Sök i Ratio Lex

Sammansatta Stats- (och Lag-)ut$Jcottets Utlåtande N:o 13

1905-04-28 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SLU 1905:13, Sammansatta Stats- (och Lag-)ut$Jcottets Utlåtande N:o 13

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)ut$Jcottets Utlåtande N:o 13.

1

X:o 13.

Ank. till. Riksd. kansli den 28 april 1905, kl. 2 e. m.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 9, i anledning af

Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om fortsatt

tillämpning af hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande

inskränkning i inmidningsrätten, är stadgadt.

Uti en den 13 april. 1905 till Riksdagen aflåten proposition, n:o

123, har Kung]. under åberopande af propositionen bilagda, i

statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen,

föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

L agoni

fortsatt tillämpning af hvad 1 lagen den 6 juni 1902, innefattande

inskränkning i innmtningsrätten, är stadgadt.

Härigenom förordnas som följer:

Hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande inskränkning i inmutningsrätten,

är stadgadt skall fortfarande gälla intill den 15 maj 1908.

Till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 6 mars 1905 har chefen för justitiedepar7till.

till Riksd, Prof. 1005. 1 Sami. 2 Afä. IL It afl. (N:o 13).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 13.

temeritet, efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepar te

mentet, anfört följande:

»I nådigt bref den 28 februari 1902 anbefallde Kungl. Maj:t

kommerskollegium att efter hörande af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Norrbottens län samt bergmästaren i Norra distriktet inkomma

med utlåtande, huruvida och i hvilken omfattning inmutningsrätten

syntes kollegium böra upphäfvas eller tills vidare suspenderas. Närmaste

anledningen till denna åtgärd var, såsom i det nådiga brefvet

framhålles, att inmutningsrätten, sådan den utöfvats inom Norrbottens

län, funnits kunna föranleda till en osund spekulation och andra betänkliga

missförhållanden.

Berörda missförhållanden blefvo äfven af Riksdagen uppmärksammade.

Riksdagen ansåg att, i afbidan på frågans fullständiga utredande,

provisoriska åtgärder bordo vidtagas för att, så vidt ske kunde,

förhindra, att förhållandena förvärrades, och antog därför för sin del,

med föranledande af enskilda motioner, eu lagbestämmelse, enligt hvilken

inom Norrbottens län inmutningsrätten å kronojord, som ej under

ständig besittningsrätt innehades eller vore till boställe anslagen, förbehölls

kronan ensam. Denna lagbestämmelse, hvars antagande Riksdagen

i skrifvelse den 21 maj 1902 för Kungl. Maj:t tillkännagaf, blef

den 6 juni samma år af Kungl. Maj:t sanktionerad. Lagen afsåg till

en början allenast tiden intill den 15 maj 1903, men har sedermera

genom lagar af den 11 maj 1903 och den 13 maj 1904 erhållit förlängd

giltighet och gäller enligt sistomförmälda lag till den 15 maj 1905.

1 sammanhang med det beslut, hvarigenom Kung]. Maj:t den 11

maj 1903 förordnade om förlängd giltighet af omförmälda lag af den

6 juni 1902, har Kungl. Maj: t jämväl uti nådigt bref till kommerskollegium

anbefallt denna myndighet, att efter Kung], Maj:ts vederbörande

befallningshafvandes och bergmästares hörande och sedan chefen

för Sveriges geologiska undersökning lämnats tillfälle att sig yttra, med

öfverlämnande af inkomna yttranden afgifva underdånigt utlåtande, dels

huruvida i följd af berörda inskränkning i inmutningsrätten olägenheter

visat sig uppkomma eller framdeles kunde vara att befara, dels ock i

fråga om de ändringar, som, under förutsättning att inmutningsrätten

inom Norrbottens län fortfarande blefve föremål för särskilda lagbestämmelser,

borde med afseende å tillämpningsområdet eller eljest vidtagas

i ofvanberörda föreskrifter, äfvensom angående de åtgärder i

öfrig!, hvilka under sagda förutsättning kunde erfordras i syfte att mineralfyndigheter

å kronojord blefve på ett för det allmännas intressen

tillfredsställande sätt bearbetade.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats (och Lag-)utsJcottets Utlåtande N:o 13.

