Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905.

1906-02-08 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1906:2, Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

1

!%'':o 2,

Ank. till Riksd. kansli den 8 februari 1906, kl. 6 e. in.

Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen

angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905.

(2:a A.)

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 113, kar herr

O. N. Olsson i Heden föreslagit,

Datt Riksdagen måtte besluta sådan ändring i kungl. förordningen

den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin, att den bestämmelse,

hvarigenom de brännvinsförsäljningsrättigheter, som omförmälas i 9

och 10 §§ i nämnda förordning, betagits rätt att till afhämtning försälja

spirituösa drycker, må träda i kraft efter en tidpunkt af 8 år från

den 1 november 1907 räknadt, under förutsättning att rättighetshafvarne

förklara sig villige att vid nämnda tids förlopp afstå all rätt till

utskänkning och utminutering af spirituosaD.

Till stöd för förslaget har motionären anfört följande.

»Genom kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning

af brännvin inskränktes en rätt till försäljning af brännvin, som

enligt föregående lagstiftning tillerkänts innehafvare af gästgifveri å

landet och dennes hustru, för så vidt gästgifveriet förvärfvats före den

21 augusti 1873, till rätt att endast till förtäring på stället försälja

Bih. till Biksd. Prot. 1906. 5 Sami. 1 Af,d. 2 Haft. (N:o 2.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande K;o 2.

spirituösa drycker. Rätten att försälja sådana drycker till afhämtning

skulle alltså upphöra den 1 november 1907.

Anledningen till förändringen i denna del af brännvinslagstiftningen

torde närmast vara den utredning i ärendet, som af Kungl.

Maj:t förelagts Riksdagen, hvari framhållits, ’att gästgifvares rätt icke

någonsin ansetts som ett dem tillkommande privilegium’ och ’att den

rätt till brännvinsförsäljning, som ansågs i viss mån böra tillförsäkras

innehafvare af de gästgifverier, där utskänkningsrätt utöfvades, då

1855 års förordning blef till efterlefnad gällande, torde emellertid i

själfva verket icke hafva varit någon annan än den, som gästgifverierna

som sådana redan tidigare under vissa perioder ansetts böra åtnjuta:

att åt resande i sammanhang med mathållning tillhandahålla brännvin’.

Denna Kungl. Maj:ts uppfattning underströks ytterligare vid

diskussionen i Riksdagen, där man sökte häfda, att ifrågavarande rätt

skulle vara en förment rätt och att det skulle berott på ett förbiseende,

att, då år 1855 en ny princip genomfördes i brännvinslagstiftningen,

gästgifveriers ifrågavarande rätt icke borttogs, ehuru anledningen till ett

dylikt förbiseende icke då angafs och ej heller nu kunde utforskas.

Redan vid 1853 och 1854 års riksdagar, då, såsom nämndt är,

grunden till vår nuvarande brännvin slagstiftning lades, behandlades

emellertid utförligt gästgifvarnes rättigheter, därvid framhölls af särskilda

utskottet, att rättigheterna voro häfdvunna och att undantagsförmåner

borde åt dem medgifvas. Då frågan i anledning af motion

af herr Liss Olof Larsson in. fl. vid 1872 års riksdag jämväl behandlades,

yttrade bevillningsutskottet, att helgd borde lämnas åt häfdvunna

rättigheter, hvarjämte, då försäljningsrätten af innehafvaren kunde förverkas

eller uppsägas, utskottet fastslog den principen, att rättigheten

måste betraktas som helt och hållet personlig — en princip, som jämväl

af statsmakterna antogs och som tog sig uttryck i bestämmelserna

därom, att rättigheterna finge åtnjutas endast under innehafvarens och

hans hustrus lifstid.

Den utredning, som i ärendet af myndigheterna vidtogs, gaf

ytterligare stöd åt denna uppfattning. Medföljande bilagor (Bil. A—E)

lämna stöd åt de uppgifter, bär lämnats, och gifva närmare upplysningom

förhandlingarne i ärendet vid riksdagarna 1872 och 1873.

Det torde således verkligen genom historiska och juridiska utredningar

vara fastslaget, att den, som var ägare till sådant gästgifveri

å landet, hvarest brännvinsförsäljning oafbrutet efter 1855 fortgått, ägt

rätt att vid sitt gästgifveri utskänka brännvin och att denna rätt var

personlig. Att densamma innefattat försäljning såväl till förtäring på

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N;o 2.

3

stället som till afhämtning framgår tydligt af stadganden i senare

brännvinsförordningar och därpå grundade domar och torde dessutom

numera af ingen med förhållandena förtrogen bestridas.

Ehuru således genom uppfattningen och personlighetsprincipen

rättigheten inskränkts till innehafvarens och hans hustrus lifstid, har

dock på denna uppfattning grundade brännvinsförordningar icke ansett

sig kunna rubba omfånget af en rättighet, som tillförsäkrats vissa personer.

Det var 1905 års förordning förbehållet att däri åstadkomma

eu ändring.

En gängse rättsuppfattning torde väl ock vara, att den rätt som

en person under skydd af gällande lag förvärfvat och som af senare

lag stadfästs, icke utan vidare kan upphäfvas eller inskränkas, åtminstone

icke utan vederlag.

