Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående pension åt aflidna stationsmästaren Per Mårtenssons änka och minderåriga son.
1905-03-14 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1905:37, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående pension åt aflidna stationsmästaren Per Mårtenssons änka och minderåriga son.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
1
l¥:o 37.
Ank. til] Riksd. kansli den 14 mars 1905, kl. 2,so e. m.
Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
pension åt aflidna stationsmästaren Per Mårtenssons
änka och minderåriga son.
(R. A.)
I en till Riksdagen aflåten proposition, n:o 9, af den 31 december
1904 har Kungl. Maj:t. under åberopande af propositionen bilagdt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
medgifva, att till stationsmästaren Per Mårtenssons änka och minderåriga
son iinge af trafikmedel utbetalas pension till ett årligt belopp af 225
kronor, att, räknadt från och med den 1 april 1904, utgå enligt de
grunder, som i 7 § af gällande reglemente för statens järnvägstrafiks
änke- och pupillkassa stadgades rörande pensioner till änkor och barn
efter delägare i nämnda kassa.
Till åberopade statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen
anfört följande.
»Uti skrifvelse den 26 april 1904 har järnvägsstyrelsen, med anledning
af därom hos styrelsen gjord framställning af änkan efter aflidna
stationsmästaren Per Mårtensson, hvilken till följd af statens inköp af
västkustbanan öfvergått i statens järnvägars tjänst, i underdånighet hemställt
om beredande af pension åt bemälda änka och en makarnas minderåriga
son.
Bih. till Riksd. Prat. 1905. 4 Sami. 1 Åfd. 25 Häft. (.N:o 37.)
1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
I anledning häraf tillåter jag mig erinra, hurusom vid föredragning
inför Kungl. Maj:t den 4 april 1902 af ärende rörande beredande af
förbättrade pensionsförmåner för vissa tjänstemän och betjänte, hvilka, i
likhet med hvad här ofvan om stationsmästaren Mårtensson omförmälts,
från västkustbanan öfvergått i statens järnvägars tjänst, dåvarande chefen
för civildepartementet lämnade en närmare redogörelse för omförmälda
personals pensionsförhållanden och därmed sammanhängande frågor.
Såsom därvid erinrades, hade 1893 års järnvägskommitté i afgifvet
underdånigt förslag angående förvärfvande för statens räkning af
Skåne—Hallands, Mellersta Hallands, Göteborgs—Hallands, Landskrona—
Angelholms och Malmö—Billesholms järnvägar, hvilka järnvägar tillsammans
bildade den så kallade västkustbanan, i fråga om de närmare
bestämmelserna i afseende å sättet för banornas förvärfvande, som borde
i köpeaftalen med vederbörande järn vägsägare intagas, föreslagit, bland
annat, att de vid dessa järnvägar anställda tjänstemän och betjänte
skulle tillerkännas rätt att öfvergå i statens järnvägars tjänst. Men då
kommittén ansåg sig böra undvika att betunga statens järnvägars pensionsinrättningar
med att på en gång mottaga ett så stort antal nya delägare,
som då vore i fråga, föreslog kommittén, att såsom särskild!
villkor för nämnda rätt skulle föreskrifvas, att ifrågavarande tjänstemän
och betjänte fortfarande skulle kvarstå i enskilda järnvägarnas pensionskassa,
i förhållande till hvilken staten skulle öfvertaga vederbörande bolags
förpliktelser.
Vid underdånig föredragning den 8 mars 1895 af frågan om förvärfvande
för statens räkning af ofvannämnda järnvägar tillstyrkte dåvarande
chefen för civildepartementet hvad kommittén uti berörda hänseende
föreslagit.
Sedan 1895 års Riksdag bifallit Eders Kungl. Maj:ts proposition
rörande anvisande af medel för inköp af ifrågavarande järnvågar samt
Eders Kungl. Maj:t den 7 juni 1895 beslutit, att dessa skulle från 1896
års ingång öfvertagas af staten på i hufvudsak de af kommittén föreslagna
villkoren, blef också i kontrakten om järnvägarnas förvärfvande
bestämmelse intagen därom, att de vid vederbörande järnväg anställda
tjänstemän och betjänte skulle äga rätt att öfvergå i statens järnvägars
tjänst. Såsom villkor härför stadgades, bland annat, det förbehåll, att
de icke skulle äga att ingå såsom delägare i statens järnvägars
pensionsinrättningar, med mindre järnvägsstyrelsen, efter pröfning för
hvarje särskildt fall af tjänstemans eller betjänts därom ingifna ansökning,
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
3
funne sådan kunna utan pensionskassornas särskilda betungande bifallas.
