Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5

1906-04-03 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1906:5, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

1

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 4 april 1906, kl. 12 midd.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3

i anledning af väckta motioner om skrifvelse till

Kungl. Maj:t angående bestämmelserna om rang.

Till utskottet har för behandling hänvisats dels eu af herr von

Möller inom Första Kammaren väckt motion, n:o 29, och dels ett af

Andra Kammaren med anledning af dess fjärde tillfälliga utskotts

utlåtande, n:o 3, fattadt beslut rörande rangförhållandena.

Herr von Möllers motion har följande lydelse:

»1901 års Riksdags Andra Kammares tillfälliga utskott n:o 3

anför i utlåtande n:o 18: »Uti en inom Andra Kammaren väckt

motion, n:o 173, har herr H. A. Segerdahl föreslagit,

»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att alla bestämmelser om rang, utom för hofvet, måtte upphäfvas,

eller, om detta finnes ej höra ske, att liofrang och ämbetsrang fullständigt

skiljas från hvarandra, och att gällande bestämmelser om

ämbetsrangen ändras, så att de komma att bättre, än nu är händelsen,

motsvara de olika befattningarnas vikt och betydelse för

staten».------—----------- --.--

Med de ändringar, som under årens lopp genom särskilda

kungl. påbud tillkommo, fortfor 1714 års rangordning att gälla till

år 1766.

Den 12 november detta år utfärdades på framställning af

Rikets Ständer en förordning, hvarigenom alla förordningar och

Bih. till Riksd. Frat. 1906. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 5 Käft. (N:o 5). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

resolutioner angående rang till sin verkan upphäfdes, med undantag

af bestämmelser rörande hofrangen, i fråga om hvilken framhölls,

att »Kung! Maj:ts höghet och rikets värdighet fordrade, att dermed

förhlefve efter förra vanligheten».-----------

Efter 1772 års statshvälfning förlorade likväl förenämnda förordning

af den 12 november 1766 all betydelse och kraft af lag samt

återupplifvades förut gällande rangbestämmelser.

Nya, med rang förenade ämbeten och tjänster inrättades emellertid

under tidernas lopp, gamla sådana upphörde att finnas till, och

omflyttningar mellan rangklasserna gjordes, allt dock med bibehållande

af den gamla klassindelningen. De ändringar, som skedde,

motsvarade emellertid icke de kraf, som af samhällets fortgående

utveckling betingades. Med hänsyn därtill väcktes också vid 1840—41

års riksdag af Lars Hierta in. fl. motion därom, att det genom författning

må bestämmas den värdighet, som bör åtfölja ämbeten och

tjänster i förhållande till hvarderas vikt och äfven med beräkning

af därvid förutsatt lärdom, samt att kofämbetsmäns rang icke må

utsträckas utom hofvet. — -— ---—----—--

På tillstyrkan af allmänna besvärs- och ekonomiutskottet hemställde

Rikets Ständer i skrifvelse den 9 juni 1841,

»att Kong! Maj:t, sedan statens ämbeten och tjänster blifvit

ordnade i öfverensstämmelse med den reglering, som ansetts nödig,

täcktes genom författning bestämma den hvarje ämbete och tjänst

tillkommande värdigheten i förhållande till dess vikt inom statsförvaltningen,

samt att Kong! Maj:t därvid täcktes fästa särskildt afseende

å det missförhållande, som dittills egt rum i detta fall genom

den högre rang, som tillerkänts hoftitlarne, helst då dessa ej voro

förenade med någon motsvarande tjänstgöring», i sammanhang hvarmed

Ständerna i underdånighet anhöllo, »att antingen ingen rang

måtte utom hofvet tillerkännas dessa titlar eller ock en vida lägre

och emot deras verkliga vikt afpassad».

Denna skrifvelse föranledde emellertid icke till någon omedelbar

eller genomgripande åtgärd från Kungl. Maj:ts sida — —- —

I vårt grannland Norge äro särskilda bestämmelser utfärdade

rörande dels ämbetsrangen och dels hofrangen. Ämbetsrangen är

fastställd genom kungl. reglemente den 26 juli 1820 och kungl. resolution

den 14 december 1889 m. fl. resolutioner och finnes uppdelad

i tolf klasser med hänsyn till de olika ämbetenas beskaffenhet. I

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

denna rangordning finnas icke några hoffunktionärer upptagna.

