Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande Ko 72

1905-05-11 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:72, Lagutskottets Utlåtande Ko 72

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Ko 72.

1

rs:& 72.

Ant. till Kiksd. kansli den 11 maj 1905, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående revision af konkurslagen

m. m.

Lagutskottet kar till behandling fått mottaga en inom Andra

Kammaren af herr C. J. F. Ljunggren, väckt motion, n:o 53, af följande

lydelse:

»Det torde vara synnerligen angeläget för staten att tillse, det

lagarna icke föråldras ock såmedelst samla missnöje. Där så är fallet,

bör rättelse ske. En lagstiftning, som redan alltför länge i vida kretsar

ansetts böra vinna omarbetning, är vår konkurslag af den 18 september

1862. Redan angifvandet af tiden för dess ursprungliga tillkomst torde

måhända i sig innebära bevis för sannolikheten af påståendet, att den

snart 43 år gamla lagen verkligen numera tarfvar en omarbetning. Men

det torde då också böra blifva en hel omgestaltning, ty det lärer icke

längre kunna anses vara lyckligt att med ständigt återkommande ändringar

och tillägg söka att upphjälpa den gamla lagen efter en mera

modern åskådning.

De under eu följd af år gjorda framställningarna om detaljändringar

hafva icke alltid vunnit Riksdagens gillande. Man skulle kanske med

fog kunna säga, att blott förslagen till relativt lindriga rättelser hafva

Bih. till Likså. Prot. 1905. 7 Sami. 61 Käft. (Ko 72) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

kunnat realiseras, men att återigen de mera omfattande förändringarna

för det mesta afböjts.

Men Riksdagen bör väl icke alltid ställa sig afvisande emot framställningar

från landets köpmanskretsar, gående ut på revision af konkurslagen.

Formella hinder härvidlag böra väl ändå kunna öfvervinnas

och få vika för de praktiska kraf, som göra sig gällande?

Rörande nu t. es. de ofta hörda anmärkningarna mot långsam

afveckling af konkurser eller mot altför dryga omkostnader därvid med

åtföljande klent ekonomiskt resultat, så får det ju visserligen medgifvas,

att det icke alltid är lagens fel, att dessa olägenheter inträffa, utan få

borgenärerna själfva i många fall genom bristande bevakning af sina

rättigheter vidkännas skulden härtill, men det är dock lika viset, att

det i de flesta af de ofta anmärkta konkursfallen skulle hafva ställt sig

helt annorlunda för både borgenärerna och gäldenären, om lagen varit

byggd på eu mera rationell grund.

Att borgenärerna kunna tillvarataga sina intressen vid konkursafveckling,

är ju visserligen sant, men dock en sanning med modifikation,

ty det lär väl ändå blott vara i särskilda fall, där det kan lyckas. Så

t. ex. kan det ställa sig särskildt gynnsamt, om borgenärs fordran är

af den betydelse, att han kan utöfva behörigt inflytande på val af gode

män och syssloman eller om han är boende så nära, att han kan följa

konkursafvecklingen. Men för alla borgenärer med ringa fordran eller

för dem, som äro aflägset boende, torde utsikterna att kunna följa med

konkursafvecklingen vara skäligen ringa.

En omständighet, som den mest vaksamme och försiktige fordringsägare

ändå icke kan hafva det minsta inflytande på, är i hvarje fäll

rättens förordnande af ombudsman. Denne, som enligt lagens föreskrift

skall vara en »förståndig» man, har i själfva verket en viktig funktion

sig anförtrodd, nämligen den att hafva tillsyn öfver gode männens och

sysslomännens förvaltning. Men just detta uppdrag förutsätter, att det

»förstånd», som lagen omnämner, skall vara till finnandes å det affärsområde,

som konkursen omfattar. Att detta icke alltid är förhållandet,

torde vara allmänt bekant.

Någon annan sakkunskap än den juridiska fäster rätten i regeln

icke afseende vid. Följden blir därför mycket ofta den, att borgenärernas

genom lagen tillförsäkrade förmån af att erhålla en man, som

å rättens vägnar utöfvar en god och sakförståndig tillsyn öfver gode

männens och sysslomännens förvaltning, helt och hållet omintetgöres.

Men till den anförda anmärkningen mot principerna vid tillsättande

af rättens ombudsman skulle nu med stort berättigande kunna läggas

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 72. 3

en annan mera delikat anmärkning rörande en mycket allmänt inrotad

vana, nämligen den, att det till denne rättens ombudsman af konkursmassan

utgående honoraret i regel fastställes oproportionerligt högt.

Otaliga äro de tillfällen, då befogade anmärkningar blifvit gjorda

emot högt uppskrufvade arfvoden åt rättens ombudsman, arfvoden som

icke stått i rimligt förhållande till arbetets omfattning. Sveriges allmänna

handelsförening har också under en följd af år käft denna fråga på dagordningen,

till dess genom upprepade framställningar till Kung!. Maj:t

saken bragtes inför Riksdagens pröfning och föranledde ändring i § 67

konkurslagen därhän, att det skulle tillkomma borgenärerna att föreslå

arfvodet åt ombudsmannen och detta därefter fastställas af rätten. Men

man må icke tro, att det med denna förändrade bestämmelse är vunnet,

hvad som egentligen åsyftats. Med vetskap om huru det plägar g''å till

med förvärfvande af borgenärsfullmakter på några fä händer i afsikt att

ombuden må äga makt att handskas som de vilja med konkursboet och

dess afveckling, tillsätta gode män och syssloman — mången gång i

sistnämnda fall genom att välja på sig själfva — kan man icke förvåna

sig öfver att anmärkningar allt fortfarande göra sig hörda beträffande

så det ena som det andra hänseendet, icke minst då det gäller arfvodena,

som af massans tillgångar skola utgå.

Visserligen lämnar lagen tillfälle för borgenärerna att vid allmänt

sammanträde granska utdelningsförslag och sysslomännens förvaltning,

men, då fullmakter för det mesta redan afgifvits, infinna sig mycket

sällan borgenärerna till dessa sammanträden, och så blir hela redogörelsen

i de flesta fall en sak mellan de utsedda funktionärerna. Icke

kan det heller alltid vara möjligt för en tiilstädeskommande fordringsägare

att af handlingarna få en inblick i det sätt, hvarpå hela utredningen

försiggått, eller bedöma, huruvida sysslomannen med sakförstånd

handhaft det förtroendeuppdrag, hvartill de måhända utsett sig själfva.

En önskan, som ofta gjort sig hörd i landet, är den, att det måtte

genom lag bestämmas, att till syssloman i affärskonkurser endast finge

utses affärskunniga män. Huruvida det kan vara möjligt att gå så långt

i en konkurslagstiftning, tilltror jag mig ej att afgöra, men nog skulle

det vara förmånligt, om så kunde ske, och nog skulle affärskonkurser i

regel kunna utredas på ett mera fördelaktigt sätt, än som nu plägar

vara fallet, då ingen kompetens stadgas för sysslomännen.

För gäldenärens vidkommande torde det nog vara af intresse, att

hans till konkurs afträdda egendom måtte gifva största möjliga utdelning

till borgenärerna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande Ko 72.

Jag har här ofvan relaterat en del anmärkningar af allmän beskaffenhet

emot vår konkurslagstiftning och emot vissa förfaranden vid

konkursutredningar. Det må nu tillåtas mig att framhålla några andra

synpunkter, att jämväl komma till beaktande vid en eventuell revision

af den numera föråldrade konkurslagen.

l:o) Erfarenheten har visat, att det stundom kan vara förenadt

med stor svårighet att få en gäldenär att afstå sina tillgångar till konkurs.

