Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 65

1905-05-01 · 27 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:65, Lagutskottets Utlåtande N:o 65

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

1

N:ö

65.

Ank. till Riksd. kansli den 3 maj 1905, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af vädd motion med förslag till lag,

innefattande vissa bestämmelser om bevisning inför

rätta rn. rn.

Lagutskottet bär till behandling fått mottaga en inom Andra Kammaren

af herr C. A. Lindhagen väckt motion. n:o 161, af följande lydelse:

»Sedan vid 1903 års riksdag förgäfves gjorts ett sista försök att

få det välbeböfliga lagförslaget om bevisning inför rätta antaget, torde

denna fråga få anses fallen för en afsevärd tid framåt. Andra Kammaren

har ej kunnat släppa sina farhågor inför förslagets bestämmelser om

utvidgad frihet i bevispröfningen, trots de modifikationer förslaget under•

gått för att undanröja kammarens betänkligheter. Och Första Kammaren

har vidhållit sin uppfattning, att man hellre bör afstå från förslagets

fördelar än gifva sig in på de förmenta vådorna af den utvidgade befogenhet

för häradsnämnden, som den Andra Kammaren trott sig böra uppställa

såsom garanti mot missbruk af den fria bevispröfningen.

Under sådana förhållanden återstår dock att söka tillvarataga de

bestämmelser i förslaget, som afse att gifva erforderliga föreskrifter i

ämnen, där man nu till stor olägenhet saknar all lagstiftning. Lagförslagets

första paragraf, som konstituerar den fria bevispröfningen, samt

hvad förslaget innehåller rörande bevismedel, för hvilka rättegångsbalken

Bil. till liilcsd. Prot. 1905. 7 Sami 54 Hiift. (N:o 65). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

gifver föreskrifter, skulle däremot bortfalla. Härmed införes man på ett

neutralare område, där ingendera kammaren behöfver uppgifva sin ståndpunkt,

Det kan icke heller sägas, att det är olämpligt att nu antaga

dessa bestämmelser med hänsyn därtill, att man dock förr eller senare

naturligtvis måste få en fullständig ny bevisningslag. De ifrågavarande

bestämmelserna komma nämligen genom en sådan lags antagande icke att

åter försvinna utan måste upptagas i den nya lagen, och då kan det ju

till och med vara en fördel att hafva någon erfarenhet om hur de verkat.

Hvad som således skulle upptagas ur det omförmälda lagförslaget

vore stadgandena om bestämmande af skadestånds belopp, då skadans

omfång ej är fullständigt utredt, om sakkunnige, om bevisning genom

handlingar och om besiktning eller syn.

En mycket stor brist är enligt min erfarenhet frånvaron af ett uttryckligt

stadgande, att en part, som lidit skada genom en annans förvållande,

kan tilläggas ett skäligt belopp utan att skadans storlek behöfver

vara _ styrkt på öret. I fråga om vissa skadestånd i brottmål, såsom skada

i följd af misshandel m. m., tillämpa domstolarna redan nu en sådan

grundsats. Här och hvar vid domstolarna och särskildt i högsta domstolen

söker man numera jämväl i civila mål i någon man slå in på samma

väg. Men den gamla rättstillämpningen, som fordrar en matematisk noggrann

uträkning af skadans belopp, är ännu mycket inrotad. Härigenom

tillskyndas årligen en mängd människor mycken orätt i rättskipningen,

för att nu ej tala om de sannolikt ännu talrikare fallen, då personer,

som tillfogats obestridlig skada, afstå från hvarje försök att gorå ersättningsanspråk

gällande i medvetandet om att de äfventyra att tappa saken i

följd af svårigheterna att noga styrka skadans belopp. Lämpligheten att

härom nu göra särskild lagstiftning oberoende af den större frågan om

en ny fullständig bevisningslag erkändes ock af lagutskottet i°ett vid

1904 års riksdag afgifvet betänkande (n:o 31 sid. 8).

Beträffande de föreslagna bestämmelserna om bevisning genom sakkunnige,

må särskildt här erinras, att dessa bestämmelser kunna få

ganska stor betydelse för tillämpning i vissa delar af det väntade lagförslaget

om köp och byte af lösegendom.

Föreskrifterna om bevisning genom handlingar fylla en stor lucka i

vår processlagstiftning. Saknaden för närvarande af nödiga föreskrifter

om skyldighet för part och annan att förete handling, som kan leda till

upplysning i målet, leder i många fall till att sanningen undandöljes och

att domstolarna nödgas skipa orätt i stället för rätt.

Stadgandena om besiktning eller syn äro ock gagneligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

o

O

Till dessa föreskrifter kunna oek läggas bestämmelserna om huru

ed skall afläggas af person, som ej förstår svenska språket, af stum

person och af vissa bekännare af icke kristen troslära. Ofta förekomma

nog ej dylika fall; men när ett sådant fall någon gång inträffar, bör

man väl veta, hur det lagligen bör förfaras.

Dessa föreskrifter föranleda jämväl, att af de särskilda författningsförslag,

som åtföljde det förra förslaget till bevisningslag, äfven nu medtagas

de föreslagna förändringarna i jordabalken och lagen om handräckning

åt utländsk domstol samt vissa delar af förslaget om ändring i förordningen

om handelsböcker och handelsräkningar, nämligen upphäfvande!

af 17 §, 18 § och första stycket af 19 §.

På grund af hvad sålunda anförts får jag hemställa, att Riksdagen

ville för sin del antaga:

dels följande

Lag

innefattande vissa bestämmelser om bevisning inför rätta.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Finner rätten, där fråga är om skadestånd, part vara därtill berättigad,

men är ej angående skadans omfång fullständig utredning föredrag!;

äge rätten bestämma skadeståndet till ett belopp, som med afseende

å upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

2 §.

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insikt i viss

vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhämta yttrande

af sakkunnig, höre rätten öfver frågan myndighet, ämbets- eller

tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det

ämne, frågan rörer, eller nämne en eller flera för redbarhet och för

skicklighet i ämnet kända personer att afgifva yttrande.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lämnas

någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,

att därigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Ej må någon, som icke å ämbetets vägnar eller eljest på grund

af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin

vilja därtill förpliktas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan

ej utan giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas lian, äge

rätten hålla honom därtill medelst vite.

