Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj it angående utredning rörande lämpligaste sättet att bereda jordbruket utväg att anskaffa erforderligt driftkapital m. m.

1906-03-29 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 3TU 1906:13, Skrifvelse till Kungl. Maj it angående utredning rörande lämpligaste sättet att bereda jordbruket utväg att anskaffa erforderligt driftkapital m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga TJiskotts (N;o 3) Utlåtande N;o 13.

1

A;o 13.

Ank, till Eiksd. kansli den 30 mars 1906, kl. 6 e. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i anledning

af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj it angående

utredning rörande lämpligaste sättet att bereda jordbruket

utväg att anskaffa erforderligt driftkapital m. m.

Uti en inom Andra Kammaren af herr Aug. Henricson m. fl. väckt

motion, n:o 110, hvilken för behandling hänvisats till bemälda kammares

tredje tillfälliga utskott, har hemställts:

»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t täcktes låta föranstalta om en utredning angående lämpligaste

sättet att bereda jordbruket utväg att anskaffa erforderligt driftkapital,

och att härvid särskild uppmärksamhet må egnas småbrukets behof,

samt att Kungl. Maj:t ville förelägga Riksdagen de förslag, hvartill en

dylik utredning kan gifva anledning.»

Sedan i motionen lämnats en ur lagutskottets utlåtande n:o 56

vid 1905 års lagtima riksdag hämtad redogörelse för den behandling,

frågan om förbättrade kreditförhållanden för jordbruket förut undergått,

innehåller motionen följande motivering till den gjorda framställningen.

Bih. till Eiksd. Prot. 1906. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Höft. (N:o 13.) 1

Motionens

innehåll.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra Kammarens Tillfälliga XJtskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

»Endast den omständigheten, att denna fråga så många gånger

dragits under Riksdagens pröfning, torde bevisa, att här föreligger ett

verkligt behof, som på ett eller annat sätt måste tillgodoses.

Mot medgifvande af rätt till förlagsinteckning i jordbruksinventarier

har hufvudsakligen invändts, dels att jordbrukarens personliga

kredit skulle härigenom tillintetgöras, dels att förlagsinteckning i jordbruksinventarier

skulle erbjuda en föga betryggad säkerhet.

Talet om, att rätt till inteckning i jordbruksinventarier skulle omintetgöra

den personliga krediten, har redan af 1886 års kommitté

vederlagts på följande sätt:

»Emot medgifvande af realsäkerhet i icke traderad lösegendom

har alltid anmärkts, att därmed den personliga krediten skulle helt och

hållet tillintetgöras. För att halten af detta påstående må kunna bedömas,

1 torde det behöfva närmare granskas. Den personliga krediten

i och för sig är väl ingenting annat än det förtroende, borgenären

hyser till gäldenärens personliga egenskaper, hans redbarhet och yrkesduglighet.

Att en person, som saknar alla tillgångar, kan tillvinna sig

detta förtroende, är dess bättre ingenting sällsynt, och en stor del af

handelskrediten har i själfva verket ingen annan grund. Att denna

rent personliga kredit skulle lida något afbräck genom förändrad lagstiftning

angående realsäkerhet i lösegendom, kan väl icke vara meningen.

Men personalkrediten förekommer icke allenast i sin ofvannämnda

rena form, utan äfven såsom supplement till det på gäldenärens

förmögenhetsförhållanden grundade förtroendet, och det är svårt, om ej

omöjligt, att säga, hvilketdera momentet i denna sammansättning i

hvarje särskildt fall är det principala.

Den omständigheten, att jordbrukaren mera än andra yrkesidkare

varit hänvisad till den personliga krediten, har emellertid bidragit att

ytterligare försvaga densamma, ty häraf har fostrats det borgenssystem,

som under form af ömsesidiga växelförbindelser på senare tiden i vidsträckt

mån uppträdt bland vår landtbefolkning. Ett sådant system af

ömsesidig ansvarighet emellan likställda och närboende yrkesidkare

kan vara både berättigadt och nyttigt, där det ej missbrukas, men,

sådant det nu förekommer i åtskilliga landsorter, medför det stora vådor.

Att inskränka jordbrukarens behof af den personliga kreditens anlitande

är ett önskningsmål, dit man för närvarande icke lärer kunna komma

på annan väg än genom beredande åt honom af kredit, grundad på

realsäkerhet i hans lösa egendom.»