Dessutom stadgades i kontrakten, att järnvägsstyrelsen skulle i förhållande
till enskilda järnvägarnas pensionskassa inträda i vederbörande bolags
rättigheter och skyldigheter. Dessa bestämmelser intogos i samtliga
kontrakten, äfven i det om Landskrona—Angelholms järnväg, hvars personal
icke tillhörde någon pensionsinrättning, samt afsågo jämväl vid de
öfriga järnvägarna anställd personal, som icke ingått i enskilda järnvägarnas
pensionskassa, således äfven de tjänstemän och betjänte vid de öfriga
4 banorna, hvilka, då de antagits först år 1895, efter det statsinköpet
beslutits, icke ingått i enskilda järnvägarnas pensionskassa.
I anledning af hvad sålunda i kontrakten stadgats, öfvergingo vid
järnvägarnas öfvertagande med ingången af år 1896 i statens järnvägars
tjänst, utan att intagas i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning samt
änke- och pupillkassa, ordinarie tjänstemän och betjänte till ett antal
af 542.
Af denna'' personal gjorde därefter under våren 1897 hos järnvägsstyrelsen
406 befattningshafvare, af hvilka 886 voro delägare i enskilda
järnvägarnas pensionskassa och 70 icke tillhörde någon pensionsinrättning,
ansökan om vinnande af inträde i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning.
Efter vederbörlig utredning företogos de gjorda ansökningarna af
järnvägsstyrelsen till afgörande den 6 mars 1899. Därvid fann styrelsen
beträffande dem af de sökande, hvilka voro delägare i enskilda järnvägarnas
pensionskassa, eller hvilka, utan att vara delägare i denna kassa,
den 1 januari 1896 uppnått en ålder af minst fyrtio år, icke skäl bifalla
den af dem gjorda ansökan om vinnande af delaktighet i statens järnvägstrafiks
pensionsanstalter.
Hvad åter anginge öfriga sökandena, hvilka icke vore delägare i sagda
pensionskassa och hvilkas ansökningar icke genom vederbörandes afskedstagande,
frånfälle eller redan vunnet inträde i statens järnvägstrafiks
pensionsanstalter förfallit, förklarade järnvägsstyrelsen, att enhvar af dem
skulle anses hafva den 1 januari 1896 vunnit delaktighet i statens järnvägars
pensionsanstalter, under villkor, att af honom erlades de enligt
gällande reglementen på honom belöpande pensionsafgifter för tiden från
och med sistnämnda dag jämte den ränta därå, som af direktionen för
statens järnvägstrafiks pensionsinrättning kunde varda bestämd, dock att,
i händelse detta villkor ej fullgjordes, delaktighet i pensionsanstalterna
skulle anses af vederbörande förvärfvad med ingången af år 1899
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
I sammanhang härmed förklarade järnvägsstyrelsen, att beträffande
dem af de sökande, hvilka icke vore delägare i enskilda järnvägarnas
pensionskassa och hvilka enligt styrelsens omförmälda beslut icke då kunnat
medgifvas delaktighet i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter, styrelsen
framdeles ville för hvarje särskild! fall pröfva, huruvida vid vederbörandes
afskedstagande eller frånfälle skäl kunde förefinnas att till Kungl. Maj:t
inga med framställning om åtgärder för beredande af särskild pension åt
den sålunda ur tjänsten afgående eller hans stärbhusdelägare.
I anledning af inom Riksdagen väckta förslag, bland annat, därom, att
västkustbanepersonalen måtte berättigas antingen att vinna inträde i statens
järnvägstrafiks pensionsanstalter eller ock att åtnjuta pension i likhet med
statens öfriga järnvägstjänstemän och betjänte, anhöll Riksdagen uti skrifvelse
den 14 maj 1900, att utredning måtte verkställas, i hvad mån, på
hvilket sätt och under hvilka villkor åt den personal, som från västkustbanan
öfvergått i statens järnvägars tjänst, men ännu icke vunnit inträde
i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter, kunde beredas pension eller,
beträffande delägare i enskilda järnvägarnas pensionskassa, förbättring i
pensionsvillkoren, vid hvilken utredning borde tagas i betraktande alla på
denna fråga inverkande omständigheter och särskildt tiden för nämnda
personals inträde i statens tjänst, det bidrag, som staten för dess pensionering
lämnade till enskilda järnvägarnas pensionskassa, samt de lägre
pensionsafgifter, som de af personalen, hvilka vore delägare i sagda kassa,
haft att till densamma erlägga, äfvensom att Eders Kungl. Maj:t ville till
Riksdagen göra den framställning, hvartill berörda utredning kunde finnas
böra föranleda.