3

Det sålunda begärda utlåtandet har af kommerskollegium afgifvits,

och tillsammans med detta hafva jämväl öfverlämnats utaf kollegium

inhämtade yttranden af bergmästaren i Norra distriktet, Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län samt chefen för Sveriges

geologiska undersökning. Den utredning, som Kungl. Maj:t ansett erforderlig

för ärendets slutliga pröfning, lärer härmed vara verkställd,

och jag anhåller förty att för Kungl. Maj:t få anmäla ärendet.

Jag vill härvid till en början framhålla, att, ehuru uti först omförmälda

bref till kommerskollegium helt allmänt anbefalldes utredning,

huruvida och i hvilken omfattning inmutningsrätten syntes böra uppbäfvas

eller tills vidare suspenderas, det var förhållandena inom Norrbottens

län, som föranledt Kungl. Maj:t att anbefalla sagda utredning,

samt att, i full öfverensstämmelse härmed, den anbefallda utredningen

kom att gestalta sig som en undersökning, huruvida, utan rubbning i

lagstiftningen beträffande andra delar af riket, orsaker förelåge att

stadga särskilda bestämmelser för Norrbottens län.

Då i följd af Riksdagens initiativ dylika särskilda lagbestämmelser

blifvit antagna att provisoriskt gälla, till dess ärendet efter utredningens

fullbordan kunde slutligen afgöras, synes spörsmålet nu närmast gestalta

sig som en pröfning, huruvida de provisoriskt antagna bestämmelserna

böra, med eller utan modifikationer, erhålla definitiv giltighet

eller huruvida anledning finnes att äfven sedan utredningen blifvit fullbordad

för någon tid bibehålla den provisoriska lagstiftningen.

Det torde tillåtas mig att med ledning af den förebragta utredningen

i korthet redogöra, hvari förut omnämnda missbruk af inmutningsrätten

bestodo och huru de uppkommit. Jag måste härvid gå tillbaka

till den kungörelse, som den 19 augusti 1889 utfärdades och genom

hvilken förordnades dels att i matsedel, som blefve utfärdad å

fyndighet, belägen å kronojord, som icke under ständig besittningsrätt

innehades eller voi’e till boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning

till brukning på viss tid annan upplåten, tills vidare skulle, om

inmutningsansökningen gjorts efter dagen för kungörelsens utfärdande,

intagas förbehåll om skyldighet för inmutaren att vara underkastad de

förändrade bestämmelser om rätt för kronan att deltaga i grufarbetet

och den däraf fallande vinsten, som genom ny lagstiftning kunde blifva

gällande, och dels att för fyndighet, därå inmutning under sådant förbehåll

erhållits, utmål tills vidare icke finge anvisas.

Den situation, som genom denna kungörelse inträdde, var ej ämnad

att blifva långvarig; den skulle endast räcka till dess lagstiftningen

ordnat frågan, huru kronan skulle deltaga i grufarbetet och däraf fal
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcoUels Utlåtande N:o 13.

lande vinst, i fall då fyndigdiet inmutades å kronojord, å hvilken enligt

dittills gällande lagstiftning jordägareandelen tillkommit inmutaren.

Denna lagstiftningsfråga visade sig emellertid vara svårlöst och ordnades

först genom lagen den 20 oktober 1899, i hvilken emellertid stadgades,

att för inmutning, som erhållits under det i 1889 års kungörelse

stadgade förbehåll, utmål ej finge utan Konungens tillstånd läggas tidigare

än två år från det lagen träd!, i kraft. Denna tidpunkt inföll

den 1 december 1901. Det blef sålunda en tidrymd af mer än tolf år,

under hvilken utmål ej kunde läggas för fyndighet, därå inmutning erhållits

under det i 1889 års kungörelse stadgade förbehåll. Under

denna tidrymd måste inmutaren, om han ville bevara sin på inmutningen

grundade rätt, hvarje år göra försVarsarböte och kunde hvarken få ersätta

detta med afgift i penningar, ej heller erhålla hvilostånd, emedan

för åtnjutande af dessa förmåner erfordras, bland annat, att utmål

blifvit grufvan tilldeladt. Ån mindre kunde grufdriften begynna på

allvar, så länge utmål ej blifvit lagd! Följden blef, att inmutarne ofta

sökte komma ifrån det besvärliga och kostsamma försvarsarbetet på det

sätt, att de år efter år inmutade samma fyndighet. Härigenom utsatte

de sig dock för faran att vid ommutningen blifva förekomna af andra

inmutare, och det saknades ej personer, som sökte begagna sig häraf.

