Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25
1906-05-18 · 19 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 17 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1906:25, Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
1
N:o 25.
Ank. till Riksd. kansli den 19 maj 1906, kl. 5 e. m.
Betänkande, angående en mellan Sverige och Tyska riket af slutad
handels- och sjöfartstraktat m. m.
Under åberopande af två särskilda statsrådsprotokoll öfver utrikes- Kungl.
departements-, justitie-, civil- och finansärenden för den 8 innevarande ^position
maj samt med öfverlämnande af en samma dag mellan Sverige och Tyska n:o 160.
riket afslutad handels- och sjöfartstraktat med tillhörande tariffer samt
slutprotokoll, hvilka samtliga aktstycken bilda ett oskiljaktigt helt, i hvars
bestämmelser någon förändring icke kan äga rum, har Kungl. Maj:t i
proposition n:o 160 af ofvannämnda dag äskat Riksdagens godkännande
af de bestämmelser i berörda traktat med tillhörande tariffer och slutprotokoll,
hvilka sådant kräfva.
I afseende å berörda proposition, till hvars innehåll bevillningsutskottet
anhåller få hänvisa, har utskottet ansett sig böra omförmäla, att,
enligt från finansdepartementet ingånget skriftligt meddelande, å sid. 149
i propositionen influtit ett tryckfel, ity att i tabellen öfver de varuslag, å
hvilka tullsatserna genom traktaten bundits, nu gällande tullsats i rubriken
n:o 101 elektriska maskinerna dynamomaskiner, elektromotorer och
transformatorer eller delar däraf angifvits till 10 i stället för 15 procent
af värdet.
Vidare har Kungl. Maj:t i en till Riksdagen aflåten proposition
n:o 161 föreslagit Riksdagen att, under förutsättning af bifall till nyssnämnda
proposition n:o 160, antaga ett vid propositionen n:o 161 fogadt
förslag till tulltaxa jämte underrättelser om hvad vid taxans tillämpning
Kungl.
Maj:ts
proposition
n:o 161.
Bih. till Riksd. Prot. 1906. 5 Sami. 1 Afd. 23 Höft. (N:o 25). 1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
iakttagas bör samt tariff å taran för inkommande utländska varor, äfvensom
besluta, att nämnda taxa, underrättelser och taratariff skola tillämpas
från och med den dag, då nämnda traktat träder i kraft.
Enligt hvad af det vid sistberörda proposition fogade statsrådsprotokoll
öfver finansärenden inhämtas, hafva i den sålunda föreslagna
tulltaxan införts ej mindre enligt ofvan omförmälda traktat medgifva
tullnedsättningar och öfriga i traktaten förekommande, från nu gällande
tulltaxa afvikande bestämmelser, än äfven de ändringar i gällande tulltaxa,
som föranledas af beslut, hvilka enligt meddelande från vederbörande
utskott af nu församlade Riksdag fattats.
Till behandling i ett sammanhang med ofvannämnda propositioner
propositio- ^ar bevillningsutskottet jämväl företagit Kungl. Maj:ts till Riksdagen
ner näs 151 aflåtna propositioner n:is 151 och 162, hvilka båda afse ändring af § 4
001 i förordningen den 2 december 1892 angående bevillningsafgifter för
särskilda förmåner och rättigheter.
Proposition I den förra af dessa eller propositionen n:o 151, som är betingad af
n.o 151. (jen gyenSk—norska unionens upplösning, har föreslagits, att den bestämmelse
i nyssnämnda paragraf, enligt hvilken den i paragrafen stadgade
särskilda bevillningsafgift för utländska handelsresande icke gäller för norrman,
som idkar handel med norska produkter, skall ur förordningen utgå
och norska handelsresande sålunda i förevarande hänseende likställas med
andra utländska handelsresande.
Proposition I den senare eller propositionen n:o 162 har Kungl. Maj:t dels före
na
162. s]agj^ under förutsättning att ofvan omförmälda förslag angående en
handels- och sjöfartstraktat mellan Sverige och Tyska riket samt de i
sammanhang därmed ifrågasatta ändringarna i tulltaxan vinna Riksdagens
godkännande, Riksdagen måtte besluta, att § 4 i ofvannämnda förordning
skall från och med den dag, då traktaten träder i kraft, erhålla viss i
propositionen angifven förändrad lydelse, dels ock förklarat, att, därest
detta förslag bifalles, Kungl. Maj:t frånträder det i förenämnda proposition
n:o 151 framställda förslag till förändrad lydelse af ofvanberörda
paragraf.
Bevillningsutskottet afgifver härmed utlåtande öfver ofvan omförmälda
till utskottet hänvisade kungl. propositioner äfvensom följande i anledning
af propositionen n:o 160 väckta, till utskottet likaledes hänvisade motioner,
nämligen n:o 46 inom Första Kammaren af herr Bergström och n:o 165 inom
Andra Kammaren af herrar A. F. Vennersten och C. H. P. af Buren.
3
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
Herr Bergströms motion lyder sålunda: Motion 1:46
»Den föreliggande handelstraktaten med Tyskland måste komma att
inleda ett nytt skede i vår utveckling som kulturfolk, i synnerhet som den,
efter allt att döma, sammanfaller med uppkomsten af en industriperiod med
för oss särskild! ljusa expansionsmöjligheter, hvilkas räckvidd nu ej kan
öfverskådas. Det är under sådana förhållanden af vikt, att vi, åtminstone
i den mån det är oss möjligt, söka taga en öfverblick af situationen, för
att få begrepp om i hvad riktning vi höra sträfva för att arbetet med våra
särskilda resurser skall bli effektivt och medföra det möjligast lyckliga
resultatet.