Därvid anförde Riksdagen, att, ehuru den personal, som från västkustbanan
öfvergått i statens järnvägars tjänst, icke kunde hafva något
rättsligt anspråk att komma i åtnjutande af samma pensionsförmåner, som
tillkomme öfriga vid statens järnvägar anställda tjänstemän och betjänte,
det dock ville synas Riksdagen, som om staten af billighetsskäl borde åtminstone
i vissa fall bereda den del af förstnämnda personal, som icke
vunnit inträde i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter, rätt till någon
pension eller förbättring i de mindre fördelaktiga pensionsvillkor, som delaktighet
i enskilda järnvägarnas pensionskassa medförde. För att kunna
bedöma i hvad mån och på hvilket sätt detta lämpligen borde ske, fordrades
emellertid en fullständig utredning af alla på frågan inverkande
förhållanden. Riksdagen, som i saknad däraf icke kunnat, på sätt inom
Riksdagen föreslagits, fatta något afgörande beslut i ämnet, hade emeller
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
5
tid ansett sig hafva anledning hos Kungl, Maj:t anhålla om verkställande
af erforderlig utredning i frågan, för att Riksdagen på grund däraf kunde
komma i tillfälle att pröfva, i hvad utsträckning och på hvilka villkor
pension eller förbättrad sådan kunde ifrågavarande personal beredas.
Vid underdånig föredragning den 1 juni 1900 af Riksdagens ifrågavarande
skrifvelse behagade Eders Kungl. Maj:t anbefalla järnvägsstyrelsen
att efter vederbörandes hörande verkställa den af Riksdagen i detta ärende
begärda utredning och därmed jämte det underdåniga utlåtande, hvartill
samma utredning kunde föranleda, till Eders Kungl. Maj:t inkomma.
Till åtlydnad däraf lät järnvägsstyrelsen genom sakkunnig person
verkställa undersökning öfver den matematiska kostnaden för beredande af
pension respektive fyllnadspension åt de tjänstemän och betjänte, som vid
västkustbanans inköp öfvergått i statens järnvägstrafiks tjänst, men äunu
icke blifvit delägare i dess pensionsinrättningar, samt åt änkor och barn
efter sådan tjänstepersonal.
Denna undersökning omfattade, hvad beträffar den del af ifrågavarande
personal, som icke tillhörde enskilda järnvägarnas pensionskassa,
32 tjänstehafvare, födda år 1855 eller tidigare, hvilka på grund af järnvägsstyrelsens
förberörda beslut den 6 mars 1899 icke kunnat medgifvas
inträde i statens järnvägars pensionsanstalter, samt ytterligare två tjänstehafvare,
däraf den ene, född år 1858, väl enligt nämnda beslut förklarats
berättigad ingå i sagda pensionsanstalter, men uppgifvit sig icke vara i
stånd att erlägga de öfverårighets- och retroaktivafgifter, som för sådant
inträde skulle af honom erläggas, och den andre, hvilken, född år 1857,
icke deltagit i förenämnda petition om inträde i statens järnvägstrafiks
pensionsanstalter, på förfrågan förklarat sig icke kunna däri ingå på grund
af de höga afgifter, som för honom skulle ifrågakomma. I beräkningen
medtogs däremot icke en yngre tjänstehafvare af allenast 25 års ålder,
hvilken vägrat att begagna sig af den honom enligt styrelsens beslut medgifna
rätt att utan erläggande af extra afgifter inträda i sagda pensionsanstalter.
Sedan därjämte i ärendet afgifvits infordrade yttranden af direktionen
för enskilda järnvägarnas pensionskassa samt direktionen för statens järnvägstrafiks
pensionsinrättning, afgaf styrelsen uti skrifvelse den 15 mars
1891 underdånigt utlåtande och förslag i ämnet.