En insolvent gäldenär kan sålunda i förhoppning om förbättrade

konjunkturer uppehålla sin affär långt utöfver den tidpunkt, då han för

länge sedan hade bort till borgenärernas förnöjande afstå sina tillgångar.

Genom detta tillvägagångssätt skadar han såväl sig själf som fordringsägarne

och åsamkar sig dessutom ansvar. I rättens och den allmänna

moralens intresse torde det därför vara nödvändigt, att ändring i antydd

riktning åstadkommes.

Detta är så mycket nödvändigare, som erfarenheten också visat,

att man genom verkställighetsproceduren enligt utsökningslagen i många

fall icke vinner något, då tillgångarna först komma fram under trycket

af gäldenärseden i konkurs, men gäldenären med nu gällande lagstiftning

genom Överklagande af domen rörande fordringsanspråket länge

kan förhindra konkurs.

2:o) Erfarenheten har, såsom ofvan antydts, visat, att långsamheten

vid afvecklingen af en konkurs, de med utredningen i regel förknippade

oproportionerligt höga omkostnaderna samt de ofta mindre köpmansmässigt

ledda realisationerna åsamka fordringsägarne förluster och andra

olägenheter.

Hvad härvidlag genom lagstiftningen kan åtgöras, skulle verka

synnerligen godt för både gäldenär och borgenärer. Ifrågasättas kan,

huruvida icke ombudsmannainstitutionen borde utbytas mot en ändamålsenligare

kontrollanordning eller, om den nuvarande anses böra bestå, i

allt fall undergå sådan omgestaltning, att ändamålet med den »sakförståndiga»

kontrollen från rättens sida vunnes, utan att kostnaderna

härför blefve oskäligt betungande för borgenärerna.

3: o) Erfarenheten har visat, att behof förefinnes för omarbetning

af lagstiftningen rörande konkursförbrytelser, i syfte att ohederliga och

vårdslösa gäldenärer må träffas af lagens straff. Såsom det nu är, gå

ofta vårdslösa gäldenärer fria från åtal, enär åtalsrätten tillkommer enskild

borgenär, och man vet ju, huru motbjudande det är att sätta i

gång ett dylikt personligt åtal, på hvilket kan följa frihetsstraff. Därför

borde helt visst tillses, huruvida icke åtalsrätten i dylika fall lämpligen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

5

bör lämnas — utom åt den enskilde borgenären — jämväl åt konkursförvaltningen

såsom sådan eller åt offentlig myndighet.

4:o) Erfarenheten har tydligen ådagalagt behofvet af en sådan omgestaltning

af formerna för afveckling af gäldbundet bo, att ett ackordsinstitut

under lagens skydd måtte kunna bereda möjlighet för gäldenär

att utan konkurs få sina affärer afvecklade till borgenärernas fromma.

Med hänvisning till den norska lagen om ackordsförhandling af den

6 maj 1899, som jämväl varit föremål för Riksdagens handläggning till följd

af motion i Andra Kammaren af herr E. O. V. Wavrinsky, n:o 8 år

1902, skulle det genom ett rättsligt ackordsinstitut kunna beredas gäldenären

medel till att undgå konkurs utan att nödgas söka underhandsackord

på samma gång borgenärernas rätt kunde bevakas därigenom,

att gäldenärens ackordsförhandling skedde offentligen under rättens

tillsyn.

Jag tillåter mig här upprepa, hvad den förenämnde motionären

anfört rörande den norska lagen om ackordsförhandling.

»Från det att ansökan om ackordsförhandling är ingifven till rätten

och till förhandlingens slut inskränkes fordringsägarnes utsökningsrätt

hos gäldenären. I detta hänseende verkar ackordsförhandlingen lika

med konkursen, men olika underhandsackorderingen, utan att hindra

en fordringsägare att under tiden stämma gäldenären på sin fordran

för att få den fastställd, om den bestrides af gäldenären.

Under ackordsförhandlingen kan konkurs inledas endast på begäran

af gäldenären eller »ackordsstyrelsen». (Jag har här tillåtit mig

begagna det svenska ordet ackordstyrelsen i stället för det af herr

Wavrinsky använda norska »ackordstyret».)

Skall ändamålet med denna offentliga ackordsförhandling vinnas,

är det emellertid angeläget, att den väcker så liten uppmärksamhet

som möjligt utom de närmast intresserades krets. Gäldenären fortsätter

därför sin affär på egen hand, men under ackordsstyrelsens tillsjm.

Lagen föreskrifver, att under ackordsförhandlingen firmateckningen

bör ske med tillägget »under ackordsförhandling», men ingen laga

påföljd stadgas, om denna bestämmelse åsidosättes. Handlar gäldenären

emot ackordsstyrelsens gifna föreskrifter eller utan att inhämta dess

beslut i angelägenheter, som icke äro öfverlämnade åt hans fria bestämning,

är denna bestyrelse berättigad till att öfverlämna boet till

konkurs, hvarvid förenämnda förhållande kan leda till att ackord nekas

stadfästelse. Däremot har tillsättandet af denna bestyrelse i regeln

ingen verkan i förhållande till tredje man.

I gäldenärens frihet gentemot tredje man göras dock tvenne

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

viktiga inskränkningar för den händelse, att ackordsförhandlingen genast

leder till konkurs: skuldsättning samt pantsättning, afhändelse eller uthyrning

af fast egendom, som gäldenären företager under ackordsförhandlingen

utan bestyrelsens samtycke, äro ogiltiga i konkursboet.

Ackordsförhandlingen medför således icke såsom konkurs »ipso

jure» någon panträttsartad beslagläggning på gäldenärens egendom till

fördel för fordringsägarne, men den medför en begränsad eller inskränkt

kvarstad på densamma till fördel för eu eventuell konkursbehandling,

såvida denna öppnas i omedelbar förbindelse med ackordsförhandlingen,

så att, om det visar sig att konkurs ej kan undgås, fordringsägarne ej

genom ackordsförhandlingen komma i sämre ställning, än om konkurs

genast inledts. Äfven i flera andra afseenden är ackordsförhandlingen

likställd med konkurs, men i det viktiga hänseendet skilja de sig, att

gäldenären i det förra fallet får, under tillsyn af ackordsstyrelsen, försöka

att göra rätt för sig eller annars bjuda den allra största godtgörelse

utan att behöfva afträda sin egendom till fordringsägarne.

Rätten utser ackordsstyrelsen, som skall bestå af en s. k. ackordskommissarie

(»akkordskommissaer») såsom ordförande och tvenne andra

till detta värf särskilt skickade och villige män. Rätten tager icke

någon som helst befattning med förhandlingen eller förvaltningen, och

hvarken kreditorerna eller ännu mindre gäldenären äge att kontrollera

förvaltningen eller påverka ackordsstyrelsens beslut.

Ackordsstyrelsen kan utse en särskild i gäldenärens affär sakkunnig

revisor vid sin sida, hvilken revisor utöfvar sin befattning under

de offentliga förpliktelser och det ansvar, som lagen stadgar för revisorer.

Kreditorerna bilda, hvad själfva ackordsspörsmålet beträffar, eu tillfällig

förening, hvari en kvalificerad majoritet binder minoriteten. Men

lagen har icke anordnat något organ för dem.