En osäkerhet i förhållandena uppkom, som ytterligare förvärrades däraf,

att den gaf anledning till många inmutningar äfven på behörigen försvarade

fyndigheter utan annat syfte än att förmå den verklige rättsinnehafvaren

att betala penningar för att slippa en process om rätten

till fyndigheten. Det ligger i sakens natur, att nu skildrade förhållanden

skulle vara i hög grad ägnade att framkalla eu osund spekulation,

emedan såväl de inmutare, hvilka hade en behörigen grundad rätt,

som än mera de, hvilkas rätt var tvifvelaktig eller alls ingen, voro angelägna

att få afyttra sina mutsedlar och bjödo ut dem både inom och

utom riket. Deras utbjudande på utländsk marknad gaf i sin tur anledning

till farhågan, att värdefulla grufvor skulle råka i utländska

händer i en utsträckning, som kunde innebära faror af flera slag.

Jag har härmed redogjort för de förhållanden, som gåfvo anledning

till, att Kungl. Maj:t anbefallde den nu verkställda utredningen,

Det får emellertid ej förbises, att vid behandlingen inom Riksdagen af

förut omnämnda provisoriska lag äfven andra synpunkter framträdde,

hvilka ej torde varit utan inflytande på frågans utgång, om de också

ej kunna sägas hafva blifvit klart och bestämdt formulerade. Under

debatten i Första Kammaren yttrades nämligen en farhåga, att det, som

en talare uttryckte sig, skulle gå för fort med utvecklingen af Norr
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottcts Utlåtande N:o 13.

5

bottens rikedomar, och innebörden häraf synes hafva varit en oro, att

eu obehindrad exploatering af de norrländska järnmalmsfyndigheterua

skulle dels medföra, att malmförråden i större utsträckning än som vore

önskligt blefve exporterade med den påföljd, att den inhemska järntillverkningen

i en framtid kunde komma att lida brist på malmtillgång,

dels föranleda, att priset på järnmalm trycktes ned till gagn allenast

för utländska förbrukare, dels slutligen locka till begynnande af grufföretag,

som saknade betingelser för framgång.

Måhända kunde man också i hvad under den nämnda debatten

anfördes skönja tecken till den uppfattning, att malmrikedomarna i

Norrbottens län, hvarest ju jorden till största delen tillhör kronan,

borde, i stället för att öfverlämnas till exploatering åt enskilde, förbehållas

åt staten själf och brytas för dess räkning.

Sedan jag härmed afslutat redogörelsen för de skäl och omständigheter,

som torde hafva förän led t den provisoriska lagens antagande,

anhåller jag att få i korthet framställa, hvilken ståndpunkt de hörda

myndigheterna intaga till frågan om inmutningsrättens definitiva upphäfvande

inom Norrbottens län.

Af dessa myndigheter är det endast Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Norrbottens län, som förordar, att förbudet mot inmutning

definitivt fastställes, och det är väl att märka, att hans tillstyrkande

endast afser förbud mot inmutning af järnmalm. Till stöd för sin

åsikt., att inmutning af järnmalm bör vara förbjuden, anför han, att ett

verkligt intresse att lämna inmutningsrätten oinskränkt icke längre

förefinnes beträffande järnmalm, emedan man efter hans åsikt med fog

kan förutsätta, att afsevärda förekomster af järnmalm icke vidare kunna

väntas blifva upptäckta, sedan under senare år omfattande ströftåg i

alla riktningar af länet företagits i syfte att uppleta järnmalm och dessa

malmletare utvecklat en feberaktig energi, titan att dock dylika ansträngningar

under senare tid ledt till några upptäckter af beskaffenhet

att förtjäna uppmärksamhet. Däremot menar nämnde befallningshafvande,

att man af inmutningsrättens frigifvande kan befara ett; upprepande

af de missbruk, jag här förut omnämnt. I fråga om andra mineral

än järnmalm är enligt nämnde befallningshafvandes mening förhållandet

helt annorlunda. Förekomsten inom länet af andra mineral

än järnmalm vore mycket ofullständigt känd och för afhjälpande af

denna brist vore inmutningsrättens bibehållande det bästa medlet.