Göra vi detta, måste vi i första hand observera, hurusom de kulturstater,
som gå fortast framåt, sträfva efter att så billigt som möjligt förskaffa
sig råvaror och tillförsäkra sig deras åtkomst, huru dessa stater med
de inom landet tillgängliga arbetskrafterna omvandla råvarorna till direkta
förbrukningsartiklar och sedermera för dessa skaffa så vidsträckt och förmånlig
afsättning som möjligt. Erfarenheten har nämligen lärt, att arbetet
med råvaran är det tyngsta, mest förslafvande och lämnar minsta behållningen,
hvaremot råvarans förädling lämnar större förtjänst samt är ett
lättare och intelligentare arbete. Hvarje statsman, som har ansvar gentemot
ekonomiska och sociala förhållanden, nedlägger därför alla omsorger och all
möda för att skaffa sitt lands arbetande befolkning förädlingsarbetets fördelar
i så vidsträckt grad som möjligt.
Af hvad statsrådet anför i sin motivering till nu föreliggande handelstraktat,
se vi också, huru man från tysk sida konsekvent låtit sig ledas af
dessa grundsatser till egen fördel. Det heter nämligen härom i Kungl. Maj:ts
proposition: »Det förnämsta syftet (för tyskarna) med den nya tariffen har
varit att undanröja de lättnader å jordbrukets alster, som medgifvits genom
1890-talets traktater.
De för industrien behöfliga råämnena hafva genom de nya tarifferna
i allmänhet bibehållits vid de gamlas tullfrihet eller låga tullsatser. Fria
från tull äro sålunda nu som förut malmer, oarbetade metaller, rå eller
blott råhuggen sten (utom skiffer och gatsten) lera, alla slags jordarter,
gips, stenkol och koks samt öfriga brännmaterialier, bomull, lin, hampa, ull,
oberedda hudar och skinn, tagel och borst. Vidare äro fortfarande tullfria:
tjära, beck, asfalt och harts samt kreatursfoder och gödningsämnen m. m.
A en stor del af dessa varuslag har tullfriheten bundits genom de nya
traktatstarifferna, liksom förhållandet var enligt de gamla.
Beträffande slutligen industriella hel- och halfabrikat, innehåller den
nya allmänna tariffen afsevärdä tullförhöjningar å ett flertal af dessa, före
-
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
trädesvis å de mera bearbetade artiklarna, som genom den ökade vunna
specialiseringen utbrutits från de öfriga.»
Att af de båda nationerna Tyskland och Sverige vår är den, som
har det största och mest trängande behofvet att vid traktatsunderhandlingar
få dessa grunder tillämpade, därom lär vill ej råda tvifvel. Vårt jordbruk
har sämre klimat och kargare jord än Tysklands och är således'' i större
behof af tullskydd mot produktionen på den jungfruliga jord, som nu i
varmare länder genom maskinernas hjälp kan tagas i anspråk, men hvars
produkter efter denna jords utmagring måste fördyras, och detta till allt
större skada för oss i mån af som vi genom försummadt skydd uraktlåtit
att utvidga vårt jordbruk och underhålla dess bärighetskraft. Råämnena,
som äro förutsättningen för den industriella utvecklingen, ha vi hittills
släpat tillsammans och utskeppat, och detta utan hänsyn till att vi tömt
tillgångar, som aldrig kunnat återbördas. Industrien, hvars arbete våra
aldrig sinande vattenkraftkällor kunna billigt förrätta, har ej från statsmakternas
sida njutit det understöd och den uppmuntran, som landets
eget intresse kraft, tullagstiftningen har ej följt utvecklingen och saknat
nödig planläggning, och samfärdselmedel, särskild! beräknade på bästa tillgodogörande
genom industri af våra naturtillgångar, saknats, ja, deras betydelse
just i detta hänseende förbisetts.
Nu vid traktatsunderhandlingen med Tyskland har dock rätta ögonblicket
varit att ändra kurs och bevaka Sveriges fördelar på samma grunder
som Tyskland sina, men endast i några få fall af de hundraden, som
behandlats, kan detta spåras i resultatet, och hvarför? Underhandlarnas
fel är det icke. Ingen hav nog klarare än de öfverblickat ställningen och
ingen torde gräma sig mera öfver det beklagliga resultat, hvartill förhandlingarna
kommit, men med vår tulltaxa, som var utan hvarje preparering
för inledande af traktatsunderhandlingar, och med våra statsmakters
uppfattning i frågan stod för dem och hade ej heller för någon annan,
_ hvem det vara må, stått det ringaste mera att vinna. Också torde det
vara denna syn på tingen, som föranledt dem att söka få traktatstiden
förkortad för att få vår tulltaxa och lagstiftning i sådant skick, att vi vid
närmast möjliga nya underhandling skulle vara rustade för ernående af
ett mindre förödmjukande och mera fördelaktigt resultat.
I hvad man underhandlarna åtnjutit regeringens stöd har man svårt
att bedöma genom det statsrådets anförande, som åtföljer den kungliga
propositionen. Att ingå i en detaljerad granskning af motiveringen medgifver
ej tiden, men några särskilda ställen, som i det afseende! äro minst
sagdt tvetydiga, torde tillåtas mig att påvisa.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
5
Så t. ex. yttras efter en tabell i Kungl. Maj:ts proposition sid. 112,
som upptager Sveriges hela handelsomsättning med Tyskland åren 1880
—1904:
»Vid granskning af denna tabell» (som naturligtvis är hämtad ur
den tyska statistiken) »faller i ögonen den starka och — frånsedt några
enstaka undantag — oafbrutna ökningen af såväl införseln som utförseln
under perioden. Ökningen är dock ojämförligt starkare i fråga om utförseln
än beträffande införseln, ity att den förstnämnda under sagda år
ökats från 12,631,000 Rmk till 99,879,000 Rmk och alltså nära åttadubblats,
under det att den senare ökats från 48,859,000 Rmk till
151,011,000 Rmk och alltså föga mer än tredubblats.»
I själfva verket framgår ju i stället af dessa siffror, att tyskarnas
export till oss under denna tid ökats med 102,000,000 Rmk och att vår
export till dem endast ökats med 59,000,000 Rmk, om man undantager
järnmalmen, som ju ej är någon produkt af vår industri, samt pappersmassan,
för hvilken tyskarna i regel endast äro mellanhänder och sålunda
blott tillägna sig handelsvinsten.