Den största vikt lägges vid att kommissarien är eu för uppdraget

fullt kvalificerad person, som tillika har den nödiga auktoriteten. Detta

har också inskärpts genom ett cirkulär af den 15 februari 1900 från

det norska »Overstyret for Konkursvresenet». Lagen bestämmer, att

Overstyret for Konkursvsesenet med samtycke af justitiedepartementet

kan, på platser där så lämpar sig, utse personer, inom hvilkas krets

ackordskommissarien skall väljas. Ett sådant urval af lämpliga, för

kommissariens uppdrag kvalificerade personer, som tillika äro skickliga

revisorer, har redan ägt rum för Kristianias vidkommande.

Begäran om ackordsförhandling skall ingifvas till konkursrätten

och skall åtföljas af:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 72. 7

1) en kortfattad redogörelse för de omständigheter, som hafva

förariledt gäldenärens obestånd, samt de utvägar, som stå öppna för ett

ordnande af affärerna. Ett fullständigt ackordsförslag fordras icke på

detta stadium;

2) en tablå öfver affärsställningen;

3) uppgift på de räkenskapsböcker, som förts;

4) 50 kronor som förskott på omkostnaderna.

Inom 3 dagar skall gäldenären, om icke giltigt förfall inträffar,

infinna sig personligen inför rätten. Rätten skall snarast möjligt afgöra,

om ackordsförhandling skall öppnas.

Afslås gäldenärens begäran, skall meddelande därom ofördröjligen

ske till de kända fordringsägarne.

Ett afslag på gäldenärens begäran kan emellertid inom 3 dagar

underställas Overstyrets pröfning.

Beslutas att ackordsförhandling skall öppnas, väljer rätten genast

ackordsstyrelse, eller i enklare fall endast kommissarie, hvarefter förrättningen

hvilar i dennes händer.

Så snart ackordsstyrelsen öfvertagit ärendet, skall kungörelse om

ackordsförhandlingen utfärdas i kungörelsetidningen, anslås på rättens

lokal och på börsen, om sådan finnes, samt utlysas vid tingen inom de

orter, där gäldenären till äfventyra har fast egendom. Därjämte skall

anteckning därom ske till firmaregistret.

Därefter skrider ackordsstyrelsen till revision af gäldenärens räkenskaper,

uppgör en fullständig tablå öfver ställningen, granskar orsakerna

till obeståndet och affärens utsikter för framtiden samt uppgör en berättelse

häröfver, som senast 14 dagar före det fordringsägarne kallas

till möte för ackordsförslagets behandling tillställes dem. Ackordsförslaget

uppgör gäldenären under förhandling med ackordsstyrelsen. Affären bibehålies

under tiden af gäldenären, men öfvervakas af ackordsstyrelsen,

som tillser, att förvaltningen framför allt går ut på att tillförsäkra kreditorerna

godtgörelse. Endast sådana skulder, som måste gäldas på grund

af oomtvistad förmånsrätt eller pant, eller som ingåtts för affärens skull

under ackordsförhandlingen, uppgöras under denna tid.

I ackordsstyrelsens kallelse till sammanträde af borgenärerna uppfordras

dessa att insända specificerade uppgifter på sina fordringar.

Tvist om eller oklarhet öfver hvilka fordringar äro berättigade

utredes af rätten.

Mötet med fordringsägarne skall hållas inom 6, högst 10 veckor

efter det att ackordsförhandlingen öppnats. Mötet ledes af kommissarien.

Gäldenären är skyldig närvara; endast sjukdom gäller som för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

fall. Uteblir gäldenären, kan ackordsförslaget icke behandlas. Borgenärernas

rösträtt utöfvas skriftligen, hvarför det händer, att ingen af

dem tillstädeskommer.

Till grund för omröstningen lägges en af ackordskommissarien och

revisorn uppgjord förteckning öfver samtliga fordringar i boet, med

angifvande af deras beskaffenhet och uppgift, huruvida de på någon

hand bestridas. Fordringar, om hvilka ackordsstyrelsen har kännedom,

men som ej blifvit anmälda, medräknas. Anmälan om fordran till ackordsstyrelsen

har endast i så fall rättslig betydelse, att den tjänar till att

vidmakthålla förmånsrätt, hvars bevarande betingas af att inom viss tid

gjorts anspråk därpå gällande.

Med hänsyn till rösträtt gäller detsamma som för tvångsackord i

konkurs. Det fordras ett kvalificeradt flertal, såväl i afseende å antalet

fordringsägare som å belopp, för att ackordet skall antagas. Detta flertals

storlek beror af den erbjudna ackordsprocenten. Går förslaget utpå

att betala minst 50 procent till de oprioriterade fordringsägarne,

kräfves, att 2/3 af de röstberättigade hafva röstat för dess antagande

och att deras tillgodohafvanden tillhopa utgöra % af kreditorernas samlade

fordringar.

Går det ut på mindre än 50 procent, fordras, att 3/4 af de röstberättigade

med ett tillgodohafvande af 3/4 af hela foraringsbeloppet

rösta därför.

Erhålles den föreskrifna majoriteten, utlyser rätten inom 3 veckor

ett möte med fordringsägarne till behandling af spörsmålet, om ackordet

skall stadfästas eller icke. Vid detta möte skall såväl gäldenären som

ackordsstyrelsen vara närvarande. Alla underrättelser till kreditorerna

och andra vidkommande skola besörjas på så sätt, att deras framkomst

kan bestyrkas.»

Lagutskottet afstyrkte emellertid motionen på grund af flera formella

skäl. Så t. ex. säger utskottet, att det torde vara en synnerligen

svårlöst uppgift att på ett från skilda synpunkter tillfredställande sätt

i vår lagstiftning införa det ifrågasätta nya rättsinstitutet, pa samma

gång utskottet icke vill förneka, att eu lagstiftning i förevarande syfte

skulle kunna medföra ej oväsentliga fördelar. Till sist förmenar utskottet,

att vissa af motionären anförda förhållanden i Danmark tydligen utvisa,

att ganska lyckliga resultat kunna vinnas genom enskilda sammanslutningar

mellan affärsmän samt att erfarenheten från vart land dessutom

visat, att, där skäliga förutsättningar för afveckling medelst administration

funnits, sådan afveckling ganska ofta kunnat astadkommas på den

privata öfverenskommelsens väg.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

9

Vid ärendets behandling i Andra Kammaren yttrades sympatier

för motionens syfte, och utalanden gjordes, att man i handels- och industrikretsar

visst icke vore belåten med den nuvarande ordningen

Då emellertid ingen reservation emot utskottets utlåtande afgifvits, ansågs

icke anledning gifvas för framställandet af något positivt yrkande. Frågan

förföll sålunda, sedan båda kamrarna bifallit lagutskottets hemställan.

Frågan om lagstiftning rörande ackordsförhandling till undvikande

åt konkurs har under åren 1876—1880 varit föremål för Riksdagens

pröfning med anledning af motioner i Första Kammaren af herrar A. O.

Wallenberg och G. H. Stråhle. Beträffande utskottsbehandlingen af

dessa motioner kan anföras, att första gång frågan väcktes, kom den

till ett tillfälligt utskotts handläggning, hvarvid skrifvelse i ämnet tillstyrktes.

