Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18
1906-05-08 · 34 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 31 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1906:18, Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
1
N:o 18.
Ant. till Kiksd. kansli den 8 maj 1906, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående vissa bestämmelser rörande
gränstrafiken mellan Sverige och Norge.
Under åberopande af bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för den 4 innevarande maj har Knngl. Maj:t föreslagit
Riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till förordning angående
vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge.
Berörda författningsförslag är af följande lydelse:
Förslag
till
Förordning
angående
vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan Sverige
och Norge.
1 §•
Vid resa annorledes än med järnväg från Norge till Sverige öfver
neöannämnda delar af gränsen vare det, med undantag för spelkort,
hvilka äro underkastade såväl stämpelafgift som tull, samt brännvin
Bih. till Biksd. Brott 1906. 5 Sami. 1 Åfd. 18 Höft. (N:o 18.) 1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
och sprit jämte därmed beredda drycker äfvensom vin. för hvilka
senare varor tull skall erläggas, medgifvet att af till införsel tillåtna,
tull underkastade naturalster eller tillverkningar tullfritt och, hvad
beträffar socker, jämväl skattefritt medföra följande mindre partier,
nämligen:
a) då resa sker öfver de delar af gränsen, som äro belägna mellan
gränsstationen i Mitandersfors i Värmland och gränsen mellan Värmland
och Dalarne samt mellan Ljusnebäcken i Härjedalen och Frostvikens
socken i Jämtland:
bröd, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt 10 kilogram,
maltdrycker, alla slag, tillsammans 5 liter,
risgryn, 5 kilogram,
socker och sirap, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
spannmål, omalen, 40 kilogram,
„ malen, 25 kilogram,
tobak, oarbetad och arbetad, alla slag, tillsammans 1 kilogram,
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
sammanlagdt värde af 25 kronor, samt
andra varor till ett sammanlagdt värde af 2.0 kronor;
b) då resa sker öfver den del af gränsen, som är belägen mellan
gränsen mellan Värmland och Dalarne samt Ljusnebäcken i Härjedalen,
eller öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jämtland och norr om
denna belägna orter:
bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt 40 kilogram,
maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,
risgryn 5 kilogram,
socker och sirap, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
spannmål, omalen, 150 kilogram,
„ malen, 100 kilogram,
tobak, oarbetad och arbetad, alla slag, tillsammans 1 kilogram,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 3
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
värde af 40 kronor, samt
andra varor till ett sammanlagdt värde af 30 kronor.
Vid resa med järnväg öfver Riksgränsens station från Norge till
Sverige vare enahanda tullfrihet äfvensom, beträffande socker, skattefrihet
medgifven, som, enligt hvad ofvan stadgats, gäller vid införsel öfver
den del af gränsen, hvarom ofvan under b) förmäles.
Där vara af resande medföres i större myckenhet, än ofvan stadgats,
skall tull, enligt hvad eljest gäller, erläggas för hela den af
varan införda kvantiteten.
Tullfrihet, hvarom i detta mom. sägs, gäller icke för varor, som
i handelsafsikt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller
för att utlämnas såsom ersättning för verkställdt arbete, ej heller för
varor, som af handlande eller för handlandes räkning införas, såvidt
de äro af de slag, med hvilka han idkar handel.
Resande vare, om tulltjänsteman eller tullbetjänt sådant fordrar,
skyldig att, jämte uppgift om yrke och hemvist, aflämna en under edlig
förpliktelse afgifven skriftlig försäkran, att de varor, han medför, icke
införas i handelsafsikt, på sätt ofvan förmäles. Införas varorna icke
för resandes egen räkning, skall sådan försäkran afgifvas af den, för
hvilkens räkning de införas. Underlåter någon aflämna dylik försäkran,
skola varorna i vanlig ordning tullbehandlas.
2 §■
1. Om i gränstrakterna mellan Sverige och Norge någon äger
eller brukar egendom på båda sidor om gränsen och dessa egendomar
antingen gränsa omedelbart till hvarandra eller äro så belägna, att
afståndet mellan egendomarnas närmaste gränser ej öfverstiger 20 kilometer,
må utsäde, kreatur och redskap, som erfordras för den i Sverige
belägna egendomens skötsel, tullfritt föras öfver gränsen till Sverige.
2. Varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof föras från
Sverige till Norge för att förädlas genom blekning, färgning, garfning,
målning, spinning, väfning eller annan dylik bearbetning eller för
reparation och som efter sådan förädling eller reparation återinföras,
skola vid återinförseln vara fria från tullumgälder.
Likaså skola varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof
föras från Norge till Sverige för att här undergå sådan förädling eller
reparation, om hvilken nyss blifvit sagdt, och därefter till Norge återutföras,
vid införseln till Sverige vara fria från tullumgälder.
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
3. Dragare och fordon, som uppenbarligen användas endast för
transport af gods eller personer från Norge till Sverige, äro ej underkastade
tullafgifter.
• 3 §.
Till förekommande af missbruk af de i 1 och 2 §§ gjorda medgifvanden
äger generaltullstyrelsen eller i särskilt fall tullmyndighet
vid gränsen att meddela de närmare kontrollföreskrifter, som kunna
anses erforderliga.
Denna förordning skall träda i kraft den 16 maj 1906 och, där
icke annorlunda stadgas, lända till efterrättelse till och med den 15
maj 1907; dock att hvad i 2 § är föreskrifvet skall äga tillämpning
allenast så länge däremot svarande bestämmelser gälla i Norge.
Enligt ofvan åberopade statsrådsprotokoll har chefen för finansdepartementet
vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t anfört
följande:
»Sedan den s. k. mellanrikslagen år 1897 upphörde att gälla, hafva
Sveriges och Norges ömsesidiga sjöfartsförhållanden äfvensom gränstrafiken
reglerats genom hvardera landets särskilda lagstiftning.
De härom gällande bestämmelser hafva efter mellanrikslagens
trädande ur kraft för Sveriges del sammanfattats hufvudsakligen i förordningen
angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
med Norge, hvilken förordning förnyats för ett år i sänder,
senast den 12 maj 1905 för tiden till den 16 nästkommande maj, då
förordningen, där ej annorlunda stadgas, upphör att gälla.
Sjöfarts- Hvad till en början beträffar sjöfarten, är i 1 § af nämnda för
f°meflNorgea
or^n]n8'' stadgadt, att alla i Norge inhemska fartyg och båtar, öppna
eller däckade och af hvad slag och dräktighet som helst, skola, ehvad
de där äro byggda eller naturaliserade, behandlas såsom inhemska och
åtnjuta alla därmed förenade rättigheter, samt att i följd häraf å nämnda fartyg
och båtar, utan afseende därå om de ankomma eller afgå från eller till
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 5
in- eller utrikes ort eller om de äro barlastade eller lastade med in- eller
utländska varor, icke må läggas andra eller högre afgifter till kronan,
städer eller särskilda inrättningar, än af inhemska fartyg och båtar skola
utgöras. Därjämte är i samma § stadgadt, att norska fartyg och båtar må
inom svenskt område idka fraktfart med samma rätt och under enahanda
villkor, som för inhemska fartyg och båtar äro bestämda.
Enligt dessa bestämmelser äro således norska fartyg i alla hänseenden
likställda med svenska. De äro sålunda icke allenast tillförsäkrade
den likställighet med dessa i fråga om fartygsafgifter, som
äfven andra främmande nationers fartyg, med livilka Sverige äger i
någon mån afsevärda sjöfartsförbindelser, på grund af ingångna traktater
åtnjuta, utan äga därjämte rätt till kustfart och, lika med svenska
fartyg, rätt till fraktfart på insjöar, floder och kanaler inom svenskt
område.
Motsvarande förmåner tillkomma i Norge den svenska sjöfarten.
Enligt den norska lagstiftningen behandlas nämligen alla främmande
nationers fartyg utan åtskillnad i regel lika med de inhemska.
Att, sedan unionsförhållandet mellan Sverige och Norge numera
blifvit upplöst, fortfarande medgifva norska fartyg och båtar rätt till
fraktfart på insjöar, floder och kanaler lärer icke kunna ifrågakomma.
En sådan rätt tillkommer nämligen hos oss icke någon annan främmande
nations fartyg, och skulle densamma fortfarande bibehållas beträffande
Norge, ligger nära för handen att antaga, att äfven andra länder, hvilka
enligt gällande internationella överenskommelser i fråga om sin sjöfart
fått sig tillförsäkrad behandling såsom mest gynnad nation, skulle göra
anspråk på enahanda förmån, ett anspråk, som det ju icke gärna kunde
ifrågakomma att tillmötesgå. Visserligen äga, som nämndt, svenska
fartyg motsvarande förmån i Norge, men denna förmån torde för den
svenska sjöfarten vara utan egentlig betydelse.
Hvad åter angår rätten till kustfart, är detta en rättighet, som hos
oss tillkommer främmande nationers fartyg allenast på grund af uttryckligt
medgifvande.
Frågan, huruvida norska fartyg fortfarande böra bibehållas vid
sistberörda rättighet, synes därför böra bero däraf, i hvad mån det kan
anses vara för svenska intressens tillvaratagande önskvärdt eller behöfligt,
att berörda rättighet lämnas orubbad. Härom pågår för närvarande
utredning, hvilken emellertid ännu icke föreligger i sådant skick,
att på grund däraf ett afgörande kan träffas.
Gränstrafiken
med Norge.
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
Vidkommande de rättigheter i öfrigt, som på grund af ifrågavarande
§ i 1905 års förordning tillkomma norska fartyg och båtar,
lärer det icke böra ifrågasättas att därutinnan vidtaga någon förändring,
då detta skulle komma att innebära, att Norge med afseende å sin sjöfart
skulle försättas i en sämre ställning än andra länder, med hvilka
Sverige faktiskt äger sjöfartsförbindelser.
Med afseende å hvad jag nu anfört och särskildt med hänsyn
därtill, att frågan, huruvida rätt till kustfart fortfarande bör medgifvas
norska fartyg, för närvarande är föremål för utredning, synes
lämpligast, att, så länge någon öfverenskommelse rörande sjötrafiken
med Norge icke träffats, de i 1 § af nu gällande förordning om sjöfarten
och gränstrafiken förekommande bestämmelser uteslutas ur den nya förordning,
som bör träda i stället för den förra, samt att, sedan berörda
utredning afslutats, hvilket torde kunna ske inom den allra närmaste
tiden, genom särskild författning — hvilken lika litet som andra
i liknande ämnen utfärdade torde behöfva föreläggas Riksdagen —
meddelas de bestämmelser, som i förevarande afseende må finnas påkallade,
att lända till efterrättelse, så länge motsvarande bestämmelser
i fråga om den svenska sjöfarten gälla i Norge.