3 §•

Namnes till sakkunnig någon, som icke å ämbetets vägnar eller

eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan,

förordne rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt

utlåtande eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

Sakkunnig, som här afses, skall, där rätten så förordnar, aflägga

ed, att lian skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det uppdrag,

som honom i målet lämnats. Eden skall inledas och afslutas så, som

angående ed af vittne stadgas. Är af den sakkunnige skriftligt utlåtande

afgifvet, varde eden därefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid

den underrätt, som för den sakkunnige är lägligast.

4 §•

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse, efter ty rätten

bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å ämbetets vägnar eller

eljest på grund af allmänt uppdrag bär att afgifva yttrande, gälle hvad

särskilt stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, där målet är i högre

rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid målets slut

rätten finner därtill skyldig. I brottmål, där allmän åklagare å tjänstens

vägnar förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna

medel.

Beslut om ersättning till sakkunnig gånge utan hinder af förd

klagan i verkställighet likasom laga kraft ägande dom.

5 §.

Hvad i 2, 3 och 4 §§ är stadgadt skall ock äga tillämpning i fall,

da rätten finner nödigt att vid besiktning eller undersökning af visst föremål

anlita biträde af sakkunnig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

o

6 §.

År i allmän lag eller särskild författning föreskrift meddelad angående

sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

7 §■

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i målet,

galle därom hvad om vittne är stadgadt.

8 §•

Företer part skriftlig handling att därmed styrka sin talan, pröfve

rätten efter omständigheterna handlingens beskaffenhet och riktighet, så ock

hvad vitsord den i målet äger.

År för visst fall stadgande i lag meddeladt angående det vitsord,

handling tillkommer, lände det stadgande till efterrättelse.

9 §•

Finnes handling, som part åberopar, i annans värjo, och är parten

såsom ägare af handlingen eller delägare däri eller på grund af aftal eller

särskildt stadgande berättigad till handlingens utbekommande eller skärskådande,

vare, där handlingen kan antagas innehålla upplysning rörande

målet, den, som handlingen innehar, ehvad han är part eller icke, pliktig

att på rättens anmaning den i målet förete. Lag samma vare beträffande

handelsbok, så ock där annan handling, som af part åberopas, är upprättad

att lända till efterrättelse i något rättsförhållande, som parten rörer, eller den

innefattar meddelande, som i fråga om något parternas rättsförhållande af

endera parten af låtits till den andre eller till någon, som rättsförhållandet

förmedlat, eller af sådan person till någondera parten.

# 10 §.

Nu åberopar part i annat fall, än i 9 § sägs, handling, som finnes

i vederpartens eller annans värjo; är anledning, att af handlingen kan i

målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå, äge rätten ock förelägga

den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete, dock ej där

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

'' 6

fråga är om bref eller annat enskild! meddelande, eller då skäl finnes att

antaga, det liandlingens företeende kan, oberoende af målets utgång,

lända innehafvaren eller någon, som till honom står i något af de i 17

kap. 7 § rättegångsbalken omnämnda särskilda förhållanden, till skada eller

synnerlig olägenhet.

11 §.

Undandrager sig part att efter rättens anmaning förete handling,

pröfve rätten, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande.

År sådant fall för handen, som i 9 § sägs, äge rätten ock lägga vite före;

dock må ej i brottmål vite föreläggas den tilltalade.

Skall någon, som ej är part, förete handling, varde vite honom

förelagdt.

Hvad om skyldighet att förete handling är i 9 och 10 §§ stadgadt

skall ej äga tillämpning å den, som å ämbetes vägnar innehar handling,

hvilken till bevis i målet åberopas.

13 §.

Den, som jämlikt 9 eller 10 §§ skall förete handling, ingifve den i

hufvudskift, där ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet tillfyllest.

Innehåller handlingen jämväl sådant, som icke rörer saken, och

som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, äge han till rätten ingifva utdrag

af handlingen jämte intyg, som af rätten god kännes, att intet, som angår

saken, uteslutits.

14 §.

Skall annan än part förete handling, njute för besvär och kostnad,

som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning, efter ty rätten pröfva!''

skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens företeende. Beslut om ersättning,

hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af förd klagan i verkställighet

likasom laga kraft ägande dom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

i

15 §.

Hvad här förut är stadgadt, angående skyldighet för den, som innehar

skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar

gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets

utredning eller pröfning taga under skärskådande.

16 §•

Finnes i mål, som är anhängig! vid underrätt, för sakens utredning

eller pröfning nödigt, att rätten besiktigar föremål, som ej lämpligen kan

till rätten flyttas, träde rätten samman å stället, där föremålet finnes, att

hålla syn. Skall syn hållas af häradsrätt, äge rättens ordförande, där

biträde af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som

jämlikt 5 § tillkommer rätten.

Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängig^ i hofrätt, förordne rätten

en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare i orten

att därvid biträda; meddele därjämte erforderliga föreskrifter om vittnens

hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen. Hofrätten äge

ock, där det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten i orten att synen

förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde till hofrätten ingifvet,

och döme hofrätten sedan i målet.

Finner konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna

afgöras utan syn, förordnar Konungen, huru synen skall hållas.

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 4 § föreskrifves beträffande

kostnad för sakkunnigs biträde.

O

17 §•

År i allmän lag eller särskild författning för visst fall föreskrift

meddelad angående syn, lände den till efterrättelse.

v 18 §.

Förstår ej den, som skall inför rätta aflägga ed, svenska språket,

må eden afläggas å språk, som han förstår.

Den, som är stum, skall, där han är skrifkunnig, aflägga ed på det

sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar eden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Huru förfaras skall, då den, som skall aflägga ed, är jude. eller

främmande trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, därom

är särskild! stadgadt. Skall ed afläggas af någon, som bekänner annan

icke kristen lära än den mosaiska, förordnar Konungen, huru förfaras bör.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

190G; dock skall i mål och ärenden, som vid nämnda tid redan äro anhängiga,

äldre lag tillämpas.

dels följande

Lag

om ändring i 14 kap. jordabalken.

Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upphöra

att gälla, samt att 3 § i samma kap. skall erhålla följande ändrade lydelse:

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja, vädje då under hofrätt,

som i rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1906; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas

efter äldre lag.

dels följande:

Lag

om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker

och handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 17 och 18 §§ i förordningen den 4 maj

1855 angående handelsböcker och handelsräkningar skola upphöra att

gälla, samt att 19 § i samma förordning skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Har köpman utom de böcker, som enligt 3 § ovillkorligen hållas

böra, andra handelsböcker fört, må något vitsord dessa böcker ej tilläggas,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

där de ej, så vidt med deras ändamål förenligt är, uppfylla de villkor,

som för de förras vitsord äro fastställda.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1906; dock skall i mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

och dels följande

Lagom

lindrad lydelse al* 4 och 6 §§ i lagen den C mars 1899 om

handräckning åt utländsk domstol.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899

om handräckning åt utländsk domstol skola erhålla följande ändrade

lydelse:

4 §•

Möter ej för'' äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten eller domaren

dag för ärendets företagande. Skall någon vid rätten tillstädeskomma,

varde han genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. År

fråga om granskning af skriftlig handling eller besiktning af annat flyttbart

föremål, läte rätten eller domaren tillsäga den, som innehar föremålet,

att det vid rätten förete. Ej vare nödigt, att part om dagen fölärendets

företagande underrättas, där lian ej själ! skall afhöras eller

något fullgöra.

Har den utländska domstolen begärt att erhålla underrättelse, hvilken

dag ärendet skall förekomma, aflåte rätten eller domaren i god tid sådan

underrättelse.

6 §•

Utoblifver part, som blifvit till rätten kallad, läte rätten därvid bero.

Bih. till Rihsd. Prot. 1905. 7 Sami. 54 Häft.

O

s. 10 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1906; dock skall i ärenden, som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre

lag tillämpas.

Anses att flera bestämmelser i förslaget till lag om bevisning inför

rätta och de mindre lagförslag, som åtföljde detsamma, än nu ifrågasatts,

böra medtagas, viil jag härmed äfven därom hafva framställt alternativt

yrkande».

Förevarande förslag är, såsom framgår af den detsamma åtföljande

framställning, hämtadt ur det vid 1903 års riksdag genom enskild motion

framlagda allmänna förslag till ny lagstiftning angående bevisning inför

rätta. Detta sistnämnda utgjorde i sin ordning ett upprepande i hufvudsak

af det försök, som senast 1902 från Kungl. Maj:ts sida blifvit gjordt att

genomföra ny bevisningslag. Såsom motionären framhållit, hafva dessa

reformförsök ytterst strandat på de båda kamrarnes olika uppfattning

om nödvändigheten eller lämpligheten af att såsom motvikt mot det

ökade inflytande, den fria bevispröfningen förmenats lämna rättens ordförande,

medgifva ökadt inflytande åt häradsnämnden vid omröstning till

dom. Den del af ofvan omförmälda förslag, där denna olikhet i uppfattningen

enligt motionärens förmenande icke ägde någon betydelse, har

nu af honom i här förevarande framställning förelagts Riksdagen till

antagande.

Vid verkställd granskning af föreliggande förslag har det för utskottets

ställning till detsamma varit en omständighet af afgörande betydelse,

att förslaget utgör en utbruten del af ett förut sammanhängande

helt Det är i sitt inre samband med de olika delarna af detta fullständiga

förslag, som de i det här förevarande innefattade bestämmelser

tillkommit. Lösryckta ur detta samband, erbjuda de ingalunda de fördelar,

de såsom del af detta hela skulle kunnat hafva. Bestämmer man

sig, med eller utan uppställda garantier, att införa en ny fullständig lagstiftning

om bevisning, då äger man ock tillfälle att så anordna denna,

att de ledande grundsatserna inom bevisningsläran komma till sin rätt,

Beträder man åter den här föreslagna vägen med partiella reformer, blir

följden, att den enhetliga synpunkten får vika, och att med ökade detalj
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagsutshottets Utlåtande N:o 65.

bestämmelser konflikter inom själfva lagstiftningen lätteligen uppstå af

en för rättsäkerheten allvarsam art.

Om utskottet sålunda frän denna allmänna synpunkt sedt icke kunnat

ansluta sig till det här framlagda förslaget, har detta än mindre kunnat

blifva fallet, när utskottet granskat de särskilda bestämmelser, hvaraf detsamma

hestår. Motionären framhåller, att man med de stadgande!!, han

här uttagit ur det fullständiga förslaget, införes på ett neutralare område,

där ingendera kammaren behof ver uppgifva sin ställning till frågan om den

fria bevispröfningen. Den första paragrafen i det ursprungliga förslaget,

som konstituerade den fria bevispröfuingen, hade här fatt bortfalla. Utskottet

tillåter sig emellertid framhålla, hurusom den första paragraf, motionären

i sitt förslag här upptagit, angående bestämmandet af skadestånds

belopp, då fullständig utredning angående skadans omfång icke är förebragt,

i sig onekligen innesluter ett stadgande om den fria bevispröfningen, som

för närvarande icke finnes. Rätten äger, enligt denna paragraf, i sådant

fall bestämma skadeståndet till ett belopp, som med afseende å upplysta

eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt. Långt ifrån att

undandraga frågan om skadeståndsbeloppet den fria bevispröfningen, uppställer

detta stadgande icke ens en fordran på fullt bevis i fråga om detsamma.

Ett antagande af paragrafen utan vidare skulle i utskottets tanke

för Andra • Kammarens del innebära ett frånträdande af den principiella

ståndpunkt, kammaren förut i fråga om villkoret för den fria bevispröfningens

införande intagit.

Enligt motionärens mening skulle vidare i hans motion hafva bortfallit

hvad det fullständiga förslaget innehållit rörande bevismedel, för Indika

rättegångsbalken gåfve föreskrifter. I § 8 möter emellertid eu bestämmelse,

hvilken så godt som ordagrant återfinnes i 17 kap. 1 § berörda balk.

