Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 9

1905-02-16 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:9, Lagutskottets Utlåtande N:o 9

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

1

SsT:» 9.

Ank. till Eiksd. kansli den 16 februari 1905, kl. 6,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående lagstiftningsåtgärder

för ståtande af illojal konkurrens.

Lagutskottet har till behandling förehaft en inom Andra Kammaren

af herr 0. J. F. Ljunggren afgifven och till utskottet hänvisad motion,

n:o 2, af följande lydelse:

»Vid sistlidna årets riksdag hemställde jag i motion, n:o 100, att

Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, hvad till stafvande

af en öfverhandtagande illojal konkurrens kunde i lagstiftningsväg

åtgöras, samt att Riksdagen måtte få sig förelagdt det förslag till lagstiftning

i ämnet, hvartill den verkställda utredningen kunde föranleda. Vid

behandlingen af motionen i lagutskottet gjorde sig tvenne olika meningar

gällande.

Under det att utskottets majoritet hemställde, a ^Riksdagen, i anledning

af förevarande motion, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, hvilka lagbestämmelser kunde anses

erforderliga och lämpliga till stäfjande af illojal konkurrens, samt för Riksdagen

framlägga det förslag, hvartill den verkställda utredningen kunde

föranleda, yrkade reservanterna, att Riksdagen måtte afslå såväl motionen

som utskottets hemställan.

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 7 Samt. 8 Häft. (N:o 9).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N-''0 9.

Första Kammaren biträdde utan votering och efter en kort debatt

reservanternas afstyrkande, hvaremot Andra Kammaren utan diskussion

beslöt biträda utskottets skrifvelseförslag.

Då frågan således förföll förra riksdagen, tillåter jag mig återupptaga

densamma i år, men i något modifierad form och med närmaste anslutning

till den ståndpunkt, som intogs af lagutskottets majoritet.

Jag får därför härmed anföra följande:

I min förra motion angaf jag, att redan år 1897 i Andra Kammaren

väcktes en motion (n:o 50), hvari hemställdes, att Riksdagen måtte

hos Kung!. Maj:t anhålla om förslag till lagstiftning emot den tilltagande

illojala konkurrensen.

Mitt referat af vissa delar af 1897 års lagutskotts utlåtande finner

jag ej vara skäl att nu upprepa, utan inskränker jag mig härmed till att

angifva, det utskottets afstyrkande af motionen hufvudsakligen hade sin

grund i uppfattningen om lagstiftningsåtgärders otillräcklighet för olägenheternas

afhjälpande, samt att utskottet därjämte ansåg, att det kraftigaste

botemedlet vore till finnandes utom lagstiftningens råmärken i en upplyst

opinion, som förstode att till deras rätta värde uppskatta försöken att

genom öfverdrifter och osanna uppgifter tillskansa sig ekonomisk fördel.

Från nämnda motions behandling inom kamrarna må emellertid bär

anföras, att från flera håll uttalades stora sympatier för ifrågasatt lagstiftning

samt att lagutskottets ordförande tillkännagaf, det man inom

utskottet varit mycket betänkt på att föreslå en skrifvelse i ämnet, men

att det synts utskottet vara endast ett fåtal bland alla af den illojala konkurrensen

härrörande olägenheter, som på lagstiftningens väg kunnat afhjälpas.

Efter frågans fall vid riksdagen 1897 ansågs det i intresserade

kretsar icke vara opportunt att ånyo i motionsväg söka ernå uppslag till

lagstiftning, utan började man då i stället att hänvända sig till Kungl.

Maj:t i ämnet. Sålunda anhöll manufakturhandlareföreningen i maj 1898

i underdånighet, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lagstiftning emot den illojala konkurrensen och att

därvid i hufvudsak tillgodose de önskemål, som af nämnda förenings särskilda

kommitterade framhållits i ett betänkande af år 1896, hvilket dels

af motionären i Riksdagen 1897 åberopats, dels ock af föreningen fogades

till dess underdåniga skrifvelse.

Kungl. Maj:t remitterade ärendet till kommerskollegium med anmodan

att, sedan tillfälle lämnats Sveriges allmänna handelsförening att

yttra sig öfver framställningen, afgifva eget utlåtande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

3

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott afgaf i anledning

af remissen i slutet af år 1898 å föreningens vägnar underdånigt

betänkande, i hvilket framhölls, det föreningen redan 1896 vid allmänna

mötet i Malmö haft frågan om åtgärders vidtagande emot den illojala

konkurrensen under öfverläggning och därvid uppdragit åt styrelsen —

och denna i sin ordning åt förvaltningsutskottet — att söka ernå lämpliga

lagbestämmelser till undanröjande af ifrågavarande missbruk och olägenheter.

Utskottet yttrade vidare:

»På hösten samma år — 1896 — tillkom det på föranstaltande af

inanufakturhandlareföreningen i Stockholm utarbetade, den 27 november

dagtecknade yttrande och förslag, som nu är föremål för den nådiga remissen;

och nämnda förening anhöll hos Sveriges allmänna handelsförening

om dess yttrande öfver förslaget samt om handelsföreningens understöd

för en tilltänkt framställning i ämnet till Eders Kungl. Maj:t. Innan

något i anledning häraf hann åtgöras, väcktes vid 1897 års riksdag

motion om lagstiftning mot illojal konkurrens, hvarvid motionären åberopade

manufakturhandlareföreningens ifrågavarande utredning. Denna

motion föranledde emellertid icke till någon åtgärd.

Med anmälan om hvad sålunda förekommit hänsköt handelsföreningens

styrelse frågan till årsmötet 1897, då föreningen, under uttalande af

sina sympatier för frågan om ståtande af den illojala konkurrensen, fortfarande

öfverlämnade ärendet åt styrelsens vidare åtgärd.

I anledning af detta uppdrag öfversändes genom förvaltningsutskottets

försorg till samtliga föreningsledamöter, omkring 3,000 till antalet,

äfvensom till respektive köpmansföreningar in. fl. tryckta frågeformulär

med anhållan om svar å däri angifna frågor angående den illojala konkurrensen.

De inkomna svaren, dels af enskilda affärsmän och dels af

sammanslutningar af affärsmän inom olika trakter af landet, uttala nästan

utan undantag den öfvertygelsen, att kraftiga åtgärder äro af nöden för

att motverka den alltmer tilltagande illojala konkurrensen.

Af den sålunda lämnade redogörelsen torde noggrant framgå, att

inom landets handelskår förefinnes en ganska allmän opinion angående behofvet

af lagstiftningens ingripande till skydd mot en oärlig konkurrens

inom affärslifvet.

Då förvaltningsutskottet nu går att å Sveriges allmänna handelsförenings

vägnar i underdånighet yttra sig öfver den remitterade underdåniga

framställningen, vågar utskottet, med stöd af omförmälda opinion,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

på det kraftigaste instämma i manufaktur!]andlareföreningens hemställan

om utarbetande och framläggande af förslag till lagstiftning i omförmälda

hänseende. Det torde härvid få framhållas, hurusom vissa former af den

illojala konkurrensen, särskild! de, som i manufakturhandlareföreningens

förslag sammanförts under benämningen »svindelaktig reklam», under de

senaste åren vunnit en sådan spridning, att, enligt utskottets mening, allvarlig

fara anses vara för handen och snar bot i synnerligt hög grad

behöflig.

