Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående pension åt aflidna stationsmästaren Per Mårtenssons änka och minderåriga son.

1905-03-14 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1905:37, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående pension åt aflidna stationsmästaren Per Mårtenssons änka och minderåriga son.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

1

l¥:o 37.

Ank. til] Riksd. kansli den 14 mars 1905, kl. 2,so e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående

pension åt aflidna stationsmästaren Per Mårtenssons

änka och minderåriga son.

(R. A.)

I en till Riksdagen aflåten proposition, n:o 9, af den 31 december

1904 har Kungl. Maj:t. under åberopande af propositionen bilagdt utdrag

af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen

medgifva, att till stationsmästaren Per Mårtenssons änka och minderåriga

son iinge af trafikmedel utbetalas pension till ett årligt belopp af 225

kronor, att, räknadt från och med den 1 april 1904, utgå enligt de

grunder, som i 7 § af gällande reglemente för statens järnvägstrafiks

änke- och pupillkassa stadgades rörande pensioner till änkor och barn

efter delägare i nämnda kassa.

Till åberopade statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen

anfört följande.

»Uti skrifvelse den 26 april 1904 har järnvägsstyrelsen, med anledning

af därom hos styrelsen gjord framställning af änkan efter aflidna

stationsmästaren Per Mårtensson, hvilken till följd af statens inköp af

västkustbanan öfvergått i statens järnvägars tjänst, i underdånighet hemställt

om beredande af pension åt bemälda änka och en makarnas minderåriga

son.

Bih. till Riksd. Prat. 1905. 4 Sami. 1 Åfd. 25 Häft. (.N:o 37.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

I anledning häraf tillåter jag mig erinra, hurusom vid föredragning

inför Kungl. Maj:t den 4 april 1902 af ärende rörande beredande af

förbättrade pensionsförmåner för vissa tjänstemän och betjänte, hvilka, i

likhet med hvad här ofvan om stationsmästaren Mårtensson omförmälts,

från västkustbanan öfvergått i statens järnvägars tjänst, dåvarande chefen

för civildepartementet lämnade en närmare redogörelse för omförmälda

personals pensionsförhållanden och därmed sammanhängande frågor.

Såsom därvid erinrades, hade 1893 års järnvägskommitté i afgifvet

underdånigt förslag angående förvärfvande för statens räkning af

Skåne—Hallands, Mellersta Hallands, Göteborgs—Hallands, Landskrona—

Angelholms och Malmö—Billesholms järnvägar, hvilka järnvägar tillsammans

bildade den så kallade västkustbanan, i fråga om de närmare

bestämmelserna i afseende å sättet för banornas förvärfvande, som borde

i köpeaftalen med vederbörande järn vägsägare intagas, föreslagit, bland

annat, att de vid dessa järnvägar anställda tjänstemän och betjänte

skulle tillerkännas rätt att öfvergå i statens järnvägars tjänst. Men då

kommittén ansåg sig böra undvika att betunga statens järnvägars pensionsinrättningar

med att på en gång mottaga ett så stort antal nya delägare,

som då vore i fråga, föreslog kommittén, att såsom särskild!

villkor för nämnda rätt skulle föreskrifvas, att ifrågavarande tjänstemän

och betjänte fortfarande skulle kvarstå i enskilda järnvägarnas pensionskassa,

i förhållande till hvilken staten skulle öfvertaga vederbörande bolags

förpliktelser.

Vid underdånig föredragning den 8 mars 1895 af frågan om förvärfvande

för statens räkning af ofvannämnda järnvägar tillstyrkte dåvarande

chefen för civildepartementet hvad kommittén uti berörda hänseende

föreslagit.

Sedan 1895 års Riksdag bifallit Eders Kungl. Maj:ts proposition

rörande anvisande af medel för inköp af ifrågavarande järnvågar samt

Eders Kungl. Maj:t den 7 juni 1895 beslutit, att dessa skulle från 1896

års ingång öfvertagas af staten på i hufvudsak de af kommittén föreslagna

villkoren, blef också i kontrakten om järnvägarnas förvärfvande

bestämmelse intagen därom, att de vid vederbörande järnväg anställda

tjänstemän och betjänte skulle äga rätt att öfvergå i statens järnvägars

tjänst. Såsom villkor härför stadgades, bland annat, det förbehåll, att

de icke skulle äga att ingå såsom delägare i statens järnvägars

pensionsinrättningar, med mindre järnvägsstyrelsen, efter pröfning för

hvarje särskildt fall af tjänstemans eller betjänts därom ingifna ansökning,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

3

funne sådan kunna utan pensionskassornas särskilda betungande bifallas.