Under dessa förutsättningar skulle den nu ifrågavarande förordningen
endast komma att gälla gränstrafiken.
Bestämmelserna härom, hvilka återfinnas i 2 och 3 §§ af nu
gällande förordning i ämnet, afse hufvudsakligen att bereda befolkningen
i de till norska gränsen stötande distrikten vissa lättnader i samfärdseln
och varuförseln. Att dylika bestämmelser fortfarande kunna finnas behöfiiga,
oaktadt Sverige och Norge icke längre äro med hvarandra politiskt
förenade, är tydligt. Frågan om bibehållandet eller upphäfvande!
af de i ämnet hittills gällande bestämmelser är sålunda att
bedöma oberoende af unionens upplösning. En del af ifrågavarande
bestämmelser — jag syftar härvid särskildt på de i 2 § 2—4 mom. i
gränstrafikförordningen förekommande — äro emellertid till sitt innehåll
af sådan beskaffenhet, att de uppenbarligen, för att vara till åsyftadt
gagn, förutsätta, att motsvarande bestämmelser tillämpas äfven å
andra sidan af gränsen. Detta gäller däremot icke om öfriga i förordningen
förekommande bestämmelser om gränstrafiken, om det än gifvetvis
äfven ur svensk synpunkt är till fördel, ifall de lättnader, som
för samfärdseln eller trafiken medgifvas å svenska sidan, vinna tillämpning
äfven å den norska.
7
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
Första frågan, som föreligger till besvarande, är emellertid, om och
i hvad mån nu gällande bestämmelser om gränstrafiken — sedda ur enbart
svensk synpunkt — böra bibehållas, upphäfvas eller förändras.
Härutinnan tillåter jag mig erinra, att Riksdagen i skrifvelse den Riksdagens
17 maj 1904 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvilken
mån en begränsning af giltighetsområdet för nämnda förordning eller
i öfrig! förändringar i eller tillägg till dess bestämmelser lämpligen
borde ske, samt vid afgifvande af nytt förslag till förordning taga den
hänsyn till skedd utredning, hvartill skäl kunde föreligga.
Till stöd för sin berörda anhållan anförde Riksdagen hufvudsakligen
följande.
De förhållanden, som ursprungligen föranledt införandet af särskilda
undantagsbestämmelser med afseende å gränstrafiken mellan de
förenade rikena, hade numera i ej oväsentlig mån förändrats. Vid tiden
för berörda undantagsföreskrifters tillkomst hade särskild! framhållits,
att, i saknad af goda kommunikationer, det syntes vara nödigt att vidtaga
sådana åtgärder, att befolkningen å ömse sidor om gränsen bereddes
möjlighet att på någorlunda nära håll tullfritt förse sig med
nödiga förbrukningsartiklar i för tillfället erforderliga kvantiteter. Med
de betydligt förbättrade kommunikationer, som numera kommit till stånd,
syntes emellertid denna förutsättning, åtminstone icke i alla gränsorterna,
hafva samma berättigande som förr. Därjämte hade handel och näringar
på senare tider nått ett kraftigt uppsving, och hvad särskilt anginge
Bohuslän, hade de sista åren utefter Idefjorden och å andra
platser i närheten uppstått betydande industriella anläggningar, företrädesvis
stenhuggerier, till följd hvaraf, för tillgodoseende af de talrika
arbetaresamhällenas behof, landthandlande börjat drifva verksamhet i
trakten. Det syntes icke lida något tvifvel, att med nu förefintliga
bestämmelser, hvilka satte befolkningen i tillfälle att å den norska sidan
om gränsen inköpa vissa varor till billigare pris än inom eget land,
den svenska handeln lede ej ringa afbräck. För ett rätt bedömande
af frågan, om och i hvad mån ändringar i förordningen borde vidtagas,
syntes emellertid eu utredning, omfattande hela riksgränsen mot Norge,
vara erforderlig.
Öfver Riksdagens berörda framställning hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i samtliga de utmed riksgränsen mot Norge belägna
länen, på grund af särskilda nådiga remisser, afgifvit underdåniga utlåtanden.
Kungl. Maj:ts
befallningshafvande
i
Norrbottens
län.
Kungl. Maj:ts
befallningshafvande
i
Västerbottens
län.
Kungl. Maj:ts
befallningshafvande
i
Jämtlands
län.
8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län hemställa, en hvar i fråga om sitt län, att någon
inskränkning i nu gällande tullfrihet vid varuinförsel från Norge icke
måtte vidtagas.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrlottens län erinrar, att,
intill dess mellanriksbanan Luleå—Narvik nyligen fullbordats, varuininförseln
af tullpliktiga varor öfver länsgränsen från Norge hufvudsakligen
varit inskränkt till malen spannmål jämte vissa andra förnödenheter,
såsom kaffe, socker med mera, hvilka förnödenheter lapparne vid
återkomsten från sommarvistelsen i Norge plägat föra med sig eller
åborna i fjällstugorna och de närmast gränsen belägna få och obetydliga
byarna infört i mindre kvantiteter till husbehof. Efter järnvägens
tillkomst hade visserligen den tullfria införseln af varor från Norge
måhända erhållit något större omfattning än förut, men införseln skedde
dock fortfarande uteslutande för husbehof och kunde ingalunda sägas
lända till väsentligt afbräck för de aflägset boende svenska handelsidkare,
till hvilkas kundkrets ifrågavarande del af befolkningen med dess små
behof knappast kunde räknas.
Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Västerlottens län framhåller, att
kommunikationerna inom den mot norska gränsen belägna delen af
Västerbottens län icke vore sådana, att de där boende kunde undvara
varuutbytet med Norge. De omständigheter, som framkallat behofvet
af nu gällande bestämmelser om tullfri införsel från Norge, ägde för
länets fjällboar fortfarande sin fulla giltighet, och en begränsning därutinnan
skulle åtminstone för närvarande för dem verka i hög grad
menligt. Kronofogden i lappmarksfögderiet, som lämnats tillfälle att
yttra sig i ärendet, hade till och med hemställt, att tullfriheten i fråga
om vissa förnödenheter, såsom malen spannmål, sill in. m. måtte utsträckas
utöfver hvad nu vore förhållandet.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län anser icke heller
några förhållanden hafva inträffat, som borde föranleda inskränkning i
nu gällande tullfrihet. Visserligen hade på senare tider stambanan
genom Jämtland till Trondhjem och eu ny allmän väg från Gäddede
i Frostvikens socken till Nordli socken i Norge tillkommit, men därigenom
hade ingalunda den nu medgifna lättnaden i varuutbytet upphört
att för gränsbefolkningen, hvilken vore hänvisad att från aflägsna
orter hämta det mesta af hvad för lifvets uppehälle vore nödvändigt,
hafva samma berättigande som förr.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o IS- 9
Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län har inskränkt
sig till ett förklarande, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande med afseende
å hvad Riksdagen i sin ofvanberörda skrifvelse anfört funne Kopparbergs
sig icke böra afstyrka en utredning i den i samma skrifvelse angifna
riktning.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län har i ämnet
inhämtat och jämte eget utlåtande öfverlämnat yttrande från tull- hafvande3i
kammaren i Charlottenberg. Tullkammaren uppgifver, att den tull- Värmlands
fria import, som ägde rum från Norge öfver Charlottenberg vore
högst betydlig. Till belysning häraf hade upprättats en förteckning,
utvisande, att på grund af gällande bestämmelser rörande gränstrafiken
med Norge under femårsperioden 1899—1903 öfver Charlottenberg
från Norge tullfritt införts eljest tullpliktiga varor, för
b vilka, därest tull för dem i vanlig ordning utgått, skulle hafva erlagts
tullafgifter med tillhopa 73,501 kronor 99 öre. Denna siffra
vore dock i själfva verket för låg, då för åren 1899 och 1900 antecknats
endast mera betydande artiklar, såsom bröd, fläsk, sirap, socker,
och malen spannmål. Ifrågavarande varor hämtades från närmaste
norska järnvägsstation Magnor. För att där göra inköp reste icke endast
personer från Charlottenberg utan äfven från längre in i landet
belägna stationer, såsom Åmot, Ottebol, ja till och med Arvika; ocli
torde man kunna anslå antalet sådana resande till omkring 30 för
hvarje söckendag. Trafiken sökte sig sålunda numera icke väg till närmaste
handelsplats utan ginge tvärtom förbi en närboende köpman,
ifall en längre bort boende kunde lämna vissa varor till så billigt pris,
att det lönade sig att resa till honom för att handla. Detta förhållande,
som vore utmärkande icke endast för järnvägs- utan gällde äfven landsvägstrafiken,
hade ledt därhän, att på s. k. svenskhandel baserade
norska landthandlerier inrättats vid snart sagdt hvarje väg, som förde
öfver gränsen, samt att svenska handlande sett sig nödsakade att, för
att kunna möta denna konkurrens och behålla sina kunder, öppna
filialer på norska sidan. Förordningens syfte att åt befolkningen på
båda sidor om gränsen gifva tillfälle att utan hinder af tullrestriktioner
på närmaste håll förse sig med nödiga förbrukningsartiklar i för tillfället
behöfliga kvantiteter vore således alldeles förfeladt. Att ifrågavarande
tullfria införsel lände till stort förfång för handlandena på den
svenska sidan om gränsen, vore gifvet, då de varor, som vore billigare
i Sverige än i Norge och förty borde locka köpare från sistnämnda
Bih. till Biksd. Prof. 1906. 5 Sami. 1 Afd. 18 Raft. 2
10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
land, nämligen kaffe, tobak och Öl samt en del garn och väfnader,
dels icke utgjorde så stora förbrukningsartiklar som de i Norge billigare
varorna bröd, fläsk, socker och spannmål, dels icke finge tullfritt medföras
i så stora kvantiteter, att särskilda resor för deras upphandlande
kunde anses lönande. Enligt tullkammarens förmenande borde fördenskull
§ 2 mom. 1 i förordningen, såsom hyflande på oriktiga förutsättningar
och tillskyndande den svenska handeln afsevärda förluster,
icke bibehållas, åtminstone hvad beträffade Värmland, Dalsland och
Bohuslän. Därest emellertid berörda moment ansåges böra bibehållas,
borde detsamma i vissa hänseenden kompletteras och förtydligas. Sålunda
borde t. ex. rubriken »socker» utbytas mot »socker och sirap,
alla slag, tillsammans» och rubriken »Öl» mot »maltdrycker, alla slag,
tillsammans». Enligt momentets nuvarande lydelse kunde stärkelsesirap
tullfritt införas till värde af 20, respektive SO kronor, men
sirap af socker endast i myckenhet af 5, respektive 10 kilogram samt
porter till värde af 20, respektive SO kronor, men Öl till en kvantitet af
allenast 5, respektive 10 liter.
