Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 10 kap. 13 § strafflagen.

1905-05-09 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:69, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 10 kap. 13 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

1

N:o 69.

Ank. till Itiksd. kansli den 9 maj 1905, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 10 kap.

13 § strafflagen.

I en inom Andra Kammaren Aräckt och till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 128, hafva herrar K. H. Branting, F. W. Thorsson, N. Persson

i Malmö och V. Larsson i Västerås anfört:

»1 Norrköping försiggingo sistlidne oktober några folkdemonstrationer,

riktade mot den lokala ledningen af det bolag, på livilket staden

öfverlåtit spårvägstrafiken. Denna ledning hade nämligen på ett, som

det syntes, mycket utmanande sätt inkräktat på de hos bolaget anställda

arbetarnes föreningsrätt, och sympatierna för de med anledning af konflikten

afskedade arbetarne sträckte sig därför långt utom arbetarklassens

egna leder. Händelsernas utveckling i Norrköping i denna sammanstötning

mellan eu allmän folkmening och ett mäktigt bolags själfhärskarvilja

följdes med spänd uppmärksamhet nästan i hela vårt land.

Man förstår då, hvilka känslor det i de vidaste folklager måste

vara ägnadt att framkalla, när Norrköpings rådhusrätt, inför hvilken ett

antal demonstranter tilltalats för dels upplopp, dels till och med uppror,

fann sig böra efter lagens föreskrift döma två af dessa, en murare

Skog och en 59-årig gårdsdräng Johansson visserligen ej för uppror,

men för deltagande i upplopp, hvarunder föröfvats våld, i enlighet med

Bih. till Biksd. Prot. 1905. 7 Sami. 58 Saft. (N;o 69.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

straffhänvisningen i strafflagen kap. 10 § 13, till hvardera 2 års straffarbete,

det mildaste straff lagen i dylikt fall känner. Ingendera hade

på något sätt deltagit i våldet, båda förnekade ali vetskap om att

sådant vid tillfället begåtts, men den ene hade alltför sakta åtlydt en

polismans tillsägelse att aflägsna sig, den andre, en gammal bräcklig

gubbe, hade på en plats, där han stod ensam och därifrån ingen sten

kastats, deltagit i ett allmänt hurrarop och höjt armarna, då eu spårvagn

passerade. Och denna dom har sedan stadfästs som juridiskt

riktig af Göta hofrätt.

Vi våga tro, att ingen skall bestrida, att här föreligger en upprörande

olikhet mellan det allmänna rättsmedvetandets och strafflagens

bedömande af ett visst slags förseelser. Denna olikhet bör skyndsamt

häfvas, innan den vållat mera ondt än som redan genom här relaterade

fall inträffat. Ty om också de svenska arbetarne i regeln äro af ett

utprägladt lugnt och hofsamt sinnelag, ligger det dock i sakens natur,

att fredliga massdemonstrationer måste höra till deras liksom alla andra

länders arbetares medel att påverka opinionen. Men därifrån och till

hvad ordningsmakten betecknar som »upplopp» kan steget, om olyckan

är framme, vara kort nog, och det behöfs då, enligt nuvarande lagstadgande

och den tolkning detta af svenska domstolar erhållit, endast

att någon enstaka individ i eu folkmassa glömmer sig därhän, att han

begår våld mot person eller egendom, för att enhvar i massan, äfven

om han gått ut i de fredligaste afsikter för att deltaga i en fullt lojal

demonstration inom lagens råmärken eller till och med endast tillfälligtvis

kommit med i folkmassan, skall sväfva i fara att för den obetydligaste

förseelse ådömas flerårigt straffarbete. Att denna orimlighetsstraffbestämmelse

alldeles särskildt riktar sin udd mot en viss klass,

mot arbetarne, de enda, som i regeln behöfva tillgripa massdemonstrationens

medel för att lägga i dagen sina önskningar, gör saken ingalunda

bättre, tvärtom skärpes lagens orättvisa ytterligare af att den

faktiskt, ehuru visserligen icke till formen, blir en klasslagstiftning.