Dessutom stadgades i kontrakten, att järnvägsstyrelsen skulle i förhållande

till enskilda järnvägarnas pensionskassa inträda i vederbörande bolags

rättigheter och skyldigheter. Dessa bestämmelser intogos i samtliga

kontrakten, äfven i det om Landskrona—Angelholms järnväg, hvars personal

icke tillhörde någon pensionsinrättning, samt afsågo jämväl vid de

öfriga järnvägarna anställd personal, som icke ingått i enskilda järnvägarnas

pensionskassa, således äfven de tjänstemän och betjänte vid de öfriga

4 banorna, hvilka, då de antagits först år 1895, efter det statsinköpet

beslutits, icke ingått i enskilda järnvägarnas pensionskassa.

I anledning af hvad sålunda i kontrakten stadgats, öfvergingo vid

järnvägarnas öfvertagande med ingången af år 1896 i statens järnvägars

tjänst, utan att intagas i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning samt

änke- och pupillkassa, ordinarie tjänstemän och betjänte till ett antal

af 542.

Af denna'' personal gjorde därefter under våren 1897 hos järnvägsstyrelsen

406 befattningshafvare, af hvilka 886 voro delägare i enskilda

järnvägarnas pensionskassa och 70 icke tillhörde någon pensionsinrättning,

ansökan om vinnande af inträde i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning.

Efter vederbörlig utredning företogos de gjorda ansökningarna af

järnvägsstyrelsen till afgörande den 6 mars 1899. Därvid fann styrelsen

beträffande dem af de sökande, hvilka voro delägare i enskilda järnvägarnas

pensionskassa, eller hvilka, utan att vara delägare i denna kassa,

den 1 januari 1896 uppnått en ålder af minst fyrtio år, icke skäl bifalla

den af dem gjorda ansökan om vinnande af delaktighet i statens järnvägstrafiks

pensionsanstalter.

Hvad åter anginge öfriga sökandena, hvilka icke vore delägare i sagda

pensionskassa och hvilkas ansökningar icke genom vederbörandes afskedstagande,

frånfälle eller redan vunnet inträde i statens järnvägstrafiks

pensionsanstalter förfallit, förklarade järnvägsstyrelsen, att enhvar af dem

skulle anses hafva den 1 januari 1896 vunnit delaktighet i statens järnvägars

pensionsanstalter, under villkor, att af honom erlades de enligt

gällande reglementen på honom belöpande pensionsafgifter för tiden från

och med sistnämnda dag jämte den ränta därå, som af direktionen för

statens järnvägstrafiks pensionsinrättning kunde varda bestämd, dock att,

i händelse detta villkor ej fullgjordes, delaktighet i pensionsanstalterna

skulle anses af vederbörande förvärfvad med ingången af år 1899

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

I sammanhang härmed förklarade järnvägsstyrelsen, att beträffande

dem af de sökande, hvilka icke vore delägare i enskilda järnvägarnas

pensionskassa och hvilka enligt styrelsens omförmälda beslut icke då kunnat

medgifvas delaktighet i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter, styrelsen

framdeles ville för hvarje särskild! fall pröfva, huruvida vid vederbörandes

afskedstagande eller frånfälle skäl kunde förefinnas att till Kungl. Maj:t

inga med framställning om åtgärder för beredande af särskild pension åt

den sålunda ur tjänsten afgående eller hans stärbhusdelägare.

I anledning af inom Riksdagen väckta förslag, bland annat, därom, att

västkustbanepersonalen måtte berättigas antingen att vinna inträde i statens

järnvägstrafiks pensionsanstalter eller ock att åtnjuta pension i likhet med

statens öfriga järnvägstjänstemän och betjänte, anhöll Riksdagen uti skrifvelse

den 14 maj 1900, att utredning måtte verkställas, i hvad mån, på

hvilket sätt och under hvilka villkor åt den personal, som från västkustbanan

öfvergått i statens järnvägars tjänst, men ännu icke vunnit inträde

i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter, kunde beredas pension eller,

beträffande delägare i enskilda järnvägarnas pensionskassa, förbättring i

pensionsvillkoren, vid hvilken utredning borde tagas i betraktande alla på

denna fråga inverkande omständigheter och särskildt tiden för nämnda

personals inträde i statens tjänst, det bidrag, som staten för dess pensionering

lämnade till enskilda järnvägarnas pensionskassa, samt de lägre

pensionsafgifter, som de af personalen, hvilka vore delägare i sagda kassa,

haft att till densamma erlägga, äfvensom att Eders Kungl. Maj:t ville till

Riksdagen göra den framställning, hvartill berörda utredning kunde finnas

böra föranleda.

