Utlåtande, i anledning af väckt motion om anslag till vice häradshöfding en G. E. Fadder anis.
1905-01-24 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1905:64, Utlåtande, i anledning af väckt motion om anslag till vice häradshöfding en G. E. Fadder anis.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 64.
1
rf
N:o 64.
Ank. till Riksd. kansli den 28 mars 1905, kl. 4 e. in.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om anslag till vice häradshöfding
en G. E. Fadder anis.
(2:a U. A.)
Uti eu inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 81) kafva herr
J. Bromée i Billsta m. ti. föreslagit, att Eiksdagen måtte åt vice häradsköfdingen
Gr. E. Fahlcrantz bevilja ett anslag af 25,000 kronor.
Till stöd för detta förslag kafva motionärerna anfört följande:
"Med känsyn till den påtagliga betydelsen för en kommande lagstiftning''
af den skriftställareverksamket, v. käradshöfdingen Gr. Fahlcrantz
sedan mera än tjugu år utöfvat på rättsväsendets område, och med kännedom
om de stora kostnader ock uppoffringar, som varit för honom med
denna verksamhet förenade, hafva undertecknade ansett det vara riktigt,
att genom ett statsanslag honom måtte beredas ett erkännande och ett
understöd. Något kvar vet, att det, som kerr Fahlcrantz’ sträfvanden
utgått på, är att i rättsskipningen åt den verkliga rätten bereda den framgång,
som nu alltför ofta är förbehållen åt formalismen, samt att kan,
med framhållande, att vårt rättsväsende i denna stund vore i antydda
hänseende kommet på villovägar, sökt visa, att vi måste återgå till grundtankarna
i vår gamla nationella ordning.
Bill. till Biksd. Prof. 1905. 4 Sami. 1 Afd. 37 Höft. (N:o 64.)
1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 64.
% Härvid hafva vi funnit lämpligt att gifva herr Eahlerantz tillfälle att
själ!'' framhålla det, som han ansåge mest af vikt med afseende å föreliggande
fråga, och han har i anledning däraf lämnat följande uppsats:
»Det torde vara få i vårt land, som icke hafva ett intryck af att vårt rättsväsende
verkar besynnerligt.
En fäster sig vid dess långsamhet, som gör, att i särskilda fall, äfven vid lycklig
utgång af målet, rätten blir värdelös för sakägaren. En iakttager, att i små saker
kostnaderna bli så oproportionerligt stora, att det förbjuder sig själf att däri anlita
rättvisan. En, att verkliga sanningen så ofta blir förbisedd. En, att formerna i så
många fall betyda mera än verkliga rätten. En, att allt beror på uteslutande juristuppfattning,
och att lekmännen intet hafva . att säga. Men de allra flesta stanna till
sist därvid, att rätten nu en gång för alla är »sådan». De tro rent af, att man ej
kan vänta verklig eller fullt praktisk hjälp af rättsskipningen, att ordningen bos oss
alltid varit ungefär likadan, och att det i andra länder går till ungefär på samma
sätt. Uppenbarligen är det allra mest härpå, eller på bristande kännedom bos allmänheten
om hvad rätten är eller lian vara och duger till, som det beror, att man i vårt
land nöjt sig med de! närvarande och med att få en del minimala anspråk tillfredsställda,
eller att man nöjt sig med partiella förändringar, under bvilka öfver hufvud
allt blifvit vid det invanda systemet. Och formalismen uti den Boströmska filosofien
bar här verkat som den vetenskapliga hämskon.
År det sagda sant, som det tvifvelsutan är — och det bekräftas af ett helt århundrades
ofruktbara lagstiftningsarbete — så kan den erforderliga lefvande kraften i
ett nödvändigt reformarbete icke vinnas annorledes än med en utbredd kunskap om
rätt och rättsväsende i högre former och med ett rikare innehåll. Yår egen gamla
rättshistoria erbjuder oss därutinnan skatter, så mycket mer ovärderliga, som de grundsatser,
hvarpå vår forna rätt var byggd, ägde kraft att gifva icke allenast åt rätten
själf, utan åt hela samhället, stat som folk, en styrka och karaktär, som mer än allt
annat förklarar, hvad vårt land förr varit. Och ställas därmed tillsammans rätt och
rättsväsende i särskilda yttringar uti andra länder af våra dagar, utvisande hurusom1
allt det viktigaste i vår gamla rättegångsordning nu är upplifvadt i dessa länder eller
där utveckladt i än kraftigare former, obestridligt främjande det som med rätten bör
åsyftas, så kan det ej fela, att just därmed bäst gifvas de uppslag och initiativ, af
hvilka vårt reformarbete är i så stort behof. Men det fordras, att framställningarna
af dessa ämnen komma i många händer och särskild! deras, hvilka som ledamöter af
Riksdagen eller som domare eller i annan ställning kunna utöfva inflytande på
utvecklingen, samt jämväl, att formen af framställningarna är sådan, att de genom
lefvande åskådlighet tämligen lätt kunna tillgodogöras af läsaren.