Endast den förändring af betydelse är här vidtagen, att ordet »noga» i 17

kap. 1 § rättegångsbalken är utbytt mot orden »efter omständigheterna»,

och torde det icke vara utan allt skäl, som man kunde ifrågasätta att med

denna förändring i stadgandet, som redan för närvarande medgifver fri

bevispröfning, gifvits ytterligare utrymme åt berörda fria pröfning.

Beträffande de stadgande!!, förslaget i öfrigt innehåller om sakkunnige,

edition af handlingar, syn och afhörande af sådant vittne, som i 18 §

af förslaget omförmäles, torde man kunna säga, att de dels utgöra ett återgifvande

af hvad redan är gällande rätt, låt vara att de ej alltid fått sitt

uttryck i eu lagparagraf, och dels innefatta nyheter, hvilkas berättigande

väsentligen beror på de regler, som i öfrigt gälla, om bevisningen. Betraktade

såsom delar af det fullständiga förslaget till ny lag om bevisning inför

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

rätta voro ifrågavarande stadganden jämte de förändringar i lagstiftningen

i öfrigt, som därmed sammanhänga, visserligen antagliga, men såsom lösrykta

delar ur detta hela synas de ej böra införlifvas med den i öfrigt

gällande bevislagstiftningen utan eu omfattande och noggrann granskning,

som utskottet icke varit i tillfälle att verkställa.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 maj 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

af herr Trygg er emot vissa delar af utskottets motivering;

af herrar Hedenstierna, Dieden och Uppström, hvilka ansett, att

utskottet bort tillstyrka bifall till af herr Lindhagen under ärendets behandling

i utskottet med ändring af hans väckta motion framställda och vid

nedanstående af honom och herr Segerdahl afgifna reservation mot utskottets

utlåtande fogade förslag till lagar;

af herr Zetterstrand, som instämt i de uti berörda af herrar Lindhagen

och Segerdahl afgifna reservation under 2:o), 3:o) och 4:o) framställda

yrkanden; samt

af herrar Lindhagen och Segerdahl, som anfört:

»Då denna fråga företogs till behandling i utskottet blef efter eu

lång öfverläggning motionärens förslag med nio röster mot sex bifallet på

det sätt som uti denna reservation nedan yrkas. Beslutet skulle dock

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 65. 13

betraktas såsom provisoriskt för att bereda tillfälle till närmare öfvervägande

af ett par ifrågasatta detaljändringar. Vid ärendets slutliga

behandling voro emellertid en del af de ledamöter, som deltagit i afgörande^

frånvarande, och på grund däraf inträffade det, att med anledning af då

upprepad begäran om votering utskottet, utan att ingå i någon debatt om

hufvudfrågorna, råkade komma till ett motsatt resultat.

Utskottet yttrar såsom en hufvudanmärkning mot förslaget, att det

lösryckts ur sitt inre samband med det större förslaget om fullständig

ny bevisningslag. Därigenom skulle de nu ifrågasatta bestämmelserna

medföra å ena sidan mindre fördelar och å andra sidan lätteligen föranleda

konflikter inom lagstiftningen af en för rättssäkerheten allvarlig art. Det

är svårt att utleta, livilka realiteter skulle kunna ligga under dessa allmänna

talesätt. För den, som har någon erfarenhet af rättsskipningen,

framstår det alldeles tydligt, att dessa olika, hvar för sig fristående förslag

måste i tillämpningen hafva väsentligen samma verkan i ena såväl

som i andra fallet. Och vill man framhålla, att de böra äga något samband

med öfriga föreskrifter om bevisningen, så utgör detta blott ett

ytterligare skäl att nu genomföra dem, då de afse att fylla luckor i vår

nuvarande lagstiftning om bevisning och således skulle vara ägnade att

i sin mån omsider bringa sammanhang i gällande rätt.

Det var också ej förenämnda af utskottet nu framhållna skäl, som

företrädesvis under öfverläggningarna framhölls mot förslaget. Hvad som

därvid hufvudsakligen gjorde sig gällande var farhågan från åtskilliga ledamöter

i utskottet, att man genom detta förslag trots det motsatta påståendet

i motionen möjligen kom in på den fria bevispröfningen eller införde

den på eu bakväg.

Denna farhåga är dock, såsom hvarje sakkunnig vet, synnerligen

ogrundad. Detta framgår ock af utskottets egen motivering, däri utskottet

blott söker påvisa, att en utvidgning af den fria bevispröfningen kan spåras

i två af de många paragrafer, hvaraf lagförslaget består. Äfven i dessa

två fall misstager sig utskottet enligt vår uppfattning väsentligen. Och

något fasthållande vid invändningarna för dessa två fall borde väl i hvarje

fall ej kunna vidare ifrågakomma, då innevarande års Riksdag redan i

motiverna till en skrifvelse till Konungen förordat den ena lagstiftningsåtgärden

samt den andra bestämmelsen ej upptagits i våra nedan gjorda

yrkanden.

Det synes oss icke vara rätt att låta den gamla stämningen i Andra

Kammaren mot bevisningslagen fortfarande så spela in, att äfven hvarje

af behofvet påkallad lagstiftningsåtgärd af den mest neutrala beskaffenhet

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

omöjliggöres. I detta fall har sedan länge förelegat ett stort behof att

erhålla erforderliga föreskrifter i ämnen, där man nu till stor olägenhet

saknar lagstiftning. Det lärer icke kunna jäfvas, att saknaden af åtskilliga

af de nu ifrågasatta föreskrifterna beröfva domstolarne årligen i en mängd

mål möjligheten att skipa verklig rättvisa. Och det framställer sig då

för oss såsom förenadt med ett visst ansvar att fortfarande undandraga

många rättssökande, som blifvit kränkta i sin rätt, möjlighet att

vid domstol erhålla upprättelse.