Beträffande härefter innehållet af en eventuell svensk lagstiftning

emot illojal konkurrens delar utskottet i det hela den uppfattning, som

gjort sig gällande i manufakturhandlareföreningens remitterade yttrande

och förslag. Sålunda finner äfven utskottet för sin del uppenbart, att berörda

lagstiftning bör rikta sig emot de konkurrensformer, som i omförmälda

yttrande benämnas svindelaktig reklam och skadande af annans

kredit, äfvensom mot förekommande missbruk vid realisation af konkursbo,

och har utskottet intet att erinra mot manufakturhandlareföreningens härutinnan

framställda förslag. I likhet med nämnda förening anser utskottet

vidare, att föreskrifter, motsvarande tyska lagens stadganden om otydliga

myckenhetsförhållanden, för närvarande icke med nödvändighet påkallas

af förhållandena här i landet, om än exempel på missbruk i sagda hänseende

icke saknas.

Däremot skiljer sig utskottet från manufakturhandlareföreningen i

fråga om behöfligheten af åtgärder mot nyttjande af namn eller firma i

syfte att vilseleda.

Föreningen har väl erkänt, att de svenska lagbestämmelserna icke

innebära samma trygghet mot obehörigt brukande af namn, firma eller

varumärke som föreskrifterna i den nya tyska konkurrenslagen, hvarjämte

framhållits, att för sådana särskilda affärsbeteckningar, som icke kunna

registreras eller af annat skäl icke registrerats, här i landet saknas allt

skydd; men då afsevärda olägenheter i berörda hänseenden icke kommit

till manufakturhandlareföreningens kännedom, har den ansett lagstiftningens

ingripande ej böra för närvarande påkallas.

Utskottet tillåter sig härutinnan meddela, att handelsföreningen med

sitt vidsträcktare verksamhetsområde haft en annan erfarenhet, i det att

mer än eu gång fall förekommit, då missbruk, särskild! af firmanamn,

ägt rum; och att dylika förhållanden icke oftare erhållit offentlighet, torde

i själfva verket få tillskrifvas den omständigheten, att, såsom jämväl manufakturhandlareföreningen

medgifvit, gällande lag icke lämnar tillräckligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

o

stöd för missbrukens beifrande. I synnerhet torde skyddet för firmanamn

vara i behof af förstärkning. Under det nämligen varumärkesregistret

föres gemensamt för hela riket af patent- och registreringsverket i Stockholm,

sker firmaregistreringen hos de lokala myndigheterna, Eders Kungl.

Ma,j:ts befallningshafvande och magistraterna; och firmalagen innehåller

endast, att firma skall tydligt skilja sig från andra för samma kommun

förut i handelsregistret intagna, ännu bestående firmor. Då med nutidens

lätta samfärdsel åtminstone de större firmornas verksamhet i allmänhet

utsträckes utöfver en kommuns område, är det tydligt, att anförda bestämmelser

lämna fältet öppet för en snart sagdt ohejdad konkurrens

genom missbruk af firmanamn. På grund häraf och då äfven i fråga om

konkurrensen inom samma kommun den nuvarande lagstiftningen enligt

utskottets mening icke är tillfredsställande, samt icke heller varumärkeslagen,

hvilken snart är femton år gammal, kan anses till fullo motsvara

näringslifvets nuvarande kraf, finner utskottet högeligen önskvärdt, att

behofvet af ökadt skydd för firma och varumärken må komma under

öfvervägande vid afgifvande af förslag till lagstiftning emot illojal konkurrens.

Därjämte är utskottet af den uppfattning, att förrådandet af handelsoch

yrkeshemligheter äfven bör blifva föremål för lagbestämmelser, då det

visat sig, att förseelser i detta afseende icke sällan förekomma.

Beträffande slutligen de i manufakturhandlareföreningens yttrande

och förslag berörda afbetalningsaffärerna, tillåter sig utskottet fästa Eders

Kungl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet därå, att, enligt hvad inom Sveriges

allmänna handelsförening vitsordats, spridningen af dylika affärer under

de senaste åren tilltagit, till skada icke blott för de ärligt täflande handelsidkarne,

utan måhända ännu mera för den köpande allmänheten. Utskottet

vågar därför hemställa om lagstiftningens snara och kraftiga ingripande

emot de osunda afbetalningsaffärerna.

Sedan utskottet sålunda angifvit Sveriges allmänna handelsförenings

ställning till frågan om den illojala konkurrensen och dess uppfattning af

manufakturhandlareföreningens remitterade yttrande och förslag, vågar utskottet

ännu en gång i underdånighet framhålla behofvet af en lagstiftning

i ämnet samt lika underdånigt hemställa, att de af utskottet här

ofvan ä-ngifna synpunkter måtte vid en sådan lagstiftning vinna nådigt

beaktande.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Kommerskollegium afgaf den 27 november 1900 underdånigt utlåtande

i ärendet och anförde däri, att kollegium väl ansåge synnerligen

önskvärd!, att en ändamålsenlig lagstiftning, riktad emot illojal konkurrens,

äfven i andra afseenden än dem, rörande hvilka stadganden redan

förefunnos i gällande författningar angående patent, angående firma, angående

skydd för varumärken samt för vissa mönster och modeller med

flera särskilda ifrågavarande ämne berörande författningar, kunde åvägabringas,

men att det syntes kollegium föga antagligt, om ens möjligt, att

betryggande föreskrifter i ämnet kunde, utan att dessa hämmande ingrepe

på näringsfrihetens område, åstadkommas med tillämpning af det tyska

systemet. Snarare torde då, enligt kollegii uppfattning, det franska systemet

vara lämpligt att läggas till grund för en lagstiftning rörande

ifrågavarande angelägenhet. Men kollegium ansåge dock i hvad fall som

helst en närmare utredning härutinnan böra äga rum, innan utarbetande

af lagförslag i ämnet kunde ifrågakomma, och påpekade därjämte, att inrättandet

af särskilda handelsdomstolar borde vara en förutsättning för

bringande till stånd och för tillämpning af en lagstiftning emot illojal

konkurrens.

Då emellertid sådana domstolar icke ännu funnos i landet, ansåg

kollegium anledning till åvägabringande af den för åsyftade frågas närmare

bedömande erforderliga utredningen för närvarande icke vara för

handen, i betraktande hvaraf, och då Riksdagen så nyligen som år 1897

afslagit väckt motion i ämnet, kollegium fann sig icke kunna tillstyrka,

ätt den af inanufakturhandlareföreningen i Stockholm gjorda ansökningen

måtte till vidare åtgärd föranleda.

Med anledning af detta kommerskollegii afstyrkande utlåtande, som

är anmärkningsvärd! särskild! i det afseende!, att knappast någon hänsyntagits

till det betydelsefulla inlägg i frågan, som gjorts af Sveriges allmänna

handelsförening, lät Kung!. Maj:t hela ärendet bero.

I Sveriges allmänna handelsförenings årsberättelse till mötet i Galle

1901 säger förvaltningsutskottet följande:

»Under året — 1900 — har kommerskollegium i afgifvet utlåtande

i anledning af väckt fråga om lagstiftning mot illojal konkurrens på anförda

skäl för närvarande afstyrkt sådan lagstiftning. Utskottet har i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

7

anledning häraf till behandling upptagit detta spörsmål och funnit komraerskollegii

motivering för dess afstyrkande föga öfvertygande.