Det är från en sådan synpunkt jag utgått under en skriftställareverksamhet, hvartill
jag började förarbetena redan de första åren af 1880-talet, och hvarom Riksdagens
ledamöter vid särskilda tillfällen fått en erinran genom öfversända exemplar af nya
arbeten. Att jag — som förr minst af allt tänkt, att jag skulle komma att göra
böcker — öfver hufvud taget ägnade mig åt dylik verksamhet, berodde uteslutande därpå,
att jag vid denna tid led så utomordentligt af att se, huru vårt rättsväsende verkade,
att jag troligen blifvit sjuk, om jag ej fått göra något för att hjälpa saken. Jag måste
ovillkorligen ut för att se, om rätten på andra håll vore något så oefterrättligt som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 64.
3>
hos oss; och så måste jag ju beskrifva det jag såg. Frånsedd eu broschyr med anmärkningar
vid vårt rättegångsväsende, var min första bok den om »Rättegångsväsendet
i England med svenska paralleller», färdigtryckt 1885. För dess fullbordande
hade jag tillbragt nära ett år i engelska domstolar; och det är under denna
tid, som rätten blifvit för mig någonting, som man kan lefva för. För min delbar
jag gjort det så mycket hellre, som grundstämningen i det rättssystem, som jag såg
framför mig, och som jag måste i alla delar på det djupaste beundra, är densamma
som i vårt gamla, sådant jag något senare under mina arkivforskningar lärt känna det.
Men blott så mycket mer måste jag ifra för en reform af vårt nuvarande, från
hvilket egentligen allt utaf det gamla göda är försvunnet — ungefär lika fullständigt
som t. ex. den fria och naturliga sanningsforskningen, med nämnden som hjälpmedel,
är försvunnen, eller lika fullständigt som t. ex. den svenske domarens forna egenskap
af hjälpare åt de svagare eller lidande är försvunnen.
Efter nämnda arbete utgaf jag år 1886 en skrift, »Om behofvet af handelsdomstolar»,
byggd väsentligen på forskningar under några månader i de franska handelsdomstolarna.
1887 följde »En vördsam gensaga till nya lagberedningen i frågan
om jury och nämnd», samt, efter eu lång mellanliggande period af forskningar i våra
gamla arkiv och andra förberedande studier, under år 1898 »Vår nämnd och vårt rättsväsende
förr och nu» samt »Våra hofrätter och de rättssökande förr och nu». Under
år 1899 framkom en broschyr med titel »En för vårt folk förlorad kraft, ett upprop
om skydd om vår nämnd och vårt gamla rättsväsende». Dessa i slutet af 1890-talet
utgifna skrifter utgjorde på förhand färdiga kapitel af ett mycket större arbete, hvilket
dock för sitt afslutande förutsatte jämförande undersökningar, på den praktiska verklighetens
grund, i våra grannländers nu gällande rätt. Efter vistelse omkring ett år i
Tyskland, fem månader i Danmark och några månader i Norge samt efter ett kort besök
i Finland utkom år 1903 detta arbete under namn af »Rättfärdighet i rättsskipning,
eu historisk och jämförande framställning af några hufvudpunkter i vårt rättegångsväsende».
Detta verk torde få erkännas som en i tämligen stor skala hållen
komparativ studie på processrättens område; och i vår tid är man åtminstone utanför
Sverige ense om vikten af dylika arbeten som förberedelser till omfattande reformer.
