Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25

1906-05-18 · 19 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1906:25, Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

1

N:o 25.

Ank. till Riksd. kansli den 19 maj 1906, kl. 5 e. m.

Betänkande, angående en mellan Sverige och Tyska riket af slutad

handels- och sjöfartstraktat m. m.

Under åberopande af två särskilda statsrådsprotokoll öfver utrikes- Kungl.

departements-, justitie-, civil- och finansärenden för den 8 innevarande ^position

maj samt med öfverlämnande af en samma dag mellan Sverige och Tyska n:o 160.

riket afslutad handels- och sjöfartstraktat med tillhörande tariffer samt

slutprotokoll, hvilka samtliga aktstycken bilda ett oskiljaktigt helt, i hvars

bestämmelser någon förändring icke kan äga rum, har Kungl. Maj:t i

proposition n:o 160 af ofvannämnda dag äskat Riksdagens godkännande

af de bestämmelser i berörda traktat med tillhörande tariffer och slutprotokoll,

hvilka sådant kräfva.

I afseende å berörda proposition, till hvars innehåll bevillningsutskottet

anhåller få hänvisa, har utskottet ansett sig böra omförmäla, att,

enligt från finansdepartementet ingånget skriftligt meddelande, å sid. 149

i propositionen influtit ett tryckfel, ity att i tabellen öfver de varuslag, å

hvilka tullsatserna genom traktaten bundits, nu gällande tullsats i rubriken

n:o 101 elektriska maskinerna dynamomaskiner, elektromotorer och

transformatorer eller delar däraf angifvits till 10 i stället för 15 procent

af värdet.

Vidare har Kungl. Maj:t i en till Riksdagen aflåten proposition

n:o 161 föreslagit Riksdagen att, under förutsättning af bifall till nyssnämnda

proposition n:o 160, antaga ett vid propositionen n:o 161 fogadt

förslag till tulltaxa jämte underrättelser om hvad vid taxans tillämpning

Kungl.

Maj:ts

proposition

n:o 161.

Bih. till Riksd. Prot. 1906. 5 Sami. 1 Afd. 23 Höft. (N:o 25). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

iakttagas bör samt tariff å taran för inkommande utländska varor, äfvensom

besluta, att nämnda taxa, underrättelser och taratariff skola tillämpas

från och med den dag, då nämnda traktat träder i kraft.

Enligt hvad af det vid sistberörda proposition fogade statsrådsprotokoll

öfver finansärenden inhämtas, hafva i den sålunda föreslagna

tulltaxan införts ej mindre enligt ofvan omförmälda traktat medgifva

tullnedsättningar och öfriga i traktaten förekommande, från nu gällande

tulltaxa afvikande bestämmelser, än äfven de ändringar i gällande tulltaxa,

som föranledas af beslut, hvilka enligt meddelande från vederbörande

utskott af nu församlade Riksdag fattats.

Till behandling i ett sammanhang med ofvannämnda propositioner

propositio- ^ar bevillningsutskottet jämväl företagit Kungl. Maj:ts till Riksdagen

ner näs 151 aflåtna propositioner n:is 151 och 162, hvilka båda afse ändring af § 4

001 i förordningen den 2 december 1892 angående bevillningsafgifter för

särskilda förmåner och rättigheter.

Proposition I den förra af dessa eller propositionen n:o 151, som är betingad af

n.o 151. (jen gyenSk—norska unionens upplösning, har föreslagits, att den bestämmelse

i nyssnämnda paragraf, enligt hvilken den i paragrafen stadgade

särskilda bevillningsafgift för utländska handelsresande icke gäller för norrman,

som idkar handel med norska produkter, skall ur förordningen utgå

och norska handelsresande sålunda i förevarande hänseende likställas med

andra utländska handelsresande.

Proposition I den senare eller propositionen n:o 162 har Kungl. Maj:t dels före
na

162. s]agj^ under förutsättning att ofvan omförmälda förslag angående en

handels- och sjöfartstraktat mellan Sverige och Tyska riket samt de i

sammanhang därmed ifrågasatta ändringarna i tulltaxan vinna Riksdagens

godkännande, Riksdagen måtte besluta, att § 4 i ofvannämnda förordning

skall från och med den dag, då traktaten träder i kraft, erhålla viss i

propositionen angifven förändrad lydelse, dels ock förklarat, att, därest

detta förslag bifalles, Kungl. Maj:t frånträder det i förenämnda proposition

n:o 151 framställda förslag till förändrad lydelse af ofvanberörda

paragraf.

Bevillningsutskottet afgifver härmed utlåtande öfver ofvan omförmälda

till utskottet hänvisade kungl. propositioner äfvensom följande i anledning

af propositionen n:o 160 väckta, till utskottet likaledes hänvisade motioner,

nämligen n:o 46 inom Första Kammaren af herr Bergström och n:o 165 inom

Andra Kammaren af herrar A. F. Vennersten och C. H. P. af Buren.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Herr Bergströms motion lyder sålunda: Motion 1:46

»Den föreliggande handelstraktaten med Tyskland måste komma att

inleda ett nytt skede i vår utveckling som kulturfolk, i synnerhet som den,

efter allt att döma, sammanfaller med uppkomsten af en industriperiod med

för oss särskild! ljusa expansionsmöjligheter, hvilkas räckvidd nu ej kan

öfverskådas. Det är under sådana förhållanden af vikt, att vi, åtminstone

i den mån det är oss möjligt, söka taga en öfverblick af situationen, för

att få begrepp om i hvad riktning vi höra sträfva för att arbetet med våra

särskilda resurser skall bli effektivt och medföra det möjligast lyckliga

resultatet.

Göra vi detta, måste vi i första hand observera, hurusom de kulturstater,

som gå fortast framåt, sträfva efter att så billigt som möjligt förskaffa

sig råvaror och tillförsäkra sig deras åtkomst, huru dessa stater med

de inom landet tillgängliga arbetskrafterna omvandla råvarorna till direkta

förbrukningsartiklar och sedermera för dessa skaffa så vidsträckt och förmånlig

afsättning som möjligt. Erfarenheten har nämligen lärt, att arbetet

med råvaran är det tyngsta, mest förslafvande och lämnar minsta behållningen,

hvaremot råvarans förädling lämnar större förtjänst samt är ett

lättare och intelligentare arbete. Hvarje statsman, som har ansvar gentemot

ekonomiska och sociala förhållanden, nedlägger därför alla omsorger och all

möda för att skaffa sitt lands arbetande befolkning förädlingsarbetets fördelar

i så vidsträckt grad som möjligt.