Kollegiet anser, att införandet af handelsdomstolar bör föregå lagstiftning

emot illojal konkurrens. Detta skäl torde icke böra tillmätas

någon större betydelse redan af den anledning, att, äfven om handelsdomstolar

infördes i vårt land, detta ej kan ske i sådan omfattning, att de

allmänna domstolarnas medverkan för tillämpningen af lagstiftning mot

illojal konkurrens kan undvaras. Vidare torde de allmänna domstolarna

genom den af regeringen beredda nya bevisningslagen med däri förekommande

bestämmelser om sakkunnige sättas i stånd att tillämpa en dylik

lagstiftning likaväl som annan lagstiftning på olika områden af näringslifvet,

hvarför särskilda domstolar hvarken nu finnas eller ifrågasatts.

Kommerskollegium tillmäter särskild betydelse däråt, att frågan om lagstiftning

mot illojal konkurrens för några år sedan af Riksdagen af böjts.

Med kännedom om den ofantliga svårigheten att på enskild framställning

i Riksdagen drifva fram lagfrågor kan utskottet icke finna, att något

synnerligt afseende bör fästas vid denna omständighet. Lagutskottet, som

till öfvervägande delen består af personer, som äro främmande för handelsintresset,

afstyrkte lagstiftning mot illojal konkurrens och afgjorde därigenom

frågans öde i Riksdagen.

Beträffande formen för lagstiftning mot illojal konkurrens yttrar

kommerskollegium i berörda utlåtande, att det franska systemet, som med

generella bestämmelser vill träffa alla arter af sådan konkurrens, vore att

föredraga framför det tyska systemet, som vänder sig mot vissa bestämda,

vanliga och lätt påvisbara former af illojal konkurrens. Denna kollega

uppfattning kan utskottet icke biträda. Med de svaga processuella hjälpmedel,

hvaröfver den svenska rättsskipningen förfogar, skulle en lagstiftning

enligt det franska systemet blifva till föga gagn. Grenom att vända

sig mot alla upptänkliga arter af illojal konkurrens skulle man riskera

att icke träffa någon. Enligt utskottets mening finnes det intet tvifvel,

att en svensk lagstiftning mot illojal konkurrens bör grundas på det tyska

systemet, såsom i alla afseenden för våra förhållanden lämpligare än det

franska.

Beträffande behofvet af en sådan lagstiftning torde inom köpmanskretsar

ej vara mer än en åsikt. Stockholms specerihandlareförening har

helt nyligen gifvit uttryck åt denna åsikt genom ett cirkulär, som äfven

tillställts handelsföreningen och hvarigenom specerihandlareföreningen kraftigt

framhäfver behofvet af lagstiftning mot illojal konkurrens.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Under sådana förhållanden kan utskottet för ingen del betrakta komrnerskollegii

berörda uttalande såsom ett sista ord i frågan. Det bör fasthellre

uppkalla köpmännen till kraftiga åtgärder för hämmande af det

onda. Utskottet har emellertid icke velat väcka något förslag i frågan,

då utskottet har anledning att antaga, att en annan handelskorporation,

manufakturhandlareföreningen i Stockholm, som bragt frågan på tal, också

skall fullfölja densamma. Utskottet vill emellertid betona, att en lagstiftning

mot illojal konkurrens bör vara vida kraftigare än den, som hos

oss funnit uttryck, exempelvis i firma- och varumärkeslagarna. Lagen

bör i långt större utsträckning taga hänsyn till den brottsliga afsikten;

hvarhelst den tydligt uppenbarar sig, bör den näpsas.»

Såsom var att vänta, kunde köpmännens korporationer icke låta det

bero vid den utgång frågan erhållit hos Kungl. Maj:t genom kommerskollegii

afstyrkande utlåtande.

I november 1903 väcktes ärendet åter på tal hos Kungl. Maj:t genom

eu petition från följande köpmansföreningar i Stockholm:

Stockholms specerihandlareförening,

Manufakturhandlareföreningen i Stockholm,

Stockholms järnkramhandlareförening,

Stockholms skohandlareförening.

Centralstyrelsen för Sveriges skomakeriidkareföreningar,

Stockholms mjölk- och diversehandelsförening,

Stockholms glas- och porslinshandlareförening samt

Stockholms lysoljehandlareförening,

hvilka i underdånighet anhöllo, det Kungl. Maj:t täcktes med snaraste

efter verkställd utredning till Riksdagen aflåta proposition om lag till

hämmande af den illojala konkurrensen samt om de lagföreskrifter i öfrigt,

till hvilka Kungl. Maj;t af den gjorda framställningen kunde finna anledning.

Det får antagas, att Kungl. Maj:t, till följd af den vid sistlidna årets

riksdag i ämnet väckta motionen samt i öfrigt pa grund af kommerskollegii

trenne år förut afgifna utlåtande, icke fann anledning föreligga

till vidare behandling af det i petitionen anförda önskemålet om lagstiftning

emot den illojala konkurrensen. Alltnog, petitionen har icke föranledt

till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

9

Jag anförde i min motion förra året, att det ju kunde synas egendomligt,

att jag påkallade Riksdagens uppmärksamhet så omedelbart efter

det att flera köpmansföreningar petitionerat i ämnet hos Kung!. Maj:t, men

jag angaf också såsom skäl härför bland annat den omständigheten, att

en tidigare underdånig framställning i samma syfte icke ledt till något

resultat efter 11/1 års förberedande behandling. Vidare tillät jag mig

uttrycka en förmodan, att, därest petitionen af november 1903 skulle

remitteras till kommerskollegium för yttrandes afgifvande, densamma därstädes

kunde blifva föremål för liknande afstyrkande, som kom en föregående

framställning till del, och detta måhända desto snarare, som 1903

års petition i flera detaljer gick längre, än man rimligen kunde begära

få inrymdt i en lagstiftning, afsedd att hämma den illojala konkurrensen.

Jag anser fortfarande, liksom jag antydde i förra årets motion, att

Kungl. Maj:t med större lätthet kan intressera sig för ifrågavarande lagstiftning

och för vissa därmed sammanhängande lagändringar, särskildt i

tryckfrihetsförordningen, om Kungl. Maj:t finge tillfälle erfara Riksdagens

åsikter. Därför har jag ansett mig böra draga ärendet ånyo under Riksdagens

pröfning, viss på, att det snart endast skall vara en tidsfråga

när statsmakterna vilja tillmötesgå köpmannaintresset i landet genom att

gifva ett välbehöfligt värn i lagstiftningen gentemot en orättfärdig konkurrens.