Ehuru det för nykterhet och sedlighet och därigenom äfven för

det allmänna skulle vara fördelaktigast, om dylika rättigheter alldeles

försvunne, synes det oss emellertid, att lag och rättvisa samt hänsyn till

förvärfvade rättigheter äro för landets sanna väl af så oändligt stor betydelse,

att alla andra synpunkter därför måste vika.

Den ekonomiska plan, som af rättigketsinnehafvarne med uppfattning

af rättigheternas okränkbarhet uppgjorts, kan och bör icke

rubbas, åtminstone icke om ej tillräcklig afvecklingstid beredes dem.

Af enhvar torde inses, att en innehafvare af en dylik rättighet,

för den händelse densamma inskränktes till endast försäljning till förtäring

på stället, skulle komma att lida en oförskyld förlust och i somliga

fall förorsakas ruin. I ersättning skulle han för den förlox-ade rätten

att försälja till afhämtning finna för sin ekonomiska existens nödvändigt

att lägga an på krogrörelsen, hvilken, det måste sägas till rättighetsinnehafvarnes

beröm, dessa nu söka att så mycket som möjligt inskränka.

Hvad skada för staten och den enskilde detta skulle medföra låter

sig icke beräknas, men torde ligga i öppen dag.

Om starka drycker skola förtäras, må detta hellre ske i hemmen,

där hustru och barn kunna utöfva en starkare kontroll än på eu krog,

där frestelserna att förtära mera äro större och där ingen annan kontroll

finnes än ordningsmakten, hvilken åtminstone å landet ej är för

dylika ändamål tillräcklig.

Af det anförda torde alltså framgå, att ifrågavarande gästgifverier

äro af den natur, att ett borttagande häraf eller inskränkning däri icke

är med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att den genom kungl.

förordningen den 9 juni 1905 föreskrifna inskränkningen till försäljning

till förtäring på stället icke skulle gagna, utan tvärtom skada staten

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

och den enskilde, samt att, i all synnerhet då dessa gästgifverier inom

ganska kort tid komma att försvinna af sig själfva, en lämplig afvecklingstid

bör dem beredas.

Efter afvecklingstidens slut torde de få gästgifverier, som då till

äfventyrs finnas kvar, finna lämpligt att helt och hållet upphöra med

all försäljning, hvarigenom utan rättskränkning ändamålet med lagstadgandet

skulle i ännu högre grad ernås.»

De af motionären åberopade bilagorna äro: transumt af bevillningsutskottets

vid 1872 års riksdag betänkande n:o 13, i anledning

af framställda förslag om ändringar i författningarna angående villkoren

för tillverkning och försäljning af brännvin, transumt af Riksdagens

skrifvelse n:o 77 den 14 maj 1872 angående förändringar i villkoren

för tillverkning och försäljning af brännvin, transumt af 1873 års bevillningsutskotts

betänkande n:o 4, angående villkoren för tillverkning

och försäljning af brännvin, utdrag af Första Kammarens protokoll den

7 april 1873 samt transumt af kungl. förordningen angående villkoren

för försäljning af brännvin m. m. den 26 augusti 1873.

9 och 10 §§ i kungl. förordningen angående försäljning af brännvin

den 9 juni 1905 lyda sålunda:

»9 §.

Har i stad på grund af burskap eller särskildt privilegium, tillkommet

innan kungl. förordningen den 18 januari 1855 angående försäljning

af brännvin blef gällande till efterlefnad, utskänkningsrörelse

efter nämnda tid utöfvats och sedermera ej upphört, må sådan iskänkning,

så länge den ej uppsäges eller förverkas, fortfarande äga rum,

dock endast i det omfång, denna förordning bestämmer.

10 §.

1. Har för gästgifveri å landet vid den tid, då kungl. förordningen

den 18 januari 1855 angående försäljning af brännvin blef

gällande till efterlefnad, utskänkniDgsrättighet utöfvats och sedermera

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

5

icke upphört; då må samma handel, såframt rättigheten därtill icke

varder uppsagd eller förverkad, fortfarande tillgodonjutas, dock blott i

det omfång denna förordning bestämmer och endast af den, som, då

kungl. förordningen den 26 augusti 1873 angående försäljning af brännvin

blef gällande till efterlefnad, var ägare till sådant gästgifveri, och

af hans hustru, så länge någon af dem lefver och gästgifverihållningen

vid samma gästgifveri själf eller genom annan behörig person besörjer.

2. Där gästgifverihållning är fördelad mellan flera åbor, må utskänkningsrättighet

af dem icke samtidigt utöfvas utan af hvardera endast

under den tid, han besörjer gästgifverihållningen. Den, som vill uppsäga

sin andel i utskänkningsrättigheten, vare därtill berättigad, där

uppsägning sker inom den tid, som i 19 § 3 mom. bestämmes.»