Med åberopande af tullkammarens yttrande i fråga om gränstrafiken
vid Charlottenbergs tullstation, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Värmlands län för egen del anfört, att ungefär enahanda
förhållanden, som vore rådande vid Charlottenberg, äfven förekomme vid
gränsen mellan Nordmarks fögderi och Norge, ehuruväl trafiken där icke
vore så stor, då med hänsyn till de mindre utvecklade kommunikationerna
endast den närmast gränsen boende befolkningen kunde begagna sig
af den tullfria införseln. Nämnda befolkning vore emellertid hvarken
i afseende å kommunikationer eller kandelstillfällen eller i ekonomiskt
afseende sämre lottad än fögderiets öfriga innebyggare, Indika ej hade
något gagn af ifrågavarande undantagslagstiftning. Ur flera synpunkter
måste det därför anses olämpligt, att den nuvarande tullfria införseln
öfver gränsen bibehölles för, hvad Värmlands län anginge, sträckan
söder om Mitandersfors.
Annorlunda ställde sig frågan beträffande de nordligare delarna,
af länet. Kommunikationsförhållandena i dessa delar af länet vore
fortfarande dåliga och befolkningen i allmänhet mindre välbergad eller
till och med, såsom inom vissa delar af Lekvattnets, Östmarks och
Gräsmarks socknar, fattig. Jordbruket vore flerestädes af tämligen
primitiv beskaffenhet och litet lönande. Hvad särskilt anginge Ålfdalssocknarna,
odlades där brödsäd allenast i ringa omfattning, till följd
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 11
hvaraf befolkningen vore hänvisad att fylla det väsentligaste af sina
behof härutinnan från annan ort, i främsta rummet Norge.
Den nu gällande tullfriheten i dessa trakter, eller från Mitandersfors
norrut till gränsen mot Dalarne, borde därför bibehållas. Dock
ansåge Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att det medgifvande, som
hittills förefunnits, att vissa större kvantiteter varor finge tullfritt införas
å sträckan norr om tullstationen i Medskogen, icke under vanliga
förhållanden vore mera påkalladt för denna del af länet än för sträckan
mellan Medskogen och Mitandersfors, då befolkningen i de nordligaste
gränsorterna af länet, Ålfdalen, hufvudsakligen på grund af den där
rådande större skogstillgången, vore mera välbergad än befolkningen
i den söder därom belägna Fryksdalen.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande förutsatte emellertid härvid,
att möjlighet komme att finnas att under år, då skörden slagit fel i
gränstrakterna eller nödtillstånd eljest uppstått, få tullfritt från Norge
införa lifsförnödenheter och vissa andra nödvändighetsvaror äfven öfver
andra delar af gränsen än den, där den ifrågavarande tullfriheten eljest
finge äga rum, äfvensom att införsel då kunde ske i större myckenhet
än annars vore medgifvet.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Älfsborgs län, som genom
allmän kungörelse anmodat dem, som kunde vara i saken intresserade,
att till Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkomma med yttrande i
ämnet, förklarar sig icke hafva försport några förhållanden, som kunde
betinga ändring i nu gällande bestämmelser om gränstrafiken.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län, som,
för vinnande af närmare utredning angående ifrågavarande förhållanden,
föranstaltat om sammanträden inför kronofogden i Norrvikens fögderi
med invånarne i de invid gränsen mot Norge belägna orterna, har
jämte därvid hållna protokoll öfverlämnat yttranden af kronolänsmännen
i Bullarens och Vette härads länsmansdistrikt samt kronofogden i nämnda
fögderi.
Af de vid berörda sammanträden hållna protokoll framgår, att
gränsbefolkningen i ifrågavarande distrikt vid nämnda sammanträden i
allmänhet uttalat sig emot upphäfvande af eller inskränkning i den vid
gränsen nxx gällande tullfrihet. Kronolänsmännen i Bullarens härad
har för sin del biträdt denna mening, hvaremot kronolänsmännen i
Vette härad ansett den nu medgifna tullfriheten, i hvad rörer grän sea
vid Svinesund och Idefjorden, numera vara öfverflödig och olämplig,
då äfven en stor del af landtbefolkningen långt ifrån gränsen
Kungl. Maj:ts
befallningshafvande
i
Alf sborgs län.
Kungl. Maj:ts
befallningshafvande
i
Göteborgs och
Bohus län.
12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
däraf begagnade sig, oaktadt tillräckligt antal handlande funnes å
svenska sidan.
Kronofogden i Norrvikens fögderi ansåge den enligt gränstrafiksförordningen
medgifva tullfriheten icke kunna vara för orten af något
särskilt behof påkallad. I de svenska gränsorterna hade ett stort
antal handlande och handtverkare slagit sig ned, och kommunikationerna
på svenska sidan vore jämväl numera fullkomligt tillfredsställande. Det
enda undantaget härifrån vore vägen till Krokstrand. Att emellertid
äfven dit tillfredsställande landsvägsförbindelser inom kort komme till
stånd, vore emellertid ganska säkert. Orten hade för öfrigt, liksom
öfriga gränsorter vid Svinesund och Idefjorden, dessutom regelbunden
ångbåtsförbindelse med Strömstad, hvilken förbindelse säkerligen, om
förändrade förhållanden inträffade, komme att ytterligare utvecklas.
För egen del har Kung! Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län anfört följande.
Väl måste det medgifvas, att de omständigheter, som ursprungligen
påkallat behofvet af lättnader i tullafseende vid gränstrafiken
mellan Sverige och Norge numera, hvad Bohuslän anginge, undergått
förändringar, hvilka åtminstone i viss mån gjorde detta behof mindre
kännbart än förut.
En närmare undersökning gåfve dock vid handen, att beträffande
landskommunikationerna inom gränsorterna dessa icke i allmänhet så
utvecklats, att de kunde anses tillfredsställande. Särskild! i fråga om
de intill landgränsen belägna orterna syntes med fullt fog kunna påstås,
att de fortfarande lede en betänklig brist på kommunikationer.
Bättre vore det visserligen ställdt för orterna invid gränsfjordarna,
sedan numera regelbunden ångbåtstrafik mellan Strömstad och vissa
platser vid nämnda vatten anordnats, men härvid vore att märka, att
berörda trafik dels uppehölles af ett enskildt rederiföretag, hvilket när
som helst kunde upphöra med sin verksamhet, dels ock omöjliggjordes
under den tid af tre å fyra månader årligen, då fjordarna vore isbelagda.
Vidare vore det nog sant, att på senare tider eu hel del handlande
och handtverkare slagit sig ned i gränstrakterna, hvarigenom det
således numera borde vara lättare än förut för invånarne i dessa trakter
att inom hemlandet förskaffa sig förnödenhetsvaror och tillgodose sådana
behof, som handtverkare kunde afhjälpa, men detta gällde hufvudsakligen
endast i fråga om de vid gränsfjordarna liggande orterna och
betingades där af den myckenhet förbrukningsartiklar och andra varor,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. IB
som kräfdes för tillfredsställande af behofvet hos de talrika arbetare,
hvilka vore sysselsatta vid de stenhuggeri, som i dessa orter funnes
inrättade. I socknarna invid landgränsen hade däremot jämförelsevis
få handlande öppnat rörelse.
På grund af nu angifna förhållanden ansåge Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
att saknad af goda kommunikationer och svårighet
att på närbeläget håll förskaffa sig nödiga förbrukningsartiklar fortfarande
vore för handen beträffande de vid landgränsen mot Norge
belägna orterna i länet, och att i följd däraf dessa orter också allt
framgent vore i behof af den nu medgifna tullfriheten för varor från
Norge.
Däremot syntes det Kungl. Maj:ts befallningshafvande tvifvelaktigt,
huruvida tillfyllestgörande skäl förelåge för bibehållandet af tullfrihet
enligt §§ 2 och 3 i gränstrafiksförordningen för varor, som öfver gränsfjordarna
Idefjorden och Svinesund infördes från Norge. Vid bedömandet
häraf syntes särskildt böra beaktas, att den vid nämnda fjordar bosatta
befolkningen, som genom fiske och i all synnerhet bearbetande af de i
dessa trakter talrikt förekommande granitbergen hade tvenne betydande
inkomstkällor, vore i ekonomiskt afseende lyckligare lottad och följaktligen
jämväl mindre i behof af ifrågavarande förmåner än befolkningen
vid landgränsen, som saknade dylika förvärfskällor. Vidare borde icke
lämnas utan beaktande den mångfald af missbruk, som, efter hvad
erfarenheten ådagalagt, bestämmelserna om tullfri införsel öfver gränsfjordarna
förorsakat och äfven vore särskildt ägnade att framkalla.
Det vore visserligen sant, att den vid varuinförseln öfver landgränsen
medgifna tullfriheten också kunde missbrukas, men bestämmelserna
därom vore dock enklare och lämnade därför icke rum för missbruk
på så mångahanda sätt som de för gränsfjordarna afsedda bestämmelserna,
hvaraf också följde, att efterletnaden af de förra i praktiken läte
sig lättare öfvervakas. Då emellertid, på sätt förut framhållits, kommunikationerna
icke heller hvad gränsorterna invid Idefjorden och Svinesund
beträffade kunde anses tillfredsställande och invånarne i dessa
orter af ålder åtjnutit tullfriheten i fråga vid varuinförsel från Norge
öfver nämnda fjordar, hvilken tullfrihet också för dem medfört afsevärda
förmåner, syntes det Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke böra
ifrågasättas att fråntaga dem berörda förmåner, så länge det endast
gällde att för ytterligare blott ett år reglera ifrågavarande förhållanden
mellan Sverige och Norge. Vore det däremot fråga om att för en
längre framtid ordna dessa förhållanden, blefve en mera ingående
14
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
undersökning’ af nöden beträffande den tullfria införseln öfver gränsfjordarna,
och måhända skulle man då komma till ett annat resultat.
Sedan generaltullstyrelsen anbefallts att efter vederbörandes hörande
afgifva underdånigt utlåtande i ärendet, har generaltullstyrelsen den 30
november 1905 afgifvit sådant utlåtande, därvid tillika öfverlämnats
yttranden af tullkammaren i Strömstad, gränsbevakningsehefen i Dalsland,
Värmland och Dalarne samt tullkamrarne i Karlstad, Falun, Östersitnd,
Luleå och Riksgränsen.