Därvid anförde styrelsen beträffande ofvanberörda del af ifrågavarande
personal eller den, som icke tillhörde enskilda järnvägarnas pensionskassa, att
styrelsen funne sig, med åberopande af hvad styrelsen i sitt förut omförmälda
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
beslut den 6 mars 1899 därom yttrat, icke kunna tillstyrka, att delaktighet i
statens järnvägstrafiks pensionsanstalter bereddes förenämnda till denna grupp
hörande 82 tjänstehafvare, hvilka vid inträdet i statens järnvägars tjänst fyllt
40 år. Billighetshänsyn syntes styrelsen dock kräfva, att åtgärder vidtoges
för beredande genom statens försorg af något understöd vid afskedstagandet
åt de till berörda ålderskategori hörande tjänstemän och betjänte. Då
emellertid med hänsyn till de för denna ålderskategori beräknade ojämförligt
höga afgifterna icke torde kunna ifrågasättas, att dessa tjänstemän
och betjänte själfva skulle kunna bidraga till sin pensionering, ansåge sig
styrelsen uti nu ifrågavarande afseende böra föreslå, att enhvar af dessa
tjänstemän och betjänte förklarades berättigad att vid afskedstagandet uppbära
i pension ett årligt belopp, motsvarande skillnaden emellan, å ena
sidan, det pensionsbelopp, han skulle hafva erhållit, om han den 1 januari
1896 vunnit delaktighet i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,
och, å den andra, det för tiden efter afskedstagandet beräknade årliga
värdet af de afgifter, han i händelse af sådan delaktighet skolat under
tjänstetiden erlägga till pensionsinrättningen; och funne styrelsen enahanda
pensionsförmån böra tillerkännas förutnämnda två tjänstehafvare, hvilka
på grund af de jämförelsevis höga retroaktiva afgifter, som för dem skulle
ifrågakomma, förklarat sig icke kunna uppfylla de stadgade villkoren för
vinnande af inträde i statens järnvägstrafiks pensionsinrättningar, hvaremot
dylik pensionsrätt icke borde tillkomma den yngre tjänstehafvare, hvilken,
enligt hvad förut nämnts, vägrat att begagna sig af honom tillerkänd rätt
att utan erläggande af några som helst extra afgifter ingå i nämnda pensionsanstalter.
Beträffande slutligen ifrågasatt pension åt änka och barn efter tjänstehafvare,
tillhörig denna grupp af ifrågavarande västkustbanepersonal, hölle
styrelsen före, att för hvarje särskildt fall borde pröfvas, huruvida vid
tjänstehafvares frånfälle skäl kunde förefinnas att åt vederbörande bevilja
dylik pension.
På grund af hvad styrelsen sålunda anfört, hemställde styrelsen uti
ifrågavarande afseende,
dels att enhvar af förenämnda till västkustbanan förut hörande, då
i statens järnvägars tjänst anställda 34 personer, hvilka icke tillhörde
vare sig statens järnvägstrafiks pensionsinrättning eller enskilda järnvägarnas
pensionskassa, måtte berättigas att vid afskedstagandet af trafikmedel
i pension uppbära ett årligt belopp, motsvarande skillnaden mellan, å ena
sidan, det pensionsbelopp, han skulle hafva erhållit, om han den 1 januari
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
7
1896 vunnit delaktighet i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, och,
å den andra, det för tiden efter afskedstagandet beräknade årliga värdet
af de afgifter, han i händelse af sådan delaktighet skolat under sin tjänstetid
i statens järnvägars tjänst hafva erlagt till pensionsinrättningen;
dels ock att det måtte öfverlämnas till Kungl. Maj:ts afgörande i
hvarje särskildt fall, huruvida och med hvilket belopp pension finge af
trafikmedel utgå till änka och barn efter befattningshafvare, tillhörande
sistnämnda grupp af ifrågavarande västkustbanepersonal.
Sedan därefter styrelsen, med anledning däraf, att, efter det styrelsen
afgifvit sitt nyssberörda underdåniga utlåtande, fullmäktige i enskilda järnvägarnas
pensionskassa antagit förslag till förnyadt reglemente för kassan,
hvilket sedermera den 14 mars 1902 blifvit i nåder fastställd t, inkommit
med förnyadt yttrande i ärendet af den 18 februari 1902 och därvid
med afseende å den del af ifrågavarande personal, som vore delägare i
nämnda pensionskassa, framlagt ett delvis omarbetadt förslag till förbättrade
pensionsförmåner, blef, såsom jag redan nämnt, ärendet den 4 april
1902 föredraget inför Eders Kungl. Maj:t.
Därvid anförde dåvarande departementschefen, bland annat, att han
i enlighet med uttalandena i Riksdagens ifrågavarande skrifvelse funne
det vara uppenbart, att billighetsskal talade för att åtgärder vidtoges för
att bereda förbättrade pensionsförmåner åt den med västkustbanans öfvertagande
i statens tjänst öfvergångna personal, att man syntes kunna lämna
därhän, huruvida formellt rättsliga skäl kunde till personalens förmån
åberopas eller icke, och i stället hufvudsakligen fasthålla, att ifrågavarande
personal vid blifvande afgång ur statens järnvägars tjänst i allmänhet
under en afsevärd tid varit statens tjänare, samt att man ock måste
taga i betraktande, att en afsevärd del af ifrågavarande personal af väsentligen
annan hänsyn än denna personals eget bästa vägrats inträde i
statens järnvägars pensionsanstalter.