Bestämmelserna angående hofrangen äro fastställda genom en hofresolution

den 4 juni 1874.

Rangordningen är, såsom uteslutande andra medborgare i samhället

än tjänstemannakåren, för öfrig! ägnad att hos mången underhålla

den tanken, att tjänstemannakåren vore en privilegierad klass

och ej, såsom den i verkligheten är, det borgerliga samhällets tjänare;

rangordningens bibehållande torde därför bidraga till att motverka

de jämlikhetsprineiper, som endast i det sanna och verkliga människovärdet

vilja se en mätare af en människas rang och värdighet

i samhället.

Utskottet, som sålunda hyllar den åsikt, som redan år 1766

af Sveriges Rikes Ständer uttalades i fråga om rangordningen, och

anser, att den utan någon olägenhet bör kunna borttagas, delar

jämväl den mening, hvaråt motionären i sitt framställda förslag gifvit

ett uttryck, nämligen att uttalandet af ett önskemål härutinnan från

Riksdagens sida icke må omfatta bestämmelser om rang för liofvet.

Däremot vill utskottet hafva uttalat, att denna sistnämnda rang icke

bör utom liofvet göras gällande.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet med

anledning af herr Segerdahls förevarande motion vördsamt hemställa,

att Andra Kammaren för sin del ville besluta, det Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj! anhålla, att Kung! Maj! täcktes

upphäfva alla de bestämmelser om rang, utom för liofvet, livilka

äro grundade vare sig på 1714 års rangordning eller ock på de

ändringar i eller tillägg till densamma, livilka efter nämnda år tillkommit.

»

Andra Kammaren biföll utan diskussion utskottets hemställan,

men Första Kammaren afslog frågan med 5 rösters majoritet. Ehuru

jag till fullo delar dåvarande Andra Kammarens uppfattning i denna

sak, synes det mig dock måhända mindre lämpligt att nu ånyo

draga frågan i dess helhet inför Riksdagen.

Första Kammarens tillfälliga utskott, som afstyrkte bifall,

uttalade sig emellertid alls icke om hvad medkammarens utskott

anfört beträffande hofrangen, nämligen, »att denna sistnämnda rang

icke bör utom hofvet göras gällande». Ej heller anfördes under

diskussionen i kammaren några skäl för eller önskningar om densammas

bibehållande utom hofvet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande No 5.

Det är val knappast antagligt, att 1906 års Riksdag skulle dela

den uppfattning, som uttalas i k. förordningen 12 november 1766

rörande upphäfvande af all rang med undantag af hofrang, om

hvilken framhölls, »att Kung!. Maj:ts höghet och rikets värdighet

fordrade, att därmed förblefve efter förra vanligheten», ord, hvilka

under namnstämpelns tid och konungamaktens skuggtillvaro klingade

som en bitter ironi.

Snarare torde man vara berättigad antaga, att Riksdagen

biträder den af Riksens Ständer 1841 uttalade åsikten om »det

missförhållande, som dittills egt rum genom den högre rang, som

tillerkänts hoftitlarne, helst då dessa ej voro förenade med någon

motsvarande tjänstgöring», och att »ingen rang måtte utom hofvet

tillerkännas dessa titlar».

För mången är det säkerligen en öfverraskning, att 1714 års

rangordning i hufvudsak fortfarande är gällande med dess 40 rangklasser,

hvaraf visserligen hälften äro vakanta, och antediluvianska

bestämmelser såsom till exempel den klassiska n:o 1: »Eho som

tilägnar eller tilväller sig någon större Rang, än den honom efter

Kong! Fullmagt med rätta tilkommer eller ock för Skyld-, Weneller

Svågerskaps skull cederar någon, för hvilken han eljest, efter

ofvanbemälte Kong! Maj:ts Ordning om Rangen, borde taga och

hafva förträdet och således förringar det värde och den förmån,

som Kong! Maj:t har tillagt dess Ämbete, densamma skall utan all

nåde vara förfallen till 1,500 Riksdalers straff och böter, hvaraf

Domkyrkan i Residence-Staden niuter två delarne, nemligen 1,000

Riksdaler, och Fiscalen eller Angifvaren den öfrige tredningen».