Af hvad statsrådet anför i sin motivering till nu föreliggande handelstraktat,

se vi också, huru man från tysk sida konsekvent låtit sig ledas af

dessa grundsatser till egen fördel. Det heter nämligen härom i Kungl. Maj:ts

proposition: »Det förnämsta syftet (för tyskarna) med den nya tariffen har

varit att undanröja de lättnader å jordbrukets alster, som medgifvits genom

1890-talets traktater.

De för industrien behöfliga råämnena hafva genom de nya tarifferna

i allmänhet bibehållits vid de gamlas tullfrihet eller låga tullsatser. Fria

från tull äro sålunda nu som förut malmer, oarbetade metaller, rå eller

blott råhuggen sten (utom skiffer och gatsten) lera, alla slags jordarter,

gips, stenkol och koks samt öfriga brännmaterialier, bomull, lin, hampa, ull,

oberedda hudar och skinn, tagel och borst. Vidare äro fortfarande tullfria:

tjära, beck, asfalt och harts samt kreatursfoder och gödningsämnen m. m.

A en stor del af dessa varuslag har tullfriheten bundits genom de nya

traktatstarifferna, liksom förhållandet var enligt de gamla.

Beträffande slutligen industriella hel- och halfabrikat, innehåller den

nya allmänna tariffen afsevärdä tullförhöjningar å ett flertal af dessa, före
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

trädesvis å de mera bearbetade artiklarna, som genom den ökade vunna

specialiseringen utbrutits från de öfriga.»

Att af de båda nationerna Tyskland och Sverige vår är den, som

har det största och mest trängande behofvet att vid traktatsunderhandlingar

få dessa grunder tillämpade, därom lär vill ej råda tvifvel. Vårt jordbruk

har sämre klimat och kargare jord än Tysklands och är således'' i större

behof af tullskydd mot produktionen på den jungfruliga jord, som nu i

varmare länder genom maskinernas hjälp kan tagas i anspråk, men hvars

produkter efter denna jords utmagring måste fördyras, och detta till allt

större skada för oss i mån af som vi genom försummadt skydd uraktlåtit

att utvidga vårt jordbruk och underhålla dess bärighetskraft. Råämnena,

som äro förutsättningen för den industriella utvecklingen, ha vi hittills

släpat tillsammans och utskeppat, och detta utan hänsyn till att vi tömt

tillgångar, som aldrig kunnat återbördas. Industrien, hvars arbete våra

aldrig sinande vattenkraftkällor kunna billigt förrätta, har ej från statsmakternas

sida njutit det understöd och den uppmuntran, som landets

eget intresse kraft, tullagstiftningen har ej följt utvecklingen och saknat

nödig planläggning, och samfärdselmedel, särskild! beräknade på bästa tillgodogörande

genom industri af våra naturtillgångar, saknats, ja, deras betydelse

just i detta hänseende förbisetts.

Nu vid traktatsunderhandlingen med Tyskland har dock rätta ögonblicket

varit att ändra kurs och bevaka Sveriges fördelar på samma grunder

som Tyskland sina, men endast i några få fall af de hundraden, som

behandlats, kan detta spåras i resultatet, och hvarför? Underhandlarnas

fel är det icke. Ingen hav nog klarare än de öfverblickat ställningen och

ingen torde gräma sig mera öfver det beklagliga resultat, hvartill förhandlingarna

kommit, men med vår tulltaxa, som var utan hvarje preparering

för inledande af traktatsunderhandlingar, och med våra statsmakters

uppfattning i frågan stod för dem och hade ej heller för någon annan,

_ hvem det vara må, stått det ringaste mera att vinna. Också torde det

vara denna syn på tingen, som föranledt dem att söka få traktatstiden

förkortad för att få vår tulltaxa och lagstiftning i sådant skick, att vi vid

närmast möjliga nya underhandling skulle vara rustade för ernående af

ett mindre förödmjukande och mera fördelaktigt resultat.

I hvad man underhandlarna åtnjutit regeringens stöd har man svårt

att bedöma genom det statsrådets anförande, som åtföljer den kungliga

propositionen. Att ingå i en detaljerad granskning af motiveringen medgifver

ej tiden, men några särskilda ställen, som i det afseende! äro minst

sagdt tvetydiga, torde tillåtas mig att påvisa.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

5

Så t. ex. yttras efter en tabell i Kungl. Maj:ts proposition sid. 112,

som upptager Sveriges hela handelsomsättning med Tyskland åren 1880

—1904:

»Vid granskning af denna tabell» (som naturligtvis är hämtad ur

den tyska statistiken) »faller i ögonen den starka och — frånsedt några

enstaka undantag — oafbrutna ökningen af såväl införseln som utförseln

under perioden. Ökningen är dock ojämförligt starkare i fråga om utförseln

än beträffande införseln, ity att den förstnämnda under sagda år

ökats från 12,631,000 Rmk till 99,879,000 Rmk och alltså nära åttadubblats,

under det att den senare ökats från 48,859,000 Rmk till

151,011,000 Rmk och alltså föga mer än tredubblats.»

I själfva verket framgår ju i stället af dessa siffror, att tyskarnas

export till oss under denna tid ökats med 102,000,000 Rmk och att vår

export till dem endast ökats med 59,000,000 Rmk, om man undantager

järnmalmen, som ju ej är någon produkt af vår industri, samt pappersmassan,

för hvilken tyskarna i regel endast äro mellanhänder och sålunda

blott tillägna sig handelsvinsten.

