Sök i Ratio Lex

Utlåtande, med anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i 19 och 25 kap. strafflagen, dels ock två med föranledande af propositionen väckta motioner.

1905-05-09 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:71, Utlåtande, med anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i 19 och 25 kap. strafflagen, dels ock två med föranledande af propositionen väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

1

iV;o 71.

Ant till Riksd. kansli den 11 maj 1905, kl. 5 e. m.

Utlåtande, med anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om ändring i 19 och 25 kap. strafflagen,

dels ock två med föranledande af propositionen väckta

motioner.

Genom proposition, n:o 98, af den 31 sistiidne mars, hvilken

blifvit af båda kamrarne till lagutskottet hänvisad, har Kung!. Maj:t,

under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan intagna

förslag till lag om ändring i 19 och 25 kap. strafflagen.

I sammanhang med nämnda proposition har lagutskottet till behandling

förehaft två särskilda till utskottet öfverlämnade, i anledning

af propositionen inom Andra Kammaren under n:o 291 af herrar L. K.

Broek och A. C. Bökelund samt under n:o 293 af herr E. A. Trana

väckta motioner.

Herrar Broeks och Bökelunds motion är af följande lydelse:

»Genom den af Ivungl. Maj:t i proposition n:o 98 föreslagna

ändrade lydelsen af 19 kap. 22 § strafflagen har ett visst förfarande,

som haft en i förslaget närmare angifven påföljd, belagts med straff.

Brottet hör till de ouppsåtliga, det vill säga gärningsmannen har icke

med sin handling åsyftat den verkan, hvars inträdande utgör förutsättBih.

till Biksd. Prof. 1905. 7 Samt. 60 Haft. (N:o 71.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N;o 71.

ningen för handlingens straffbarhet. Med nu afsedda förfarande kunna

närmast jämföras de, som äro augifna i 14 kap. 9 och 17 §§ samt 19

kap. 20 och 21 §§ strafflagen. I de två förstnämnda samt sistnämnda

lagrummet angifvas brottens karaktär af att icke vara uppsåtliga genom

uttrycket: »den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller

försummelse, är vållande». Kan nu icke det i 19 kap. 22 § strafflagen,

enligt dess af Kung!. Maj:t föreslagna lydelse, angifna förfarande hänföras

till vållande, hvarom nu sagts, då är det uppenbart fråga om att förändra

de subjektiva grunderna för straffbarhet. Ett dylikt syfte ligger

ej i lagförslaget, såvidt vi kunna finna. Det synes oss därför ur denna

synpunkt riktigast att här använda samma formulering som i de af oss

nyss angifna lagrummen. Visserligen blifver därigenom hvarje vållande,

som haft den påföljd, hvarom i lagförslaget talas, straffbart, men detta

är enligt vår mening fullt riktigt och i öfverensstämmelse med nu

gällande lag; och det står sedermera öppet att vid bestämmandet af

straffet i det särskilda fallet taga hänsyn till, huruvida vållandet varit

mer eller mindre groft. Därigenom undviker man ock faran att möjligen

nödgas med straff belägga en handling, som ej bort bestraffas.

Svårigheterna att afgöra, om vållande föreligger eller ej, synas icke heller

böra blifva större än nu; och vi vilja i detta sammanhang erinra om

Kung], Maj:ts utslag den 8 februari 1901, hvarigenom eu disponent, som

ansågs genom underlåtenhet att uppsätta ett skyddsräckp vid eu ångpumpmaskin

hafva varit medverkande till en arbetares död, förty dömts

jämlikt 14 kap. 9 § strafflagen att bota.

Enligt det föreslagna stadgandet erfordras vidare, att fara uppstått

för människors lif eller hälsa eller för grof skada å egendom. I

19 kap. 20 § strafflagen, som jämväl afser förhållandena mellan enskilde

och där intet allmänt intresse är i fråga, är eu afsevärd straffökning

stadgad för det fall, att af den straffbara skadegörelsen, som dock kan

vara huru ringa som helst, kommit synnerlig fara för någons lif eller

hälsa, vare sig denna påföljd bort kunna förutses eller icke. Det synes

oss då vara att gå för långt att i förevarande fall, där själfva aftalets

brytande ej är belagdt med straff, låta straffbarheten inträda, så snart

den ringaste fara uppstått. Å andra sidan synes oss, att, under förutsättning,

att faran varit synnerlig, förfarandet ej bör lämnas ostraffadt,

fastän aftalets brytande ej i sig är straffbart, så mycket mindre som

det alltid utöfver farans inträffande erfordras, att man bort kunna inse

den, en fordran, som jämväl ligger i uttrycket: »den, som ouppsåtligen,

genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse, är vållande».

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

I sista punkten af den föreslagna paragrafen är en strängare

straffskala bestämd för det fall, att af gärningen kommit skada å person

eller grof skada å egendom. Har någon af gärningen fått död eller

svårare kroppsskada eller mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare

sjukdom, torde i vissa fall stadgandena i 14 kap. 9 och 17 §§ strafflagen

jämväl blifva tillämpliga. I öfrigt svnes det oss ej nödigt att

bestämma en strängare straffskala för det fall, att af gärningen kommit

endast sådan skada, som omnämnes i 14 kap. 12 och 13 §§ strafflagen,

då vållande till skada, som omnämnes i det förra lagrummet, endast

straffas med böter, högst 50 kr., och vållande till ringare eller ingen

skada ej alls bestraffas.

Ehuru tiden för granskningen af Kungl. Maj:ts förslag varit kort,

hafva vi dock sökt uppgöra ett på nu utvecklade grunder byggdt förslag

till lydelse af 19 kap. 22 § strafflagen.

Yi våga sålunda hemställa, att Riksdagen, med afslag å Kung].

Maj:ts proposition n:o 98, i hvad den rör lydelsen af 19 kap. 22 §

strafflagen, måtte för sin del besluta, att samma lagrum skall erhålla

följande lydelse: »Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet

eller försummelse, är vållande därtill, att synnerlig fara uppstått

för någons lif eller hälsa eller för grof skada å egendom, dömes till

böter. Eick någon af gärningen död eller svår kroppsskada eller kom

af gärningen grof skada å egendom, dömes till böter eller fängelse i

högst sex månader.»

Herr Trana har i sin ofvan berörda motion anfört följande:

»Kungl. Maj:ts nådiga proposition, n:o 98, med förslag till lag om

ändring i 19 kap. strafflagen, lider af den ensidigheten, att förslaget,

afser den, som åtagit sig att, arbeta åt annan, men däremot icke den,

åt hvilken annan åtagit sig att arbeta. Då emellertid rättskänslan

synes mig kräfva, att såväl arbetsgivare som arbetstagare drabbas af

enahanda ansvar för enahanda förseelse, föranlåtes jag härmed hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del, med afslag å den kungl. propositionen

om förändrad lydelse af 19 kap. 22 § strafflagen, besluta,

att nämnda § skall lyda sålunda:

»Har någon, som åtagit sig eller gifvit arbete åt annan, före utgången

af den tid, hvarunder aftalet skolat gälla, utan laga skäl inställt

arbetet under sådana förhållanden, att af hans förfarande, antingen ensamt

för sig eller i förening med andras, uppstått fara för människors

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

lif eller hälsa eller för grof skada å annans egendom, varde, där han

bort kunna inse faran, dömd till böter. Kom af gärningen skada å

person eller grof skada å egendom, dömes till böter eller fängelse i

högst sex månader.))

Skulle lagutskottet finna en annan formulering af ifrågavarande

lagrum i min motions syfte vara att föredraga framför den af mig föreslagna,

anhåller jag att utskottet måtte föreslå sådan.»