Om således vissa af de ifrågasatta bestämmelserna äro ägnade att

bringa sammanhang och rättskraft åt vårt nu gällande bevisningssystem,

så kan däremot ur formell synpunkt göras gällande, att de ej böra sammanfattas

i en och samma lag, då de ju endast utgöra enstaka och fristående

delar i bevisningssystemet. Vi hafva af denna anledning och för

att än tydligare framhålla den ifrågasatta lagstiftningens neutrala innebörd

ansett oss böra föreslå antagandet af eu särskild lag för hvarje fristående

ämne. Detta förfarande hämtar fog äfven däraf att, såsom meningsskiljaktigheterna

inom utskottet jämväl ådagalagt, man mycket väl kan vara

anhängare af ett förslag, men finna sig mindre öfvertygad om behöfligheten

eller lämpligheten af ett annat.

Då det ej är meningen att inlåta sig på eu fullständig bevisningslag

utan endast att fylla verkliga luckor i vår gällande rätt, så finnes utan

tvifvel fog för den gjorda invändningen, att nu endast böra upptagas sådana

bestämmelser, som visat sig mest af beliofvet påkallade. Detta har vidare

ledt oss till den uppfattningen, att, på sätt nedan närmare utvecklas, endast

vissa af motionärens förslag böra nu förordas till antagande. Häri ligger

ock ett ytterligare skäl för att dessa förslag gifvas form af särskilda lagar.

Hvad nu först angår frågan om bestämmande af skadestånds belopp,

så skulle, såsom i motionen närmare framhållits, genom antagande af den

ifrågasatta bestämmelsen afhjälpas ett sedan länge allmänt erkändt behof.

Mycken orätt måste skipas vid domstolarna, därför att ett dylikt stadgande

saknas. Härom yttrar ock nya lagberedningen följande:

»Bland de särskilda förhållanden, hvilka i fråga om bevisningen

påkalla en undantagsställning, är, enligt hvad erfarenheten utvisat, frågan

om sättet för fastställande af skadeståndsbelopp af framstående vikt. Den

nuvarande lagstiftningen har ej utan skäl gifvit anledning till den allvarsamma

anmärkning, att domstolarna, fastän de funnit ådagalagdt, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

15

skada, hvarför ersättning bör gifvas, verkligen ägt rum, dock ansett sig ej

kunna tillerkänna den förorättade någon godtgörelse, emedan bestämd och

fullständig bevisning omedelbart i fråga om själfva beloppet ej kunnat

åstadkommas. En sådan olägenhet bör undanröjas, och i domstolarnas

praxis har otvifvelaktigt också allaredan ett väsentligen friare åskådningssätt

framträdt. Man har alltmera kommit till insikt därom, att när skada

af materiel natur verkligen är ådagalagd, måste den alltid, om än stundom

med svårighet, kunnat skattas till ett visst värde, och att skyldigheten att

verkställa denna uppskattning åligger domaren ä ämbetets vägnar.»

Hvad det här gäller är icke fri bevispröfning utan snarare, såsom

utskottet ock antyder, en uppskattning utan bevis. Lagberedningen erinrar

visserligen också, att detta pröfningssätt är, då fri bevispröfning införes,

en naturlig konsekvens af densamma. Men den är, såsom af beredningens

nämnda yttrande framgår, på samma gång en nödvändig sak, hvilken

bevisningsteori än är gällande; och beredningen utvecklar närmare, hvarför

det icke är behöfligt att i fråga om skadans tillvaro tillämpa samma grunder,

som gälla vid fastställande af skadeståndets belopp.

Vid afgörandet, huruvida skada inträffat, skulle således fortfarande

gälla de legala bevisningsreglerna, hvaremot fastställande af skadans belopp

skulle i vidsträcktare mån, än redan nu äger rum, ske genom en metod,

som är den naturliga och i en mängd fall enda möjliga. Att detta

skulle, såsom utskottet sökt göra gällande, innebära ett frånträdande af

den principiella ståndpunkt, Andra Kammaren förut intagit i fråga om

villkoret för den fria bevispröfningens införande, kan så mycket mindre

sägas vara händelsen, som därigenom tvärtom vidgas det område, där

nämndens sakkunskap alltid och af naturliga skäl särskild! gjort sig

gällande i rättsskipningen, nämligen uppskattning af ersättningar och skadestånd.

Det torde ock böra erinras, att innevarande års .Riksdag redan uttalat

sig för en särskild lagstiftning i förevarande syfte. I sin skrifvelse den

11 mars 1905 angående lagstiftningsåtgärder för stäfjande af illojal konkurrens

anförde nämligen Riksdagen, att det visserligen måste erkännas, att ett

kraftigt inskridande emot den illojala konkurrensens yttringar förutsatte

vissa förändringar i vår rättsförfattning. I detta afseende hade under frågans

behandling bland annat betonats, att vår rätts regler för bevisning af

skadeståndsanspråk lade hinder i vägen för att tillförsäkra nödigt skydd

åt den, som drabbades af den illojala konkurrensens verkningar. Riksdagen,

som erkände befogenheten af de framställda erinringarna, ansåg

emellertid desamma ej behöfva föranleda undanskjutande af frågans lösning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Och hvad då beträffade bevisningsfrågan, syntes målet enligt Riksdagens

uppfattning kunna vinnas »äfven utan samband med den redan länge på

dagordningen stående, men allt hitintills ännu olösta frågan om fullständigt

genomförande i vår lagstiftning af den fria bevispröfningens grundsats,

nämligen därigenom att ur det vid flera tillfällen framlagda omfattande lagförslaget

härom utbrötes och särskildt för sig i nfördes bestämmelsen om

befogenhet för rätten att, där ej fullständig utredning angående skadas

omfång blifvit förebragt, bestämma skadeståndet till det belopp, som med

afseende å upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden prof vas skäligt.»

Genom att nu antaga utskottets förslag skulle emellertid Riksdagen uttala

sig för en uppfattning alldeles motsatt den, som funnit sitt uttryck i förenämnda

riksdagsskrifvelse.

På grund häraf hemställes,

l:o) att Riksdagen i anledning af 1 § i motionärens

lagförslag ville för sin del antaga följande

L a g

angående bestämmande af skadestånd i visst fall.

Finner rätten, där fråga är om skadestånd, part

vara därtill berättigad, men är ej angående skadans

omfång fullständig utredning förebragt; äge rätten bestämma

skadeståndet till det belopp, som med afseende

å upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden

pröfvas skäligt.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och

med den 1 januari 1906; dock skall i mål, som då äro

anhängiga, äldre lag tillämpas.

