Sammansatta Stats- (och Laghtskottets Utlåtande N:o 12
1905-04-28 · 43 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 42 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SLU 1905:12, Sammansatta Stats- (och Laghtskottets Utlåtande N:o 12
Dokumentets text
Sammansatta Stats- (och Laghtskottets Utlåtande N:o 12.
1
N:o 12.
Änk. till Riksd. kansli den 28 april 1905, kl. 2 é. m.
Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 8, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i
gällande bestämmelser rörande afvittringen inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker.
Uti en den 17 mars 1905 till Riksdagen aflåten proposition, n:o 88,
liar Knngl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att för sin del besluta, att vid
afvittringen inom de områden af Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker, beträffande hvilka Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande
ännu icke meddelat afvittringsutslag, skall iakttagas:
dels att för nybyggen, som hädanefter upplåtas å odisponerade
öfverloppsmarker nedom odlingsgränsen, skogsanslaget bestämmes till
högst 1,200 hektar för helt mantal;
dels ock att af skogsanslaget skall omedelbart tilldelas de särskilda
hemmanen eller nybyggena endast hvad som efter noggrann, af afvittringslandtmätaren
med biträde af skogstjänsteman för hvarje särskild! fall
förrättad undersökning anses erforderligt för nödigt husbehof, med
hänsyn jämväl till förefintliga odlingslägenheter, men att återstoden af
skogsanslagen afsättes till allmänning, att för delägarnes gemensamma
nytta förvaltas i enlighet med grunder, som af Kungl. Maj :t bestämmas.
Bill. till Riksd. Prat. 1905. 4 Sami. 2 Afd. 10 Raft. (N:o 12.)
1
2 Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 12.
Till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden
för den 17 mars 1905 har departementschefen anfört
följande:
»Hos Kungl. Maj:t hafva särskilda framställningar gjorts, afseende
ändringar i åtskilliga hänseenden uti de beträffande afvittringen inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker gällande stadganden.
Innan jag redogör för nämnda framställningar, anhåller jag att i korthet
få erinra om hufvuddragen af de för sagda landsdelar nu gällande
afvittringsföreskrifter.
Sedan, på grundvalen af nådiga stadgan angående afvittringsverlcet
i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län den 10
februari 1824 med däruti sedermera vidtagna ändringar, afvittringsverket
i dessa landsdelar fortgått, dock utan att beröra lappmarkerna,
utfärdades den 13 december 1850 särskild stadga för afvittring och
skattläggning inom Luleå lappmark. Sistnämnda stadga blef dock aldrig
tillämpad, enär Kungl. Maj:t den 28 december 1861 af förekomna anledningar
fann godt anbefalla Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län att i god tid, innan de allmänna afvittringsarbetena ansåges
böra utsträckas till Luleå lappmark, inkomma med förslag till ny stadga
för afvittringen därstädes samt därvid jämväl i samråd med Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län taga under öfvervägande,
huruvida icke för samtliga lappmarker i dessa län gemensamma grunder
för afvittring och skattläggning borde bestämmas.
Under det att ett på grund häraf inkommet förslag var föremål
för förberedande behandling, blef med anledning af framställning från
Riksdagen genom nådigt bref den 13 december 1867 stadgadt, bland
annat, att en gränslinje mellan den egentliga fjällbygden och den till
odling tjänliga delen af Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
skulle provisionel!! bestämmas samt att anläggning af nybyggen ofvanför
denna gränslinje tills vidare och intill dess allmän afvittring skett i de
socknar, genom hvilka gränslinjen komme att sträcka sig, icke finge
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens och Norrbottens
län beviljas.
Från denna tid är äfven ett annat stadgande att märka, nämligen
nådiga förordningen den 29 juni 1866, angående dispositionsrätten
öfver skogen å sådana skattehemman, som uppkomme af nybyggen,
hvilka därefter från kronan upplätes, eller af sådana äldre nybyggen,
för hvilka föreskrifna byggnads- eller odlingsskyldigheter icke blifvit
behörigen fullgjorda. I denna förordning stadgades, bland annat, att
å dylika skattehemman skattemannen ej skulle äga annan rätt öfver
Sammansatta Stats- (och Lag)utsJcottets Utlåtande N:o 12. 3
hemmanets skog, än att han därifrån fing’e dels, utan utsyning’, till
husbehof hämta nödigt virke och bränsle och dels, efter utsyning och
stämpling af vederbörande skogstjänstemän, fritt taga eller försälja
hvad därutöfver kunde, med bevarande för framtiden af skogens bestånd,
årligen afverkas. Ej heller finge för uppodling till åker och äng skog
å hemmanet fällas annorledes än sålunda sagts, med mindre skattemannen
därtill erhållit särskildt tillstånd af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Genom nådigt bref den 29 juni 1866 meddelades jämväl bestämmelser
angående dispositionen af sådana öfverloppsmarker, som icke
lämpligen kunde användas vare sig till krön oparker eller anläggning
af nya hemman.
Vid öfvervägande af inkomna förslag till ny afvittringsstadga för
lappmarken fann Kungl. Maj:t det vara önskligt, att i sammanhang
med afvittringen åtgärder vidtoges för betryggande af skogens framtida
bestånd och för bevarande af lapparnes renbetesrätt, och ansåg Kungl.
Maj:t, att i sådant hänseende den blifvande afvittringsstadgan borde
innehålla allmänna föreskrifter såväl om nämnda betesrätt som angående
utsträckning af bestämmelserna i nyssberörda nådiga förordning den
29 juni 1866 rörande dispositionsrätten öfver skogen å vissa hemman
till att gälla alla frälse- och skattehemman och lägenheter i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker beträffande den vid afvittring
dem tilldelade skogen. Då likväl sådana bestämmelser skulle inskränka
de enskildes dispositionsrätt öfver skogen, ansåg sig Kungl. Maj:t icke
böra utan Riksdagens hörande i dessa ämnen förordna och aflat därför
till 1873 års Riksdag nådig proposition angående bestämmelser i dylikt
syfte. Detta förslag blef med eu mindre ändring af Riksdagen godkändt.
Därefter blef den ännu gällande stadgan om afvittring i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker af Kungl. Maj:t utfärdad den
SO maj 1873. I densamma hafva sedermera ändringar vidtagits i särskilda
delar.
Enligt ifrågavarande stadga skola genom allmän afvittring från
kronans marker nödiga områden tilldelas såväl de i lappmarken förut
varande, icke behörigen afvittrade hemman och nybyggen som ock de
nybyggen, som kunna vid afvittringen i laga ordning tillkomma (endast
nedom odlingsgränsen). Ränta och mantal å hemman och nybyggen
bestämmas, där det ej förut skett. Vid afvittringen skall ock eu (definitiv)
gräns bestämmas emellan de delar af lappmarken, som äro tjänliga för
odling, och den mark, där nybyggesanläggningar icke vidare må tillåtas.
Denna gräns fastställes af Kungl. Maj:t. Afvittringen skall i regel företagas
sockenvis. Efter den allmänna afvittringens fullbordande må nybyggen
1873 års
afvittringsstadga.
4
Sammansatta Stats- (och Lag)ut$kottets Utlåtande N:o 12.
på (^disponerad mark inom de till odling tjänliga delarna af landet åt
hugade sökande upplåtas och genom särskilda afvittringsåtgärder utbrytas.
Hemman och nybyggen skola, såvidt tillgång finnes, erhålla skog ej
blott till husbehof utan ock till afsalu, dock att ägare af frälse- och
skattehemman och lägenheter ej må öfver den vid afvittring tilldelade
skogen äga vidsträcktare dispositionsrätt än enligt § 1 af ofvanberörda
nådiga förordning den 29 juni 1866 är ägare af däri omförmälda hemman
förunnad. Dylikt skogsanslag må, med hänsyn till skogens och
betets bättre eller sämre beskaffenhet samt markens olika växtlighet bestämmas
efter beräkning af 5,000 kyadratref (— 440,7 6) hektar eller därutöfver
till högst 20,000 kvadratref (= 1,763,04 hektar) skogsmark för
helt mantal och i förhållande därefter för större eller mindre hemmantal.
Däri inberäknas ej sådan mark som bör hänföras till impediment.
Impediment bör i ägobeskrifningen särskild!; upptagas, och därmed
förstås sjöar, vattendrag samt sådana berg, sandhedar och stenbunden
mark, hvarå duglig skog hvarken finnes eller kan växa eller bete finnes
eller kan erhållas, samt kala och odugliga eller med dvärgträd bevuxna
mossar och kärr, som hafva sten till grund eller sakna affall och således
är,o till odling otjänliga. Smärre impediment å skogsmarken må dock
utelämnas. Vid ägobesiktningen, hvilken utföres af landtmätare med
biträde af gode män, uppskattas inägorna efter deras afkastning, på
sätt i gällande skattläggningsmetod finnes föreskrifvet, och skall tillses,
att under impediment ej inbegripes duglig mark, som kan komma i
fråga att användas till skogsanslag. Vid afvittring får icke taxering
eller gradering ske å skogsmark för områdestilldelning åt hemman och
nybyggen, dock att afdrag för smärre impediment, som ej särskilt upptagas,
må, såvidt nödigt är, af landtmätare med gode män bestämmas
till högst en fjärdedel af vidden af den ägofigur, hvarå sådant afdrag
ifrågakommer. Dessa afdrag anmärkas i häfdeförteckningen och taxeringslängden.
Vederbörande skogstjänsteman skall såsom kronoombud
vid afvittringen föra talan i fråga om afsättande af mark till kronopark
och om skogsanslag åt hemman och nybyggen. Kung!. Maj:ts
befallningshafvande äger därjämte förordna ombud att föra kronans
talan vid ägobesiktning och skattläggning samt andra frågor, som röra
det allmännas rätt. Vid dessa sistnämnda förrättningar må jämväl vederbörande
skogstjänsteman, där så anses nödigt, tillstädesvara och göra
framställningar i sådana ämnen, som kunna öfva inflytande på bedömandet
af kronoparks omfång och belägenhet. När de för afvittringen
nödiga beredelser föregått, upprättar landtmätaren förslag till skattläggning
och områdestilldelning, som föredrages för delägarne. Sedan
5
Sammansatta Stats- (och Lagutskottets , Utlåtande N:o 12.
förslaget granskats af afvittring.sstyresmannen, meddelar Kung!. Maj:ts
befallningshafvande afvittringsntslag, som lar öfverklagas hos Knngl.
Maj:t. Sedan utslaget vunnit laga kraft eller, i händelse af besvär,
blifvit af Kungl. Maj:t slutligen pröfvadt, verkställes områdésutstakning
och rörläggning. Hvad stadgan innehåller angående allmän afvittring
gäller i tillämpliga delar äfven vid särskild afvittring af nybygge, som
efter den allmänna afvittringens slut anlagts å odisponerad mark nedom
odlingsgräns^.
Af förekommen anledning behagade Kungl. Maj:t genom nådigt
bref den 9 november 1877, under förklarande, att Kungl. Maj:t icke
ansett allmän föreskrift om afsättande af viss del utaf hvarje sockens
skogsanslag till allmänning böra i sakens skick omedelbarligen af Kungl.
Maj:t meddelas, förordna att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle
äga att, i enahanda ordning som beträffande öfriga nödiga förberedelser
för afvittring, meddela föreskrift, huruvida eu fjärdedel eller, där
vederbörande delägares beslut därtill gåfve anledning, större del af en
sockens skogsanslag borde afsättas till en eller flera allmänningar, att
förvaltas efter de grunder, som Kungl. Maj :t på framställning af Kungl.
Maj:ts vederbörande befallningshafvande komme att bestämma,
Sedan Kungl. Maj:t genom särskilda beslut fastställt definitiv
odlingsgräns för såväl Västerbottens som Norrbottens län, medgaf
Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 18 november 1892, att de hemman
och lägenheter ofvan odlingsgränsen i nämnda bägge län, hvilka beviljats
till anläggning före utfärdandet af ofvanberörda nådiga bref den
13 december 1867 angående bestämmande af en provisionel! kulturgräns,
skulle, beträffande Norrbottens län i den man sådant icke redan
skett, undergå afvittring. Därjämte bestämde Kungl. Maj:t beträffande
denna afvittring ofvan kulturgränsen i Västerbottens län, att ekonomiska
kartverkets kartor i skalan 1 : 50,000 skulle tjäna till ledning vid
afvittringen, och mätning genom afvittringslandtmätare endast verkställas
i vissa fall, bland annat af sådana impediment, som hvart för
sig hade ett ytinnehåll af omkring 30 hektar. Dessa impediment skulle
till sina yttre gränser mätas i skalan 1 : 20,000.
Med tillämpning af de sålunda gifna bestämmelserna håfva afvittringarna
i Västerbottens och Norrbottens län fortgått, så att, sedan
afvittringen i kustlandet för länge sedan afslutats, allmän afvittring
numera öfvergått ej blott hela den del af lappmarken, som är belägen
nedom odlingsgränsen, utan jämväl hela den del af Norrbottens läns
lappmark, som är belägen ofvan sagda gräns. Beträffande sistnämnda
län är emellertid att märka, att, sedan Kungl. Maj ds befallnings
-
Riksdagens
skrifvelse 1
juni 1901.
6 Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 12.
hafvande meddelat utslag angående Juckasjärvi sockens afvittring samt
Kungl. Maj:t med anledning af däröfver anförda underdåniga besvär
återförvisat ärendet i vissa hänseenden beträffande Vittangi by, denna
bys afvittring ännu ej är slutligt bestämd. Särskild afrättning å odisponerad
kronomark nedom kulturgränsen i Norrbottens län är däremot
icke afslutad.
Inom Västerbottens läns lappmarksområde ofvan odlingsgränsen
pågå afvittringarna ännu i Sorsele, Stensele, Tärna, Vilhelmina och
Dorotea socknar. Nedom kulturgränsen återstår i detta län odisponerad
kronomark endast i Sorsele socken.
Då jag nu öfvergå!- att redogöra för de särskilda framställningar,
som hos Kungl. Maj:t gjorts angående ändring i gällande föreskrifter
beträffande afvittringen i lappmarkerna, är först att märka, hurusom
Riksdagen uti skrifvelse den 1 juni 1901 anhöll:
l:o) att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruledes genom lagstiftnings-
eller andra särskilda åtgärder den själfägande jordbrukande
befolkningens ställning i Norrland och Dalarne måtte kunna vidmakthållas
och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas,
samt, så snart ske kunde, för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill förhållandena kunde anses föranleda, och
2:o) att Kungl. Maj:t täcktes ej mindre tillse, på hvad sätt och i
hvad omfång vid afvittringarna ofvan odlingsgränsen inom Dorotea
och Vilhelmina socknar det socknarna tillkommande skogsanslag måtte
kunna afsättas till bildande af en eller flere allmänningar, samt för
Riksdagen framlägga förslag till dylika bestämmelser, än äfven föreskrifva
vidtagande af sådana åtgärder, att arbetet med dessa afvittringar
ej måtte fullföljas längre, än att hinder därigenom ej skulle
möta för sådana allmänningars bildande.