För att närmare belysa karaktären af denna orättvisa hårdhet i

lagen skola vi tillåta oss citera följande ur en af en jurist verkställd

utredning af frågans juridiska sida, som just med anledning af de

nämnda Norrköpings-utslagen framlagts inför offentligheten:

»Uppror» och »upplopp» ha det gemensamt, att de afse att omintetgöra

offentlig myndighets bud, på samma gång de förutsätta en

opaginerad Kontrollera mot PDF

Laguttkottets Utlåtande N:o 69. o

agerande folkmängd med utsikt att åtminstone för tillfället behärska

situationen.

Se vi först på upprors-brottet, så delar lagen detta i tre, olika

strängt straffade grader:

Den första är, att en folkmängd samlar sig tillhopa och lägger

det uppsåt å daga att med förenadt våld sätta sig upp emot verkställighet

af offentlig myndighets bud eller att tvinga den till vidtagande

af någon ämbetsåtgärd;

den andra är, att upprorsmännen icke skingra sig, utan visa trotsighet

emot den offentliga myndighetens befallningar, oaktadt de erhållit

tillsägelse att skingra sig; ...

den tredje att folkmängden, sedan den samlat sig tillhopa i uppsåt

att med förenadt våld sätta sig upp emot verkställighet af offentlig

myndighets bud eller att tvinga den till någon ämbetsåtgärd, öfvergår

till våld emot person eller egendom, sedan befallning gifvits, att den

skulle åtskingras.

En flyktig granskning af ifrågavarande lagbestämmelser låter enhvar

förstå, att det måste vara fråga om folkdemonstration,. som afser

att förhindra verkställandet af något påbud, offentlig myndighet förut

kungjort till efterlefnad, ett motstånd, som följaktligen anses innebära

stor samhällsvåda, för att domaren skall få gentemot den tilltalade tilllämpa

upprorsparagrafen. Ett större eller mindre antal personer skall

samla sig tillhopa, uppträda i viss mån offentligt,, draga alltflera

personer med sig; de skola vidare tydligen lägga i dagen uppsåt

att gemensamt och med våldsamma medel förhindra och omintetgöra

något för dem förhatligt påbud eller i deras tanke orättvis lagbestämmelse.

Lagen förutsätter tydligen, att uppsåtet, i hvilket demonstrationen

företages, skall vara tillkännagifvet eller ådagalagdt, d. v. s. skarpa

hotelser skola af den uppretade folkmassan utslungas, vapen skola dragas,

knifvar blänka och revolvrarna höjas, och hela folkmassan intaga gentemot

den myndighet, hvars påbud det är fråga om att förhindra eller

emot hvilken den umgås med hämdetankar, en utmanande hållning.^

Lagstadgandet tolkas dock till och med så rigoröst, att uppsåtet

att med våld genomdrifva sin vilja behöfver icke af folkmassan vara

fattadt före samlandet.

Upprorsbegreppet förutsätter en viss planmässighet, på förhand

hållen öfverläggning och mer eller mindre klart medvetande beträffande

ändamålet med samlandet. Om dessa förutsättningar icke finnas tillstädes,

kan man omöjligen, därest man vill rättvist tillämpa lagen, döma

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

personer för uppror, därest de med förenade krafter söka t. ex. hindra

en statens funktionär från att vidtaga en tjänsteåtgärd.

~L~ ~ 1 sådant fall föreligger ej uppror, utan ett sådant brott

emot offentlig myndighet, hvilket angifves i kap. 10 § 5 af strafflagen.

Om en folkmassa i ofvan nämnda första stadium af upprorsbrott

åtlyda* polisens skingringsbefalluing, så anses brott vara begånget endast

af »anstiftare och anförare». Dessa dömas till straffarbete från 6 månader

till 2 år, men öfriga äro straff-fria. Visar folkmängden däremot

som lagen säger, -»trotsighet mot offentlig myndighets befallning», inträder

straffbarhet för alla deltagare, dock strängare för anförare än för öfriga

som dock förutsättas genom sin närvaro visat sig gilla syftet och medlen

för resningen. Ofvergår så folkmassan till handgripligheter, så inträder

det tredje .och sista stadiet af uppror och straffet går'' från 2 till 10 års

straffarbete.