Att i arbetet eu hel del af nya upplysningar och utredningar af praktisk betydelse äro
innehållna, lärer ingen bestrida. Hela den svensk-historiska delen, upptagande inemot
två tredjedelar af bokens 1,000 sidor, är ju, såsom grundad! på förut olästa arkivhandlingar,
obetingadt ny; och vikten af denna del torde knappast kunna af någon förnekas,
då exempelvis enhvar lärer se, att, därest blott den i sagda del ingående autentiska
skildringen af våra hofrätters tidigare verksamhetsformer varit känd för nya lagberedningens-
ledamöter, desse omöjligen kunnat, såsom en rimlig förbättring af det nuvarande,
se en sådan form af hofrättssystemet, som den lagt till grund för 1884 års förslag,
utan däremot måst fota sitt förslag på en helt annan basis. Och huru många af våra
jurister hafva t. ex. ens förut kännt skiljaktigheterna emellan konungamaktens och lekmännens
ställning till rättsskipningen i Norge och Danmark samt det motsvarande i
Sverige i denna stund? Jag har icke lyckats någonstädes finna en skildring häraf och
jag tänker i verkligheten, att enbart en kännedom om dessa skiljaktigheter måst väcka
mycket starka betänkligheter vid en ordning sådan som den nya lagberedningen tänkt
sig. Om arbetet i sin helhet gäller att, om ock Uppsala juridiska fakultet — hvars
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 64.
hela grundåskådning på processens område det angriper — visat sig högst missbelåten
med arbetets slutsatser, en jämngod auktoritet, Lunds juridiska fakultet, gifvit arbetet
ett mycket vänligt erkännande, emedan ingen granskare angifvit en enda punkt af
framställningen, däri någon saklig oriktighet förekomme.
Gentemot den delvisa ovänligheten i de första uttalandena om arbetet bar jag
emellertid varit lycklig nog att kunna med någon hoppfullhet ställa en särskild tröstegrund.
Sedan min bok om Englands rättsväsende utkommit, rönte densamma ett
mycket snäft mottagande från svenskt håll, just efter uppslag från en bemärkt representant
för den förstnämnda skolan. Men något senare framkommo uttalanden af
obestridligt kompetenta utländska kritiker, tydligen seende ämnena från en annan
horisont än vår Uppsalafilosofis; och bland dessa lydde det af eu högst framstående
norsk jurist, att boken vore »särdeles lärorik och utmärkt af stor klarhet och energi
i framställningen», medan en mycket framstående dansk domare, gammal ledamot af
den stora danska lagkommissionen och notoriskt Danmarks främste kännare af engelsk
rätt, förklarade, att min bok skildrade engelsk civilprocess »bättre än något för
mig (den danske domaren) känät verk», samt meddelade, att mera än en dansk jurist,
däribland kolleger till honom, alldeles instämde i hans dom om boken. Detta är
det bästa jag kunnat önska mig sagdt om denna min bok; och på samma gång jag,
med dylika uttalanden framför mig, vågat se de uppsaliensiska professorernas som
möjligen något ensidiga, här jag också vågat tänka, att om jag blott på något så
när tillfredsställande sätt utfört en, erkändt, så svår uppgift som skildringen af engelskt
rättsväsende, så bör jag verkligen, efter mångdubbelt större mödor, hafva kunnat
på ett, billiga anspråk motsvarande sätt lösa den uppgift, som låg för mig i skildringen
af vårt eget rättsväsendes utveckling och dess jämförande med grannländernas.
Men enhvar ledamot af Riksdagen har haft godt tillfälle att öfvertyga sig om arbetets
beskaffenhet och möjliga värde därigenom, att jag tillställt enhvar ett exemplar
däraf. Att ett ej alldeles värdelöst erkännande däraf ligger i den sista juridiska
världskongressens inbjudning till mig att där hålla ett föredrag i processrätt, torde
icke vara förmätet att framhålla. En dylik vänlighet lär ej kommit någon annan
skandinavisk jurist till del.
Vågar jag så antaga, att alla arbetena äro i det hela tämligen riktigt utförda,
så torde det verkligen vara sant, som det numera af många »vederbörande» sagts
mig, att dessa arbeten vid kommande lagstiftning på domstolsorganisationens och processens
områden ej kunna blifva förbisedda; och detta lärer ock betyda, att arbetena
måste hafva en nytta med sig, hvilken bredvid de många hundra tusen kronor, som
våra lagberedningar kostat landet, bör kunna skattas till något belopp. Men kan
det nu vara alldeles obehörigt att hoppas, det hänsyn må tagas till en sådan det
allmänna gjord nytta, oaktadt jag. icke haft lyckan att få efter uppdrag utföra mina
arbeten och sålunda ej på förhand tillförsäkrats en lön? Att jag verkligen därutinnan
lefvat på en förhoppning, torde ej strängt förebrås mig, om också det kunnat,
från en annan sida och med fog, förebrås mig, att jag, stödd blott af en sådan förhoppning,
offrat alltför mycket och i verkligheten säkert mer än i vår tid någon
svensk jurist offrat på en uppgift hörande till hans område.