Vid jämförelse mellan vår handelsomsättning med Tyskland och

England anför statsrådet efter tabeller häröfver på sidan 117: »Det visar

sig häraf, att handelsutbytet med Tyskland under ifrågavarande tidsperiod

varit stadt i en kraftig stegring i alltjämt fortlöpande följd, under det

att utförseln till England aftagit ocli införseln därifrån varit väsentligen

stationär.»

Här måste förhålla sig så, om åberopade tabeller äro riktiga, att

vår utförsel till England, den tid uppgiften omfattar, i stället ökats omkring

2,5 gånger och importen därifrån bortemot fördubblats.

Med afseende särskildt på vår utförsel till Tyskland finnas tabeller

upptagna, i sammanhang med hvilka yttrats, att »våra exportindustrier från

obefintlighet eller ytterst låg siffra i början af 1880-talet på jämförelsevis

kort tid utvecklat sig till en för våra förhållanden betydande omfattning.

Sålunda förete järnmalms.....exporterna ett stort uppsving»!

När man på så sätt använder statistiken och när man inrangerar

järnmalmsbrytningen, som uppstått i de staten förut tillhöriga, under

århundraden kända malmförekomsterna, hvilken nu möjliggjorts för export

endast genom att staten härför anordnat kommunikationer, under rubriken

exportindustri, då måste man t. o. m. riskera misstanken för att antingen

själf vara vilseledd eller att vilja vilseleda andra, och minst af allt häntyder

detta på att underhandlarna erhållit det kraftiga stöd, som omständigheterna

kräfde. Emellertid motsäges detta på sätt och vis af regeringens

yttrande i sammanhang med giltighetstiden för traktaten »att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

omsorgen om egen förädlingsindustris framtida tillväxt bör föranleda, att

Sverige icke under en tid, då det icke i sin tulltaxa har fullt tillräckligt

skydd för samma industri, för en alltför lång tid binder denna taxas för

detta ändamål otillräckliga tullsatser.»

I detta torde därför den egentliga orsaken ligga till att regeringen

tillstyrkt traktaten, och det är uppenbart, att dess antagande också vore

klokt, om man bestämdt kunde förutsätta, att de 4112 åren, som traktaten

enligt, öfverenskommelse skall gälla, användes af våra statsmakter med

klar. insikt om situationen, däri inberäknadt våra naturliga utvecklingsmöjligheter,

och energisk och konsekvent tillämpning till Sveriges fördel

af de lärdomar, vi nu fått från Tyskland.

Det är alldeles uppenbart, att en vänskaplig handelsförbindelse med

Tyskland bör vara och är ett önskemål från vår sida och att detta mål

Ined. rättvisa krafvel'' uppoffringar af oss, emedan vi tillförsäkras så betydligt

mycket större marknad hos dem för vår produktion än de kunna

vinna här, men det hufvudsakliga läget hittills och allt fortfarande, att

\i äro efter på industriens och jordbrukets områden och sålunda ha ringa

utsikter att i något afseende kunna öfverflygla deras marknad, samt att

vi. hufvudsakligen till dem exportera råvaror för deras egen industri,

hvilkens jämte jordbrukets produkter vi importera till flerfaldigt högre

värdebelopp, måste vid uppgörelsen äfven fullt uppfattas, af tyskarna läå,

att de ej uppställa fordringar, som gränsa till missaktning, emedan de ej

skulle kunna framställas till ett folk, som man förutsätter förstå sin egen

rätt och sitt bästa och, som i detta fall, styrkan af sin position.

En sådan fordran på oss är, att vi skola afstå vår rätt att pålägga

järnmalmen utförselafgift. Det är således ej nog med de öfriga fördelarna,

som Tyskland erhåller. Vi skulle också afstå bestämmanderätten öfver vår

egen egendom, öfver våra inre ekonomiska frågor, öfver möjligheten att

på lämpligaste sått skalla medel för statsbehofven, ja, i sammanhang med

den uppgörelse, som samtidigt föreslagits med Kiirunabolaget, afstå''rätten

för 50 år. Man fordrar nu, att Riksdagen i dessa uppgörelser skall beröfva

landet för så lång tid det kraftigaste vapnet i nästa underhandling

med Tyskland — och hvarje annan stat, som följer denna efter — för

försvaret af vår rätt och ställning och vid skyddandet af såväl jordbrukets

som industriens intressen. Men detta och framför allt detta få vi ej nu

göra oss skyldiga till, och vill ej Tyskland förstå oss, och ser det ej de

störa offer. vi förutom detta göra för en vänskaplig och fortsatt liflig

handelsförbindelse, må då alla traktatsunderhandlingar med dem falla.

Man talar om ökade järnvägsfrakter i stället för utförselafgift. Detta

är ej för oss någon värdig väg och blott ett annat namn för samma sak,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 7

en omskrifning, som kommer att föranleda felgrepp och missförstånd äfven

på andra håll.'' Ändamålet med järnvägarna får endast vara att underlätta

och förbilliga samfärdseln, och deras finanser komma alltmer att underordnas

större statsintressen. Statens och järnvägarnas ekonomi fordrar

kanske till och med i de flesta fall rent motsatta åtgärder, sammanblandning

skulle orsaka begreppsförvirring och oreda, och att öfverflytta en tullfråga

till järnvägstaxan är att beröfva Riksdagen dess beskattningsrätt och

lägga denna i händerna på regeringen.

Och huru skulle afstående! af bestämmanderätten öfver utförselafgift

på järnmalm ställa sig i nationalekonomiskt afseende? Jag riskerar naturligtvis,

om jag för att reda begreppet härom går till siffror, att beskyllas

för ovederhäftiga fantasier, men jag ikläder mig risken nu och fruktar ej

framtidens dom.

Till en början torde då vara skäl uti att tillse, huru mycket af

malmens nuvarande exportvärde, som stannar inom landet. De afdrag,

som måste göras från de 25 millionerna, äro: de utländska aktieägarnes

vinster; räntan på i utlandet af malmbolaget upplasta penningar; utländingarnes

provisioner; ränta och amortering på kajbyggnader och lastningsanordningar

i Norge och slutligen graf befolkningens förseende med

förnödenheter utifrån. Om regeringen, den enda, som har några möjligheter

härför, företoge sig en opartisk utredning härom, torde malmutförseln

ej på långt när för staten bli så lukrativ, statsekonomi! sedt, som man

i allmänhet torde föreställa sig.