Dessa paragrafer hade samma lydelse i det af Kungl. Maj:t för

1905 års lagtima Riksdag framlagda förslaget till ny brännvinsförsäljningsförordning,

hvilket förslag af Riksdagen lämnades oförändradt i

denna del. I den redogörelse för det kungl. förslagets hufvudgrunder,

som fanns intagen i det propositionen bilagda statsrådsprotokollet, lämnades

jänyväl en utredning huru ifrågavarande rättigheter tillkommit

och hvad de kunde anses innebära. Dåvarande chefen för finansdepartementet

sammanfattade resultatet af denna undersökning, såvidt den

afsåg gästgifverierna å landet, sålunda, att af densamma syntes framgå,

att gästgifvares rätt till försäljning af brännvin icke någonsin

ansetts som ett dem tillkommande privilegium. Tid efter annan hade

denna rättighet utvidgats eller inskränkts, och tidtals hade den vant

gästgifvarne fråntagen. Hvad beträffade de s. k. privilegierade rättigheterna

i städerna, vore att märka, att vissa af dem, såsom grundade

på äldre gästgifverirättigheter, i förevarande afseende vore att helt och

hållet likställa med gästgifverierna å landet. Af öfriga befintliga dylika

rättigheter i stad, till antalet endast fem, voro på grund af verkställda

undersökningar allenast två af den natur, att vid införande af en lagstiftning,

åsyftande att åtskilja utminutering och iskänkning, så att den

senare endast komme att omfatta försäljning till förtäring på stället, man

i fråga om dem behöfde hysa någon betänklighet. Rörande dessa

innehöll den kungl. propositionen också särskild!- förslag till uppgörelse,

hvarigenom innehafvarne afstode från sina rättigheter.

Med föranledande af Kungl. Maj:ts förslag till 9 och 10 §§ hade

herr Olsson i Heden i en motion framställt yrkande af innebörd, att

den af nu ifrågavarande rättighetsinnehafvare dittills utöfvade brännvinsförsäljning

skulle få fortfarande bedrifvas i oinskränkt omfattning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

Det Riksdagens särskilda utskott, till hvars behandling ifrågavarande

proposition blifvit hänvisad, uttalade emellertid i sitt uti ämnet

afgifna betänkande, att de af chefen för finansdepartementet i förenämnda

redogörelse anförda skälen för de förändrade bestämmelser, som 9 och

10 §§ innehölle angående privilegierade rättigheter och vissa gästgifverier,

borde enligt utskottets åsikt föranleda till bifallande i oförändrad

form af Kungl. Maj:ts förslag i nämnda paragrafer.

Sedan vid behandlingen inom Andra Kammaren af 10 § i utskottets

författningsförslag af herr Olsson i Heden framställts ett yrkande

i samma riktning som i den nu föreliggande motionen, blef utskottets

ofvanberörda hemställan af kammaren godkänd. Samma hemställan

vann jämväl Första Kammarens bifall.

Den ingående pröfning, som såväl af Kungl. Maj:t som jämväl

från Riksdagens sida vid behandlingen af berörda proposition företagits

beträffande här ifrågavarande försäljniugsrättigheter, synes bevillningsutskottet

innebära erforderlig säkerhet för, att den genom kungl.

förordningen den 9 juni 1905 vidtagna inskränkningen af dessa rättigheter

ingalunda kan, såsom motionären gör gällande, anses strida

mot »rättvisa och billighet».

I fråga om de af motionären åberopade, förut omnämnda bilagor

vill utskottet anmärka, att dessa handlingar icke torde kunna betraktas

såsom ämnet uttömmande, bindande »historiska och juridiska utredningar».

Den viktigaste utredningen lärer däremot vara att finna i det

af kammarkollegium den 21 mars 1873 i anledning af Riksdagens af

motionären åberopade skrifvelse den 14 maj 1872 afgifna underdåniga

utlåtande angående upphörande af den åtskilliga gästgifverier å landet

tillerkända rättighet till utskänkning af brännvin. Detta utlåtande, af

hvilket utskottet tagit närmare del och som legat till grund för Kungl.

Maj:ts förberörda utredning af frågan, visar tydligt, att några berättigade

intressen icke blifvit trädda för nära genom de bestämmelser, hvari

motionären nu föreslår ändring.

Hvad motionären anfört angående fördelen af att rusdrycker förtäras

i hemmen och icke »på en krog» synes utskottet icke vara af beskaffenhet

att böra inverka vid förevarande frågas afgörande.

Meningarna lära vara föga delade därom, att den försäljning af

spirituösa till kringliggande orter, som äger rum från ett icke obetydligt

antal gästgifverier, medfört synnerligen skadliga följder. När Riksdagen

efter en allsidig pröfning af de förhållanden, som kunde vara

af betydelse för frågans afgörande, genom den förra året antagna för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

säljningsförordningen bestämt, att sagda rörelse skall upphöra den 1

november 1907 (i städer den 1 oktober 1907), vore det därför enligt

utskottets förmenande icke välbetänkt att nu vidtaga någon åtgärd,

som skulle komma att för en längre tid framåt rubba verkningarna af

detta beslut.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer bevillningsutskottet,

att förevarande motion om ändring i förordningen

angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 februari 1906.

På bevillningsutskottets vägnar:

J. BROMÉE.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.