Vid jämförelse mellan vår handelsomsättning med Tyskland och
England anför statsrådet efter tabeller häröfver på sidan 117: »Det visar
sig häraf, att handelsutbytet med Tyskland under ifrågavarande tidsperiod
varit stadt i en kraftig stegring i alltjämt fortlöpande följd, under det
att utförseln till England aftagit ocli införseln därifrån varit väsentligen
stationär.»
Här måste förhålla sig så, om åberopade tabeller äro riktiga, att
vår utförsel till England, den tid uppgiften omfattar, i stället ökats omkring
2,5 gånger och importen därifrån bortemot fördubblats.
Med afseende särskildt på vår utförsel till Tyskland finnas tabeller
upptagna, i sammanhang med hvilka yttrats, att »våra exportindustrier från
obefintlighet eller ytterst låg siffra i början af 1880-talet på jämförelsevis
kort tid utvecklat sig till en för våra förhållanden betydande omfattning.
Sålunda förete järnmalms.....exporterna ett stort uppsving»!
När man på så sätt använder statistiken och när man inrangerar
järnmalmsbrytningen, som uppstått i de staten förut tillhöriga, under
århundraden kända malmförekomsterna, hvilken nu möjliggjorts för export
endast genom att staten härför anordnat kommunikationer, under rubriken
exportindustri, då måste man t. o. m. riskera misstanken för att antingen
själf vara vilseledd eller att vilja vilseleda andra, och minst af allt häntyder
detta på att underhandlarna erhållit det kraftiga stöd, som omständigheterna
kräfde. Emellertid motsäges detta på sätt och vis af regeringens
yttrande i sammanhang med giltighetstiden för traktaten »att
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
omsorgen om egen förädlingsindustris framtida tillväxt bör föranleda, att
Sverige icke under en tid, då det icke i sin tulltaxa har fullt tillräckligt
skydd för samma industri, för en alltför lång tid binder denna taxas för
detta ändamål otillräckliga tullsatser.»
I detta torde därför den egentliga orsaken ligga till att regeringen
tillstyrkt traktaten, och det är uppenbart, att dess antagande också vore
klokt, om man bestämdt kunde förutsätta, att de 4112 åren, som traktaten
enligt, öfverenskommelse skall gälla, användes af våra statsmakter med
klar. insikt om situationen, däri inberäknadt våra naturliga utvecklingsmöjligheter,
och energisk och konsekvent tillämpning till Sveriges fördel
af de lärdomar, vi nu fått från Tyskland.
Det är alldeles uppenbart, att en vänskaplig handelsförbindelse med
Tyskland bör vara och är ett önskemål från vår sida och att detta mål
Ined. rättvisa krafvel'' uppoffringar af oss, emedan vi tillförsäkras så betydligt
mycket större marknad hos dem för vår produktion än de kunna
vinna här, men det hufvudsakliga läget hittills och allt fortfarande, att
\i äro efter på industriens och jordbrukets områden och sålunda ha ringa
utsikter att i något afseende kunna öfverflygla deras marknad, samt att
vi. hufvudsakligen till dem exportera råvaror för deras egen industri,
hvilkens jämte jordbrukets produkter vi importera till flerfaldigt högre
värdebelopp, måste vid uppgörelsen äfven fullt uppfattas, af tyskarna läå,
att de ej uppställa fordringar, som gränsa till missaktning, emedan de ej
skulle kunna framställas till ett folk, som man förutsätter förstå sin egen
rätt och sitt bästa och, som i detta fall, styrkan af sin position.
En sådan fordran på oss är, att vi skola afstå vår rätt att pålägga
järnmalmen utförselafgift. Det är således ej nog med de öfriga fördelarna,
som Tyskland erhåller. Vi skulle också afstå bestämmanderätten öfver vår
egen egendom, öfver våra inre ekonomiska frågor, öfver möjligheten att
på lämpligaste sått skalla medel för statsbehofven, ja, i sammanhang med
den uppgörelse, som samtidigt föreslagits med Kiirunabolaget, afstå''rätten
för 50 år. Man fordrar nu, att Riksdagen i dessa uppgörelser skall beröfva
landet för så lång tid det kraftigaste vapnet i nästa underhandling
med Tyskland — och hvarje annan stat, som följer denna efter — för
försvaret af vår rätt och ställning och vid skyddandet af såväl jordbrukets
som industriens intressen. Men detta och framför allt detta få vi ej nu
göra oss skyldiga till, och vill ej Tyskland förstå oss, och ser det ej de
störa offer. vi förutom detta göra för en vänskaplig och fortsatt liflig
handelsförbindelse, må då alla traktatsunderhandlingar med dem falla.
Man talar om ökade järnvägsfrakter i stället för utförselafgift. Detta
är ej för oss någon värdig väg och blott ett annat namn för samma sak,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 7
en omskrifning, som kommer att föranleda felgrepp och missförstånd äfven
på andra håll.'' Ändamålet med järnvägarna får endast vara att underlätta
och förbilliga samfärdseln, och deras finanser komma alltmer att underordnas
större statsintressen. Statens och järnvägarnas ekonomi fordrar
kanske till och med i de flesta fall rent motsatta åtgärder, sammanblandning
skulle orsaka begreppsförvirring och oreda, och att öfverflytta en tullfråga
till järnvägstaxan är att beröfva Riksdagen dess beskattningsrätt och
lägga denna i händerna på regeringen.
Och huru skulle afstående! af bestämmanderätten öfver utförselafgift
på järnmalm ställa sig i nationalekonomiskt afseende? Jag riskerar naturligtvis,
om jag för att reda begreppet härom går till siffror, att beskyllas
för ovederhäftiga fantasier, men jag ikläder mig risken nu och fruktar ej
framtidens dom.
Till en början torde då vara skäl uti att tillse, huru mycket af
malmens nuvarande exportvärde, som stannar inom landet. De afdrag,
som måste göras från de 25 millionerna, äro: de utländska aktieägarnes
vinster; räntan på i utlandet af malmbolaget upplasta penningar; utländingarnes
provisioner; ränta och amortering på kajbyggnader och lastningsanordningar
i Norge och slutligen graf befolkningens förseende med
förnödenheter utifrån. Om regeringen, den enda, som har några möjligheter
härför, företoge sig en opartisk utredning härom, torde malmutförseln
ej på långt när för staten bli så lukrativ, statsekonomi! sedt, som man
i allmänhet torde föreställa sig.