Det må lämnas oafgjord!, huruvida skälet, att »Domkyrkan i Residence-Staden»

i våra dagar icke tycks haft att glädja sig åt någon

på detta sätt vunnen större inkomst, är att söka i den omständigheten,

att angifvaren ej låter locka sig af »tredningen», eller däri

att pliktkänslan hos våra dagars ranginnehafvare är så utpräglad, att

de icke »cedera sin rang», säkert är, att fåfänga och högfärd frodas

bland våra dagars människor likaväl som bland gamla tidens fariséer,

hvilka ju äfven »gärna sutto främst vid gästabuden och i synagogorna».

Af sikten med motionen är ej heller att försöka ett utrotningskrig

mot den mänskliga flärdbacillen, blott — att bringa under

Riksdagens ompröfning, huruvida den anser, att allt framgent Konungens

och de kungliga personernas enskilda funktionärer böra taga

försteget framför eller rang ibland statens ämbetsmän.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5. 5

Redan genom 1714 års rangrulla tilldelades hofpersonalen eu

framskjuten plats, med »Håf-Cancelleren» i 6:te, »Håf-Marskalkar»

i 8:de klassen, under det att »Kong! Maj:ts Håf-Stallmästare» i 15:de,

»Ceremonie-Mästaren» i 18:de, »Cammarkerrar, Håf-Jägmästaren,

Håf-Intendenten och Kong! Maj ds Lif-Medicus» i 25de klassen

fingo nöja sig med mindre.

Men genom en mängd af K. brefcirkulär och förordningar,

riksmarskalksmemorial och hofprotokoll hafva småningom hofvets

funktionärer uppflyttats på rangskalan och i* stället statens ämbetsmän

fått maka åt sig.

I regeringsformen § 34 säges, att »Statsminister och Ministern

för utrikes ärendena innehafva rikets högsta värdighet och Statsråden

den närmaste derintill», men jämlikt Kung! Majds beslut 31 oktober

1851 skola »Statsråd och Serafimerriddare anses till värdighet lika

och taga plats efter datum af deras utnämning», och enligt Riksmarskalkens

cirkulär 23 november 1885 äger Riksmarskalken taga

plats näst efter Statsministern och Ministern för utrikes ärendena,

därefter under Riksdag Första och Andra Kammarens talmän samt

först därefter öfriga ledamöter af Statsrådet. Enligt K. resolution

10 januari 1868 skola »de, som beklädt Riksmarskalksämbetet, sedan

de derifrån afgått, jemte Serafimerriddarna, ega värdighet näst efter

Statråds i tjenst varande ledamöter», men enligt K. resolution 3

november 1871 skola f. d. Statsministrar och Statsråd »icke åtnjuta

värdighet utöfver den, som på annan grund kan dem tillkomma».

Enligt Riksmarskalkens memorial 1834 den 10/2 äger Öfverstekammarherrar,

Öfverhofstallmästaren och Öfverhofjägmästaren, hvilka icke

återfinnas i 1714 års rangordning, att »fortfarande» hafva sin plats

i l:sta klassen tillsammans med den under fredstid obefintlige Fältmarskalken,

och enligt K. cirkuläret 1835 nU nedflyttades utan något

angifvet skäl Presidenter och Öfverståthållaren i Stockholm från

lista till 4:de klassen.