Lat oss nu se till, när »upplopp» ur lagskiparens synpunkt bör

anses vara för handen. Lagbestämmelsen återfinnes i 13 § af 10 kap.

och lyder: r’

Samlar sig folkmängd tillhopa och störer lugnet eller allmänna

ordningen, utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 7 § sägs,

(d. v. s. uppsåt att med förenad! våld sätta sig upp emot verkställighet

af offentlig myndighets bud eller att den till någon ämbeteåtgärd tvinga

eder att för sådan åtgärd hämnas) och skingrar sig ej den folkmängd

på offentlig myndighets befallning, utan visar trotsighet däremot, då

skola anstiftare och anförare af det upplopp dömas till straffarbete i

högst ett år och annan deltagare i upploppet till böter från och med

10 till och med 200 riksdaler.

Öfvergå de till våld å person eller egendom, vare lag, som i 9, 10 och

12 §§ om uppror sägs.

Enligt lagstiftarens uppfattning ligger den karakteristiska skillnaden

mellan upplopp och uppror i syftemålet. Det förra är icke riktadt

emot den offentliga myndigheten, afsikten med detsamma är icke att

bilda en särskild makt i samhället, som med våld önskar drifva sin

vilja igenom för att störande ingripa i statens verksamhetssfär. Deltaga]

e i upplopp kunna hafva hvilka syften som helst, från mera oskadliga

tiH sadana af farligare natur. De kunna till och med hafva samlats

något egentligt syftemål, fastän de, upphetsade af en och annan

anledning, plötsligt uppträda på ett sådant sätt, att s. k. upplopp måste

anses yara för handen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

LaguiskoHets IMWande N:o, 69,

Vidare skall folkmängden uppträda på ett sådant sätt, att den

»störer lugnet och allmänna ordningen», ty om en mängd personer i ett

gemensamt syfte skulle komma tillsammans t. ex. för att på ett hofsamt

fastän eftertryckligt sätt demonstrera för den allmänna rösträtten, torde

icke ens de mest nitiska polisvittnen kunna få deltagarna i demonstrationen

dömda för upplopp. Först om störande uppträden påbörja, skrän

och hvisslingar aflösa hvarandra, och folkmassan vägrar att åtlyda polismyndigheternas

tillsägelse att. skingra sig samt ådagalägger öppet trots

däremot, måste massans beteende karakteriseras såsom upplopp.

Förut innefattar icke folkmassans uppträdande i och för sig något

lagbrott, ehuru det möjligen under vissa omständigheter kan straffas

såsom en s. k. polisförbrytelse.

Enligt mitt förmenande bör man, därest man är vän af ett lagbundet

samhälle, medgifva, att äfven företeelser sådana som upplopp

måste fördömas, och att staten icke gärna kan för sin egen och samhällsmedlemmarnas

skull lämna dem ostraffade.

Under antagande således, att straff för upplopp är på sin plats,

måste man dock kraftigt protestera emot de omänskligt härda straff, som

drabba en deltagare i ett upplopp, därest under detta föröfvats våld

emot person eller egendom.

Det är synnerligen strängt och orättvist, att eu person, äfven om

han icke deltagit i våldet, utan kanske tillfälligtvis inkommit i folkmassan

och får kännedom därom att våld utöfvats, skall, då han icke

tillräckligt hastigt efterkommer polisens uppmaning att aflägsna sig, utan

någon stund stannar kvar, dömas till straffarbete från 2 till och med 6

år. Eu hederlig arbetare, som kanske aldrig förr varit i delo med

rättvisan, skall därför att han af mycket förklarliga motiv deltagit i en

demonstration, som fått upploppsartad karaktär, och därunder blifvit

medveten om att våld föröfvas, dömas till ett straff, hvars minimum

motsvarar maximum för första resans stöld; han skall få försona hvad

han till äfventyrs brutit med nästan samma stränga straff som en rånare;

lian skall få betydligt strängare straff än deri, som under de mest hårresande

omständigheter föröfvat. våldtäkt, gjort en stackars arbetande

kvinna sjuk för hela lifvet.