Användes malmen i stället för inhemsk järnindustri, och malmtull är
och kan göras till ett kraftigt medel härför, ställer sig saken annorlunda.
Om malmen i en ton järn representerar ett värde af 20 kronor, är värdet
af en ton tackjärn åtminstone 60 kronor. Exporterad som tackjärn, ingår
således malmen med tre gånger sitt värde i handelsbalansen, och detta gör
en skillnad för hvarje år af 100,000,000 kronor, om 5,000,000 ton malmexport,
som nu ställts i utsikt, lägges till grund för beräkningen. Att vi
ha eget bränsle för en dylik tackjärnstillverkning i våra skogars affall och
i torfmossarna, är obestridligt.
Nästan enstämmigt hör man från järnhandteringens utöfvare i vårt
land den satsen drifvas, att en lönande järnhand tering, här baserad på de
norrländska malmerna, är omöjlig. Denna mening har nog sin hufvuds
a kli ga grund i en oberättigad fruktan för att en dylik massproduktion
skulle komma att skada den redan befintliga handteringens ekonomiska
intressen. I motsats till detta påstående är det dock klart, att produkten
bör bli billigare för världsmarknaden ju närmare råvarans fyndort den kan
bearbetas, emedan transportkostnaderna bli mindre, och att en blifvande
8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
massproduktion i stället skulle bli ett stöd och en hjälp för befintlio-a
kvalitetstillverkningar. Att utförselafgift skulle stödja båda är visst, tv
våra malmtillgångar verka, hvad man än må säga, reglerande på världsmarknadens
pris. Att räkna vår malmbrytning i ton och jämföra detta
med t. ex. Europas öfriga malmbrytning är nämligen ett misstag, då vår
malm på grund af sin stora järnhalt med rätta i stället torde böra räknas
bortemot dubbelt.
Har man sålunda rått att förutsätta, att en sådan premiering af utländsk
järnhandtering, baserad på svenska malmer, som den nu föreslagna
uppgörelsen med malmbolaget utan tvifvel innefattar, skulle verka hindrande
för uppkomsten af en svensk järnförädling, hvilken kunde förbättra
vår handelsbalans med 100,000,000 kronor om året, då lär ej finnas anledning
att binda sig vid denna uppgörelse, och icke heller vid det med
densamma förbundna villkoret i den föreslagna traktaten att ej pålägga
vår malm utförselafgift, helst hela vår utförsel till Tyskland, malmen
oräknad, knappast uppgår till högre värde än 60,000,000 kronor.
I förbigående vill jag här nämna den skillnad jag anser vara mellan
att äga grufvorna, hvilka blott kunna inbringa ägaren några få kronor
per ton bruten malm, och statens fördel af att ha dem inom egna gränser,
hvilket i handelsbalansen, äfven om blott malmexport pågår, kan inbringa
tiodubbla beloppet. Allvarligt torde också böra öfvervägas, om det ej rent
af också är i förening med statens verkliga fördel, att exportkvantiteten
nu, oberoende af öfriga uppgörelser, ökas.
Detta oaktadt förlusten på att exportera malm i stället för järn ej
ens kan sägas stanna vid hvad ofvan blifvit i breda drag antydt, ty dels
kan järnförädlingen utsträckas längre och gifva många gånger större värde
åt exporten, än som påvisats, dels ökar en sådan storindustri behof af
arbetskrafter och därmed befolkningen, hvilket å sin sida skapar större
marknad för all annan produktion och omsättning för såväl jordbruk som
industri samt bidrager till, med betydliga belopp äfven här, utökade produktionsvärden
och exportmöjligheter. Själfva se vi ej klart dessa möjligheter
till utveckling, men de mest omdömesgilla auktoriteterna inom utlandets
storindustri och affärskretsar yttra sig oförbehållsamt därom. För dem
är eu i stor skala drifven järnhandtering i vårt land en naturlig sak, och
de erkänna, att intet land i världen har bättre förutsättningar för en
blomstrande storindustri än vårt.
Alla skäl mana sålunda kraftigt för att vi såväl i våra handelspolitiska
aftal som i anordnandet för våra råvarors exploatering stödja och
påskjuta tillkomst och utveckling af hvarje naturlig industrigren här, och
under inga omständigheter få vi beröfva framtiden det kraftigaste medel,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
9
som vi efter allt att döma nu ha i vår hand för denna allsidiga utveckling,
nämligen utförselafgift på vår järnmalm. Att reglera denna afgift,
det kunna vi göra i traktatsaftalen, och nu gentemot Tyskland kunna och
böra vi måhända också förbinda oss till att under traktatstiden ej sätta
utförselafgiften högre än den föreslagna ökningen af järnvägsfrakterna,
som, med hvad ärlighet, det lämnar jag därhän, blott är en maskerad
utförselafgift.
Då handelstraktaten i öfrigt i all hufvudsak ej torde försämra det
nuvarande handelsläget till Tyskland, då ett afbrott skulle verka mångsidig
rubbning och då traktaten i sitt nya skick blott gäller 41/2 år, samt
vår lifliga önskan måste vara att ej rubba det vänskapliga förhållandet till
ett så närstående folk, hvars kraft, duglighet och förutseende inristat så
ärofulla blad i senare tiders världshistoria, så anhåller jag, att Riksdagen,
med uteslutande af § Il i slutprotokollet till artikel 10 — om utförseltull
på järnmalm — måtte för sin del antaga den nu föreliggande, mellan
Sverige och Tyska riket afslutade handels- och sjöfartstraktaten.»
Herrar Vennerstens och af Burdus motion är af följande lydelse:
»I anledning af Kungl. Majffs den 8 i denna månad utfärdade nådiga
proposition angående en mellan Sverige och Tyska riket afslutad handelsoch
sjöfartstraktat in. m. få vi härmed afgifva följande motion.