Det i moment l:o) af denna hemställan innefattade ärende har
varit föremål för utredning af den kommitté, som Kungl. Maj:t den
7 juni 1901 behagade tillsätta med uppdrag att verkställa utredning
uti nämnda hänseende och därefter, i den mån utredningen därtill gåfve
anledning, till Kung]. Maj:t inkomma med underdåniga förslag — den
så kallade norrlandskommittén.
Det i moment 2:o) af Riksdagens ofvanberörda hemställan innefattade
ärende anhåller jag att nu få underställa Kungl. Maj:ts pröfning.
Sedan uti Riksdagens ifrågavarande skrifvelse framhållits vikten
af att den själfägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland
och Dalarne blefve vidmakthållen och stärkt samt åtskilliga medel till
7
Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 12.
detta måls ernående antydts, anfördes beträffande det i moment 2:o) af
Riksdagens hemställan omförmälda ämne följande.
I en inom Riksdagen Täckt motion hade framställts förslag om
åtgärder i syfte, att afvittringarna i de trakter af Norrland, där desamma
ännu icke afslutats, måtte komma att fullföljas efter i viss mån
andra grunder än de hittills tillämpade, i det att nämligen bestämmelser
skulle meddelas därom, att större delen af den skog, som till socknarna
ansloges, måtte komma att afsättas till en eller flere allmänningar i
enlighet med de närmare bestämmelser, Kungl. Magt kunde meddela.
Riksdagen, som redan förut uttalat sin åsikt om önskvärdheten däraf,
att skogsallmänningar komme till stånd, delade i allo motionärens
uppfattning, att det varit synnerligen lyckligt, om detta önskningsmål
mer tagits i betraktande vid afvittringarnas genomförande. Förslag
om bestämmelser i sådan riktning hade ock förut varit å bane,
men frågan hade då ansetts böra lösas på frivillighetens väg. Enskilda
bemödanden hade ep heller saknats, men de hade visat sig icke på
långt '' när göra till fyllest, och det syntes därför vara af behofvet påkalladt,
att statsmakterna nu inskrede med en bestämd föreskrift i
ämnet. För att ett sådant stadgande, hvilket syntes lämpligast böra
tillkomma i formen af Konungs och Riksdags gemensamma beslut,
skulle blifva af någon betydelse, fordrades emellertid, att de ännu pågående
afvittringarna icke fullföljdes längre, än att stadgandet skulle
kunna blifva på dem tillämpligt. Det vore i allt fall endast i en ytterst
ringa del af de väldiga vidder, afvittriugarna omfattat, som tillgodoseendet
af ifrågavarande, för jordbruket liksom för skogshushållningen
betydelsefulla önskningsmål numera kunde framtvingas. Motionären hade
i sin framställning upptagit allenast trakterna ofvan odlingsgränsen i
Dorotea och Vilhelmina socknar af Västerbottens läns lappmarker. Enligt
hvad för Riksdagen blifvit uppgifvet, hade emellertid afvittringarna
ej heller inom Stensele, Tärna och Sorsele socknar af samma lappmarker
fortskridit längre, än att där fortfarande funnes möjlighet till
allmänningars bildande, och Riksdagen toge med hänsyn härtill för gifvet,
att de åtgärder i förevarande syfte, som möjligen komme att vidtagas,
skulle, därest så ske kunde, utsträckas till äfven sistnämnda socknar.
Vid föredragning den 7 juni 1901 af denna Riksdagens skrifvelse
behagade Kungl. Maj:t med anledning af Riksdagens hemställan i
moment 2:o) anbefalla Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens
län ej mindre att inkomma med underdånigt förslag, på hvad
sätt och i hvad omfång vid afvittringarna inom länet det enskilde
tillkommande skogsanslag måtte kunna afsättas till bildande af en
Norrlandsf
kommitténs j
framställning
den 16 november
1901.
8 Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 12.
eller flera allmänningar, än äfven att tillse, att arbetet med afvittringarna
icke fullföljdes längre, än att hinder därigenom ej mötte för
bildande, i största möjliga utsträckning, af sådana allmänningar.
Med anledning häraf afgaf Kungl. Maj:ts bemälde befallningshafvande
underdånigt utlåtande den 27 december 1901, däruti Kungl.
Maj:ts befallningshafvande emellertid inskränkte sig till att åberopa
innehållet af ett utaf Kungl. Maj:ts befallningshafvande samma dag till
landtmäteristyrelsen afgifvet yttrande, för hvilket jag längre fram torde
få redogöra.
Uti en den 16 november 1901 dagtecknad underdånig skrifvelse
gjorde förberörda, af Kungl. Maj:t den 7 juni 1901 tillsatta kommitté
framställning angående förändrade grunder för afvittringen i
lappmarkerna. Kommitténs skrifvelse var af följande lydelse:
»Vid företagande af den utredning, som genom Eders Kungl. Maj:ts
nådiga bref af den 7 sistlidne juni anbefallts i fråga om åtgärder för
vidmakthållande och stärkande af den själfägande, jordbrukande befolkningens
ställning i Norrland och Dalarne samt befrämjande af jordbrukets
utveckling i nämnda landsdelar, hafva undertecknade, ledamöter
i den af Eders Kungl. Maj:t för sådant ändamål tillsatta kommitté,
ansett nödigt att till en början undersöka, om enligt gällande afvittringsförfattningar,
i den mån dessa ännu kunna komma ätt tillämpas,
områdestilldelningen till enskilda hemman och nybyggen sker på sådant
sätt, som för jordbruksnäringens stödjande kan anses mest önskligt;
och hafva kommitterade härvid funnit sig böra redan nu, och utan att
afvakta det slutliga resultatet af kommitténs arbeten, till Eders Kungl.
Maj:t afgifva en underdånig framställning rörande några frågor, hvilkas
skyndsamma afgörande synts kommittén vara af omständigheterna
synnerligen påkalladt.
Enligt Kungl. Maj:ts nådiga stadga om afvittring i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873 skall det skogsanslag,
som vid afvittring tilldelas hemman eller nybygge, bestämmas efter
beräkning af 5,000 eller därutöfver till högst 20,000 kvadratref skogsmark
(441—1,763 hektar) för helt mantal och i förhållande därefter
för större eller mindre hemmantal. Enligt kommittén lämnade upplysningar
har vid tillämpningen af denna bestämmelse så förfarits, att
skogsanslaget i medeltal kommit att utgöra 1,500—1,600 hektar för
helt mantal, oberäknad! impediment, eller vida mer än det författningsenliga
medeltalet, 1,102 hektar, och tämligen nära det lagliga
skogsanslagets maximum.
Medräknas emellertid impediment, utgöra skogsanslagen i medeltal
9
Sammansatta Stats- och (Lag)utskottets Utlåtande N:o 12.
för mantal omkring- 4,000 hektar; och då erfarenheten visat, att såsom
impediment i afsevärd omfattning- ansetts äfven användbar skogsmark,
torde af nämnda skogsanslag omkring 2,400 hektar böra anses såsom
duglig mark. Ej sällan har dessutom vid afvittringen förekommit, att
hemmansdelar och nybyggen blifvit åsätta högre skattetal och i följd
däraf erhållit större skogsanslag än det, hvartill beskaffenheten af
hemmanets inägor bort gifva anledning ; och vill kommittén i sammanhang
härmed hafva anmärkt, att förekomsten af dessa oegentligheter
gifver vid handen, det bestämmelserna i 10 § af ofvannämnda stadga
icke visat sig vara tillfyllestgörande för behörigt tillvaratagande af
kronans rätt vid afvittringsförrättningar.
De stora skogstillgångar, som sålunda tilldelats lappmarkernas
hemman och nybyggen, hafva ock, trots det utsyningstvång, hvarmed
deras tillgodonjutande varit förenadt, gjort dessa hemman och nybyggen
synnerligen begärliga för trävarurörelsen, och öfverflyttning af jord
från den jordbrukande befolkningen till idkare af nämnda rörelse tiar
i oroväckande grad ägt rum och synes alltjämt vara att befara.
Den första åtgärd, omsorgen om jordbruksnäringens vidmakthållande
inom dessa trakter påkallar, torde därför vara den, att grunderna
för skogstilldelningen vid afvittring sålunda ändras, att de hemman
och nybyggen, som hädanefter genom afvittring färdigbildas, med
bibehållande af deras ändamålsenlighet såsom jordbruksfastigheter ej
vidare göras begärliga för trävarurörelsen.
I detta afseende är det på två särskida områden en förändrad
lagstiftning kan erhålla betydelse, nämligen dels å ännu oafvittrade
trakter och dels å öfverloppsmarker inom afvittrade delar af lappmarkerna,
där nybyggen med rätt till skogsanslag fortfarande få anläggas.
Till oafvittrade områden äro numera allenast att hänföra de.ofvan
odlingsgränsen belägna delarna af socknarna Vilhelmina, Dorotea, Sorsele
och Stensele med Tärna kapellförsamling. Enligt kommittén meddelade
upplysningar utgör antalet hemmansdelar och nybyggen inom ifrågavarande
delar af nämnda socknar sammanlagdt 177, af Indika dock
en del ägas eller innehafvas af sågverksägare och hvilka härstädes
torde genom lämpliga lagstiftningsåtgärder kunna dels bibehållas, dels
vinnas åt jordbruksnäringen.
De odisponerade öfverloppsmarkerna nedom odlingsgränsen inom
Norrbottens och Västerbottens län, belägna hufvudsakligen i socknarna
Gellivare, Jockmock, Ai-jepluog och Sorsele, utgöra, enligt hvad för
kommittén uppgifvits, i det närmaste 600,000 hektar. Det är alltså
Bill. till Biksd. Prof. 1905. 4 Samt. 2 Afd. 10 Höft. 2
10 Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N;o 12.
ett synnerligen afsevärdt område, som här genom kolonisering efter
ett lämpligt system skulle i mån af befintliga lägenheter småningom
kunna komma jordbruksnäringen och bondeståndet till godo, men som,
upplåtet till nybyggen enligt gällande författningar och afvittringsföreskrifter,
säkerligen inom kort komme att indragas under sågverkens
stora skogsbesittningar.
Eders Kungl. Maj:t har genom nådigt bref den 7 nästlidne juni
anbefallt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län
ej mindre att inkomma med underdånigt förslag, på hvad sätt och i
hvilken omfattning vid afvittringärna inom länet det enskilda tillkommande
skogsanslag kunde afsättas till bildande af en eller flera allmänningar,
än äfven att tillse, att arbetet med afvittringarna icke fullföljdes
längre, än att hinder därigenom ej mötte för bildande i största
möjliga utsräckning af sådana allmänningar.
I anslutning till den uppfattning, som synes ligga till grund för
detta nådiga bref, vill äfven kommittén i allmänningars bildande af
eu del af skogsanslaget se ett verksamt medel till hämmande af den
angifna skadliga utvecklingen i afseende å jordfördelningen mellan jordbruksnäringen
och sågverksrörelsen, och kommittén har i detta afseende
funnit önskligast, att steget tages fullt ut och att hela skogsanslaget,
i hvad det efter sakkunnig utredning anses öfverstiga nödigt
husbehof, afsättes till allmänning. Härvid böra bestämmelser stadgas,
afseende att från delaktighet i dylik allmännings afkastning utesluta
fastighetsägare, hvilka icke kunna anses såsom egentliga jordbrukare.
Vidare har kommittén ansett det böra öfvervägas, huruvida icke
skogsanslaget enligt gällande afvittringsstadga bestämts till högre belopp,
än som kan anses nödigt. I fråga härom har kommittén väl
kommit till den öfvertygelsen, att ofvan odlingsgränsen belägna hemman
och nybyggen kunna vara i behof af det understöd, som i fråga
om skogsanslag medgifves dem af gällande bestämmelser, men hvad
beträffar de framtida nybyggen, som komma att anläggas å öfverloppsmarkerna
nedanför odlingsgränsen, synes skogsanslaget utan olägenhet
kunna och böra betydligt inskränkas, helst därigenom tillfälle till anläggande
af ett större antal nybyggen torde kunna beredas.
I fråga om dylika nybygges anläggningar har på senare tider visat
sig, att rättighet därtill sökes jämväl af personer, hvilka uppenbarligen
icke kunna hafva för afsikt att såsom jordbrukare nedsätta sig å det
tillämnade nybygget, utan måste antagas hufvudsakligen åsyfta förvärfvandet
af skogsanslaget för trävarurörelse. Äfven denna omständighet
synes förtjäna lagstiftningens uppmärksamhet.
11
Sammansatta Stats- (och Lag)utshottets Utlåtande N;o 12.
På grund af hvad sålunda anförts får kommittén i underdånighet
hemställa,
att för afvittring och nybyggesanläggningar inom lappmarkerna
måtte i vederbörlig ordning bestämmas följande förändrade grunder,
nämligen
att, med bibehållande af nuvarande latitud för skogsanslag till
hemman och nybyggen ofvan odlingsgränsen, skogsanslaget för nybyggen,
som hädanefter upplåtas å öfverloppsmarkerna nedanför nämnda gräns,
bestämmes till högst 1,200 hektar för helt mantal;
att af detta skogsanslag omedelbart tilldelas de särskilda hemmanen
eller nybyggena endast hvad som efter noggrann, af afvittringslandtmätaren
med biträde af skogstjänsteman för hvarje särskild! fall
förrätta^! undersökning anses erforderligt för nödigt husbehof och att
å sålunda afsätta områden utverkning af skog får ske endast till husbehof;
att
återstoden af skogsanslagen afsättes till allmänning att för
delägarnes gemensamma nytta förvaltas i enlighet med grunder, som
lämna trygghet, att allmänningen kommer att lända till varaktigt stöd
för den jordbrukande befolkningen; därvid från delaktighet i allmänningens
afkastning böra uteslutas jordägare, hvilka uppenbarligen icke
för egen utkomst bruka jorden eller äro på stället boende;
att ansökan om nya nybyggesanläggningar och dessas skatteomföring
icke må beviljas annan än den, som kan antagas vilja och
kunna själf bruka fastigheten för att därigenom bereda sig sitt nödvändiga
lifsuppehälle;
samt att afvittring såväl inom oafvittrade trakter som äfven i
orter, där påbörjad afvittring ej afslutats eller nybyggesupplåtelser på
odisponerad mark förekomma, tills vidare, och intill dess förenämnda
förändrade grunder blifvit pröfvade, måtte inställas.
Transsumt af det hos kommittén förda protokoll, utvisande hos
kommittén i frågan yttrade särskilda meningar, bifogas.»
Denna kommitténs framställning var undertecknad af kommitténs
ordförande, herr grefve L. Douglas, samt ledamöterna i kommittén J.
Berlin, J. Bromée, H. Claéson, M. von Feilitzen, F. Kempe, E. Kinberg,
G. Kronlund, C. Lindhagen, A. Lindman och A. Wiklund. Enligt omiörmälda
transsumt af kommitténs protokoll hade emellertid reservationer
afgifvits dels af kommitténs ledamöter Claéson och Lindman,
hvilka förenat sig om följande yttrande:
)>I kommitténs underdåniga hemställan om förändrade grunder
för afvittring och nybyggesanläggningar inom lappmarkerna föreslås
12 Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 12.
beträffande den del af skogsanslaget, som skall till allmänning afsätta^,,
att från delaktighet i allmänningens afkastning böra uteslutas jordägare,
hvilka uppenbarligen icke för sin utkomst bruka jorden eller
äro på stället boende.