Gentemot invändningar, att förlagsinteckning i jordbruksinventarier

skulle med anledning af svårigheten att förhindra inventariernas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13. 8

vanvårdande eller förskingring, erbjuda en föga betryggande säkerhet,

förtjänar framhållas, att inventarierna flerstädes i utlandet, exempelvis

i Tyskland, anses tillhöra fastigheten och intecknas gemensamt med

denna. Vare sig nu särskild inteckning tages ^inventarierna eller dessa

intecknas gemensamt med fastigheten, är det ju klart, att risken, af

inventariernas vanvårdande eller förskingring i båda fallen blir lika

stor. Enligt hvad erfarenheten från Tyskland visat, är denna risk ej

synnerligen stor. Visserligen ha i enstaka undantagsfall de gemensamt

med fastigheten intecknade inventarierna vanvårdats eller förskingrats

och lånegifvaren lidit förlust. Men förlust i följd af egendomens

vanvård har, som bekant, undantagsvis förekommit bär i landet t. o. m.

på inteckningar liggande inom halfva taxeringsvärdet. Men undantagen

göra icke regeln. År jordbrukaren samvetsgrann och skötsam, torde

risken för förlust på en inteckning i inventarierna ej blifva synnerligen

mycket större än på en inteckning i fastigheten.

Med anledning af hvad sålunda anförts ha undertecknade vågat

ånyo draga denna angelägenhet under Riksdagens ompröfning i ändamål

att få en utredning till stånd. Nära tjugu år ha förflutit, sedan

1886 års kommitté afgaf sitt betänkande. Under denna tid bar det

svenska jordbruket tagit en storartad utveckling i riktning af allt större

intensitet. Värdet af inventarierna har ökats i långt högre grad än

värdet af själfva fastigheten. I andra långt rikare länder är jordbrukaren

i tillfälle att använda sina inventarier såsom kreditunderlag (utan att

detta tillintetgjort hans personliga kredit), men här i landet ha jordbrukarne

ett kapital, som numera torde närma sig en milliard kronor,

nedlagt i inventarier, för hvilkas användande såsom kreditunderlag

lagstiftningen hitintills föga eller intet åtgjort. Särskiidt för den under

senaste tid uppkomna egnahemsrörelsen är denna fråga, enligt hvad

som påvisades under debatten rörande densamma i Andra Kammaren

vid 1905 års lagtima riksdag, af stor betydelse.

Af den historik, som lagutskottets ofvan anmärkta betänkande vid

förra årets lagtima riskdag innehåller, framgår, att den fråga, som

genom motionen dragits under Riksdagens pröfning, tidigare varit föremål

för handläggning såväl hos Kungl. Maj:t som Riksdagen samt

därjämte behandlats af i sådant syfte tillsatta kommittéer.

Hitlorik.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande Nio 13,

Utskottet har ansett lämpligt att, till kännedom om hvad i detta

ärende förut förekommit, här lämna en kortfattad och i kronologisk

ordning uppställd redogörelse af följande innehåll.

1847—1848 års riksdag. Ett vid denna riksdag af Kung!. Maj:t

framlagdt förslag till förordning angående förlagsinteckning afslogs af

Ständerna, under framhållande, att stadgandena om förlag snarare borde

upphäfvas än vinna ytterligare utsträckning, såvida icke rätt till förlagsinteckning

medgåfves äfven andra näringsidkare än dem, som voro

i förslaget afsedda. Förslaget hade nämligen icke upptagit rätt till

förlagsinteckning för jordbruksnäringen.

Lagberedningens år 1850 afgifna förslag till handelsbalk innehöll

bestämmelser om rätt till underpant af lös egendom i allmänhet.

1859—1860 års riksdag. Lagutskottet upptog lagberedningens

ofvan anmärkta förslag, och blef lagutskottets framställning af alla fyra

stånden bifallen. Förslaget blef dock ej af Kungi. Maj:t fastställdt på

grund af de anmärkningar, som emot förslaget framställdes inom högsta

domstolen, hvilken afstyrkte bifall till detsamma.

1865—1866 års riksdag. Vid denna riksdag antogs en författning

närmast i öfverensstämmelse med den af Kung]. Maj:t vid 1847—1848

års riksdag föreslagna, men med förlagsinteckningsrättens utsträckning

jämväl till jordbruksnäringen. Äfven emot detta förslag riktade

högsta domstolen anmärkningar, och Kungl. Maj:t fann icke skäl fastställa

detsamma.