Därvid anförde Riksdagen, att, ehuru den personal, som från västkustbanan

öfvergått i statens järnvägars tjänst, icke kunde hafva något

rättsligt anspråk att komma i åtnjutande af samma pensionsförmåner, som

tillkomme öfriga vid statens järnvägar anställda tjänstemän och betjänte,

det dock ville synas Riksdagen, som om staten af billighetsskäl borde åtminstone

i vissa fall bereda den del af förstnämnda personal, som icke

vunnit inträde i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter, rätt till någon

pension eller förbättring i de mindre fördelaktiga pensionsvillkor, som delaktighet

i enskilda järnvägarnas pensionskassa medförde. För att kunna

bedöma i hvad mån och på hvilket sätt detta lämpligen borde ske, fordrades

emellertid en fullständig utredning af alla på frågan inverkande

förhållanden. Riksdagen, som i saknad däraf icke kunnat, på sätt inom

Riksdagen föreslagits, fatta något afgörande beslut i ämnet, hade emeller
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

5

tid ansett sig hafva anledning hos Kungl, Maj:t anhålla om verkställande

af erforderlig utredning i frågan, för att Riksdagen på grund däraf kunde

komma i tillfälle att pröfva, i hvad utsträckning och på hvilka villkor

pension eller förbättrad sådan kunde ifrågavarande personal beredas.

Vid underdånig föredragning den 1 juni 1900 af Riksdagens ifrågavarande

skrifvelse behagade Eders Kungl. Maj:t anbefalla järnvägsstyrelsen

att efter vederbörandes hörande verkställa den af Riksdagen i detta ärende

begärda utredning och därmed jämte det underdåniga utlåtande, hvartill

samma utredning kunde föranleda, till Eders Kungl. Maj:t inkomma.

Till åtlydnad däraf lät järnvägsstyrelsen genom sakkunnig person

verkställa undersökning öfver den matematiska kostnaden för beredande af

pension respektive fyllnadspension åt de tjänstemän och betjänte, som vid

västkustbanans inköp öfvergått i statens järnvägstrafiks tjänst, men äunu

icke blifvit delägare i dess pensionsinrättningar, samt åt änkor och barn

efter sådan tjänstepersonal.

Denna undersökning omfattade, hvad beträffar den del af ifrågavarande

personal, som icke tillhörde enskilda järnvägarnas pensionskassa,

32 tjänstehafvare, födda år 1855 eller tidigare, hvilka på grund af järnvägsstyrelsens

förberörda beslut den 6 mars 1899 icke kunnat medgifvas

inträde i statens järnvägars pensionsanstalter, samt ytterligare två tjänstehafvare,

däraf den ene, född år 1858, väl enligt nämnda beslut förklarats

berättigad ingå i sagda pensionsanstalter, men uppgifvit sig icke vara i

stånd att erlägga de öfverårighets- och retroaktivafgifter, som för sådant

inträde skulle af honom erläggas, och den andre, hvilken, född år 1857,

icke deltagit i förenämnda petition om inträde i statens järnvägstrafiks

pensionsanstalter, på förfrågan förklarat sig icke kunna däri ingå på grund

af de höga afgifter, som för honom skulle ifrågakomma. I beräkningen

medtogs däremot icke en yngre tjänstehafvare af allenast 25 års ålder,

hvilken vägrat att begagna sig af den honom enligt styrelsens beslut medgifna

rätt att utan erläggande af extra afgifter inträda i sagda pensionsanstalter.

Sedan därjämte i ärendet afgifvits infordrade yttranden af direktionen

för enskilda järnvägarnas pensionskassa samt direktionen för statens järnvägstrafiks

pensionsinrättning, afgaf styrelsen uti skrifvelse den 15 mars

1891 underdånigt utlåtande och förslag i ämnet.