Första Kammaren biträdde jämväl utskottets hemställan, under

det att Andra Kammaren ställde sig på den formalistiska ståndpunkten

och nekade sin anslutning till följd däraf, att det vore praxis, att underdåniga

skrivelser i lagfrågor endast borde aflåtas på hemställan af

lagutskottet. Vid frågans upprepade förekomst i Riksdagen remitterades

den med anledning häraf til) lagutskottet, som också städse afstyrkt

bifall till motionerna. Men dessa afstyrkanden hafva visst icke varit

enhälliga inom utskottet. Flera reservationer hafva sålunda afgifvits

utan att dock föranleda Riksdagens bifall till motionärernas skrifvelseförslag.

o 0

0

Återkommande till här ofvan anförda uttalande af 1902 års lagutskott

i fråga om svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt i vår

nuvarande lagstiftning införa ett nytt rättsinstitut för ackordsförhandling

utan konkurs, får man ju medgifva, att det till en viss grad skulle ställa

sig svårt, om än visst icke omöjligt, att inpassa den ifrågasatta nya anordningen

till nu gällande konkurslag och lagstiftning i öfrig!, men saken

torde möjligen ställa sig annorlunda, då nu förevarande framställning

alser att ernå en allmän revision af konkurslagen, vid hvilket förhållande

det således kan förefalla enklare att åstadkomma en för det nya ändamålet

afpassad lagstiftning, än om densamma skulle, såsom de föregående

framställningarna afsett, lämpas till gällande lagar.

I betraktande af de beaktansvärda fördelar, som det ifrågasatta

ackordsinstitutet, skulle kunna gifva, lärer man hafva anledning förvänta,

att landets handels- och industriidkare med tacksamhet skola behjärta

Riksdagens eventuella bifall till framställningen såväl beträffande nämnda

Bill. till Biksd. Prot. 1905. 7 Samt. 61 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

nya rättsinstitut som äfven rörande den önskade allmänna revisionen af

konkurslagstiftningen och de därmed i samband stående lagrum.

Att fördelarne af den antydda ackordsförhandlingen utan konkurs

verkligen kunna anses vara synnerligen förtjänta af Riksdagens uppmärksamhet

torde framgå däraf, att man med denna anordning kunde

vinna:

l:o en angenämare, snabbare och billigare afvecklingsform än konkurs

för den verkligt hederlige, men af motgångar drabbade gäldenären;

samt

2:o eu sakförståndig realisation af boet, som på samma gång gåfve

större utbyte för borgenärerna och verkade mindre störande förandra

köpmän å platsen.

Hos Sveriges allmänna handelsförening har sedan flera år stått

på dagordningen en fråga, som mycket nära sammanfaller med den

här nämnda, nämligen frågan om åstadkommande af bättre anordningar

för tillvaratagande af köpmännens intressen i konkurser. På senare tiden

har vid behandlingen af detta ärende hos föreningen gjort sig gällande

en anmärkning däremot, att kompetensen till gode män och syssloman

— för att icke äfven nämna rättens ombudsman — stundom helt och

hållet åsidosattes, därigenom att för den sakförståndiga ledningen främmande

intressen fått alltför mycket gripa in vid valen. Utan att här

vilja låta denna angelägenhet träda för mycket fram, har jag likväl trott

mig böra omnämna sakförhållandet, då detsamma åberopas i det här

nedan intagna utlåtandet af nämnda förenings förvaltningsutskott till

sistlidna årets allmänna möte i föreningen.

Utlåtandet är af följande lydelse:

»Så länge något allmännare missnöje icke yppat sig inom de korporationer,

hvilkas ombud nu till stor de! taga hand om konkursutredningarna

och mot hvilka det i motionerna uttalade klander till väsentlig

grad varit riktadt, torde man icke kunna vinna det i motionerna afsedda

syfte att vid konkursutredningar få de ifrågavarande ombuden ersatta

af andra personer.

Af samma anledning torde man ej heller hos de lagstiftande myndigheterna

kunna vinna gehör för uttalade önskningar om lagföreskrifter

af innehåll, att i köpmans konkurs en köpman alltid skall deltaga

i utredningen.

Däremot håller utskottet före, att afsevärda förbättringar skulle i

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

11

hithörande hänseenden kunna vinnas genom en omarbetning’af hela vår

konkurslagstiftning. Härvid torde den i Norge nu gällande lagstiftningen

kunna i åtskilliga hänseenden tjäna till föredöme. Hvad som i

denna synes beaktansvärdt är, att domstolen är förpliktad öfva större

kontroll öfver konkursförfarandet än hos oss, att gäldenärens förhållande

före konkursen är underkastadt en uppmärksammare granskning, att

domstolen ovillkorligen skall pröfva konkursförvaltarens redovisning och

att för pröfning af vissa konkursfrågor finnes en för hela landet gemensam

myndighet, hvilken till 2/3 består af sakkunnige. Därjämte finnes

i Norge enligt »Lov om Akkordsforhandling» af år 1899 möjlighet för

insolvent gäldenär att under vissa villkor under rättens beskydd förhandla

med sina borgenärer om ackord utan konkurs.

Då de synpunkter, hvilka kunna hämtas ur den norska lagen,

förefalla utskottet synnerligen beaktansvärda, vill utskottet hemställa,

att åt en blifvande styrelse och förvaltningsutskottet uppdrages att verkställa

utredning angående lämpligheten utaf att vår lagstiftning i hithörande

hänseende ändras i öfverensstämmelse härmed.»

Vid den i ämnet förda diskussionen uttalades dels liflig anslutning

till förvaltningsutskottets förslag, dels ock, att det måtte lyckas ernå

sådana lagbestämmelser, att köpmännens intressen i konkurser bättre

tillvaratoges än som nu är fallet.

Från nämnda diskussion förtjänar ett anförande att här intagas,

hvilket anförande rörde eu år 1901 väckt, af Riksdagen utslagen motion

angående tillägg till konkurslagen af eu bestämmelse, dels att sj^ssioman

förpliktas underrätta fordringsägare, då slututdelning i konkurs ägt

rum, dels att medel, som inom viss tid efter det för slututdelning hållna

sammanträde icke hos syssloman afhämtats, skola antingen för fordringsägares

räkning göras räntebärande genom medlens insättande i bankinrättning

eller ock i landtränteriet insättas, hvilken motion lagutskottet afstyrkt

under hänvisning till § 44 konkurslagen, som ansetts böra gifva borgenärerna

tillfälle att föreskrifva sådana åtgärder, som motionen omfattat.

Berörda yttrande vid årsmötet var af följande innehåll:

»Det är nog sant, att tordringsägarne, om de hafva fullständig

kännedom om bestämmelsen i § 44 samt passa på och äro närvarande

vid sammanträdena, kunna göra sådana föreskrifter, som äro gagneliga

för borgenärerna och hindra mindre samvetsgranna gode män och sysslomän

att illa förfara med konkursboets medel, men då erfarenheten visat,

att fordringsägarne bruka sakna fullständig kännedom om konkurslagen

och icke alltid kunna vara närvarande vid sammanträdena för att bevaka

s. 12 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

sina intressen, är nog särdeles önskvärdt, att snarast få förbättrade

bestämmelser införda.»

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kung!. Maj:t låta verkställa omarbetning af konkurslagen och därmed i

samband stående lagrum äfvensom låta utreda lämpligheten af införandet

i den svenska lagstiftningen af rättsinstitutet »ackordsförhandling utan

konkurs» samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill den sålunda

verkställda omarbetningen och utredningen kunna gifva anledning.»