Hvad särskildt anginge den del af ifrågavarande personal, som icke
vore delägare i någon pensionsanstalt, yttrade departementschefen, att han
icke hade något att erinra mot styrelsens förslag, hvilket innebure, att enhvar
af dessa, damera till ett antal af 33 uppgående tjänstehafvare skulle
berättigas uppbära pension till det belopp, han skulle hafva erhållit, om
han den 1 januari 1896 inträdt i statens järnvägars pensionsinrättning,
efter afdrag af värdet af de afgifter, han skulle haft att erlägga till
samma inrättning.
Under erinran därom, att med hänsyn till de stora afgifter, mot
-
8
Statsutskottets Utlåtande N-~o 37.
svarande rektroaktivafgifterna till änkekassan, som skulle hafva fordrats
för att tillförsäkra dessa tjänstehafvare rätt till pension för änkor och
barn, järnvägsstyrelsen ansett lämpligast vara, att det skulle ankomma på
Eders Kung!. Maj:t att för hvarje särskildt förekommande fall pröfva,
huruvida och med hvilket belopp pension skulle till änka och barn efter
tjänstehafvare af nu ifrågavande grupp af trafikmedlen utgå, förklarade
emellertid departementschefen, att, ehuru det skulle medföra någon lättnad
vid ärendenas handläggning, om bifall kunde vinnas till ett förslag
i den af järnvägsstyrelsen antydda riktning, han likväl ansåge, att, då
några allmänna grunder för denna pensionering svårligen kunde på förhand
bestämmas, riktigast vore, att tillfälle lämnades Riksdagen att deltaga
i afgörandet af hvarje särskildt uppkommande fråga om pensionering
af nu ifrågavarande änkor och barn, hvadan någon framställning till
Riksdagen i denna del af ärendet icke syntes böra göras i detta sammanhang.
På hemställan af departementschefen beslöt Eders Kungl. Maj:t att
aflåta nådig proposition till Riksdagen angående beredande af förbättrade
pensionsförmåner för ifrågavarande, till västkustbanan förut hörande, i statens
järnvägars tjänst anställda personal, därvid Eders Kungl. Maj:t beträffande
ofvan omförmälda 33 personer, hvilka icke tillhörde vare sig
statens järnvägstrafiks pensionsinrättning eller enskilda järnvägarnas pensionskassa,
föreslog Riksdagen medgifva, att enhvar af dem måtte berättigas
att vid afskedstagande! ur statens järnvägars tjänst af trafikmedel
i pension uppbära ett årligt belopp, motsvarande skillnaden mellan, å
ena sidan, det pensionsbelopp, han skulle hafva erhållit, om han den 1
januari 1896 vunnit delaktighet i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,
och, å andra sidan, det för tiden efter afskedstagande! beräknade
årliga värdet af de afgifter, han i händelse af sådan delaktighet skolat
under sin tjänstgöringstid i statens järnvägars tjänst hafva erlagt till pensionsinrättningen.
Däremot gjordes icke hos Riksdagen någon framställning i fråga om
pensioner till änkor och barn efter befattningshafvare, tillhörande si stberörda
grupp af ifrågavarande personal.
Den af Eders Kungl. Maj:t uti ofvan omförmälda nådiga proposition
gjorda framställning blef af Riksdagen enligt skrifvelse den 16 maj 1902
bifallen.
Uti sin förberörda skrifvelse den 26 april 1904 har järnvägsstyrelsen
anmält, att station smästaren Mårtensons änka Anna Mårtensson, född
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
9
Olsson, uti eu till järnvägsstyrelsen ingifven skrift anhållit, att styrelsen
måtte utverka pension åt henne och hennes minderåriga son, samt därvid
meddelat, att, då Landskrona—Angelholms järnväg från och med år 1896
öfvergick i statens ägo, hennes bemälde man, hvilken varit anställd vid
nämnda järnväg, öfvergått i statens järnvägars tjänst, men på grund af
för hög ålder icke kunnat vinna inträde i statens järnvägstrafiks pensionsinrättningar,
i följd hvaraf han hvarken för egen del eller för hustru och
barn varit delägare i någon pensionsinrättning.
Järnvägsstyrelsen anförde vidare, att af afskrift utaf bouppteckning
efter stationsmästaren Mårtensson jämte ett genom styrelsens försorg infordradt,
för änkan utfärdadt prästbetyg framginge, att Mårtensson aflidit
den 16 mars 1904 och efterlämnat, förutom änkan, född den 24 juni
1848, och fyra barn öfver aderton års ålder, ett minderårigt barn, sonen
Per Edvin, född den 1 juli 1890; att behållningen i boet utgjort 1,050
kronor 31 öre; samt att enligt ett i bouppteckningsinstrumentet intaget,
af Mårtensson upprättadt testamente behållningen i boet skulle efter afdrag
af bröstarfvingarnas laglott tillfalla Mårtenssons änka.