Därvid anförde styrelsen beträffande ofvanberörda del af ifrågavarande

personal eller den, som icke tillhörde enskilda järnvägarnas pensionskassa, att

styrelsen funne sig, med åberopande af hvad styrelsen i sitt förut omförmälda

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

beslut den 6 mars 1899 därom yttrat, icke kunna tillstyrka, att delaktighet i

statens järnvägstrafiks pensionsanstalter bereddes förenämnda till denna grupp

hörande 82 tjänstehafvare, hvilka vid inträdet i statens järnvägars tjänst fyllt

40 år. Billighetshänsyn syntes styrelsen dock kräfva, att åtgärder vidtoges

för beredande genom statens försorg af något understöd vid afskedstagandet

åt de till berörda ålderskategori hörande tjänstemän och betjänte. Då

emellertid med hänsyn till de för denna ålderskategori beräknade ojämförligt

höga afgifterna icke torde kunna ifrågasättas, att dessa tjänstemän

och betjänte själfva skulle kunna bidraga till sin pensionering, ansåge sig

styrelsen uti nu ifrågavarande afseende böra föreslå, att enhvar af dessa

tjänstemän och betjänte förklarades berättigad att vid afskedstagandet uppbära

i pension ett årligt belopp, motsvarande skillnaden emellan, å ena

sidan, det pensionsbelopp, han skulle hafva erhållit, om han den 1 januari

1896 vunnit delaktighet i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,

och, å den andra, det för tiden efter afskedstagandet beräknade årliga

värdet af de afgifter, han i händelse af sådan delaktighet skolat under

tjänstetiden erlägga till pensionsinrättningen; och funne styrelsen enahanda

pensionsförmån böra tillerkännas förutnämnda två tjänstehafvare, hvilka

på grund af de jämförelsevis höga retroaktiva afgifter, som för dem skulle

ifrågakomma, förklarat sig icke kunna uppfylla de stadgade villkoren för

vinnande af inträde i statens järnvägstrafiks pensionsinrättningar, hvaremot

dylik pensionsrätt icke borde tillkomma den yngre tjänstehafvare, hvilken,

enligt hvad förut nämnts, vägrat att begagna sig af honom tillerkänd rätt

att utan erläggande af några som helst extra afgifter ingå i nämnda pensionsanstalter.

Beträffande slutligen ifrågasatt pension åt änka och barn efter tjänstehafvare,

tillhörig denna grupp af ifrågavarande västkustbanepersonal, hölle

styrelsen före, att för hvarje särskildt fall borde pröfvas, huruvida vid

tjänstehafvares frånfälle skäl kunde förefinnas att åt vederbörande bevilja

dylik pension.

På grund af hvad styrelsen sålunda anfört, hemställde styrelsen uti

ifrågavarande afseende,

dels att enhvar af förenämnda till västkustbanan förut hörande, då

i statens järnvägars tjänst anställda 34 personer, hvilka icke tillhörde

vare sig statens järnvägstrafiks pensionsinrättning eller enskilda järnvägarnas

pensionskassa, måtte berättigas att vid afskedstagandet af trafikmedel

i pension uppbära ett årligt belopp, motsvarande skillnaden mellan, å ena

sidan, det pensionsbelopp, han skulle hafva erhållit, om han den 1 januari

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

7

1896 vunnit delaktighet i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, och,

å den andra, det för tiden efter afskedstagandet beräknade årliga värdet

af de afgifter, han i händelse af sådan delaktighet skolat under sin tjänstetid

i statens järnvägars tjänst hafva erlagt till pensionsinrättningen;

dels ock att det måtte öfverlämnas till Kungl. Maj:ts afgörande i

hvarje särskildt fall, huruvida och med hvilket belopp pension finge af

trafikmedel utgå till änka och barn efter befattningshafvare, tillhörande

sistnämnda grupp af ifrågavarande västkustbanepersonal.

Sedan därefter styrelsen, med anledning däraf, att, efter det styrelsen

afgifvit sitt nyssberörda underdåniga utlåtande, fullmäktige i enskilda järnvägarnas

pensionskassa antagit förslag till förnyadt reglemente för kassan,

hvilket sedermera den 14 mars 1902 blifvit i nåder fastställd t, inkommit

med förnyadt yttrande i ärendet af den 18 februari 1902 och därvid

med afseende å den del af ifrågavarande personal, som vore delägare i

nämnda pensionskassa, framlagt ett delvis omarbetadt förslag till förbättrade

pensionsförmåner, blef, såsom jag redan nämnt, ärendet den 4 april

1902 föredraget inför Eders Kungl. Maj:t.

Därvid anförde dåvarande departementschefen, bland annat, att han

i enlighet med uttalandena i Riksdagens ifrågavarande skrifvelse funne

det vara uppenbart, att billighetsskal talade för att åtgärder vidtoges för

att bereda förbättrade pensionsförmåner åt den med västkustbanans öfvertagande

i statens tjänst öfvergångna personal, att man syntes kunna lämna

därhän, huruvida formellt rättsliga skäl kunde till personalens förmån

åberopas eller icke, och i stället hufvudsakligen fasthålla, att ifrågavarande

personal vid blifvande afgång ur statens järnvägars tjänst i allmänhet

under en afsevärd tid varit statens tjänare, samt att man ock måste

taga i betraktande, att en afsevärd del af ifrågavarande personal af väsentligen

annan hänsyn än denna personals eget bästa vägrats inträde i

statens järnvägars pensionsanstalter.