Från lagutskottets behandling af min motion vid sistlidna årets riksdag

har jag att anföra, att från Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott

till lagutskottet ingått följande den 15 februari 190d dagtecknade

skrifvelse:

»Det arbete, som under de senaste åren pågått bland Sveriges köpmän

för ställande af den illojala konkurrensen, bär med noggrann uppmärksamhet

blifvit föijdt af Sveriges allmänna handelsförening; och har

föreningen jämväl själf deltagit i arbetet. Med lifligt intresse har föreningens

förvaltningsutskott tagit del af den motion i detta ämne — n:o

100 —, som vid innevarande riksdag blifvit väckt af ledamoten i Andra

Kammaren herr C. J. F. Ljunggren från Kristianstad och till hvilken

motion jämväl handelsföreningen lämnat sin medverkan, därigenom att

herr Ljunggren i ärendet beredts tillfälle till samarbete med en af föreningens

förvaltningsutskott tillsatt kommitté. Då berörda motion noga

motsvarar de önskningar i ämnet, hvilka hysas inom handelsföreningens

förvaltningsutskott, och då detsamma är genomträngdt af öfvertygelsen

därom, att snara åtgärder måste vidtagas till stäfjande af den öfverhandBih.

till Biksd. Prof. 1905. 7 Sami. 8 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

tagande illojala konkurrensen, får detsamma härmed vördsamt hemställa,

att bifall till motionen måtte af lagutskottet förordas.»

Vidare torde jag i detta sammanhang få anföra, att frågan om lagstiftning

emot den illojala konkurrensen ånyo förekom vid Sveriges allmänna

handelsförenings årsmöte sistlidna sommar, och beslöt mötet, efter

uttalande af behofvet af en lag, som skyddar den ärliga och lojala konkurrensen

och om möjligt utrotar eller åtminstone begränsar den illojala

konkurrensen, att uppdraga åt styrelsen och förvaltningsutskottet att fortfarande

verka för vinnande af nämnda önskemål.

Jag går nu att i hufvudsak upprepa den väsentligaste delen af min

förra motion och åberopar, hvad jag i början här omnämnt, att jag i viss

mån ackommoderat mig efter de synpunkter, från hvilka lagutskottets

majoritet sett föreliggande lagfråga.

Behofvet af lagstiftning.

Det torde tillåtas mig förutskicka eu definition å uttrycket »illojal

konkurrens» för att därigenom framhålla, hvad jag i denna min nya framställning

till Riksdagen ämnar begränsa mig till.

Såsom en yttring af illojal konkurrens betecknar man sådan handling

af en näringsidkare, hvarigenom han på ett orättfärdigt sätt eller

med beräkning på köparens godtrogenhet och oförstånd söker att draga

kunder till sig till förfång för konkurrenter.

Med angifvande af denna allmänt kända definition för »illojal konkurrens»

har jag också velat antyda, att det här uppenbarligen gäller det

allmänna, d. v. s. statens plikt att vårda om folkets känsla för rättfärdighet

i affärer, så att en lagstiftning må varda ordnad, som stadgar påföljd

för straffbara handlingar och sålunda äfven i viss mån skyddar den

lojale affärsmannen i hans rättmätiga förvärf.

Att en orättfärdig konkurrens måste anses vara straffbar ej endast

mot konkurrenter utan äfven emot allmänheten, som bedrages, torde vara

så påtagligt, att härom icke behöfver vidare ordas. Det kan således med

fog påstås, att en lucka förefinnes i den lagstiftning, som icke gifver tillfälle

till beifrande af dylika handlingar.

Så stor lär väl ändå icke vår näringsfrihet vara, att det allmänna

kan tillstädja nästan hvarje försök att begagna sig af folks godtrogenhet

eller bristande iakttagelseförmåga för att »göra affärer». Där sådant opåtalt

får passera, kan man verkligen säga, att »staten är i fara», ty lika

mycket som statens välfärd är beroende af dess ekonomiska framgång,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

11

lika mycket är denna återigen beroende af folkets moraliska utveckling

samt dess känsla för rättfärdighet i köpenskap.

Mångahanda exempel skulle kunna anföras, som påvisa, hurusom

staten stiftat lagar i ändamål att verka såsom skydd mot »illojalitet» i affärer.

Jag vill här endast fästa uppmärksamheten på den lag, som vid

nu förevarande ärendes tidigare handläggning alls iake beaktats, nämligen

den så kallade ockerlagen af 1901. I denna lag nämnes uttryckligen, att

den, som vid försträckning af penningar begagnar sig af någons »oförstånd

eller lättsinne», begår en straffvärd handling. (Ordet lättsinne får här

anses vara synonymt med »obetänksamhet» eller »bristande iakttagelseförmåga».

) Nu kan man med fullt skäl fråga, om icke någon gång, för att

ej säga i de flesta fall, motiverna till den yttring af illojal konkurrens,

som man plägar kalla den »svindelaktiga reklamen», just hafva sitt ursprung

i beräkningar att draga, nytta af folks oförstånd, obetänksamhet eller

bristande iakttagelseförmåga. Har staten därför i ett analogt fall stiftat

lag, bör den lojale affärsmannen och allmänheten i öfrigt kunna hafva rätt

att fordra statens skydd medelst lagstiftning i förevarande fall.

Att behofvet af lagstiftning mot en öfverhandtagande illojal konkurrens

förefinnes, därom lärer det val numera knappast råda tvifvel.

Äfven många af dem, som vid frågans tidigare behandling i Riksdagen

motsatt sig väckta motioner, hafva uttalat sig för önskvärdheten af att på

lagstiftningens väg kunna råda bot för anmärkta olägenheter. Det gäller

sålunda nu blott att finna bästa sättet att åstadkomma lämpliga lagbestämmelser.

Om det än möjligen kan vara svårt att från början träffa

det rätta i en ny lagstiftning och att i här ifrågavarande ämne ernå en

effektiv lag för alla de tänkbara — för att icke äfven säga de otänkbara

— fall, där den illojala konkurrensen söker sig fram, kan man dock därför

icke hafva rätt att låta det allt fortfarande anstå med ens de enklaste

försök att få till stånd en utredning om hvad som i lagstiftningsväg lämpligen

bör erfordras till stafvande af de oftast förekommande yttringarna

af en orättfärdig konkurrens.

Det torde nog också få anses alltmera tydligt, att man icke gärna

i längden kan låta sig lockas till den utopi, att bästa botemedlet mot de

anmärkta oegentligheterna vore att söka hos en upplyst opinion, som förstode

att till deras rätta värde uppskatta försöken att genom öfverdrifter

och osanna uppgifter tillskansa sig ekonomisk fördel. Om man någonsin

bör vara rädd för att genom luckor i lagstiftningen bereda, hvad man

plägar säga, »skälmarna ett godt skratt», så lär det väl vara just i sådant

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

hänseende, som här nämnda. Erfarenheten har ju med bestämdhet ådagalagt,

att det onda alltjämt förvärras — och likväl kan ingen vilja bestrida,

att icke en förändring till det bättre åstadkommits under årens lopp såväl

i en god folkupplysning som öfver hufvud taget i det allmänna rättsmedvetandet.

Det torde af hvad jag redan anfört tydligt framgå, att önskningarna

beträffande lagstiftning mot illojal konkurrens sedan många är äro mycket

utbredda inom landets handels- och köpmansföreningar. Denna omständighet

bör icke lämnas obeaktad af Riksdagen, ty den angifver ju faktiskt,

att den praktiska erfarenheten gjort sig fullt förtrogen med den begärda

lagstiftningens alla sidor, både de gynnsamma och de, hvilka kunna sägas

hafva vissa svagheter. Man har sedan länge inom affärskretsar gått från

den sangviniska åsikten att kunna vinna något emot den illojala konkurrensens

fortskridande genom att på frivillighetens väg medelst enskilda

initiativ och utan lagstiftningens hjälp göra propaganda. Alla försök i den

vägen hafva visat sig otillräckliga. Endast till lagens hjälp ställer man

numera sin förhoppning, viss om att lagar verkligen förmå grundlägga

en sedelärande opinion hos folket.