Tullkammaren Tullkammaren i Strömstad har såsom sin mening uttalat, att den
* Strömstad- nu medgifna tullfria införseln af varor vid resa landvägen från Norge
till Sverige — genom § 3 i gällande förordning för visst fall utsträckt
att gälla äfven för varor, som infördes öfver Svinesund och Idefjorden
— vore, hvad Bohuslän anginge, numera öfverflödig. Detta gällde särskild!
i fråga om den del af gränsen, som utgjordes af nyssnämnda
vatten, men äfven beträffande den öfriga delen af länsgränsen mot
Norge. Förhållandena vore nämligen icke numera i någon del af detta
landskap af den art, som en gång gifvit anledning till nämnda medgifvande,
om än detta icke kunde sägas gälla i samma grad om landgränsen
som beträffande gränsen vid Svinesund och Idefjorden. Ett
betydande antal kandelsaffärer hade för tillgodoseende af gränsbefolkningens
behof uppstått på svenska sidan om gränsen. Kommunikationerna
vore visserligen icke allestädes så goda, som önskligt vore, men tullkammaren
vore öfvertygad, att de brister i sådant afseende, som ännu
kunde förefinnas och Indika för öfrigt icke vore af den betydelse, som
man från annat håll velat göra gällande, snarare vore att anse såsom
eu följd af den medgifna tullfriheten än såsom ett skäl för bibehållande
af densamma. Till belysning af omfånget af den import af eljest
tullpliktiga varor, som vid den, särskild! vid Svinesund och Idefjorden,
tätt bebyggda gränsen ägde rum, hade tullkammaren låtit i en tablå
sammanfatta de från distriktets gränsposteringar inkomna rapporter angående
den tullfria införseln till distriktet under åren 1902—1904 af
sådana, eljest tullpliktiga varor, som därstädes hufvudsakligen vore föremål
för import, såsom spannmål, malen och omalen, bröd, smör, socker, sirap,
fläsk äfvensom snickerivaror, stängsellinor in. m., utvisande tablån —
hvilken emellertid icke upptoge hela den tullfria införseln af ifrågavarande
varor, utan endast den del däraf, som af gränsbevakningen vid patrullering
eller eljest anträffats — att denna införsel under omförmälda år
vant stadd i ständig tillväxt, och att, ifall eljest stadgad tull för de i
tablån upptagna varor erlagts, dessa skulle i tull betingat, år 1902
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 15
43,118 kronor 43 öre, år 1903 49,350 kronor 75 öre och år 1904 56,251
kronor 77 öre. Ofvervakandet af att den medgifna tullfriheten icke missbrukades
vore förenadt med mycket stora svårigheter. Särskild svårighet
vållades af det i § 3 af förordningen förekommande stadgandet, att varor, som
öfver Svinesund och Idefjorden fördes från Norge till Sverige i färja,
pråm eller båt under fyra tons dräktighet eller om vintern öfver isen,
skulle under vissa villkor anses såsom vore de landvägen införda, i
det att befintligheten af dessa villkor i de flesta fall vore omöjlig att
konstatera. Det ifrågavarande medgifvandet gåfve därför anledning till
en mångfald missbruk, som verkade demoraliserande på befolkningen
och vore förlustbringande för staten.
Gränsbevakningschefen i Dalsland, Värmland och Dalarne uppgifver,
att den tullfria införseln, som på grund af gränstrafikslagen ägde
rum till Dalsland och Värmland, vore ganska betydande, särskildt i
fråga om vissa artiklar. Införseln öfver gränstullposteringarna i Dalsland
och Värmland af endast spannmål, malen och omalen, samt socker och sirap
hade sålunda under åren 1901—1904 uppgått till så pass stora myckenheter,
att, om tull därför erlagts, denna för dessa år sammanlagdt
skulle uppgått till öfver 420,000 kronor. Ett fortfarande medgifvande
af tullfri införsel i Dalsland kunde enligt gränsbevakningschefens mening
numera icke anses vara af något verkligt behof påkalladt. Dalsland
ägde nämligen numera goda såväl järnvägs- och ångbåtskommunikationer
som ock landvägsförbindelser, och handlande funnes i stort
antal på svenska sidan om gränsen.
Hvad anginge Värmlands län, delade gränsbevakningschefen den
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i nämnda län uttalade åsikt, att
den nu gällande tullfriheten icke vidare erfordrades i fråga om sträckan
söder om Mitandersfors. Norr om denna plats till gränsen mot Dalarne
vore däremot förhållandena i allmänhet sådana, att tullfri införsel fortfarande
borde medgifvas, dock för hela denna del af gränsen inskränkt
till de nu medgifna mindre varukvantiteterna. Om så skedde, så skulle
nämligen sannolikt — i motsats till hvad nu vore fallet — endast
den verkliga gränsbefolkningen, för hvilken tullfriheten hufvudsakligen
vore afsedd, komma att begagna sig af densamma. Hvad beträffade
Dalarne, vore gränstrakterna inom detta landskap ojämförligt glesare
befolkade och kommunikationerna långt sämre än i Dalsland och Värmland.
Den hittills medgifna tullfriheten syntes därför i fråga om Dalarne
utan olägenhet kunna bibehållas äfven vid införsel af de nu medgifna
större kvantiteterna.
Gränsbevakningschefen har vidare hemställt, huruvida icke —
Gränsbevakningschejen
i Dalsland,
Värmland
och Dalarne«
16
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
Tullkammaren
i
Karlstad.
Tullkammaren
i
Falun.
Tullkammaren
i
Östersund.
Tullkammaren
i
Riksgränsen.
oafsedd förenämnda inskränkningar i giltighetsområdet för de nu gällande
bestämmelserna i fråga om gränstrafiken — vissa andra jämkningar
däri borde till förekommande af missbruk vidtagas. I sådant afseende
har gränsbevakningschefen ifrågasatt, bland annat, huruvida icke dels
den i 2 § 1 mom. af förordningen medgifna tullfrihet för andra varor
än de därstädes särskildt uppräknade, hvilken tullfrihet syntes ursprungligen
hafva afsett lifsförnödenheter och kläder, borde i sådan riktninginskränkas
äfvensom värdet af den kvantitet af dylika, i förordningen
ej särskildt uppräknade varor, som finge tullfritt införas, nedsättas från
de nu medgifna beloppen — 20, respektive 30 kronor — till 10 och 20
kronor, dels den i 5 mom. af nämnda § generaltullstyrelsen tillerkända
rätt att meddela erforderliga kontrollföreskrifter i afseende å tillämpningen
af 2, 3 och 4 momenten i samma § utsträckas att gälla äfven i
fråga om de i 1 mom. meddelade stadganden, dels ock bestämmelsen i
2 mom. om tullfri införsel af utsäde, kreatur och redskap, som erfordrades
för skötsel af egendom, belägen på båda sidor om gränsen,
närmare preciseras. Otydlighet förefunnes äfven i fråga därom, huru
ofta de såsom tullfria medgifna kvantiteterna finge införas, äfvensom i
afseende därå, huruvida två eller flera personer från samma hushåll
finge samtidigt införa nämnda kvantiteter.
Tullkammaren i Karlstad instämmer i fråga om det under tullkammaren
lydande distrikt i de af gränsbevakningschefen i Dalsland,
Värmland och Dalarne afgifna yttranden och förslag.
Tullkammaren i Falun anser, att på grund af de stora afstånden
och de synnerligen få kommunikationslederna i Dalarne endast den
egentliga gränsbefolkningen vore i stånd att draga fördel af de nu
gällande medgifvandena; att borttagandet af desamma skulle medföra,
att priset på åtskilliga förnödenheter, och särskildt på spannmål, som
icke kunde odlas i de nordligaste delarne af provinsen, skulle stiga till
en betungande höjd; att nämnda medgifvanden icke kunde sägas medföra
något förfång för svensk handel; samt att fördenskull gällande
bestämmelser borde bibehållas för Dalarne.
Tullkammaren i Östersund, framhåller, att behofvet af rättighet
till tullfri införsel fortfarande förelåge för den verkliga gränsbefolkningen,
men anser, att ett sådant medgifvande icke borde lämnas för
det fall, att resan öfver gränsen skedde med järnväg. § 2 i förordningen
borde därför fortfarande få äga tillämpning för Jämtlands län, dock
med undantag för gods, som medfördes af järnvägsresande.
Tullkammaren i Riksgränsen erinrar, att i den trakt af Norrbottens
län, där tullkammaren vore belägen, icke funnes någon annan
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 17
bofast gränsbefolkning än den vid och utefter järnvägslinjen bosatta,
och att endast denna gränsbefolkning kunnat begagna sig af rättigheten
till tullfri införsel. Ehuru denna införsel icke uppgått till några
synnerligen afsevärda kvantiteter, kunde det dock antagas, att de vid
järnvägslinjen bosatta svenska handlandena därigenom lede förfång i
sin näring. På grund häraf och då afsikten med ifrågavarande bestämmelser
varit att bereda den verkliga gränsbefolkningen någon lättnad,
ansåge tullkammaren, att tullfrihet icke borde medgifvas för varor, som
infördes af järnvägsresande, men att i öfrigt de nu medgifna lättnaderna
borde bibehållas.
Tullkammaren i Luleå har däremot uttalat den mening, att, då
den tullfria införseln vore obetydlig och nästan uteslutande ägde rum
med järnväg, det enligt tullkammarens åsikt icke borde förvägras resande
med järnväg att tullfritt medföra varor till de nu medgifna kvantiteterna.
Generaltullstyrelsen — som förmält sig vid afgifvande af sitt utlåtande
hafva utgått från det antagande, att, sedan unionen mellan Sverige
och Norge blifvit upplöst, de delar af gränstrafiksförordningen, h.vilka,
i den mån desamma ansåges fortfarande böra bibehållas eller af andra
ersättas, vore af natur att fordra en ömsesidig tillämpning i båda länderna,
komme att göras till föremål för särskild öfverenskommelse mellan
rikena och därför icke borde inflyta i den förordning, som komme att
sättas i stället för den nu gällande förordningen i ämnet — har, i följd
häraf och då bestämmelserna i § 1 och § 2 mom. 2—4 enligt styrelsens uppfattning
voro att hänföra till nyssnämnda delar af förordningen, inskränkt
sitt yttrande till frågan, om och i hvad mån den enligt § 2 mom.
1 och § 3 i samma förordning gällande rättighet till tullfri införsel öfver
gränsen mot Norge af eljest tullpliktiga varor kunde anses fortfarande
påkallad; och har styrelsen i sådant afseende anfört hufvudsakligen följande.