Användes malmen i stället för inhemsk järnindustri, och malmtull är

och kan göras till ett kraftigt medel härför, ställer sig saken annorlunda.

Om malmen i en ton järn representerar ett värde af 20 kronor, är värdet

af en ton tackjärn åtminstone 60 kronor. Exporterad som tackjärn, ingår

således malmen med tre gånger sitt värde i handelsbalansen, och detta gör

en skillnad för hvarje år af 100,000,000 kronor, om 5,000,000 ton malmexport,

som nu ställts i utsikt, lägges till grund för beräkningen. Att vi

ha eget bränsle för en dylik tackjärnstillverkning i våra skogars affall och

i torfmossarna, är obestridligt.

Nästan enstämmigt hör man från järnhandteringens utöfvare i vårt

land den satsen drifvas, att en lönande järnhand tering, här baserad på de

norrländska malmerna, är omöjlig. Denna mening har nog sin hufvuds

a kli ga grund i en oberättigad fruktan för att en dylik massproduktion

skulle komma att skada den redan befintliga handteringens ekonomiska

intressen. I motsats till detta påstående är det dock klart, att produkten

bör bli billigare för världsmarknaden ju närmare råvarans fyndort den kan

bearbetas, emedan transportkostnaderna bli mindre, och att en blifvande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

massproduktion i stället skulle bli ett stöd och en hjälp för befintlio-a

kvalitetstillverkningar. Att utförselafgift skulle stödja båda är visst, tv

våra malmtillgångar verka, hvad man än må säga, reglerande på världsmarknadens

pris. Att räkna vår malmbrytning i ton och jämföra detta

med t. ex. Europas öfriga malmbrytning är nämligen ett misstag, då vår

malm på grund af sin stora järnhalt med rätta i stället torde böra räknas

bortemot dubbelt.

Har man sålunda rått att förutsätta, att en sådan premiering af utländsk

järnhandtering, baserad på svenska malmer, som den nu föreslagna

uppgörelsen med malmbolaget utan tvifvel innefattar, skulle verka hindrande

för uppkomsten af en svensk järnförädling, hvilken kunde förbättra

vår handelsbalans med 100,000,000 kronor om året, då lär ej finnas anledning

att binda sig vid denna uppgörelse, och icke heller vid det med

densamma förbundna villkoret i den föreslagna traktaten att ej pålägga

vår malm utförselafgift, helst hela vår utförsel till Tyskland, malmen

oräknad, knappast uppgår till högre värde än 60,000,000 kronor.

I förbigående vill jag här nämna den skillnad jag anser vara mellan

att äga grufvorna, hvilka blott kunna inbringa ägaren några få kronor

per ton bruten malm, och statens fördel af att ha dem inom egna gränser,

hvilket i handelsbalansen, äfven om blott malmexport pågår, kan inbringa

tiodubbla beloppet. Allvarligt torde också böra öfvervägas, om det ej rent

af också är i förening med statens verkliga fördel, att exportkvantiteten

nu, oberoende af öfriga uppgörelser, ökas.

Detta oaktadt förlusten på att exportera malm i stället för järn ej

ens kan sägas stanna vid hvad ofvan blifvit i breda drag antydt, ty dels

kan järnförädlingen utsträckas längre och gifva många gånger större värde

åt exporten, än som påvisats, dels ökar en sådan storindustri behof af

arbetskrafter och därmed befolkningen, hvilket å sin sida skapar större

marknad för all annan produktion och omsättning för såväl jordbruk som

industri samt bidrager till, med betydliga belopp äfven här, utökade produktionsvärden

och exportmöjligheter. Själfva se vi ej klart dessa möjligheter

till utveckling, men de mest omdömesgilla auktoriteterna inom utlandets

storindustri och affärskretsar yttra sig oförbehållsamt därom. För dem

är eu i stor skala drifven järnhandtering i vårt land en naturlig sak, och

de erkänna, att intet land i världen har bättre förutsättningar för en

blomstrande storindustri än vårt.

Alla skäl mana sålunda kraftigt för att vi såväl i våra handelspolitiska

aftal som i anordnandet för våra råvarors exploatering stödja och

påskjuta tillkomst och utveckling af hvarje naturlig industrigren här, och

under inga omständigheter få vi beröfva framtiden det kraftigaste medel,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

9

som vi efter allt att döma nu ha i vår hand för denna allsidiga utveckling,

nämligen utförselafgift på vår järnmalm. Att reglera denna afgift,

det kunna vi göra i traktatsaftalen, och nu gentemot Tyskland kunna och

böra vi måhända också förbinda oss till att under traktatstiden ej sätta

utförselafgiften högre än den föreslagna ökningen af järnvägsfrakterna,

som, med hvad ärlighet, det lämnar jag därhän, blott är en maskerad

utförselafgift.

Då handelstraktaten i öfrigt i all hufvudsak ej torde försämra det

nuvarande handelsläget till Tyskland, då ett afbrott skulle verka mångsidig

rubbning och då traktaten i sitt nya skick blott gäller 41/2 år, samt

vår lifliga önskan måste vara att ej rubba det vänskapliga förhållandet till

ett så närstående folk, hvars kraft, duglighet och förutseende inristat så

ärofulla blad i senare tiders världshistoria, så anhåller jag, att Riksdagen,

med uteslutande af § Il i slutprotokollet till artikel 10 — om utförseltull

på järnmalm — måtte för sin del antaga den nu föreliggande, mellan

Sverige och Tyska riket afslutade handels- och sjöfartstraktaten.»

Herrar Vennerstens och af Burdus motion är af följande lydelse:

»I anledning af Kungl. Majffs den 8 i denna månad utfärdade nådiga

proposition angående en mellan Sverige och Tyska riket afslutad handelsoch

sjöfartstraktat in. m. få vi härmed afgifva följande motion.