Den lyckligaste och med vår rättsordning bäst öfverensstämmande

formen för den ifrågsatta lagen lär obestridligen vara att finna i det

tyska systemet med dess tillämpning å de mest vanliga yttringarna af

illojal konkurrens. En dylik lagstiftning efter bestående föredöme får därföre

icke betraktas såsom ett farligt experiment, som man bör akta sig

för i det längsta. Tvärtom, man får fastmer söka taga tiden i akt, så att

den icke går förbi oss och lämnar våra lojala affärsmän utan det skydd,

som de efter noggrant öfvervägande upprepade gånger göra framställning

om hos regering och Riksdag.

Skulle det icke lyckas att från början stifta konkurrenslagen så, att

alla verkligt åtkomliga oegentligheter kunna beifras, så lär ju alltid deri

utvägen stå öppen att genom revision af lagen förbättra densamma i behöfliga

detaljer. För det närvarande gäller det emellertid att söka få en

utredning till stånd, och gör man sig allmänt i landet den förhoppning, att

Riksdagen icke längre skall vilja undandraga sig åtgärder i sådant syfte.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

13

Jag öfvergår nu till klargörande af de vanligast förekommande yttringarna

af den illojala konkurrensen, livilka i främsta rummet borde

blifva föremål för lagstiftning.

l:o) Svindelaktig reklam.

Utan gensaga lär den »svindelaktiga reklamen» vara den mest gängse

formen för en illojal konkurrens; att den på samma gång är den farligaste,

torde vara uppenbart för en hvar, som iakttagit dess förekomst i öfverdrifna

och osannfärdiga annonser, å tryckta eller skrifna tillkännagifvanden

i eller utanför affärslokaler eller medelst etiketter å varor in. in.

Ingenting är mer ägnadt att locka folks godtrogenhet än just de

svindelaktiga reklamerna rörande prisbillighet och andra företräden hos en

artikel, ty de äro ju baserade på att draga nytta af den mänskliga svagheten

att gärna vilja tro på det, som man hoppas.

Vid bedömandet af brottsligheten hos de olika arterna af svindelaktig

reklam torde man emellertid böra bortse från sådana reklamprospekt,

hvilka en upplyst opinion vant sig vid att icke hänföra till de straffvärd»

yttringarna i fråga om konkurrens.

Från lagutskottets utlåtande sistlidna riksdag må det tillåtas mig

anföra den åsikt, att dylika till svindelaktig reklam hänförliga framställningar,

ehuru ur subjektiv synpunkt brottsliga, i objektivt hänseende icke

kunna anses innebära någon fara för den köpande allmänheten genom att

bibringa densamma oriktiga föreställningar. Så t. ex. lära ej för en hvar

uppenbara öfverdrifter i framhållande af en affärs omfattning och dylikt

kunna medföra någon ekonomisk skada vare sig för allmänheten eller konkurrerande

affärer. Annorlunda blifver naturligtvis fallet i fråga om uppgifter,

hvilkas sanningsenlighet allmänheten är fullständigt ur stånd att

bedöma och som således verkligen kunna missleda och förleda den köpande

allmänheten. Jag vill tillägga rörande vissa alltför bekanta reklamprospekt,

att huru »svindlande» de än mången gång kunna förefalla vid en första

blick, »svindelaktiga», d. v. s. bedrägligt affattade, lär man icke alltid

kunna anse dem vara, så att lagstiftningen här bör träda emellan med

påföljd. Hvarken efter tyska eller franska lagarna lär det heller någonsin

hafva ifrågasatts att beifra sådana reklamsprospekt som t. ex. »Van Houtens

cacao är bäst, i bruket billigast». Om smaken skall man ju aldrig tvista,

således kan det ju aldrig vara tal om att disputera om det rent individuella

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N-o 9.

uttrycket »bäst». Rörande återigen uttrycket »billigast», så lär det ju vara

möjligt för beträffande firma att påvisa, det man vid en viss behandling

eller med en viss blandning af nämnda cacao kan få den att ställa sig

billigare i bruket än någon annan cacao.

En lagstiftning, som afser skydd åt den lojale affärsmannen och åt

den stora allmänheten mot de skadliga verkningarna af en svindelaktig

reklam, bör emellertid, såsom också ofta påpekats, kunna stödja sig på eu

förändrad föreskrift i tryckfrihetsförordningen, gående ut därpå, att ansvaret

för i tryck återgifven »lögnaktig uppgift och vrängd framställning

till allmänhetens förvillande och förledande», ehvad det afser en svindelaktig

affärsreklain, öfverfiyttas från den ansvarige tidningsutgifvaren, respektive

tryckeriägaren, till annonsören eller utspridaren af det brottsliga

prospekttrycket.

Jag har här med afsikt berört såväl den mera vanliga formen för

affarsmeddelanden medelst annonser i tidningar som ock det ofta förekommande

sättet att medelst särskilda från tryckerier eller i skrift utgifna

prospekt åstadkomma reklamer.

Utan att vilja inlåta mig på behöfligheten af en i så måtto förändrad

rättegångsordning, att fri bevispröfning infördes, tillåter jag mig likväl i

detta sammanhang få fasta uppmärksamheten på hvad lagutskottet i sitt

utlåtande om min förra motion i ämnet anförde, nämligen, att målet synes

kunna vinnas äfven utan samband med den redan länge på dagordningen

stående, men allt hitintills ännu olösta frågan om fullständigt genomförande

i vår lagstiftning af den fria bevispröfningens grundsats, på så sätt att

ur det vid flera tillfällen framlagda omfattande lagförslaget härom utbrötes

och särskild! för sig infördes bestämmelsen om befogenheten för rätten,

att, där ej fullständig utredning angående skadas omfång blifvit förebragt,

bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å upplysta eller

eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

Tillika torde det icke vara olämpligt att här påpeka, det införandet

af sakkunnige i handelsmål för det närvarande synes vara en tidsfråga,

som, med det intresse förslaget rönt vid dess förberedande behandling/måhända

står närmare före och kan hinna, att vidare utvecklas i landet, innan

lagstiftning emot illojal konkurrens blifver verklighet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o .9.

I tyska lagen stadgas rörande den svindelaktiga reklamen, att provisoriska

beslut må af domstol under vissa förhållanden kunna meddelas;

och torde efterföljandet af detta tillvägagångssätt samt beredande af möjlighet

till verkställighet af underrätts beslut, innan de ännu hunnit taga

åt sig laga kraft, vara af stor betydelse för våra svenska rättsförhållanden,

da det i regel hos oss kan draga flera år, innan slutlig dom vinnes, under

hvilken tid, därest ej dylikt »provisoriskt beslut» kunde anordnas och verkställighet

följa, vederbörande blefve i tillfälle att fortsätta med öfverklagade

förfaringssättet.

2:o) Skadande af annans näring eller kredit genom missledande

påståenden eller åtgärder.