De yttranden, som i ärendet af de hörda myndigheterna afgifvits,
syntes styrelsen gifva vid handen, att ett upphäfvande af den nu medgifna
rättigheten till tullfri införsel af vissa varukvantiteter vid resa
landvägen från Norge till Sverige med fog kunde ifrågasättas för vissa
delar af gränsen. Hvad först Bohuslän vidkomme, hade visserligen
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län funnit sig
icke böra ifrågasätta upphäfvande af sagda rättighet; men därvid hade
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som medgåfve, att behofvet af denna
rättighet numera vore mindre kännbart än förut, utgått från den förutsättning,
att det endast gällde att för ytterligare ett år förnya den förordning,
som vid tiden för afgifvandet af Kungl. Majrts befallningshafvandes
utlåtande i ärendet var gällande, samt uttryckligen framhållit,
Bill. till Biksd. Prof. 1906. 5 Sami. 1 Afd. 18 Höft. 3
Tull
kammaren
i
Luleå.
General
tullstyrelsen.
18
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
att, därest frågan gällt att för en längre tid framåt ordna dessa förhållanden,
det kunnat erfordras en mera ingående undersökning, som,
åtminstone hvad anginge gränsen i Svinesund och Idefjorden, till äfventyrs
kunnat lämna ett annat resultat. Emellertid hade såväl kronofogden
i Norrvikens fögderi som äfven tullkammaren i Strömstad anfört, att
den för närvarande medgifna rättigheten till tullfri varuinförsel numera
vore öfverflödig, icke blott hvad beträffade gränsen i Svinesund och
Idefjorden — något som äfven länsmannen i Vette härad vitsordat
— utan äfven hvad beträffade landgränsen; och särskild! hade tullkammaren
med styrka framhållit de olägenheter, som föranleddes af
den på grund af stadgandet i § 3 af gällande förordning medgifna
rätten till tullfri varuinförsel. Åt det förhållande, att gränsbefolkningen
i vissa delar af Bohuslän protesterat mot inskränkning af ifrågavarande
rättighet, syntes ej kunna tillmätas någon större betydelse gentemot
de af myndigheterna gjorda uttalandena; och då upplysning vunnits,
att tillfällen att på svenska sidan om gränsen kunna erhålla behöfliga
lifsförnödenheter ingalunda saknades, samt det icke vore tvifvel underkastadt,
att den nu medgifna rätten till tullfri varuinförsel föranledde
åtskilliga missbruk och lände till förfång för svensk handel i dessa
trakter, kunde styrelsen icke annat än instämma i tullkammarens i Strömstad
åsikt, att denna rättighet borde, försåvidt Bohuslän anginge, upphäfvas.
Därest denna uppfattning gillades, syntes häraf ock följa, att
§ 3 i nu gällande förordning icke borde ingå i den nya förordning,
som i stället för densamma kunde komma att utfärdas. Visserligen
skulle härigenom tullverkets utgifter för bevakning i ifrågavarande
trakter ökas och äfven nödvändighet uppstå att, till lättnad för trafiken,
vid gränsen inrätta en eller flera nya förtullningsstationer samt tilläfventyrs
ock tullplatser med in- och utklareringsrätt; men dessa ökade
utgifter syntes dock komma att understiga de tullafgifter, som hittills
frångått statsverket på grund af den medgifna tullfriheten, och i allt
fall borde enligt styrelsens mening icke åt sagda förhållande tillmätas
den betydelse, att en eljest såsom nyttig och behöflig ansedd åtgärd
på grund däraf icke skulle vidtagas.
Hvad beträffade Dalsland och Värmland kunde, enligt styrelsens
mening, det likaledes anses ådagalagdt, att verkligt behof af rätten till
tullfri varuinförsel icke förelåge för gränsen söder om gränsstationen i
Mitandersfors inom posteringen Bogen i Värmland. Kommunikationerna
i dessa gränstrakter vore i allmänhet tillfredsställande, och tillräckligt
antal handlande funnes å svenska sidan om gränsen. Af tullkammarens
i Charlottenberg vid Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Värmlands
19
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
län utlåtande fogade yttrande fram ginge, att syftet med den medgifva
rättigheten till tullfri varuinförsel — nämligen att bereda gränsbefolkniugen
någon lättnad — så tillvida numera måste anses förfeladt, som på
grund af de lätta kommunikationerna tillfälle kunnat uppstå för långt
inne i landet boende personer att begagna sig däraf, äfvensom att denna
rättighet lände den svenska handeln i dessa trakter till betydlig skada,
hvarför det till och med förekommit, att svenska handlande nödgats
upprätta filialer å norska sidan om gränsen. Vidare förekomme i dessa
jämförelsevis tätt befolkade trakter, liksom äfven i Bohuslän, den oegentlighet,
att i Norge inköpta större kvantiteter af hvarjehanda varor på
det sätt tullfritt infördes i Sverige, att vid täta resor de lofgifna kvantiteterna
hvarje gång medfördes, något som svårligen kunde förekommas.
Styrelsen ansåge således, att rättigheten till tullfri införsel borde upphäfvas
jämväl för de delar af riksgränsen, som folie inom Dalsland
och inom Värmland söder om gränsstationen Mitandersfors. Däremot
syntes de af myndigheterna afgifna utlåtandena böra föranleda, att
ifrågavarande rättighet i nu medgifven utsträckning bibehölles för
riksgränsen från gränsstationen i Mitandersfors och norrut, dock, på
grund af hvad såväl Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands
län som äfven gränsbevakningschefen i Dalsland, Värmland och Dalarne
anfört, med den inskränkning, att för hela den del af riksgränsen,
som folie mellan nämnda gränsstation och gränsen mellan Värmland
och Dalarne, allenast de nu medgifna mindre kvantiteterna borde få
tullfritt införas. I de gränstrakter, hvarom nu vore fråga, vore i allmänhet
afstånden till mera bebyggda och odlade delar af landet så
störa och tillfällena att i Sverige erhålla behöfliga förnödenheter så
begränsade, att befolkningen kunde sägas fortfarande väl vara i behof
af rättigheten till tullfri varuinförsel. Styrelsen ansåge dock, på
grund af hvad åtskilliga af de hörda tullmyndigheterna anfört, att denna
rättighet endast borde medgifvas för det fall, att resan öfver gränsen
skedde annorledes än med järnväg. Vidtoges denna inskränkning,
syntes de af tullmyndigheterna framhållna svårigheterna vid tillämpningen
af stadgandet äfvensom de möjligheter till missbruk af den
medgifna tullfriheten, Indika nu onekligen förefunnes, om än af naturliga
skål skarpast framträdande vid de delar af gränsen, för hvilka
enligt styrelsens åsikt ifrågavarande rättighet borde upphäfvas, kunna
antagas till större delen bortfalla; och syntes vid sådant förhållande
den af gränsbevakningschefen föreslagna inskränkningen i de icke särskilt
specificerade varuslagens beskaffenhet eller värde icke behöfva
ifrågakomma, likasom icke heller — särskild! om, såsom styrelsen an
-
20
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
såge lämpligt, det i mom. 5 af § 2 i gällande förordning styrelsen
eller tullmyndighet vid gränsen lämnade medgifvandet att meddela
erforderliga kontrollföreskrifter förklarades skola gälla öfvervakandet af
den tullfria införseln — någon särskild bestämmelse syntes erforderlig
därom, huru ofta varor finge af samma person eller personer, tillhörande
samma hushåll, tullfritt medföras.
Då styrelsen sålunda ansett sig kunna ifrågasätta eu väsentlig
inskränkning i den nu medgifna rätten till tullfri varuinförsel från
Norge, hade styrelsen dock, i likhet med Kung! Maj:ts befallningshafvande
i Värmlands län, funnit sig böra framhålla önskvärdheten
däraf, att vid tillfällen, då i någon del af gränstrakterna mot Norge
missväxt inträffat eller eljest nöd uppstått och därför behof af utsträckta
medgifvanden i nu förevarande afseende eller rättighet till tullfri varuinförsel
vid någon del af gränsen, där sådan rättighet eljest icke förefunnes,
vore för handen, de medgifvanden och lättnader, som ansåges
nödiga, måtte kunna utan tidsutdräkt meddelas.
Vid affattande! af de bestämmelser, som, därest styrelsens uttalade
åsikt i förevarande hänseende vunne gillande, skulle motsvara § 2
mom. 1 och 5 i gällande förordning, syntes det styrelsen lämpligt att,
på sätt tullkammaren i Charlottenberg föreslagit, några mindre ändringar,
ledande till större tydlighet i fråga om beskaffenheten och mängden
af de till tullfri införsel lofgifna varuslagen, blefve vidtagna.
Vidare syntes i anledning af förordningen om beskattning af
socker den 2 juni 1905 ytterligare ett tillägg till sagda bestämmelser
kunna ifrågasättas. Enligt denna förordning, som trädde i kraft den 1
september 1906, skulle för allt socker, som till riket infördes, vid
sockrets utlämnande till fritt bruk erläggas, förutom belöpande tull,
jämväl skatt med 13 öre för hvarje kilogram. Då samma skäl, som
ansåges föranleda befrielse från tull, syntes kunna åberopas för befrielse
från denna konsumtiohsskatt, men sådan befrielse icke torde kunna
medgifvas utan ett uttryckligt stadgande därom, syntes ett sådant
stadgande böra i den blifvande nya förordningen införas.
På grund af hvad generaltullstyrelsen sålunda anfört hemställde
styrelsen, att 1 och 5 momenten i 2 § af gi''änstrafiksförordningen —
mom. 5 betecknadt såsom mom. 2 — måtte erhålla följande lydelse:
»Mom. 1. Vid resa annorledes än med järnväg från Norge till
Sverige öfver nedannämnda delar af gränsen vare det, med undantag
lör spelkort, Indika äro underkastade såväl stämpelafgift som tull, samt
brännvin och sprit jämte därmed beredda drycker äfvensom vin, för
hvilka senare varor tull skall erläggas, medgifvet att af till införsel
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
21
tillåtna, tull underkastade naturalster eller tillverkningar tullfritt och,
hvad beträffar socker, jämväl skattefritt medföra följande mindre partier,
nämligen:
a) då resa sker öfver de delar af gränsen, som äro belägna mellan
gränsstationen i Mitandersfors i Värmland och gränsen mellan Värmland
och Dalarne samt mellan Ljusnebäcken i Härjedalen och Frostvikens
socken i Jämtland:
bröd, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt 10 kilogram,
maltdrycker, alla slag, tillsammans 5 liter,
risgryn 5 kilogram,
socker och sirap, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
spannmål, omalen, 40 kilogram,
» malen, 25 kilogram,
tobak, oarbetad och arbetad alla slag, tillsammans 1 kilogram,
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
sammanlagdt värde af 25 kronor, samt
andra varor till ett sammanräknadt värde af 20 kronor;
b) då resa sker öfver den del af gränsen, som är belägen mellan
gränsen mellan Värmland och Dalarne, samt Ljusnebäcken i Härjedalen,
eller öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jämtland och norr om
denna belägna orter:
bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt 40 kilogram,
maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,
risgryn, 5 kilogram,
socker och sirap, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
spannmål, omalen, 150 kilogram,
» malen, 100 kilogram,
tobak, oarbetad och arbetad, alla slag, tillsammans 1 kilogram,
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
värde af 40 kronor, samt
andra varor till ett sammanräknadt värde af 30 kronor.