Såsom länge varit kändt och jämväl den kungl. propositionen vitsordar,

hafva de förhandlingar, som ledt till den nu föreliggande traktaten,

varit förenade med utomordentliga svårigheter. Förklaringen härtill finner

man först och främst uti de förhandlande parternas helt olika ställning i

handelspolitiskt hänseende. A ena sidan har Tyskland haft sin modernt

uppställda, under intimt samarbete med landets näringsidkare tillkomna

tulltariff med dess omsorgsfullt genomförda varuspecificering ocho väl afvägda,

höga differentialtullar med delvis rent prohibitivt syfte. Ä andra

sidan har Sverige haft sin föråldrade tulltaxa med dess ytterligt ofullkomliga

varuuppdelning och jämväl i andra afseenden otidsenliga bestämmelser

samt utan någon motsvarighet till de tyska »kamptullarna». Anmärkta

förhållanden hafva ock haft till följd, att Kungl. Maj:t ansett traktat icke

böra antagas för den längre tid, som till en början afsågs, utan inskränkt

traktatens giltighet till den jämförelsevis korta perioden af 41/2 år, i ändamål

att under tiden Sverige måtte hinna genomföra den grundliga revision

af tulltaxan, som numera allmänt erkännes vara nödvändig, och hvartill,

enligt hvad den kungl. propositionen låter förstå, kan emotses regeringens

initiativ.

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 5 Sami. 1 Afd. 23 Håft.

Motion

II: 165 af

herrar Vennersten

och

af Buren.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Emellertid har man härigenom frångått det tillvägagångssätt, som

måste betecknas såsom det enda riktiga, då dess användning icke är alldeles

uteslutet, nämligen att först revidera tulltaxan och därefter inlåta

sig på traktatpolitik. Man har utgått från den förutsättningen, att den

korta giltighetstiden skall göra de olägenheter, som traktaten medför,

mindre kännbara. Men härutinnan har man i viktiga afseenden utan tvifvel

misstagit sig.

De tyska producenterna inom de synnerligen viktiga industrigrenar,

där vår handlingsfrihet i fråga om våra tullsatser skall bindas, komma att

med stöd af denna af dem i hög grad eftersträfvade stabilitet noga inrätta

sig för den svenska marknaden eller, där sådant redan under nuvarande

förhållanden ägt rum, ytterligare konsolidera sin ställning. Det

är för Tyskland med dess synnerligen starka tullskydd och högt utvecklade

industri lätt nog att medelst sitt produktionsöfverskott, hvilket med stor

elasticitet tränger sig öfver gränserna, tillbakahålla utvecklingen i ett annat

land, som ej nått samma ståndpunkt, och där effektivt motstånd icke

möter. Detta förhållande är för den svenska industrien desto farligare,

som denna just för närvarande befinner sig i en genombrottsperiod, i det

att en allmän sträfvan gör sig gällande att för tillfredsställande af den

allmänna konsumtionens kraf på allt bättre varor skrida till allt högre

förädling. Den skada, som svensk industri uti nu anmärkta afseende kan

tillfogas äfven under en jämförelsevis kort tidsperiod, torde blifva mycket

svår att bota. Enligt hvad kändt är, hafva också representanter för vissa

industrigrenar, beträffande hvilka tullsatser blifvit bundna, under traktatförhandlingarna

på det mest energiska sätt protesterat mot att bindning

ägde rum, äfven för en kortare tidsperiod. För öfrigt må anmärkas,

hurusom det ingalunda är uteslutet, att åtminstone de viktigaste bristerna

i vår tulltaxa varda undanröjda på vida kortare tid än 41/2 år. Vår

nuvarande handlingskraftiga regering har visat sig mäktig större uppgifter

än så. Därtill kommer, att vi hafva flera väl utarbetade utländska förebilder

till vår ledning.

Vidare vilja vi påpeka, hurusom Sveriges ställning vid traktattidens

slut, låt vara att Sverige då möter med en reviderad och modern tulltaxa,

i annat afseende blir väsentligt svårare än den nu är. Nu kan Sverige

gentemot från Tysklands sida framställda orimliga fordringar åberopa sin

traktatsenliga ställning såsom mest gynnad nation, en ställning, som

Sverige är tillförsäkradt att bibehålla tills ett år förflutit efter uppsägning,

hvilken ännu icke ägt rum. I händelse traktaten af Riksdagen godkännes,

måste rätt snart underhandlingar inledas för ordnande af förhållandena

efter traktattidens slut, och det är då Tyskland, som i fråga om traktatens

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 11

förnyande på för detta land lika förmånliga villkor kan ställa sig på det

beståendes grund. Det kommer till äfventyrs att inträffa, att Sverige på

grund af omständigheternas makt då icke kan, då icke vagar afbryta det

en gång inledda traktatförhållandet och fullt tillvarataga sina intressen,

allra helst om Sverige, såsom ifrågasatt är, då för en lång tid framåt

bundit sina händer i fråga om exporttull å järnmalm.

Äfven om man i likhet med oss anser de uppoffringar, som enligt

traktaten skulle göras från svensk sida, vara alltför stora i förhållande till

de fördelar, som komma att vinnas, och hvilka uteslutande komme vissa

exportindustrier till del, så följer däraf ingalunda att man därmed måste

prisgifva sistnämnda industriers intressen. Vi för vår del vilja antaga,

att Tyskland icke skall rikta direkta angrepp mot Sveriges nuvarande

position. Dels förfogar Sverige öfver för Tysklands produktion nödvändiga

råämnen, som tyskarne säkerligen icke vilja afsäga sig, och dels spelar

den svenska marknaden för vissa viktiga tyska industrigrenar en betydande

roll, och det är för Tyskland synnerligen angeläget att med all makt söka

bibehålla och utvidga sin export af helfabrikat till Sverige.

På grund af hvad här ofvan anförts, tillåta vi oss att vördsamt

hemställa, att Riksdagen ville afslå Kungl. Maj:ts nådiga proposition angående

en mellan Sverige och Tyska riket afslutad handels- och sjöfartstraktat

m. in.»

Såsom af den kungl. propositionen n:o 160 angående en mellan Sverige

och Tyska riket afslutad handels- och sjöfartstraktat framgår, har

Kungl. Maj:t äskat Riksdagens godkännande af de bestämmelser i berörda

traktat med tillhörande tariffer och slutprotokoll, hvilka sådant kräfva.