Såsom länge varit kändt och jämväl den kungl. propositionen vitsordar,
hafva de förhandlingar, som ledt till den nu föreliggande traktaten,
varit förenade med utomordentliga svårigheter. Förklaringen härtill finner
man först och främst uti de förhandlande parternas helt olika ställning i
handelspolitiskt hänseende. A ena sidan har Tyskland haft sin modernt
uppställda, under intimt samarbete med landets näringsidkare tillkomna
tulltariff med dess omsorgsfullt genomförda varuspecificering ocho väl afvägda,
höga differentialtullar med delvis rent prohibitivt syfte. Ä andra
sidan har Sverige haft sin föråldrade tulltaxa med dess ytterligt ofullkomliga
varuuppdelning och jämväl i andra afseenden otidsenliga bestämmelser
samt utan någon motsvarighet till de tyska »kamptullarna». Anmärkta
förhållanden hafva ock haft till följd, att Kungl. Maj:t ansett traktat icke
böra antagas för den längre tid, som till en början afsågs, utan inskränkt
traktatens giltighet till den jämförelsevis korta perioden af 41/2 år, i ändamål
att under tiden Sverige måtte hinna genomföra den grundliga revision
af tulltaxan, som numera allmänt erkännes vara nödvändig, och hvartill,
enligt hvad den kungl. propositionen låter förstå, kan emotses regeringens
initiativ.
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 5 Sami. 1 Afd. 23 Håft.
Motion
II: 165 af
herrar Vennersten
och
af Buren.
2
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
Emellertid har man härigenom frångått det tillvägagångssätt, som
måste betecknas såsom det enda riktiga, då dess användning icke är alldeles
uteslutet, nämligen att först revidera tulltaxan och därefter inlåta
sig på traktatpolitik. Man har utgått från den förutsättningen, att den
korta giltighetstiden skall göra de olägenheter, som traktaten medför,
mindre kännbara. Men härutinnan har man i viktiga afseenden utan tvifvel
misstagit sig.
De tyska producenterna inom de synnerligen viktiga industrigrenar,
där vår handlingsfrihet i fråga om våra tullsatser skall bindas, komma att
med stöd af denna af dem i hög grad eftersträfvade stabilitet noga inrätta
sig för den svenska marknaden eller, där sådant redan under nuvarande
förhållanden ägt rum, ytterligare konsolidera sin ställning. Det
är för Tyskland med dess synnerligen starka tullskydd och högt utvecklade
industri lätt nog att medelst sitt produktionsöfverskott, hvilket med stor
elasticitet tränger sig öfver gränserna, tillbakahålla utvecklingen i ett annat
land, som ej nått samma ståndpunkt, och där effektivt motstånd icke
möter. Detta förhållande är för den svenska industrien desto farligare,
som denna just för närvarande befinner sig i en genombrottsperiod, i det
att en allmän sträfvan gör sig gällande att för tillfredsställande af den
allmänna konsumtionens kraf på allt bättre varor skrida till allt högre
förädling. Den skada, som svensk industri uti nu anmärkta afseende kan
tillfogas äfven under en jämförelsevis kort tidsperiod, torde blifva mycket
svår att bota. Enligt hvad kändt är, hafva också representanter för vissa
industrigrenar, beträffande hvilka tullsatser blifvit bundna, under traktatförhandlingarna
på det mest energiska sätt protesterat mot att bindning
ägde rum, äfven för en kortare tidsperiod. För öfrigt må anmärkas,
hurusom det ingalunda är uteslutet, att åtminstone de viktigaste bristerna
i vår tulltaxa varda undanröjda på vida kortare tid än 41/2 år. Vår
nuvarande handlingskraftiga regering har visat sig mäktig större uppgifter
än så. Därtill kommer, att vi hafva flera väl utarbetade utländska förebilder
till vår ledning.
Vidare vilja vi påpeka, hurusom Sveriges ställning vid traktattidens
slut, låt vara att Sverige då möter med en reviderad och modern tulltaxa,
i annat afseende blir väsentligt svårare än den nu är. Nu kan Sverige
gentemot från Tysklands sida framställda orimliga fordringar åberopa sin
traktatsenliga ställning såsom mest gynnad nation, en ställning, som
Sverige är tillförsäkradt att bibehålla tills ett år förflutit efter uppsägning,
hvilken ännu icke ägt rum. I händelse traktaten af Riksdagen godkännes,
måste rätt snart underhandlingar inledas för ordnande af förhållandena
efter traktattidens slut, och det är då Tyskland, som i fråga om traktatens
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 11
förnyande på för detta land lika förmånliga villkor kan ställa sig på det
beståendes grund. Det kommer till äfventyrs att inträffa, att Sverige på
grund af omständigheternas makt då icke kan, då icke vagar afbryta det
en gång inledda traktatförhållandet och fullt tillvarataga sina intressen,
allra helst om Sverige, såsom ifrågasatt är, då för en lång tid framåt
bundit sina händer i fråga om exporttull å järnmalm.
Äfven om man i likhet med oss anser de uppoffringar, som enligt
traktaten skulle göras från svensk sida, vara alltför stora i förhållande till
de fördelar, som komma att vinnas, och hvilka uteslutande komme vissa
exportindustrier till del, så följer däraf ingalunda att man därmed måste
prisgifva sistnämnda industriers intressen. Vi för vår del vilja antaga,
att Tyskland icke skall rikta direkta angrepp mot Sveriges nuvarande
position. Dels förfogar Sverige öfver för Tysklands produktion nödvändiga
råämnen, som tyskarne säkerligen icke vilja afsäga sig, och dels spelar
den svenska marknaden för vissa viktiga tyska industrigrenar en betydande
roll, och det är för Tyskland synnerligen angeläget att med all makt söka
bibehålla och utvidga sin export af helfabrikat till Sverige.
På grund af hvad här ofvan anförts, tillåta vi oss att vördsamt
hemställa, att Riksdagen ville afslå Kungl. Maj:ts nådiga proposition angående
en mellan Sverige och Tyska riket afslutad handels- och sjöfartstraktat
m. in.»
Såsom af den kungl. propositionen n:o 160 angående en mellan Sverige
och Tyska riket afslutad handels- och sjöfartstraktat framgår, har
Kungl. Maj:t äskat Riksdagens godkännande af de bestämmelser i berörda
traktat med tillhörande tariffer och slutprotokoll, hvilka sådant kräfva.
