Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Rungl. Maj:ts proposition angående anslag för vissa undersökningar rörande fiskeoch mindre hamnar.

1905-04-11 · 20 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1905:92, Utlåtande, i anledning af Rungl. Maj:ts proposition angående anslag för vissa undersökningar rörande fiskeoch mindre hamnar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

1

N:o 92.

Ank. till Riksd. kansli den 11 april 1905, kl. 3,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af Rungl. Maj:ts proposition angående anslag

för vissa undersökningar rörande fiske- och mindre hamnar.

(I. A.)

Uti en till Riksdagen den 17 mars 1905 aflåten proposition (n:o

91) har Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet

öfver jordbruksärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen

att, för verkställande af undersökning af de lokala förhållandena å Sveriges

kuster med hänsyn till behofvet af och betingelserna för anläggning

af nya och förbättring af redan befintliga fiske- och mindre hamnar,

på extra stat för år 1906 bevilja ett anslag af 20,000 kronor, med rätt

för Kungl. Maj:t att utaf nämnda belopp förskottsvis under innevarande

år af tillgängliga medel utanordna högst 5,000 kronor.

Till ofvannämnda statsi''ådsprotokoll har föredragande departementschefen

yttrat följande:

»Bland från statsmakternas sida vidtagna åtgärder till främjande

af landets kust- och hafsfiske!! intager statens deltagande i kostnaderna

för byggandet af mindre hamnar, företrädesvis fiskehamnar, ett framskjutet

rum. Frågan om under hvilka villkor detta statens understöd

bör utgå, såväl för att komma till största möjliga nytta som ock för

vinnande af betryggande säkerhet för framtida underhållet af sådana

hamnanläggningar, har på grund af denna svårlösta frågas betydelse

Uih. till Riksd. Prot. 1905. 4 Sami. 1 Afd. 51 Höft. (N:o 92). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

vid flere tillfällen — senast år 1898 — varit föremål för Riksdagens

pröfning.

I underdånig skrifvelse den 8 december 1896. riktade dåvarande

ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, doktorn A. V. Ljungman

Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på behofvet af en ändring i då gällande

villkor för erhållande af bidrag till anläggande af fiskehamnar från

anslaget till understödjande af brobyggnader och företrädesvis mindre

hamnbyggnader m. in. Då understöd från detta anslag lämnades för

hamnanläggningar och hamnförbättringar vid fiskelägen, kräfdes enligt

gällande villkor för bidrags åtnjutande, att fiskeläge, som undfinge

sådant understöd, skulle själft tillskjuta minst en tredjedel af den beräknade

kostnaden, genom hvilken fordran emellertid ändamålet med det

af Riksdagen anvisade anslaget i väsentlig mån förfelades, emedan de

flesta fiskelägen, som behöfde hamnförbättringar, tmre i den svaga

ekonomiska ställning, att den angifna delen af kostnadsbeloppet antingen

fullständigt öfverstege krafterna eller ock blefve alltför betungande och

därigenom verkade hämmande på näringslifvet.

Med stöd af dessa inom skilda delar af riket kännbara olägenheter

hemställde Ljungman, att Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen

utverka sådan ändring i villkoren för bidrag från anslaget i fråga, att

af detsamma kunde, allt efter i hvarje särskildt fall sig företeende förhållanden,

beviljas bidrag till hamnförbättringar vid fiskelägen med från

två tredjedelar intill nio tiondedelar af verkliga kostnaden.

Sedan denna framställning remitterats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

afgaf styrelsen — efter att hafva lämnat Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Hallands, Göteborgs och Bohus, Kristianstads,

Malmöhus, Blekinge, Kalmar och Gottlands län tillfälle att i ärendet

afgifva yttranden — den 5 november 1897 det sålunda infordrade utlåtandet,

i hvilket styrelsen anförde, hurusom af hvad Kung]. Maj:ts befallningshafvande

i samtliga förenämnda län yttrat framginge, att ett stort

behof ansåges föreligga af förändring uti då gällande villkor i afseende

å erhållande af statsunderstöd för anläggning af fiske-och andra

mindre hamnar vid den öppna kusten såväl beträffande understödets

storlek som ock i fråga om underhållet af dylika hamnanläggningar.

Styrelsen öfvergick därefter till en närmare redogörelse för de

bestämmelser, som vore gällande i fråga om fiskehamnars anläggning

och underhåll i grannländerna Norge och Danmark, och anförde därvid

i hufvudsak, att, enligt därom inhämtade upplysningar, i Norge icke

förefunnes bestämda föreskrifter, gällande för förhållandet emellan statsbidraget

och enskilda eller kommunala tillskott vid hamnanläggningar,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

3

utan vore detta förhållande vid hvarje särskild! fall beroende af stortingets

beslut; att i fråga om medlens åvägabringande sådant ägde

rum på två olika sätt i landets sydliga och i landets västliga och nordliga

delar, i det att å sträckan mellan svenska gränsen och till och

med Stavangers amt hamnarna byggdes hufvudsakligen för statsmedel

med större eller mindre bidrag af privata eller kommuner, hvilka bidragsåsom

regel utgjort tio procent af anläggningskostnaden, men i särskilda

fall uppgått till tjugufem procent, under det att stundom bidragen

inskränkt sig till en och eu half till två procent; att å landets västliga

och nordliga kuster genom lag af den 24 maj 1873 blifvit inrättad en

särskild, under statens förvaltning stående liamnfond, hvars medel uteslutande

skulle användas för hamnbyggnader inom de å kusten belägna

fiskeridistriktena; att denna fonds intäkter bestode af s. k. fisketionde,

som eidades genom olika utgifter, hvilka för perioden 1874 till den

30 juni 1896 inbragt tillsammans 7,254,428 kronor 7 öre; att hvarje

särskildt hamnarbete förelädes stortinget, som i regel bestämde bidraget

från statsverket till två tredjedelar och af hamnfonden till en

tredjedel; att i afseende å underhållet af fiskehamnarna, dessa underhölles

på statsverkets eller statsverkets och hamnfondens bekostnad

på det sätt, att uppkommande skador afhjälptes genom statens distriktsingenjör

af allmänna underhållsmedel, hvilka årligen beviljades af stortinget,

eller ock, därest skadorna vöre omfattande, gjordes till föremål

för särskild! anslag af stortinget.