I denna motions syfte har herr M. J. Täcklind instämt.

Vid föredragning i statsrådet den 26 mars 1904 anförde chefen

för justitiedepartementet angående här förevarande fråga:

»I_ underdånig skrifvelse den 18 juni 1902 hafva Stockholms stadsfullmäktige

omförmält, _ hurusom nämnda år under den tid, då Riksdagens

kamrar köllo sina öfverläggningar om den politiska rösträttens

utsträckning, flere stadssamhällen och bland dem särskildt hufvudstaden

fått bevittna omfattande arbetsnedläggelser, hvilka, syftande att utöfva

tryck på Riksdagens beslut i ämnet, vållat i främsta rummet Stockholms

samhälle stor fara och obehag af mångahanda slag. Stockholms gaselektricitets-

och renhållningsarbetare, spårvagnsbetjänte, droskkuskar’

hyrkuskar m. fl. hade under tre dagar inställt allt arbete, därtill på''ve?

kade af personer, som förstått att väl skydda sig för hvarje ansvar

för det onda, de åstadkommit, Endast den omständighet, att arbetsinställelsen

ej varade längre tid, hade man att tacka för, att dess

följder ej blefvo så betänkliga, som kunnat befaras. ''Men redan dessa

tre dagars tillstånd hade visat, att genom dylikt sjelfsvåldigt förfarande

ett tätt bebyggdt samhälle . vore utsatt för äfventyret, att dess sjuka

ej kunde våidas så som sig borde, om de skulle kunna hafva utsikt

att återställas till hälsan, att gator och allmänna platser ej blefve renh

ål In a på ett sätt, som hänsynen till hygieniska regler fordrade, att ej

heller i enhållningen inom hus kunde vederbörligen hållas vid makt,

något som ur hälsovårdssynpunkt vore synnerligen betänkligt, att det

kunde blifva ytterst svårt att hämma uppkommande vådeld, att den

nödiga rörelsen inom staden väsentligen hämmades, att detsamma kunde

inträffa med tillförseln till och utförseln från staden, att vatten för det

daghga behofvet komme att tryta, att på grund af dessa och andra

följder af arbetsinställelsen invånare löpte faran af att sakna hvad till

lifvets nödtorft hörde, m. m. dvlikt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

''Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

5

Stadsfullmäktige hafva vidare erinrat, att den kommitté, som af

Kungl. Maj:t tillsatts för att taga i öfvervägande bland annat frågan

om införande af sådana särskilda bestämmelser, hvilka kunde finnas

erforderliga till beredande af skydd åt arbetsaftal, i sitt den 19 oktober

1901 afgifna betänkande vid sidan af ett uppgjordt förslag till lag om

vissa arbetsaftal utarbetat ett särskildt förslag till lag angående ändring

af 19 och 25 kap. strafflagen, enligt hvilket arbetsnedläggelse i vissa

fall skulle straffas såsom brott. Stadsfullmäktige, som ansett goda

skäl finnas för det antagande, att dessa strafflagsändringar skulle, om

de upphöjdes till lag, göra åsyftad verkan, i synnerhet om lagändringarna

komme att omfatta äfven de för den allmänna samfärdseln afsedda

handteringar, för hvilkas utförande fordrades särskild koncession, såsom

spårvagns-, åkare-, hyrkusk- och ångslupsrörelserna samt telefonen,

hafva på grund häraf anhållit, att till Riksdagen måtte aflåtas särskild

proposition om antagande i hufvudsak af de förslag till ändringar i

delar af 19 och 25 kap. strafflagen, som innehållas i omförmälda betänkande,

jämte det tillägg i samma förslag, som kunde finnas vara

påkallade af den senast vunna erfarenheten.»

Sedan departementschefen härefter redogjort för innehållet af det

af nyssnämnda kommitté upprättade förslag till lag angående ändring

af 19 och 25 kap. strafflagen äfvensom för kommitténs motivering till

detta förslag, anförde han vidare:

»I likhet med kommittén finner jag det vara rättvist, att, om någon

öfvergifver ett arbete, som han åtagit sig, utan laga skäl samt under

sådana förhållanden att han bort kunna inse, att däraf kan uppstå fara

för någons lif eller hälsa eller grof skada å egendom, detta handlingssätt

stämplas såsom brottsligt.

livad angår det af kommittén framställda förslag att betrakta vissa

arbetsaftal, vid hvilka arbetet är afsedt att komma ett allmänt intresse

omedelbart till godo, såsom aftal om offentlig tjäusteanställning och i

enlighet härmed behandla aftalets brytande såsom tjänsteförseelse,

synes mig ej heller häremot något vara att, invända. Denna tankegång

har redan i särskildt fall vunnit tillämpning i gällande strafflag, i det

att, vissa enskilda vattenbyggnaders eller järnvägsanläggningars personal

kan enligt 25 kap. 15 § strafflagen, genom öfvergifvande af densamma

åliggande arbete under de i nämnda lagrum angifna omständigheter,

ådraga sig straff.

Oneklig!: är också, att då enligt den mening, från hvilken kommittén

synes hafva utgått och som vunnit stöd i lagtillämpningen, 25

kap. strafflagen afser ej blott ämbets- och tjänstemän i egentlig mening

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

Titan ock s. k. betjänte, anställde i statens tjänst, samt sålunda t. ex.

den lägre personalen vid statens järnvägar genom godtyckligt inställande

af dem åliggande arbete gör sig skyldig till straff, konsekvensen

synes kräfva, att jämväl personalen vid sådana enskilda vattenbyggnader

eller järnvägsanläggningar, om hvilka i 25 kap. 22 § 2 mom. är fråga,

genom liknande handlingssätt ådraga sig kriminellt ansvar. Goda skäl

tordefockså tala för att tillämpa samma åskådning i fråga om personalen

vid kommunala företag, hvilkas verksamhet är af särskildt ingripande

betydelse för allmänheten. Det lärer ej kunna förnekas, att de vådor,

som af Stockholms stadsfullmäktige framhållits såsom beräkueliga följder

af allmän arbetsinställelse vid dylika] företag, äro så påfallande^ att

man ej kan underlåta att söka, i den mån det är möjligt, förekomma

deras inträdande.

Kommitténs förslag i denna del står icke i något närmare samband

med de öfriga lagförslag, som i samma kommittébetänkande framlagts.

Något hinder i detta hänseende finnes alltså icke mot att tillmötesgå

Stockholms stadsfullmäktiges hemställan att göra ifrågavarande

förslag till ändring i strafflagen till föremål för särskild proposition.

Allenast en ringare jämkning i den förslagna 22 § af 19 kap. torde

för sådant fall vara erforderlig. Beträffande det föreslagna nya stadgandet

i 25 kap. hafva stadsfullmäktige såsom jag här ofvan meddelat

ifrågasatt ändringar, som skulle innebära en ytterligare utsträckning

af begreppet tjänsteförbrytelse. Jag anser dock ej rådlig! att härutinnan

gå längre än kommittén enhälligt föreslagit.»

Med hänsyn till hvad departementschefen anfört, syntes honom

den af Stockholms stadsfullmäktige gjorda framställning förtjäna beaktande,

och borde kommitténs förslag till lag om ändring i 19 och

25 kapitlen strafflagen med den jämkning, som af det ofvan anförda

syntes erforderlig, tillstyrkas.

Det sålunda jämkade förslaget remitterades till högsta domstolen

och blef med anledning af vissa där framställda anmärkningar emot

detsamma föremål för omarbetning, hvarigenom det erhöll det i propositionen

gifna innehåll.