Skall jag här angifva belopp, så ligger svårigheten i sättet att beräkna dem.
En grund må vara, att det är vida mer än hälften af de sista 22 åren jag ägnat
Statsutskottets Utlåtande N:o 64.
5
åt en uppgift, som ingen inkomst gaf, men som, med bland annat tre års vistelse i utlandet
och inemot fem års arkivforskningar, hvarunder möjligheten till inkomst af
min enskilda verksamhet var betydligt reducerad, uppenbarligen måst orsaka mig
mycket stora kostnader, direkta och indirekta. Dessa kostnader gå mig säkert till
vida mer än 50,000 kr., äfven med beräknande däraf, att jag fick mottaga: af Kungl.
Maj:t 2,000 kr. strax efter utgifvande af boken om Englands rättegångsväsende samt
af tre mecenater 12,000 kr. till betäckande af en del af kostnaderna för det sista
stora arbetet.
Men härförutom har det gällt för mig den nästan lika stora uppoffringen att,
särskildt för möjliggörande af så mångåriga utrikes vistelser och arkivforskningar,
nödiga för ändamålet, jag måst från början afstå från den juridiska ämbetsmannabanans
förmåner.
Att jag med allt satt mig i ej ringa ekonomiskt trångmål, är något som ej
lärer kunna väcka stor förvåning, men som möjligen må ses som eu bevekande omständighet.
Som speciella omständigheter må nämnas, att jag, för att få arbetena i rätta
personers händer, gratis utdelat eu stor del af alla upplagorna och af det sista arbetet
nära 1,400 exemplar, som efter ett boklådspris af 15 kronor gör ett nominelt
belopp af åtskilligt öfver 20,000 kronor, fraktkostnader oafsedda.
Må allt detta anses öfverdådigt. Det har varit nödvändigt för ett mål, som
jag ansett stort, och hvilket mål jag fullföljt i fast tro på rättvisan såsom högre än
formen.
Stockholm den 24 januari 1905.
Gustaf Echo. Eålder anis.
Det är med anledning af de stora uppoffringar lierr Fahlcrantz gjort
för sina forskningar i vår rättshistoria, sina studier i utlandet och sina
af trycket utgifna lärorika arbeten, som vi anse honom vara väl förtjänt
af någon ersättning för en del af de betydande kostnader, denna verksamhet
medfört.»
Enligt hvad utskottet inhämtat, har vice häradshöfdingen Fahlcrantz
i särskilda, åren 1899 och 1903 till Kungl. Maj:t ingifna ansökningar
anhållit dels om understöd för afslutande af ett rättshistoriskt arbete om
det svenska rättegångsförfarandet, dels ock om bidrag af statsmedel till
täckande af kostnaderna för samma, under benämningen »Rättfärdighet
i rättsskipning» år 1903 från trycket utgifna arbete; men har Kungl.
Maj:t genom särskilda beslut den 19 maj 1899 och den 26 mars 1904
förklarat sig ej finna skäl att till ansökningarna lämna bifall.
Ehuru vissa af de myndigheter, som yttrat sig öfver vice häradshöfdingen
Fahlcrantz’ till Kungl. Maj:t senast ingifna ansökan, vitsordat
ej mindre den flit och det intresse, hvarom arbetet »Rättfärdighet i rättsBill.
till Riksd. Prof. 1905. 4 Sami. 1 Afd. 37 Käft. 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
ö Statsutskottets Utlåtande N:o 64.
skipning* bär vittne, än äfven att detsamma innehåller lofvärda, för eu
riktig uppfattning af nu gällande rätt viktiga rättshistoriska undersökningar
samt tillstyrkt, att något bidrag till betäckande af de kostnader,
vice häradsköfdingen Fahlcrantz genom samma arbete åsamkat sig, måtte
af statsmedel beviljas, anser sig likväl utskottet, särskildt vid det förhållande
att frågan om sådant statsbidrag varit föremål för Kungl. Maj:ts
pröfning och därvid befunnits icke böra föranleda någon åtgärd, sakna
giltig anledning att förorda motionärernas förslag.
Utskottet får alltså hemställa,
att herr Bromées m. ti. förevarande motion icke
må af Eiksdagen bifallas.
Stockholm den 28 mars 1905.
På statsutskottets vägnar:
HUGO TAMM.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1905.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.