Kommitténs förslag i denna del kunna vi ej biträda.
Enligt Kungl. Maj:ts nådiga stadga den SO maj 1873 om afvittring
i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker skola (§ 8}
hemman och nybyggen, såvidt tillgång finnes, erhålla skog ej blott till
husbehof, utan ock till afsalu, samt skall (§ 18) skogsanslaget bestämmas
med hänsyn till skogens och betets bättre och sämre beskaffenhet
samt markens olika växtlighet.
Då denna ännu gällande stadga, hvilken ej synes lägga hinder i
vägen för att den till saluskog afsedda del af skogsanslaget*tilldelas
jordägarne gemensamt i form af allmänning, icke gör någon åtskillnad
mellan olika slag af ägare, utan tillförsäkrar alla ägarne till hemman
och nybyggen laglig rätt att, dar tillgång finnes, erhålla skogstilldelning
efter de i stadgan bestämda grunder, anse vi beträffande redan
beviljade nybyggen och däraf bildade hemman, att vid skogstilldelning
åt dessa bör hädanefter som hittills tagas hänsyn endast till
fastighetens storlek och dess behof af skogsmark såsom varaktigt stöd
vid jordbrukets bedrifvande och icke i någon mån vid den tillfälliga
omständigheten, huruvida jordägaren själf brukar jorden och är på
stället boende eller ej, samt att, då denna grundsats bör tillämpas ej
blott vid utskiftandet af liusbehofsskogen, utan äfven vid tilldelandet
åt fastigheterna gemensamt af den till dessas stöd afsedda allmänning,
däraf ock måste följa, att den ene eller andre jordägaren ej må kunna
uteslutas från andel i afkastningen af den honom gemensamt med de
öfriga jordägarne tillhöriga skogsmarken.
Én afvikelse härifrån skall svårligen kunna betraktas annorledes
än såsom ett kringgående af en i afvittringsstadgan befintlig bestämmelse,
till hvilken nuvarande ägaren af nybyggen och hemman ansett
sig kunna sätta lit, och står i strid med allmänt gällande rättsregler
rörande delägares inbördes rätt till samfälld egendom. Den föreslagna
bestämmelsen låter enligt vår tanke sig ej ens försvaras därmed, att
den är af förhållandena högeligen påkallad. Vi äro nämligen väl ense
med kommitténs flertal om det Önskliga däri, att ifrågavararande nybyggen
och hemman ägas af personer, för hvilka jordbruket är hufvudsak,
men vi äro ock öfvertygade, att detta önskningsmål i högst väsentlig
grad skall vinnas redan därigenom, att, på sätt kommittén föreslagit,
åt fastigheterna icke lämnas någon skogsmark, som af deras ägare får
Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 12. 13
för afverkning till afsalu disponeras, vid hvilket förhållande fastigheterna
icke blifva användbara till skogsbruk, utan säkerligen skola af sådana
jordägare, hvilka hafva sågverk eller annan trävarurörelse till sin
egentliga handtering, med nöje till jordbrukare för billigt pris afyttras;»
dels och af kommitténs ledamot F. Kempe, hvilken anfört:
b Järnte det att jag till alla delar instämmer i det af herrar
H. Claéson och A. Lindman särskildt afgifna yttrande, får jag såsom
ett i min mening viktigt skäl för bifall till kommitténs hemställan
ytterligare anföra följande.
Med afseende å den af kommittén föreslagna åtgärden att inom
den ännu oafvittrade delen af lappmarkerna tilldela där förefintliga
hemman och nybyggen skog endast till husbehof, men icke till afsalu,
samt att af hela den återstående delen af skogsanslaget bilda sockenallmänningar,
så synes mig det viktigaste skälet för en dylik åtgärd
ligga däri, att de skogar, om hvilka nu är fråga, såsom belägna ofvan
odlingsgränsen, i allmänhet äro skyddsskogar och såsom sådana näppeligen
böra utgöra föremål för enskildes skogshushållning. Det misstag,
som vid afvittringen inom Jämtlands län begicks i detta hänseende
och som visat sig så ödesdigert för fjäll- och skyddsskogarna inom
detta län, torde ej till någon del böra upprepas.
Därjämte hade kommitténs ledamöter Lindhagen, Bromée, Kinberg
och Wiklund förenat sig om det yttrande, att enligt deras uppfattning
kommittén bort till Kungl. Maj:ts kännedom tydligare och fullständigare
framföra skälen till de särskilda framställningar, hvilka innefattades
i kommitténs underdåniga hemställan, i hvilket syfte kommitténs
underdåniga skrifvelse hade, enligt nämnda ledamöters åsikt,
kunnat erhålla viss af dessa ledamöter föreslagen och i kommitténs
protokoll intagen lydelse.
Genom nådig remiss den 25 november 1901 anbefalldes landtmäteristyrelsen
att, efter vederbörandes hörande, afgifva underdånigt
utlåtande angående norrlandskommitténs ifrågavarande framställning.
Med anledning häraf hördes i ärendet Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Västerbottens och i Norrbottens län, hvilka myndigheter bifogade
infordrade yttranden af vederbörande afvittringsstyresmän. Uti de
sålunda afgifna yttrandena har anförts hufvudsakligen följande.
Åfvittringsstyresmannen i Västerbottens län har i yttrande den 14
december 1901 meddelat, att, sedan genom Kungl. Maj:ts nådiga skrifvelse
till landtmäteristyrelsen angående afvittring af hemman och lägenheter
ofvanför odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
Yttranden
Öfver
norrlands
kommitténs
framställning.
14 Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 12.
den 18 november 1892 bestämts, att dylik afvittring skulle företagas,
de nu pågående afvittringsförrättningarna båbörjats den 5 juni 1894
i Sorsele socken, den 6 juli 1896 i Stensele socken, den 13 juli samma
år inom Tärna kapellförsamling, den 1 juli 1901 i Dorotea socken
och den 8 juli samma år i Vilhelmina socken. Inom Sorsele socken
hade alla förberedande frågor behandlats. Provisionel! plan för områdestilldelningen
vore förevisad, af delägarne gillad och sedermera
fullständigt uträknad. Abodelningen vore provisionelit förevisad och
delvis fast uträknad, hvadan sålunda endast återstode nytt sammanträde
för den senares definitiva bestämmande äfvensom bestämmande
af kronoparkernas läge med anledning af vederbörande jägeriombuds
därom gjordt framställning samt utstakning af områdena. Afvittringen
inom denna socken omfattade en areal af 19,9 kvadratmil, hvaraf vore
utlagda till kronoparker 5,8 kvadratmil, till allmänning, motsvarande
en tredjedel af skogsanslaget, 1,7 kvadratmil, till vederbörande jordägare
att under enskild disposition besittas med den inskränkning,
som gällande lag om utsyning inom lappmarkerna föreskrefve, 8,1
kvadratmil, hvarefter till kronoöfverloppsmarker återstode 4,3 kvadratmil
för eventuella nybyggesanläggningar, skyddandet af lapparnes
renbetesrätt och flyttningsvägar samt den användning i öfrigt, som
kunde af Kungl. Magt komma att bestämmas. Inom Stensele och Tärna
socknar, mellan hvilka ej funnes någon rågång uppgången, hade afvittringsförrättningen
så framskridit, att mätningen inom Stensele vore
fullständigt afslutad och inom Tärna socken så långt framskriden, att
densamma ansåges kunna under sommaren 1902, med bibehållande af
den dåvarande arbetspersonalen, afslutas. Den afmätta arealen inom
dessa socknar utgjorde ungefär 24 kvadratmil, och syntes återstoden
komma att utgöra omkring 5 kvadratmil. Inom Vilhelmina och Dorotea
socknar vore endast första sammanträdena hållna, och ansåges den
areal, som därstädes kunde komma att uti afvittringen ingå, enligt
inom afvittringsområdet förut tillämpad plan, omfatta minst 25 kvadratmil,
synnerligast om lapparnes vid sammanträde i Fatmomakke till
afvittringsstyresmannen inlämnade anhållan om erhållande af insyningsrätt
till inom den egentliga fjällbygden belägna odisponerade ängstrakter
för blifvande nybyggen under ifrågasatt öfvergång från nomadlifvet
kunde komma att, efter därom hos Kungl. Maj:t gjord framställning,
vinna nådigt afseende.
Hemmansdelarnas antal inom de olika socknarna utgjorde: i Sorsele
104, hvaraf 102 ägdes af enskilde och 2 af bolag, i Stensele 57 och
i Tärna 124, alla ägda af enskilde, i Vilhelmina 120, hvaraf 115 ägdes
15
Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 12.
af enskilde och 5 af bolag, samt i Dorotea 28, hvaraf 2 ägdes af
enskilde och 26 af bolag.
Hvad anginge den del af skogsanslaget, som skulle till allmänningar
afsättas, utgjorde denna, enligt delägarnes därom träffade och
af Kungl. Maj:t den 1 mars 1901 godkända föreningar, för Sorsele
socken en tredjedel samt för Stenseie och Tärna socknar hälften af
sagda anslag. Afvittringsstyresmannen ville härvid anmärka, att vederbörande
jordägare ej tänkt sig någon utdelning af inkomsten från dessa
allmänningar i annan form än såsom bidrag för betäckande af kommunala
utgifter, såsom för skolhusbyggnader, förbättrade kommunikationer
m. in. dylikt och möjligen såsom tillfällig hjälp vid inträffande svårare
missväxtår, genom hvilka bidrag dessa bygder kunde göras jämnställda
med öfriga delar af länets lappmarker, och ansåge han, att under
sådana förhållanden den del af skogsanslaget, som komme att ligga
under hemmanens enskilda disposition, vore välbehöflig till det ytterligare
stöd för jordbruket, som enligt afvittringsstadgan därmed afsåges.
Faran för dessa hemmans öfverlåtelse till bolag borde kunna
förebyggas genom det tillägg till nu gällande bestämmelser angående
dispositionsrätten till skogen å sådana skattehemman, som af nybyggen
uppstått, att den skogstillgång utöfver husbehofvet, som möjligen
kunde komma att utsynas, skulle försäljas å offentlig auktion,,
i likhet med hvad om skogs försälj ning från kronodomäner vore stadgadt.
Angående afvittringsarbetenas ifrågasatta inställande har afvittringsstyresmannen
framhållit, att, hvad anginge Sorsele socken,
afvittringen på grundval af gällande lagstiftning och vid sammanträden
fattade beslut så långt fortskridit, att rubbning däraf enligt
hans förmenande svårligen kunde äga rum, men att arbetena inom
öfriga delar af afvittringsområdet inom Västerbottens län utan hinder
för det syftemål, kommittén afsett, nämligen hämmandet af bolagens
hemmansförvärf, kunde och borde fortgå, intill- dess mätningar och
taxeringar med dithörande kartor och handlingar hunnit upprättas,
hvartill enligt hans åsikt skulle med dåvarande arbetspersonal åtgå en
tid af minst sex år.
Kungl. Maj :ts befallningshafvande i Västerbottens län bär uti sitt
till landtmäteristyrelsen ställda yttrande af den 27 december 1901
anfört följande.
Bestämmelsen i 8 § af Kungl. Maj:ts nådiga stadga om afvittring
i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj
1873, att »hemman och nybyggen skola, såvida tillgång finnes, erhålla
16 Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 12.
skog ej blott till husbehof, utan ock till afsalu», hade uppenbarligen
tillkommit i syfte, att jordbruket i dessa karga trakter skulle äga stöd
i afkomsten af det skogsanslag, som vid afvittringen utginge. Då det
emellertid visat sig, att åtskilliga hemman inköpts och nybyggen anlagts
af sågverksbolag och enskilde, som med köpet eller nybyggesanläggningen
afsett att vid afvittringen få stort skogsanslag sig tilldeladt
och med åsidosättande af jordbrukets utveckling använda skogen förandra
ändamål, syntes kommitterades förslag därom, att, med bibehållande
af den nuvarande latituden för skogsanslag till hemman och nybyggen
ofvan odlingsgränsen, af detta skogsanslag skulle omedelbart tilldelas
de särskilda hemmanen eller nybyggena endast hvad som efter noggrann,
af afvittringslandtmätaren med biträde af skogstjänsteman verkställd
undersökning ansåges erforderligt för nödigt husbehof, att å
sådana afsätta områden utverkning af skog Unge ske endast till husbehof
samt att återstoden af skogsanslagen skulle afsättas till allmänningar
att för delägarnes gemensamma nytta förvaltas, vara synnerligen
välbetänkt och, hvad afvittringen inom Dorotea och Vilhelmina socknar
beträffade, möjligt att, efter därom fastslagna bestämmelser, genomföra.
Hvad åter vidkomme Sorsele, Stensele och Tärna socknar, ansåge
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, vid det förhållande, att föreningar,
som blifvit af Kungl. Maj:t godkända, emellan delägarne träffats af
innehåll, att inom Sorsele V3 samt inom Stensele och Tärna Va af
skogsanslaget skulle till allmänningar afsättas, någon ytterligare afsättning
till allmänning icke kunna eller böra ifrågakomma, utan att
delägarne, livilkas rätt vore af frågans utgång beroende, blefve i ärendet
hörda och därigenom satta i tillfälle att anföra och styrka de skäl,
som till äfventyra kunde förefinnas, för att större afsättning till allmänning,
än redan funnes bestämdt, ej borde inom sistnämda tre socknar
äga rum.
Beträffande det af kommitterade i deras underdåniga hemställan
framställda förslag att i fråga om den del af skogsanslaget, som skulle
till allmänning afsättas, från delaktighet i allmänningens afkastning
borde uteslutas jordägare, hvilka uppenbarligen icke för sin utkomst
brukade jorden eller vore på stället boende, ansåge sig Kungl. Maj:ts
befallningshafvande på de skäl, som blifvit uti ofvanberörda reservation
af kommitténs ledamöter Claeson, Lindman och Kempe anförda, och
då dylika villkor syntes sakna den rättsliga grund, som för fastighets
förvärf borde vara lika för alla, icke kunna till kommitterades härutinnan
gjorda hemställan tillstyrka nådigt bifall.
17
Sammansatta Stats- (och Lagutskottet^ Utlåtande N:o 12.
Hvad härefter beträffade kommitterades förslag, att afvittring
såväl inom oafvittrade trakter som äfven i orter, där påbörjad afvittring
ej afslutats, tills vidare, och intill dess förenämnda förändrade grunder
blifvit pröfvade, måtte inställas, delade Kungl. Maj:ts befallningshafvande
afvittringsstyresmannens uppfattning i fråga om afvittringen
i Sorsele, Stensele och Tärna socknar, men funne för sin del intet hinder
mota, att med vidare åtgärder för afvittringens fortgång inom Dorotea
och Vilhelmina socknar skulle tills vidare anstå.