Hvad särskildt anginge den del af ifrågavarande personal, som icke

vore delägare i någon pensionsanstalt, yttrade departementschefen, att han

icke hade något att erinra mot styrelsens förslag, hvilket innebure, att enhvar

af dessa, damera till ett antal af 33 uppgående tjänstehafvare skulle

berättigas uppbära pension till det belopp, han skulle hafva erhållit, om

han den 1 januari 1896 inträdt i statens järnvägars pensionsinrättning,

efter afdrag af värdet af de afgifter, han skulle haft att erlägga till

samma inrättning.

Under erinran därom, att med hänsyn till de stora afgifter, mot
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N-~o 37.

svarande rektroaktivafgifterna till änkekassan, som skulle hafva fordrats

för att tillförsäkra dessa tjänstehafvare rätt till pension för änkor och

barn, järnvägsstyrelsen ansett lämpligast vara, att det skulle ankomma på

Eders Kung!. Maj:t att för hvarje särskildt förekommande fall pröfva,

huruvida och med hvilket belopp pension skulle till änka och barn efter

tjänstehafvare af nu ifrågavande grupp af trafikmedlen utgå, förklarade

emellertid departementschefen, att, ehuru det skulle medföra någon lättnad

vid ärendenas handläggning, om bifall kunde vinnas till ett förslag

i den af järnvägsstyrelsen antydda riktning, han likväl ansåge, att, då

några allmänna grunder för denna pensionering svårligen kunde på förhand

bestämmas, riktigast vore, att tillfälle lämnades Riksdagen att deltaga

i afgörandet af hvarje särskildt uppkommande fråga om pensionering

af nu ifrågavarande änkor och barn, hvadan någon framställning till

Riksdagen i denna del af ärendet icke syntes böra göras i detta sammanhang.

På hemställan af departementschefen beslöt Eders Kungl. Maj:t att

aflåta nådig proposition till Riksdagen angående beredande af förbättrade

pensionsförmåner för ifrågavarande, till västkustbanan förut hörande, i statens

järnvägars tjänst anställda personal, därvid Eders Kungl. Maj:t beträffande

ofvan omförmälda 33 personer, hvilka icke tillhörde vare sig

statens järnvägstrafiks pensionsinrättning eller enskilda järnvägarnas pensionskassa,

föreslog Riksdagen medgifva, att enhvar af dem måtte berättigas

att vid afskedstagande! ur statens järnvägars tjänst af trafikmedel

i pension uppbära ett årligt belopp, motsvarande skillnaden mellan, å

ena sidan, det pensionsbelopp, han skulle hafva erhållit, om han den 1

januari 1896 vunnit delaktighet i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,

och, å andra sidan, det för tiden efter afskedstagande! beräknade

årliga värdet af de afgifter, han i händelse af sådan delaktighet skolat

under sin tjänstgöringstid i statens järnvägars tjänst hafva erlagt till pensionsinrättningen.

Däremot gjordes icke hos Riksdagen någon framställning i fråga om

pensioner till änkor och barn efter befattningshafvare, tillhörande si stberörda

grupp af ifrågavarande personal.

Den af Eders Kungl. Maj:t uti ofvan omförmälda nådiga proposition

gjorda framställning blef af Riksdagen enligt skrifvelse den 16 maj 1902

bifallen.

Uti sin förberörda skrifvelse den 26 april 1904 har järnvägsstyrelsen

anmält, att station smästaren Mårtensons änka Anna Mårtensson, född

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

9

Olsson, uti eu till järnvägsstyrelsen ingifven skrift anhållit, att styrelsen

måtte utverka pension åt henne och hennes minderåriga son, samt därvid

meddelat, att, då Landskrona—Angelholms järnväg från och med år 1896

öfvergick i statens ägo, hennes bemälde man, hvilken varit anställd vid

nämnda järnväg, öfvergått i statens järnvägars tjänst, men på grund af

för hög ålder icke kunnat vinna inträde i statens järnvägstrafiks pensionsinrättningar,

i följd hvaraf han hvarken för egen del eller för hustru och

barn varit delägare i någon pensionsinrättning.

Järnvägsstyrelsen anförde vidare, att af afskrift utaf bouppteckning

efter stationsmästaren Mårtensson jämte ett genom styrelsens försorg infordradt,

för änkan utfärdadt prästbetyg framginge, att Mårtensson aflidit

den 16 mars 1904 och efterlämnat, förutom änkan, född den 24 juni

1848, och fyra barn öfver aderton års ålder, ett minderårigt barn, sonen

Per Edvin, född den 1 juli 1890; att behållningen i boet utgjort 1,050

kronor 31 öre; samt att enligt ett i bouppteckningsinstrumentet intaget,

af Mårtensson upprättadt testamente behållningen i boet skulle efter afdrag

af bröstarfvingarnas laglott tillfalla Mårtenssons änka.