22
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
För vara, som af resande medföres i större myckenhet, än ofvan
stadgats, skall tull, enligt livad eljest gäller, erläggas för hela den åt
varan införda kvantiteten.
Tullfrihet, hvarom i detta mom. sägs, gäller icke för varor, som
i handelsafsikt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller
för att utlämnas såsom ersättning för verkställdt arbete, ej heller för
varor, som af handlande eller för handlandes räkning införas, så vidt
de äro af de slag, med hviika han idkar handel.
Resande vare, om tulltjänsteman eller tullbetjänt sådant fordrar,
skyldig att, jämte uppgift om yrke och hemvist, aflämna eu under
edlig förpliktelse afgifven skriftlig försäkran, att de varor, han medför,
icke införas i handelsafsikt, på sätt ofvan förmäles. Införas varorna
icke för resandes egen räkning, skall sådan försäkran afgifvas af den,
för hvilkens räkning de införas. Underlåter någon aflämna dylik försäkran,
skola varorna i vanlig ordning tullbehandlas.
Mom. 2. Till förekommande af missbruk utaf det i mom. 1 gjorda
medgifvande äger generaltullstyrelsen eller i särskildt fall tullmyndighet
vid gränsen att meddela de närmare kontrollföreskrifter, som kunna
anses erforderliga.''»
Därjämte har generaltullstyrelsen erinrat, att, därest på sätt
generaltullstyrelsen hemställt, § 3 i gällande förordning icke komme
att ingå i den nya förordning, som i stället för densamma kunde varda
utfärdad, däraf blefve en följd, att all trafik i dessa farvatten, äfven den med
farkoster under fyra tons dräktighet eller om vintern öfver isen, komme
att blifva likställd med annan trafik mellan Sverige och ett främmande
land och alltså underkastad tullstadgans allmänna föreskrifter. Med
hänsyn härtill syntes det emellertid styrelsen kunna ifrågasättas, huruvida
icke, i betraktande af de särskilda förhållanden, som i de vid
nämnda farvatten belägna gränstrakter vore rådande, å den trafik,
som ägde rum uteslutande mellan svenska och norska orter vid Svinesund
och Idefjorden, borde tillämpas hvad i gällande tullstadga vore
föreskrifvet rörande varuinförsel öfver riksgränsen på insjö eller flod
medelst farkost eller på isen, gifvetvis dock utan att någon tullfrihet
för eljest tnllpliktiga varor skulle få ifrågakomma. Eu bestämmelse i
sådan riktning skulle — utom den lättnad, som därigenom skulle
beredas den å dessa farvatten hufvudsakligast förekommande trafiken
med båtar och andra smärre farkoster — hafva betydelse därutinnan,
att det eljest uppkommande behofvet af tullplatser med in- och utklareringsrätt
i dessa trakter skulle göra sig mindre kännbart.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
23
Innan jag går vidare, torde det tillåtas mig nämna, att, efter det
generaltullstyrelsens berörda utlåtande afgifvits, åtskilliga petitioner i
ämnet till finansdepartementet ingifvits.
Sålunda hafva framställningar om bibehållande af den vid gränsen
nu gällande tullfrihet gjorts dels af F. Lexell m. fl. vid Riksgränsen boende
personer, dels af Frostvikens socknemän, dels af A. W. Olsson i Krokstrand
in. fl. Åt en motsatt mening har däremot gifvits uttryck i inkomna framställningar
dels från W. Sylvander i Strömstad in. fl., dels af kommunalfullmäktige
i Skee kommun, dels ock af kommunalstämmorna i Högdals
och Nafverstads socknar i Bohuslän.
Därjämte har, med anledning af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
i Värmlands län hemställan om den nu medgifna tullfrihetens
begränsning till de mindre kvantiteterna i fråga om norra delen af
värmländska gränsen, C. W. Håkansson i Bograngen m. fl. gjort underdånig
framställning, att, med hänsyn till jordbrukets klena ståndpunkt,
de långa afstånden och svåra kommunikationsförhållandena i norra
Värmland, tullfriheten för norra delen af värmländska gränsen måtte
bibehållas i enahanda utsträckning, som nu vore fallet.
Ändamålet med den tullfrihet, som enligt nu gällande bestämmelser
om gränstrafiken mellan Sverige och Norge är medgifven, är naturligen,
såsom ock i Riksdagens förenämnda skrifvelse antydts, hufvudsakligen
att bereda befolkningen i de mot Norge gränsande trakterna af Sverige,
där i saknad af tillfredsställande kommunikationer erforderliga lifsförnödenheter
icke kunna erhållas från Sverige utan att genom dryga
frakter blifva oskäligt fördyrade, möjlighet att på någorlunda nära
håll förse sig med sådana förnödenheter och andra erforderliga förbrukningsartiklar
i mindre kvantiteter utan att behöfva erlägga tull
för desamma. Att emellertid eu dylik undantagslagstiftning icke bör
förekomma eller, där den hittills fått gälla, bibehållas i annan eller
större utsträckning, än som med hänsyn till ortsförhållandena kan
anses af verkligt behof påkalladt, är uppenbart. Fasthåller man denna
utgångspunkt, synes mig den utredning, som i ärendet förebragts,
tydligen gifva vid handen, att den i § 2 mom. 1 och § 3 af gällande
förordning medgifna tullfriheten, i hvad angår de sydligare delarne af
gränstrakterna mot Norge, icke numera är af ett dylikt, verkligt behof
påkallad. *
Detta synes mig gälla såväl om de delar af nämnda trakter, som
ligga inom Bohuslän — däri inbegripna de delar af samma landskap,
som gränsa intill Svinesund och Idefjorden — och Dalsland som ock i fråga
Departementschefens
yttrande
rörande
gränstrafiken.
24
Bevillningsutskottets Betänkande N;o 18.
om de sydligare delarna af Värmland. Talrika handelsbodar hafva, enligt
hvad af handlingarna framgår, i senare tid öppnats utmed dessa delar
af gränsen, och all sannolikhet talar för att, därest tullfriheten försvinner,
ytterligare sådana, i den mån behof däraf framträder, därstädes
komma att uppstå. Kommunikationsförbindelserna i dessa delar af landet
synas icke heller numera vara'' sådana, att tillräcklig grund för bibehållandet
af den ifrågavarande tullfriheten beträffande dessa delar af
gränstrakterna kan anses föreligga. Visserligen sjmas de från svenska
sidan till vissa delar af ifrågavarande gränstrakter ledande kommunikationsförbindelser,
särskild! i hvad angår den bohuslänska landgränsen
äfvensom vissa vid den inre delen af Idefjorden belägna orter, ännu
befinna sig i ett mindre tillfredsställande skick. Därest tullfriheten med
afseende å ifrågavarande delar af gränsen upphäfves, torde man emellertid
med säkerhet kunna antaga, att trafiken kommer att mera än hittills
taga sig väg inåt svenska landet, och att i följd häraf de brister i
kommunikationshänseende, som å en eller annan plats ännu må förefinnas,
inom en nära liggande framtid skola varda afhjälpta. De svåra
och inrotade missbruk, som af de nu medgifna tullindringarna, särskildt
inom vissa delar af frågavarande gränstrakter, framkallats, och hvilka
med bibehållande af den nuvarande lagstiftningen svårligen kunna helt
och hållet förekommas, synas jämväl utgöra ett kraftigt talande skäl
för att beträffande ifrågavarande delar af gränsen upphäfva tullfriheten.
Att befolkningen å vissa af hithörande orter uttalat sig för bibehållandet
af densamma, är förklarligt nog, då invånarne sedan länge äro vana att
åtnjuta ifrågavarande förmån och, enligt hvad handlingarna upplysa,
flerestädes i stor utsträckning däraf begagnat sig. Med hänsyn till
de upplysningar, som den verkställda utredningen lämnat, hyser jag
emellertid i likhet med generaltullstyrelsen den uppfattning, att åt de
sålunda uttalade önskemålen icke i och för sig bör tillmätas någon
afgörande betydelse.
Om sålsdes något verkligt behof af den ifrågavarande tullfrihetens
bibehållande icke numera kan anses föreligga, i hvad rörer de sydligare
gränsdistrikten mot Norge, gäller däremot ett annat och motsatt förhållande
beträffande de nordligare belägna, där befolkningen är glesare, afstånden
mellan bebyggda platser längre, kommunikationerna ännu långt mera outvecklade
och tillfällena att å svenska sidan förskaffa sig nödiga förbrukningsartiklar
i allmänhet långt mindre än i de sydligare belägna delarne
af gränstrakterna mot Norge. Enligt hvad utredningen gifver vid handen,
kan detta med skäl sägas gälla om de nordligare gränssocknarna i
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 25
Värmland — eller närmare bestämdt från och med gränsstationen
Mitandersfors i posteringen Bogen och norrut — samt gränstrakterna
i Dalarne, Härjedalen, Jämtland och vidare norrut.
Hvad särskildt beträffar norra delen af Värmlands län, synes
emellertid på de skäl, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet
äfvensom af gränsbevakningschefen i Dalsland, Värmland och Dalarno
anförts, tullfriheten, åtminstone såsom regel, böra begränsas till de nu
medgifna mindre varukvantiteterna.
Då, på sätt redan förut framhållits, nu ifrågavarande tullfrihet endast
är afsedd att tillgodose den egentliga gränsbefolkningens behof, men ingalunda
att bereda de landets invånare, som äro bosatta i de inre delarna
af landet och där äga tillfälle att på närmare håll skaffa sig erforderliga
förnödenheter, en förmån framför landets öfriga inbyggare, anser jag
vidare, i likhet med generaltullstyrelsen, att berörda förmån icke vidare
bör medgifvas vid resa öfver gränsen med järnväg. Dock torde, med
hänsyn till de exceptionella förhållanden, som äro rådande i de orter,
som beröras af vår nordligaste järnväg från Norge, undantag härutinnan
böra medgifvas för resa från Norge öfver Riksgränsens station i Norrbottens
län.