Såsom framgår, af det sätt, hvarpå här föreliggande proposition tillkommit,

synes, att den närmast leder sitt upphof från de utvecklingsformer,

det moderna ekonomiska lifvet i striden mellan kapital och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 71. 7

arbete i våra dagar antagit. Där denna strid i större omfattning nfföres,

är vapnet å arbetarnes sida strejken, å arbetsgifvarnes lockout/en.

För den moderna sociala uppfattningen framstå dessa stridsmedel ingalunda

såsom något förkastligt; såsom medel betraktade rättfärdigas de

i allmänhet af de intressen, till hvilkas skydd de användas. De få

dock ej ske på bekostnad af aftalets helgd, och om de begagnas på

ett sätt, som för den enskildes integritet och egendom är kränkande,

synes det utskottet, att statsmakten är befogad att med sin straffande

verksamhet inskrida. Och härvid torde detsamma böra gälla, där ett

blott enstaka aftalsbrott föreligger.

Det har invändts, att det skulle möta afsevärda betänkligheter

att införa en lagstiftning, som med straffskydd värnade det privaträttsliga

arbetsamhet., låt vara endast vid särskilda undantagsfall, då icke samtidigt

infördes eller redan förefunnes en lagstiftning, som reglerade

berörda aftal. Och från denna synpunkt har det mot här förevarande

lagstiftning i princip anförts, att, då den lösryckts ur det samband,

hvari den i ofvannämnda grundläggande kommittéförslag stode till

föreslagen lagstiftning om arbetsaftalet, den icke skulle vara befogad.

Först då närmare bestämmelser i lag förefunnes om uppsägningstid

och dylikt, kunde en lagstiftning om straff i vissa fall för aftalsbrott

vara berättigad och möjlig att genomföra. Och i samband härmed har

det från annat håll framhållits särskild! angående den beträffande

25 kap. strafflagen föreslagna lagstiftningen, hurusom de bestämmelser,

som numera särskild! vid der omförmälda företag stipulerades för att

förhindra ett obehörigt brytande af arbetsaftalet, skulle vara af den

för arbetaren svåra art, att den ekonomiska förlust, han skulle lida

genom ett sådant brytande, för honom skulle vara tillräcklig anledning

att afhålla sig därifrån eller innebära en fullt effektivt verkande påföljd,

i händelse verkligen sådant brytande förekomme.

Ingendera af dessa invändningar har på utskottet verkat öfvertygande.

Hvad angår den förstnämnda har, åtminstone inom stora

delar af näringslifvet, ett arbetsaftal med noggranna stipulationer utvecklat

sig, och någon större svårighet att bestämma, när ett aftalsbrott

föreligger, torde icke heller i andra fall förefinnas. Och beträffande

den senare anmärkningen vill utskottet framhålla, hurusom den därvid

berörda ekonomiska förlusten ingalunda till sin effektivitet är att jämställa

med ett offentligt straff.

Då utskottet efter dessa allmännare yttranden går att närmare

uttala sig om den här föreliggande lagstiftningen och därvid till en

början om den i 19 kap. strafflagen föreslagna, har utskottet beträffande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 - Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

denna icke kunnat finna, att densamma, sådan Kungl. Maj:t föreslagit

den, är tillfredsställande. Det kan icke förnekas, att då det föreslagna

stadgandet i 19 kap. 22 § belägger blott den ene kontrahentens, arbetarens,

brytande af arbetsaftalet med straff, detsamma skulle kunna uppfattas såsom

en _ orättvisa. Äfven om få fall af aftalsbrott från arbetsgifvarnes

sida skulle inträffa af den art, som för arbetaren här är straffbar, är

likväl icke en sådan möjlighet utesluten, och redan denna blotta möjlighet

medför i utskottets tanke med nödvändighet, att härutinnan

arbetsgifvare och arbetare skola vara likställda. Med hänsyn härtill

synes den i herr Tranas motion uttalada uppfattning vara att beakta,

och har utskottet skänkt densamma sitt tillstyrkande med en i utskottets

tanke lämpligare formulering i lagtexten.

Jämväl i ett annat afseende har utskottet ansett en förändring

böra vidtagas i det i propositionen föreslagna stadgande i 19 kap. 22 §.

Detta gör ifrågavarande aftalsbrott straffbart, där det skett under sådana

förhållanden, att af den brytandes förfarande, antingen ensamt för sig

eller i förening med andras, uppstått fara för människors lif eller hälsa

eller för grof skada å egendom, där den brytande samtidigt bort kunna

inse faran, och upptager först såsöm en kvalificerande omständighet

vid detta brott det fall, då af gärningen kom skada å person eller grof

skada å egendom. Såsom redan eu ledamot af högsta domstolen"vid

förslagets granskning framhållit, är vållande till fara, hvilket i de flesta

fall utgör ett ofullbordadt stadium af vårdslöst förfarande, motsvarande

hvad som vid uppsåtligt handlande benämnes försök, endast i vissa

undantagsfall belagdt med straff. Hit kan hänföras ouppsåtlig! orsakande

af allmänfarlig förgiftning, därför ansvar finnes stadgadt dels i 14

kapitlet 20 §, dels ock i 19 kapitlet 19 §, äfvensom vållande därtill, att

fara uppstått för begagnande af kanal- eller slussverk eller annan sådan

vattenbyggnad eller af järnvägsanläggning, och vållande, hvarigenom

fara uppkommit för människor eller egendom af elektrisk ledning för

belysning, för uppvärmning eller för öfverföring af drifkraft eller af

telegraf eller telefoninrättning, allt under förutsättning att dessa anläggningar

eller inrättningar tillhöra staten eller enligt särskilda förordnanden

åtnjuta lika skydd som statens, för hvilka fall straffbestämmelser

meddelas i 19 kapitlet 21 §. Det torde enligt utskottets förmenande

icke stå i god öfverenstämmelse med grunderna i vår strafflag

att, såsom föreslagits, belägga ett vållande till blott fara i här förevarande

fall med straff. Först då den affalsbrytande bort kunna inse den

med aftalsbrottet för människors lif eller hälsa eller för grof skada å

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

egendom förbundna faran och af gärningen kommit skada å person eller

grof skada å egendom, bör enligt utskottets uppfattning straff inträda.

Med ett sådant stadgande ernås ock det skydd, utskottet i förevarande

fall anser behöfligt och lämpligt för att förhindra olyckor, som i verk

ligheten skada arbetarnes intressen ej mindre än arbetsgifvarnes.

I här förevarande afseende hafva herrar Broek och Bökelund föreslagit,

att den, som genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse

är vållande därtill, att synnerlig fara uppstått för någons lif eller hälsa

eller för grof skada å egendom, skulle bestraffas, och såsom kvalificerande

omständighet upptagit det fall, att af gärningen kommit död eller

svår kroppsskada eller grof skada å egendom. Förutom den invändning

beträffande den första delen, då blott fara uppstått, som, enligt hvad

ofvan anförts, låter sig göra och äfven här kan anses tillämplig, saknar

detta förslag den hufvudsakliga grund, som här är före, nämligen ett

visst slags brytande af ingåuget arbetsaftal.