Hvad åter särskild! vidkomme kommitterades hemställan, att
jämväl ny byggesupplåtelser på odisponerad mark måtte under nyssnämnda
tidrymd inställas, ansåge sig Kungl. Majds befallningshafvande
böra framhålla, att, sedan i nådiga brefvet den 18 december
1867 stadgats, att en gränslinje emellan den egentliga fjällbygden och
don till odling tjänliga delen af Västerbottens läns lappmarker skulle
provisionelit bestämmas samt att anläggning af nybyggen ofvanför
denna gränslinje icke finge ske, innan afvittring ägt rum inom de
socknar, genom hvilka nyssberörda gränslinje komme att sträckas,
samt sistberörda föreskrift genom nådiga kungörelsen den 19 april
1872 utsträckts att gälla äfven för den del af Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker, som vore belägen nedanför omförmälda
gränslinje, något medgifvande till nj^byggesanläggningar icke, efter
det sistberörda nådiga kungörelse tillkommit, lämnats. Ehuru i 6 §
af Kungl Maj:ts nådiga stadga om afvittringen i Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873 funnes föreskrifvet,
att, efter den allmänna afvittringens fullbordande, nybyggen finge på
odisponerad mark inom de till odling tjänliga delarna af landet åt
hugade sökande upplåtas och genom särskilda afvittringsåtgärder utbrytas,
hade några upplåtelser till nybyggesanläggningar, såvidt Kungl.
Maj:ts befallningshafvande hade sig bekant, icke inom dessa trakter
förekommit.
Afvittringsstyresmannen i Norrbottens län har i utlåtande den 12
december 1901 beträffande afvittringen inom länet meddelat, att densamma
vore i hufvudsaklig del fullbordad, hvadan några ändrade bestämmelser
angående densamma icke numera syntes kunna förekomma,
samt, vidkommande nybyggesanläggningarna å kronoöfverloppsmark
inom Norrbottens län nedanför odlingsgränsen, anfört, att förslag till
disposition af öfverloppsmarken i Gellivare och Jockmocks socknar redan
vore upprättade och fullbordade samt för vederbörande vid sammanträden
föredragna; att några stora skattetal ej förekomme därstädes, i
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 4 Samt. 2 Afd. 10 Höft. 3
18
Sammansatta Stats- (och Lag)utsJcottets Utlåtande N:o 12.
det att skatterna vore V32, Ve-t, Vi« mantal samt undantagsvis för något
nybygge med mycket goda lägenheter Vs mantal; att skogsanslagen
till dessa nybyggen vore beräknade på grundvalen af från 1,057 hektar
till 1,200 hektar för helt mantal, dock att tre nybyggen i Jockmocks
socken erhållit skogsanslag efter 1,218 hektar och ett efter 1,625 hektar
för helt mantal; att däraf V4 afsatts till allmänning; att till följd af de
små skattetalen i de flesta fall ej mer än husbehofsskog komme att
falla inom området, sedan en fjärdedel af skogsanslagel afsatts till allmänning;
att undersökningar för disposition af öfverloppsmarkerna i
Arjepluogs socken verkställts under sommaren 1901 och att förslagen
till dylik disposition komme att upprättas under påföljande vinter samt
att afvittringsstyresmannen därför hemställde, att inställande af skattläggningar
och områdestilldelningar i Jockmocks, Gellivare och Arjepluogs
socknar måtte om möjligt icke ske. Därjämte har afvittringsstyresmannen
anfört, att upplåtelser af njdayggen till sågverksägare och
personer, som kunde antagas icke själfva komma att bosätta sig på
stadiet, icke hädanefter torde förekomma, ehuru sådana ansökningar
blifvit inlämnade.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har i sitt den
17 februari 1902 afgifna utlåtande framhållit de stora fördelarna för
landet af att en själfägande befolkning funnes och bibehölles i lappmarkerna,
samt ansett sträfvandena böra gå ut på detta måls vinnande.
Syftemålet med anläggande af nybyggen hade ju också varit och
borde också fortfarande vara att uti de stora obygderna inom lappmarkerna
erhålla en befolkning, som, sedan den nedlagt arbete å marken,
skulle bekomma största möjliga rätt till den brutna bygden. Af bestämmelserna
om bördsrätten framginge också uppenbart, att lagstiftaren
aldrig tänkt sig, att åborätt och nybyggarrätt skulle kunna öfvergå
till bolag eller inrättningar. En revision af bestämmelserna för afvittringen
och nybyggesanläggningarna inom lappmarken syntes därför
vara synnerligen af behofvet påkallad.
Kungl. Maj ds befallningshafvande hade redan förut haft för afsikt
att, då nya ansökningar om nybyggen skulle pröfvas, noggrant tillse,
att icke upplåtelse skedde till andra än dem, som verkligen kunde antagas
vilja och äga förmåga att själfva bruka nybyggena för att därigenom
bereda sig sin nödtorftiga bärgning. Under hand hade ock
Kungl. Maj ds befallningshafvande på förfrågan meddelat sina afsikter
i detta hänseende.
Ehuru skogen inom lappmarkerna, till följd af förbättrade flott
-
19
Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 12.
leder och andra kommunikationer samt till en del genom högre pris
å trävaror, numera hade högre värde, än då afvittringsstadgan förbereddes,
samt till följd däraf det af kommittén föreslagna skogsanslaget
möjligen skulle kunna anses motsvara i värde det, som gällde vid afvittringsstadgans
utfärdande, ansåge sig Kung!. Maj:ts befallningshafvande
ändock icke böra tillstyrka en inskränkning uti det förut
stadgade skogsanslaget. Om kommitténs förslag, att åt nybyggarne
icke skulle upplåtas mer än hvad som kunde anses vara nödigt för
husbehofvet, under det att det öfriga af skogsanslaget skulle afsätta®
till allmänning — hvilket förslag Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ansåge sig böra biträda — blefve antaget, skulle nybyggarne icke få
någon afsevärd skogsmark till afsalu, som kunde innebära fördel för
sågverksbolagen att söka förvärfva sig nybyggena. Då kronans skogar
inom Norrbotten upptoge så stor areal af länet, syntes det icke kunna
påstås, att de behöfde ökas. Däremot vore det af synnerlig vikt, att
allmänningsskogarna erhölle större utsträckning, enär afkomsten af
desamma i högsta grad bidroge till utvecklingen af de kommuner,
som ägde dylik allmänningsskog. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
hölle också före, att det skulle blifva betydligt lättare att från allmänningsskogarna
kunna bereda mark åt nyodlare än från kronoparkerna,
där representanterna för statens ekonomiska intresse att
erhålla god afkastning af skogen ställde sig hindrande i vägen.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som haft tillfälle att iakttaga
det stora gagn och den ovedersägliga nytta, som allmänningsskogarna
redan beredt vederbörande kommuner och därigenom hela länet, ville
därför på det lifligaste förorda, att så mycket som möjligt af skogsanslaget
tillfölle sockenallmänningarna.
I sitt betänkande syntes kommittén hafva antagit, att afkastningen
af sockenallmänningarna endast'' tillkomme delägarne, och hade
kommittén ansett, att de allmänningar, som skulle bildas af skogsanslaget,
sedan hvad som erfordrades till husbehof undantagit®, skulle
förvaltas för delägarnes gemensamma nytta i enlighet med grunder,
som lämnade trygghet, att allmänningen komme att lända till varaktigt
stöd för den jordbrukande befolkningen, så att från delaktighet i allmänningens
afkastning skulle uteslutas jordägare, hvilka uppenbarligen
icke för egen utkomst brukade jorden eller vore på stället boende.
De erfarenheter, som erhållits från användningen af inkomsten af bespäringsskogarna
i Dalarne, där besparingsskogarnas afkastning till en
början skulle användas endast för delägarnes nytta, hade gjort, att
20
Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 12.
Kungl. Maj:t ansett dylika bestämmelser icke vidare böra fastställas.
Då i Dalarne hemm ans ägarn e ägde rätt att af inkomsterna från sina
besparingsskogar erhålla godtgörelse för sina kommunala utskylder,
hade delägarne icke tvekat att besluta utgifter och uttaxeringar, hvilka
blifvit fullständigt ruinerande för öfriga skattdragande inom kommunen.
Kungl. Magt hade också i nådigt bref den 1 september 1894
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län i sammanhang
med ändringar af reglementet för en allmänning inom länet tillagt:
att, enär inom annan kommun betänkliga missförhållanden uppkommit
därigenom, att jordägare kunnat till gäldande af större eller mindre del
af de utskylder, som för kommunens gemensamma ändamål beslutats
och å jordägare belöpt, använda afkastningen af sådan skogsmedelsfond,
om hvars bildande varit fråga, anbefalldes Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att uppgöra nytt förslag till föreskrifter för användande
af fondens inkomster, därvid borde bland föreskrifterna intagas uttrycklig
bestämmelse därom, att fondens afkastning icke finge användas
för sådant kommunalt ändamål, för hvithet kommunens medlemmar
vore underkastade uttaxering, med mindre hela utskyldsbeloppet för
samma ändamål, och således jämväl den del häraf, som belöpte å icke
jordägande medlemmar af kommunen, toges af fondens afkastning.
Dylik bestämmelse vore därför också intagen i alla de af Kungl.
Maj:t fastställda reglementen för de inom Norrbottens län bildade allmänningsfonder.
Sedan kostnaderna för allmänningens skötsel undantagits,
finge för delägarnes speciella utgifter endast användas hvad som
åtginge till gäldande af å jordbruksfastigheterna belöpande fastighetsbevillning
samt af landstingsskatt, bidrag till skjutsentreprenaderna
och bidrag till prästerskapets aflöning för jordbruksfastigheterna, hvarjämte
ett visst maximibelopp, olika för olika socknar, finge användas
såsom bidrag till utgörande af den de väghållningsskyldige påfallande
tunga.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande ville därför på det lifligaste
afstyrka bifall till kommitténs förslag i fråga om användningen af allmänningarnas
afkastning.
Ehuru det syntes blifva hinderligt för utvecklingen att tills vidare
inställa afvittringen och nybyggesupplåtelserna, kunde Kungl. Maj:ts
befallningshafvande ej anse sig böra afstyrka förslaget i denna del.
Emot detta yttrande har reservation i vissa delar anförts af föredraganden
i afvittringsärenden hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län, länsnotarien S. A. Lilja, hvilken ansett, att ett stadgande
därom, att, sedan nödig husbehofsskog för nyb}rggaren undan
-
21
Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 12.
tagits, hela återstoden af skogsanslaget skulle afsätta^ till allmänning,
skulle i hög grad motverka, om icke helt och hållet förhindra kolonisation,
enär dels den mark, som i allmänhet erbjödes nybyggaren, hvarken
till läge eller beskaffenhet vore ägnad för ett jordbruk, som kunde i
och för sig föda sin man, dels ock ofta tillfällen saknades till arbetsförtjänst,
hvilken dock, enär nybyggaren i allmänhet saknade nödigt
kapital, vore erforderlig för att sätta nybyggaren i stånd att verkställa
de odlingar och öfriga arbeten å jorden, som vore oundgängliga för att
aftvinga densamma någon afkastning. Tilldelades däremot nybyggaren
ett skäligt anslag af skog för afsalu, kunde han till en början vinna
medel för nybyggets upparbetande. Det skogsanslag, som öfverlätes till
nybyggarens förfogande med inskränkt dispositionsrätt, kunde emellertid
lämpligen begränsas till hälften af hela anslaget och andra hälften
afsättas till allmänning. Då skulle å ena sidan tillräcklig skogstillgång
finnas för att väcka och vidmakthålla lusten till bosättning såsom nybyggare
i lappmarkerna, men å andra sidan en så ringa disponibel
skogstillgång innebära liten lockelse för sågverksbolagen.
Jämte öfverlämnande af de sålunda infordrade yttrandena har
landtmäteristyrelsen i underdånigt utlåtande den 20 februari 1902 i
ärendet anfört följande.
Landtmäteristyrelsen delade kommitténs åsikt därom, att skogsanslaget
för de nybyggen, som komme att anläggas å kronoöfverloppsmarkerna
nedanför odlingsgränsen, utan olägenhet kunde nedsättas till
ett maximum af 1,200 hektar för helt mantal. Och styrelsen hölle
visserligen före, att det med afvittringarna afsedda ändamål af jordbrukets
utveckling och stärkande af den själfägande jordbrukande befolkningens
ställning i Norrland skulle bättre än hittills tillgodoses, om
af skogsanslagen icke omedelbart tilldelades hemman och nybyggen
mer, än som vore erforderligt för nödigt husbehof, och återstoden afsattes
till allmänning att för delägarnes gemensamma nytta förvaltas
i enlighet med grunder, som lämnade trygghet, att allmänningen
komme att lända till varaktigt stöd för den jordbrukande befolkningen.
Men styrelsen kunde emellertid ej finna, att tillräcklig säkerhet i fråga
om tillgång å husbehofsskog kunde beredas på det af kommittén föreslagna
sätt. Det vore väl sant, att afvittringslandtmätaren med biträde
af skogstjänsteman kunde vid förrättningen närmelsevis bedöma hvad
ett hemman eller nybygge kunde behöfva till husbehofsskog, men det
kunde icke vara tillräckligt, att husbehofsskog afsattes allenast för de
hemman och lägenheter, som vid afvittringsförrättningen funnes inom
afvittringsområdet. Om, såsom syftet med skogsanslagen uppenbarligen
22
Sammansatta Stats- (och Lag)utslcottets Utlåtande N:o 12.
vore, odlingen skulle i framtiden kunna utvecklas så, att, på sätt mångenstädes
i lappmarkerna ägt rum, de ursprungliga hemmanen skulle kunna
klyfvas i flere gårdar och gifva bärgning åt flera hushåll, måste uppenbarligen
den för husbehof afsätta skogstrakten vara så stor, att brist
på ved och husbehofsvirke icke lade hinder i vägen för en sådan utveckling.
För att syftemålet med de af kommittén gjorda förslag skulle
kunna vinnas, vore det därjämte af synnerlig vikt, att sådana grunder
för förvaltningen af skogsallmänningar och för användningen af afkastning^
därifrån blefve bestämda, att någon penninghjälp skulle kunna
beredas delägarne däri, så att de därigenom kunde erhålla tillgång till
det kapital, som finge anses vara nödvändigt, för att de skulle kunna
bygga hus samt verkställa de odlingar och öfriga arbeten å jorden,
hvilka erfordrades för att aftvinga densamma någon afkastning.
Rörande frågan, huruvida vissa jordägare borde uteslutas från
delaktighet i allmänningens afkastning, hvilken fråga, såsom varande
af rättslig natur, ej tillhörde området för landtmäteristyrelsens ämbetsverksamhet,
tilltrodde sig styrelsen icke att uttala annan mening, än
att det af kommittén i berörda afseende framställda förslag syntes
styrelsen kunna gifva anledning till tvister och förvecklingar emellan
delägarne i allmänningen.
Emot hvad kommittén föreslagit såsom villkor, för att ansökningar
om nya ny byggesanläggningar och dessas skatteomföring finge beviljas,
hade landtmäteristyrelsen intet att erinra.