De bestämmelser, som sålunda bild vit Riksdagen underställda, äro tydligen
de, hvilka falla inom tullbeskattningens och den öfriga beskattningslagstiftningens
områden.
Af tillgänglig statistik, såväl svensk som tysk, samt af de utdrag
däraf, hvilka finnas intagna i den kungl. propositionen, framgår som ett
obestridligt faktum, att handelsförbindelserna de båda länderna emellan
äro störa och att de sedan en lång följd af år befinna sig i ständig ökning
och detta ej minst hvad angår Sveriges utförsel till Tyskland.
Att söka vinna trygghet åt Sveriges alltjämt växande export och att
bereda densamma möjlighet till fortsatt utveckling lärer för vårt land vara
af synnerligen stor ekonomisk betydelse; och detta torde särskildt med
afseende å den marknad, som vi redan i våra närmaste grannländer förvärfvat,
vara värdt att noga beaktas.
Utskottets
yttrande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
Under sådana förhållanden kunde det icke undgå att i Sverige
påkalla synnerlig uppmärksamhet, då Tyskland under år 1902 för tillgodoseende
af sina handelspolitiska intressen antog en ny tulltariff med
anmärknings''värd t förhöjda tullsatser.
I anledning af inom Riksdagens båda kamrar väckta motioner anhöll
Riksdagen i skrifvelse den 28 februari 1903, att Kungl. Maj it täcktes, efter
verkställd utredning, taga under ompröfning, hvilka åtgärder kunde vidtagas
för att i möjligaste mån mildra de olägenheter, som kunde
komma att förorsakas Sveriges näringar genom de förhöjda tyska tullsatserna
och till Riksdagen göra den framställning i ämnet, hvartill omständigheterna
kunde föranleda.
För verkställande af den af Riksdagen sålunda begärda utredningen
tillsattes, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 8 maj 1903, inom finansdepartementet
en kommission af fem personer, hvilka, enligt hvad af den
kungl. propositionen inhämtas, den 31 mars 1905 afgåfvo slutligt betänkande
angående Sveriges handelsförhållanden till Tyskland.
Under tiden för nämnda kommissions arbeten hade emellertid Tyskland
med en del öfriga länder afslutat tilläggstraktater, hvarigenom dessa
länder beträffande ett flertal i den nya tyska tulltariffen upptagna positioner
utverkat tullnedsättningar och därmed i största möjliga utsträckning
tillgodosett hvart och ett land sin exportindustri.
Såsom i den kungl. propositionen framhålles, tillhör Sverige visserligen
på grund af äldre traktater med enskilda tyska stater de länder,
hvilka äga åtnjuta mest gynnad nations behandling inom Tyska riket; följaktligen
skulle de tullnedsättningar, andi’a länder genom traktater vunnit,
äfven komma Sverige till godo. Förstnämnda trakttaer äro emellertid uppsägbar
på ett år. Ktt sådant osäkerhetstillstånd som det, hvari Sveriges
nuvarande handelsförhållanden till Tyskland befinna sig, är tvifvelsutan redan
i och för sig till olägenhet för den svenska exportindustrien och, då därtill
kommer, att åtskilliga af våra mera viktiga exportartiklar skulle, äfven
med bibehållen ställning för vårt land såsom mest gynnad nation, drabbas af
väsentligt högre tullsatser än förut, så torde, för att för viss tid tillförsäkra
sig ej mindre stabilitet i fråga om rätten till mest gynnad nations
behandling än äfven tullnedsättningar för sådana svenska exportartiklar,
beträffande hvilka ställningen som mest gynnad nation icke vore tillfyllest,
icke hafva återstått annan utväg än att genom aftal med Tyskland söka tillvarataga
vårt lands industriella och kommersiella intressen, d. v. s. ingå
på förhandlingar om en ömsesidig uppgörelse eller med andra ord om afsilande
af en tarifftraktat.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
13
En sådan föreligger ock i berörda kungl. proposition såsom resultat
af de mellan de båda länderna förda underhandlingar.
Att afsluta en tarifftraktat, med hvilken landets samtliga näringskretsar
skulle vara tillfredsställda, torde emellertid vara en olöslig uppgift.
Också har det nu föreliggande traktatförslaget, för hvars åvägabringand e
helt säkert många svårigheter förefunnits, gifvit anledning till åtskilliga
erinringar.
De tullnedsättningar, till hvilka Sverige enligt traktatförslaget förbundit
sig, synas visserligen i och för sig, såsom ock i det följande närmare
framhålles, icke vara för svensk industri af någon större menlig betydelse.
Däremot torde såsom ett allmänt omdöme kunna sägas, att det i
första rummet är följande tvenne omständigheter, som äro ägnade att
väcka betänkligheter mot traktatens antagande, nämligen
dels att Riksdagen därigenom skulle afhända sig rätten att åsätta
exporttull å järnmalm och
dels att tullsatserna för det stora antal tullrubriker, hvilka upptagas
i den vid traktatförslaget fogade tariff B, skulle blifva bundna och följaktligen,
med undantag af de i slutprotokollet §§ 4—5 (sid. 99—100 i kungl.
propositionen) omförmälda, icke få höjas.
Då emellertid traktatförslaget uppgjorts med en så relativt kort
giltighetstid som ungefär 472 år, torde sagda betänkligheter vid frågans
afgörande i allt fall icke böra tillmätas någon afgörande betydelse.
Man kan nämligen icke frånse, att på grund af dels den korta
giltighetstiden, som för traktaten blifvit föreslagen, dels den bestämmelsen,
att traktaten upphör att gälla på viss tidpunkt utan någon föregående
uppsägning, traktaten är — såsom i den kungl. propositionen framhållits
— att anse såsom ett ''provisorium, afsedt att sätta Sverige i tillfälle att
företaga en nödvändig revision af sin tulltaxa och på grundvalen af
en mera tidsenlig sådan inom utgången af nu ifrågavarande traktatstid
upptaga nya förhandlingar om handelstraktat med Tyska riket.
