjon, men det i orde icke desto mindre vara

lämpligt, att, därest Riksdagen anser ett dylikt förbud böra meddelas,

dess åsikt härom varder för Kungl. Maj:t uttalad, och synes det än mer

påkalladt, att detta ej underlåtes, för den händelse Riksdagen nu skulle

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 62. 17

finna anledning att underställa andra fattigvårdsfrågor Kung!. Maj:ts

pröfning.

Af den af herr Ekman föreslagna lagändring, att fattigvårdsbestyret

skulle i hvarje fattigvårdssamhälle vara anförtrodt åt en särskilt

för detta ändamål tillsatt styrelse, är enligt utskottets åsikt någon afsevärd

fördel för fattigvården ej att förvänta. Däremot synes det utskottet

kunna befaras, att en dylik lagändring skulle verka betungande i en del

landskommuner med ringa antal invånare, där sannolikt svårigheter

skulle uppstå att med lämpliga personer besätta posterna i flera kommunalstyrelser

än de nu befintliga. I följd häraf kan utskottet ej

skänka förslaget sitt understöd.

För betryggande af ett riktigt handhafvande af fattigvården bör

finnas en verksam kontroll öfver fattigvård smyndigheterna. Kontrollen

är nu ålagd dels församligens kyrkoherde, i fråga om hvars ställning i

detta afseende åberopas ett af motionären herr Ohlsson anfördt stadgande

ur kyrkolagen samt It) § 3 mom. fattigvårdsförordningen, enligt

hvilket kyrkoherden äger deltaga i fattigvårdsstyrelses förhandlingar

och beslut, och dels Kungl. Maj:ts befallningshafvande, kronofogdar,

länsmän och annan polismyndighet enligt 28 § instruktionen för

landshöfdingarne den 10 november 1855, 9 § 3 st. och 46 § 4 st.

fattigvårdsförordningen, 14 § instruktionen för kronofogdarne den 10

november 1855, 4 § 3 mom. instruktionen för kronolänsmännen af

nämnda dag och särskilda för städerna gällande författningar. I detta

sammanhang må ock erinras, att enligt 11 § fattigvårdsförordningen

anmälan om behof af fattigvård må göras direkt hos polismyndighet

eller dess betjänte, som, där omständigheterna synas påkalla åtgärd af

fattigvårdsstyrelsen, densamma därom underrättar. Lagen om skydd

för fosterbarn den 6 juni 1902 innehåller bestämmelser, ägnade att

bereda kontroll öfver minderårige understödstagares vård; och på grund

af de genom instruktionen för läkare, som äro för hälso- och sjukvården

inom visst område anställde, äfvensom för andre, som utöfva

läkekonsten, af den 31 oktober 1890 förste provinsialläkare och provinsialläkare

ålagda allmänna skyldigheter torde man böra kunna påräkna

en viss sanitetskontroll från deras sida äfven i fråga om den allmänna

fattigvården.

Fordran å skärpt kontroll synes emellertid vara i rådande missförhållanden

så väl grundad, att den icke låter sig afvisa.

Såsom redan vid ifrågavarande ämnes behandling vid 1893 års

riksdag framhölls, torde det vara erforderligt, att, om kontrollen skall

Bih. till Riksd. Prat. 1905. 7 Samt. 51 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

blifva rättvis och välgörande, man har att taga hänsyn till de för

hvarje ort rådande olika lefnadsvillkoren och öfriga förhållanden för

att därefter med ledning häraf kunna skyndsamt och med sakkännedom

ingripa. Af denna anledning- torde, därest en fristående inspektion

skall ordnas i vårt vidsträckta land, hvarest befolkningens lefnadsförhållanden

äro så växlande från den ena landsändan till den andra,

man icke kunna undgå att, såsom motionären herr Ohlsson ock ifrågasatt,

förordna ett flertal inspektörer. Genomförandet af en fristående

inspektion synes alltså komma att kräfva högst betydliga kostnader;

och likväl torde man på den vägen ej lyckas skapa en verksam kontroll

öfver den hos oss, äfven då det är iråga om full försörjning, rätt

vanliga .»öppna» eller utom fattigvårdsanstalt meddelade fattigvården,

hvilken i åtskilliga fall torde vara bättre lämpad för våra förhållanden

än »den slutna» och följaktligen i dylika fall ej bör af den senare

undanträngas.