Otaliga äro de sätt, hvarpå eu människa kan skada en annan genom

oriktiga meddelanden, och det torde icke vara lätt att stifta lagar, som

passa in på alla upptänkliga förhållanden. Yår strafflag nämner emellertid

ingenting om brott, som falla under den här ofvan angifna rubriken,

och likväl lär det väl med fog kunna anses fullt lika straffbart att utsprida

osanna, förklenande påståenden om en konkurrents näring i syfte

att skada hans förvärfsverksamhet som att, på sätt strafflagens 16 kap.

nämner, ärekränka någon. Den tyska lagen emot illojal konkurrens stadgar

skadeersättning för den, som i konkurrensändamål utsprider osanna

påståenden, hvilka äro ägnade att skada annans yrkesdrift eller kredit.

I all sin enkelhet är denna bestämmelse särdeles behöflig i en blifvande

svensk lag emot illojal konkurrens. De mest vanliga fållen af den här antydda

arten af illojal konkurrens torde, i korthet anförda, vara följande:

l:o falsk uppgift, att konkurrent är konkursmässig eller att hans

affär upphört;

2:o missledande uppgift om beskaffenheten af konkurrents fabrikat;

3:o utspridande af konkurrents prisnotering eller leveransbetingelser

pa missledande vis i ändamål att därefter underbjuda i pris eller öfverbjuda

i leveransvillkor.

Sistlidne Riksdags lagutskott nämner i sitt utlåtande rörande min

förutvarande motion i ämnet, att det bör tillses, att i främsta rummet

åtgärder vidtagas emot sådana konkurrensformer, som jag sammanfattat

under ofvanstående rubrik, alldenstund dylika handlingar, såsom riktade

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottet Utlåtande N:o 9.

Utskottets

yttrande.

emot viss person eller viss affär, innebära såväl subjektivt som objektivt

någonting mera straffvärdt än de konkurrensyttringar, som bestå allenast

i ohemult framhäfvande af den egna affärens och de egna varornas förträfflighet.

På grund af hvad jag här haft äran anföra får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, hvilka lagbestämmelser kunna anses erforderliga

och lämpliga till stäfjande af illojal konkurrens, samt för Riksdagen

framlägga det förslag, hvartill den verkställda utredningen kan

föranleda.»

I motionens syfte hafva herrar C. Faxe, V. L. Moll, C. H. P. Buren

och I. E. G. Svensson i Skyllberg instämt.

Till utskottet hafva med afseende å behandlingen af förevarande

motion öfverlämnats en för Sveriges allmänna handelsförening af dess

styrelses förvaltningsutskott afbiten, den 8 februari 1905 dagtecknad skrifvelse,

däri uttalats anslutning till det i motionen framlagda förslag, och

hemställts, att detsamma måtte af lagutskottet förordas, äfvensom till

lagutskottet ställda skriftliga framställningar i samma syfte från ett flertal

handelsföreningar i olika delar af landet. Lagutskottet har tillika från

motionären fått under hand mottaga åtskilliga tidningsexemplar, innehållande

artiklar, som skulle ytterligare styrka motionärens förslag.

Af hvad i förevarande motion anförts och vid ärendets behandling

inom utskottet sålunda i öfrigt förekommit framgår otvetydigt, att frågan

om vidtagande af åtgärder för stäfjande af en öfverhandtagande s. k.

illojal konkurrens är en angelägenhet, som sedan flera år tillbaka är föremål

för största uppmärksamhet inom sakkunniga och intresserade kretsar.

Inom handelsvärlden synes sålunda hafva framträdt en allmän önskan att

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

17

på lagstiftningens väg något måtte åtgöras till förekommande eller mildrande

af uti ifrågavarande hänseende anmärkta olägenheter. I motionen

har erinrats, hurusom de i sådant hänseende hos Riksdagen — åren 1897

och 1 904 — gjorda framställningar icke föranledt någon Riksdagens åtgärd,

hvarjämte motionären likaledes utförligt redogjort för hvad eljest

åtgjorts i syfte att påkalla statsmakternas ingripande i det i motionen angifna

syfte.

Då utskottet nu går att uttala sin uppfattning i frågan, anser utskottet

angeläget att framhålla, hurusom utskottet ingalunda vill bestrida

den faktiska tillvaron af de missförhållanden, mot hvilka förevarande

motion är riktad. Såsom äfven lagutskottet vid nästlidet års riksdag med

afseende å det då i ämnet väckta förslaget anförde, bör en blott hänvisning

till den dagliga erfarenhetens talrika vittnesbörd vara till fyllest att

ådagalägga, hurusom den illojala konkurrensen inom handelsvärlden äfven

i vårt land nått en afsevärd omfattning och framträder i många och

skiftande former. Utskottet underkänner således ingalunda behofvet af en

återgång till ett sundare affärslif. Och om utskottet kunde vinna den

öfvertygelse, att lagstiftningsåtgärder öfver hufvud vore lämpliga och tillräckliga

för hämmande af den illojala konkurrensen, skulle utskottet icke

tveka att lämna motionen sitt understöd.

Härtill anser sig emellertid utskottet på nedan anförda grunder för

närvarande förhindradt. Enligt utskottets tanke möta åtskilliga och afsevärda

betänkligheter mot en lagstiftning i den riktning och af det innehåll,

som nu ifrågasatts. Oafsedt att densamma kunde utgöra ett ingrepp

i den för affärslifvet nödiga och nyttiga frihet, som ligger till grund för

och med viss begränsning främjas af gällande näringslagstiftning, torde

det vara att befara, att lagbestämmelser mot illojal konkurrens komme

att drifva den samvetslöshet, som yppar sig däri, till andra för allmänheten

och de redbara affärsmännen ännu menligare uttryck och därigenom

det onda förvärras. Det har vid frågans föregående behandling inom

Riksdagen såsom ett skäl för lagstiftning på ifrågavarande område anförts,

att redan tillvaron af lagbestämmelser, som präglade illojal konkurrens

såsom förkastlig och otillåtlig, vore ägnad att i väsentlig mån

förebygga det onda och särskildt att hindra dess spridning i vidare kretsar.

Äfven om man kunde antaga, att den ifrågasatta lagstiftningen skulle

kunna medföra en sådan verkan — hvarom utskottet icke finner sig öfvertygadt

— torde man dock icke få förbise, att en lags gagn och berättigande

dock väl hufvudsakligen ligger i att den kan tillämpas. Det

llih. till Uiksd. Fröt. 1905. 7 Sand. S Häft. it

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

lärer i främsta rummet böra tillses, huruvida det verkligen är möjligt

att gentemot de mångskiftande former, i hvilka den illojala konkurrensen

redan framträdt eller kan antagas komma att framträda, utfinna lämpliga

och tillfredsställande lagbestämmelser. Svårigheten härutinnan är för

utskottet ett viktigt stöd för dess ståndpunkt i frågan. Obestridligt är,

att konkurrensen i affärslifvet ofta tager sig ett uttryck, hvilket icke står

i full öfverensstämmelse med de moraliska krafven på sanning och redlighet,

utan att det ändock kan ifrågasättas att därför stadga ansvar. Eu

gräns mellan juridiskt tillåtna och otillåtna handlingar, mellan straff och

straffrihet torde vara ytterst svår att uppdraga på ifrågavarande område.