Och den tid, hvarom här är fråga, eller omkring 472 år, synes
icke vara för långt tilltagen för ett dylikt omfattande reformarbete; säkerligen
skulle det icke med anspråk på grundlighet kunna utföras på nämnvärdt
kortare tid.
Under sådana förhållanden anser utskottet mindre betänkligt att under
traktatstiden, omkring 472 år, binda exporttullfriheten för järnmalm, och
detta äfven om Kungl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition n:o 158
angående förslag till öfverenskommelse mellan svenska staten, å ena,
samt Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält
och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan, icke
14
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
skulle vinna Riksdagens godkännande. På grund af traktatens korta giltighetstid
synes det jämväl icke böra möta hinder att binda de i tariff B
upptagna tullsatser.
Det torde nämligen icke med skäl kunna befaras, att de i tariff B
intagna medgifvanden, som från svensk sida lämnats, vare sig de afse
nedsättningar i eller bindningar af nu gällande tullsatser skulle, äfven om
de helt naturligt för Tyskland äga betydelse, under den tid traktatförslaget
afser medföra någon mer afsevärd skada för svensk industri, och, å andra
sidan, lider det intet tvifvel, att man i traktatförslaget lyckats att åt den
svenska exportnäringen på tysk marknad vinna nedsättningar, hvilka utgöra
villkor för fortsatt exportmöjlighet, samt den stabilitet, som är i hög
grad önskvärd för vidare utveckling.
o
Från flera håll har uttalats den farhåga, att med i Sverige traktatbundna
tullsatser å vissa industrialster, speciellt textilvaror, Tyskland skulle kunna
hitföra stora kvantiteter af sitt produktionsöfverskott och därigenom i hög
grad skada den svenska industrien. Med hänsyn till traktatens korta giltighetstid
torde denna farhåga vara betydligt öfverdrifven.
Utskottet vill därjämte icke underlåta att framhålla, att det afbrott
eller den minskning i afsättningen af exempelvis sten och trä på tyska
marknaden, som blefve en följd af afslag å traktat förslaget, säkerligen
skulle menligt inverka för vissa af våra sjöfartsintressen, enär ett stort
antal svenska fartyg användas i dylik fraktfart.
Utskottet, som därför ansett sig böra tillstyrka bifall till det framlagda
förslaget om en handels- och sjöfartstraktat med Tyska riket, lärer vid
sådant förhållande icke behöfva vidare yttra sig rörande de i ämnet väckta
motionerna. Dock vill utskottet med afseende å herr Bergströms motion
erinra, att, då enligt ordalydelsen i den kungl. propositionen traktaten med
tillhörande tariffer och slutprotokoll bilda ett oskiljaktigt helt, i hvars bestämmelser
någon förändring icke kan äga rum, herr Bergströms yrkande,
att, med uteslutande af § II i slutprotokollet till artikel 10, Riksdagen
måtte för sin del antaga traktaten, icke kunnat hos utskottet vinna afseende.
Slutligen har utskottet velat påpeka, att de genom traktaten å ömse
sidor gjorda medgifvanden och betingade förmåner, hvilka falla inom tullbeskattningens
och den öfriga beskattningslagstiftningens områden, återfinnas
i kungl. propositionen n:o 160 å här nedan angifna sidor, i hvilket
afseende och för vinnande af öfverskådlighet utskottet meddelar följande
sammanställning:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
15
A. Beträffande varuinförsel till Tyskland:
1) Af Sverige genom traktaten utverkade medgifvanden :
varor, för hvilka tullarna nedsatts ......sid. 134—13 5.
2) Af andra länder genom ingångna traktater utverkade medgifvan
den,
hvilka tillkomma Sverige som mest gynnad nation:
a) varor, å hvilka tullarna nedsatts......sid. 124—127;
b) varor, å hvilka tullarna bundits......» 127—129.
B. Beträffande varuinförsel till Sverige:
a) varor, å hvilka tullarna nedsatts..........sid. 142—143;
b) varor, å hvilka tullarna bundits..........» 148—155;
c) varor, för hvilka Sverige förbehållit sig rätt att till visst
belopp åsätta eller höja tullar..........» 156;
d) å svensk sida förbehållen rätt:
1) att anordna och indela svenska tulltaxan annorlunda
än hittills..............» 98;
2) att företaga höjning af tullarna för vissa maskiner » 100;
e) förändrad beskattning i fråga om tyska handelsresande » 94.
Resultatet af de ömsesidiga medgifvandena inom ofvanberörda beskattningsområden
framgår af följande öfversikt:
Tid varuinförsel till Tyskland från Sverige.
Värdet af Sve- riges utförsel
till Tyskland
enl. 1904 års
tyska statistik.
Tullskillnad
(minskad tull).
Kronor.
Kronor.
I. Af Sverige utverkade tullnedsättningar............
II. Förmåner på grund af ställning som mest gynnad nation:
13,564,000
2,250,000
a) tullnedsättningar...............
33,788,000
5,178,000
b) bindningar .................
36,587,000
—
16
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
Tid varuinförsel till Sverige från Tyskland.
--
Värdet af Tysk- lands införsel
till Sverige
enl. 1904 års
svenska sta- tistik.
Tnllskillnad
(minskad tull).
Af Tyskland, utverkade medgifvanden:
Kronor.
Kronor.
a) tnllnedsättningar............
5,463,000
272,000
b) bindningar ............
108,737,000
—
Bevillningsutskottet hemställer alltså:
l:o) att Riksdagen ville, på sätt Kungl. Maj:t i
propositionen n:o 160 föreslagit, meddela det af Kungl.
Maj:t äskade godkännande af de bestämmelser i föreliggande
traktat med tillhörande tariffer och slutprotokoll,
hvilka sådant kräfva;
2:o) att genom hvad utskottet här ofvan hemställt
måtte anses besvarade motionerna
a) I: 46 af herr Bergström, och
b) II: 165 af herrar Vennersten och af Buren.