Det synes utskottet, som om man med mindre ekonomisk uppoffring

än den, som en fristående inspektion krafvel-, skulle kunna få

till stånd en verksam och god kontroll. Man har enligt utskottets

asikt att bygga vidare på den grund, som redarn är lagd, genom att

till de i ämnet gällande bestämmelser foga andra, ägnade dels att

framkalla en mer än hittills oaflåtlig och initiativrik verksamhet af de

fattigvårdens utöfning kontrollerande myndigheterna och dels att för

de understödssökande, som anse sig hafva anledning vända sig till

dessa myndigheter med någon framställning, än tydligare utmärka

deras rätt härtill med anvisande af härför lämplig utväg.

Efter det en verksam kontroll genom dylika åtgärder blifvit

genomförd, torde det ej vidare vara något att invända mot bibehållande

af det af motionären herr Holmgren klandrade stadgandet i fattigvårdsförordningen,

att klagan öfver hvad kommunalstämma eller därmed

jämnställda kommunala myndigheter beslutit i anledning af en på hjälpsökandes

begäran gjord underställning af fattigvårdsstyrelses beslut ej

far anföras i andra fall, än att klaganden tilltror sig kunna visa, att

beslutet ej i laga ordning tillkommit. Detta stadgande har införts i

vår lagstiftning genom 1871 års förordning, och eu af Kung! Maj:t

tillsatt kommitté, hvars förslag ligger till grund för nämnda förordning,

framhöll såsom skäl för stadgandet, att härigenom undvekes olägliga

tvister, utdragna genom alla instanser mellan eu hjälpsökande, å

ena, och en kommun, å andra sidan, samt att Kungl. Maj:ts befallningshafvande

befriades från honom eljest åliggande skyldighet att, huru

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

orimliga de för ändringssökande anförda skäl än vore, dock meddela

särskild! beslut jämte besvärshänvisning.

Blott och bart.genom en ökad kontroll öfver fattigvårdens handhafvande

torde man emellertid icke kunna nå det önskade målet att

åstadkomma eu fullt tillfredsställande vård af de fattige. Man måste,

om syftet skall vinnas, äfven söka få saken så ordnad, att fa-ttigvårdsbördan

kan bäras utan känning af alltför hardt tryck, något, som är

af betydelse ej mindre för de hjälpbehöfvande än för dem, som hafva

att bringa hjälp. I detta afseende torde det vara illa ställdt i många

delar af vårt land, och i åtskilliga orter torde fattigvård stungan vara

rent af olidligt tryckande. För af hjälpande af detta missförhållande

erbjuda sig medel af olika slag, och torde Riksdagen i anledning af

en inom Andra Kammaren af herr M. Matsson in. fl. väckt och till

tillfälligt utskott hänvisad motion få tillfälle att närmare bedöma sådana.

Men äfven förevarande till lagutskottet öfverlämnade motioner behandla

ämnet.

Den af herr Holmgren antydda utvägen att å staten öfverflytta

hela fattig vårdsbördan torde af flera skäl ej böra anlitas. Att här redogöra

för dessa skäl torde ej vara af nöden, då motionären ej ens angifvitsin

egen ställning till frågan.

Hvad herr Ekman föreslagit i förevarande afseende synes däremot

värdt att taga under öfvervägande.