1868 års riksdag. Frågan gjordes åter till föremål för Riksdagens

pröfning, i det lagutskottet framlade ett förslag, som närmast liknade

det af 1859—1860 års Riksdag antagna, men detta förslag föll i Första

Kammaren.

1879 års riksdag. Riksdagen beslöt att i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla om revision af gällande föreskrifter rörande förlag, därvid

borde tagas i öfvervägande, huruvida ej rätt till underpant i lös

egendom kunde medgifvas alla näringar.®)

*) 1879 års skrifvelse innehåller, bland annat, följande: Kättigheten att lämna underpant i

lös egendom bör vara en rättighet för alla näringsidkare eller för ingen, och medgifvande åt sådan

rätt utgör endast den enklaste gärd af rättvisa åt de näringeidkande samhällsmedlemmar, som därmed

ej nu äro hugnade---—-----------------—-------

det bör vara lagstiftarens plikt att, för det fall att på det fria aftalets väg den näringsidkare, som

det behöfver, kan mot underpant i lös egendom erhålla den försträckning, han för sin ekonomiska

verksamhet behöfver, bereda en laglig form för pantaftalet-------------

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13. 5

Kommittébetänkaudet den 6 augusti 1881. Med anledning af 1879

års Riksdags skrifvelse tillsattes eu kommitté, som erhöll i uppdrag,

bland annat, att afgifva yttrande, huruvida eu utsträckning af förlagsinteckningsrätten

jämväl till andra näringar än dem, som då åtnjöte

en dylik förmån, vore för dessa näringars idkare af verkligt behof

påkallad och kunde förenas med de grundsatser, på hvilka vår lagstiftning

för öfrigt hvilade, samt för sådant fall föreslå de för utöfning

af en dylik rätt och till förekommande af dess missbruk nödiga bestämmelser.

Denna kommitté uttalade sig emot förlagsinteckningsinstitutets

utsträckande jämväl till jordbruksnäringen, men föreslog en »förordning

om vissa legoaftal angående kreatur», hvarigenom afsågs att ordna rättsförhållandet

emellan jordägare och arrendator, till hvilken jordägaren

jämte upplåtelse af brukningsrätten till jorden lämnade kreatur till

nyttjande i och för gårdsbruket.

1882 års riksdag. Vid denna riksdag framställdes af KuDgl. Maj:t

förslag dels till förordning angående fredande från utmätning af lösören,

som jordägare lämnat landbo till egendomens bruk, dels ock till förordning

angående den industriella förlagsinteckningen. Båda dessa förslag,

hvilka godkändes i Första Kammaren, förkastades i den Andra,

och »man kan icke misstaga sig på, att denna utgång berodde på

landtmännens åsikt, att förslagen icke ägde den omfattning, att de

kunde tillfredsställa jordbruksnäringens behof af lösegendomens användning

såsom kreditbasis».

1883 års riksdag. Nu gällande förordning om förlagsinteckning,

promulgerad den 13 april 1883, blef af Riksdagen antagen.

I det statsrådsprotokoll, som åtföljde den kungl, propositionen i

ämnet, hade chefen för justitiedepartementet uttalat, att det rätta förfaringssättet

vore, att frågan om lättare tillgång för jordbruksnäringen

på förslagkapital gjordes till föremål för särskild utredning.

1886 års riksdag. Motion hade väckts om vidtagande af åtgärder

för underlättande af kreditförhållandena för jordbruket, bland

annat, genom medgifvande af underpant uti jordbruksinventarier, men

lagutskottet fann en framställning i berörda ämne från Riksdagens sida

öfverflödig vid det förhållande att en kommitté redan erhållit i uppdrag

»att utreda, huruvida genom förändrad lagstiftning lättad utväg kunde

beredas idkarne af jordbruksnäringen att anskaffa det för näringens

bedrifvande erforderliga förlagskapital, äfvensom afgifva de förslag till

sådan lagstiftning, som kunde finnas vara af omständigheterna påkallade.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.

Motionen föranledde icke någon åtgärd å Riksdagens sida.