De bestämmelser, som sålunda bild vit Riksdagen underställda, äro tydligen

de, hvilka falla inom tullbeskattningens och den öfriga beskattningslagstiftningens

områden.

Af tillgänglig statistik, såväl svensk som tysk, samt af de utdrag

däraf, hvilka finnas intagna i den kungl. propositionen, framgår som ett

obestridligt faktum, att handelsförbindelserna de båda länderna emellan

äro störa och att de sedan en lång följd af år befinna sig i ständig ökning

och detta ej minst hvad angår Sveriges utförsel till Tyskland.

Att söka vinna trygghet åt Sveriges alltjämt växande export och att

bereda densamma möjlighet till fortsatt utveckling lärer för vårt land vara

af synnerligen stor ekonomisk betydelse; och detta torde särskildt med

afseende å den marknad, som vi redan i våra närmaste grannländer förvärfvat,

vara värdt att noga beaktas.

Utskottets

yttrande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Under sådana förhållanden kunde det icke undgå att i Sverige

påkalla synnerlig uppmärksamhet, då Tyskland under år 1902 för tillgodoseende

af sina handelspolitiska intressen antog en ny tulltariff med

anmärknings''värd t förhöjda tullsatser.

I anledning af inom Riksdagens båda kamrar väckta motioner anhöll

Riksdagen i skrifvelse den 28 februari 1903, att Kungl. Maj it täcktes, efter

verkställd utredning, taga under ompröfning, hvilka åtgärder kunde vidtagas

för att i möjligaste mån mildra de olägenheter, som kunde

komma att förorsakas Sveriges näringar genom de förhöjda tyska tullsatserna

och till Riksdagen göra den framställning i ämnet, hvartill omständigheterna

kunde föranleda.

För verkställande af den af Riksdagen sålunda begärda utredningen

tillsattes, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 8 maj 1903, inom finansdepartementet

en kommission af fem personer, hvilka, enligt hvad af den

kungl. propositionen inhämtas, den 31 mars 1905 afgåfvo slutligt betänkande

angående Sveriges handelsförhållanden till Tyskland.

Under tiden för nämnda kommissions arbeten hade emellertid Tyskland

med en del öfriga länder afslutat tilläggstraktater, hvarigenom dessa

länder beträffande ett flertal i den nya tyska tulltariffen upptagna positioner

utverkat tullnedsättningar och därmed i största möjliga utsträckning

tillgodosett hvart och ett land sin exportindustri.

Såsom i den kungl. propositionen framhålles, tillhör Sverige visserligen

på grund af äldre traktater med enskilda tyska stater de länder,

hvilka äga åtnjuta mest gynnad nations behandling inom Tyska riket; följaktligen

skulle de tullnedsättningar, andi’a länder genom traktater vunnit,

äfven komma Sverige till godo. Förstnämnda trakttaer äro emellertid uppsägbar

på ett år. Ktt sådant osäkerhetstillstånd som det, hvari Sveriges

nuvarande handelsförhållanden till Tyskland befinna sig, är tvifvelsutan redan

i och för sig till olägenhet för den svenska exportindustrien och, då därtill

kommer, att åtskilliga af våra mera viktiga exportartiklar skulle, äfven

med bibehållen ställning för vårt land såsom mest gynnad nation, drabbas af

väsentligt högre tullsatser än förut, så torde, för att för viss tid tillförsäkra

sig ej mindre stabilitet i fråga om rätten till mest gynnad nations

behandling än äfven tullnedsättningar för sådana svenska exportartiklar,

beträffande hvilka ställningen som mest gynnad nation icke vore tillfyllest,

icke hafva återstått annan utväg än att genom aftal med Tyskland söka tillvarataga

vårt lands industriella och kommersiella intressen, d. v. s. ingå

på förhandlingar om en ömsesidig uppgörelse eller med andra ord om afsilande

af en tarifftraktat.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

13

En sådan föreligger ock i berörda kungl. proposition såsom resultat

af de mellan de båda länderna förda underhandlingar.

Att afsluta en tarifftraktat, med hvilken landets samtliga näringskretsar

skulle vara tillfredsställda, torde emellertid vara en olöslig uppgift.

Också har det nu föreliggande traktatförslaget, för hvars åvägabringand e

helt säkert många svårigheter förefunnits, gifvit anledning till åtskilliga

erinringar.

De tullnedsättningar, till hvilka Sverige enligt traktatförslaget förbundit

sig, synas visserligen i och för sig, såsom ock i det följande närmare

framhålles, icke vara för svensk industri af någon större menlig betydelse.

Däremot torde såsom ett allmänt omdöme kunna sägas, att det i

första rummet är följande tvenne omständigheter, som äro ägnade att

väcka betänkligheter mot traktatens antagande, nämligen

dels att Riksdagen därigenom skulle afhända sig rätten att åsätta

exporttull å järnmalm och

dels att tullsatserna för det stora antal tullrubriker, hvilka upptagas

i den vid traktatförslaget fogade tariff B, skulle blifva bundna och följaktligen,

med undantag af de i slutprotokollet §§ 4—5 (sid. 99—100 i kungl.

propositionen) omförmälda, icke få höjas.

Då emellertid traktatförslaget uppgjorts med en så relativt kort

giltighetstid som ungefär 472 år, torde sagda betänkligheter vid frågans

afgörande i allt fall icke böra tillmätas någon afgörande betydelse.

Man kan nämligen icke frånse, att på grund af dels den korta

giltighetstiden, som för traktaten blifvit föreslagen, dels den bestämmelsen,

att traktaten upphör att gälla på viss tidpunkt utan någon föregående

uppsägning, traktaten är — såsom i den kungl. propositionen framhållits

— att anse såsom ett ''provisorium, afsedt att sätta Sverige i tillfälle att

företaga en nödvändig revision af sin tulltaxa och på grundvalen af

en mera tidsenlig sådan inom utgången af nu ifrågavarande traktatstid

upptaga nya förhandlingar om handelstraktat med Tyska riket.