Beträffande förhållandena i Danmark anförde styrelsen, att statsunderstöd

till båthamnar och fiskehamnar därstädes beviljades såsom

lån med en ringa årlig amortering och emot låg ränta eller vid särdeles

bevekande omständigheter räntefritt antingen helt och hållet eller

för ett visst antal år; att hamnanläggningarna utfördes under kontroll

af offentlig myndighet; att hamninkomsterna skulle i första rummet

användas till lånets amortering samt att hvad af inkomsterna kunde

återstå skulle afsättas till betäckande af kostnaderna för hamnunderhållet;

att i brist af antaglig säkerhet härför vederbörande amt eller

kommuner måste åtaga sig att, därest hamnens behöriga underhåll icke

kunde bekostas af hamnens egna medel, tillskjuta erforderligt belopp

af kommunens kassa; samt slutligen att, därest vederbörande kommunala

förvaltningsmyndighet icke ville åtaga sig de för lånet bestämda

villkoren, låneunderstödet ej beviljades, med mindre än att lånesökandena

kunde på annat sätt ställa antaglig säkerhet såväl för lånets användning

som för hamnens underhåll.

Efter denna redogörelse för förhållandena i Norge och Danmark

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att det syntes otvifvelaktigt,

att _ den af Ljungman väckta frågan vore af stor betydelse för fiskerinäringen

och därför förtjänt af allt afseende, men att, då densamma

nära sammanhängde med villkoren för fiskehamnars underhåll, båda

dessa frågor borde i ett samband behandlas.

På sätt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i alla ofvan omförmälda

län, utom Gottlands, framhållit, mötte för delägande uti fiskehamnar

stor svårighet att anskaffa erforderlig säkerhet för hamnarnas underhåll.

Men utan dylik underhållsskyldighet lärde erfarenheten, att staten

i allmänhet icke kunde påräkna, att djdika anläggningar, som genom

anslag befrämjades, skulle bibehållas i ett för anläggningens ändamål

fullgodt skick, såvida staten icke därvid beredde sig på att själf ombesörja

underhållet, där sådant bruste. I annat fall skulle statens uppoffringar

för dessa byggnader ofta inom längre eller kortare tid visa

sig ändamålslösa.

Statsbidrag anvisades till icke blott fiskehamnar, utan äfven till

hamnar, afsedda för underlättande af annan näring än fiskerinäringen,

och det kunde mången gång vara förenadt med vanskligheter att afgöra,

huruvida anläggning vore att anse såsom fiskehamn eller ej, i

hvilket afseende styrelsen omförmälde, huruledes vid åtskilliga fiskelägen

börjat utveckla sig badortsrörelse, hvilken sommartid å ett och

annat ställe kunde anses medföra den hufvudsakliga trafiken, samt

huruledes vid andra fiskelägen i mer eller mindre grad idkades fraktfart,

varfsrörelse, båtbyggeri och äfven annan större industriell rörelse.

Statsunderstöd hade förut flerstädes så att säga på försök lämnats

för hamnar med mer eller mindre svagt byggnadssätt, men därigenom

vunnen erfarenhet hade föranledt användning af väsentligt starkare

och således äfven dyrbarare byggnadssätt än förut; och det vore ännu

oafgjordt, huruvida man icke å vissa kuststräckor måste tänka sig

dyrbarare konstruktioner än de nu brukliga för att erhålla säkra

hamnar.

Slutligen hade med fiskerinäringens utveckling följt sådan förändring

af däri använd fartygsmateriel, att den kräfde väsentligt större

djup och utrymme än den äldre materielen, till hvilket förhållande hänsyn

måste tagas vid ombyggnad af förutvarande eller anläggning af nya

hamnar äfven å platser, där fiske idkats med den svagare materielen.

Dessa anförda omständigheter tillsammans med de å senaste åren

stegrade arbets- och materialpris gjorde hamnanläggningarna väsentligt

dyrare än då understöd för sådana arbeten först började meddelas,

och därmed hade ock följt ökad svårighet för intressenter att anskaffa

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

5

tillskott, till byggnadskostnaden i samma proportion som förut eller till

en tredjedel af beräknad kostnad.

Én annan följd däraf funne styrelsen äfven vara, att staten numera

icke kunde eller borde bekosta dyrbara hamnanläggningar så

nära intill hvarandra, som kunnat ske, då man nöjt sig med jämförelsevis

billiga anordningar, utan måste inskränka sig till hamnarnas anordnande

på något större afstånd från hvarandra, hvilket för fiskets

tillgodoseende äfven borde vara fullt tillräckligt, blott de förlädes där

de kunde äga bestånd och hvarest till hamnen hörande utrymme å land

vore beredt för såväl bosättning som för skötsel af fiskredskap och

fiskeprodukter, och kunde hamnarna i sådant fall göras väsentligt starkare

och rymligare, än om krafterna skulle splittras på flere småhamnar.

Härigenom ökades äfven fiskelägenas ekonomiska krafter, såväl

genom ökade hamnpenningar som genom ökad fiskarbefolkning.

Gifvet vore emellertid, att vid äfven eu varsam tillämpning af

denna åsikt icke kunde af enskilde påräknas fullt samma offervillighet

som vid ett vidsträcktare tillmötesgående af de enskilda intressena; och

såväl häraf som med hänsyn till angelägenheten af starkt, d. v. s. dyrbart

byggnadssätt kunde, enligt styrelsens åsikt, stöd hämtas för ett

proportionsvis högre bidrag af statsmedel än förut till anläggning af

företrädesvis fiskehamnar.

Men härmed sammanhängde äfven den ej mindre viktiga frågan

om fullbordade hamnarbetens framtida underhåll. Där hamnar anlades

vid öppen kust och således bildades medelst vågbrytare eller hamnarmar,

omslutande ett större eller mindre vattenområde utmed kusten, vore de

utsatta dels för oberäkneliga påkänningar af våldsam sjögång, dels för

uppgrundning genom slam, som medfördes af de vid kusterna existerande,

alltför litet kända hafsströmmarna, och vore därför underhållet

af sådana hamnar förenadt med en knappast beräknelig risk, hvilken

dock kunde i väsentlig mån nedbringas genom skyndsamt och ändamålsenligt

botande af uppkommande småskador samt genom åtgärder

till förebyggande af börjande uppgrundningars fortgång.

Genom påpasslighet vid afhjälpande af uppkommande skador

kunde nämligen dessa afvärjas eller deras botande åstadkommas för

ringa kostnad. Och häraf förklarades den stora betydelse, som läge i

underhållsskyldighetens bindande vid de närboende eller vid kommunen

i dess mer eller mindre vidsträckta bemärkelse, emedan det egna intresset

kraftigt manade dem till påpassligt arbete.

I allmänhet hade skyldigheten att underhålla hamnar reglerats

genom intressenternas åtagande i de kontrakt, som upprättades beträf
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

fande statsbidraget till hamnbyggnaden. Vid och efter dennas fullbordande

hade emellertid personalombyten inom tillhörande fiskeläge

alltid ägt rum och för öfrig!, kunde ett dylikt kontrakt med en icke

fastighets ägan de befolkning knappast vara bindande för en lång framtid.