Därigenom att meddellöse sinnessjuke, i den mån utrymme finnes,

mottagas till vård mot en ringa afgift å statens hospital och asyler,

bereder staten lättnad i kostnaderna för dylika personers vård, hvilket

i fråga om de till fattigvården hemfallne kommer vederbörande fattigvårdssamhällen

till godo; och genom förestående utvidgning af statens

berörda anstalter torde allt större del af kommunernas börda i detta

hänseende blifva från dem aflyftad. Flen- Ekmans förslag, ait staten

skulle i än vidare mån för kommunerna underlätta vården af abnorma

fattige personer, synes utskottet anvisa ett steg i rätt riktning, därvid

statens mellankomst kan ske ej blott under sådan form, som i fråga

om sinnessjuke eller den redan i detta fall anlitade formen af understöd

till privata anstalter, utan äfven på sådant sätt, som motionären

ifrågasatt, eller därigenom, att den staten redan nu i vissa fall åliggande

skyldigheten att godtgöra fattigvårdssamhälle dess kostnader

utsträckes att omfatta exempelvis utgifterna för vård af idioter och fallandesjuka.

Ett stadgande om dylik ersättningsskyldighet skulle naturligen i sin

mån främja det offentliga intresset af inskränkning i det besvär, som

hemortsutredningar föranleda för myndigheterna; och för att stadgan
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

det skulle kunna så fullständigt som möjligt öfva verkningar i detta

afseende, borde saken så ordnas, att, då en för den nödställde i fattigvårdsafseende

främmande kommun meddelat honom understöd, denna

kommun kunde erhålla godtgörelse direkt af statsmedel.

Beträffande nyssnämnda af motionären herr Ekman åsyftade

fall, i hvilka godtgörelse af statsmedel enligt gällande bestämmelser

kan påräknas, må här erinras, att detta kan ske bland annat enligt

31 § 2 mom. fattigvårdsförordningen i fråga om fattigvårdskostnad

lör personer, hvilka oafbrutet under minst fem år vistats utom det

fattig vårdssamhälle, hvarest de äga hemortsrätt, dock endast såframt

samhället är af fattigvård synnerligen betungadt »eller ock den

eller de personer, hvilka, enligt hvad ofvan sägs, varit borta från

samhället, under samma tid oafbrutet vistais utom riket» och endast i

den mån för sådant ändamål anslagna medel lämna tillgång och Kungl.

Maj:t pröfvar skäligt. De inom citat ställda orden hafva genom

en förordning af den 13 juli 1887 blifvit på Riksdagens föranstaltande

tillagda. När alltså år 1887 fastslogs, att, därest en person

under minst fem år oafbrutet vistats ej blott utom sin kommun, utan

äfven utom riket, ersättning får utgå oberoende häraf, huruvida samhället

är af fattigvård synnerligen betungadt eller ej, förefaller det

naturligt att fortgå i en riktning, hvari man sålunda redan slagit in,

och förklara, att, så snart en person oafbrutet under fem år vistats

utom den kommun, där han har hemortsrätt, denna kommun må kunna

påräkna ersättning af statsmedel för kostnad i anledning af honom

senare lämnad fattigvård.

Af frågan om kommunernas ställning inbördes med hänsyn till

fattigvårdsförhållanden beröres i förevarande motioner endast den del,

som har afseende å nödställdes hemortsrätt. Herr Ekman har klandrat

de nu gällande bestämmelserna, såsom ledande till orättvisor, under det

herr Holmgren riktat sin anmärkning mot de olägenheter, som äro

förenade med »det oändliga tvistandet om hemortsrätt». Ingen af

motionärerna lämnar närmare anvisning, huru enligt hans mening de

öfver klagade missförhållandena skola afhjälpas.

Den äfven enligt 1871 års förordning gällande hufvudbestämmelsen

med afseende å hemortsrätt, att enhvar i fråga om fattigvård har

hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, där han senast författningsenligt

blifvit eller bort blifva mantalsskrifven, har tillämpats från det förordningen

om fattigvården i riket af den 13 juli 1853 trädde i kraft.