Beträffande härefter frågan om bevisning genom sakkunnige, så är

detta ett bevismedel, livilket icke särskildt omförmäles i 17 kap. rättegångsbalken.

Den hufvudsakliga bristen i gällande rätt ligger däri, att man i

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

rättsskipningen för erhållande af sakkunnig utredning är med vissa undantag

hänvisad till vittnesförhörets form. Härigenom blir domstolen i många

fall beröfvad möjlighet att själf tillita sakkunniges biträde. Och den sakkunniga

utredning, som åstadkommes genom de af parterna hvar för sig

anlitade och betalda sakkunnige, är ofta stridig och otillförlitlig.

Nya lagberedningen yttrade i detta ämne följande:

»Länge sökte man representera den speciella sakkunskapen i själf va

domstolen genom att anordna särskilda domstolar för vissa slag af mål,

där sådan sakkunskap ansågs särskildt nödvändig. Vetenskapens utveckling

och verksamhetsområdenas fortgående specialisering gjorde emellertid

småningom detta bemödande fruktlöst, och med specialdomstolarnes upphörande

måste behofvet på annat sätt tillgodoses. Den form, till hvilken

man då närmast blef hänvisad, var vittnesförhörets. Det är i allmänhet

såsom vittne den sakkunnige uppträder i vår nuvarande rättegång; dock

har för vissa fall funnits nödigt att meddela särskilda bestämmelser angående

sakkunnigs anlitande.

Utan tvifvel erbjuder den sakkunniges uppgift i rättegången i vissa

afseenden mycken likhet med vittnets; båda hafva att meddela upplysningar,

hvilka skola tjäna domaren till ledning vid målets afgörande. Att

för dessa upplysningars tillförlitlighet hos den ene fordras en särskild

egenskap —- sakkunskap — hvilken ej förutsättes hos den andre, utgör

i och för sig ingen anledning till en olika processuell behandling. I de fall,

då den sakkunnige i rättegången tillkallas för att återgifva redan gjorda

iakttagelser beträffande någon omständighet i målet, bör han därför höras

såsom vittne, äfven om lian, likasom andra vittnen, för att tydliggöra hvad

han iakttagit tillika uttalar omdömen. Han är i detta fall ett sakkunnigt

vittne. Men när den sakkunnige tillkallas, icke för att meddela hvad han

vet i målet »händt och sant vara», utan för att sätta domaren i tillfälle

att utöfva funktioner, hvilka tillkomma denne i kraft af hans ämbete, men

hvilka han i det föreliggande fallet är urståndsatt att rätt utöfva, därför

att han icke besitter nödig sakkunskap i ett visst ämne, då är den sakkunniges

uppgift väsentligen skild från vittnets, och i sådant fall kan en

särskild ordning för detta slags bevis vara påkallad. Egentligen ligger

betydelsen af denna olikhet däri, att i dessa fall det måste tilläggas rätten

befogenhet att själf tillkalla sakkunnig, och att denne i följd däraf helt

naturligt kommer att i rättegången intaga en annan ställning, än det af

parten inkallade vittnet. De för sakkunnigbeviset egendomliga bestämmelserna

angå därför väsentligen de fall, då den sakkunniges biträde påkallas

af domaren.»

Bill. till Biksd. Prot. 1905. 7 Sami. 54 Käft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts hemställa vi:

2:o) att Riksdagen i anledning af 2—7 §§ i

motionärens lagförslag ville för sin del antaga följande

Lag

angående bevisning genom sakkunnige.

1 §.

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild

insikt i viss vetenskap, konst eller handtering kan

bedömas, nödigt att inhämta yttrande af sakkunnig,

höre rätten öfver frågan myndighet, ämbets- eller tjänsteman

eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande

i det ämne, frågan rörer, eller nämne en eller

flera för redbarhet och för skicklighet i ämnet kända

personer att afgifva yttrande.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att

uppdraget ej lämnas någon, som till saken eller till

någondera parten är i sådant förhållande, att därigenom

hans tillförlitlighet kan anses förringad.

Ej må någon, som icke å ämbetets vägnar eller

eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva

yttrande såsom sakkunnig, mot sin vilja därtill förpliktas.

Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan

ej utan giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra;

tredskas han, äge rätten hålla honom därtill medelst vite.

2 §•

Nämnes till sakkunnig någon, som icke å ämbetets

vägnar eller eljest på grund af allmänt uppdragbar

att afgifva yttrande i frågan, förordne rätten tillika,

huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt utlåtande

eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

Sakkunnig, som här afses, skall, där rätten så

förordnar, aflägga ed, att han skall efter bästa förstånd

och samvete fullgöra det uppdrag, som honom i målet

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

lämnats. Eden skall inledas och afslutas så, som angående

ed af vittne stadgas. Är af den sakkunnige

skriftligt utlåtande afgifvet, varde eden därefter lämpad;

och må i ty fall eden afläggas vid den underrätt, som

för den sakkunnige är lägligast.

3 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse

efter ty rätten bestämmer. Om ersättning till

sakkunnig, som å ämbetets vägnar eller eljest på grund

af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande, gälle hvad

särskildt stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, där

målet är i högre rätt fullfölj dt, af klaganden men stanna

å den, som vid målets slut rätten finner därtill skyldig.

I brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar

förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna

medel.

Beslut om ersättning till sakkunnig gånge utan

hinder af förd klagan i verkställighet lika som laga

kraft ägande dom.

4 §.

Hvad i 1, 2 och 3 §§ är stadgadt skall ock äga

tillämpning i fall, då rätten finner nödigt att vid besiktning

eller undersökning af visst föremål anlita biträde

af sakkunnig.

5 §•

Är i allmän lag eller särskild författning föreskrift

meddelad angående sakkunnigs hörande i visst

fall, lände den till efterrättelse.

6 §.

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

rätten, hörd i målet, galle därom hvad om vittne är

stadgadt.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och

med den 1 januari 1906; dock skall i mål, som då äro

anhängiga, äldre lag tillämpas.