I sammanhang med behandlingen af denna motion har utskottet

haft tillfälle taga del af åtskilliga till förmån för densamma af handelskorporationer

i landet gjorda uttalanden.

Den önskan att få till stånd en genomgripande revision af gällande

konkurslagstiftning, motionären i sin förevarande framställning

uttalat, grundar han i främsta rummet på de yttranden, hvilka i sådan

riktning framkommit från landets köpmanskår. De praktiska kraf, som

af densamma göras gällande, borde undantränga de formella hinder, de

lagstiftande myndigheterna uppställt gentemot förverkligandet af eu

sådan önskan. De skäl, som från köpmanskretsar och jämväl nu af

motionären framställts till förmån för en sådan allmän revision, hafva

emellertid icke kunnat öfvertyga utskottet om det nödvändiga däri.

Väl medgifver utskottet — såsom ock af den följande framställningen

torde komma att visa sig — att vissa brister föreligga i konkurslagstiftningen

af den art, att de påkalla lagändring, men de torde icke

vara af den för hela konkursinstitutets nuvarande byggnad betydelsefulla

omfattning, att de skulle behöfva medföra ett fullständigt nedrifvande

däraf och uppförande af eu helt ny lagstiftning. På förevarande

område liksom å andra till kreditlagstiftningen hörande torde det

vara nödigt att mer än hittills skett gå till grunden, då det gäller att

afhjälpa förefintliga anledningar till missbelåtenhet. Det gäller alltså

att gå tillbaka till själfva det kreditsystem, som för närvarande är rådande

i vårt land, och undersöka, huruvida detta är så anordnadt, att

det medför den säkerhet i samfärdseln, som dock är lagstiftningens

första uppgift att tillskapa. Och här förefinnes enligt utskottets uppfattning

eu stor svaghet, hvilken nära sammanhänger med den för närvarande

gällande obligationsrättens ofullkomliga beskaffenhet. Först

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

då en i förhållande till det moderna affärslifvets utveckling fullt passande

lagstiftning tillkommit inom obligationsrätten, skola enligt utskottets

förmenande de brister afhjälpas, h vilka aldrig med en än så

god konkurslagstiftning kunna undanröjas. Ett steg i den rätta riktningen

skedde genom det nyligen af Riksdagen godkända förslaget till

lag om köp och byte af lös egendom.

Men äfven en god och tidsenlig lagstiftning å berörda område

äger ej förmåga att fullt afhjälpa rådande anledningar till missnöje,

därest icke å de missnöjdes egen sida allt är sådant det borde vara;

och vill utskottet anmärka, att ett riktigt användande å den enskildes

sida af den nuvarande konkurslagens bestämmelser i mycket högre grad

än motionären förmenar vore ägnadt att afhjälpa förefintliga anledningar

till missnöje med densamma. Med afseende härå förtjänar äfven att

anmärkas det af motionären anförda, vid Sveriges allmänna handelsförenings

årsmöte under 1904 afgifna yttrande, att erfarenheten visat,

hurusom fordringsägare ofta ägde ofullständig kännedom om konkurslagens

innehåll.

Om utskottet på sålunda anförda skäl icke kan tillstyrka en allmän

revision af 1862 års konkurslag, vill utskottet dock icke förneka,

att vissa detaljer däri böra till gagn för hela vårt ekonomiska lif

undergå en omarbetning. Härvid har utskottet till eu början fäst sin

uppmärksamhet vid de s. k. konkursanledningarna. Och beträffande

dessa kan det sättas i fråga, om icke de bestämmelser, gällande laguppställer,

borde fullständigas. Utskottet vill emellertid i detta afseende

framhålla, hurusom 4 § konkurslagen, hvad angår köpmans försättande

i konkurstillstånd, medgifvit rymligare villkor än i andra fall, och hvad

beträffar detta speciella stadgande torde någon anledning till utvidgning

icke förefinnas. Angående åter öfriga fall synes det utskottet, att de

bestämmelser, konkurslagen i 2 och 3 §§ gifver, icke äro fullt tillfredsställande.

Att helt allmänt öfverlåta åt domstolen att efter ansökning

af borgenär inleda en undersökning om gäldenärens ekonomiska ställning

och därest denna undersökning gåfve vid handen, att insolvens förelåge,

få honom försatt i konkurstillstånd, vore att gå för långt. Frånsedt att

domstolarna i många fall med svårighet skulle äga tillräckliga medel

till sitt förfogande för verkställande af en sådan undersökning, torde

ett dylikt förfarande icke utesluta möjlighet till chikan. Å andra sidan

kan det icke förnekas, att den möjlighet, gällande bestämmelser lämna

borgenären att få gäldenären försatt i konkurstillstånd, i många fall

inträder för sent. Redan upptagandet i 3 § konkurslagen af det fall

såsom konkursanledning, att vid utmätning för klar och förfallen fordran

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

gäldenären funnits sakna full tillgång till skuldens gäldande, häntyder

på att lagstiftaren icke nog haft uppmärksamheten fäst därpå, att borgenären

tillräckligt tidigt må kunna få gäldenären försatt i konkurs, d.

v. s. medan ännu några tillgångar hos honom finnas. Det är obestridligt,

att i ett stort flertal af konkurser den utdelning, som tillfaller de

oprioriterade borgenärerna, är synnerligen obetydlig, stundom ingen,

och det ligger nära till hands att antaga, at.t sådant kunnat förekommas,

om blott lagen möjliggjort för borgenären att tidigare få gäldenären

försatt i konkurs.

I detta sammanhang tillåter sig utskottet beröra de s. k. fattigkonkurserna,

d. v. s. sådana, där en borgenär försätter en veterligen

medellös gäldenär i konkurs. Sådant är icke ovanligt, men öfverensstämmer

naturligen icke med konkursinstitutets uppgift. Enligt utskottets

uppfattning borde stadganden förefinnas, som förhindrade sådana

konkurser.

En annan omständighet, å hvilken motionären riktat uppmärksamheten,

är den långsamhet, hvarmed konkursutredningen försiggår. Utskottet

vill icke bestrida, att så i många fall är händelsen. Till icke oväsentlig

del torde anledningen därtill vara att söka i de rymligt tilltagna

tidsbestämmelser, konkurslagen upptager för konkursprocessens utveckling.

Redan den tid af minst två, högst fyra månader från dagen för

den offentliga stämningen, inom hvilken borgenärerna skola bevaka

sina fordringsanspråk, synes med numera förändrade och förbättrade

kommunikationsförhållanden m. m. kunna förkortas. Och ifrågasättas

kan, om icke på andra håll i konkurslagen en reduktion af uppställda

tidsbestämmelser kunde ske. Genom eu sådan förkortning skulle hela

konkursprocessen erhålla en med dess syfte mera förenlig koncentration.

Utskottet öfvergår nu till själfva konkursutredningen.

Erfarenheten torde hafva visat, att borgenärerna icke alltid äro i

stånd att vederbörligen tillvarataga sina intressen med afseende å densamma.

Det är därför, såsom motionären äfven framhåller, lämpligt, att

härutinnan en kontroll från det allmännas sida utöfvas. En sådan kontrollerande

funktion har i gällande konkurslag inrymts åt rättens ombudsman.

Åtminstone lärer från början ett sådant syfte hafva legat till

grund för inrättandet af nämnda institution. De ändringar beträffande

densamma, som efter konkurslagens utfärdande kommit till stånd, hafva

emellertid i viss män förryckt institutionens gestaltning och verksamhet.