Två i ärendet ingifna läkarbetyg utmärkte, att änkan vore behäftad
med njurlidande och i följd däraf icke i stånd att utföra mera ansträngande
kroppsarbete samt att hennes ofvanbemälda son Per Edvin ofta lede
af lungkatarr. Till upplysning om Mårtenssons anställning vid Landskrona—Angelholms
järnväg hade till styrelsen öfverlämnats afskrift af ett
för Mårtensson den 31 december 1895 af dåvarande trafikchefen vid järnvägen
G. Erdman utfärdadt intyg, hvilket utvisade, att Mårtensson varit
anställd vid nämnda järnväg, under åren 1876—1881 såsom banvakt och
under åren 1882—1895 såsom stationsbefälhafvare vid Kingelstads station,
samt att han under den tid, han tjänstgjort under Erdmans befäl eller
åren 1886—1895, fullgjort sina åligganden med ordentlighet och nit samt
utan anmärkning. Sedan ofvannämnda järnväg öfvergått i statens hand,
hade Mårtensson varit stationsmästare med placering fortfarande vid Kingelstads
station. Hans årsarfvode hade utgjort under år 1896 600 kronor
och under år 1897 780 kronor, under åren 1898—1900 840 kronor,
under år 1901 900 kronor samt från och med år 1902 960 kronor, hvarjämte
han under samtliga dessa år åtnjutit fri bostad i statens hus. Af
ett genom järnvägsstyrelsens försorg infordradt intyg af vederbörande trafikinspektör
framginge, att Mårtensson under sin tjänstetid vid statens järnvägar
fullgjort sina åligganden med största plikttrohet och fört en i allo
hedrande vandel.
Bill till Biksd. Prof. 1905. 4 Sami. 1 Afd. 25 Käft.
o
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
Järnvägsstyrelsen har med anledning däråt — under erinran, att 1903
års Riksdag med bifall till af Eders Kungl. Maj:t aflåten proposition medgift,
att till vid Landskrona—Ängelholms järnväg före år 1896 och
sedermera i statens järnvägars tjänst anställde stationskarlen Anders Nilssons
änka och barn, hvilka, då Nilsson liksom all annan vid nämnda järnväg
anställd personal icke tillhörde någon pensionsinrältning, vid Nilssons
död vore i saknad af pension, finge utbetalas pension till årligt belopp af
150 kronor att utgå enligt de grunder, som i 7 § af gällande reglemente
för statens järnvägstrafik änke- och pupillkassa stadgades rörande pensioner
till änkor och barn efter delägare i nämnda kassa — i underdånighet
hemställt, att åt stationsmästaren Mårtenssons änka och ofvanbemälda
omyndiga son måtte beredas pension att utgå från och med april manad
1904 i? enlighet med de grunder, som stadgades i ofvannämnda paragraf
i reglementet för statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa rörande pensioner
till änkor och barn efter delägare i nämnda kassa.
Beträffande storleken af den föreslagna pensionen har järnvägsstyrelsen
föreslagit, att densamma måtte bestämmas till ett årligt belopp af
240 kronor, och därvid meddelat, att styrelsen vid beräknandet af detta
belopp utgått därifrån, att Mårtenssons änka och barn borde med hänsyn
därtill, att inga afgifter för deras pensioner blifvit erlagda, fä vidkännas
proportionsvis samma afdrag å enligt reglementet för statens järnvägstrafiks
änke- och pupillkassa för dem beräknade pensioner, som i nådig
proposition till 1903 års Riksdag föreslagits beträffande stationskarlen Anders
Nilssons änka och barn. För Nilssons änka och barn hade nämligen
föreslagits och beviljats årlig pension till belopp af 150 kronor eller ^omkring
13 procent mindre än den pension å 173 kronor, som bort tillfalla
dem, såframt Nilsson vid sitt inträde i statens järnvägars tjänst den
1 januari 1896 tillåtits ingå i statens järnvägstrafiks pensionsinrättningar
och inbetalt stadgade afgifter. I enlighet därmed hade ock Mårtenssons
änka och barn ansetts äfvenledes höra vidkännas 13 procent afdrag a dem
under motsvarande förutsättning tillkommande pensionsbelopp 276 kronor
och sålunda utfå en pension af i rundt tal 240 kronor.