Beträffande slutligen kommitténs framställning därom, att afvittring
såväl inom oafvittrade trakter som äfven i orter, där påbörjad
afvittring ej afslutats eller nybyggesupplåtelser på odisponerad mark
förekomme, måfte tills vidare inställas, ville landtmäteristyrelsen till
en början erinra, att, såsom också kommittén syntes förutsätta, afvittringen
i Norrbottens län borde anses afslutad utom beträffande nybyggen
å öfverloppsmarkerna nedanför odlingsgränsen. Hvad anginge
Västerbottens län och därvid först Sorsele socken, hvarest afvittringen
fortskridit så långt, att provisionel! plan för områdestil]delning blifvit
upprättad, för delägarne utvisad och delvis uträknad, ansåge styrelsen,
att, emedan skogsanslagets fördelning emellan delägarne och storleken
af hvad häraf skulle afsättas till allmänning vore beroende af hvad
Kungl. Maj:t kunde komma att besluta med anledning af kommitténs
framställning i fråga om dispositionen af skogsanslagen, det vore nödvändigt,
att ytterligare åtgärder för afvittringens fullbordande enligt
nu gällande afvittringsstadga icke vidtoges, utan att afvittringen därstädes
blefve tills vidare inställd. Beträffande Stensele och Tärna socknar
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 12. 28
ansåge landtmäteristyrelsen, att det med kommitténs förslag afsedda
ändamål icke skulle i någon mån förfelas därigenom, att afvittringsarbetena
inom dessa socknar, där afvittringen icke hunnit längre än
att mätningarna delvis blifvit verkställda, ytterligare fullföljdes, tills
ägotaxeringen ägt rum samt därtill hörande kartor och handlingar
upprättats. Hvad slutligen anginge Dorotea och Vilhelmina socknar,
där några fältarbeten ännu icke blifvit påbörjade, hölle styrelsen jämväl
före, att, då mätning och ägotaxering måste verkställas i och för
afvittring äfven enligt de af kommittén föreslagna grunder, skäl icke
förelåge att i dessa socknar, hvarest mätning och ägotaxering säkerligen
skulle med nuvarande arbetspersonal kräfva en tid af fyra till fem år,
nu inställa afvittringsarbetena. Emot kommitténs förslag att inställa
afvittringen på odisponerade kronoöfverloppsmarker hade styrelsen icke
något att erinra.
Åtskilliga sågverks- och fastighetsägare inom Norrland och Dalarne
inkommo härpå till Kungl. Maj:t med en i februari 1902 dagtecknad
underdånig skrift, däruti de anförde, bland annat, att de
beträffande norrlandskommitténs förslag angående storleken af det skogsanslag,
som skulle åt nybyggeshemman upplåtas, och angående detta
anslags indelning i husbehofsskog och allmänning ej för sin del hade
annat att erinra, än att förslagen i dessa hänseenden, om de blefve
gillade, icke borde kunna äga tillämpning vid afvittringsförrättningar,
som fortskridit så långt, att bestämmelser och aftal, i hvad mån skogsanslagen
skulle afsättas till allmänning, redan i laga ordning träffats
och fastställts; att de däremot, vidkommande förslaget att från delaktighet
i den del af skogsanslaget, som afsat-ts till allmänning, utesluta
jordägare, som ej för sin egen utkomst brukade jorden eller vore
på stället boende, ville inlägga eu bestämd gensaga mot ett sådant
våld på laglig äganderätt och välförvärfvade rättigheter samt mot en
sådan kränkning af den urgamla svenska rättsgrundsatsen om likhet
inför lagen; att de i afseende härå därjämte ville erinra, att kommitténs
majoritet, jämte det den velat frånkänna en viss klass af jordägare
afkastningen af en väsentlig del af den deras hemman tillskiftade skogsmarken,
förgätit att taga under ompröfning, hvilken eller hvilka denna
afkastning skulle tillkomma; samt att, därest kommitténs afsikt varit,
att de delägare i alimänningen, som hade de rätta kvalifikationerna,
skulle efter hemmantal åtnjuta den afkastning, som frånhändes andra
delägare, kommittén syntes äfven hafva bort tänka på den eventualiteten,
att alla delägarne i en allmänning kunde vara, enligt kommitténs sätt
Skrift af sågverksägare
m. fl.
24
Sammansatta Stats- (och Lag)uts1cottets Utlåtande N:o 12.
att se saken, diskvalificerade, och att hela allrtiänn ingen för sådan
händelse blefve res nullius.
Kungi. Maj:ts I ärendets så beskaffade skick blef detsamma inför Kungl. Maj:t
afvittrings- föredraget den 7 mars 1902, därvid Kungl. Maj:t, med förklarande, att
. arbetena Kungl. Maj :t ville framdeles fatta beslut beträffande norrlandskommitténs
under ^senare framställning rörande ändrade grunder för afvittring och nybyggesanläggningar
i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, i anledning
af framställningen i öfrigt förordnade,
att arbetet med afvittringen inom Sorsele socken skulle tills vidare
upphöra;
att afvittringsarbetena inom Stensele och Tärna socknar ej skulle
fortgå längre, än till dess ägotaxeringen ägt rum samt därtill hörande
kartor och handlingar upprättats, samt
att med afvittringen för nybyggesanläggningar å odisponerad
öfverloppsmark inom Norrbottens läns lappmarker skulle tills vidare
anstå.
Beträffande afvittringsarbetenas fortgång efter nämnda tid torde
jag få erinra om följande af Kungl. Maj:t fattade beslut.
För afvittringsarbetena i Norrbottens län har Kung], Makt fastställt
årsplaner den 2 maj 1902, den 17 april 1903 och den 15 april
1904. Enligt dessa planer hafva göromål en omfattat endast kompletteringar
och kollationeringar, äfvensom, enligt planen för år 1904—
sedan Kungl. Maj:t den 26 februari 1904 fattat beslut öfver anförda
besvär rörande juckasjärvi sockens afvittring — områdesutstakningar
inom sagda socken, där så lämpligen kunnat ske.
I fråga om afvittringsarbetena i Västerbottens län behagade
Kungl. Maj:t den 23 maj 1902, med anledning af därom af landtmäteristyrelsen
gjord framställning, förklara, att, utan hinder af nådiga beslutet
den 7 mars samma år, de afvittringslandtmätare, som sysselsatts
med åbodelningen inom Sorsele socken, skulle fullfölja dessa arbeten,
intill dess alla kartor och handlingar samt publika renovationer, som
anginge socknen, kompletterats, så att de vore fullständiga på förrättningens
dåvarande ståndpunkt och arbetena, då de ånyo
äfven af en till äfventyrs ny arbetspersonal fullföljas. Därjämte fastställdes
plan för göromålen under år 1902, innefattande komplettering
af kartor och handlingar angående Sorsele socken, nedtransportering
och kopiering af kartor angående Stensele och Tärna socknar, mätningsarbetenas
fullföljande inom Tärna socken, sammanträden med delägarne
och lappbefolkningen i Stensele och Tärna socknar för påbörjande af
25
Sammansätta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 12.
ägobesiktning för skattläggningen samt slutligen företagande af dessa
besiktningar.
För år 1903 fastställde Kungl. Maj:t plan för afvittringsgöromålen
i Västerbottens län den 17 april sistnämnda år, innefattande,
utom nedtransportering och kopiering af kartor, fullföljande och afslutande
af mätningsarbetena inom Tärna socken, påbörjande af mätningar
inom Dorotea socken samt fortsättande af graderingsarbetena
inom Stensele och Tärna socknar.
Enligt den för år 1904 af Kungl. Maj:t den 15 april samma år
fastställda plan för afvittringsarbetena inom Västerbottens län skulle
dessa fortgå sålunda, att, jämte det komplettering af mätnings- och
graderingsarbetena inom Stensele och Tärna socknar fortsattes, nedtransportering
och kopiering af upprättade kartdelar öfver nämnda
socknar fullföljdes; att inom Vilhelmina socken mätningar påbörjades;
att mätningarna inom Dorotea socken fullföljdes; samt att graderingsarbetet
inom Tärna socken fortsattes.
Därjämte torde jag få erinra, att, sedan åtskilliga hemmansägare
och nybyggare inom afvittringsområdet ofvan odlingsgränsen i Sorsele
socken hos Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t måtte medgifva, att
afvittringen och åbodelningen inom berörda område finge fortsättas och
fortast möjligt afslutas på hittills för afvittringen gällande grunder,
Kungl. Maj:t den 13 juni 1903, efter myndigheternas hörande, fann
ansökningen icke föranleda vidare åtgärd.
Den fortsatta behandlingen af Riksdagens och norr!andskommitténs
ifrågavarande framställningar har i viss män påverkats af ett utaf
landtmäteristyrelsen uti underdånig skrifvelse den 30 september 1902
framlagdt förslag i fråga om ändring i vissa delar af gällande grunder
för afvittringen ofvanför odlingsgränsen i lappmarkerna; och anhåller
jag nu att få redogöra för detta förslag och de åtgärder, som däraf
föranledts.
Landtmäteristyrelsen har uti sin ifrågavarande skrifvelse anfört
hufvudsakligen, att enligt gällande bestämmelser om afvittring ofvan
odlingsgränsen i Västerbottens län den utmark, hvilken skulle tilldelas
hemman och lägenheter, äfvensom, bland annat, sådana impediment,
som hvart för sig hade ett ytinnehåll af omkring 30 hektar, skulle, de
senare likväl endast till sina yttre gränser, mätas i skalan 1 : 20,000;
Bill. till Likså. Prof. 1905. i Samt. 2 Afd. 10 Höft. 4
Landtmäteristyrelsens
framställning
den 30 september
1902.
26
Sammansatta Stats- (och Lag)utslcottets Utlåtande N:o 12.
att en mängd smärre impediment vid användning af så liten skala icke
kunde å karta affall as, hvartill komme, att, då afvittringslandtmätarne
icke vore berättigade att godtgöra sig särskild! arfvode för uppmätning
af impediment, som de, i förmodan att ytinnehållet utgjorde omkring
30 hektar, å karta affattat, men därvid funnit vara mindre än omkring
30 hektar, i regeln åtskilliga impediment jämväl af större vidd än
omkring 30 hektar lämnades utan mätning; ätt, då i 16 § 2 stycket
i nådiga stadgan om afvittring i Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker den 30 maj 1873 föreskrefves, att vid afvittringen ej finge
ske taxering eller gradering å skogsmark för områdestilldelning åt hemman
och nybyggen, men att afdrag för smärre impediment, som ej särskild!
upptoges, finge, såvidt nödigt vore, af landtmätare med gode män
bestämmas till högst en fjärdedel af vidden utaf ägofigur, hvarå sådant
afdrag ifrågakomme, det vore orimligt, att afdrag icke skulle med
ännu mer skäl få göras för större impediment, som på grund af
gällande föreskrifter ej skulle särskildt upptagas; att afvittringslandtmätarne
vid afvittringen ofvanför odlingsgränsen tolkat berörda bestämmelse
i .1873 års nådiga stadga, som om ordet smärre icke funnes
såsom bestämning till ordet impediment; att emellertid, då impediment
af så stor ytvidd som 30 hektar eller till och med däröfver lämnades
utan mätning, ett afdrag af allenast en fjärdedel af ägofigurens ytvidd
mången gång måste befinnas vara alldeles för ringa för att något så
när motsvara hvad som af verkliga förhållandet skulle påkallas; att
afvittringslandtmätarne sökt i praktiken afhjälpa detta missförhållande
dels därigenom, att, där läget af de å viss ägofigur förekommande impediment
sådant medgifvit, den del. af ägofiguren, där impedimenten
hufvudsakligen varit liggande, blifvit utmärkt såsom en särskild, af
endast impediment bestående ägofigur, hvarefter afdrag, om ytterligare
sådant ansetts nödigt, gjorts med högst 1|4 af den återstående ägofigurens
ytvidd, dels ock därigenom, att, där nyssnämnda förfaringssätt till följd
af impedimentens spridda läge ej kunnat tillämpas och dessas areal
intagit större delen af hela ägofiguren, denna i sin helhet betecknats
såsom impediment; att emellertid i båda dessa fall och i synnerhet det
sistnämnda ej sällan inträffade, att under impediment inbegrepes duglig
mark, till följd hvaraf hemman och nybyggen på kronans bekostnad
erhölle en ökning i de dem efter mantal 1 inkommande skogsanslag; att
denna ökning visserligen, vid det förhållande, att från mången ägofigur
gjorts afdrag för ej upptagna impediment med allenast J|4 af
arealen, ehuru verkliga förhållandet bort föranleda högre afdrag, ofta
blott vore skenbar och i regeln väsentligt mindre, än som vid första
27
Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 12.
påseendet kunde synas, men att landtmäteristyrelsen ansåge sig böra
meddela Ivungl. Maj: t kännedom om dessa omständigheter, för den
händelse Kung!. Maj:t, då ofvanberörda af norrlandskommittén afgifna
förslag företoges till pröfning, skulle finna jämväl de af styrelsen anförda
förhållanden böra föranleda någon ändring i de för afvittringen
gällande föreskrifter.
Landtmäteristyrelsen har därefter i samma skrifvelse vidare anfört,
att, då enligt 15 § i 1873 års afvittringsstadga till impediment skulle
räknas, bland annat, sådana berg, sandhedar och stenbunden mark,
hvarå duglig skog hvarken funnes eller kunde växa eller bete funnes
eller kunde erhållas, man syntes kunna draga den slutsats, att sådana
berg och sandhedar och stenbunden mark, hvarå duglig skog funnes
eller kunde växa eller bete funnes eller kunde erhållas, borde hänföras
till duglig mark, som enligt IG § i samma stadga kunde komma
i fråga att användas till skogsanslag åt hemman och nybyggen; att,
då jämlikt 16 § gradering å skogsmark ej finge ske för områdestilldelning
samt med ordet »skogsmark» i detta sammanhang måste
förstås till skogsanslag duglig mark, en hektar af visst slags duglig
mark alltså skulle viol områdestilldelningen motsvara eu hektar af
hvarje annat slag af duglig mark, samt att följaktligen eu hektar mark,
därå bete i framtiden kunde erhållas, likaväl som en hektar med skog
bevuxen mark skulle anses såsom en hektar till skogsanslag duglig mark;
att ett dylikt likställande emellertid icke syntes styrelsen vid nuvarande
höga värden å skogsprodukter vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
helst det mången gång kunde vara svårt att afgöra, huruvida
bete kunde å en viss mark i framtiden erhållas; att det på grund
häraf måste inträffa, att olika afvittringslandtmätare handlade i detta
afseende efter olika grundsatser inom samma afvittringsområde; att
nedanför odlingsgränsen i allmänhet blandning af skogsmark och betesmark
knnnat tilldelas hvarje hemman eller nybygge, hvarvid den i 18 §
af afvittryagsstadgan bestämda latitud för skogsanslaget gifvit afvittringslandtmätarne
möjlighet att genom skogsanslagets höjande eller sänkande
utjämna missförhållandena; att däremot å de ofvan odlingsgränsen belägna
stora vidderna af likartad utmark sannolikheten för någorlunda
jämn blandning af skogsmark och betesmark till de afvittrade hemmanen
ej vore lika stor, hvartill komme, att, då i regel såväl skog som bete
där vore af sämre beskaffenhet, så att skogsanslagen för flertalet hemman
och nybyggen ofvan odlingsgränsen syntes höra bestämmas till eller nära
intill maximum inom latituden, någon möjlighet att genom skogsanslagets
höjande eller sänkande behörigen utjämna olikheterna ej syntes förefinnas,
28
Sammansatta Stats- (och LagjutsJcottets Utlåtande N:o 12.
samt att på grund häraf det syntes böra bestämmas, att afdrag finge
göras jämväl för mark, hvarå endast bete funnes eller kunde erhållas,
äfvensom i någon mån för skogsmark i sådana fall, där skogen eller
marken vore af synnerligen dålig beskaffenhet eller där skog ej funnes.