Förut gällde enligt förordningen den 25 maj 1847, att enhvar skulle

i fråga om fattigförsörjning tillhöra det fattigvårdssamhälle, hvarest han

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

sist under tre på hvarandra följande år stadigt vistats. I alla de

åberopade förordningarne återfinnas stadganden därom, att under viss

tid åtnjuten fattigvård kan hindra hemortsrätts uppkomst, men deras

begränsning af den i detta afseende kritiska tiden är olika och enligt

1853 års förordning mer snäf än enligt 1871 års. Enligt den Rikets

ständers skrifvelse, som föranledde utarbetandet af 1853 års förordning

med dess nya grundsats angående förvärf af hemortsrätt, hade ständerna

önskat nämnda princip tillämpad i förening med en annan, som emellertid

ej vann Kungl. Maj:ts bifall, nämligen den i 1788 års kungörelse

upptagna, men år 1847 åter förkastade, att fri inflyttningsrätt i kommun

ej under alla förhållanden skulle äga rum. Det dröjde ej länge, innan

missnöje med den år 1853 införda nya ordningen yppades. Då Riksdagen

slutligen i skrifvelse till Konungen af den 13 maj 1869 anhöll

om utarbetandet af ny fattig vårdsförordning, framhöll Riksdagen, hurusom

den år 1853 vedertagna grundsatsen syntes gynna de fattigvårdssamliällen,

Indika ville göra sig kvitt synbarligen snart till fattigvården

hemfallande personer genom att afbörda dem å annat fattigvårdssamhälle;

och föreslog Riksdagen, att hemortsrätten skulle anses förvärfvad i det

fattigvårdssamhälle, där någon vid två på hvarandra följande mantalsskrifningar

senast varit eller bort vara, mantalsskrifven. I öfverensstämmelse

härmed var Kungl. Majds proposition till 1871 års Riksdag

affattad, men sedan lagutskottet, med biträdande af eu i kommittébetänkande

af den 5 december 1870 och af kammarrätten vid lagstiftningsärendets

förberedande behandling uttalad åsikt, förordat

bibehållandet af bestämmelsen om en mantalsskrifning såsom grund för

hemortsrätt, blef detta Riksdagens beslut, som af Kungl. Maj:t sanktion

erades.

De två olika sätt för ordnande af hemortsrätten, hvilka vid 1871

års riksdag togos under öfvervägande, utgöra tillämpning af två väsentligen

skilda grundsatser. Den ena, hvilken lagstiftaren gjorde till sin,

är den, att enhvar enligt regeln bör i afseende å fattigvård anses

höra till den kommun, dit han i allmänhet i borgerligt afseende hörer.

Den andra utgår från känslan af det obilliga däri, att en kommun belastas

med fattigvård åt personer, som, ehuru i borgerligt hänseende

upptagna i kommunen, dock kunna anses för densamma skäligen

främmande. Utskottet för sin del finner den förra grundsatsen ej

vidare böra upprätthållas. Från den i enlighet med densamma uppställda

hufvudregeln i fråga om förvärfvande af hemortsrätt göras visserligen

undantag, bland annat, såsom förut antydts, genom stadgande,

att under viss tid åtnjuten fattigvård hindrar hemortsrätts uppkomst,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

I)agutskottets Utlåtande N:o 62.

Men därigenom undvikas ej de menliga verkningarna af hufvudregeln.

Vid gällande bestämmelsers tillämpning t. ex. å en person, som mantalsskrifves

i ett samhälle, men kort därefter åter utflyttar samt tillbringar

större delen af det år, för hvilket mantalsskrifning skett, i annan

kommun utan att åtnjuta fattigvård, kommer det att inträffa, att lian i

fråga om dels näst därpå följande år och — om ny hemortsrätt ej

bevisligen förvärf vas — dels äfven senare åtnjuten obligatorisk fattigvård

faller förstnämnda kommun till last. För undvikande af dylika

obilligheter har i allmänhet den utländska lagstiftningen, så vidt utskottet

tagit del däraf, anslutit sig till den andra af ifrågavarande två principer.