Och den tid, hvarom här är fråga, eller omkring 472 år, synes

icke vara för långt tilltagen för ett dylikt omfattande reformarbete; säkerligen

skulle det icke med anspråk på grundlighet kunna utföras på nämnvärdt

kortare tid.

Under sådana förhållanden anser utskottet mindre betänkligt att under

traktatstiden, omkring 472 år, binda exporttullfriheten för järnmalm, och

detta äfven om Kungl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition n:o 158

angående förslag till öfverenskommelse mellan svenska staten, å ena,

samt Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält

och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan, icke

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

skulle vinna Riksdagens godkännande. På grund af traktatens korta giltighetstid

synes det jämväl icke böra möta hinder att binda de i tariff B

upptagna tullsatser.

Det torde nämligen icke med skäl kunna befaras, att de i tariff B

intagna medgifvanden, som från svensk sida lämnats, vare sig de afse

nedsättningar i eller bindningar af nu gällande tullsatser skulle, äfven om

de helt naturligt för Tyskland äga betydelse, under den tid traktatförslaget

afser medföra någon mer afsevärd skada för svensk industri, och, å andra

sidan, lider det intet tvifvel, att man i traktatförslaget lyckats att åt den

svenska exportnäringen på tysk marknad vinna nedsättningar, hvilka utgöra

villkor för fortsatt exportmöjlighet, samt den stabilitet, som är i hög

grad önskvärd för vidare utveckling.

o

Från flera håll har uttalats den farhåga, att med i Sverige traktatbundna

tullsatser å vissa industrialster, speciellt textilvaror, Tyskland skulle kunna

hitföra stora kvantiteter af sitt produktionsöfverskott och därigenom i hög

grad skada den svenska industrien. Med hänsyn till traktatens korta giltighetstid

torde denna farhåga vara betydligt öfverdrifven.

Utskottet vill därjämte icke underlåta att framhålla, att det afbrott

eller den minskning i afsättningen af exempelvis sten och trä på tyska

marknaden, som blefve en följd af afslag å traktat förslaget, säkerligen

skulle menligt inverka för vissa af våra sjöfartsintressen, enär ett stort

antal svenska fartyg användas i dylik fraktfart.

Utskottet, som därför ansett sig böra tillstyrka bifall till det framlagda

förslaget om en handels- och sjöfartstraktat med Tyska riket, lärer vid

sådant förhållande icke behöfva vidare yttra sig rörande de i ämnet väckta

motionerna. Dock vill utskottet med afseende å herr Bergströms motion

erinra, att, då enligt ordalydelsen i den kungl. propositionen traktaten med

tillhörande tariffer och slutprotokoll bilda ett oskiljaktigt helt, i hvars bestämmelser

någon förändring icke kan äga rum, herr Bergströms yrkande,

att, med uteslutande af § II i slutprotokollet till artikel 10, Riksdagen

måtte för sin del antaga traktaten, icke kunnat hos utskottet vinna afseende.

Slutligen har utskottet velat påpeka, att de genom traktaten å ömse

sidor gjorda medgifvanden och betingade förmåner, hvilka falla inom tullbeskattningens

och den öfriga beskattningslagstiftningens områden, återfinnas

i kungl. propositionen n:o 160 å här nedan angifna sidor, i hvilket

afseende och för vinnande af öfverskådlighet utskottet meddelar följande

sammanställning:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

15

A. Beträffande varuinförsel till Tyskland:

1) Af Sverige genom traktaten utverkade medgifvanden :

varor, för hvilka tullarna nedsatts ......sid. 134—13 5.

2) Af andra länder genom ingångna traktater utverkade medgifvan
den,

hvilka tillkomma Sverige som mest gynnad nation:

a) varor, å hvilka tullarna nedsatts......sid. 124—127;

b) varor, å hvilka tullarna bundits......» 127—129.

B. Beträffande varuinförsel till Sverige:

a) varor, å hvilka tullarna nedsatts..........sid. 142—143;

b) varor, å hvilka tullarna bundits..........» 148—155;

c) varor, för hvilka Sverige förbehållit sig rätt att till visst

belopp åsätta eller höja tullar..........» 156;

d) å svensk sida förbehållen rätt:

1) att anordna och indela svenska tulltaxan annorlunda

än hittills..............» 98;

2) att företaga höjning af tullarna för vissa maskiner » 100;

e) förändrad beskattning i fråga om tyska handelsresande » 94.

Resultatet af de ömsesidiga medgifvandena inom ofvanberörda beskattningsområden

framgår af följande öfversikt:

Tid varuinförsel till Tyskland från Sverige.

Värdet af Sve- riges utförsel

till Tyskland

enl. 1904 års

tyska statistik.

Tullskillnad

(minskad tull).

Kronor.

Kronor.

I. Af Sverige utverkade tullnedsättningar............

II. Förmåner på grund af ställning som mest gynnad nation:

13,564,000

2,250,000

a) tullnedsättningar...............

33,788,000

5,178,000

b) bindningar .................

36,587,000

—

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Tid varuinförsel till Sverige från Tyskland.

--

Värdet af Tysk- lands införsel

till Sverige

enl. 1904 års

svenska sta- tistik.

Tnllskillnad

(minskad tull).

Af Tyskland, utverkade medgifvanden:

Kronor.

Kronor.

a) tnllnedsättningar............

5,463,000

272,000

b) bindningar ............

108,737,000

—

Bevillningsutskottet hemställer alltså:

l:o) att Riksdagen ville, på sätt Kungl. Maj:t i

propositionen n:o 160 föreslagit, meddela det af Kungl.

Maj:t äskade godkännande af de bestämmelser i föreliggande

traktat med tillhörande tariffer och slutprotokoll,

hvilka sådant kräfva;

2:o) att genom hvad utskottet här ofvan hemställt

måtte anses besvarade motionerna

a) I: 46 af herr Bergström, och

b) II: 165 af herrar Vennersten och af Buren.