Med anledning af hvad sålunda''anförts har landtmäteristyrelsen hemställt,
att föreskriften i 16 § andra stycket i 1873 års afvittringsstadga
måtte erhålla följande ändrade lydelse:
»Ej må vid afvittringen taxering eller gradering ske å utmark
för Ömrådestilldelning åt hemman och nybyggen; dock att landtmätare
med gode män må äga att för impediment, som ej särskild! upptagas,
samt på grund af skogens eller markens ringare växtlighet göra afdrag
med sammanlagdt högst tre fjärdedelar af vidden utaf ägofigur, å hvilken
sådant afdrag ifrågakommer.»
I händelse af bifall härtill borde någon redaktionsjämkning ske
i slutet af första stycket i 17 § af 1873 års stadga.
Sedan Kungl. Maj:t genom nådig remiss anbefallt Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Västerbottens och i Norrbottens län att öfver
denna framställning afgifva gemensamt underdånigt utlåtande, infordrade
dessa myndigheter yttranden från vederbörande afvittringsstyresmän.
Af desse har utvittring^fcyresmannen i Västerbottens län förklarat sig
hålla före, att en mer fullständig värdering, motsvarande den för
skiftesändamål föreskrifna graderingen, borde tillämpas vid nu pågående
afvittring och därmed i samband stående åbodelning, men att, för att
icke frångå de grunder, som hittills följts rörande särskiljande af duglig,
mindre duglig och oduglig mark, samt af tekniska skäl ett dylikt
särskiljande af de olika ägofigurernas större eller mindre duglighet
lämpligen borde få sitt uttryck i ett afdrag i tiondedelar, hvilket afdrag
borde få uppgå till högst nio tiondedelar.
Afvittringsstyresmannen i Norrbottens län har, under anförande,
att i detta län egentligen icke några sådana afvittringsarbeten återstode,
som kunde vara beroende på ändring uti 16 § af 1873 års afvittring-sstadga,
förklarat sig anse landtmäteristyrelsens ändringsförslag
vara lämpligt.
Kungl. Maj:ts bemälde bägge befallningshafvande hafva uti underdånigt
utlåtande den 29 januari 1903 förklarat sig, under förutsättning
att icke norrlandskommitténs arbeten utmynnade i förslag, som
inverkade äfven på förevarande fråga, utan denna skulle afgöras efter
nu förhandenvarande förhållanden, icke hafva några väsentliga anmärkningar
att framställa mot landtmäteristyrelsens ifrågavarande för
-
Sammansatta Stats■ (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 12. 29
slag, dock att bland de omständigheter, som kunde föranleda afdrag å
en ägofigurs areal, borde upptagas äfven förhållandet mellan betes- och
skogsmark. I afseende å sättet för afdragsberäkningen och afdragets
storlek hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansett landtmäteristyrelsens
förslag äga företräde framför afvittringsstyresmannens i
Västerbottens län.
Den 6 mars 1903 blefvo samtliga dessa ärenden inför Kungl.
Maj:t föredragna, och täcktes Kungl. Maj:t då anbefalla kammarkollegium
och domänstyrelsen att i desamma afgifva gemensamt underdånigt
utlåtande. Uti sådant utlåtande af den 2 juni 1903 hafva bemälda
ämbetsverk anfört följande.
Intill dess efter afvittringens afskafning säkrare kännedom om
lappmarkernas utvecklingsmöjligheter vunnits och enär det icke syntes
kunna förebyggas, att vid bestämmande af de särskilda fastigheternas
husbehofsskog den del af skogsanslaget, som för liusbehofvets tillgodoseende
skulle afsättas, blefve antingen för knappt eller för rundligt
tilltagen, hvaraf skulle följa, i förra fallet, att allmänningen Unge anlitas
jämväl för fyllande af delägares husbehof af virke och, i senare
fallet, att fastigheten skulle blifva mer begärlig för trävarurörelsen
och sålunda motverka sin egentliga uppgift att vara till gagn uteslutande
för den jordbrukande befolkningen, ansåge ämbetsverken det
kunna ifrågasättas, huruvida icke hela skogsanslaget borde åtminstone
tills vidare bibehållas såsom eu för samtliga jordinnehafvarne gemensam
allmänning med rätt för delägarne att därifrån efter utsyning eller
anvisning bekomma nödigt husbehofsvirke. Genom eu dylik anordning
skulle, enligt ämbetsverkens förmenande, jämväl vinnas den fördelen,
att husbehofsafverkningen i fjälltrakterna ej bedrefves så, att fara för
fjällgränsens nedgående uppstode.
Hvad vidare anginge dispositionen af dylik allmännings afkastning
utöfver husbehofsvirket, ansåge ämbetsverken densamma lämpligen
böra afsättas till bildande af allmänningsfonder, från hvilka skulle bestridas
i främsta rummet kostnaderna för allmännings bevakning och
de åtgärder, som borde vidtagas för främjandet af skogens återväxt i
öfverensstämmelse med hushålluingsplan. Härefter skulle af fondens
inkomster godtgöras å delägarues jordbruksfastigheter belöpande utskylder
och onera, såsom fastighetsbevillning, landstingsskatt, bidrag
till prästerskapets aflöning, vägskatt och vägunderhåll. Därnäst kunde af
fondens årsafkastning utgå bidrag till för delägarne i allmänhet nödiga
och gagneligt kommunala ändamål, såsom läkarvård, fattigvård, folk
-
Utlåtande af
kammarkollegium
och
domänstyrelsen.
30
Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 12.
undervisning, jordbrukets förbättring genom utdikning eller annorledes
samt för anläggning eller förbättrande af utfartsvägar. Slutligen borde
i mån af tillgång af fondens inkomster afsättas medel till en fond för
delägarnes understöd vid inträffande missväxtår, företrädesvis genom
beredande af arbetsförtjänst vid inom kommunen anordnade allmännyttiga
arbeten.
"Under förutsättning, att, på sätt sålunda blifvit antydt, hela skogs;inslaget
bibeliölles såsom allmänning att enligt ofvan angifna grunder
förvaltas, syntes hvad kommittén föreslagit i syfte att från delaktighet
i allmännings afkastning utesluta jordägare, hvilka uppenbarligen icke
för egen utkomst brukade jorden eller vore på stället boende, ej påkalla
något ämbetsverkens särskilda yttrande.
Vidkommande det af landtmäteristyrelsen i dess ofvanberörda
underdåniga skrifvelse den 30 september 1902 framställda förslag om
ändring i och tillägg till hittills gällande bestämmelser om afdrag med
högst en fjärdedel af en ägofigurs areal för impediment, som ej särskild!
upptoges, in. in., ansåge ämbetsverken, att, med afvittringsförfattningarnas
nuvarande tillämpning och då skogsprodukternas ökade värde
snarare talade för minskning än ökning af skogstilldelningarna, nagra
nya eller förändrade bestämmelser i det syfte, landtmäteristyrelsen sålunda
föreslagit, ej borde af Kungl. Maj:t meddelas.
På grund af förekomna omständigheter hafva ämbetsverken, som
förklarat sig i öfrigt ej hafva något att erinra emot kommitténs förevarande
förslag, hemställt, det täcktes Kungl. Maj:t, med återkallande
af förberörda nådiga förbud mot fortsatt afvittring och mot nybyggesanläggningar
inom lappmarkerna, härom bestämma följande förändrade
grunder, nämligen:
att, med bibehållande af nuvarande latitud för skogsanslag till
hemman och nybyggen ofvan odlingsgränsen, skogsanslaget för nybyggen,
som hädanefter upplätes å öfverloppsmarkerna nedanför nämnda gräns,
skulle bestämmas till högst 1,200 hektar för helt mantal;
att hela skogsanslaget tills vidare skulle afsättas till allmänning
med rätt för delägarne att därifrån efter utsyning eller anvisning bekomma
nödigt husbehofsvirke;
att sådan allmänning skulle för delägarnes gemensamma njdda
förvaltas i enlighet med grunder, som lämnade trygghet, att allmänningen
komme att lända till varaktigt stöd för jordbruket, såsom till
bildande af allmänningsfonder jämlikt ämbetsverkens ofvan omförmälda
förslag; samt
Sammansatta Stats- (och Lagjutskottets Utlåtande N:o 12. 31
att nya nybyggesanläggningar och dessas skatteomföring icke finge
mödgifvas annan än den, som kunde antagas vilja och kunna själf
bruka fastigheten för att därigenom bereda sig sitt nödvändiga lifsuppehälle.
Af den utredning, för hvilken jag nu redogjort, torde få anses
framgå, att med den hittills vanliga tillämpningen af gällande afvittringsförfattningar
syftemålet med afvittringarna icke blifvit i önskvärd
mån vunnet, utan i stället betänkliga missförhållanden i åtskilliga hänseenden
inträdt. Det synes mig då böra tillses, huruvida icke i viss
mån ändrade bestämmelser böra föreskrifvas till efterrättelse vid ännu
återstående afvittrings förrättning ar. Såsom ofvan angifvits, är i Norrbottens
län den allmänna afvittringen afslutad, med det enda undantag,
att, beträffande Vittangi by i Juckasjärvi socken, Kung]. Maj:t återförvisat
ärendet för ny behandling i vissa hänseenden. Rörande denna
bys afvittring torde emellertid, med hänsyn till att utslag därom redan
meddelats, det icke kunna ifrågakomma att tillämpa förändrade afvittringsbestämmelser.
De områden, på h vilka ändrade bestämmelser skulle
kunna tillämpas, äro alltså dels de ofvan odlingsgränsen belägna delarna
af Västerbottens län, innefattande delar af socknarna Sorsele, Stensele,
Tärna, Vilhelmina och Dorotea, dels ock odisponerad öfverlopps-mark
nedom odlingsgränsen inom Sorsele socken af Västerbottens län samt
inom Gellivare, Jockmocks och Arjepluogs socknar af Norrbottens län.
Dessa återstående områden äro visserligen i jämförelse med det ofantligt
stora område, hvarå afvittringen redan ägt rum, icke särdeles stora, men
då högst afsevärda missförhållanden visat sig uppkomma genom de nuvarande
afvittringsförfattningarnas tillämpning, anser jag det vara af
stor vikt, att, såvidt möjligt, mer betryggande föreskrifter blifva gällande
för den ännu oafvittrade delen af Norrland, äfven om de nya bestämmelsernas
tillämplighetsområde numera måste blifva inskränktare, än
som varit önskligt. De återstående områdena äro i allt fall i och för
sig af betydlig utsträckning och innefatta i synnerhet stora arealer skogsmark.
Till stor del hafva de å desamma befintlig!'', skogar karaktären
af skyddsskogar.
Hvad angår de åtgärder, som, enligt hvad jag ofvan omförmält,
föreslagits i syfte att råda bot på de anmärkta missförhållandena, torde
jag först få upptaga till behandling det af nordandskommittén framställda
förslaget, att storleken af skogsanslaget för nybyggen, som hädanefter
upplåtas på öfverloppsmarker nedom odlingsgränsen, skall bestämmas
till högst 1,200 hektar för helt mantal, under det att för närvarande
maximibeloppet är 1,763,04 hektar. En dylik nedsättning af det högsta
Departements«.
chefens
yttrande.
32
Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 12.
skogsanslaget finner jag mig hora tillstyrka. Visserligen har afvittringsstyresmannen
i Norrbottens län meddelat, att vid förslag till disposition
af öfverloppsmarken i Jockmocks och Gellivare socknar det endast för
fyra nybyggen ansetts erforderligt att beräkna högre skogsanslag än
efter 1,200 hektar för helt mantal, och det kunde därför synas, som om
. en nedsättning af skogsanslagets maximibelopp till nämnda siffra icke
skulle blifva af särdeles stor betydelse vid den återstående särskilda
afvittringen nedom odlingsgränsen, ifall samma grundsatser, som sålunda
följts vid förslagen i fråga om Jockmocks och Gellivare socknar, äfven
vunne tillämpning inom Sorsele och Arjepluogs socknar. Härvid är
dock att märka, att, då skogsanslaget torde böra beräknas i visst förhållande
till det högst och lägst föreskrifna, en allmän nedsättning af
anslagsbeloppen bör blifva följden af maximibeloppets sänkning samt
denna sänkning alltså inverka jämväl på de skogsanslag, som äfven
eljest skulle bestämts lägre än efter 1,200 hektar för helt mantal.
Den betydelsefullaste ifrågasatta ändringen i nu gällande afvittrings
föreskrifter gäller bildandet af allmänningar. Sådana hafva inom
öfre Norrland bildats blott inom Norrbottens län, hvarest en fjärdedel
af skogsanslaget i ett flertal socknar afsätta därtill. Alls inga allmänningar
hafva däremot bildats i Västerbottens län nedom odlingsgränsen.
Ofvan odlingsgränsen inom sistnämnda län hafva delägarne fattat beslut,
att till allmänning skall afsättas i Sorsele socken eu tredjedel samt i
Stensele och Tärna socknar hälften af skogsanslaget. Dessa beslut
hafva af Kungl. Maj:t fastställts den 1 mars 1901.
Nu hafva såväl Riksdagen som norrlandskommittén gjort framställning
om åstadkommande af dylika allmänningar i större omfattning.
Nämnda kommitté har i sådant afseende föreslagit, att af skogsanslaget
skulle omedelbart tilldelas de särskilda hemmanen och nybyggena endast
hvad som efter noggrann, af afvittringslandtmätaren med biträde af
skogstj än stena an för hvarje särskild! fall förrättad undersökning ansåges
erforderlig;! för nödigt husbehof, att å sålunda afsätta områden afverkning
af skog finge ske endast till husbehof samt att återstoden af
skogsanslagen borde afsättas till allmänning, att för delägarnes gemensamma
nytta förvaltas i enlighet med grunder, som lämnade trygghet,
att allmänningen komrnc att lända till varaktigt stöd för deri jordbrukande
befolkningen.
Att bibehålla den nuvarande anordningen, hvilken faktiskt gjort
allmänningars bildande beroende på delägarnes fria öfverenskommelse,
synes mig icke böra ifrågasättas. Det af norrlandskommittén framställda
förslaget har tillstyrkts af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
33
Sammansätta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 12.
såväl i Västerbottens som i Norrbottens län, af den senare myndigheten
dock med vissa erinringar i afseende på användningen af al 1 - männings afkastning, till hvilka jag senare torde få återkomma. A
andra sidan hafva dock äfven åtskilliga invändningar framställts mot
sagda förslag.