Att för vårt lands vidkommande ett effektivt lagstiftningsskydd mot

illojal konkurrens skulle kunna åstadkommas, kan utskottet icke annat än

betvifla. Utskottet anser det knappast vara möjligt att, på sätt den gällande

tyska lagen i ämnet försökt, uttömmande uppräkna och karakterisera

de konkurrensens yttringar, hvilka enligt den allmänna rättsuppfattningen

äro att anse såsom otillåtna eller illojala, eller ens de fall, i hvilka

konkurrensen tagit sig ett särskildt stötande eller farligt uttryck. Äfven om

man icke ville vid en sådan lagstiftning tillämpa det franska systemet,

enligt hvilket i lagen endast meddelats en allmän bestämmelse om skyldighet

för enhvar, som förorsakar annan skada, att därför utgifva ersättning,

hvaremot åt lagskipningen öfverlämnats att för hvarje särskildt

fall bedöma, huruvida illojal konkurrens föreligger, torde det ändock blifva

nödvändigt att till en viss och ganska hög grad lita till domstolarnas fria

pröfning vid den ifrågasatta lagens tillämpning. Härvid möter emellertid

redan den svårighet, att i vår rättsskipning den fria bevispröfningens grundsats

ännu icke vunnit fullständigt genomförande. Särskildt lägga vår rätts

regler för bevisning af skadeståndsanspråk hinder i vägen för att tillförsäkra

nödigt skydd åt den, som drabbas af den illojala konkurrensens

verkningar, ity att det i de flesta fall skulle vara omöjligt att, såsom

vår rätt fordrar, bevisa icke blott att skada uppstått utan jämväl till

hvilket belopp densamma uppgår.

Äfven i andra afseenden står den nu föreslagna lagstiftningen icke i

öfverensstämmelse med vårt rättssystem, och förutsätter ett kraftigt ingripande

emot den illojala konkurrensens yttringar vissa förändringar i vår

rättsförfattning. Genom en sådan lagstiftning skulle uppställas ett fullkomligt

nytt slag af brott eller rättare en mängd särskilda förut okända brott,

med afseende å hvilka det torde blifva svårt att fastställa principiella och

allmängiltiga kännetecken. Spörsmålet, hvem som i fråga om berörda brott

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

19

skulle vara att anse såsom målsägare, hvem eller hvilka ett eventuellt

skadeståndsanspråk skulle tillkomma, torde icke heller vara lätt att tillfredsställande

besvara. För öfrigt kan, såsom vid frågans föregående behandling

jämväl framhållits, den allmännast förekommande formen af illojal

konkurrens, den svindelaktiga reklamen, ej såsom sig bör stäfjas, med

mindre ändring vidtages i tryckfrihetsförordningen i riktning att vederbörande

annonser göres ansvarig för innehållet af de uti tidningarna och

pressen i öfrigt förekommande annonser af ifrågavarande slag. Slutligen

vill utskottet framhålla, att, då ett riktigt bedömande af ifrågavarande

förhållanden torde kräfva en viss grad af speciell kompetens på förevarande

område, inrättandet af särskilda handelsdomstolar lärer vara en förutsättning

för åvägabringande och tillfredsställande tillämpning af eu lagstiftning

emot illojal konkurrens.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 februari 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande L’:o 9.

Reservation

af herrar Zetterstrand, Dieden, A. Olsson, Lindhagen, Wikhmd, Segerdald

och Jansson, hvilka anfört:

»I anledning af den äfven vid 1904 års riksdag väckta motionen rörande

lagstiftningsåtgärder för stafvande af illojal konkurrens anförde lagutskottet

i sitt af Andra Kammaren biträdda yttrande följande:

»Den faktiska tillvaron af de missförhållanden, mot hvilka föreliggande

motion är riktad, lärer ej af någon kunna bestridas. En blott hänvisning

till den dagliga erfarenhetens talrika vittnesbörd bör i hvarje fall

vara till fyllest, att ådagalägga, hurusom den illojala konkurrensen inom

handelsvärlden äfven i vårt land nått en afsevärd omfattning och framträder

i inånga och skiftande former. Detta förhållande vitsordades också

allmänt redan vid det; föregående tillfälle — år 1897 — då frågan om

lagstiftningsåtgärder emot illojal konkurrens förelåg till Riksdagens pröfning.

Anledningen därtill, att det då framlagda förslaget i samma syfte

som nu förevarande motion icke vann Riksdagens godkännande, torde

därför icke i någon mån hafva legat i underkännande af behofvet af

de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna, utan fastmera och uteslutande i uppfattningen

om sådana åtgärders olämplighet och otillräcklighet för ändamålet,

Dessa synpunkter framhäfdes af lagutskottet i dess i ärendet afgifna

utlåtande såsom hufvudsakligt motiv för dess afstyrkande hemställan.

Det nuvarande lagutskottet kan ej tillmäta de af 1897 års lagutskott

sålunda anförda hufvudskäl emot vidtagande af lagstiftningsåtgärder till

stäfjande af den illojala konkurrensen någon afgörande vikt, Hvad beträffar

påståendet, att botemedlet emot den illojala konkurrensen lämpligast,

borde sökas utom lagstiftningens råmärken i en upplyst opinion,

lärer, på sätt jämväl motionären framhållit, erfarenheten hafva visat, att

utan lagstiftningens mellankomst det onda hotar att alltmer förvärras och

att det ej gärna är tänkbart, att allmänheten själf skall kunna skydda

sig emot att vilseledas af de mer eller mindre listiga försöken från vissa

affärers och köpmäns sida att från andra affärer eller köpmän genom oriktiga

framställningar draga kunder; och hvad angår svårigheten eller omöjligheten

att på lagstiftningens väg finna bot för den illojala konkurrensen

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

21

i alla de mångskiftande former, hvari den redan framträdt, eller kan antagas

komma att i framtiden visa sig, ligger efter utskottets uppfattning

ej heller häri någon giltig anledning att ställa sig helt afvisande emot

hvarje ingripande af lagstiftningen på ifrågavarande område. Redan tillvaron

af en lagstiftning, som präglar illojal konkurrens såsom förkastlig och

otillåtlig, är efter utskottets mening ägnad att i väsentlig mån förebygga

det onda och särskildt att hindra dess spridning i vidare kretsar. Dessutom

är det ingalunda ådagalagdt och näppeligen ens sannolikt, att eu

lagstiftning i ämnet ovillkorligen kommer att besitta endast en ringa grad

af effektivitet, om ock erkännas måste, att ett kraftigt inskridande emot

den illojala konkurrensens yttringar förutsätter- vissa förändringar i vår

rättsförfattning. I detta afseende har under frågans föregående behandling

framhållits, att den allmännast förekommande formen af illojal konkurrens

— den svindelaktiga reklamen — ej kan såsom sig bör stäfjas, med

mindre ändring vidtages i tryckfrihetsförordningen i riktning att göra vederbörande