Af denna anledning och då erfarenheten visat, att underhållet

flerstädes lämnade mycket öfrigt att önska samt att exempelvis underhållsskyldigheten

icke kunnat trots kontraktsförbindelse därom uttagas,

och då styrelsen föreställt sig, ej mindre att de, som ägde jord och

fisken invid fiskelägena, kunde hämta direkt vinst eller värdeförhöjning

å sin egendom genom lämplig hamnanläggning, än ock att hushållningssällskap

och kommuner samt företrädesvis landsting borde vara

intresserade af hvad som erfordrades för fiskerinäringens utveckling inom

sin ort och därför kunde finnas benägna att ikläda sig förbindelser

beträffande hamnars underhåll, hade styrelsen den 15 juni 1896 vid

afgifvande af förslag till fördelning af 1896 och 1897 årens fonder

hemställt om fästande vid två anslag af fordran på underhållsförbindelser

af natur att varda för framtiden betryggande; och den 24 juli 1896

hade Kungl. Maj:t i enlighet därmed beslutat. Denna fordran föranledde

då visserligen, att de båda anslagen ej kundo af intressenterna

tillgodogöras, men under år 1897 hade genom vederbörande sockenkommuns

beslut detta hinder undanröjts för ett af företagen, som därpå

kommit till utförande.

I flere andra fall, som förekommit på senare tider före år 1896,

funnes äfven sockenkommuners garanti för hamnars framtida underhåll.

Om emellertid staten kraftigare än dittills skulle understödja

mindre och företrädesvis fiskehamnars anläggning, kunde och borde

detta, enligt styrelsens åsikt, icke ske utan att, på sätt på senare åren

ägt rum, betryggande säkerhet förefunnes för underhållet; och därest,

på sätt de fleste af Kungl. Maj:ts ofvannämnde befallningshafvande anfört,

detta icke kunde vinnas genom vederbörande hushållningssällskap och

landsting, återstode knappast annat val än att detsamma, i hvad det

rörde hamnarmar och djupets uppehållande, öfvertoges af staten och att

kostnaderna därför bestriddes dels med statsmedel, dels ur en för

hvarje län samlad fond, bildad antingen genom dels hamnafgifter, uttagna

från dem, som begagnade hamnen, dels afsättning till densamma

af exempelvis någon andel af de utgifter, hvilka nu utginge till samma

läns hushållningssällskap och landsting, eller genom annan på indirekt

väg uttagen skatt.

Slutligen anförde styrelsen, att såsom ett ytterligare oeftergiflig!

villkor för höjdt statsbidrag vid hamnanläggning borde föreskrifvas,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

7

att hamnen med tillräckligt jordområde för förvarande och torkning af

fiskredskap samt för lastning, lossning och magasinering af gods skulle

anses såsom inrättning för allmänt behof och fråga om ersättning till

vederbörande ägare för egendoms afstående vara i behörig ordning

afgjord, innan statsbidraget utbetalades. 1 annat fall skulle hamnen

icke blott öka jordens värde för grundägaren, utan i själfva verket

blifva hans enskilda egendom, möjligen till skada för fiskarbefolkningen.

På grund af hvad styrelsen sålunda anfört, hemställde styrelsen,

att Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen den ändring uti de af Riksdagen

enligt dess skrifvelse den 27 april 1881 (n:o 69) stadgade allmänna

villkor för erhållande och tillgodonjutande af statsbidrag, att i

mom. 3 af samma villkor infördes det tillägg, att anslag utan återbetalningsskyldighet

kunde i fråga om mindre och företrädesvis fiskehamnar

af Kung]. Maj:t bestämmas till nio tiondedelar af beräknade

kostnaden, dock med villkor, att betryggande säkerhet för framtida

underhållet af sådan hamnanläggning ställdes samt att hamnen med

tillräckligt jordområde afsattes för allmänt behof.

Då Kungl. Maj:t i nådig proposition den 15 januari 1898 föreslog

Riksdagen att besluta dylik ändring i förut gällande villkor och bestämmelser

för erhållande och tillgodonjutande af statsbidrag för anläggning

och ombyggnad af mindre hamnar, företrädesvis fiskehamnar,

blef äfven önskvärdheten af, att staten kraftigare än förut understödde

dylika hamnbyggnadsföretag, erkänd af Riksdagen, som i skrifvelse den

13 maj 1898, särskild! med anledning af den under senare tid väsentligt

ökade kostnaden för anordnande af sådana hamnar på ett sätt,

som fullt motsvarade behofvet, och med hänsyn därtill, att i följd häraf

det statsbidrag till två tredjedelar af kostnaden, som enligt gällande

bestämmelser kunde af fonden beviljas, i många fall vore otillräckligt

för att möjliggöra utförandet af dylika företag, äfven där desamma

otvifvelaktigt skulle blifva till stor nytta för orten, förmälde sig icke

hafva tvekat att besluta sådan ändring i gällande stadganden, att statsbidrag

för omförmälda ändamål skulle kunna utgå med nio tiondedelar

af den beräknade kostnaden. Ett oeftergiflig! villkor för medgifvande

af sådan höjning i statsanslagen ansåge Riksdagen dock vara, att frågan

om framtida underhållet af de hamnar, för hvilka statsunderstöd sålunda

åtnjutits, blefve på ett tillfredsställande sätt ordnad.

I sådant afseende framhöll Riksdagen, att, då enligt hvad vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen upplyst de underhållsförbindelser, som på

grund af gällande bestämmelser afgifvits, i många fall visat sig icke

innefatta betryggande säkerhet för anläggningens framtida vidmakt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

hållande och då därjämte af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i flere

län med styrka framhållits, hurusom stora och ofta oöfvervinneliga

svårigheter mötte för anskaffande af den ftrrdrade garantien i berörda

hänseende, en mer tillfredställande anordning till beredande af säkerhet

för hamnarbetens underhåll syntes af behofvet påkallad, men att,

ehuru såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som vederbörande departementschef

uttalat sig för åtgärder i denna riktning, något genomfördt

förslag härom dock ej blifvit för Riksdagen framlagdt. Kungl.

Maj:ts proposition inskränkte sig nämligen, i hvad den afsåge förevarande

fråga, till uppställande af det villkor för det förhöjda statsbidragets

utgående, att betryggande säkerhet lämnades för det framtida

underhållet, men angaf däremot icke närmare denna säkerhets beskaffenhet

och anvisade ej heller någon utväg, på hvilken densamma

skulle kunna med mindre svårighet, än som visat sig vara fallet, af

vederbörande åstadkommas. Det syntes emellertid Riksdagen, att ett

försök till lösningen af denna viktiga fråga borde göras.