Af de skandinaviska länderna har Finland en hufvudregel, liknande vår,

men i Norge och Danmark äro förhållandena reglerade på annat sätt.

Enligt den norska lagen af den 19 maj 1900 vinmes hemortsrätt genom

att efter fyllda 15 år hafva i två på hvarandra följande år haft stadigt

hemvist i ett fattigvårdssamhälle utan att för sig själf, hustru eller

minderårigt barn hafva åtnjutit fattigvård. Hemortsrätt förloras genom

tio års oafbruten vistelse utom hemorten. Den danska lagen af den

9 april 1891 ger en nödställd person hemortsrätt i den kommun, där

han efter uppnådd 18 års ålder senast bär haft 5 års oafbrutet stadigt

hemvist utan att under denna tid hafva åtnjutit fattigvård.

Enligt lag af den 6 juni 1870 (ny edition af den 12 mars 1894),

hvilken lag gäller för större delen af det tyska riket, förvärfva!'' hvar

och en, som inom ett primärt fattigvårdssamhälle (Ortsarmenverband)

efter fyllda 18 år oafbrutet två år har sin vanliga uppehållsort, därigenom

hemortsrätt. Den, som efter uppnådd 18 års ålder två år i följd

vistas utom det fattigvårdssamhälle han tillhör, förlorar sin hemortsrätt

därstädes; och om han under tiden ej vunnit hemortsrätt i annat primärt

fattigvårdssamhälle, blir det fattigvårdssamhälle af högre ordning

(Landarmenverband), inom hvilket hans behof af fattigvård yppades,

skyldigt att bekosta fattigvården. Åtnjuten fattigvård under de för

förvärf och förlust af hemortsrätt relevanta tiderna antingen blott uppehåller

dessa tiders utlöpande, därigenom att den tid, under hvilken

understödet åtnjutes, ej medräknas, eller afbryter tiderna.

Genom anförda norska och tyska bestämmelser om förlust af hemortsrätt

har man förekommit eller minskat den obillighet, som mer

svåruppfyllda villkor för förvärf af hemortsrätt onekligen äro ägnade

att framkalla, nämligen ett alltför betungande ansvar för utflyttade

personers fattigvård. På samma gång vinnes med dylika bestämmelser

en reducering af tvisteförfarandet i fråga om ersättning för fattigvård.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

Att emellertid närmare afhandla frågan, huruvida någon af nyssnämnda

lagstiftningar bör tagas till förebild för eu behöflig ändring af

vår egen faftigvårdslagstiftning, eller huruvida eu lösning af detta

spörsmål bör ske på annat sätt, därtill erfordras eu grundligare utredning

af hithörande förhållanden, än den, utskottet är i tillfälle att

åstadkomma.

Beträffande grunderna för hemortsrätt framställa sig äfven andra

spörsmål än de hittills berörda. Exempelvis må nämnas frågan om

den ställning,, som bör tillkomma genom obotlig sjukdom till arbete

oförmögen person, hvilkens vård utom anstalt bekostas af annan; än

vidare frågan om hemortsrätt för minderåriga barn, efter det deras

moder viss kortare tid efter åtnjuten fattigvård ingått äktenskap med annan

än barnens fader. Det synes äfven böra tagas under öfvervägande,

huruvida ej särskilda bestämmelser kunna och höra meddelas till

förekommande häraf, att kommunernas målsmän söka i egennyttigt

syfte inverka med afseende å för hemortsrätt grundläggande förhållanden,

hvilka helt böra vara beroende af de eventuella understödstagarnes

fila vilja.

Grunderna för hemortsrätt böra enligt utskottets åsikt fastställas

så, som omsorgen för eu rättvis fördelning af ansvaret anbefaller.