I fråga om de varukvantiteter, för hvilka frihet från tull bör
medgifvas, har jag icke funnit någon anledning att afvika från hvad
generaltullstyrelsen i sådant afseende föreslagit, hvithet — med frånseende
af den omförmälda begränsningen beträffande norra Värmland
— i allt hufvudsakligt öfverensstämmer med nu gällande bestämmelser
i ämnet; och har jag icke heller funnit något att erinra mot de kompletteringar
och förtydliganden, som af styrelsen i enahanda hänseende
förordats.
På sätt förut nämnts, har generaltullstyrelsen, likasom ock Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län, erinrat, att, därest den nu
ifrågavarande tullfriheten, på nyss angifvet sätt inskränkes, det till äfventyrs
i särskilda fall, såsom vid missväxt eller annat nödtillstånd, kunde
finnas nödigt att medgifva tullfrihet för vissa eljest tullpliktiga varor
äfven vid de delar af gränsen mot Norge, där detta i regel icke vidare
skulle äga rum, eller att under dylika förhållanden beträffande öfriga
delar af gränsen för vissa varor tillåta en mera utsträckt tullfrihet än
den, hvilken eljest där skulle få förekomma. Någon för sådana undantagsfall
särskildt afsedd bestämmelse torde emellertid icke behöfva i
författningen införas, då äfven därförutan hinder icke möter, att, om
sådana förhållanden, som nyss antydts, skulle komma att inträffa medan
Bill. till Riksd. Frat. 1906. 5 Sami. 1 Afd. 18 Höft. 4
26
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
Riksdagen är samlad, medgifva de ändringar i tullafgift, som må finnas
nödiga, och, i annat fall, utväg icke lärer saknas att, om så finnes nödigt,
på annat sätt träda hjälpande emellan.
Generaltullstyrelsen har hemställt, att i de fall, då frihet från
tull vid resa öfver norska gränsen skulle medgifvas, frihet äfven från
sockerskatt — hvilken jämlikt nådiga förordningen den 2 juni 1905,
som träder i kraft den 1 nästkommande september, skall vid införsel
af socker från utrikes ort erläggas jämte och vid sidan af tullen —
skulle få åtnjutas. Om än sockerskatten icke utan vidare kan i förevarande
afseende likställas med tullafgiften, är å andra sidan att märka,
att den nuvarande sockertullen till sitt belopp ungefärligen motsvarar
den tullafgift å socker, som efter den nya förordningens ikraftträdande
skall utgå, och sockerskatten tillsammantagna. Med hänsyn härtill och
då den lättnad, som ett efterskänkande af tullen å ifrågavarande vara
skulle medföra, i själfva verket blefve föga betydande, ifall sockerskatt
för det införda likväl skulle erläggas — den sistnämnda skall nämligen
enligt förordningen uppbäras af tullverket, och besväret med långväga
transporter och godsets angifvande vid närmaste förtullningsstation in. in.
skulle således i alla händelser äfven i fråga om de minsta partier kvarstå —
har jag ansett mig böra biträda generaltullstyrelsens ifrågavarande förslag.
Till förekommande af missbruk utaf den tull- och skattefrihet
som, enligt hvad jag sålunda tillstyrkt, skulle komma att medgifvas,
synes generaltullstyrelsen eller, i särskild! fall, tullmyndighet vid gränsen
böra erhålla befogenhet att äfven i dessa hänseenden — liksom redan
nu är fallet med afseende å de i 2—4 momenten af 2 § gjorda medgifvandeu
— meddela de närmare kontrollföreskrifter, som kunna anses
erforderliga.
Med hvad jag nu yttrat har jag, såsom redan antydts, icke åsyftat
den tullfrihet, som i särskilda fäll enligt § 2 mom. 2—4 i gällande
förordning är medgifven.
I nämnda författningsrum stadgas om tullfri införsel af utsäde,
kreatur och redskap, erforderliga för skötseln af egendomar, belägna
på ömse sidor om gränsen, samt af varor, som för visst slag af bearbetning
eller reparation från Sverige utförts till Norge och hit återinföras
eller för dylik bearbetning hit införas i syfte att till Norge åter
utföras, äfvensom af dragare och fordon, som användas för transport
af gods eller personer från Norge till Sverige.
Då det tydligen i den svenska gränsbefolkningens intresse måste
anses önskvärd!, att dessa bestämmelser bibehållas i hufvudsak oför
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18• 27
ändrade, har jag genom herr ministerns för utrikes ärendena bemedling
sökt inhämta kännedom om den norska regeringens ställning till
hithörande frågor, och har herr ministern, som med anledning häraf
i frågan hänvändt sig till norska regeringen med begäran om upplysning
i förevarande afseenden, meddelat, att man från norsk sida icke
har för afsikt att vidtaga någon rubbning i ifrågavarande bestämmelser,
så länge desamma från svensk sida lämnas oförändrade.
Hvad särskild! angår det i 2 § 2 mom. intagna stadgande, har
man däråt stundom velat gifva den tolkning, att stadgandet skulle äga
tillämpning jämväl i sådana fall, då den eller de egendomar, hvarom
fråga varit, legat långt aflägsna från hvarandra å ömse sidor om gränsen
eller vant belägna, den ena långt norrut och den andra långt söderut
i närheten af gränsen. Att, därest en sådan tolkning vunne godkännande,
kontrollen däröfver, att ifrågavarande medgifvande ej komme
att missbrukas, skulle i hög grad försvåras, om ej omöjliggöras, är
tydligt. Det ifrågavarande stadgandet synes därför böra på det sätt
ändras eller förtydligas, att detsamma erhåller tillämplighet endast ifall
eo-endomarne i fråga ligga intill eller pa visst kortare afstånd från
hvarandra. En dylik jämkning i förevarande stadgande hai ock, enligt
hvad herr ministern för utrikes ärendena meddelat, jämväl från norsk
sida funnits lämplig och därför ansetts ömsesidigt böra vidtagas.
Under förutsättning att de af mig uttalade åsikter gillas, varder
däraf en följd, att 3 § i gällande förordning, som medgifver tullfrihet
under vissa villkor för varor, hvilka i färja, pråm eller båt under
fyra tons dräktighet eller om vintern öfver isen föras öfver Svinesund eller
Idefjorden från Norge till Sverige, icke skulle komma att inflyta i den nya
förordning om gränstrafiken, som är afsedd att ersätta den nuvarande.
Om, i enlighet härmed, berörda bestämmelse upphör att gälla, kommer
emellertid detta, på sätt generaltullstyrelsen framhållit, att medföra, att all
trafik på Svinesund och Idefjorden — äfven den, som sker med farkoster
under fyra tons dräktighet eller om vintern öfver isen — biafvellikställd
med annan trafik mellan Sverige och ett främmande land och
alltså underkastad tullstadgans allmänna föreskrifter. Till lättnad för
trafiken å nämnda farvatten och till undvikande i någon män af de
ökade kostnader för en förstärkt tullbevakning, som en dylik förändringskulle
komma att medföra, synes emellertid, i enlighet med hvad generaltullstyrelsen
hemställt, under berörda förutsättning vissa lindringar böra
medgifvas för den trafik, som därstädes äger rum.
Generaltullstyrelsen har i sådant afseende ifrågasatt, huruvida icke
tills vidare å den trafik, som uteslutande äger rum mellan svenska och
28
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
norska sidan vid ifrågavarande vatten, borde tillämpas enahanda föreskrifter,
. som enligt gällande tullstadga tillämpas i fråga om varuförsel
öfver riksgränsen på insjö eller flod medelst farkost eller öfver isen.
Äfven enligt min uppfattning måste det anses synnerligen önskvärd!,
att, åtminstone i fråga om sådana mindre farkoster, hvarom talas i 3 §
af nu gällande förordning, i den fria samfärdselns intresse alla de
lättnader varda medgifna, som utan åsidosättande af nödig kontroll
öfver varuförseln må finnas möjliga och tillrådliga. Nu omförmälda
fråga, hvilken synes kräfva något närmare utredning innan densamma
kan företagas till afgörande, är emellertid en angelägenhet, som, enär
det ju endast gäller medgifvande af vissa lättnader med afseende å
själfva trafiken, men icke något undantag med afseende å den i allmänhet
gällande tull pliktigheten, lärer kunna ordnas i administrativ väg
utan Riksdagens medverkan.
Tydligt är, att, därest 3 § i gränstrafiksförordningen upphör att gälla
och bestämmelser i nyss antydd riktning finnas böra träda i stället, det
måste anses önskvärd!, att liknande bestämmelser antagas att beträffande
ifrågavarande trafikled gälla äfven i Norge; och har jag genom herr ministerns
för utrikes ärendena bemedling förskaffat mig visshet, att, ifall,
under berörda förutsättning, från svensk sida bestämmelser i nyss angifven
riktning skulle komma att meddelas, man äfven från norsk sida
är villig medverka till åstadkommande af motsvarande bestämmelser för
Norges del.
Enär, i enlighet med hvad jag sålunda anfört, af innehållet i den
nu gällande förordningen allenast stadgande^ motsvarande dem, som
nu finnas införda i 2 skulle komma att inflyta i den nya förordningen,
har det ur formell synpunkt ansetts lämpligt, att dessa uppdelas i
tre skilda §§, den första motsvarande 1 mom., den andra 2—4 mom.
och den tredje 5 mom. af den nuvarande 2 §.
Hvad beträffar giltighetstiden för förordningen, torde densamma
fortfarande böra antagas att gälla allenast för ett år i sänder. Dock
synas de^ bestämmelser, som innehållas i 2 §, böra äga tillämplighet
allenast så länge motsvarande bestämmelser förblifva gällande i Norge.»
Bevillningsutskottet har i sak icke haft något att erinra mot den
kungl. propositionen. Däremot har utskottet ansett sig böra föreslå
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 29
vidtagandet af de mindre, formella ändringar i 1 §, hvarom här nedan
förmäles.
I det stycke, som börjar med orden »Där vara af resande» och
slutar med orden »införda kvantiteten», har ansetts nödigt att efter
ordet »tull» införa orden »och, hvad beträffar socker, jämväl sockerskatt».