Hvad därefter angår den i 25 kap. strafflagen af Kung!. Magt

föreslagna lagstifniug har utskottet icke funnit någon hufvudsaklig

erinran däremot. Med den utveckling, ifrågavarande inrättningar

numera erhållit, och med den betydelse, de för det moderna samhället

äga, synes det vara fullt pa sm plats och klart för enhvar, som däri

tager anställning, att lian också maste lida den inskränkning i den

personliga handlingsfriheten, som af den föreslagna lagstiftningen kan

blifva en följd. Utskottet har endast funnit lindringar böra ske i

tvenne af de i 25 kap. 15 § 2 st, föreslagna straffsatser.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att Riksdagen, under förklarande,. att propositionen

icke kunnat i oförändradt skick bifallas, ville, med

afslag å herrar Broeks och Bökelunds motion, i anledning

af propositionen och herr Tranas motion för

sin del antaga följande

Lag

om ändring i 19 och 25 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att nedannämnda delar af 19 och 25 kap.

strafflagen skola erhålla följande lydelse:

Bill. till Biksd. Prof. 1905. 7 Sami. 60 Käft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 71.

Kungl Maj:ts förslag:

19 kap.

22 §.

Har någon, som åtagit sig att

arbeta åt annan, före utgången af

den tid, hvarunder aftalet skolat

gälla, utan laga skäl öfvergifvit arbetet

under sådana förhållanden,

att af hans förfarande, antingen ensamt

för sig eller i förening med

andras, uppstått fara för människors

lif eller hälsa eller för grof skada

å egendom, varde, där lian bort

kunna inse faran, dömd till böter.

Kom af gärningen skada å person

eller grof skada å egendom, dömes till

böter eller fängelse i högst sex månader.

Utskottets förslag:

19 kap.

22 §.

Har utan laga skal, före utgången

af den tid, hvarunder arbetsaftal

skolat gälla, arbetsgivare

afskedat arbetare eller arbetare öfvergifvit

arbetet under sådana förhållanden,

att af hans förfarande,

antingen ensamt för sig eller i förening

med andras, uppstått fara för

människors lif eller hälsa eller för

grof skada å egendom, varde, där

han bort kunna inse faran och af

gärningen kommit skada å person

eller grof skada å egendom., dömd till

böter eller fängelse i högst sex månader.

23 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 4j7, 8 eller

10 17 § 1 mom. eller 18 § skall ock dömas medborgerligt förtroende

förlustig. Lag samma vare, om någon efter 3 eller 6 § gjort sig skyldig

till dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader eller efter 5

eller 9 § till straffarbete i minst sex månader.

25 kap. 25 kap.

15 §.

Underlåter eller försummar ämbetsman

vid statens kanal- eller

slussverk eller annan sådan vattenbyggnad

eller järnvägsanläggning

hvad honom, till förekommande af

olyckshändelse, åligger att iakttaga,

så att skada lätteligen ske kan;

15 §.

Underlåter eller försummar ämbetsman

vid statens kanal- eller

slussverk eller annan sådan vattenbyggnad

eller järnvägsanläggning

hvad honom, till förekommande af

olyckshändelse, åligger att iakttaga,

så att skada lätteligen ske kan;

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

Kungl. Majds förslog:

värde afsats och dessutom dömd,

om skada sker, till straffarbete i

högst två år eller fängelse, men, i

annat fall, till fängelse i högst sex

månader eller böter. Var vållandet

groft; må han ej vidare i dylik befattning

nyttjas. Sker sådan underlåtenhet

eller försummelse uppsåtligen;

då skall, utom afsättning,

straff efter 19 kap. 11 § den brottslige

ådömae, och värde han tillika

förklarad ovärdig att i rikets tjänst

vidare nyttjas.

Har ämbetsman vid vattenbyggnad

eller järnvägsanläggning,

som nyss är sagd, utan förfall afhållit

sig från tjänstgöring och är

oj brottet af sådan beskaffenhet,

som i 1 inom. nämnd är, varde afsats

och dessutom dömd till böter;

var det af förhastande, som ämbetsmannen

sig förgick, då må till böter

eller mistning af ämbetet på viss

tid dömas. Kom af sådan underlåtenhet

skada å person eller grof

skada å egendom eller hinder eller

afbrott i inrättningens eller verkets

drift, dömes den brottslige till afsättning

och fängelse i högst sex

månader; varde ock, om brottet det

förtjänar, förklarad ovärdig att i

rikets tjänst vidare nyttjas.

Har ämbetsman vid statens gas-,

elektricitets-, vattenlednings- eller

renhållningsverk eller brandkår utan

förfall afhållit sig från tjänstgöring,

vare lag som i 2 mom. sägs.

Utskottets förslag:

varde afsatt och dessutom dömd,

om skada sker, till straffarbete i

högst två år eller fängelse, men, i

annat fall, till fängelse i högst sex

månader eller böter. Var vållandet

groft; må han ej vidare i dylik befattning

nyttjas. Sker sådan underlåtenhet

eller försummelse uppsåtligen;

då skall, utom afsättning,

straff efter 19 kap. 11 § deri brottslige

ådömas, och varde han tillika

förklarad ovärdig att i rikets tjänst

vidare nyttjas.

Har ämbetsman vid vattenbyggnad

eller järnvägsanläggning,

som nyss är sagd, utan förfall afhållit

sig från tjänstgöring och är

ej brottet af sådan beskaffenhet,

som i 1 mom. nämnd är, varde afsatt

och dessutom dömd till böter;

var det af förhastande, som ämbetsmannen

sig förgick, eller äro omständigheterna

eljest synnerligen mildrande,

då må till böter eller mistning

af ämbetet på viss tid dömas.

Kom af sådan underlåtenhet skada

å person eller grof skada å egendom

eller hinder eller afbrott i inrättningens

eller verkets drift, dömes

den brottslige till afsättning

och böter eller fängelse i högst sex

månader ; varde ock, om brottet det

förtjänar, förklarad ovärdig att i

rikets tjänst vidare nyttjas.

Har ämbetsman vid statens gas-,

elektricitets-, vattenlednings- eller

renhållningsverk eller brandkår utan

förfall afhållit sig från tjänstgöring,

vare lag som i 2 mom. sägs.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

lagutskottet Utlåtande N:o 71.

22 §.

Hvad om statens ämbetsmän här stadgadt är, gälle ock om dem,

som äro satte att förvalta städers, menigheters eller allmänna af Konungen

stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers

angelägenheter, om de tjänstemän, som under ämbets-eller förvaltningsmyndigheterna

lyda, och om andre, som förordnade äro att ämbete

eller tjänsteärende förrätta.

Skall, till följd af Konungens förordnande, hvad i 19 kap. 11 och

12 §§ om statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad

eller järnvägsanläggning stadgadt är, tillämpas å dylik inrättning,

som af enskilda personer, menigheter eller bolag gjord är; varde ock

därvid anställd person för brott af sådan beskaffenhet, som i 15 § 1

eller 2 mom. nämnd är, straffad efter de i samma mom. stadgade

grunder; och må, där brottet är sådant, som i 15 § 1 mom. är nämndt,

den brottslige eller felakiige, om brottet uppsåtligen skett eller skada

genom groft vållande timat, ej sedermera kunna i dylik allmän befattning

nyttjas.

Har person, som är anställd vid stads, annan kommuns eller municipalsamhälles

gas-, elektricitets-, vattenlednings- eller renhållningsverk

eller fasta brandkår, begått brott, som i 15 § 3 mom. sägs, varde

straffad efter de i 2 mom. af samma § stadgade grunder.

Stockholm den 9 maj 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER, •

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

13

Reservationer

af herrar Zetterstrand, F. Andersson, Lindhagen, Wiklund, Segerdahl

och Jansson, hvilka hemställt,

att Kung). Maj:ts proposition och de i anledning

däraf väckta motionerna icke måtte af Riksdagen bifallas.