Föredraganden i afvittringsärenden hos Knngl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län, länsnotarie]! Lilja, har framhållit, att nybyggaren
borde få åtminstone någon skog under enskild disposition till
afsalu, enär bosättning i dessa trakter ej kunde grundas enbart på
jordbruk i förening med allenast husbehofsskog, helst som i sådant fall
ingen inkomst erhölles, hvarmed nybyggaren kunde bestrida kostnader
för byggnader, odlingar och afdikningar in. in. Det vore enligt hans
åsikt att befara, att genom det ifrågasatta stadgandet kolonisationen
skulle motverkas. Af dessa anledningar ansåge han bättre, att det
bestämdes såsom regel, att halfva skogsanslaget- skulle afsättas till allmänning.
Enligt min mening torde det dock vara stor sannolikhet för,
att bibehållandet af halfva skogsanslaget under enskild disposition skulle,
åtminstone i de fall, då hemmantalen ej vore särdeles små, fortfarande
göra dessa hemman alltför begärliga för trävaruindustrien och alltså
motverka det med afvittringen afsedda syftemål. Om lmsbehofvet blifver,
på sätt jag nedan skall söka antyda, lämpligt afvägdt, torde ej heller
bosättningens utveckling behöfva hämmas, helst allmänningens afkastning
på flerehanda sätt, åtminstone indirekt, kommer befolkningen
till godo.
Landtmäteristyrelsen har mot ifrågavarande förslag anmärkt, att
lmsbehofvet blott kunde bedömas för närvarande tid och att det därtill
afsätta skogsområdet kunde visa sig otillräckligt, därest framdeles bosättningen
ökades genom hemmanens klyfning eller annorledes. Detta
skulle vara riktigt under förutsättning, att möjligheterna för en dylik
utveckling icke läte sig något så när bedömas. Men då odlingens utveckling
är beroende af befintligheten af odlingslägenheter samt det är
i jordägarnes intresse att vid afvittringen påvisa dessa odlingslägenheter
i så stor utsträckning som möjligt, enär de kunna räknas såsom
inägojord, på hvilken skattetal och skogsanslag få grundas, torde det
kunna antagas, att den till odling tjänliga marken blifver ganska fullständigt
uppgifven. Och om dessa odlingsmöjligheter äfven tagas i
betraktande vid bestämmandet af skogens fördelning mellan husbehofsskog
och allmänning, så att den förra sättes proportionsvis större för
de hemman, å hvilka utsikter till ökad odling finnas, och hvilka alltså
kunna antagas skola framdeles gifva bärgning åt flere eller större husBih.
till Kikad. Prof. 1905. 4 Sami. 2 Afd. 10 Höft. 5
34
Sammansatta Stats-(och Lag)utsJ(ottets Utlåtande N:o 12.
håll, torde man kunna nöjaktigt tillgodose utvecklingen för en ganska
lång lid framåt.
Kammarkollegium och domänstyrelsen hafva framhållit samma
betänkligheter som landtmäteristyrelsen och till förekommande af de
befarade olägenheterna föreslagit, att hela skogsanslaget skulle afsätta^
till allmänning samt att delägarne skulle äga att därifrån erhålla ved
och virke till husbehof, men endast efter utsyning. Att införa utsyningstvång
för liusbehofvet inom nu ifrågavarande återstående afvittringsområden
synes mig likväl vara en alltför sträng åtgärd, hvilken
skulle sätta invånarne i sagda områden i en undantagsställning i jämförelse
med andra inbyggare i Norrland och jämväl stå i strid mot
nådiga förordningen den 29 juni 1866, hvarigenom skatteinaunen tillförsäkrats
rätt att utan utsyning från hemmanets skog till husbehof
hämta nödigt virke och bränsle. Icke ens inom skyddsskogar, hvilkas
bestånd erfordras till skydd mot fjällgränsens nedgående, bär enligt
lagen den 24 juli 1903 afverkning till husbehof ansetts kunna beläggas
med utsyningstvång. Att låta delägarne taga sitt husbehof å allmänning
utan utsyning lär icke heller böra ifrågasättas, enär därigenom eu
ändamålsenlig skötsel af skogsallmänningen skulle blifva mycket försvårad,
om ej rent af omöjliggjord. Afsättande af hela skogsanslaget
till allmänning skulle äfven med all säkerhet vara hindrande för uppodling
af å skogsmarken befintliga odlingslägenheter och därigenom
motverka ökad bosättning. Af dessa skål anser jag rnig ej kunna
biträda ämbetsverkens ifrågavarande förslag.
Man skulle äfven kunna ifrågasätta en sådan anordning, att viss
bestämd, liusbehofvet öfverstigande andel af skogsanslaget alltid bibehölles
såsom husbehofsskog, å hvilken jordägaren finge utan utsyning
taga sitt husbehof, men att, om å denna husbehofsskog lämpligen borde
något år af verkas mer än som åtginge till liusbehofvet, detta skulle
ske genom allmänuingsstyrelsens försorg .och att försäljningsmedlen
skulle inflyta till allmänningskassan. Därigenom skulle, åtminstone för de
större skattetalen, eu viss latitud för liusbehofvets tillgodoseende vinnas,
så att det därtill anslagna området skulle räcka till äfven vid ökad
bosättning. Vid en sådan anordning skulle hemmanets förvärf ej heller
innebära någon lockelse för trävaruindustrien. Dock skulle enligt
min mening en dylik bestämmelse med all sannolikhet icke komma att
visa sig gagnelig, enär, då hemmansinnehafvaren icke själ!’ får inkomsten
af saluskogen och han alltså icke har direkt intresse af, att
försäljning af virke må ske från hans husbehofsskog, utan snarare
tvärtom, det lär få antagas, att han icke kommer att tillbörligen
35
Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 12.
vårda skogen, utan öfver liöfvan uppdrifver husbehofsafverkningen samt
därvid ej heller tiar för ögonen att exempelvis till vedbränsle taga
endast sådant virke, som icke kan finna fördelaktigare användning. En
föreskrift sådan som den senast antydda skulle alltså lätteligen föranleda
skogssköfling.
Af hvad jag nu anfört, torde framgå, att jag icke kan anse något
af de nu omförmälda förslagen hafva företräde framför det af norrlandskommittén
afgifna. Att äfven detta icke är utan sina vanskligheter,
lär likväl få medgifvas. Dock torde dessa kunna i allt väsentligt
förebyggas genom därtill ägnade föreskrifter. Särskild! kan det möta
svårighet att i hvarje fall på lämpligaste sätt bestämma den areal,
som bör tilläggas ett hemman såsom husbehofsskog. Det bör naturligtvis
tillkomma vederbörande afvittringslandtmätare att upprätta förslag
härtill och böra därvid, som ofvan antydts, äfven odlingslägenheters
förekomst öfva inverkan. För vinnande af ökad trygghet synes det
emellertid böra föreskrifvas, såväl att landtmätaren skall vid ägobesiktningen
vara biträdd af därtill förordnad skogstjänstemän, hvilken då
har tillfälle att gorå iakttagelser och bör tilläggas befogenhet att
framställa erinringar i afseende å mägornas uppskattning, antecknandet
af odlingslägenheter och impediment, skogsmarkens beskaffenhet in. in.,
som ock att Kung!. Maj:ts befallningshafvande skall före meddelande
af afvittringsutsläg inhämta yttrande angående den föreslagna husbehofsskogen
från domänstyrelsen, hvilken då har tillfälle att i ärendet
höra vederbörande skogsstatstjänstemän. Särskild föreskrift torde jämväl
vara erforderlig, innefattande förbud mot afverkning å husbehofsskogen
till annat ändamål än husbehof, utan att särskild! tillstånd därtill
för hvarje gång meddelats. Då jordägaren alltså icke kan till afsalu
använda möjligen Överskjutande skpgstiligång å husbehofsskogen, lär
det få antagas, att han icke blir obenägen att verkställa odlingar eller
upplåta odlingslägenheter, hvilkas bebyggande sålunda icke behöfver
minska hans tillgång på husbehofsvirke och bränsle.
Jag finner mig alltså böra tillstyrka antagande af norrlandskommitténs
ifrågavarande förslag, såvidt angår skogsänslagets fördelning
i husbehofsskog och allmänningsskog, och torde jag, därest detta förslag
vinner bifall, framdeles få i underdånighet anmäla frågan om utfärdande
af föreskrifter i af mig nu angifna syften. Af dessa föreskrifter synas
de, som afse dispositionsrätten öfver husbehofsskogen, vara af beskaffenhet
att böra underställas Riksdagens pröfning. Bestämmelserna i detta afseende
torde emellertid icke lämpligen böra inryckas i afvittringsför
-
36 Sammansatta Stats- (och La g)utskottets Utlåtande N:o 12.
fattningarna, utan torde, sedan beslut i Iiufvudfrågan fattats, förslag
till sådana bestämmelser böra utarbetas.
I afseende å den omfattning, i hvilken nya bestämmelser i fråga
om bildande af allmänningar böra och kunna bringas till verkställighet,
är först att märka, att, såsom ofvan nämnts, överenskommelser om afsättande
inom Sorsele, Stensele och Tärna socknar ofvan odlingsgränsen
af viss andel af skogsanslaget redan blifvit träffade och af Kungl. Maj:t
fastställda, ehuru de ännu icke blifvit satta i verket. I betraktande af
de omständigheter, som efter detta Kungl. Maj:ts beslut blifvit genom de
verkställda utredningarna, särskild! genom norrlandskommittén, påvisade,
anser jag för min de!, att några betänkligheter icke böra möta mot
återkallande af berörda fastställelse!'', så att de nya bestämmelserna må
vinna tillämpning äfven å nämnda sockenandelar. 1 fråga om såväl
Sorsele och Stensele som Vilhelmina och Dorotea socknar, hvilka samtliga
innefatta områden både nedom och ofvan odlingsgränsen, men där
allmänningar icke afsätta vid afvittringen nedom denna gräns, komma
naturligtvis de nu ifrågasatta allmänningarna att tillhöra endast de
hemman, som äro belägna ofvanför odlingsgränsen, och lär detta
förhållande komma att vinna beaktande vid fastställelse af reglementen
för sagda allmänningar. Vidare synes det mig icke heller böra möta
hinder att för återstående särskild afvittring å odisponerade öfverloppsmarker
nedom odlingsgränsen påbjuda förändrade bestämmelser i fråga
om afsättning till allmänning, oafsedt indika stadganden som eljest i
dylikt afseende gälla inom vederbörande socken. För de socknar, där
sådan afsättning till viss andel af skogsanslaget redan vid den allmänna
afvittringen skett, kan lämpligen så förfaras, att vid nybyggesafvittringen
dels en allmänning afsättes efter samma grunder, som gälla för socknen
i öfrigt, hvarigenom nybyggena alltså blifva likställda med öfriga
hemman inom socknen i afseende å de gemensamma allmänningarna,
och dels återstoden af den del af nybyggenas skogsanslag, som icke
användes till liusbehofsskog, förenas till en särskild, endast dessa nybyggen
tillhörig allmänning. Där afsättning till allmänning icke ägt
rum inom socknen i öfrigt, såsom i Sorsele socken nedom odlingsgränsen,
blifver naturligtvis hela allmänningen nybyggenas enskilda tillhörighet.
I fråga om användningen af allmänningarnas afkastning lär det
tillkomma Kungl. Maj:t att framdeles fatta beslut, efter det förslag
därom afgifvits af Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande, och
torde därvid äfven böra tagas under öfvervägande hvad Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Norrbottens län i sitt ofvanberörda yttrande härom
anfört, hvithet står i öfverensstämmelse med nu gällande föreskrifter
37
Sammansatta Stats- (och Lag)uiskottets Utlåtande N:o 12.
rörande allmänningarna inom sagda län. Norrlandskommittén diar i
detta afseende föreslagit en allmän bestämmelse af innehåll, att från
delaktighet i allmänningens afkastning borde uteslutas jordägare, som
uppenbarligen icke för egen utkomst brukade jorden eller vore på stället
boende. Med hänsyn till de betydelsefulla invändningar, som emot detta
förslag framställts såväl i den vid kommitténs betänkande fogade reservation
som af de i ärendet hörda myndigheterna, kan jag icke tillstyrka
kommitténs förslag i denna del. Det lär emellertid få bero på Kung].
Maj:t att vid fastställande af reglementen för allmänningarna söka tillse,
att allmänning^ afkastning vinner sådan användning, att ändamålet med
afvittringen och med allmänningens afsättande må så mycket som möjligt
blifva tillgodosedt.
Norrlandskommittén har vidare föreslagit, att ansökning om nya
ny byggesanläggningar och dessas skatteomföring icke måtte beviljas
annan än den, som kunde antagas vilja och kunna själf bruka fastigheten
för att därigenom bereda sig sitt nödtorftiga lifsuppehälle. Äfven
enligt min åsikt är det visserligen högst önskligt, att det må tillses,
att nybyggen upplåtas endast åt egentliga jordbrukare, men då Kung!.
Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län meddelat, att en dylik
grundsats redan hittills blifvit tillämpad i sagda län samt bestämmelser
i föreslaget syfte i allt fall skulle hafva en ganska ringa innebörd, enär
det i allt fall kan befaras, att fastigheten sedermera genom öfverlåtelse
öfvergår till ägare, som icke själf är jordbrukare, anser jag mig
icke böra förorda utfärdandet af allmän föreskrift af nu ifrågasatt
innehåll.
Hvad de af landtmäteristyrelsen föreslagna ändringarna i afvittringsförfarandet
angår och därvid först den ifrågasatta ökningen af det för
impediment medgifna afdraget, har landtmäteristyrelsen därmed uppenbarligen
afsett, att större noggrannhet skulle kunna åstadkommas, så
att duglig skogsmark icke längre blefve inbegripen under rubriken impediment.
Jag kan dock icke finna, att det föreslagna stadgandet skulle
innebära någon förbättring i sådant afseende, utan snarare komma att
verka i motsatt riktning eller så, att å ägofigurer, hvarest afdraget för
impediment hittills begränsats till V4, detsamma framdeles skulle ökas.
Härigenom komme äfven den areal skogsmark, som tillädes ett hemman,
att ökas, och då sålunda enligt min åsikt, ett dylikt stadgande skulle
medföra ökning i skogsanslagen, hvilket står i bestämd strid mot den
uppfattning, som förestafvat det förut tillstyrkta förslaget om sänkning
af skogsanslaget för vissa nybyggen, kan jag icke biträda detsamma.
Att de af landtmäteristyrelsen anmärkta missförhållandena kunnat upp
-
Utskottets
yttrande.