annonsör ansvarig för innehållet i de uti tidningarna och pressen

i öfrigt förekommande annonser af ifrågavarande slag. Tillika har betonats,

att vår rätts regler för bevisning af skadeståndsanspråk lägga hinder

i vägen för att tillförsäkra nödigt skydd åt den, som drabbas af den

illojala konkurrensens verkningar, i ty att det i de flesta fall skulle vara

omöjligt att, såsom vår rätt fordrar, bevisa icke blott att skada uppstått

utan jämväl till hvilket, belopp densamma uppgår. Utskottet, som erkänner

befogenheten af de sålunda framställda erinringarna, anser emellertid

desamma ej behöfva föranleda undanskjutande af frågans lösning. Hvad

beträffar den ifrågasatta ändringen i tryckfrihetsförordningen, torde dock i

samband med den nödiga utredningen af frågan i öfrigt böra tagas under

öfvervägande, huruvida och på hvad sätt sådan ändring lämpligen må

åvägabringas; och hvad bevisningsfrågan angår, synes målet kunna vinnas

äfven utan samband med den redan länge på dagordningen stående, men

allt hitintills ännu olösta frågan om fullständigt genomförande i vår lagstiftning

af den fria bevispröfningens grundsats, nämligen därigenom att

ur det vid flera tillfällen framlagda omfattande lagförslaget härom utbrötes

och särskildt för sig infördes bestämmelsen om befogenhet för rätten att,

där ej fullständig utredning angående skadas omfång blifvit förebragt,

bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å upplysta eller

eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

Då utskottet sedermera öfvergår att uttala sig angående lämpligaste

sättet att för vårt lands vidkommande införa lagstiftningsskydd emot

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

illojal konkurrens, vill utskottet såsom sin uppfattning framhålla, att det

franska systemet, enligt hvilket i lagen endast meddelats en allmän bestämmelse

om skyldighet för enhvar, som förorsakar annan skada, att

därför utgifva ersättning, hvaremot åt lagskipningen öfverlämnas att för

hvarje särskild! fall bedöma, huruvida illojal konkurrens föreligger, visserligen

ur teoretisk synpunkt torde vara att föredraga framför den tyska

lagstiftningsprincipen att specialisera de fall, då illojal konkurrens skall anses

vara för handen; men å andra sidan hvilar tillämpningen af det franska

systemet i långt högre mån än den tyska lagstiftningen på förutsättningen

af särskilda, med speciell fackkunskap om affärsförhållanden utrustade

domstolar. Vår nuvarande domstolsorganisation kan därför näppeligen

anses lämplig för det franska systemets införande. Äfven med användande

af det tyska systemet torde det låta sig göra att träffa de mest

framträdande missförhållandena på konkurrensens område, och man erhåller

därjämte, om lagstiftningen riktas endast emot vissa på förhand bestämda

former af illojal konkurrens, ökad trygghet för en likformig lagtillämpning.

Samtliga handelskorporationer, som i ärendet uttalat sig, hafva

också förordat en lagstiftning efter förebild af det tyska systemet, och det

synes alltså äfven från denna synpunkt vara skäl att inskränka lagstiftningen

emot illojal konkurrens till vissa särskilda fall i stället för att

under en allmän bestämmelse inrymma alla former af dylik konkurrens.

Då det sedermera gäller att afgöra, livilka yttringar af den illojala

konkurrensen, som böra göras till föremål för lagstiftningens ingripande, bör

det efter utskottets mening tillses, att i främsta rummet åtgärder vidtagas

emot sådana konkurrensformer, som motionären sammanfattat under rubriken

»skadande af annans näring eller kredit genom missledande påståenden

eller åtgärder». Såsom riktade emot viss person eller viss affär innebära

dylika handlingar efter utskottets mening såväl subjektivt som objektivt

någonting mera straffvärdt än de konkurrensyttringar, som bestå allenast

i ohemult framhäfvande af den egna affärens och de egna varornas förträfflighet.

Äfven dessa sistnämnda konkurrensformer äro visserligen förkastliga,

men för lagstiftningen torde det ej vara skäl att i vidare mån

ingripa emot desamma, än som påkallas af angelägenheten att skydda

allmänheten eller konkurrerande affärer emot ekonomisk förlust. T ett

flertal fall torde nämligen dylika till svindelaktig reklam hänförliga framställningar,

ehuru ur subjektiv synpunkt brottsliga, i objektivt hänseende

icke innebära någon fara för att den köpande allmänheten därigenom bibringas

oriktiga föreställningar. Så t. ex. lära ej för enhvar uppenbara

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

2R

öfverdrifter i framhållandet af eu a tf är,s omfattning och dylikt kunna

medföra någon ekonomisk skada vare sig för allmänheten eller konkurrerande

affärer. Annorlunda blifver naturligtvis fallet i fråga om uppgifter,

hvilkas sanningsenlighet allmänheten är fullständigt ur stånd att bedöma

och som således verkligen kunna missleda och förleda den köpande allmänheten.

Hänsynen till såväl allmänheten som de konkurrerande affärernas

intresse synes därvid kräfva den skyldiges bestraffande och fällande

till skadestånd.

Hvad slutligen vidkommer motionärens förslag att införa lagstiftningsskydd

emot den konkurrens, som kan öfvas vid försäljning af konkursbo,

anser sig utskottet ej kunna tillstyrka en sådan lagstiftningsåtgärd.

Såvidt utskottet kan finna, bör det ej anses såsom illojal konkurrens, att

konkursborgenärer, i den mån de så pröfva lämpligt, fortsätta konkursgäldenärens

affär för att därigenom bereda sig bättre ersättning för sina

fordringar. Däremot är utskottet ense med motionären, att föregifna konkursrealisationer

äro till illojal konkurrens hänförliga och således böra

såsom sådan bestraffas.

Hvad frågan i öfrigt angår, kan utskottet för närvarande ej ingå i

närmare uttalande därom, utan torde lämpligast vara, att Riksdagen åt

Kungl. Maj:t öfverlämnar att i detta afseende åstadkomma erforderlig

utredning.»

Till de skäl, som sålunda anförts för motionärens förslag, få vi i hufvudsak

ansluta oss. I anledning af hvad utskottet nu anfört, behöfver

därför enligt vår mening endast hänvisas till nämnda utlåtande. Vi

finna således, att stäfjandet af illojal konkurrens icke får antagas såsom utskottet

yttrar, kunna utgöra ett ingrepp i en för affärslifvet nödig och

nyttig frihet. Och då utskottet förmenar, att den föreslagna lagstiftningen

icke står i öfverensstämmelse med vårt rättssystem och skulle uppställa

ett fullkomligt nytt slag af brott, så är äfven detta påstående enligt vår

uppfattning oriktigt. Vår strafflag fastslår tvärtom, att skadegörelse

genom bedrägligt eller oredligt förfarande är en straffbar handling. Nu

gäller det endast att upprätthålla denna princip i ett visst fall, där strafflagens

fordran af utredande bevisning om att skada verkligen inträffat

lägger hinder i vägen för principen att komma till sin rätt. Särskilda

straffbestämmelser i enahanda syfte för andra fall finnas ock redan.

På grund häraf få vi hemställa,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N''o 9.

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj:t tacktes låta utreda, hvilka lagbestämmelser kunna

anses erforderliga och lämpliga till ståtande af illojal

konkurrens, samt för Riksdagen framlägga det förslag,

hvartill den verkställda utredningen kan föranleda.»

Herr F. Andersson har begärt att fa antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom utskottet.

i

CENTRALTRYCKERIKT, STOCKHOLM, 1 905.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.