Såsom skäl härför har särskild! anförts

af herr Zetterstrand:

»Förevarande proposition afser att fylla luckor, som onekligen

torde förefinnas i vår strafflagstiftning, men det oaktadt vill det synas,

som om de föreslagna lagändringarne icke nu borde bifallas af skål,

som bär nedan skola i korthet angifvas:

l:o) Innan man beslutar sig för att medelst straff förebygga de

mer eller mindre allmänfarliga verkningarne af arbetsinställelser, borde

man väl känna sig uppfordrad att på lagstiftningens väg söka förebygga

skälfva arbetsinställelserna. Riksdagen omnämnde också i sin till Kungl.

Maj:t afiåtna skrifvelse om lagbestämmelser till skydd för det fria arbetsaftalet

bland de åtgärder, hvilka ifrågasatts, såsom förtjänta att

komma under öfvervägande, inrättande af skiljenämnder för slitande af

tvister mellan arbetsgifvare och arbetare. Då emellertid Riksdagen icke

funnit sig kunna biträda det utaf Kung]. Maj:t år 1903 framlagda förslaget

till lag om förliknings- och skiljedom, lärer tidpunkten ännu icke

vara inne att tillgripa de ytterligare medel, som kunna lända till skydd

för arbetsaftalet.

2:o) Den i propositionen omförmälda kommitté, hvilken utarbetat

dels förslag till lag om tjänsteaftal mellan husbönder och tjänare, dels

förslag till lag om vissa arbetsaftal och dels förslag till ändring af

vissa delar af 19 och 25 kap. strafflagen, har uti allmänna motiveringen

till den generella aftalslagen yttrat, att strafflagstiftningen

fordrade en fast hållpunkt, hvilken erbjöde sig i den lcontraktsenliga

förpliktelsen, har vidare ansett det icke kunna vara föremål för tvekan,

att en ny lagstiftning i ämnet i likhet med nu gällande rätt bör hvila

på Bkadeståndsskyldigheten i vanlig mening såsom det, så att säga,

fundamentala skyddsmedlet, samt har bland annat å sidorna 59—61

anfört följande:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

»Under det kommittén tagit i öfvervägande, hvilka särskilda åtgärder

till skydd för arbetsaftal böra införlifvas med vår rätt, bär kommittén

kommit till den bestämda uppfattningen, att ett dylikt införlifvande icke

kan eller bor ega rum utan i samband med revision och fullständigande

åt den svenska lagstiftningen angående arbetsaftal öfverhufvudtaget,

S^yd ''^bestämmelser skall blifva ringa eller ingen, om icke

rattsiorhallandet mellan arbetsgivare och arbetare genom lagstiftning

gores till föremål för en reglering, som gifver detsamma nödig fasthet

stJrka- Hvarje aftal eg er för visso sitt förnämsta stöd uti de

attalandes lulla och klara insikt om gränserna för hvars och ens rätt

på grund af aftalet. Såsom förhållandena utvecklat sig i vårt land,

hamna de i detta hänseende mycket öfrig! att önska. Arbetsaftalen

komma oftast till utan verkligt samförstånd mellan kontrahenterna

rörande _ de viktigaste aftalsvillkoren. Att vid sådant förhållande olika

uppfattning om rättigheter och skyldigheter och häraf föranledda rättso18ier

0 ta , e ^llnna undvikas, ligger i öppen dag. Lagstiftningen

pa förevarande område är icke heller sådan, att den träder supplerande

emellan i de fall, der kontrahenterna själfva försummat att bringa klarä

11xS1Jt Erhållande hvarandra. För det vanliga civilrättsliga arbetsaltalet

tinnes egentligen ingen lagstiftning alls. Medan i 1734 års lags

handelsbalk ett särskild! kapitel egnats åt saklegan, iakttager den tystnad

angående det viktiga aftal, som kallas arbetslega, i den mån icke

detta aftal ar identiskt med tjänstehjon saftal. Detta förhållande kan

dock hafva sm naturliga förklaringsgrund däri, att vid tiden för nämnda

lagg tillkomst tjänstehjonslegan var, om också icke den enda, så dock

aen afgjordt viktigaste formen för aftal om kroppsarbete. Äldre lagberedningen

föreslog vidlyftiga bestämmelser om tjänstehjonslega men både

för andra egentliga arbetsaftal endast följande ord: »Betingar man någon

i t albete, utan att honom till tjänstehjon lega. därom lände det aftal

till efterrättelse, som vid sådant beting gjordt är. Underlåter man å

någondera sidan att det uppfylla, gälde skadestånd.» Arbetsaftalet

an ^guuthga yrkesidkare och dessas arbetare är visserligen något

bättre ahgodosedt, I Förordningen angående utvidgad näringsfrihet den

lo juni ob4 äro sålunda åtskilliga lagrum, sammanfattade under rubriken

»Om handelsbetjänte och arbetare i fabrik, handtverk eller annan

handtering», ägnade åt rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare.

Men denna lagstiftning lider af vissa brister. Sålunda kan det

toist och främst anmärkas, att förordningen föreskriver skriftligt kontrakt

med vittnen såsom form för aftalets ingående (15 §). Och det

synes, som om detta är ett nödvändigt villkor för att arbetsaftalet öfver
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet!} Utlåtande No 71. 15

hufvud skall blifva att bedöma enligt sagda förordning. Det är emellertid

eu känd sak, att de fall, då skriftligt aftal upprättas, äro sällsynta

undantag. Följden häraf har blifvit den, att flertalet af de arbetsaftal,

som ingås, i själfva verket saknar stödet af ifrågavarande lagstiftning.

Mera betänkligt är dock, att på många håll den meningen synes hafva

vunnit insteg, att, om arbetsaftalet ingåtts utan iakttagande af formföreskriften

uti berörda förordning, aftalet icke har verkligt bindande karaktär

och följaktligen icke behöt ver hållas längre än en hvar af de aftalande

vill. Denna mening är naturligtvis felaktig. Men den utgör dock

ett påtagligt bevis för den oklarhet, som råder beträffande den frågan,

när ett arbetsaftal är att anse såsom i behörig ordning ingånget. Förrän

denna oklarhet blifvit undanröjd, tjäna särskilda bestämmelser till skydd

för arbetsaftalet tydligen icke mycket till. Verkliga aftalsbrott skola

fortfarande äga rum, allt under det den aftalsbrytande är i den tro, att

han icke varit lagligen bunden. Det torde häraf vara klart, att uppställandet

af. bestämda regler för ingående af bindande arbetsaftal är

eu af de viktigaste uppgifterna för lagstiftningen på förevarande område.

I detta hänseende torde det icke vara ur vägen, att vid lagstiftningsarbetet

särskild uppmärksamhet egnas åt utredning angående den rättsliga

verkan,, som skall tillkomma arbetsordningar, reglementen o. d.

Det är nämligen nu mången gång mer än tvifvelaktigt, om och i hvad

mån dylika af arbetsgifvarne utfärdade arbetsordningar etc. äro för arbetarne

bindande.

Fn annan sida af rättsförhållandet, som behöfver ordnas genom

lag, om skyddsbestämmelserna skola blifva rätt verksamma, är tiden

för arbetsaftalets bestånd. Nu gällande lag bestämmer intet för det

fall, att de afrådande underlåtit att uttryckligen träffa öfverenskommelse

i denna punkt. Här föreligger, enligt kommitténs förmenande, en lucka,

som nödvändigt behöfver fyllas.