Detta är icke rättvist! Och man måste stämpla upploppsparagrafon

i dess senare, nu kritiserade del såsom en klasslagstiftning, enär

den riktar sin udd förnämligast emot den arbetande delen af samhällsmodborgarna

och låter den, som fälles enligt stadgandet, få lida ett

straff, som icke i någon mån svarar emot brottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

I ännu ett afseende har lagstiftaren genom bestämmelsen att upplopp,

därest våld å person och egendom förekommer, skall straffas som

uppror, gjort sig skyldig till inkonsekvens. Han har nämligen själf

därigenom dragit ett bredt streck öfver den skillnad emellan uppror

och upplopp, som han förut sökt upprätthålla.

Ehuru han i fråga om uppror förklarat, att folkmassan skall

»samla sig tillhopa och lägga det uppsåt å daga att med förenadt våld

sätta sig emot verkställighet af offentlig myndighets bud» etc., och så

gradvis skärper straffet intill dödsstraff, samt sålunda själf låter förstå,

att det just är den stora samhällsvådan i upprorsbrottet, som motsvarar

straffets stränghet, kastar han i fråga om upploppet, så snart som

därunder utöfvats våld, alla dessa förutsättningar öfver bord och låter

liksom af slapphet eller bekvämlighetsskäl deltagaren i ett jämförelsevis

ofarligt upplopp, ehuru han icke själf begått våld, straffas lika strängt

som den, hvilken i samhällsvådlig tendens begått våldsamheter. Den

förbrytelse, som lagstiftaren själf angifvit vara af mera ofarlig art, straffas

till och med strängare än den, i hvilken han ser en fara för samhället!

Vidare är stadgandet om upplopp äfven därutinnan orättvist, att

det låter en person med synnerligen strängt straff umgälla det brott,

som en annan begått. Ty den omständigheten, att en person genom

sina yttre sinnen blir medveten om att ett våld under upploppet föröfvas,

är icke enligt vanligt sundt förnuft att likställa därmed, att han gillar

våldet; tvärtom kan han på det högsta ogilla detsamma och allenast

hafva önskat genom sitt deltagande i en kraftig demonstration gifva

uttryck för sin åsikt i eu viss fråga. Men glömsk af det sunda förnuftets

bud, har lagstiftaren vid straffets bestämmande förklarat, att

medvetande är lika med gillande.

Som af ofvanstående utredning tydligt torde framgå, har lagstiftaren

gjort en skarp skillnad mellan hvad han betecknar som »uppror»

och som »upplopp». Samtliga straff äro, synnerligast beträffande »uppror»,

tilltagna efter en äldre tids mycket drakoniska anda, och alla hithörande

lagstadganden kunde efter vår öfvertygelse väl böra underkastas

en revision. Men då man ju bör hoppas, att för framtiden, liksom

nu i snart ett sekel, utvecklingen i vårt land skall gå enbart fredligt

fram, och att det sålunda icke skall gifvas någon anledning att direkt

tillämpa upprorsparagraferna, äfven om de någon gång blifva af alltför

nitiska åklagare framdragna, skola vi dock icke nu sätta en sådan revision

i fråga. Fastmer skola vi stanna vid att påyrka, att den, som

ofvan visats, alldeles inkonsekventa och logiskt ohållbara sista punkten

i kap. 10 § 13 strafflagen måtte erhålla en förändrad lydelse, så att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 69. 7

våra domare icke vidare må af lagen åläggas att i strid med det allmänna

rättsmedvetandet fälla kanske helt inoffensiva »upploppsmän»

såsom ytterst samhällsvådliga upprorsmakare.

Vi få därför hemställa, att Riksdagen för sin del måtte besluta,

att i 10 kap. 13 § af strafflagen, sista punkten, måtte vidtagas den

ändring, att straffet för upplopp, därest under detta föröfvats våld å

person eller egendom, må kunna för i upploppet deltagande, men ej

våldet föröfvande person sänkas från nu 2 till 6 års straffarbete till

fängelse eller böter.

Den närmare lagformuleringen hemställa vi vördsamt, att lagutskottet

måtte själf företaga.»