Beträffande de i Kungl. Maj:ts propositioner n:is 161 (med förslag

till ny tulltaxa) samt 151 och 162 (om ändring af § 4 i förordningen den

2 december. 1892 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och

rättigheter) innefattade förslag kommer utskottet framdeles, sedan sig visat,

om den framlagda traktaten varder af Riksdagen godkänd, att afgifva

särskilda yttranden; hvilket utskottet härmed får för Riksdagen

3:o) anmäla.

Stockholm den 18 maj 1906.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALLI.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

17

Reservationer:

af herr friherre Klingspor, som anfört: »Oaktadt den giltighets
tid,

som för traktaten blifvit bestämd, eller 41/2 år, i och för sig är relativt

kort, anser jag dock bindandet af exporttullfriheten å järnmalm vara

synnerligen betänklig.

Jämväl bindandet af tullsatserna för det stora antal industrialster,

hvarom här är fråga, torde i vissa fall äfven för kort tid kunna blifva

ödesdigert för svensk industri, som för närvarande i månget hänseende

befinner sig i ett utvecklingsskede.

Det tryck, under hvilket en liten stat som Sverige helt naturligt

skulle känna sig bundet genom en tarifftraktat med en stormakt, skulle

otvifvelaktigt försvåra ombildandet af svenska tulltaxan, så att den bättre

än hittills skulle försvara den egna marknaden till förmån för svensk industri.

Utskottets hela motivering talar ett tydligt språk, huru orimligt

det varit för oss att med en otidsenlig tulltaxa så att säga vapenlösa upptaga

förhandlingar gent emot ett på modernaste grunder tullskyddadt land.

Lifligt beklagande detta utslag af föregående regeringars sorglöshet

att så litet — och i trots af antagandet i Tyskland af 1902 års tulltariff

— tillvarataga våra ekonomiska intressen, har jag, under uttalande af mitt

gillande af den i motionen n:o 165 af herrar Vennersten och af Buren

förebragta motivering, i utskottet yrkat afslag på den föreliggande kung!,

propositionen»;

o

af herrar Nisser, Almström och Åkerberg;

af herr Håkansson, som anfört: »Det nu framlagda förslaget till

handels- och sjöfartstraktat emellan Sverige och Tyska riket kan icke

ur svensk synpunkt anses vara så beskaffad!, att Sverige beredes fördelar,

som kunna anses jämförliga med dem, som beredas de tyska exportörerna.

Betydelsen af att tullsatser bindas — detta är den största anledningen

till oro från svensk sida — framhålles af chefen för finansdepartementet,

då han på 133 sidan i den kungl. propositionen säger: ’Det bör

icke förbises, att hvad industrien behöfver för att med framgång kunna

arbeta på export å främmande marknader är framför allt stabilitet i fråga

om t utför hållandena å dessa. För exportändamål är det icke tillräckligt

att faktiskt för tillfället fä sina varor gynnsamt tullbehandlade, utan det

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 5 Samt. 1 Afd. 23 Raft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

fordras trygghet, att för visst antal år tullförhöjningar icke äro att befara,

för att med hänsyn härtill kunna ordna sina leveranser och företaga de

utvidgningar i fabrikation och transport, som härför äro behöfUga.’

Detta- säges af statsrådet, då han vill påvisa önskvärdheten för svenska

exportörer af stabilitet i de tyska tullförhållandena. Man kan icke undertrycka

sin förvåning öfver, att han tyckes hafva haft en annan syn på

tingen, när det gällt att bedöma den risk, den svenska industri, som

förser den inhemska marknaden, löper genom bindning af de svenska tullsatserna.

Att man användt den tyska handelsstatistiken för bedömande af

handelsförbindelserna emellan Sverige och Tyskland kan icke heller annat

än väcka förvåning, då man icke samtidigt lämnat upplysning därom, att

för att kunna jämföras med svenska statistikens siffror måste till de siffror,

som angifva den tyska exporten, läggas de mycket ansenliga belopp,

som utgå för frakt och assurans af de tyska varorna vid deras transport

från Tyskland till svenska gränsen, och ifrån de tyska siffror, som angifva

importen från Sverige till Tyskland, böra dragas de frakt- och assuransbelopp,

som utgå för transporten från Sverige till Tyskland. Dessutom

hade bort lämnas upplysning därom, att den tyska statistiken säger om

sig själf, att den är felaktig, då det gäller att bedöma handelsförbindelser

med de nordiska länderna.

I Heft IX af ''Auswärtiger Handel des deutschen Zollgebietes im

Jahre 1904’ framhålles, att nu berörda förhållande är en af anledningarna

till olikheten emellan den svenska och den tyska statistiken. Enligt

''Statistisches Jahrbuch för das deutsche Reich’ af 1905 omfattar den tyska

handelsstatistiken det tyska tullområdets men icke det tyska rikets varuomsättning

med främmande länder, och där framhålles särskild^ att frihamnsområdena

i den tyska handelsstatistiken betraktas såsom främmande

länder. I häfte XXIII af ''Auswärtiger Handel’ framhålles, att utförseln

till frihamnarna är för stor, emedan däri ingå varor, som där endast tillfälligt

lagras, för att senare öfverföras till andra länder, och att man vid

jämförelse emellan Tysklands och lindra länders, särskildt de nordiska

ländernas och transatlantiska staters, statistik alltid bör hafva detta i

minnet.

Icke heller har i den kungl. propositionen påpekats, att en betydande

del af den svensk-tyska handeln förmedlas genom Köpenhamns

frihamn.

Den tyska statistiken är onekligen lämpligare att använda än den

svenska, när det gäller att påvisa traktatens önskvärdhet. Jag anser emellertid,

att hvarken genom användandet af denna ingalunda felfria statistik

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

jBevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

eller på annat sätt tillräckliga skäl framlagts för ett bifall till den kungl.

propositionen, utan anser att utskottet bort hemställa om afslag å densamma»

;

af herr 0. A. Ericsson, som yrkat afslag a Kungl. Majits ifrågavarande

proposition n:o 160 angående en mellan Sverige och Tyska riket

afslutad handels- och .sjöfartstraktat; samt

af herrar Almqvist, Lindblad och Branting.

Herr Weinbevg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

behandlingen af detta betänkande.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.