För att i dot särskilda fallet kunna afgöra, huruvida ett arbetsaftal

verkligen brutits och således de därför bestämda påföljderna skola

inträda, är det icke nog att konstatera, att tiden för aftalets bestånd

ännu icke utgått. Det måste äfven utredas, huruvida icke ett handlingssätt,

sota vid första påseendet uppfyller alla betingelser för kontraktsbrott,

i sjelfva verket innebär endast utöfning af en naturlig rätt

att i förtid hafva. aftalet. Det lärer nemligen icke kunna bestridas, att

äfven utan stöd i skrifven lag den ene kontrahenten kan uti den andres

uppförande eller sätt att fullgöra aftalet ega ett giltigt skäl att å

sin sida frånträda detsamma. Mon ett önskemål måste det dock vara,

att kontrahenterna i detta hänseende hafva tydlig lag att lita till. Om

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

denna så noga som möjligt fastställer vilkoren för hvars och ens rätt

att af särskilda orsaker hafva aftalet, vinnes den fördelen, å ena sidan,

att kontrahenterna icke till följd af tvifvelsmål om rättigheten att häfva

aftalet behöfva fortsätta ett förhållande, som kanske blifvit olidligt, och,

å andra sidan, att arbetsgifvaren eller arbetaren icke obetänksamt häfver

aftalet på en grund, som synes honom fullt tillräckligt men sedermera

befinnes icke vara af beskaffenhet att kunna befria honom från

påföljderna af kontraktsbrott.

Af det redan anförda torde framgå, att man vid ett lagstiftningsarbete,

hvars syfte är att åvägabringa bestämmelser till skydd för i

behörig ordning ingångna arbetsaftal, icke lärer kunna undgå att komma

in på eu behandling af ämnen, som, så att säga, utgöra grundvalen för

tillämpning af själfva skyddsbestämmelserna. Då nu detta är förhållandet,

har det synts kommittén synnerligen lämpligt att taga steget

fullt ut och föreslå fullständig reglering uti en ny lag af rättsförhållandet

mellan arbetsgivare och arbetare».

Af hvad kommittén sålunda anfört torde framgå, huru vanskligt det

skulle vara att antaga speciella strafflag sbestämmelser rörande af talsbrott, innan

ännu de grundläggande bestämmelserna rörande aftal blifvit antagna.

Mot detta har i propositionen erinrats, att kommitténs förslag uti

nu ifrågavarande delar icke står i något närmare samband med de

öfriga lagförslag, som i kommittébetänkandet framlagts; men då bland

förutsättningarna för brotten ingå, att de föröfvats af dem, som åtagit

sig att arbeta åt annan eller är anstäld vid vissa verk och inrättningar,

att de föröfvats innan aftalstidens utgång, samt att arbetsnedläggelsen

skett utan laga skäl, lärer det vara uppenbart att tör tillämpning af

straffbestämmelserna fordras ett tillfredställande nu icke förefintligt

underlag af civila bestämmelser uti ifrågavarande hänseenden.

3:o) Då de nn ifrågasatta lagändringarna icke framkommit i samband

med någon generell aftalslag och väl sålunda få betraktas såsom

i hufvudsak riktade mot allmänfarliga åtgärder såsom sådana, vill det

synas mig, som om, hvad angår 19 kap. 22 § strafflagen, dylika åtgärder

borde bestraffas, ehvad de föröfvades af arbetstagare, arbetsgivare eller

annan person. Därutinnan delar jag sålunda den uppfattning, som

vunnit sitt uttryck i herrar Broeks och Bökelunds motion n:o 291. Men

som inom utskottet åtskilliga anmärkningar gjorts mot den af bemälda

motionärer föreslagna lagtext, samt tiden ej medgifvit en närmare

granskning af densamma, finner jag mig förhindrad att förorda den till

antagande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

4:o) Utöfver de anmärkniagar mot ändringsförslagen rörande 25

kap. strafflagen, k vilka innefattas i det ofvan anförda, vill jag ytterligare

påpeka, att bästa skyddet mot här afsedda aftalsbrotten nog är

att söka i det af kommittén förordade systemet med löneafdrag och

fixa skadestånd, att vidare de personer, som på grund af anställningar

utaf ifrågavarande slag kunna komma under visst slag af ämbetsmannaansvar,

också höra genom laga bestämmelser tillförsäkras en i viss mån

säkrare ekonomisk ställning, samt slutligen att de i propositionen föreslagna

straffbestämmelserna i detta kapitel äro vida strängare än de

som af kommittén förordats.

5:o) Slutligen lärer väl ingen bestrida, att den nuvarande tidpunkten,

då en sådan mängd ärenden af den största omfattning och

betydelse taga Riksdagens hela tid och uppmärksamhet i anspråk, icke

väl ägnar sig för behandling af en så grannlaga och svårlöst fråga som

den nu föreliggande, hvilken är af beskaffenhet att behöfva skärskådas

från flera olika synpunkter och hvars lösning utan alltför stor olägenhet

lärer kunna tillsvidare anstå.»

af herr Lindhagen:

»Den föreliggande stora frågan kan ej bedömas blott efter stämningarne

för dagen. Man kan ej finna sig till rätta i densamma utan

en objektiv och lidelsefri undersökning af ämnet ur historiska och allmänt

mänskliga synpunkter. För ett sådant inträngande i samhällsutvecklingens

lagar kräfves dock lugn och tid för öfvervägande. En

kort reservationstid midt under ett onaturligt forceradt riksdagsarbete

har åtminstone för mig varit alldeles otillräcklig för ett genomfördt

försök till lösning af en så svår uppgift. Jag nödgas därföre tyvärr inskränka

mig till att framlägga endast några konturer af en framställning.

Det borgerliga samhället är obestridligen ännu en mycket ofullkomlig

institution. Det behöfver och skall äfven utveckla sig till allt

större fullkomning genom förverkligandet af rättvisans och broderskapets

idéer. Men å andra sidan är det oundgängligt för hvarje samhälle, om

det öfverhufvud taget skall bestå såsom sådant, att äga en rättsordning,

som måste upprätthållas, så länge en annan och bättre ej kunnat genomföras.

Angreppen mot en bestående rättsordning hafva i alla tider varit

af hufvudsakligen två vidt skilda slag. Till det ena äro att hänföra

nidingsdåd och liknande gerningar, som hafva illvilja, skadebegär, ohederliga

afsikter och dylikt ttll bevekelsegrund. Till skydd mot sådana anBih.

till Riksd. Prot. 1905. 7 Sami. 60 Häjt. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N;o 71.

grepp tjäna de borgerliga strafflagarne. Om man undantager vissa

anarkistiska lärosatser, torde icke finnas mer än en mening om, att ett

ingripande medelst straffhot mot ifrågavarande angrepp är åtminstone

under nuvarande samhällsförhållanden oundgängligt och befogadt.

Men det har i alla tider gifvits äfven andra angrepp mot eu bestående

samhällsordning, hvilka rikta sig mot dess brister. I förgrunden

framträder här alltid de undertryckta eller rättslösa samhällsmedlemmarnes

ständiga kamp mot dem, som kommit i besittning af samhällets

maktmedel och ekonomiska tillgångar, eller rättare sagdt mot

de förhållanden, som föranledt olikheterna. Enligt sakens natur böra

dessa strider helst afvecklas genom en fredlig devolution, och den stora

uppgiften förblifver alltid den att söka leda in frågan på denna väg.

Allt för ofta pläga dock de härskande klassernas omedgörliga benägenhet

att likställa sina tillgodosedda intressen med själfva samhället eller

de stridande klassernas hetsiga öfverilningar leda till, att man söker en

lösning genom straffhot eller annat ännu större våld. Och hvilkendera

parten då vinner, straffas alltid de besegrade såsom illgärningsmän.