38 Sammansatta Stats- (och Lagutskottets tJtlåtande N:o 12.
komma samt motiveras äf clet nuvarande stadgandet om afdragets storlek
måste enligt min mening bero därpå, att landtmätarne icke tillbörligen
iakttagit föreskriften i afvittringsstadgäns § 18, däl det uttryckligen
ålägges landtmätare att tillse, att under impediment ej inbegtipes duglig
mark, som kan komma i fråga att användas till skogsanslag. Skall ej
ett impediment särskild! mätas, och räcker ej afdrag med 1/l att motsvara
impediment ens verkliga areal å eu viss ägofigur, kan det val hända,
att impediment måste räknas som skogsmark, men detta kan icke undvikas,
under det att ett motsatt förfarande är bestämdt förbjudet. Därest
gällande stadganden noggrant iakkttagas, synas de mig alltså vara
tillfyllestgörande till förhindrande af det af landtmäter istyrelsen nu angifva
missförhållandet och ytterligare trygghet i sådant afseende torde
vinnas, därest, såsom jag förut tillstyrkt, det bestämmes, att skogstjänsteniaii
skall närvara vid all ägobesiktning.
Ej heller förslaget angående afdrag för i skogsanslag ingående
betesmark i förhållande till skogsmark eller för skogens större eller
mindre växtlighet synes mig af beskaffenhet att böra vinna bifall. Eu
dylik bestämmelse skulle nämligen, såsom kammarkollegium och domänstyrelsen
framhållit, antagligen leda till ökning af skogstilldelningarna,
hvilken af förut angifva anledningar icke bör befrämjas. Förändringen
skulle äfven medföra ett slags gradering af marken och skogen, hvilken
gradering, att dofna af äldre erfarenheter i sådant afseende, lätt kan
missbrukas och därför icke är oneklig».
Enligt stadgan om afvittring i Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker den 30 maj 1873 skola såväl vid den allmänna afvittringen
som ock efter densammas af slutande vid Särskild afvittring af nybyggen
a odisponerad mälk nedom odliugsgränsen från kronans marker nödiga
områden tilldelas hemman och nybyggen, och skall enligt samma stadga
skogsanslaget bestämmas efter beräkning af 5,000 eller därutöfver till
högst 20,000 kvadl-atref skogsmark (440,76—1,763,04 hektar) för helt
mantal och i förhållande därefter för större eller mindre hemmantal.
Häri skall då ej inberäkna^ sådan mark, som bör hänföras till impedimeuter.
Den framlagda utredningen gafvel- emellertid vid handel!, att
vid tillämpningen af gällande föreskrifter i afseende å skogsanslagens
storlek dels hemman och nybyggen tilldelats skogsområden, som i regel
betydligt öfverskridit skogsanslagets medelbelopp, 1,102 hektar, dels
bland impedinrenter i vidsträckt omfattning inbegripits äfven duglig
39
S{imit}ans0a Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 12.
skogsmark, dels ock vid skattläggningen ej sällan allt för höga skattetal
åsatts hemmansdelar och nybyggen, i följd hvaraf dessa erhållit större
skogsanslag än det, hvartill inägornas beskaffenhet bort gifva anledning,
och hafva dessa förhållanden haft till följd, att kronan på inånga ställen
afhändts betydligt större områden än som med afvittringen från början
afsetts.
För att vinna rättelse härutinnan har Kungl. Maj:t funnit eu nedsättning
af skogsanslagets storlek nödvändig. Då emellertid den allmänna
afvittringen inom Västerbottens och Norrbottens län nedom odlingsgränsen
numera afslutats samt ofvan denna gräns belägna hemman och
nybyggen ansetts fortfarande vara i behof af det understöd, som i fråga
om skogsanslag medgifves dem af gällande bestämmelser, skall enligt
Kungl. Maj:ts förslag nedsättningen gälla endast de framtida nybyggen,
som komma att upplåtas å odisponerade öfverloppsmarker nedom odlingsgränsen.
För sådana nybyggen föreslås nu i propositionen, att skogsanslaget
bestämmes till högst 1,200 hektar för helt mantal.
Detta förslag har tillkommit på framställning från den s. k. norr1
andskommittén och bär förordats af de bestå myndigheter, som hörts i
frågan. Lämpligheten af en dylik nedsättning af det högsta skogsanslaget
lmner också utskottet uppenbar. Lyckligast hade utan tvifvel
varit, om en sänkning af skogsanslagets maximibelopp kunnat genomföras,
redan innan afvittringarna fortskridit så långt, som nu skett, men då
de ifrågavarande odisponerade öfverloppsmarkerna, enligt uppgift, utgöra
i det närmaste 000,000 hektar, synes den föreslagna åtgärden dock
komma att få ej så liten praktisk betydelse. Utskottet anser sig sålunda
böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj ds proposition i denna del.
Enligt gällande afvittringsstadga skola vid alla afvittringar hemman
och nybyggen, så vidt tillgång finnes, erhålla skog ej blott till husbehof
utan ock till afsalu. Denna anordning i förening med de stora skogsanslag,
sojn, enligt livad ofvan nämnts, i allmänhet tillagts hemman
och nybyggen vid afvittringarna bär emellertid haft till följd, att dessa
hemman och nybyggen oaktadt det utsyningstvång, hvarmed afverka
ningen till afsalu varit förenad, blifvit i hög grad begärliga för trävarurörelsen.
1 stor utsträckning har också, i strid med afvittriugsförfattningarnas
syfte, sådan jord öfvergått från den jordbrukande befolkningen
till kikare af nämnda rörelse, och synes eu dylik öfverflyttning af jord
alltjämt vara att befara.
För att för framtiden råda bot för dessa missförhållanden bär
Kung!. Maj:t, med anslutning till den uppfattning, som härutinnan ut
-
40
Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande K:o 12.
talats inom norrlandskommittén föreslagit den förändrade bestämmelse
vid ännu återstående afvittringsförrättningar inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker, att hemman och nybyggen skola af skogsanslaget
omedelbart erhålla endast nödigt husbehof, hvaremot återstoden
skall afsättas till allmänning att förvaltas för delägarnas gemensamma
nytta.
Detta förslag synes utskottet synnerligen välbetänkt. Det torde
visserligen, såsom departementschefen erinrat, kunna blifva förenadt med
svårighet att i hvarje särskild t fall på lämpligt sätt bestämma den
areal, som bör tilläggas ett visst hemman eller nybygge såsom husbehofsskog,
men denna svårighet synes dock i viss mån afhjälpt genom
den föreslagna bestämmelsen, att berörda åtgärd skall föregås af eu
noggrann, af afvittringslandtmätaren med biträde af skogstjänsteman
för hvarje särskilt fall förrättad undersökning. Emellertid har inom
utskottet framhållits, att äfven med eu sådan föregående noggrann
undersökning en viss ojämnhet i fördelningen af husbehofsskogen lätteligen
torde kunna uppkomma, därest vid afskiljandet af det skogsområde,
som anses böra tillkomma ett hemman eller nybygge såsom
liusbehofsskog, hänsyn skall tagas ej allenast till markens olika växtlighet
och förefintliga odlingslägenheter utan äfven till den å området
befintliga ståndsskogen. Om nämligen ett hemman eller nybygge skulle
tilldelas ett förhållandevis mindre område till liusbehofsskog på grund
däraf, att å sagda hemman eller nybygge vid afvittringstillfället funnes
riklig tillgång på afverkningsbar ståndskog, skulle sagda hemman eller
nybygge, efter det ståndsskogen afverkats, komma i ett sämre läge än
andra hemman och nybyggen, Indika i saknad af dylik tillgång på
ståndskog tillerkänts större områden husbehofsskog. A andra sidan
skulle det emellertid ej vara rättvist, om ett hemman eller nybygge
oaktadt förekomsten af riklig ståndskog tilldelades lika stort område
till husbehofsskog, som annat hemman eller nybygge med obetydlig
ståndskog. En utväg att i berörda hänseende åstadkomma en rättvisare
och jämnare fördelning skulle enligt utskottets tanke vara, att husbehofsskogens
areal bestämdes utan hänsyn till ståndskogens beskaffenhet,
men ätt, där vid afvittringstillfället rikligare tillgång å afverkningsbar
ståndskog förefunnes, den husbehofvet Överskjutande skogstillgången
på en gång före tillträdet utstämplades för att sedermera efter hand
afverkas, och att försäljningsmedlen därför inflöte till allmänningsfonden.
Någon förändring i nu förevarande förslag torde emellertid denna utskottets
uppfattning ej höra föranleda, utan synes frågan härom lämpligast
hora tagas under öfvervägande vid utarbetande af de särskilda
41
Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 12.
bestämmelser angående dispositionsrätten öfver husbehofsskogen, som
enligt propositionen ställts i utsikt och Invirka bestämmelser utskottet i
likhet med departementschefen finner vara af beskaffenhet att framdeles
i vissa delar böra underställas Riksdagens pröfning.
Enligt Kung]. Maj:ts förslag skall den allmänning, som af återstoden
af skogsanslagen bildas, förvaltas för delägarnas gemensamma
nytta enligt grunder, som af Kungl. Maj:t bestämmas. I fråga om allmänningarnas
afkastning föreslog, såsom af departementschefens anförande
framgår, norrlandskommittén i detta afseende en allmän bestämmelse
af innehåll, att från delaktighet i allmänningens afkastning
borde uteslutas jordägare, som uppenbarligen icke för egen utkomst
brukade jorden eller vore på stället boende, men med hänsyn till de
betydelsefulla invändningar, som mot detta förslag framställts såväl i
den vid kommitténs betänkande fogade reservationen som af de i ärendet
hörda myndigheterna, har Kungl. Maj:t funnit sig ej böra upptaga kommitténs
berörda förslag, utan ansett det böra bero på Kung]. Maj:t att vid
fastställande af reglementen för allmänningarna söka tillse, att allmännings
afkastning vinner sådan användning, att ändamålet med afvittringen
och med allmänningens afsättande må så mycket som möjligt blifva
tillgodosedt.
Utskottet, som i denna fråga är af samma uppfattning som Kungl.
Maj:t, anser sig emellertid böra framhålla vikten af att de grunder,
som komma att bestämmas för allraänningarnas förvaltning blifva sådana,
att de lämna största möjliga trygghet för att allmänningarna komma
att lända till varaktigt stöd för den jordbrukande befolkningen och
att hemman, som hafva del däri, ej få sådan fördel häraf, att de blifva
föremål för spekulation. I sådant hänseende har utskottet, på samma
gång utskottet behjärtat hvad Konungens befallningshafvande i Norrbottens
län i sitt afgifna utlåtande yttrat angående faran af att utan
nödiga inskränkningar medgifva delägärne i allmänning rätt att af
inkomsterna därifrån erhålla godtgörelse för sina kommunala utskylder,
funnit sig synnerligen tilltalad! af hvad kammarkollegium och domänstyrelsen
i sitt gemensamma utlåtande yttrat angående lämpligheten
af att låta allmänningsfondens afkastning utgå såsom bidrag till för
delägare i allmänhet nödiga och gagneligt kommunala ändamål, såsom
läkarvård, fattigvård, folkundervisning, jordbrukets förbättring genom
utdikning eller annorledes samt för anläggning eller förbättring af
utfarts vägar, äfvensom att i män af tillgång af allmänningsfondens
inkomster afsätta medel till en fond för delägarnes understöd vid inBili.
till Biksd. Prof. 1905. 4 Sami. 2 Afd. 10 Höft. 6
42 Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 12.
träffande missväxtår, företrädesvis genom beredande af arbetsförtjänst
vid inom kommunen anordnade allmännyttiga arbeten.
De i propositionen ifrågasatta ändrade bestämmelserna rörande
afvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker skola
enligt förslaget tillämpas inom de områden af berörda lappmarker, beträffande
hvilka Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande ännu
icke meddelat afvittringsutslag, och framgår af departementschefens
anförande, att härmed afsetts dels oafvittrad mark ofvan odlingsgränsen
i Västerbottens län och dels odisponerad öfverloppsmark nedom odlingsgränsen
i bägge länen, hvaremot det uppgifvits, att afvittringsutslag
meddelats beträffande all mark ofvan odlingsgränsen inom Norrbottens
län. Enligt utskottet tillhandakomma upplysningar lärer emellertid
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i sistnämnda län ännu icke meddelat
afvittringsutslag rörande den ofvan sagda gräns belägna Enontekis socken.
De i propositionen föreslagna bestämmelserna skulle alltså enligt ordalagen
komma att vinna tillämpning äfven å denna socken samt medföra,
bland annat, att noggrann undersökning'' af skogsanslaget skulle
förrättas af afvittringslandtmätare och skogs tjänsteman för utrönande
af hvad som kunde anses erforderligt för husbehof, hvarefter återstoden
skulle afsättas till allmänning. Enontekis socken, som till väsentlig
del är belägen ofvan barrskogsgränsen, har emellertid, i enlighet med
hvad 1903 års Riksdag på framställning af Kungl. Maj:t beslutat, i anledning
af skogens dåliga beskaffenhet inom socknen fått utbyta af
sockenmännen till allmänning afsatt del af skogsanslaget mot annan
allmänning inom Muonionalusta angränsande kapellförsamling, för hvilken
sistnämnda allmänning förvaltningsregler blifvit af Kungl. Maj:t och
Riksdag fastställda. Den inom Enontekis socken återstående skogstillgången,
hvilken vid afvittringsberedningen föreslagits att tilldelas de
särskilda hemmanen och nybyggena lärer, enligt hvad utskottet inhämtat,
vara af särdeles dålig beskaffenhet och torde icke i något fall
öfverstiga, men väl ibland näppeligen förslå till elt knappt husbehof,
och synes under sådana förhållanden de i propositionen föreslagna ändrade
bestämmelserna om afsättande af en del af skogsanslaget till allmänning
ej lämpligen böra komma att på Enontekis socken tillämpas.
Till förebyggande af missförstånd, som tilläfventyrs skulle kunna
uppstå beträffande tolkningen af det i propositionens sista moment förekommande
uttrycket »skogsanslaget» har utskottet ansett en omkastning
af de bägge momenten böra äga rum.
På grund af det anförda får utskottet alltså hemställa,
att Riksdagen i anledning af förevarande proposition
måtte för sin del besluta, att vid afvittringen
43
Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 12.
inom de områden af Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker förutom Enontekis socken, beträffande
hvilka Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande
ännu icke meddelat afvittringsutslag, skall iakttagas:
dels att af skogs anslagen skall omedelbart tilldelas
de särskilda hemmanen eller nybyggena endast
hvad som efter noggrann, af afvittringslandtmätaren
med biträde af skogstjänsteman för hvarje särskilt
fall förrättad undersökning anses erforderligt för
nödigt husbehof, med hänsyn jämväl till förefintliga
odlingslägenheter, men att återstoden af skogsanslagen
afsättes till allmänning, att för delägarnes gemensamma
nytta förvaltas i enlighet med grunder, som
af Kungl. Maj:t bestämmas,
dels ock att för nybyggen, som hädanefter upplåtas
å odisponerade öfverloppsmarker nedom odlingsgränsen,
skogsanslaget bestämmes till högst 1,200
hektar för helt mantal;
Stockholm den 28 april 1905.
På det sammansatta utskottets vägnar:
T. ZETTERSTRAND.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.