Den af järnvägsstyrelsen åberopade 7 § i gällande reglemente för
statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa är i de delar, hvilka för nu
förevarande fråga kunna vara af betydelse, af följande lydelse:
Statsutskottets Utlåtande N:o 37,
11
§ 7.
Mom. 2. Pensionsberättigade äro:
den aflidnes änka, så länge hon lefver ogift och är i besittning af
medborgerligt förtroende, samt
hvarje den aflidnes barn, som är yngre än aderton år och som, där
det fyllt femton år, icke dömts förlustig medborgerligt förtroende.
Mom. 3. Det årliga pensionsbeloppet efter afliden delägare fastställes,
på sätt nästföljande paragraf stadgar, en gång för alla och utgår oförminskadt
från och med månaden näst efter den, då delägaren afled, till
och med den månad, under hvilken hans efterlefvandes pensionsrätt helt
och hållet upphör. År änka ensam pensionsberättigad eller finnas endast
pensionsberättigade barn, uppbäre i förra fallet änkan och i det senare
barnen samfälldt hela pensionsbeloppet. Finnas både pensionsberättigad
änka och pensionsberättigade barn, åtnjute änkan den ena hälften och barnen
tillsammans den andra hälften af pensionsbeloppet. Mellan barn delas
alltid det dem samfälldt tillkom man de beloppet lika.
Mom. 5. Fullmäktige äro berättigade att låta understöd fortfarande
utgå till sådant barn öfver aderton års ålder, hvilket till följd af sjuklighet
eller kroppslyte är oförmöget att bidraga till egen försörjning, dock
utan att kassans ändamål därigenom äfventyras. Understödet kan bestämmas
utan hinder af detta reglementes stadganden i fråga om pensioners
storlek, men får aldrig öfverstiga ett belopp af 150 kronor, efter år räknadt.
I sammanhang härmed tillåter jag mig erinra om följande bestämmelser
uti samma reglemente, hvilka för nu förevarande fråga kunna vara
af intresse. Enligt 3 § skall den, som inträder i kassan, såsom inträdesafgift
erlägga hälften af honom då tillkommande aflöning för en månad.
Med aflöning förstås därvid, liksom jämväl i öfrigt uti ifrågavarande reglemente,
ordinarie arfvode och inkvartering, därest sådan utgår, denna senares
värde beräknadt till femton procent af arfvodets belopp. Delägares årsafgifter
utgå, enligt 4 §, med eu viss, på grund af hans ålder vid inträdet
i kassan, en gång för alla bestämd procent af honom tillkommande aflöning.
Dock skall den, som vid erhållande af anställning i statens järnvägars
ordinarie tjänst fyllt trettio år, erlägga retroaktiv afgift, motsvarande
hela värdet af förmånen att icke behöfva erlägga högre årsafgifter
än de i reglementet bestämda. Erläggandet af årsafgifter skall taga sin
början med månaden näst efter den, då delägaren inträdde i kassan. Dess
-
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
utom skall, enligt 5 §, delägare, hvarje gång han uppflyttas i högre aflöningsklass
än den, för hvilken hans årsafgifter senast utgått, erlägga till
änke- och pupillkassan två månaders aflöningsförhöjning. Denna afgift
skall erläggas, då förhöjningen andra och tredje gången utfaller. Hvad
därefter beträffar årliga beloppet af pension efter delägare, som aflidit, medan
han ännu kvarstod i tjänst, skall detsamma, enligt 8 §, utgå med tjugufem
procent af den medelaflöning, som uppkommer, då medeltalet tages
af de fem sista årsaflöningar, i förhållande till hvilka delägaren erlagt
årsafgifter, dock att, för det fall att medelaflöningen till beloppet understiger
den aflöning, delägaren senast innehaft, pensionen likväl må beräknas
efter sistnämnda aflöning, med villkor, att af pensionstagaren till
kassan, kontant eller genom afdrag å först utfallande pensionsmedel, inbetalas
ett belopp, motsvarande skillnaden mellan de årsafgifter, som af
delägaren under de fem sista åren erlagts, och dem, som under samma
tid skulle hafva erlagts, därest de beräknats efter den aflöning, delägaren
senast innehaft.
Såsom förut omförmälts, har genom Eders Kungl. Maj:ts och Riksdagens
beslut rörande förbättrade pensionsförmåner för den personal, som
i anledning af västkustbanans inköp öfvergått i statens järnvägars tjänst,
dels förhöjda pensioner beredts ej mindre de till denna personal hörande
tjänstemän och betjänte, hvilka vid öfvergången i statens järnvägars tjänst
tillhörde enskilda järnvägarnas pensionskassa, än äfven änkor och barn
efter dessa befattningshafvare, dels ock pension vid afskedstagandet tillförsäkrats
den del af Samma personal, soin icke tillhörde någon pensionsinrättning.