Men inför historiens dom framstå de endast såsom olyckliga

offer för olyckliga samfundsförhållanden.''

Uti våra dagar är det särskild! arbetareklassens frigörelsekamp

som försiggår. Denna utmärker sig till skillnad från föregående sociala

strider därigenom, att den ställer vida mera i utsikt en afveckling af

striderna på fredligt sätt. De maktmedel, som af tidsförhållandena

närmast anvisats arbetarne, äro nämligen politiskt inflytande genom

den allmänna rösträtten, sammanslutning i föreningar samt ytterst strejk

för att i särskilda fall tillvinna sig förbättring i sina lefnadsvilkor. En

klok styrelse måste således låta leda sig af insikten därom, att det är

ett samhällsintresse att i det längsta erkänna och respektera dessa arbetareklassens

maktmedel. Och man bör också förstå, att denna klass

alltid kommer att ställa sig ytterst ömtålig och misstänksam gent emot

hvarje sådant ingripande i deras förhållanden, bakom hvilket kan spåras

ett principiellt underkännande af deras ideella sträfvanden eller ett stämplande

af vissa oundgängliga uttryck för desamma såsom en vanhederlig

under strafflagen fallande gärning.

Ur dessa synpunkter har man att bedöma det nu för Riksdagen

framlagda strafflagsförslaget. Frågan gäller i främsta rummet, huruvida

detsamma, enligt hvad förslagets anhängare göra gällande, endast bestraffar

nidingsdåd och liknande gärningar eller om det, såsom opinionen

inom arbetarkretsarne enstämmigt håller före, äfven syftar något åt det

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

andra hållet. För att komma till någon klarhet härom är det gagneligt

att till en början erinra sig förslagets upprinnelse.

Under lifligt intryck af den sociala oron och särskild! de ofta

förekommande strejkerna aflat 1899 års riksdag en skrifvelse, däri framhölls

»såsom synnerligen angeläget att få till stånd en lagstiftning, som

på ett mera verksamt sätt än den nuvarande skyddar det fria arbotsaftalet

och så vidt möjligt förebygger de skadliga verkningarne af arbetsinställelser

till trots af ingångna arbetsaftal.» Fn kommitté tillsattes i

anledning häraf, och denna afgaf år 1901 bland annat förslag till lag

om vissa arbetsaftal och i sammanhang därmed till vissa ändringar i

19 och 25 kap. strafflagen.

Härefter inträffade år 1902 den s. k. politiska storstrejk, som påo-ick

under tre dagar i åtskilliga städer och särskild! i Stockholm.

Stadsfullmäktige i hufvudstaden funno sig häraf föranledda att ingå till

Kungl. Maj:t med hemställan om ett ingripande i anledning af hvad

sålunda inträffat. Det framhölls att genom denna arbetsinställelse vållats

stor fara och obehag för Stockholms samhälle. Visserligen hade man

den omständigheten, att arbetsinställelsen ej varade längre tid, att tacka

för, att dess följder ej blefvo så betänkliga, som kunnat befaras. Men

dessa tre dagars tillstånd hade visat, att genom dylikt sjelfsvåldigt förfarande

ett tätt bebyggdt samhälle vore utsatt för äfventyr af olika

slag. Fullmäktige yrkade därför, att de af kommittén uppgjorda strafflagsförslagen

med erforderliga tillägg måtte upphöjas till lag. Och det

är i uppgifvet ändamål att tillmötesgå denna framställning, som ifrågavarande

proposition nu framlagts för Riksdagen.

Ur stadsfullmäktiges förenämnda framställning framlyser till en

början ej något som hälst erkännande af de synpunkter. för arbetarerörelsens

bedömande, som ofvan framställts och lxvilka jag trött vara

de riktiga. Och man misstager sig nog ej så mycket, om man tillika

antager, att åtminstone en stor del af dem, som deltagit i beslutet,

beledsagat detta, låt vara i bästa öfvertygelse, af den förhoppningen,

att därur kunde framgå något, som på tvångets väg i sin mån stäckte

arbetareorganisationernas farliga makt eller hejdade, det störa samhällsonda,

som kallas strejker. Att den kung!, propositionen ej alldeles kan

gå fri från enahanda erinringar, måste den finna sig i, då den endast

åberopat stadsfullmäktiges skäl och därpå grundade framställning samt

därutöfver blott utvidgat kommitténs förslag och väsentligen skärpt

straffen

Att förslagets förhistoria och allmänna motivering sålunda måste

kasta en viss misstanke öfver detsamma, att möjligen vilja eller kunna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

ensidigt leda in utvecklingen på en ur allmänna synpunkter oriktig väg,

ledan detta är ett förhållande, som undandrager förslaget cn viktig

grundval för dess berättigande. '' ö

rnfn se(fan till förslagets innehåll, så möter man äfven där,

såviat jag förstår, ett visst famlande mot obestämda syften utan nånot

verkligt försök att fullt klargöra begreppen.

. Sålunda synes den i 19 kap. 22 § förekommande bestämmelsen,

hvarigenom framkallande af fara genom arbetsnedläggelse bestraffas,

lämna rum för ett synnerligt subjektivt godtycke i tillämpningen. På

detta sätt kunde i alla yrken arbetarnes äfven af utskottet erkända

strejkrätt lätt trädas obohörigen för nära. Emellertid lära hitintills

förekomna strejker icke alls eller åtminstone i obetydlig män varit

förenade med brytande af arbetsaftal. Under sådant förhållande skulle

a andra sidan _ denna straffbestämmelse, som förutsätter att ett arbetsaftal

brutits, blifva nästan verkningslös och faran af de allmännast förekommande

arbetsnedläggelser af arbetare med tillfällig anställning förfj:a

ostraffad. Men sannolikt ställer förslaget i stället i utsikt, att

med dess antagande en sträfvan skulle göra sig gällande från arbetsgifvarnes

sida att få fastare arbetsaftal och därigenom med hjälp af den

n3ja större band på arbetarne. Förslagets ensidighet att endast

gälla fara genom arbetsnedläggelse af arbetare har framhållits i väckta

motioner.

Hvacl 1angår dc föreslagna tilläggen till 25 kapitlet i syfte att

alldeles förekomma s. k. allmänfarliga strejker, så är det synnerligen

vanskligt att nu fullt öfverskåda, hvarthän dessa bestämmelser kunna

ec a. Någon hållbar grund för att ovillkorligen begränsa bestämmelserna

endast till de i förslaget uppräknade slag af verk och till dylika verk

enbart i den händelse do tillhöra staten, kommun eller municipalsämhälle

förefinnes naturligtvis icke. Stadsfullmäktige i Stockholm begärde

ock lagens tillämpning på åtskilliga andra jämväl privata inrättningar.

Med tiden skulle nog äfven detta föreslås och sedan ifrågasättas ytterligare

utsträckumgar såsom till bageriarbetare med flera yrkerarbetare.

Det är klart att redan af denna anledning den ifrågasatta lagstiftningen

ur arbetarnas synpunkt måste väcka störa betänkligheter. Det är uppenb

ar ligen icke riktigt att, såsom synes vara förslagets grundtanke, äfven

likstalfa en olägenhet med en fara samt därifrån leda sig till den slutsatsen^

att strejker i den mån de vålla olägenheter för många äro att

anse såsom allmänfarliga. Därmed underkänner man själfva strejkrätten.

Arbetarne vid åtskilliga af de verk, som skulle falla under lagen, äro

ock säxsiuldt upptända af att ställas i en dylik undantagsställning till

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande No 71.

skillnad från andra arbetare, med hvilka do anse sig mera jämnställda

äu med de egentliga tjänstemännen, hvilkas rättigheter de däremot fortfarande

skulle få undvara. De anse sig vara mer än nog bundna af

sina nuvarande förbindelser och förmena sig ej hafva anledning att begå

några handlingar, som rättvisligen bör göra dem hemfallna under strafflag.