Med afseende å hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekat

angående den stora betydelse, som läge däruti, att beträffande de

anläggningar, om hvilka här vore fråga, underhållsskyldigheten vore

bunden vid de närboende eller kommunen i dess mer eller mindre vidsträckta

bemärkelse, enär vid hamnanläggningar uppkommande skador

ofta kunde för en jämförelsevis ringa kostnad afvärjas eller botas, för

så vidt åtgärder för ändamålet i god tid vidtoges, i hvilket afseende

den uppmärksamhet samt det påpassliga arbete, som erfordrades, icke

kunde förväntas, utan att enskilde eller kommuner i orterna vore af

eget intresse därtill manade, kunde det ej synas lämpligt, att staten

skulle öfvertaga underhållet af omförmälda anläggningar. Däremot

skulle det enligt Riksdagens mening vara synnerligen fördelaktigt, om

ansvaret härför komme att hvila på vederbörande landsting. För detta

ändamåls vinnande funne Riksdagen dock erforderligt, att särskilda

medel till bestridande af underhållskostnaderna ställdes till landstingets

förfogande, i hvilket afseende Riksdagen ansåge, att af statsanslaget,

som skulle kunna utgå med nio tiondedelar af den beräknade kostnaden

för företaget, endast sju niondedelar borde få användas för arbetets utförande,

hvaremot återstående två niondedelar af anslaget borde afsättas

till eu under vederbörande landstings förvaltning ställd hamnfond, till

hvilken jämväl skulle ina;å viss del af de afgifter, som komme att upptagas

för hamnens begagnande, och skulle fondens tillgångar få användas

för det behöriga underhållet af dessa hamnar.

I enlighet härmed beslöt 1898 års Riksdag ock sådan ändring af

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

9

förut, gällande villkor för erhållande och åtnjutande af anslag till anläggning

och förbättring af mindre hamnar, företrädesvis fiskehamnar,

att anslagen skulle kunna af Kungl. Maj:t bestämmas till nio tiondedelar

af den beräknade kostnaden, af hvilket statsanslag likväl endast sju

niondedelar finge användas till arbetets utförande, hvaremot återstående

två niondedelar af anslaget skulle afsättas till en under vederbörande

landstings egen förvaltning ställd hamnfond, till hvilken jämväl skulle,

elter Kungl. Majrts bestämmande, inflyta viss andel af afgifter, upptagna

för hamnens begagnande, därvid före utlämnandet af någon del af

statsanslaget skulle vara styrkt, dels att vederbörande landsting åtagit

sig att ansvara för framtida underhållet af hamnbyggnaden, för hvilket

underhåll ofvan omförmälda fond finge anlitas, dels och att ej mindre

själfva området för hamnen än äfven ett för den rörelse, som skulle i

hamnen bedrifvas, tillräckligt område i land blifvit för det gemensamma

behofvet afsöndrade.

De sålunda af 1898 års Riksdag beslutade villkoren för utbekommande

af understöd från ifrågavarande anslag, hvilka villkor fortfarande

äro gällande, hafva emellertid särskildt på grund af landstingens

obenägenhet att åtaga sig ansvaret för framtida underhållet af hamnbyggnader

icke medfört åsyftad verkan.

I underdånig skrifvelse den 13 november 1903 har landtbruksstyrelsen

påpekat detta missförhållande och därvid framhållit, hurusom

erfarenheten visat, att hvarken beliöfliga fiskehamnar kommit att byggas

eller nödiga reparationer å sådana att utföras, hvilket särskildt för hafsfisket

medfört de största olägenheter.

I Danmark och Norge hade genom statens försorg redan för länge

sedan uppgjorts planer för hamnbyggnaders företagande. I det förstnämnda

landet hade därförinnan utredning verkställts rörande behöfligheten

inom olika orter af fiskehamnar samt hvilka fiskehamnar borde

på statens bekostnad eller med understöd af statsmedel åvägabringas

äfvensom ritningar och kostnadsförslag för desamma uppgjorts.

För att de svenska fiskehamnarnas beskaffenhet skulle kunna fullständigt

utrönas, förslag uppgöras om byggandet af erforderliga dylika

hamnar och redan förefintliga sådanas iståndsättande samt sättet utredas,

hvarpå dessa arbeten skulle kunna bringas till stånd, syntes detlandtbruksstyrelsen

nödvändigt, att åtgärder från statens sida i sådant syfte vidtoges.

För sin del ansåge landtbruksstyrelsen lämpligt vara, att en

sådan utredning verkställdes genom två af Kungl. Maj:t utsedda personer,

däraf eu fiskeritjänsteman och en hamningenjör, samt att åt dem meddelades

uppdrag att åvägabringa utredning, hvar fiskehamnar vid länens

Bill. till liihsd. Frot. 1905. 4 Sami. 1 Afd. 51 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

kuster, särskilt inom sådana län, där skärgård ej funnes, vore mest af

behofvet påkallade och i hvilken ordning hamnarna borde förekomma

till ny- eller ombyggnad eller reparation, och att för nämnda ändamål

uppgöra en öfversikt öfver det fiske och den kustfart, som funnes eller

som borde kunna uppstå vid de olika fiskehamnarna, samt de tekniska

betingelser, som på platsen för hvarje viktigare redan befintlig eller

erforderlig hamn förefunnes för hamnens anläggning och bestånd, samt

kostnaderna för hvarje särskild hamnbyggnad, approximativt beräknade.

De personer, som sålunda af Kungl. Maj:t utsåges, syntes böra

erhålla nådigt bemyndigande att få för upplysningars vinnande hänvända

sig till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen samt andra myndigheter,

att efter eget godtfinnande företaga erforderliga resor inom landet

samt att till biträde antaga en ingenjör för kostnadsberäkningar m. in.