Vidkommande de ifrågasatta bestämmelserna om bevisning genom

handlingar, så förefinnes redan i 17 kap. 1 § rättegångsbalken om detta

bevismedel en allmän föreskrift, som i själfva verket innefattar en befogenhet

för domstolen af fri bevispröfning i detta fall. Detta äldre

stadgande är upptaget i 8 § af motionärens lagförslag. Då emellertid,

på sätt förut framhållits, man under nuvarande förhållanden ej bör inlåta

sig på annat än fyllande af de mest kännbara luckorna i gällande bestämmelser,

behöfver denna bestämmelse, som visserligen måste finnas i

en fullständig bevisningslag, dock ej nu återupprepas. Därmed bortfaller

också den betänklighet, som utskottet ansett sig böra uttala mot den

tämligen oväsentliga förändring i formuleringen, som 8 § erhållit i öfverensstämmelse

med de äldre förslagen.

Däremot innehålla 9—15 §§ i motionärens förslag synnerligen

behöfliga bestämmelser om skyldighet att inför rätta förete handling.

Saknaden för närvarande af nödiga föreskrifter härom leder i många fall

till att sanningen undandöljes, och domstolarna beröfvas möjlighet att

skipa rättvisa. I detta ämne yttrade nya lagberedningen:

»Det skriftliga bevisets framläggande erbjuder i allmänhet inga

svårigheter i det fall, då handlingen finnes i partens egen värjo. Han

har då blott att till rätten ingifva handlingen, och särskild föreskrift

härom i lag synes ej erforderlig. Af stadgandet i 14 kap. 4 § rättegångsbalken

framgår, att, om handlingen företetts i afskrift, parten är

pliktig att på rättens eller motpartens uppmaning uppvisa hufvudskriften.

Innehafves handlingen åter af motparten eller tredje man, och

vägrar innehafvaren att godvilligt utlämma eller uppvisa den, framställer

sig den frågan, huruvida parten kan genom processdomstolens mellankomst

tvinga innehafvaren att vid rätten förete handlingen eller, med

andra ord, om någon editionsplikt åligger innehafvaren. Såsom bekant,

innehåller vår nu gällande lag rörande denna fråga ytterst knapphändiga

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

bestämmelser, och inom såväl teori som praxis råda därför mycket olika

meningar angående omfattningen af denna skyldighet och det förfarande,

som vid dess utkräfvande bör användas. Bestämmelser, ägnade att afhjälpa

detta missförhållande, måste alltså anses vara af behofvet synnerligen

påkallade.»

Uti förslaget till ny bevisningslag upptogs i 39 § såsom hinder för att

ålägga företeende af handling i visst fall vissa i lagens 9 § uppräknade

skyldskaps- och liknande förhållanden. Motionären har i sin 10 § ersatt

denna bestämmelse med en hänvisning till 17 kap. 7 § rättegångsbalken.

Såsom inom utskottet anmärkts, innehåller emellertid detta lagrum ock en del

andra förhållanden, som det ej lärer vara lämpligt eller behöflig! att tillämpa

i detta fall. Rättast synes vara att, såsom i andra lagar skett, hänvisa till

den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäf emot domare.

På grund häraf hemställes:

3:o) att Riksdagen måtte finna motionärens

framställning enligt 8 § af det ifrågasatta lagförslaget

icke föranleda någon Riksdagens åtgärd, men däremot

i anledning af 9—— 15 §§ i förslaget för sin del antaga

följande:

Lag

angående skyldighet att inför rätta förete skriftlig

handling.

1 §•

Finnes skriftlig handling, som part åberopar för

att därmed styrka sin talan, i annans värjo, och är

parten såsom ägare af handlingen eller delägare däri

eller på grund af aftal eller särskildt stadgande berättigad

till handlingens utbekommande eller skärskådande,

vare, där handlingen kan antagas innehålla upplysning

rörande målet, den, som handlingen innehar, ehvad han

är part eller icke, pliktig att på rättens anmaning den

i målet förete. Lag samma vare beträffande handelsbok,

så ock där annan handling, som af part åberopas,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

är upprättad att lända till efterrättelse i något rättsförhållande,

som parten rörer, eller den innefattar meddelande,

som i fråga om något parternas rättsförhållande

af endera parten aflåtits till den andre eller till någon,

som rättsförhållandet förmedlat, eller af sådan person

till någondera parten.

2 §•

Nu åberopar part i annat fall, än i .1 § sägs,

handling, som finnes i vederpartens eller annans värjo;

är anledning, att af handlingen kan i målet vinnas upplysning,

som eljest ej är att tillgå, äge rätten ock förelägga

den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete,

dock ej där fråga är om bref eller annat enskildt

meddelande, eller då skäl finnes att antaga, det handlingens

företeende kan, oberoende af målets utgång, lända innehafvaren

eller någon, som till honom står i den skyldskap

eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäf emot domare,

till skada eller synnerlig olägenhet.

3

Undandrager sig part att efter rättens anmaning

förete handling, pröfve rätten, hvilken verkan såsom

bevis må tilläggas hans förfarande. År sådant fall för

handen, som i 1 § sägs, äge rätten ock lägga vite före;

dock må ej i brottmål vite föreläggas den tilltalade.

Skall någon, som ej är part, förete handling,

varde vite honom förelagdt.

4 §.

Hvad om skyldighet att förete handling är i 1

och 2 §§ stadgadt skall ej äga tillämpning å den, som

å ämbetets vägnar innehar handling, hvilken till bevis

i målet åberopas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Ijagutskottets Utlåtande N:o 65.

23

5 §•

Den, som jämlikt 1 eller 2 § skall förete handling,

ingifve den i hufvudskrift, där ej rätten finner styrkt

afskrift vara för ändamålet tillfyllest, Innehåller handlingen

jämväl sådant, som icke rörer saken, och som

innehafvaren ej vill hafva kunnigt, äge han till rätten

ingifva utdrag af handlingen jämte intyg, som af rätten

godkännes, att intet, som angår saken, uteslutits.

0 §•

Skall annan än part förete handling, njute för

besvär och kostnad, som af sådan anledning honom

tillskyndas, ersättning, efter ty rätten pröfvar skäligt,

af den part, hvilken begärt handlingens företeende.