Alldeles obilligt anse de att med straff belägga hvarje arbetsinställelse

äfven om den ej medfört någon olägenhet samt att skärpa straffet

för äfven det minsta hinder eller afbrott i verkets drift.

Nu har visserligen ifrågasatts modifikationer särskilt i afseende

å lydelsen af 19 kap. 22 §. Herr Trana har framlagt det riktiga, men

sannolikt föga betydelsefulla förslaget att utsträcka lagrummets tilllämpning

äfven till arbetsgivare. Herrar Broek och Bökelund, som

vilja gå ännu längre, hafva genom sin motion gjort ett viktigt inlägg

till belysande af det kungl. förslagets ensidighet i denna del. Och

utskottet har brutit udden af de flesta ehuru ej alla anmärkningarne

mot förenämnda lagrum samt något mildrat straffen i 25 kap. Men alla

dessa förslag bygga dock fortfarande i väsentliga delar på det kungl.

förslagets grund samt underlåta att utreda frågan i hela dess vidd.

De kunna därför ej med min uppfattning af ämnet tagas till utgångspunkt

för ett nytt förslag, hvars definitiva formulering af Riksdagen

för öfrigt möter stora vanskligheter.

Till hvad ofvan ur olika synpunkter anmärkts mot förslaget bör

äfven läggas, att det uppenbarligen framkommit i eu synnerligen olämplig

tid. Det kan icke vara klokt, att ett dylikt förslag, som måste

på arbetarekretsar verka utmanande, framlägges kort efter det att de

organiserade arbetarne genom omröstning beslutat öfvergifva tanken

på storstrejk och strax innan rösträttsfrågan skulle förekomma till afgörande.

Och sedan nu denna sista fråga tills vidare fallit, framstår

förslagets antagande ännu mer som en orimlighet.

Ty det går val dock ej an, att statsmakterna i de vitala politiska

frågorna endast besluta pålagor och strafflagar. Förläna folket

medborgarrätt, understöd den frivilliga sammanslutningen mellan arbetare

och mellan arbetsgivare samt befrämja arbetskonfliktens lösning

genom frivillig skiljedom. Detta är det första som måste göras. Ledes

utvecklingen in på sådana banor, kan man också snarare hoppas, att

genom ansvarskänsla och moderation skall uträttas vida mer än några

tvångsåtgärder kunnat åstadkomma.

Men då är också tiden inne att utan vrede från något håll antaga

nödiga straffbestämmelser mot nidingsdåd och andra obestridligen otill1

ätliga handlingar, hvilka i sammanhang med strejker eller eljest kunna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

ega rum. Uppsåtlig!, våld å person och egendom är redan enligt

gällande lag straffbart. Därtill bör stadgas straff, när någon genom

arbetsnedläggelse, afstädande af arbetare eller på annat sätt under insigt

om faran vållar skada å person eller grof skada å egen dom. I sammanhang

därmed torde jämväl böra öfvervägas, huruvida i vissa angelägna

fall äfven uppenbart vållande af synnerlig fara för sådan skada bör

beläggas med något straff. Äfven kan lämpligen undersökas, i hvad

mån förhållandena anses oundgängligen kräfva, att vid någon allmän

inrättning samtliga anställda arbetare erhålla samma ställning som

tjänstemän och detta icke blott i afseende å skyldigheter utan äfven

beträffande rättigheter.

Det nu sagda må i förevarande afseende vara uppgifter nog för

statsmakterna, hvilka ju böra beflita sig om att verka för fred och

rättvisa i samhället. Det är enligt min tro både obehöfligt och obehörigt

att för närvarande rikta sina blickar i en annan riktning. Kommer

mot afl förmodan det sociala läget att föras in i ett olösligt krigstillstånd,

då skapar en sådan olycklig tid i hvarje fall sina egna undantagslagar.

Då sålunda, såvidt jag förstår, det framlagda strafflagsförslaget är

oklart till sina bevekelsegrund^-, ganska principlöst och famlande till

sitt innehåll, oklart i själfva sitt framträdande och sannolikt äfventyrligt

i sina konsekvenser, har jag för min del ansett mig förhindrad att

tillstyrka bifall till detsamma.»

samt af herr Segerdahl:

»Jag har icke kunnat biträda det af Kungl. Maj:t framlagda förslaget

till ny lydelse af 19 kap. 22 § strafflagen, emedan enligt min

uppfattning stadgandet såsom endast riktande sig mot den som åtagit

sig att arbeta åt annan måste anses såsom en klasslag. Det är uppenbarligen

också af denna anledning som såväl motionärerna i frågan som

utskottets majoritet velat gifva stadgandet en vidsträcktare omfattning.

Anmärkningen skulle dock endast i mycket ofullständig grad blifva

undanröjd genom antagande af det förslag, som innefattas i herr Tranas

motion och utskottets därpå grundade utlåtande, hvarför jag icke heller

kunnat sluta mig därtill. Eu lagstiftning däremot i den riktning och af

den allmänna omfattning, som herrar Broek och Bökelund i sin motion

afsett, anser jag vara befogad och böra genomföras; men då jag icke

kunnat under den tid, som utskottet haft på sig för pröfning af frågan,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 71. 23

bilda mig någon säter föreställning om konsetvenserna. af en lagparagraf

af den lydelse, hvartill förslag af dessa motionärer afgifvits, vågar

jag icke nu förorda densamma till antagande. Klart står det emellertid

för mig, att hvarken arbetsinställelse, äfven om den i öfrigt icke kan

anses orättmätig, eller annat brytande af aftal bör få ske utan straffrättslig

påföljd, om däraf förorsakas synnerlig fara för människors lif eller

hälsa eller för grof skada å egendom och den som bryter aftalet bort

kunna inse detta, och än mindre om dylik skada under sådant förhållande

verkligen uppstår.

Hvad ändringarne i 25 kap. angår kan det sättas i fråga, huruvida

det öfver hufvud kan vara riktigt att betrakta de aftal, som stad,

annan kommun eller municipalsamhälle genom sina särskilda styrelser

eller deras underordnade sluta med dem, som anställas vid dessa samhällens

i propositionen omnämnda verk, såsom aftal om offentlig tjänsteanställning

och i enlighet därmed dessa aftals brytande såsom tjänsteförseelser.

För min del är jag icke nu beredd att svara ja härpå. Och

äfven om så skulle anses böra i några fall blifva förhållandet, synes det

mig dock tvifvelaktigt, om man skulle behöfva gå så långt som att

inrycka alla de i propositionen upptagna kategorierna af anställde under

det eventuella straffa gsbudet.

Tiden till öfvervägande af detta med hvad mera Kung! Maj: t föreslagit

har jag till följd af det myckna riksdagsarbetet i öfrigt funnit

icke varit tillräcklig; och då jag dessutom tror, att en lagstiftning sådan

som den föreslagna, om den också skulle finnas i en framtid behöflig,

likväl under nuvarande förhållanden skulle göra mei’a skada än gagn,

har jag kommit till det slut, som i reservationen innefattas.))

af herr Trana mot vissa delar af utskottets motivering.

Herrar Heclenstierna och A. Olsson hafva begärt få antecknadt, att

de icke deltagit i behandlingen af förevarande ärende inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1905:168 Skrifvelse till Konungen, med anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i 19 och 25 kap. strafflagen. a1 i texten