Stycket skulle då erhålla följande lydelse:
»Där vara af resande medföres i större myckenhet, än ofvan stadgats,
skall tull ocA, hvad beträffar socker, jämväl sockerskatt, enligt hvad
eljest gäller, erläggas för hela den af varan införda kvantiteten.»
I nästföljande stycke hafva orden »Tullfrihet, hvarom i detta mom.
sägs», utbytts mot »Afgiftsfrihet, hvarom i denna $ sägs», så att stycket
skulle lyda sålunda:
»Afgiftsfrihet, hvarom i denna § sägs, gäller icke för varor, som i
handelsafsikt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller
för att utlämnas såsom ersättning för verkställdt arbete, ej heller för
varor, som af handlande eller för handlandes räkning införas, så vidt
de äro af de slag, med hvilka han idkar handel.»
Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer bevillningsutskottet,
att Riksdagen måtte, med här ofvan föreslagna
formella ändringar, antaga förevarande af Kung!.
Maj:t framlagda förslag till förordning angående vissa
bestämmelser rörande gränstrafiken mellan Sverige
och Norge.
Stockholm den 8 maj 1906.
På bevillningsutskottets vägnar:
II. CAVALLI.
opaginerad Kontrollera mot PDF
so
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
Reservation;
af herrar Cavalli, friherre Klingspor, Nisser, Hammarström, Wennberg,
West er, Aaby Ericsson och Edv. Bohnstedt, hvilka anfört:
»Såsom framgår af det utdrag af statsrådsprotokollet, hvilket finnes
fogadt vid den kungl. propositionen, har vid förevarande ärendes
behandling framhållits, såväl af föredragande departementschefen som
af i ärendet hörda tullmyndigheter, hurusom den enligt nu ifrågavarande
iorordning medgifna tullfrihet afsåge att bereda den egentliga gränsbefolkningen
lättnader vid anskaffande af förnödenhetsvaror, där dessa
i följd af kommunikationsförhållandena måste hämtas från Norge till
undvikande af de allt för dryga frakter, som varornas anskaffande från
svensk ort skulle medföra. Departementschefen har äfven såsom sin
uppfattning uttalat, att en dylik undantagslagstiftning icke borde bibehållas
i annan eller större utsträckning än som med hänsyn till ortsförhållandena
kunde anses af verkligt behof påkalladt; och har departementschefen
i anslutning till denna uppfattning biträdt generaltullstyrelsens
förslag, att sådan tullfrihet icke vidare måtte medgifvas vid resa öfver
gränsen med järnväg, enär, såsom departementschefens ord lyda, ifrågavarande
tullfrihet ingalunda är afsedd att bereda de landets invånare,
som äro bosatta i de inre delarna af landet och där äga tillfälle att på
närmare håll skaffa sig erforderliga förnödenheter, en förmån framför
landets öfriga innebyggare.
Befogenheten af denna i sakens natur grundade inskränkning i
den hittills medgifna tullfriheten framstår så mycket tydligare vid beaktande
af hvad departementschefen anfört angående svårigheten att
med bibehållande af den nuvarande lagstiftningen förekomma de erkändt
svåra missbruken af tullfriheten, hvilkas möjliggörande kunde, enligt
hvad generaltullstyrelsen framhållit, antagas till större delen bortfalla
i och med berörda inskränknings genomförande.
Under sådana omständigheter synas starka skäl erfordras för att
Riksdagen må lämna sitt bifall till Kungl. Maj:ts förslag, att nyssnämnda
inskränkning i tullfriheten icke skall gälla för resa från Norge
å järnvägen öfver riksgränsens station i Norrbottens län. I detta hänseende
har emellertid, oaktadt tullmyndigheten på platsen eller den i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. SI
riksgränsen förlagda tullkammare — med erinran att uti ifrågavarande
trakt icke linnes någon annan bofast gränsbefolkning än den vid och
utefter järnvägslinjen bosatta samt att svenska handlande finnas utmed
järnvägslinjen — afstyrkt ett dylikt undantag och oaktadt detsamma
icke heller blifvit af generaltullstyrelsen ifrågasatt, departementschefen
allenast hänvisat till de exceptionella förhållanden, som vore rådande i
de orter, hvilka berördes af vår nordligaste järnväg till Norge.
Sammanställd! med departementschefens ofvan åberopade öfriga
yttranden och tullkammarens i riksgränsen upplysningar, synes detta
näppeligen kunna hafva annan innebörd, än att fraktsatserna för tillförsel
från närmaste större svenska afsättningsplats anses i särskild!
hög grad betungande för den del af befolkningen uti ifrågavarande
gränstrakt, hvilken icke, såsom förhållandet lärer vara med den i järnvägens
tjänst anställda personal, i viss omfattning åtnjuter fraktfrihet
för sina förnödenheter; men om de omförmälda exceptionella förhållandena
äro af detta slag, torde däraf böra föranledas jämkningar i helt
andra bestämmelser än de nu förevarande. Med afseende å den ringa
omfattning införseln af tullpliktiga förnödenheter å ifrågavarande järnväg
tills vidare äger, kan det föreslagna medgifvande! visserligen för
närvarande icke äga någon större betydelse; men då man lärer böra
räkna med förändrade förhållanden i detta afseende i mån af industriens
utveckling och befolkningens tillväxt inom Norrbotten, och då det måste
anses lika angeläget, att denna ökade befolkning icke hänvisas att
utom riket förskaffa sig sina förnödenheter, som önskvärdt att bestämmelserna
rörande gränstrafiken icke behöfva göras till föremål för ofta
återkommande rubbningar, har förslaget i nu förevarande del synts oss
icke böra vinna Riksdagens godkännande, i följd hvaraf vi hemställa,
att Riksdagen, med förklarande''att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition icke kunnat oförändrad bifallas,
ville antaga följande förslag till
32
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
Förordning
angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan Sverige
och Norge.
1 §•
Vid resa annorledes än med järnväg från Norge till Sverige öfver
nedannämnda delar af gränsen vare det, med undantag för spelkort,
livilka äro underkastade såväl stämpelafgift som tull, samt brännvin
och sprit jämte därmed beredda drycker äfvensom vin, för hvilka
senare varor tull skall erläggas, medgifvet att af till införsel tillåtna,
tull underkastade naturalster eller tillverkningar tullfritt och, hvad
beträffar socker, jämväl skattefritt medföra följande mindre partier,
nämligen:
a) då resa sker öfver de delar af gränsen, som äro belägna mellan
gränsstationen i Mitandersfors i Värmland och gränsen mellan Värmland
och Dalarne samt mellan Ljusnebäcken i Härjedalen och Frostvikens
socken i Jämtland:
bröd, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram.
kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt 10 kilogram,
maltdrycker, alla slag, tillsammans 5 liter,
risgryn, 5 kilogram,
socker och sirap, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
spannmål, omalen, 40 kilogram,
» malen, 25 kilogram,
tobak, oarbetad och arbetad, alla slag, tillsammans 1 kilogram,
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
sammanlagdt värde af 25 kronor, samt
andra varor till ett sammanlagdt värde af 20 kronor;
b) då resa sker öfver den del af gränsen, som är belägen mellan
gränsen mellan Värmland och Dalarne samt Ljusnebäcken i Härjedalen,
33
Bevillningsutskottets Betänkande N;o 18.
eller öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jämtland och norr om
denna belägna orter:
bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt 40 kilogram,
maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,
risgryn 5 kilogram,
socker och sirap, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
spannmål, omalen, 150 kilogram,
» malen, 100 kilogram,
tobak, oarbetad och arbetad, alla slag, tillsammans 1 kilogram,
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
värde af 40 kronor, samt
andra varor till ett sammanlagdt värde af 30 kronor.
Där vara af resande medföres i större myckenhet, än ofvan stadgats,
skall tull och, hvad beträffar socker, jämväl sockerskatt, enligt
hvad eljest gäller, erläggas för hela den af varan införda kvantiteten.
Afgiftsfrihet, hvarom i denna § sägs, gäller icke för varor, som
i handelsafsikt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller
för att utlämnas såsom ersättning för verkställdt arbete, ej heller för
varor, som af handlande eller för handlandes räkning införas, så vidt
de äro af de slag, med hvilka han idkar handel.
Resande vare, om tulltjänsteman eller tullbetjänt sådant fordrar,
skyldig att, jämte uppgift: om yrke och hemvist, aflämna en under edlig
förpliktelse afgifven skriftlig försäkran, att de varor, han medför, icke
införas i handelsafsikt, på sätt ofvan förmäles. Införas varorna icke
för resandes egen räkning, skall sådan försäkran afgifvas af den, för
hvilkens räkning de införas. Underlåter någon aflämna dylik försäkran,
skola varorna i vanlig ordning tullbehandlas.
2 §•
1. Om i gränstrakterna mellan Sverige och Norge någon äger
eller brukar egendom på båda sidor om gränsen och dessa egendomar
antingen gränsa omedelbart till hvarandra eller äro så belägna, att
åt stånd et mellan egendomarnas närmaste gränser ej öfv erstiger 20 kiloBih.
till Riksd. Prof. 1906. 5 Sami 1 Afd. 18 Häft. " 5
34 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
meter, må utsäde, kreatur och redskap, som erfordras för den i Sverige
belägna egendomens skötsel, tullfritt föras öfver gränsen till Sverige.
2. Varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof föras från
Sverige till Norge för att förädlas genom blekning, färgning, garfning,
målning, spinning, väfning eller annan dylik bearbetning eller för
reparation och som efter sådan förädling eller reparation återinföras,
skola vid åtérinförseln vara fria från tullumgälder.
Likaså skola varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof
föras från Norge till Sverige för att här undergå sådan förädling eller
reparation, om hvilken nyss blifvit sagdt, och därefter till Norge återutföras,
vid införseln till Sverige vara fria från tullumgälder.
3. Dragare och fordon, som uppenbarligen användas endast för
transport af gods eller personer från Norge till Sverige, äro ej underkastade
tullafgifter.
3 §•
Till förekommande af missbruk af de i 1 och 2 §§ gjorda medgifvanden
äger generaltullstyrelsen eller i särskild! fall tullmyndighet
vid gränsen att meddela de närmare kontrollföreskrifter, som kunna
anses erforderliga.
Denna förordning skall träda i kraft den 16 maj 1906 och, där
icke annorlunda stadgas, lända till efterrättelse till och med den 15
maj 1907; dock att hvad i 2 § är föreskrifvet skall äga tillämpning
allenast så länge däremot svarande bestämmelser gälla i Norge.»
Herr friherre T rölle har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i behandlingen af detta ärende inom utskottet.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1906.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1906:147 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan Sverige s. 1 i texten