Beslut om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan

hinder af förd klagan i verkställighet lika som laga

kraft ägande dom.

7 §•

Hvad här förut är stadgadt angående skyldighet

för den, som innehar skriftlig handling, att den vid

rätten förete, skall i tillämpliga delar gälla i fråga om

annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets

utredning eller pröfning taga under skärskådande.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och

med den 1 januari 1906; dock skall i mål, som då äro

anhängig^, äldre lag tillämpas.

För den händelse de under punkterna 2:o), och 3:o) här ofvan föreslagna

lagarna antagas, anses äfven ett par ändringar böra ske i lagen

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

om handräckning åt utländsk domstol. Vid granskning af förslaget om

bevisning inför rätta anmärkte nämligen två ledamöter i högsta domstolen,

att enligt 6 § i nämnda lag skulle, där annan än den, som i egenskap

af vittne blifvit till rätten kallad, uteblifver eller underlåter att fullgöra

hvad af honom äskas, rätten låta därvid bero. Därest nu infördes bestämmelser,

enligt hvilka rätten hade att i rättegång, som här i landet

föres, medelst vite tillhålla dels sakkunnig att fullgöra sitt uppdrag, dels

part eller annan att vid rätten förete handlingar och andra föremål,

torde enligt dessa ledamöters mening med hänsyn till innehållet af den

utaf Sverige biträdda Haagkonventionen af 1896 berörda stadgande

böra undergå jämkning, så att dylikt tvång kunde användas äfven vid

sådan handräckning, som i sagda lag afsågs.

I enlighet med denna erinran föreslog Kung!. Maj:t sådan jämkning

i förberörda lag, »att då fråga vore om undersökning för utländsk

myndighets räkning, de vanliga tvångsmedlen må kunna användas icke

blott mot vittnen utan äfven mot andra personer, dock med undantag

för part, som blifvit till rätten kallad».

Antagandet af den under punkt 3:o) föreslagna lagen föranleder

äfven vissa ändringar i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar.

Vid framläggande af förslaget om ny bevisningslag föreslog

Kung], Maj:t upphäfvande af nio paragrafer i nämnda förordning och

ändring i ytterligare en paragraf. Dessa åtgärder föranleddes till största

delen af införandet af fri bevisprövning, hvilket borde medföra, att de i

förenämnda förordning upptagna särskilda bevisningsregler upphäfdes, men

äfven i ett par fall af de nya bestämmelserna om skyldighet att inför

rätta förete handling.

Det är endast den sista angelägenheten, hvartill nu behöfver tagas

hänsyn. I sådant afseende bör på sätt motionären ock hemställt 17 §

och en del af 19 § i nämnda förordning lämpligen upphäfvas, enär där

förekommande bestämmelser ersatts med föreskrifterna i den nu under

punkt 3:o föreslagna lagen. Motionären har äfven ifrågasatt upphäfvande

af 18 §, men då denna § onekligen kan anses i hufvudsak innehålla en

bevisningsregel, torde det vara riktigast att låta denna § kvarstå.

I öfverensstämmelse med hvad nu anförts hemställes:

4:o) att Riksdagen, under förutsättning, att de

under punkterna 2:6) och 3:o) gjorda yrkandena bifallas,

måtte för sin del antaga jämväl

dels följande

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

25

Lag

om ändrad lydelse af 4 ocli 6 §§ i lagen den 6 mars

1899 om handräckning åt utländsk domstol.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen

den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol

skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte

rätten eller domaren dag för ärendets företagande.

Skall någon vid rätten tillstädeskomma, varde han

genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad.

År fråga om granskning af skriftlig handling eller

besiktning af annat flyttbart föremål, läte rätten eller

domaren tillsäga den, som innehar föremålet, att det

vid rätten förete. Ej vare nödigt, att part om dagen

för ärendets företagande underrättas, där han ej själf

skall afhöras eller något fullgöra.

Har den utländska domstolen begärt att erhålla

underrättelse, hvilken dag ärendet skall förekomma,

aflåte rätten eller domaren i god tid sådan underrättelse.

6 §•

Uteblifver part, som blifvit till rätten kallad,

läte rätten därvid bero.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och

med den 1 januari 1906; dock skall i ärenden, som

vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas,

Bill. till Biksd. Prof. 1905. 7 Sami. 54 Käft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottds Utlåtande N:o 65.

dels följande

Lag

om ändring'' i förordningen den 4 maj 1855 angående

handelsböcker och handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 17 § i förordningen

den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar

skall upphöra att gälla, samt att 19 §

i samma förordning skall erhålla följande ändrade*

lydelse:

Har köpman utom de böcker, som enligt 3 §

ovillkorligen hållas böra, andra handelsböcker fört,

må något vitsord dessa böcker ej tilläggas, där de

ej, så vidt med deras ändamål förenligt är, uppfylla

de villkor, som för de förras vitsord äro faställda.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och

med den 1 januari 1906; dock skall i mål, som då

äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

De af motionären ifrågasatta bestämmelserna om syn och besiktning

samt hur ed i vissa fall skall afläggas äro visserligen på sin plats

i en fullständig ny bevisningslag. Det har emellertid anmärkts inom

utskottet, att något särdeles stort behof af dessa bestämmelser ej kan sägas

förefinnas, då gällande lag och rättspraxis visat sig kunna tämligen väl

motsvara rättsskipningens fordringar i detta afseende. Ehuru ingalunda

oviktiga, synas därför dessa frågor under nuvarande förhållanden ej be.

Imf va göras till föremål för särskild lagstiftning. Därmed förfaller också

,den af motionären föreslagna ändringen i 14 kap. jordabalken.

Af dessa skäl hemställa vi lika med utskottet,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

5:o) att de framställningar, som innefattas i 16

—18 §§ af motionärens lagförslag äfvensom förslaget

om ändring i 14 kap. jordabalken icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.»

Herrar G. Andersson och Lilliesköld hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets slutliga behandling inom utskottet: och herr

Sandquist, att han icke deltagit annat än då ärendet sista gången behandlades

inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.