Upplopp föreligger, enligt 10 kap. 13 § strafflagen, så snart folkmängd,

som samlat sig tillhopa och störer lugnet eller allmänna ordningen,

icke skingrar sig på offentlig myndighets befallning. utan visar

trotsighet däremot. I sådan händelse skola, såsom jämväl i motionen

förmäles, anstiftare och anförare af upploppet dömas till straffarbete, i

högst ett år och annan deltagare i upploppet till böter från och med tio

till och med tvåhundra kronor. Om eu folkmängd samlats i ådagalagdt

uppsåt att med förenad! våld sätta sig upp emot verkställighet af

offentlig myndighets bud eller att den till. någon ämbetsåtgärd tvinga

eller att för sådan åtgärd hämnas, är, enligt hvad 7 § af samma kapitel

utvisar, uppror för handen. I 9 § af samma kapitel föreskrifves, att,

om upprorsmän göra våld å person eller bryta eller förstöra hus eller

plundra eller fördärfva annan egendom, de skola dömas, anstiftare och

anförare till straffarbete från och med sex till och med tio år och

annan deltagare i upproret till sådant arbete från och med två till och

med sex år. Sistberörda stadgande är enligt sista punkten i 13 § af

10 kap. strafflagen äfven tillämpligt, då man vid upplopp öfvergår

till våld å person eller egendom.

Såsom i förevarande motion anföres, fordras, för att sist omförmälta

straffpåföljd — minst straffarbete i två år — skall blifva tillämplig,

icke något som hälst uppsåt hos vedex-börande med afseende å den

begångna våldshandlingen. Detta kan, särskilde vid första påseendet,

förefalla i hög grad oegentligt och för rättsmedvetandet stötande. Men

det är till en" början att märka, att det ej är ett enastående förhållande

i vår rätt, att en yttre effekt medför en förhöjning i straffbarheten,

Utskottett

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N;o 69.

till och med oafsedt att den brottslige icke eris är medveten om effektens

förefintlighet eller möjlighet. Motsvarighet till hvad som stadgas med

afseende å uppror och upplopp finnes i åtskilliga andra delar af strafflagen.

Eu närmare granskning lärer äfven visa, att eu inre berättigad grund

finnes till nu ifrågavarande stadgande i 10 kap. 13 § strafflagen, liksom

till motsvarande föreskrift med afseende å uppror. Folkmängden betraktas

vid dessa brott i viss mån såsom ett helt. Det farliga vid desamma

ligger i den större kraft och makt eu folkmassa besitter än eu enskild

person och i svårigheten att hålla eu folkmängds uppförande och verksamhet

inom behöriga gränser. Den enskildes individualitet försvinner

i viss grad vid ifrågavarande brott, och desamma möjliggöras just genom

det stöd den ene i folkmängden gifver den andre och allas samverkan.

I följd häraf lärer det ej ligga någon obillighet däri, att under sådana

förhållanden eu person göres ansvarig för en annan persons handling.

Hvarje deltagare i ett upplopp kan dock i viss mening sägas hafva deltagit

i en därunder begången våldshandling, äfven om han icke själf

verkställt densamma.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört kan utskottet icke dela

den i motionen uttryckta uppfattningen, att nu ifrågavarande stadgande

är obefogadt och orättvist. Väl erkänner utskottet, att fall kunna tänkas,

i hvilka stadgandet kan komma att innebära en väl stor stränghet,

men det bör i utskottets tanke icke heller förbises, att det vid brott

af den allmänfarliga karaktär, som utmärker de nu förevarande, i allmänhet

är af vikt från samhällets synpunkt, att ett tämligen strängt

sttaffhot med afseende därå förefinnes. Straffets verkan såsom afskräckningsmedel

torde härvid om någonsin vara af betydelse. För de sällsynta

undantagsfall, då den af motionärerna klandrade lagbestämmelsen verkligen

skulle kunna få en för den allmänna rättskänslan stötande tillämpning,

torde Konungens benådningsrätt, hvars utöfning hittills i sådana

händelser icke fåfängt påkallats, innebära ett tillräckligt och lämpligt

skydd mot inträffande af ett från berörda synpunkt otillfredsställande

resultat.