Kommittébetänkandet den 23 september 1886. Detta kommittébetänkande

innehöll förelag dels om rätt för ägare af jordbruksfastighet att

i sammanhang med inteckning i den fasta egendomen jämväl få intecknade

vissa slag af lösören, som tillhörde gårdsbruket, dels om

förlagsinteckningsinstitutets tillämpning jämväl på förlag, som gåfves

den, hvilken på arrende eller såsom boställe eller fideikommiss innehade

fast egendom, hvarå jordbruk bedrefves, samt dels om bestämmelser,

hvilka voro afsedda att trygga den jordägares rätt, som till landbo

lämnati kreatur, redskap eller annat till det upplåtna hemmanets bruk.

Öfver detta kommittéförslag inhämtades högsta domstolens yttrande.

De anmärkningar, som inom högsta domstolen emot förslaget

framställdes, föranledde Kungl. Maj:t att icke aflåta någon proposition

i ämnet.

1896 års riksdag. Motion väcktes om sådan ändring i lagen om förlagsinteckning,

att rätten till förlagsinteckning jämväl komme att omfatta

jordbruket. I enlighet med lagutskottets afstyrkande utlåtande

afslogs motionen i Första Kammaren utan votering och i Andra Kammaren

med 134 röster mot 36.

1903 års hemställan från hushållningssällskapens ombud. Vid det

nämnda år hållna mötet med hushållningssällskapens ombud beslöt

mötet hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning »i hvad mån och på

hvilket sätt kreditförhållandena för jordbruket må kunna förbättras, särskilt

med fästadt afseende på den säkerhet, som från jordbruket kan

lämnas i inventarier, äfvensom genom föreningsväsendet» samt om vidtagande

af de åtgärder, hvartill nämnda utredning kunde gifva anledning.

1905 års riksdag. Vid denna riksdag hemställdes uti en inom Andra

Kammaren väckt motion, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung!.

Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i förnyadt öfvervägande frågan

om medgifvande af förlagsinteckning i jordbruksinventarier samt att

förelägga Riksdagen de förslag, hvartill ett sådant öfvervägande kunde

gifva anledning. Framställningen afstyrktes af lagutskottet, och blef

motionen utslagen af båda kamrarne, i Första Kammaren utan votering

och i Andra Kammaren med 123 röster mot 65.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

Af den sålunda lämnade redogörelsen framgår, att behofvet af

nya kreditmedel för jordbruket med synnerlig styrka framträdt. Den

fasta pantens användande såsom kreditbasis bör naturligtvis, såsom

hittills, i första rummet ifrågakomma, men med den utveckling, jordbruksnäringen

numera vunnit, torde det icke vara nog för tillgodoseende

af jordbrukets kreditbehof att hafva blott den fasta egendomen

att tillgå såsom låneobjekt. Ju mer intensivt jordbruket bedrifves och

ju mer den moderna maskintekniken vinner insteg på jordbrukets område,

desto starkare framträder detta kreditbehof. Jordbrukets fortgående

utveckling leder därhän, säges i kommittébetänkandet af år

1886, att inventariernas och rörelsekapitalets värde mer och mer närmar

sig till fastighetsvärdet. Det anspråket synes därför vara fullt berättigadt,

som afser att vinna en laglig form för jordbruksinventariers användande

såsom basis för realkredit. I detta afseende är obestridligen

vårt land ogynnsammare ställdt än flera främmande länder. I Danmark

kan inteckningen i fastigheten utsträckas att omfatta jämväl inventarier,

afkastning och kreatursbesättning eller, såsom de i lånekontrakten förekommande

orden vanligen lyda: »byggningar, besättning och inventarium,

å egendomen befintlig gödsel och gröda i halm, hö eller säd, vare

sig den står på marken eller är inbergad». Föreningsväsendet inom

jordbrukskretsar har därstädes jämväl vunnit en hög grad af utveckling

och skänker jordbrukaren en mycket värdefull hjälp. Sålunda

förekommer en mängd af staten understödda s. k. förskottsföreningar,

hvilka hafva till ändamål att genom lån bereda sina medlemmar nödigt

rörelsekapital. Storleken af sådana lån rättar sig efter antalet inregistrerade

kreatur.

I Tyskland räknas viss lösegendom såsom tillbehör, (Pertinensstiicke)

till jordbruksegendomen, hvarför en pantförskrifning af fastigheten

jämväl omfattar sådana lösören.

Genom föreningsväsendet och särskilda kreditanstalter är sörjdt

för jordbrukarens behof af rörelsekapital.