Det arbete, som sålunda föreslagits skola utföras af ifrågavarande

personer, ansåge landtbruksstyrelsen kunna fullbordas under ett års tid

och kostnaden för detsamma kunna beräknas till högst 5,000 kronor,

däraf arfvode åt hvardera af förrättningsmännen 500 kronor.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställde landtbruksstyrelsen,

att Kungl. Maj:t täcktes uppdraga åt två sakkunniga personer,

däraf en fiskeritjänsteman och en hamningenjör, att verkställa ifrågavarande

utredning samt till Kungl. Maj:t afgifva de förslag, som däraf

kunde föranledas, med rätt för dem att för uppdragets fullgörande

erhålla hvardera ett arfvode af 500 kronor jämte resekostnads- och

traktamentsersättning enligt tredje klassen i gällande resereglemente

samt med bemyndigande att vidtaga åtgärder och infordra upplysningar,

på sätt i det föregående blifvit föreslaget, dock att sammanlagda kostnaden

för de utgifter, som komme att af bemälda uppdrag förorsakas,

icke finge, arfvoden och resekostnadsersättning åt de af Kungl. Maj:t

utsedda personer oberäknade, öfverstiga 4,000 kronor.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen blifvit anbefalld att öfver

denna landtbruksstyrelsens framställning afgifva underdånigt utlåtande,

har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 1 innevarande månad till

Kungl. Maj:t inkommit med sålunda infordradt utlåtande, i hvilket styrelsen

anfört, hurusom under de år, som förflutit efter Riksdagens

ofvan anförda år 1898 fattade beslut, erfarenheten visat, att lösningen

af frågan om fiske- och småhamnarnas underhåll icke stode att finna

på det af Riksdagen anvisade sättet. Vid de icke få tillfällen, då

fiskarbefolkningen i skilda län efter riksdagens gifna anvisning vädjat

till vederbörande landsting för erhållande af den i och för sökt statsbidrags

anvisande erforderliga garantien för deras hamns framtida under
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

11

håll, hade landstingen nästan undantagslöst vägrat att åtaga sig ansvaret

för hamnunderhållet, med påföljd, att både gagneliga nyanläggningar

och behöfliga, för fiskerinäringens utveckling trängande förbättringar

icke kommit till stånd. Endast en enda gång hade erforderlig underhållsförbindelse

kunnat från landsting erhållas, i det att Göteborgs och

Bohus läns landsting år 1901 iklädde sig sådan förbindelse beträffande

en nu utförd hamnanläggning vid Stora Dyrön. Och äfven de fall, då

fiskelägenas befolkning kunnat afvinna den kommun, läget tillhörde,

en dylik garanti, hade visat sig vara sällsynta; mången gång hade

kommunen därvid endast mot särskild underborgen af fiskelägets egen

befolkning varit villig att till formen prestera den för statsbidraget

fordrade garantien.

Den hjälp i afseende å bestridandet af såväl anläggnings- som

underhållskostnaden, som de ändrade villkoren och bestämmelserna för

anslagens erhållande afsåge att bereda den fattiga fiskarbefolkningen,

hade sålunda i realiteten uteblifvit och allt förblifvit vid de gamla otillfredsställande

förhållandena.

Då fiskelägena merendels utgjorde små samhällen för sig, hvilkas

näringsintressen väsentligen skilde sig från de intressen, som besjälade

de landtkommuner, till hvilka de i kommunalt hänseende hörde, vore

dessa senare i allmänhet föga villiga att ikläda sig en verklig borgen

för underhållet af en hamn, som landtmännen ansåge vara dem till

föga gagn, då de för sin del med större bekvämlighet och fördel begagnade

sig af de allt mer utbredda och förbättrade kommunikationerna

till lands. Någon större förändring i detta landtkommunernas åskådningssätt

syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sannolikt icke vara

att förvänta, lika litet som att hushållningssällskapen eller landstingen

skulle ändra ståndpunkt och hädanefter befinnas hugade att borga för

fiskehamnarnas framtida underhåll.

Därest icke under sådana förhållanden fiskerinäringen i vårt land

skulle taga obotlig skada, syntes knappast, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

redan i sitt underdåniga utlåtande den 3 november

1897 framhållit, någon annan utväg återstå, än att de mindre hamnarnas

och fiskehamnarnas underhåll öfvertoges af staten. Då det utan tvifvel

vore mindre svårigheten att med af beräknade kostnaden bidraga

till anläggnings- eller ombyggnadskostnaden, än fastmer omöjligheten

att nöjaktigt sörja för hamnarnas framtida underhåll, som utgjorde det

hufvudsakligaste hindret för åstadkommandet af tillfredsställande förhållanden

i fråga om fiskehamnarnas förbättring eller nyanläggning,

syntes statens kraftigare omvårdnad närmast böra gälla ordnandet af

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

underhållsfrågan på ett mer tillfredsställande sätt. Enligt väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens mening borde denna fråga kunna ordnas på

enahanda sätt som i Norge, i det att de mindre hamnarnas och fiskehamnarnas

underhåll borde bestridas ur en särskild hamnfond, som

borde kunna bildas genom att till denna afsattes dels de två niondedelar

af de till nio tiondedelar af beräknade kostnaden uppgående statsanslagen,

bvilka enligt 1898 års Riksdags beslut afsåges att för ändamålet tillhandahållas

landstingen, dels ur handels- och sjöfartsfonden visst årligt

belopp, dels slutligen möjligen utgående hamnafgifter eller fisketionde.

Den på sådant sätt bildade hamnfonden borde dä utgöra eu för de olika

länens mindre hamnar och fiskehamnar gemensam fond, hvarigenom den

i viss mån komme att verka som en assuransfond, hvars medel, äfven

hvad beträffade de belopp, som inginge från byggnadsanslagen och

fisketionden, icke vore bundna till ovillkorlig användning för underhåll

af hamnarna inom det landstings område, från hvilket dessa belopp

härrörde, såsom fallet skulle hafva varit, därest Riksdagens tanke å

särskild hamnfond för hvarje landsting hade visat sig blifva förverkligad.

Skulle emellertid underhållet af fiskehamnarna aflyftas från de

ekonomiskt svaga fiskelägena och bestridas af medel ur en härför bildad

hamnfond, syntes det blifva eu ren nödvändighet att, innan en dylik

förändring af hittillsvarande förhållanden vidtoges, efter ett noggrant

studium af de olika lokala, tekniska och ekonomiska förhållandena och

utvecklingsmöjligheterna uppgöra en omfattande, allmän plan för ordnandet

af den framtida utvecklingen af våra fiskehamnar och mindre

hamnar.

Den af landtbruksstyrelsen i fiskerinäringens intresse gjorda underdåniga

framställningen om eu utredning af de svenska fiskehamnarnas

beskaffenhet samt af behofvet i afseende å deras förbättring eller å

nyanläggning af dylika, syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, på

grund af hvad ofvan anförts, vara högeligen behjärtansvärd.

Oaktadt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, såsom framginge af

dess ofvan omförmälda skrifvelse, redan länge haft sin uppmärksamhet

riktad å behofvet af denna frågas ordnande, hade styrelsen likväl hittills

af hålli ts från att hos Kungl. Maj:t göra förnyad underdånig framställning

i ärendet allenast af den omständigheten, att styrelsen ansett sig

böra under skälig tid efter det 1898 års Riksdag fattade sitt beslut om

ändring åt förut gällande villkor och bestämmelser för statsunderstöds

beviljande åt fiskehamnarna afvakta resultaten af ändringen samtvinna

stadgad erfarenhet om landstingens ställning till frågan.