Rättens ombudsman är numera icke alltid den gentemot borgenärerna fullt

själfständiga och i omedelbar förbindelse med rätten stående kontrollerande

funktionär, som 1862 års konkurslag torde hafva afsett att skapa.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

Bestämmelserna om rättens ombudsman, sådana de nu föreligga

och tillämpas, äro sålunda i utskottets tanke icke i alla afseenden tillfredsställande.

Utskottet kan icke underlåta att gifva motionären rätt

häruti, att åtminstone ofta ombudsmannainstitutionen icke medför nytta

i förhållande till den kostnad för konkursboet, som den medför. Med

afseende å sistberörda omständighet är enligt utskottets mening särskildt

det sätt, hvarpå enligt nuvarande lag arfvode till rättens ombudsman

bestämmes — att nämligen borgenärerna hafva att föreslå ett

visst belopp i sådant hänseende, hvarefter rätten bestämmer hvad

skäligen må rättens ombudsman i arfvode tillerkännas — ägnadt att

förringa gagnet af ifrågavarande institution, enär just däraf lätteligen

blifver en följd, att rättens ombudsman i verkligheten kommer att

gentemot borgenärerna eller deras representanter icke vara så oberoende

och opartisk som önskligt är.

Frågan angående ombudsmannainstitutionens lämpligaste anordning

sammanhänger med spörsmålet om konkursförvaltningen

i _ allmänhet. Utskottet förbiser icke, att det kan blifva nödvändigt

eller lämpligt att, om ombudsmannainstitutionen ombildas, äfven

införa ändrade bestämmelser om till konkurs afträdd egendoms förvaltning

i öfrigt. Befogenheten af hvad motionären anfört om rådande

olägenheter jämväl i fråga om tillsättning af gode män och syssloman

samt hvad därmed äger samband kan utskottet för öfrigt åtminstone

icke bestämdt förneka. Men det har helt naturligt varit omöjligt för

utskottet att till fullo öfverblicka detta ämne och under sådana förhållanden

kan utskottet icke i vidare mån än hvad ofvan skett inlåta sig på

ett afgörande, huru enligt utskottets åsikt hithörande förhållanden lämpligast

böra anordnas. Frågans vikt har emellertid föranledt utskottet

att ifrågasätta begäran hos Kungl. Maj:t om en utredning, i syfte att

nödig sakkunskap i och kontroll öfver konkursförvaltningen må om

möjligt kunna åvägabringas.

Motionären har jämväl väckt, fråga om upptagande i vår lagstiftning

af bestämmelser om ackordsförhandling utan konkurs. Det sålunda

förordade rättsinstitutet afser ett tvångsackord, ett ackord, som genom

majoritetsbeslut kan påtvingas en minoritet af borgenärerna. Det skil jer

sig från en vanlig förhandling mellan en på obestånd kommen borgenär

och hans fordringsägare bland annat äfven därigenom att så snart

ackordsförfarandet inledts, ingen af dessa får bereda sig exekution i

gäldenärens egendom vare sig genom utmätning eller konkurs. Vid

rättsinstitutets i fråga jämförande med konkurs framträder åter i första

rummet den olikheten, att en under ackordsförfarande ställd gäldenär

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

i motsats till en konkursgäldenär med vissa undantag i förhållande till

tredje man fortfarande framstår såsom rådande öfver sin egendom. _

Frågan om införande i vår lagstiftning af förevarande rättsinstitut

har, såsom motionären erinrat, förut varit föremål för Riksdagens behandling,

men ej tillvunnit sig dess bifall.

Såsom ett föregående lagutskott erinrat, torde det ingalunda vara

en lättlöst uppgift att införlifva institutet med vår rätt. Det gäller

å ena sidan att förnöja den fordran på eu rätt vidsträckt frihet och

obundenhet vid förhandlingens anordnande, utan hvilken de med institutet

afsedda fördelar icke torde kunna uppnås, och å den andra sidan

att tillgodose det oeftergifliga krafvet därå, att borgenärernas rättssäkerhet

ej får sättas i fara.

Om man emellertid, med öfvervinnande af de svårigheter, som

förvisso möta, skulle lyckas gifva denna lagstiftningsfråga en från båda

nämnda synpunkter tillfredsställande lösning, vore utan tvifvel därmed

ej så litet vunnet. Motionären har framhållit vissa fördelar, som ifrågavarande

ackordsförh andlin g, jämförd med konkurs, allmänt anses komma

att. medföra. Vid dess jämförande med underhandsackordering har

blifvit anmärkt, att underhandsackorderingen lämnar oftast ingen af

borgenärerna någon tillförlitlig inblick i gäldenärens verkliga ställning,

att alla därvid äro beroende af gäldenärens uppgifter, alt all effektiv

kontroll saknas, hvaraf man kan döma om ackordsanbudets berättigande

och lämpligheten af att antaga det, samt att, om underhandlingarna

misslyckas och konkurs inträder, boets ställning ofta betydligt försämrats,

men att dessa olägenheter ej förekomme vid ackordsförhandling,

som vore ställd under offentlig kontroll och förenad med föreskrifter,

ägnade att utesluta eller förtaga verkan af åtgärder till boets försämrande.

Öppnande af möjlighet till ackordsförhandling utan konkurs torde

vidare hindra, att, såsom nu ofta inträffar, enstaka borgenärer af de

öfrige, som vilja undvika konkurs, illojalt tilltvinga sig full betalning

för "sina fordringar hos gäldenären. Möjligen torde den ifrågasatta lagstiftningen

äfven i viss mån motverka ett annat hos oss på kännbart

sätt framträdande missförhållande, nämligen det, att. insolvent gäldenär

af fruktan för det med konkurs följande våldsamma ingreppet i hela

hans ställning söker förekomma konkursförfarande genom öfverenskommelser

med vissa enskilda borgenärer eller genom andra mot en sund

afveckling af förhållandena stridande åtgärder. Det torde nämligen

kunna antagas, att i åtskilliga fall, då dylikt inträffar, det samma ej

skulle skett, om gäldenären haft. den större möjlighet att utan kon
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskotteis Utlåtande N:o 72.

kurs komma till uppgörelse med alla sina borgenärer, som legal ackordsförhandling

medför framför underhandsackordering.

Skäl saknas alltså icke att åtminstone taga förevarande af motionären

väckta fråga under närmare öfvervägande och göra den till

föremål för en mer ingående utredning än den, som lämpligen kan beredas

den samma inom Riksdagen.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att Riksdagen, med anledning af förevarande

motion, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kungl. Maj:t taga under ompröfning dels

huruvida icke ändringar böra ske i gällande konkursbestämmelser

i syfte att insolvent person må kunna

tidigare än nu kan ske försättas i konkurs, att s. k.

fattigkonkurser må undvikas, att konkursutredningen

må förkortas och att en lämpligare konkursförvaltning

må äga rum, dels ock huruvida icke stadganden

om s. k. ackordsförhandling utan konkurs böra införlifvas

med vår rätt, samt för Riksdagen framlägga

det förslag, hvartill utredningen må anses gifva anledning.

Stockholm den 11 maj 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Bih. till Riksd. Prof, 1905. 7 Sami 61 Häft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N;o 72.