Två i ärendet ingifna läkarbetyg utmärkte, att änkan vore behäftad

med njurlidande och i följd däraf icke i stånd att utföra mera ansträngande

kroppsarbete samt att hennes ofvanbemälda son Per Edvin ofta lede

af lungkatarr. Till upplysning om Mårtenssons anställning vid Landskrona—Angelholms

järnväg hade till styrelsen öfverlämnats afskrift af ett

för Mårtensson den 31 december 1895 af dåvarande trafikchefen vid järnvägen

G. Erdman utfärdadt intyg, hvilket utvisade, att Mårtensson varit

anställd vid nämnda järnväg, under åren 1876—1881 såsom banvakt och

under åren 1882—1895 såsom stationsbefälhafvare vid Kingelstads station,

samt att han under den tid, han tjänstgjort under Erdmans befäl eller

åren 1886—1895, fullgjort sina åligganden med ordentlighet och nit samt

utan anmärkning. Sedan ofvannämnda järnväg öfvergått i statens hand,

hade Mårtensson varit stationsmästare med placering fortfarande vid Kingelstads

station. Hans årsarfvode hade utgjort under år 1896 600 kronor

och under år 1897 780 kronor, under åren 1898—1900 840 kronor,

under år 1901 900 kronor samt från och med år 1902 960 kronor, hvarjämte

han under samtliga dessa år åtnjutit fri bostad i statens hus. Af

ett genom järnvägsstyrelsens försorg infordradt intyg af vederbörande trafikinspektör

framginge, att Mårtensson under sin tjänstetid vid statens järnvägar

fullgjort sina åligganden med största plikttrohet och fört en i allo

hedrande vandel.

Bill till Biksd. Prof. 1905. 4 Sami. 1 Afd. 25 Käft.

o

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

Järnvägsstyrelsen har med anledning däråt — under erinran, att 1903

års Riksdag med bifall till af Eders Kungl. Maj:t aflåten proposition medgift,

att till vid Landskrona—Ängelholms järnväg före år 1896 och

sedermera i statens järnvägars tjänst anställde stationskarlen Anders Nilssons

änka och barn, hvilka, då Nilsson liksom all annan vid nämnda järnväg

anställd personal icke tillhörde någon pensionsinrältning, vid Nilssons

död vore i saknad af pension, finge utbetalas pension till årligt belopp af

150 kronor att utgå enligt de grunder, som i 7 § af gällande reglemente

för statens järnvägstrafik änke- och pupillkassa stadgades rörande pensioner

till änkor och barn efter delägare i nämnda kassa — i underdånighet

hemställt, att åt stationsmästaren Mårtenssons änka och ofvanbemälda

omyndiga son måtte beredas pension att utgå från och med april manad

1904 i? enlighet med de grunder, som stadgades i ofvannämnda paragraf

i reglementet för statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa rörande pensioner

till änkor och barn efter delägare i nämnda kassa.

Beträffande storleken af den föreslagna pensionen har järnvägsstyrelsen

föreslagit, att densamma måtte bestämmas till ett årligt belopp af

240 kronor, och därvid meddelat, att styrelsen vid beräknandet af detta

belopp utgått därifrån, att Mårtenssons änka och barn borde med hänsyn

därtill, att inga afgifter för deras pensioner blifvit erlagda, fä vidkännas

proportionsvis samma afdrag å enligt reglementet för statens järnvägstrafiks

änke- och pupillkassa för dem beräknade pensioner, som i nådig

proposition till 1903 års Riksdag föreslagits beträffande stationskarlen Anders

Nilssons änka och barn. För Nilssons änka och barn hade nämligen

föreslagits och beviljats årlig pension till belopp af 150 kronor eller ^omkring

13 procent mindre än den pension å 173 kronor, som bort tillfalla

dem, såframt Nilsson vid sitt inträde i statens järnvägars tjänst den

1 januari 1896 tillåtits ingå i statens järnvägstrafiks pensionsinrättningar

och inbetalt stadgade afgifter. I enlighet därmed hade ock Mårtenssons

änka och barn ansetts äfvenledes höra vidkännas 13 procent afdrag a dem

under motsvarande förutsättning tillkommande pensionsbelopp 276 kronor

och sålunda utfå en pension af i rundt tal 240 kronor.