Då emellertid, enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

13

erfarenheten nu kunde anses hafva hunnit gifva vid handen, att fiskerinäringen

icke vare sig från landtkommunerna, hushållningssällskapen

eller landstingen hade att förvänta den hjälp, hvaraf den utan tvifvel

vore i stort behof i och för utveckling, förbättring och underhåll af

dess hamnväsende, syntes tiden vara inne för vidtagande af förberedande

åtgärder i syfte att åstadkomma en oundgängligen behöflig förändring

till det bättre.

Under den tid af öfver 50 år, som statsunderstöd utgått till anläggning

af mindre hamnar, företrädesvis fiskehamnar, hade erfarenheten

visat, att mångenstädes de från början använda konstruktionsformerna

varit alldeles för klent tilltagna. Särskild! där hamnarna, såsom exempelvis

i de skånska länen, vore belägna å öppna kusten utan skydd af

en utanför varande skärgård, som i viss mån kunnat mildra den svåra

sjögång och förhindra uppkommandet af de våldsamma vågslag, som

uppträdde vid öppen kust, hade mer och mindre svåra stormskador

ådagalagt den trängande nödvändigheten att vid anläggning af nya

eller förbättring af redan befintliga hamnar öfvergå till ett flerstädes

vida motståndskraftigare byggnadssätt.

Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redan år 1897 anfört,

hade dels med fiskerinäringens utveckling, sedan storsjöfisket med mer

djupgående fartyg än förr framkallat behofvet af vida större djup och

utrymme i fiskehamnarna, dels med den allmänna stegringen i materialoch

arbetspris följt en betydande ökning af kostnaden för fiskehamnsanläggningarna,

hvaraf å andra sidan måste blifva en följd, att nyanläggningar

numera endast borde utföras å platser, där förhållandena

vore särskild! ägnade för erhållande af fiskehammar, som både kunde

blifva till varaktigt gagn och erhålla för deras bestånd betryggande

styrka och anordning, samt att ombyggnad, fördjupning och förbättring

af redan befintliga hamnar endast borde äga rum, där betingelser visat

sig förefinnas för en kraftig utveckling af den näring och handtering,

som från fiskelägena idkades.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hyste fördenskull den åsikten,

att en sådan utredning som den, hvarom landtbruksstyrelsen nu gjort

underdånig framställning, icke synnerligen länge kunde uppskjutas, utan

fastmer under allra närmaste tiden borde verkställas, och ansåge vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen i likhet med landtbruksstyrelsen, att densamma

borde kunna lämpligen eke genom särskilda kommit.terade, i likhet

med hvad på sin tid ägt rum i både Norge och Danmark.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens åsikt borde de kommitterade

hafva till uppgift att företaga en undersökning af de lokala

opaginerad Kontrollera mot PDF

■14

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

förhållandena å svenska kusten från norska gränsen utefter Skagerak,

Kattegat, Sundet, Östersjön och Bottniska viken upp till öfre gränsen

af Västernorrlands län med hänsyn till anläggning af nya och förbättring

af redan befintliga fiske- och mindre hamnar och att därefter afgifva

en på de gjorda iakttagelserna grundad utredning

l:o) om de behof, som kunde förefinnas af anläggning afffiskeeller

nödhamnar utöfver redan befintliga anläggningar af detta slag,

2:o) om de särskilda platser, som kunde erbjuda de bästa betingelserna

för sådana nya anläggningar såväl med hänsyn till anläggningskostnadernas

begränsning som hamnarnas framtida bestånd och

möjligheterna för deras utveckling,

3:o) om redan befintliga hamnars behof af fördjupning och förbättring

samt arten och omfattningen af de härför erforderliga åtgärderna,

4:o) om arten och omfattningen af den rörelse, som ägde rum i

de nu befintliga hamnarna, och om de utvecklingsmöjligheter, som dessa

erbjöde,

5:o) om storleken af de årliga underhållskostnader, som de befintliga

mindre hamnarna och fiskehamnarna hittills hade kraft, samt om

sannolika storleken af den årliga underhållskostnad, som kunde förväntas

blifva erforderlig efter hamnens fördjupning och förbättring efter

af kommitterade angifna allmänna grunder; samt

6:o) om storleken af de årliga hamnafgifter och fiskefonden, som

utan att verka, oskäligt betungande för fiskerinäringens idkare kunde

bestämmas att vid respektive hamnar och fiskelägen utgå som afgifter

till eu för underhållet af fiske- och nödhamnar samt mindre hamnar

afsedd allmän hamnfond.

Kommitterades utredning borde sålunda utmynna i ett motiveradt

utkast till allmän plan för hamnarbeten å Sveriges kuster, i hvad dylika

arbeten afsåge anläggning och underhåll af nödhamnar, fiskehamnar och

mindre hamnar. Sedan de kommitterade på de särskilda platserna

kunnat, med ledning af förhandlingarna med fiskarbefolkningen och distriktens

lotsar eller andra med fiskerinäringens speciella betingelser

samt de lokala vind- och strömförhållanderna m. m. förtrogna personer,

till hufvuddragen bestämma planläggningen för respektive nyanläggningar

eller utvidgnings- och förbättringsarbeten, borde de sålunda motiverade

utkasten till hamnarbeten och kommitterades hela utredning

och betänkande bilda den allmänna plan, som borde följas vid verkställande

af de erforderliga detaljundersökningarna och upprättande genom

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg af fullständiga arbets
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

15

planer för de hamnarbeten, som af kommitterade förordats såsom behöfliga.

Hitintills hade arbetsplanerna för fiskehamnar och mindre

hamnar genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg blifvit efter

af styrelsen utfärdade vederbörliga förordnanden uppgjorda af respektive

distriktschefer och distriktsingenjörer på grund af från fiskelägenas

befolkning inkomna underdåniga ansökningar om undersökning

på statens bekostnad och uppgörande af arbetsplaner för de af dem

önskade nyanläggnings- eller förbättringsarbetena, och hade väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen som ledning vid bedömandet af behofvet af de

på sådant sätt gjorda framställningarna i allmänhet haft att tillgå allenast

de mer allmänna och korta upplysningar om fiskarbefolkningens

små ekonomiska förhållanden, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

lämnats vid förordande af de underdåniga ansökningarna, utan att däraf

kunnat bedömas, vare sig huruvida ett tillmötesgående af en inkommen

framställning vore mer eller mindre trängande i förhållande till andra

dylika, eller om betingelserna vore mer naturliga och gynnsamma fölen

anläggning å platsen i fråga än å annan för tillfället icke föreslagen

plats.