Reservationer:

af herr Trygger, som anfört:

»Därom torde meningarna ej vara delade, att den nu gällande konkurslagen

är behäftad med åtskilliga brister, som för hvarje år som går

allt tydligare visa sig. Det sätt, hvarpå denna lag kom till, föranledde

att man redan vid dess stiftande fick öfverse med ofullkomligheter, å

hvilka uppmärksamheten blifvit fästad, och om 1862 års konkurslag

i åtskilliga stycken erbjöd fördelar framför den lagstiftning, som den

aflöste, så är det dock mer än sannolikt, att eu grundligare glanskning

af det kommittéförslag, som mynnade ut i denna konkurslag, skulle

hafva förauledt, att man i åtskilliga stycken mera, i andra däremot

mindre anslutit sig till den förut gällande rätten. Under don Dd, som

förlupit, sedan konkurslagen antogs, har densamma undergått åtskilliga

förändringar, af hvilka dock ingen kan sägas vara af någon grundväsentlig

betydelse, men några haft den karaktär att de i mindie glad än

den ursprungliga bestämmelsen realiserat den tanke, som varit ledande

vid lagens stiftande. Jag tänker härvid närmast pa de förändiingår stadgandena

angående rättens ombudsman undergått genom den senare lagstiftningen.

t . .

För att nu kunna bedöma frågan, huruvida en allmän revision åt

konkurslagen bör eftersträfvas eller blott partiella förändringar genomföras,

måste man något dröja vid själfva den uppgift, som konkursinstitutet

har att fylla, samt undersöka, huru den gällande konkurslagen

ställer sig till denna uppgift. I fråga om detta konkursinstitutets praktiska

syfte torde man väl vara ense däri, att konkursbestämmelserna icke

hafva till hufvudändamål att bereda den enskilde fordringsägaren realisation

af hans rätt emot gäldenären — denna uppgift tillkommer däremot

specialexekutionen och kan af denna förverkligas, därest ändamålsenliga

bestämmelser gifvas i utsökningslagen — utan^konkursinstitutet afser

att vid gäldenärens oförmåga att göra alla rätt förlusten skall lika fördelas

på dem, som ej hafva säkerhet eller eljest förmånsrätt för sina

fordringar, samt således den enskilde borgenären förhindras att, genom

att anlita specialexekutionen tidigare än hans medborgenärer, vinna en

betalning för sin fordran, som ytterligare försämrar utsikterna för de

öfriga att få tillbaka något af hvad de försträckt gäldenären eller eljest

kunna hafva att af honom fordra. Grunden till konkursinstitutets

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

berättigande — dess uppgift fattad på sätt nu skett — är den, att redan

den omständigheten, att en gäldenär har flera borgenärer, ställer dessa i

ett slags rättsförhållande till hvarandra, som emellertid visar sina praktiska

verkningar först när gäldenären är insolvent. Det är därför ock

insolvensen — d. v. s. oförmågan att fullgöra sina förbindelser i förhållande

till alla sina borgenärer — och endast denna, som kan anses

utgöra en tillfyllestgörande konkursorsak. Med en gäldenär insolvens

bör man ej sammanblanda det fall, att gäldenärens förmögenhet, närmare

bestämdt sammanfattningen af alla hans öfverlåtbara förmögenhetsrättigheter,

är otillräcklig för att betala hans skulder. Äfven om en

sådan tillgångarnes otillräcklighet i förhållande lill skulderna förefinnes,

kan gäldenären vara solvent, liksom å andra sidan en insolvens kan

vara tillstädes, oaktadt hans tillgångar i värde öfverstiga hans skulder.

Det förra beror därpå, att gäldenären i sin förvärfsförmåga och kredit

kan hafva en utväg till anskaffande af de belopp, som erfordras för att,

i den ordning hans skulder förfalla, likvidera desamma; det senare kan

hafva sin grund däri att tillgångarnes realisation kan för tillfället vara

omöjlig eller åtminstone ej ske utan betydande förluster.

Om gäldenären själf begär sig i konkurs, kan man underlåta

att pröfva frågan, om insolvens föreligger, då man med goda skäl

kan antaga gäldenären vara den, som bäst kan bedöma ställningen.

År det åter en borgenär, som yrkar gäldenärens försättande i konkurstillstånd,

blir det borgenärens sak att se till att domstolen blir öfvertygad

om gäldenärens insolvens, och för dennas antagande är det nödvändigt

att ådagalägga sådana fakta, hvaraf insolvensen kan anses framgå.

Icke ett, utan mångfaldiga olika fakta kunna anses såsom fullgiltiga

symptom af en gäldenärens insolvens, och därför låter det sig ej göra

att i konkurslagen uppräkna dem, åtminstone ej andra än de allra

viktigaste, utan man måste åt domstolen öfverlämna rätten att afgöra,

när insolvens verkligen föreligger eller ej.

Huru ställer sig nu den svenska konkurslagen till de fordringar

i fråga om konkursorsak, som sålunda ligga i sakens natur och som

måste uppfyllas, därest man verkligen sätter något värde på att konkursen

börjas, medan ännu några tillgångar finnas kvar, som kunna

pro rata parte fördelas mellan de oprioriterade borgenärerna? I fråga

om köpmans konkurs är vår konkurslag tämligen tillfredsställande, ty

betalningsinställelse är nog så godt som alllid ett tydligt tecken på insolvens,

och underlåtenhet att betala klar och förfallen gäld torde i

fråga om en köpman säkerligen i de flesta fall äfven vara bevis för

gäldenärens oförmåga att göra rätt för sig. öfvergå vi emellertid till de

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

konkursorsaker, som äfven gälla andra än köpmän, är don första anmärkning,

som mot dem kan göras, att de ingalunda uttömmande angifva

de fall, då insolvens föreligger. Men icke nog härmed, i några fall utgöra

de oj bevis för insolvens, och när detta emellertid är händelsen,

är gäldenärens ställning ofta sådan, att eu konkurs borde af brist på

utdelningsbara tillgångar helt och hållet uteblifva. I förra afseende!

torde det vara lämpligt att fästa uppmärksamheten på stadgandet i § 2

mom. 2 konkurslagen angående förlagsgifvares rätt att sätta förlagstagare

i konkurs, hvilken befogenhet ingalunda förutsätter insolvens och

endast kan förklaras äf lagstiftarens oförmåga att på ett lämpligare sätt

betrygga den säkerhet, som en förlagsinteckning är afsedd att gifva. I

senare hänseendet torde det vara tillräckligt att åberopa stadgandet i

3 § om att man eger söka gäldenären i konkurs, då vid utmätning för

borgenärens fordran gäldenären funnits sakna full tillgång till skuldens

gäldande eller uppgifven tillgång funnits tvistig eller af annan orsak ej

kunnat strax till betalning i laga ordning användas. Detta stadgande,

som tillkom i samband med nya utsökningslagen, bär ock föranledts

icke af konkurshänsyn utan för att framtvinga tillgångar vid en specialexekution.

Till de brister i gällande lagstiftning i fråga om konkursorsakerna,

som jag nu påpekat, komma åtskilliga andra, som hafva afseende på

konkursens åvägabringande, såsom det tvifvelaktiga i hvad konkurslagen

förstår med klar fordran, det olämpliga i stadgandet i § 5 mom.

2, att borgenär, som har pant eller inteckning i fast egendom, är ålagd

bevisskyldigheten för att panten eller inteckningen till gäldande af hans

fordran är otillräcklig. Den principlösa ståndpunkt, konkurslagen intager,

kulminerar emellertid däri, att en gäldenär genom att betala den

borgenär, som söker honom i konkurs, — hvilken betalning för öfrigt

i visst fall kan frånvinnas borgenären — kan under alla omständigheter

afvända konkursen, huru berättigad, huru nödvändig denna, efter hvad

i målet upplysts, än skulle vara. Att en betalning understundom bör

uppfattas såsom ett bevis emot att insolvens skulle föreligga, torde fölen

hvar vara uppenbart, men lika säkert är, att så oj alltid är förhållandet.