Beträffande de i Kungl. Maj:ts propositioner n:is 161 (med förslag
till ny tulltaxa) samt 151 och 162 (om ändring af § 4 i förordningen den
2 december. 1892 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter) innefattade förslag kommer utskottet framdeles, sedan sig visat,
om den framlagda traktaten varder af Riksdagen godkänd, att afgifva
särskilda yttranden; hvilket utskottet härmed får för Riksdagen
3:o) anmäla.
Stockholm den 18 maj 1906.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALLI.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
17
Reservationer:
af herr friherre Klingspor, som anfört: »Oaktadt den giltighets
tid,
som för traktaten blifvit bestämd, eller 41/2 år, i och för sig är relativt
kort, anser jag dock bindandet af exporttullfriheten å järnmalm vara
synnerligen betänklig.
Jämväl bindandet af tullsatserna för det stora antal industrialster,
hvarom här är fråga, torde i vissa fall äfven för kort tid kunna blifva
ödesdigert för svensk industri, som för närvarande i månget hänseende
befinner sig i ett utvecklingsskede.
Det tryck, under hvilket en liten stat som Sverige helt naturligt
skulle känna sig bundet genom en tarifftraktat med en stormakt, skulle
otvifvelaktigt försvåra ombildandet af svenska tulltaxan, så att den bättre
än hittills skulle försvara den egna marknaden till förmån för svensk industri.
Utskottets hela motivering talar ett tydligt språk, huru orimligt
det varit för oss att med en otidsenlig tulltaxa så att säga vapenlösa upptaga
förhandlingar gent emot ett på modernaste grunder tullskyddadt land.
Lifligt beklagande detta utslag af föregående regeringars sorglöshet
att så litet — och i trots af antagandet i Tyskland af 1902 års tulltariff
— tillvarataga våra ekonomiska intressen, har jag, under uttalande af mitt
gillande af den i motionen n:o 165 af herrar Vennersten och af Buren
förebragta motivering, i utskottet yrkat afslag på den föreliggande kung!,
propositionen»;
o
af herrar Nisser, Almström och Åkerberg;
af herr Håkansson, som anfört: »Det nu framlagda förslaget till
handels- och sjöfartstraktat emellan Sverige och Tyska riket kan icke
ur svensk synpunkt anses vara så beskaffad!, att Sverige beredes fördelar,
som kunna anses jämförliga med dem, som beredas de tyska exportörerna.
Betydelsen af att tullsatser bindas — detta är den största anledningen
till oro från svensk sida — framhålles af chefen för finansdepartementet,
då han på 133 sidan i den kungl. propositionen säger: ’Det bör
icke förbises, att hvad industrien behöfver för att med framgång kunna
arbeta på export å främmande marknader är framför allt stabilitet i fråga
om t utför hållandena å dessa. För exportändamål är det icke tillräckligt
att faktiskt för tillfället fä sina varor gynnsamt tullbehandlade, utan det
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 5 Samt. 1 Afd. 23 Raft. 3
18
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
fordras trygghet, att för visst antal år tullförhöjningar icke äro att befara,
för att med hänsyn härtill kunna ordna sina leveranser och företaga de
utvidgningar i fabrikation och transport, som härför äro behöfUga.’
Detta- säges af statsrådet, då han vill påvisa önskvärdheten för svenska
exportörer af stabilitet i de tyska tullförhållandena. Man kan icke undertrycka
sin förvåning öfver, att han tyckes hafva haft en annan syn på
tingen, när det gällt att bedöma den risk, den svenska industri, som
förser den inhemska marknaden, löper genom bindning af de svenska tullsatserna.
Att man användt den tyska handelsstatistiken för bedömande af
handelsförbindelserna emellan Sverige och Tyskland kan icke heller annat
än väcka förvåning, då man icke samtidigt lämnat upplysning därom, att
för att kunna jämföras med svenska statistikens siffror måste till de siffror,
som angifva den tyska exporten, läggas de mycket ansenliga belopp,
som utgå för frakt och assurans af de tyska varorna vid deras transport
från Tyskland till svenska gränsen, och ifrån de tyska siffror, som angifva
importen från Sverige till Tyskland, böra dragas de frakt- och assuransbelopp,
som utgå för transporten från Sverige till Tyskland. Dessutom
hade bort lämnas upplysning därom, att den tyska statistiken säger om
sig själf, att den är felaktig, då det gäller att bedöma handelsförbindelser
med de nordiska länderna.
I Heft IX af ''Auswärtiger Handel des deutschen Zollgebietes im
Jahre 1904’ framhålles, att nu berörda förhållande är en af anledningarna
till olikheten emellan den svenska och den tyska statistiken. Enligt
''Statistisches Jahrbuch för das deutsche Reich’ af 1905 omfattar den tyska
handelsstatistiken det tyska tullområdets men icke det tyska rikets varuomsättning
med främmande länder, och där framhålles särskild^ att frihamnsområdena
i den tyska handelsstatistiken betraktas såsom främmande
länder. I häfte XXIII af ''Auswärtiger Handel’ framhålles, att utförseln
till frihamnarna är för stor, emedan däri ingå varor, som där endast tillfälligt
lagras, för att senare öfverföras till andra länder, och att man vid
jämförelse emellan Tysklands och lindra länders, särskildt de nordiska
ländernas och transatlantiska staters, statistik alltid bör hafva detta i
minnet.
Icke heller har i den kungl. propositionen påpekats, att en betydande
del af den svensk-tyska handeln förmedlas genom Köpenhamns
frihamn.
Den tyska statistiken är onekligen lämpligare att använda än den
svenska, när det gäller att påvisa traktatens önskvärdhet. Jag anser emellertid,
att hvarken genom användandet af denna ingalunda felfria statistik
19
jBevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
eller på annat sätt tillräckliga skäl framlagts för ett bifall till den kungl.
propositionen, utan anser att utskottet bort hemställa om afslag å densamma»
;
af herr 0. A. Ericsson, som yrkat afslag a Kungl. Majits ifrågavarande
proposition n:o 160 angående en mellan Sverige och Tyska riket
afslutad handels- och .sjöfartstraktat; samt
af herrar Almqvist, Lindblad och Branting.
Herr Weinbevg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
behandlingen af detta betänkande.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.