De andra myndigheter, som hörts, äro ense om att anledning

saknas att upphäfva inmutningsrätten. Kommerskollegium anför härom,

att, frånsedt det olämpliga att stadga en undantagslag för en viss

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatta, Stats- (och Lag-)utsJcottets Utlåtande N:o 13.

landsända, det endast under inmutningssystemet kan väntas, att länets

malmtillgångar blifva utforskade och kända, emedan koncessionssystemet

icke förmår egga till samma verksamhet i sådant hänseende samt

efter kollega tanke eftersökande genom statens försorg näppeligen

låter sig utföra i en omfattning, ens tillnärmelsevis jämförlig med den

som det enskilda intresset mäktar framkalla. Hvad nu anförts gäller

efter kollega mening ej mindre malmfyndigheter i allmänhet än äfven

järnmalmfyndigheter, och kollegium framhåller, att det vore af stor betydelse,

att forskningar efter fosforfattig järnmalm bedrefves inom Norrbottens

län. Emot den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens

län förordade utvägen att upphäfva inmutningsrätten beträffande

järnmalm allena anmärker kollegium, att dylikt förbud lätt skulle

kunna kringgås, emedan de flesta andra malmer förekomma mer eller

mindre i förening med järnmalm.

Beträffande frågan, huruvida i följd af den provisoriska inskränkningen

i inmutningsrätten olägenheter visat sig uppkomma eller framdeles

kunde vara att befara, meddelar kommerskollegium att, förutom

de olägenheter af allmännare art, som läge däri att spaningar efter

malmfyndigheter å kronojord ej kunde väntas äga rum genom den

enskilda företagsamheten, särskilda olägenheter uppstått och framdeles

vore att befara för den redan befintliga grufdriften inom länet, i följd

däraf att grufägaren vore utestängd från möjligheten att genom inmutning

vinna behöflig utvidgning af sina områden och att tillgodogöra

sig mineralförekomster i omedelbar närhet af sina utmål, hvarjämte

han ständigt vore utsatt för faran att lida stor skada genom att förlora

rätten till något utmål utan möjlighet att genom inmutning återförvärfva

detsamma.

De skäl, som kommerskollegium anfört emot inmutningsrättens

definitiva upphäfvande inom Norrbottens län, synas mig förtjäna beaktande.

A andra sidan framgår af utredningen, att meningarne äro

delade i frågan, om inmutningsrättens frigifvande under nuvarande

förhållanden skulle föranleda ett upprepande af de missbruk, som gifvit

anledning till den provisoriska lagen. Vid detta förhållande och då

anledningarne till de farhågor, som, efter hvad jag förut nämnt, vid

den provisoriska lagens behandling framträdde inom Första Kammaren,

säkerligen äro oförändrade, synes det mig vara mest tillrådligt att tills

vidare något definitivt beslut i frågan ej fattas, utan att det provisoriska

tillståndet ytterligare förlänges på någon tid, t. ex. under tre år.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)ufslcottets Utlåtande N:o 13.