Det synes då, såsom jag i fråga om pension åt stationskarlen
Nilssons änka och barn äfven framhöll, vara uppenbart, att, i den mån
sådant visar sig vara erforderligt, pensioner böra beredas jämväl åt änkor
och barn efter tjänstemän och betjänte, tillhörande sistnämnda grupp af
ifrågavarande personal.
Beträffande den pension å 150 kronor, som år 1903 beviljades åt
bemälda Nilssons änka och barn, har beloppet därå erhållits på det sätt,
att kapitalvärdet af en lifränta å 173 kronor om året för en änka, af
samma ålder som änkan Nilsson, jämte barn beräknades till 2,975 kronor.
Därifrån drogs det belopp, 421 kronor, hvartill de inträdes-, års-, uppflyttnings-
och retroaktivafgifter jämte ränta beräknats, hvilka det skolat åligga
Nilsson att erlägga till statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa, därest
han vid öfvergången i statens järnvägars tjänst blifvit delägare i denna
kassa. Återstående beloppet 2,554 kronor beräknades utgöra kapital
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
13
värdet å en årlig lifränta å omkring 149 kronor, hvilket sistnämnda belopp
afrundades till 1 50 kronor.
I händelse de grunder, hvilka gjorde sig gällande vid tilldelande af
pension åt Nilssons stärbhusdelägare, äfven tillämpades i förevarande fall,
skulle pensionen till Mårtenssons änka och barn bestämmas till blott 170
kronor, hvilket framgår af följande från järnvägsstyrelsen sedermera lämnade
beräkning. Därest Mårtensson vid sin öfvergång i statens järnvägars
tjänst fått inträda i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter, skulle hans
änka och son hafva tillerkänts en pension af 276 kronor. Kapitalvärdet
af en lifränta å nämnda belopp för en änka, af samma ålder som änkan
Mårtensson, jämte sonen skulle utgöra 3,730 kronor. Om därifrån dragés
hvad det ålegat Mårtensson att i inträdes-, års-, uppflyttnings- och retroaktivafgifter
erlägga till statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa, därest
han vid öfvergången i statens järnvägars tjänst blifvit delägare i denna
kassa, äfvensom ränta eller tillhopa 1,441 kronor, återstår ett belopp af
2,289 kronor, hvilket utgör kapitalvärdet å en årlig lifränta å omkring
170 kronor.
En dylik pension å 170 kronor utgör emellertid endast omkring 151/2
°/0 af Mårtenssons i enlighet med reglementets bestämmelser till 1,104
kronor beräknade aflöning, under det att den Nilssons änka och barn beviljade
pensionen å 150 kronor utgjorde omkring 21 2/3 % af Nilssons till
690 kronor beräknade aflöning. Med tillämpning af dessa grunder vid
bestämmande af pension till stärbhusdelägare efter tjänstemän och betjänte,
tillhörande ifrågavarande grupp af järnvägspersonalen, skulle således större
afdrag å pensionsbeloppet äga rum för stärbhusdelägare efter tj än stek af vare,
som längre tid tjänstgjort vid statens järnvägar, än för stärbhusdelägare
efter dem, som under kortare tid tjänstgjort. Beloppet af sådant afdrag
skulle därvid till och med kunna blifva så stort, att det i vissa fall kunde
inträffa, att någon pension till stärbhusdelägarna ej alls komme att utgå.
Under sådana förhållanden synes mig berörda princip för bestämmande
af pension åt stärbhusdelägare efter tjänstehafvare af ifrågavarande grupp
icke böra vidare tillämpas, utan bör pensionsbeloppet fastställas till viss
skälig procent af tjänstehafvarens enligt pensionsreglementet beräknade aflöning,
och torde denna procent, på det att pensionen må blifva till någon
hjälp för änka och barn, icke böra sättas lägre än tjugu procent af berörda
aflöning. I förevarande fall utgör 20 % af Mårtenssons till 1,104
kronor beräknade aflöning 220 kronor 80 öre, hvilket belopp torde böra
af rundas till 225 kronor.))
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 4 Samt. 1 Afd. 25 Raft.
3
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
På grund af hvad till statsrådsprotokollet i detta ärende blifvit anfördt,
får utskottet hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må
vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 14 mars 1905.
På statsutskottets vägnar:
HUGO TAMM.
Herr H.
detta ärendes
Andersson har begärt få. antecknadt, att han icke deltagit i
behandling inom utskottet.
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 19 01.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1905:107 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående pension åt aflidne stationsmästaren Per Mårtenssons änka och minderårige son. a1 i texten