Den af järnvägsstyrelsen åberopade 7 § i gällande reglemente för

statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa är i de delar, hvilka för nu

förevarande fråga kunna vara af betydelse, af följande lydelse:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37,

11

§ 7.

Mom. 2. Pensionsberättigade äro:

den aflidnes änka, så länge hon lefver ogift och är i besittning af

medborgerligt förtroende, samt

hvarje den aflidnes barn, som är yngre än aderton år och som, där

det fyllt femton år, icke dömts förlustig medborgerligt förtroende.

Mom. 3. Det årliga pensionsbeloppet efter afliden delägare fastställes,

på sätt nästföljande paragraf stadgar, en gång för alla och utgår oförminskadt

från och med månaden näst efter den, då delägaren afled, till

och med den månad, under hvilken hans efterlefvandes pensionsrätt helt

och hållet upphör. År änka ensam pensionsberättigad eller finnas endast

pensionsberättigade barn, uppbäre i förra fallet änkan och i det senare

barnen samfälldt hela pensionsbeloppet. Finnas både pensionsberättigad

änka och pensionsberättigade barn, åtnjute änkan den ena hälften och barnen

tillsammans den andra hälften af pensionsbeloppet. Mellan barn delas

alltid det dem samfälldt tillkom man de beloppet lika.

Mom. 5. Fullmäktige äro berättigade att låta understöd fortfarande

utgå till sådant barn öfver aderton års ålder, hvilket till följd af sjuklighet

eller kroppslyte är oförmöget att bidraga till egen försörjning, dock

utan att kassans ändamål därigenom äfventyras. Understödet kan bestämmas

utan hinder af detta reglementes stadganden i fråga om pensioners

storlek, men får aldrig öfverstiga ett belopp af 150 kronor, efter år räknadt.

I sammanhang härmed tillåter jag mig erinra om följande bestämmelser

uti samma reglemente, hvilka för nu förevarande fråga kunna vara

af intresse. Enligt 3 § skall den, som inträder i kassan, såsom inträdesafgift

erlägga hälften af honom då tillkommande aflöning för en månad.

Med aflöning förstås därvid, liksom jämväl i öfrigt uti ifrågavarande reglemente,

ordinarie arfvode och inkvartering, därest sådan utgår, denna senares

värde beräknadt till femton procent af arfvodets belopp. Delägares årsafgifter

utgå, enligt 4 §, med eu viss, på grund af hans ålder vid inträdet

i kassan, en gång för alla bestämd procent af honom tillkommande aflöning.

Dock skall den, som vid erhållande af anställning i statens järnvägars

ordinarie tjänst fyllt trettio år, erlägga retroaktiv afgift, motsvarande

hela värdet af förmånen att icke behöfva erlägga högre årsafgifter

än de i reglementet bestämda. Erläggandet af årsafgifter skall taga sin

början med månaden näst efter den, då delägaren inträdde i kassan. Dess
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

utom skall, enligt 5 §, delägare, hvarje gång han uppflyttas i högre aflöningsklass

än den, för hvilken hans årsafgifter senast utgått, erlägga till

änke- och pupillkassan två månaders aflöningsförhöjning. Denna afgift

skall erläggas, då förhöjningen andra och tredje gången utfaller. Hvad

därefter beträffar årliga beloppet af pension efter delägare, som aflidit, medan

han ännu kvarstod i tjänst, skall detsamma, enligt 8 §, utgå med tjugufem

procent af den medelaflöning, som uppkommer, då medeltalet tages

af de fem sista årsaflöningar, i förhållande till hvilka delägaren erlagt

årsafgifter, dock att, för det fall att medelaflöningen till beloppet understiger

den aflöning, delägaren senast innehaft, pensionen likväl må beräknas

efter sistnämnda aflöning, med villkor, att af pensionstagaren till

kassan, kontant eller genom afdrag å först utfallande pensionsmedel, inbetalas

ett belopp, motsvarande skillnaden mellan de årsafgifter, som af

delägaren under de fem sista åren erlagts, och dem, som under samma

tid skulle hafva erlagts, därest de beräknats efter den aflöning, delägaren

senast innehaft.

Såsom förut omförmälts, har genom Eders Kungl. Maj:ts och Riksdagens

beslut rörande förbättrade pensionsförmåner för den personal, som

i anledning af västkustbanans inköp öfvergått i statens järnvägars tjänst,

dels förhöjda pensioner beredts ej mindre de till denna personal hörande

tjänstemän och betjänte, hvilka vid öfvergången i statens järnvägars tjänst

tillhörde enskilda järnvägarnas pensionskassa, än äfven änkor och barn

efter dessa befattningshafvare, dels ock pension vid afskedstagandet tillförsäkrats

den del af Samma personal, soin icke tillhörde någon pensionsinrättning.