Sedan en ingående utredning och en allmän plan för hamnarbetena

i landet, i hvad dylika arbeten afsåge nödhamnar, fiskehamnar och

mindre hamnar, blifvit af särskilda kommitterade verkställd och utarbetad,

skulle de statsmedel, som af Riksdagen årligen beviljades för

undersökning af företrädesvis mindre hamnar, af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

förordas att utgå till undersökning och upprättande af

förslag till hamnarbeten i allmänhet endast i den ordning, som funnes

angifven uti den af kommitterade till Kungl. Maj:t afiämnade utredningen

och allmänna planen, hvarigenom berörda anslagsfond komme till användning

på ett för fiskerinäringens utveckling mer gagneligt sätt än

hvad hittills, i afsaknad af en förefintlig allmän plan, kunnat ske.

Landtbruksstyrelsen hade, under anförande att styrelsen ansåge

lämpligt, att den ifrågavarande utredningen verkställdes af tvenne af

Kungl. Maj:t utsedda personer, däraf en fiskeritjänsteman och en hamningenjör,

ansett utredningsarbetet kunna fullbordas under ett års tid

och kostnaden för detsamma kunna beräknasj till högst 5,000 kronor,

däraf arfvode åt hvardera af förrättningsmännen 500 kronor.

I afseende å denna del af frågan ansåge sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

såsom sin åsikt böra uttala, att såväl den angifna

tiden af ett år som den till endast 5,000 kronor beräknade kostnaden

för den ifrågavarande utredningen syntes vara otillräcklig. Ett exakt

bedömande på förhand af tid och kostnad vore visserligen svårt, men

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

att en tid af ett år och en kostnad af 5,000 kronor måste anses otillräcklig,

kunde emellertid på goda grunder antagas, om hänsyn toges

till erfarenheterna från Norge och Danmark. I detta senare land tillsattes

den 10 juli 1882 af inrikesministeriet en kommission af 5 personer

med uppdrag att företaga en undersökning af de lokala förhållandena

med hänsyn till anläggning af utförsels- och nödhamnar på

Jutlands västkust, i det nordliga Kattegat och på Bornholm samt att

meddela ministeriet resultatet af denna undersökning jämte betänkande

angående dessa frågor. Först omkring 5 år därefter eller den 12 mars

1887 aflämnade kommissionen sitt betänkande, uti hvilket uttalades

den åsikten, att anläggning af en nödhamn på Jutlands västkust icke

kunde sägas vara en tvingande nödvändighet, hvaremot behofvet af en

stor exporthamn därstädes vore så mycket större. Sedan under de

närmast följande åren nya framställningar blifvit gjorda om anläggning

af en export- och nödhamn eller åtminstone af en större fiskehamn å

sagda kust med hänsyn till landets fiskerinäring och dess framtida utveckling,

blef en ny kommission af 9 personer den 16 juni 1897 tillsatt

för att göra undersökning i anledning af de framkomna olika förslagen

om platsen för en hamnanläggning å västkusten samt för att

afgifva betänkande, huruvida det öfver hufvud förelåge ett verkligt trängande

behof af anläggning å Jutlands västkust af en större hamn, som

kunde göra tjänst som fiske- och utförselshamn och tillika nödhamn för

särskildt fiskarbåtar och fiskarfartyg; och afgaf denna kommission sitt

betänkande först efter nära 3Vs år eller den 14 november 1900.

I Norge tillsattes genom kungl. resolution den 28 maj 1877 en

kommission af 8 personer för att efter förberedande lokala undersökningar

uppgöra ett utkast till allmän plan för hamnarbeten i fiskeridistrikten

jämte betänkande och förslag angående de åtgärder, som

kunde anses erforderliga för hamnarnas framtida underhåll, tillsyn,

ändamålsenliga användning och utrustning. I samma resolution bestämdes

äfven, att kommissionen skulle för hvart och ett af de amt,

som utredningen afsåge, biträdas af tvenne af amtstyrelsen utvalde män

samt af öfverlotsarne, hvar och en inom sitt distrikt. Vidare anbefalldes

hamndirektören att deltaga i kommissionens resor och att biträda med

upplysningar, råd och tekniskt bistånd. Efter att under tre somrar

åren 1877—79 hafva befarit kusten från ryska gränsen till Kristiansuud,

afgaf kommissionen sitt betänkande den 14 december 1880, således efter

omkring 37a års arbete.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade sig visserligen intet bekant

om kostnaden för danska eller norska staten i och för ofvan om
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

17

förmälda utredningar genom dessa kommissioner. Då emellertid den

svenska kusten från gränsen mot Norge utefter Skagerak, Kattegat,

Sundet, Östersjön och Bottniska viken upp till öfre gränsen af Västernorrlands

län tillsammans med de kuststräckor, som komme på Öland

och Gottland, hade en betydligt större längd än den norska kuststräckan

från ryska gränsen till Kristiansund och i ännu högre grad öfverträffade

längden af Jutlands västra och norra kuststräcka jämte Bornholms

kust, hvilka kuststräckor utgjort föremål för de norska och danska

kommissionernas utredningar, syntes det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

antagligt, att den för de svenska fiskehamnarna erforderliga

utredningen icke kunde beräknas taga kortare tid än 3 år.

I afseende å sammansättningen af en kommission för verkställande

af utredning angående mindre hamnar, nödhamnar och fiskehamnar å

svenska kusten, funne sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen böra framhålla

vikten af att kommissionen blefve så sammansatt, att den kännedom

om de lokala förhållandena, som redan förefunnes hos cheferna

för respektive väg- och vattenbyggnadsdistrikt, komme till gagn och

vägledning vid kommissionens ai''beten. Enligt styrelsens mening borde

därför som ledamöter i kommissionen ingå dels cheferna för de vägoch

vattenbyggnadsdistrikt (södra, västra, östra, mellersta och nedre

norra), inom hvilka undersökningar af hamnförhållandena komme att

ske, hvar chef inom sitt distrikt, dels cheferna för de lotsfördelningar,

inom hvilka undersökningarna skulle komma att företagas; vidare en

med hafsfisket väl förtrogen fiskeritjänsteman samt en inom hamnbyggnadsväsendet

väl förfaren hamningenjör eller hamnbyggmästare,

hvarjemte af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i respektive af undersökningarna

berörda län borde på förslag af landstingen eller hushållningssällskapen

förordnas en eller flera med handels-, närings- och

fiskeriförhållanden inom länet väl förtrogne män att biträda kommissionen

vid dess arbeten inom länet i fråga.

Arfvode och resekostnadsersättning för dessa senare af Kungl. Maj:ts

befallningshafvande förordnade män borde kunna bestridas af medel,

som för ändamålet beviljades af respektive landsting eller hushållningssällskap.