Att i vårt land åtgärder böra vidtagas i det af motionärerna afsedda

syftet, finner utskottet icke kunna bestridas. Riksdagen har upprepade

gånger framhållit behofvet af förbättrade kreditförhållanden för

jordbruket. Vid 1882 års riksdag förklarade sig chefen för justitiedepartementet

beredd att »föreslå Kungl. Maj:t, som redan erkänt behofvet

af att utvägar bereddes jordbruket att skaffa sig förlagskapital,

att taga denna fråga i förnyadt öfvervägande, och då antagligen i större

utsträckning än dittills», och i kommittébetänkandet af den 23 september

1886 framhålles med synnerlig styrka nödvändigheten af att kredit
-

Utslottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N;o 13.

lagstiftningen för jordbruket varder ordnad på ett tillfredsställande

sätt.

De förslag, som i detta afseende framställts, hafva, på sätt af

förestående historik inhämtas, gått ut på att bereda rätt till underpant

i lös egendom, att utsträcka förlagsinteckningsinstitutet jämväl till jordbruksnäringen,

att medgifva inteckning i jordbruksinventarier i sammanhang

med inteckning i själfva fastigheten samt att freda från utmätning

de »lösören, som jordägare lämnat landbo till egendomens bruk».

Emot hvart och ett af dessa förslag hafva anmärkningar framställts,

hvilket föranleda att icke något af förslagen blifvit slutligen

fastställdt.

På grund af det slut, hvartill utskottet af nedan angifvet. skäl

kommit, finner utskottet icke anledning att upptaga till närmare skärskådande

de invändningar, som emot nämnda förslag framställts. Emellertid

vill utskottet framhålla, att de invändningar, som gjorts, näppeligen

kunna anses utesluta möjligheten att finna någon form för den

rörliga jordbruksförmögenhetens användande såsom kreditmedel, och

hvad förlagsinteckningsinstitutet beträffar, torde detsamma åtminstone

hvad beträffar mejerihandteringen, för hvilken ofta kräfves en högst

dyrbar uppsättning, utan svårighet kunna tillämpas.

Vid 1886 års kommittébetänkande fanns fogadt ett af en ledamot

i kommittén afgifvet särskildt yttrande och förslag att genom föreningsväsendets

organisation bereda jordbruksnäringens idkare och särskildt

de mindre bemedlade bland dem lättad tillgång till nödigt rörelsekapital.

På denna väg synes det utskottet, som om mycket kunde göras

till fromma för jordbruksnäringen såväl genom lämplig lagstiftning

som genom statens ekonomiska medverkan.

Utskottet delar alltså motionärernas mening om behofvet af en

sådan utredning, som i motionen ifrågasatts, men då denna angelägenhet

genom förut anmärkta, af hushållningssällskapens ombud fattade

beslut redan gjorts till föremål för Kungl. Maj:ts ompröfning, torde begäran

om utredning i saken jämväl från Riksdagens sida näppeligen

vara behöflig eller lämplig. Ty om eu sådan hemställan skulle göras,

borde, med anledning af det mottagande, frågan tidigare rönt, en bestämd

anvisning gifvas om det sätt, hvarpå saken, enligt Riksdagens

uppfattning, bör lösas. Men denna anvisning kan icke lämnas på grundvalen

af den utredning, som i motionen blifvit gjord eller utskottet

haft tillfälle att åvägabringa.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N.o 13.

Efter livad utskottet inhämtat, har ärendet blifvit af Kung!. Maj:t

öfverlämnadt till kungl. landtbruksstyrelsen för inhämtande af dess yttrande,

och hos bemälda styrelse lärer pågå den utredning, som skall

tjäna såsom underlag för dess utlåtande.

Om det således enligt utskottets uppfattning är lämpligast, att

resultatet af den pågående utredningen och Kungl. Maj:ts i anledning

däraf fattade beslut afvaktas, innan något från Riksdagens sida åtgöres,

vill utskottet dock i sammanhang härmed framhålla önskvärdheten däraf,

att vid pröfning af ifrågavarande ärende Kungl. Maj:t jämväl ville

taga under öfvervägande, huru utväg må beredas innehafvare af lägenheter

på annans eller ofri grund att använda därå uppförda byggnader

såsom föremål för realkredit.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon

Andra Kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 29 mars 1906.

På utskottets vägnar:

K. H. BERGENDAHL.

Reservation

af herr Jesperson emot vissa delar af motiveringen.

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.