Det synes då, såsom jag i fråga om pension åt stationskarlen

Nilssons änka och barn äfven framhöll, vara uppenbart, att, i den mån

sådant visar sig vara erforderligt, pensioner böra beredas jämväl åt änkor

och barn efter tjänstemän och betjänte, tillhörande sistnämnda grupp af

ifrågavarande personal.

Beträffande den pension å 150 kronor, som år 1903 beviljades åt

bemälda Nilssons änka och barn, har beloppet därå erhållits på det sätt,

att kapitalvärdet af en lifränta å 173 kronor om året för en änka, af

samma ålder som änkan Nilsson, jämte barn beräknades till 2,975 kronor.

Därifrån drogs det belopp, 421 kronor, hvartill de inträdes-, års-, uppflyttnings-

och retroaktivafgifter jämte ränta beräknats, hvilka det skolat åligga

Nilsson att erlägga till statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa, därest

han vid öfvergången i statens järnvägars tjänst blifvit delägare i denna

kassa. Återstående beloppet 2,554 kronor beräknades utgöra kapital
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

13

värdet å en årlig lifränta å omkring 149 kronor, hvilket sistnämnda belopp

afrundades till 1 50 kronor.

I händelse de grunder, hvilka gjorde sig gällande vid tilldelande af

pension åt Nilssons stärbhusdelägare, äfven tillämpades i förevarande fall,

skulle pensionen till Mårtenssons änka och barn bestämmas till blott 170

kronor, hvilket framgår af följande från järnvägsstyrelsen sedermera lämnade

beräkning. Därest Mårtensson vid sin öfvergång i statens järnvägars

tjänst fått inträda i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter, skulle hans

änka och son hafva tillerkänts en pension af 276 kronor. Kapitalvärdet

af en lifränta å nämnda belopp för en änka, af samma ålder som änkan

Mårtensson, jämte sonen skulle utgöra 3,730 kronor. Om därifrån dragés

hvad det ålegat Mårtensson att i inträdes-, års-, uppflyttnings- och retroaktivafgifter

erlägga till statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa, därest

han vid öfvergången i statens järnvägars tjänst blifvit delägare i denna

kassa, äfvensom ränta eller tillhopa 1,441 kronor, återstår ett belopp af

2,289 kronor, hvilket utgör kapitalvärdet å en årlig lifränta å omkring

170 kronor.

En dylik pension å 170 kronor utgör emellertid endast omkring 151/2

°/0 af Mårtenssons i enlighet med reglementets bestämmelser till 1,104

kronor beräknade aflöning, under det att den Nilssons änka och barn beviljade

pensionen å 150 kronor utgjorde omkring 21 2/3 % af Nilssons till

690 kronor beräknade aflöning. Med tillämpning af dessa grunder vid

bestämmande af pension till stärbhusdelägare efter tjänstemän och betjänte,

tillhörande ifrågavarande grupp af järnvägspersonalen, skulle således större

afdrag å pensionsbeloppet äga rum för stärbhusdelägare efter tj än stek af vare,

som längre tid tjänstgjort vid statens järnvägar, än för stärbhusdelägare

efter dem, som under kortare tid tjänstgjort. Beloppet af sådant afdrag

skulle därvid till och med kunna blifva så stort, att det i vissa fall kunde

inträffa, att någon pension till stärbhusdelägarna ej alls komme att utgå.

Under sådana förhållanden synes mig berörda princip för bestämmande

af pension åt stärbhusdelägare efter tjänstehafvare af ifrågavarande grupp

icke böra vidare tillämpas, utan bör pensionsbeloppet fastställas till viss

skälig procent af tjänstehafvarens enligt pensionsreglementet beräknade aflöning,

och torde denna procent, på det att pensionen må blifva till någon

hjälp för änka och barn, icke böra sättas lägre än tjugu procent af berörda

aflöning. I förevarande fall utgör 20 % af Mårtenssons till 1,104

kronor beräknade aflöning 220 kronor 80 öre, hvilket belopp torde böra

af rundas till 225 kronor.))

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 4 Samt. 1 Afd. 25 Raft.

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

På grund af hvad till statsrådsprotokollet i detta ärende blifvit anfördt,

får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må

vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 14 mars 1905.

På statsutskottets vägnar:

HUGO TAMM.

Herr H.

detta ärendes

Andersson har begärt få. antecknadt, att han icke deltagit i

behandling inom utskottet.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 19 01.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1905:107 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående pension åt aflidne stationsmästaren Per Mårtenssons änka och minderårige son. a1 i texten