Endast en pröfning af hvarje särskild! fall kan gifva en riktig lösning

af denna fråga, hvilken följaktligen bör öfverlämnas till domstolens bedömande.

Låter man betalning alltid komma konkursansökningen att

blifva utan betydelse, har man i själfva verket befordrat hvad konkursinstitutet

har till uppgift att förekomma — nämligen don ene borgenärens

gynnande på den andres bekostnad.

Hvad nu af mig anförts torde vara tillräckligt för att förklara

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

det obestridliga faktum, att tillgångar^ i regel äro högst väsentligen

reducerade i förhållande till skulderna, när en konkurs öppnas i vårt

land. Att dessa redan från konkursens början begränsade aktiva ytterligare

förminskas, därtill torde anledningen till en del vara att söka i

konkurslagens bristfälliga föreskrifter i fråga om den till konkurs af~

trädda egendomens förvaltning.

Denna förvaltning handhafves i regel dels provisoriskt af person,

utsedd af konkursmyndigheten, dels efter första förhöret med borgenärerna

af därvid utsedda gode män, dels slutligen efter inställelsedagen

af sysslomän, hvarjämte gode männens och sysslomäunens förvaltning

står under tillsyn af rättens ombudsman.

Alla dessa funktionärer skola betalas af konkursboet. Enligt lagen

är det borgenärerna, som bestämma arfvodet till gode män och sysslomän,

samt rätten, som efter borgenärernas förslag tilldelar ombudsmannen

skäligt arfvode. 1 verkligheten blir det ofta gode männen och

sysslomannen själfva, som bestämma sitt eget arfvode, liksom sysslomannen

ock få afgörande inflytande på arfvodet till rättens ombudsman.

Att vid dylika förhållanden konkursförvaltningens kostnader blifva betydliga

är lika uppenbart som att rättens ombudsmans kontroll öfver gode

män och sysslomän blir tämligen betydelselös i allt, som ej afser blotta formaliteter.

Jag anser det därför kunna ifrågasättas, om icke hela ombudsmannainstitutionen

kunde saklöst uppbäfvas samt konkursförvaltningen

omhänderkafvas för tiden till inställelsedagen af en af rätten eller domaren

förordnad person samt efter denna dag af samma person jämte en af

borgenärerna på inställelsedagen utsedd syssloman, därest borgenärerna

ansåge dylikt val erforderligt. Härigenom undginge man den understundom

växlande förvaltningen, man blefve befriad ifrån en ofta af ett fåtal

borgenärer, hvilkas fordringars tillvaro kanske vore rätt tvifvelaktig, utsedd

godemansforvaltning, liksom man hindrade framgången af det väfvande

af borgenärsröster, som vissa personer använda för att af gode mans- eller

sysslomansbefattningen i konkurs skapa ett för dem inbringande, men

för borgenärernas intressen mindre fördelaktigt yrke. Blelve den åt

mig ifrågasatta anordningen genomförd, skulle en borgenär, som icke

hade särskild!, stora intressen att bevaka, i regel nöja sig med den

af konkursmyndigheten utsedde sysslomannen, och de, som ansåge sina

intressen så viktiga, att de kräfde en särskild representant, skulle vid

valet på inställelsedagen se sig noga före, att de erhölle en fullt qvalificerad

person. Då man till stöd för de nuvarande bestämmelserna i

denna liksom i andra frågor, med afseende å hvilka anmärkningar gjorts

mot konkurslagen, gjort gällande, att borgenärer, som allvarligt till
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

varataga sina intressen, kunna få dem vederbörligen tillgodosedda äfven

med nu gällande konkursbestämmelser, kan man häremot anmärka,

att när erfarenheten visar, att den teoretiska möjligheten icke omsätter

sig i verklighet, måste lagstiftaren se till att lagen ändras i ett fall

som detta, där landets kreditväsen otvifvelaktigt löper stor fara genom

de ringa belopp, borgenärerna lyckas utfå i sina gäldenärers konkurser.

Äfven i andra afseenden än de nu berörda finner jag anmärkningar

kunna göras mot konkurslagen. Reglerna om återgång af aftal

äro enligt min mening icke fullt tillfredsställande; särskild! hvad gåfva

och därmed likstälda aftal angår, synas borgenärernas berättigade intressen

icke vara genom gällande bestämmelser tillräckligt tillgodosedda.

Å andra sidan torde vissa sakrättsegares ställning i konkursen icke

vara fullt klar, särskilt synes detta gälla retentiousberättigad. Tidsbestämmelserna

samt stadgande^ angående konkursens inflytande på

utsökningsmål mot gäldenären, angående borgenärseden samt egendomens

realisation och utdelning tarfva ock förbättringar och förtydliganden, liksom

föreskrifterna angående tvångsackordet böra underkastas förnyad

granskning, särskildt med hänsyn till frågan om det bör erfordras bestridande

från borgenärs sida för att fastställelse skall kunna vägras

på grund af att säkerhet ej finns för ackordets fullgörande.

Eu brist är vidare saknaden i konkurslagen af vissa särskilda

stadganden angående juridiska personers konkurs. Hvad därom finnes

i andra författningar kan nämligen icke anses tillräckligt.

Vid en revision af konkurslagen bör därjemte, såvidt jag förstår,

stor vikt läggas därpå, att konkursen såsom sådan icke framstår

såsom något för gäldenären nedsättande och följaktligen inskränkningarne

i hans fria ställning, äfven formelt sedt, begränsas till hvad på grund

af konkursens uppgift finnes oundgängligen nödvändigt.

Huruvida i samband med förändrade konkursbestämmelser, på sätt

motionären ifrågasatt, äfven rättsinstitutet »ackordsförhandling utan

konkurs» borde i vår rätt införas, tilltror jag mig ej kunna afgöra. Jag

är emellertid af den meningen, att en utredning bör ske äfven med

afseende på denna fråga. Möjligen skulle en förändring af stadgandet

i § 18 konkurslagen, som gånge i den riktningen, att eu konkurs skulle

kunna inställas äfven efter den där angifva tidpunkten, utan att det i

§ 94 omförmälda fall förelåge, vara tillräcklig för att möjliggöra ett

ackord utan konkurs, där betingelserna därför verkligen vore tillstädes.

Med stöd af hvad jag sålunda anfört har jag tillstyrkt en hemställan

från utskottets sida,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

23

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

måtte i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes

Kung].. Maj:t föranstalta om revision af konkurslagen

med dithörande författningar, hvarvid äfven frågan om

ackord sförhandling utan konkurs synes böra tagas

under ompröfning, samt därefter för Riksdagen framlägga

det förslag, till hvilket nämnda revision kan gifva

anledning.»

af herrar Ridderbjelke, Dieden och A. Olsson, hvilka förklarat sig

biträda förestående af herr Trygger gjorda hemställan;

af herrar Sandqvist och A. G. Andersson;

af herrar Zetterstrand, Hedenstierna, Uppström, F. Andersson, Lindhagen,

Wiklund, Segerdahl, Jansson och Trana mot olika dolar af utskottets

utlåtande.

Herrar G. Andersson och Lilliesköld hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.