I afseende å kommissionens ledamöter i öfrigt borde för fiskeritjänstemannen

och hamningenjören beräknas för hvardera sedvanligt

kommittéarfvode samt resekostnads- och traktamentsersättning enligt

3:dje klassen i gällande resereglemente och för distriktscheferna arfvode

enligt gällande taxa för förrättningar, verkställda af tjänstemännen i

väg- och vattenbyggnadsdistrikten, hvaremot för lotsfördelningsclieferna,

Bill. till RiJcsd. Prof. 1905. d Sami. 1 Afd. 51 Raft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

livilka endast behöfde deltaga i kommissionens yttre arbeten under

själfva resorna och besöken på de olika kustplatserna, endast borde

utgå resekostnads- och traktamentsersättningar enligt förenämnda klass

i resereglemente^ Under sådana förutsättningar syntes det styrelsen,

att kostnaden för kommissionens arbeten och utredningar icke kunde

beräknas lägre än till 15,000 till 20,000 kronor.

Med hänsyn till hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sålunda

anfört hemställde styrelsen, att Kungl. Maj:t täcktes, för verkställande

af erforderliga utredningar beträffande de frågor rörande mindre hamnar,

fiske- och nödhamnar, som ofvan angifvits under 1 :o)-—6:o),

dels förordna om tillsättande af en kommission, bestående af respektive

chefer i de väg- och vattenbyggnadsdistrikt och de lotsfördelningar,

som omfattade svenska kusten från gränsen mot Norge utefter Skagerak,

Kattegat, Sundet, Östersjön och Bottniska viken upp till öfre gränsen

af Västernorrlands län, inklusive Öland och Gottland, vidare en fiskeritjänsteman

och en hamningenjör eller hamnbyggmästare samt en eller

flere sakkunnige män inom respektive län, som af undersökningarna

och utredningen komme att beröras,

dels antingen anvisa ett belopp af högst 20,000 kronor af allmänna

medel, som för ändamålet kunde vara tillgängliga, eller ock föreslå

Riksdagen att därför bevilja ett extra anslag till ofvannämnda belopp.

Af de underdåniga framställningar, för hvilkas innehåll jag i det

föregående redogjort, torde tydligt framgå vikten af, att den af ämbetsverken

här ofvan föreslagna utredningen snarast möjligt blir åvägabragt.

Nödvändigheten häraf synes mig så mycket större, som de af

dem angifna missförhållandena, på ett betänkligt sätt verka hämmande

på utvecklingen af en synnerligen viktig gren af landets fiskerinäring,

från hvilken, om de blefve undanröjda, tvifvelsutan skulle kunna erhållas

en väsentligt större inkomst än nu i allmänhet kan sägas vara

fallet. De vårt land omgifvande hafven äro ju, som bekant, mångenstädes

rika på från kusten mer eller mindre aflägset belägna fiskeplatser,

å hvilka ett ofta vinstgifvande fiske med fördel kan idkas; och

från statens sida göras årligen afsevärda uppoffringar icke endast för

att närmare lära känna fisktillgången å dessa fiskeplatser och lämpligaste

sättet för fiskets bedrifvande å dem, utan ock för att sätta fiskarbefolkningen

i stånd att genom anskaffande af moderna, ofta dyrbara

båtar och redskap draga största möjliga fördel af den erfarenhet, som

vid ofvannämnda planmässigt fullföljda undersökningar vinnes. De

fiskare, som bo å sådana sträckor af kusten, hvilka sakna en skyddande

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

19

skärgård, kunna emellertid endast under förutsättning af, att tillgång

finnes till något så när trygga hamnar, begagna sig af de tillfällen till

ökad förtjänst, som här erbjudas. Utan dylika hamnar våga de af lätt

insedda skäl icke sammansluta sig till inköp af de båtar och den redskap,

som kräfvas för att med fördel kunna ägna sig åt fiske å dessa

från hemorten aflägset liggande fiskeplatser. Att hela trakters fiskarbefolkning

med de bästa förutsättningar för drifvande af ett vinstgifvande

hafsfiske på detta sätt kan tvingas att inskränka sin verksamhet

till så godt som uteslutande strandfiske från mindre båtar, af

hvilket i regel endast ringa förtjänst kan påräknas, därpå lämna förhållandena

i Halland ett talande vittnesbörd. Oaktadt de flesta af fiskelägena

inom detta län ligga synnerligen väl till för det hafsfiske, från

hvilket bohuslänningar och delvis äfven skåningar med nya motorförsedda,

ändamålsenligt utrustade båtar — i många fall byggda med lån

af statsmedel — hämta en riklig inkomst, måste likväl dessa fiskelägens

befolkning afstå från att draga fördel af detta fiske, så länge

utmed den öppna kusten icke finnas några säkra hamnar, i hvilka för

dylikt fiske erforderliga större båtar kunna ligga skyddade under de

i regel stormiga tider af året, då de icke användas.

Då samma missförhållanden förefinnas. äfven å andra delar af

rikets kuster, synes mig en utredning sådan som den, hvilken här

blifvit föreslagen, vara i hög grad af behofvet påkallad. Först då den

föreligger, torde det vara möjligt att med någon utsikt till framgång

kunna lösa frågan, huru det understöd, staten för närvarande lämnar till

byggande af fiskehamnar, skall komma till därmed afsedd nytta och

gagn.

Jag delar till fullo väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning,

att denna utredning bör göras så vidtomfattande och fullständig som

möjligt, men kan däremot icke finna någon anledning att, såsom styrelsen

föreslår, låta densamma afslutas vid Västernorrlands läns öfre

gräns. Nämnda inskränkning synes mig så mycket mindre befogad,

som det, enligt hvad jag har mig bekant, å flere orter såväl i Västerbotten

som Norrbotten föreligger behof af fiskehamnar och det äfven

där gjorts resultatlösa ansträngningar att från kommuner och landsting

erhålla det bistånd och stöd, som kräfves för utbekommandet af

statsanslag till byggandet af dylika hamnar.»

På grund af hvad sålunda anförts hemställde departementschefen,

efter samråd med chefen för civildepartementet, att Kungl. Maj:t måtte

till Riksdagen göra nu förevarande framställning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 92- Utskottet hemställer,

att Riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande

proposition, må, för verkställande af undersökning

af de lokala förhållandena å Sveriges kuster

med hänsyn till behofvet af och betingelserna för anläggning

af nya och förbättring af redan befintliga

fiske- och mindre hamnar, på extra stat för år 1906

bevilja ett anslag af 20,000 kronor, med rätt för Kungl.

Maj:t att utaf nämnda belopp förskottsvis under innevarande

år af tillgängliga medel utanordna högst 5,000

kronor.

Stockholm den 11 april 1905.

På statsutskottets vägnar:

HUGO TAMM.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1905.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.