7

Den lag, om hvars fortsatta tillämplighet förevarande proposition

innehåller förslag, har tillkommit på framställning af enskilde motionärer

vid 1902 års riksdag. I motionerna hade ifrågasatts, att inom Norrbottens

län å kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehades

eller vore till boställe anslagen, inmutning tills vidare icke borde få äga

rum annat än för kronans räkning. Riksdagen antog för sin del den

föreslagna lagen med begränsning af dess giltighet till den 15 maj

1903, och anförde Riksdagen i den till Kungl. Maj:t i anledning af berörda

motioner aflåtna skrifvelsen, hurusom Riksdagen funnit, att i afseende

å malmfyndigheters inmutning och hvad därmed sammanhängde

synnerligen betänkliga missförhållanden inom Norrbottens län gjort sig

gällande och då fortfarande förefunnes, hvilket syntes böra föranleda,

att det toges under öfvervägande, huruvida icke genom ändrade lagbestämmelser

eller på annat sätt de anmärkta missförhållandena kunde

aflägsnas eller deras återupprepande förebyggas. Under den tid, som

måste åtgå, intill dess efter noggrann utredning af alla omständigheter,

som vid frågans pröfning borde tagas i betraktande, något definitivt

beslut kunde fattas angående eu sak af så allvarlig och stor betydelse

som den ifrågavarande, syntes provisoriska åtgärder böra vidtagas för

att åtminstone i någon mån motverka, att de faktiska förhållandena

hunne gestalta sig ännu mer otillfredsställande och invecklade än för

det dåvarande. I sådant afseende hade Riksdagen ansett det vara lämpligt,

att inmutningsrätten blefve under någon viss bestämd tid inskränkt

på det sätt motionärerna föreslagit. Då emellertid den föreliggande

frågan redan då vore af Kungl. Maj:t upptagen till behandling och

Riksdagen antoge, att Riksdagen hade att från Kungl. Maj:t förvänta

förslag i ämnet, så snart detta läte sig göra, hade Riksdagen ansett,

att berörda tid för den provisoriska inskränkningen i inmutningsrätten

lämpligen borde begränsas till slutet af det näst därpå följande årets

riksdag.

På de skäl, som sålunda legat till grund för 1902 års Riksdags

beslut i ämnet och då frågan om definitiv förändring af lagstiftningen

i omförmälda afseende icke varit så utredd, att förslag därom kunnat

framläggas för 1903 och 1904 års Riksdagar, hafva nämnda Riksdagar

på framställning af Kungl. Magt utsträckt giltigheten af ifrågavarande

lag på ett år i sänder, och gäller densamma nu till den 15 maj 1905.

Den af Kungl. Maj:t föranstaltade utredningen har, enligt hvad

af departementschefens anförande framgår, numera alslutats, men har

Kungl. Maj:t det oaktadt ansett det mest tillrådligt, att tills vidare något

definitivt beslut i frågan ej fattas, utan att det provisoriska tillståndet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o US.

ytterligare förläuges på någon tid, och har Kung! Maj:t i sådant hänseende

föreslagit, att omförmälda lag fortfarande skall gälla till den

15 maj 1908.

Då emellertid Riksdagen vid ifrågavarande provisoriska lagstiftning

utgått från, att lagens giltighet ej skulle utsträckas längre än som erfordrades

för att Riksdagen efter verkställd utredning skulle kunna fatta

definitivt beslut i saken, har förutsättningen för den provisoriska lagstiftningen

från Riksdagens sida numera genom den afslutade utredningen

bortfallit. Några öfvertygande skäl för att under ännu några

år undanskjuta den slutliga lösningen af spörsmålet om behofvet och

lämpligheten af särskilda lagbestämmelser i fråga om inmutningsrätten

inom Norrbottens län synas utskottet ej heller hafva i det kungl. förslaget

anförts. Då emellertid förevarande proposition icke lärer kunna

gifva Riksdagen anledning att nu ingå på en dylik slutlig pröfning af

frågan, torde en förlängd giltighet af den provisoriska lagen vara nödvändig,

men att utan tvingande skäl binda äfven kommande Riksdagars

pröfningsrätt genom en utsträckning af lagens giltighet under flera år,

som i propositionen föreslagits, synes utskottet ej tillrådligt, Enligt

utskottets förmenande torde lagen icke böra erhålla förnyad tillämplighet

för längre tid än som af förhållandena med nödvändighet påkallas,

eller för en tid af ännu ett år, till den 15 maj 1906.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen, under förklarande, att det i propositionen

innefattade lagförslag icke kan i oförändradt

skick bifallas, ville i anledning af propositionen för

sin del antaga följande:

L it g

om fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 6 juni 1902,

innefattande inskränkning i inmutningsrätten,

är stadgadt.

Härigenom förordnas som följer:

Hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande inskränkning

i inmutningsrätten, är stadgadt skall fortfarande

gälla intill den 15 maj 1906.

Stockholm den 28 april 1905.

På det sammansatta utskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1905.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.