Ett ytterligare skäl mot företagande af eu lagstiftningsåtgärd i

motionens syfte synes utskottet ligga i motionens begränsning till förevarande

bestämmelse i hvad den gäller upplopp. Stadgandena om upplopp

och uppror stå dock såväl i allmänhet som i fråga om straff för

våld, som därunder begås, i det nära samband med hvarandra, att eu

ändring i afsedd riktning, om en sådan ändring anses befogad, icke

torde höra vidtagas allenast beträffande deltagare i upplopp.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

9

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 maj 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

af herrar Zetterstrand, Lindhagen, Segerdahl och Jansson, hvilka

hemställt,

att Riksdagen, med anledning af förevarande motion,

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till ändring i sista punkten af 10 kap.

13 § strafflagen i syfte att straffet för i upploppet

deltagande, men ej i våldet delaktig person må kunna

bestämmas väsentligen lägre än enligt berörda lagrums

nuvarande lydelse kan äga rum.

Till stöd härför har anförts

af herr Zetterstrand, med hvilken herrar Segerdahl och Jansson

instämt:

»Det är i förevarande motion endast fråga om sådana i upplopp

deltagande personer, hvilka väl haft kännedom om att våld å person

eller egendom under upploppet föröfvats, men hvilka dock ej på något

sätt själfva deltagit i dylikt våld. Att äfven med afseende å sådana

personer ett högt straffmaximum i lagen bibehålies, må väl kunna försvaras

med anledning af såväl brottets allmänfarliga karaktär som ock

de mycket skiftande former, hvari delaktigheten kan framträda. Men

Bill. till Likså. Prat. 1905. 7 Sami. 58 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

att åter för det ifrågavarande delaktighetsbrottet bibehålla det i lagen

faststälda straffminimum kan medföra de mest upprörande konsekvenser.

Äfven en person med fridsam karaktär och samhällsvänlig åskådning

kan nämligen under intryck af ungdomsyra eller en för tillfället

upprörd sinnesstämning komma att motsätta sig polismyndighetens

föreskrifter utan att på något sätt sympatisera med en under upploppet

af annan person föröfvad våldshandling och skall då nödvändigt fällas

till ett straff, ej understigande två års straffarbete. För enhvar, som närmare

öfverväger ett dylikt förhållande, och än mer för dem, som nödgas

tillämpa en dylik drakonisk lagbestämmelse, måste detta straffminimum

te sig onaturligt högt och vida Överskjutande rättvisans k^af.

Det har också i praktiken visat sig, att vid lagskipningen man i öfvervägande

antal fall tillämpat den lägsta straffsatsen, och detta ehuru

brottsligheten kan ha framträdt ganska olika. Och oaktadt detta har

det allmänna rättsmedvetandet känt sig kränkt af domarnes stränghet

och enstämmigt påyrkat, att straffen i nådeväg måtte nedsättas, hvilken

nedsättning också allmänt ifrågakommit. Det lärer emellertid icke

kunna bestridas att, då beträffande öfriga brott lagen öfverlämnar åt

domaren att inom eu ganska vidsträckt straffskala afpassa straffet med

hänsyn till såväl den brottsliga viljan som alla med brottets föröfvande

sammanhängande omständigheter, äfven i nu föreliggande fall domaren

må beredas möjlighet att efter enahanda grunder bestämma ett straffmått,

som efter hans bästa förstånd och samvete kan finnas vara med

rättvisa och billighet öfverensstämmande. För ernående af detta mål

skulle ju en sänkning af straffminimum i den af motionärerna angifna

riktning vara att förorda. Då emellertid vid denna frågas bedömmande

hänsyn torde böra tagas ej allenast till främmande länders lagstiftning

i ämnet, utan äfven till en måhända erforderlig rubbning af straffmåtten

med afseende å de närbeslägtade brotten i strafflagens 10 kap., håller jagföre,

att ärendet bör öfverlämnas till Kungl. Maj:ts närmare utredning.»

samt af herr Lindhagen:

»Att det i sista punkten af 10 kap. 13 § strafflagen stadgade

straffminimum af två års straffarbete i många fall måste framstå såsom

en synnerligen obillig straffbestämmelse, torde ej kunna förnekas. Det

har ock inom lagutskottet meddelats, att den tillämpning af detta lagrum,

som enligt hvad motionärerna upplyst nyligen egt rum, verkat

synnerligen upprörande på både domarne och den allmänna meningen

i orten.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

11

Enligt den nya norska strafflagen är för ett fall som det i motionen

afsedda minsta straffet enligt 137 § »fängsel» (straffarbete) i 21

dagar eller enligt 329 §, som också kan ifrågasattas vara i viss händelse

tillämplig, böter. Denna lag är som bekant utarbetad al den

berömde kriminalisten riksadvokat Getz, och man kan då vara ölvertygad

om, att därvid alla synpunkter för frågans bedömande blitvit

noga öfvervägda. Vid sidan af denna lagstiftning framstår den svenska

lagens straffbestämmelse i förevarande fall såsom ett uttryck åt en föråldrad

uppfattning. .,

Utskottet understryker ock detta genom att till stod tor bibehållandet

af den nuvarande straffbestämmelsen åberopa den s k. atskräckningsteorien.

Det var i forna tider som man pa strafflagstiftningens

område sökte genom särdeles drakomska straff afhålla människor

från att begå brott. Denna metod har alltmer uppgifvits såsom

omänsklig och, enligt hvad erfarenheten visar, ej heller mera verksam

än ett straff, som är afmätt efter gärningens beskaffenhet och den felandes

brottsliga vilja. I nu afhandlade fall lärer det ock ej vara antagligt

att personer, hvilka sälla sig till en folkhop, som sedan begår upplopp

äga någon kännedom om innehållet i förevarande lagrum, och det

lärer således ej heller vara att förvänta, att de skola af insigt om lagens

obillighet uti rätt tid aflägsna sig från platsen.

Den omständigheten att, såsom utskottet antyder, strafflagen till

äfventyra på andra ställen innehåller enahanda obilligheter i afseende a

straffmåttet, torde ej utgöra giltigt skäl för bibehållandet af en dylik

obillighet i det fall, hvarom nu är fråga.

Det är visserligen sant, att Konungens benådningsrätt ibland tar

tagas i anspråk för att kringgå straffbud, som ännu bibehållits, oaktadt

de i och för sig äro föråldrade och orimliga. Men att på detta sätt låta

nåd gå för rätt är blott eu nödfallsutväg, som, oriktig i princip, måste i

tillämpningen ofta leda till godtycke. Det kan också ej undvikas, att

vid utökandet af all benådningsrätt den gällande sträff bestämmelsen

vanligen hlir normerande för det straffrätt, som i nådeväg fastställa.

Detta visar sig jemväl af Kungl. Maj:ts utslag den 7 april 1905, hvarigenom

Kungl. Maj :t, bland annat, af nåd medgifvit, att de i motionen

omnämnde två personerna finge umgälla sina ifrågavarande brott enhvar

med straffarbete i 6 månader. Äfven ett så högt straffmått skulle inför

en tidsenlig lagstiftning såsom den norska strafflagen utan tvifvel ej

kunnat ifrågakomma, och" ännu mindre kan detta straffmått sägas vara

ett sant uttryck för den särskilda miskundsamhet, som i nådevag bort

göra sig gällande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

•

Då det inom utskottet anmärkts, att ett bifall till motionen sannolikt

kräfver ett öfvervägande af en motsvarande ändring jämväl i straffbestämmelserna

för uppror, torde frågans närmare öfvervägande böra

öfverlämnas till Kungl. Maj:t, som i hvarje fall är bäst i tillfälle att

kunna föreslå den erforderliga formuleringen.»

af herr Trana, med hvilken herr Persson instämt:

»Anslutande mig i hufvudsakliga delar till hvad herr Lindhagen

i sin reservation anfört, anser jag utskottet hafva bort hemställa,

•

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion,

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utreda, i hvad mån strafflatituden

för sådan i upplopp deltagande, å hvilken stadgandet

i 10 . kap. 13 § sista stycket strafflagen nu är tilllämpligt,

må kunna vid förekomna synnerligen mildrande

omständigheter nedsättas, samt till Riksdagen

inkomma med förslag till den lagändring, hvartill

utredningen kan föranleda.»

Herr Hedenstierna har begärt få antecknadt, att han icke deltagiti

ärendets slutliga behandling inom utskottet.

Herrar. F. Andersson, A. Olsson och Wiklund hafva velat^få antecknadt,

att de icke deltagit i utskottets behandling af förevarande ärende.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTID TRYCKERI. 1905.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.