Men, i den mån sådant låter härmed förena sig, böra de bestämmas

på ett sätt, som är ägnadt att till antal och vidlyftighet inskränka

tvisterna mellan kommunerna. Dessa tvister äro för myndigheterna

synnerligen besvärande. I många fall erfordras i ett och samma mål

pröfning och beslut af ett flertal länsstyrelser; och det händer, att hvart

och ett af dessa beslut föregås af polisundersökningar i åtskilliga orter

af länet. Af hvad som kan göras till lättnad i detta afseende bör alltså

intet underlåtas,. I många mål försvåras utredningen väsentligen

därigenom att sökande fattigvårdsstyrelsen försummat att af understödstagaren

— som senare afvikit eller dött —- inhämta uttömmande upplysningar.

Detta leder äfven mången gång till materiell orättvisa, emedan

ersättningsskyldighet ålägges en kommun, som, om fullständiga upplysningar

införskaffats, kunnat leda ansvaret öfver å annat samhälle,

där understödstagaren senare vistats. Sådant skulle kunna förebyggas

genom skärpta föreskrifter om den sökande fångvårdsstyrelse^ skyldigheter

med afseende å utredningen om den nödställdes lefnadsförli

ålland eu.

Under åberopande af hvad sålunda anförts och då det enligt utskottets

mening icke är ådagalagdt, att, såsom två af motionärerna,

herrar Holmgren och Ekman, ifrågasatt, en fullständig omarbetning af

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

fattigvårdsförordningen vore erforderlig för vinnande af nödig rättelse

af anmärkta missförhållanden, i följd hvaraf utskottet ej kan lämna sitt

understöd åt dessa motionärers förslag om skrifvelse till Kungl. Maj:t

med begäran om en allmän revision af ifrågavarande författning, får

lagutskottet i anledning af förevarande motioner hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till dels ändrade bestämmelser

beträffande hemortsrätt i fråga om fattigvård

och rörande förhållanden, som därmed äga sammanhang,

hvilka bestämmelser böra upptaga strängare

villkor för hemortsrätts uppkomst än de nu i ämnet

gällande och vara ägnade att såvidt ske kan inskränka

och förenkla tvisterna mellan kommunerna om ersättning

för lämnad fattigvård, och dels föreskrifter i syfte:

att den i 31 § 2 mom. förordningen angående fattigvården

upptagna grundsats, enligt hvilken fattigvårdssamhälle

kan påräkna ersättning af statsmedel för

viss fattigvårdskostnad, må utsträckas att gälla obetingadt

i fråga om fattigvårdskostnad, som fattigvårdssamhälle

måst vidkännas för den eller de samhället i

fattigvårdshänseende tillhörande personer, hvilka, enligt

hvad i åberopade lagrum sägs, varit borta från

samhället viss tid; att fattigvårdssamhälle berättigas

till godtgörelse af staten för kostnader i anledning

af fattigvård åt sinnesslöe personer och fallandesjuke

och med dylika personer järnförlige; att öfvervakandet

däraf, att fattigvården utöfvas i enlighet med gällande

bestämmelser, varder skärpt och förbättradt, dock utan

anlitande af för detta ändamål särskild! tillsatte tjänstemän;

samt att, då fattigvård sstyrelse vill till enskild

person uttinga hjälpbehöfvande, auktion ej må anställas

för erhållande af anbud.

Stockholm den 28 april 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

25

Reservation

af herrar Lindhagen och Trana beträffande vissa delar af motiveringen,

hvar]ämte de i afseende å utskottets hemställan velat gorå den

erinran, att det syntes dem tvifvelaktigt, huruvida någon effektiv kontroll

öfver fattigvårdens handhafvande kunde vinnas annorledes än

genom anordnandet af en särskild inspektion.

Herr F. Andersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom utskottet och herr Segerdahl, att han icke

deltagit i dess slutliga handläggning.

Bih. till Riksd. Prof. 1905.

7 Sami.

51 Höft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.