På grund af ofvannämnda memorial anträffas nu Öfverste

Kammarjunkare, hvilka jämte Öfverste Kammarherren äga att vid

högtidliga tillfällen uppbära släpet på den kungliga manteln, Förste

Hofmarskalkar, Förste Hofstallmästare och Öfver Kammarherrar

hos D. D. M. M. Drottningarna i 5:te klassen med Generallöjtnants

rang. På samma sätt hafva till 7:de klassen, Generalmajors rang,

avancerat Hofmarskalkar, Öfverceremonimästare!!, Kabinettskammarherrar,

Hofstallmästare, Förste Hofjägmästare, under det att Kam
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

marherrar hos Drottningen, Ceremonimästaren och Expeditionschefen

i riksmarskalksämbetet fått nöja sig med Generaladjutants

rang i 8:de klassen, där äfven Expeditionschefer i Kung! Maj ds

Kansli samt Kabinettssekreteraren inhysts, mot det att denna rang,

enligt K. R. 1840 7/i2, meclgifves blott så länge de bestrida ämbetet.

Öfverstes rang, llde klassen, har tilldelats Stallmästare vid

hofvet, Kammarherrar, Hofjägmästare och Förste Hofintendenten,

hvaremot Hofintendenter och Lifmedici fått kvarstanna i 25de

klassen alltsedan 1714.

Förmodligen ansåg man vid den tiden, att tillsynen om Kungl.

Maj ds villebråd samt vården om Kungl. Maj ds hästar var en viktigare

och mera maktpåliggande befattning än Lifmedici uppdrag

att medelst mixturer, åderlåtning och klistir hålla de Höga Herrskapen

vid like och i högönsklig välmåga.

Äfven lämnade nog Stallmästarens och Jägarens yrke mera

valuta än dåtida medici med thy åtföljande sprutor och flaskor.

Men allt fortfarande intaga Lifmedici sin anspråkslösa plats,

måhända för att understryka, att vetenskap hg bildning och förtjänst

ej vinner utmärkelse genom en hög plats på rangskalan, hvilket ju

äfven bekräftas af det faktum, att Professorer vid Universiteten och

Förste Kammarpagen åtnjuta samma — Kaptens rang i 36de klassen,

under det att Kammarjunkare placerats i 28:de klassen med majors

rang, samt Hofkvartermästaren i sällskap med Hofsekreteraren följa

Professorerna hack i häl, i 37:de klassen »med rang mellan Kapten

och Löjtnant I.»

Hofkvartermästarbefattningen innehafves vanligen af en bland

Hoffurirerna, hvilka hafva öfverinseende öfver lakejerna, serveringen

vid taffeln o. s. v.

Sist i rangordningens 40:de klass, »efter underlöjtnant men

före fanjunkare, var Hofauclitören till 1902 placerad (befattningen

innehades för några år sedan af en rådman i Stockholm) tillsammans

med rådmän och magistratssekreterare i Göteborg samt stadskamreraren

(på grund af stadens privilegier 1716 24/5) äfvensom

kanslerssekreteraren vid universiteten enligt K. resolution 1711 14/n

(universitetskansleren själf bär som sådan ingen rang).

Enligt hofprotokoll 1902 17/3 erhöll Hofauditören enahanda

rang, som tillkommer Hof intendenter.

Förgäfves letar man efter någon rangplats för Öfverhofpredikant

eller Hofpredikanter i 1714 års förordning. Den enda präster
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

liga befattning, som tyckes kafva blifvit hugnad med en dylik

uppmuntran, är: »Regements-Prästen vid Artilleriet, hvilken följer

näst efter Capitainerna därstädes», K. resolution, 168 6 28/g, möjligen

af det skäl att man ansåg, att Öfverhofpredikanter och

öfrige andans män ej ville eller borde trängas inom några rangklasser

emellan denna världens barn. Längre fram i tiden tycks

man emellertid hafva ändrat mening, ty genom K. R. 1837 17/a,

tjänstgöringsreglementet och svenska arméns rulla, reglementet för

flottan m. m. hafva Regements-, Garnisons-, Amiralitets-Pastorer

in. fl. tilldelats plats i 36:te, Sjukhus- och Fartygspräster i 38:de

klassen o. s. v., och »enligt vedertaget bruk» hänföras omsider

Öfverhofpredikanten till 18:de och Hofpredikanterna till 28:de klassen.

Äfven mot damerna, som tillhöra eller hafva tillhört hofvet,

har man visat artighet genom K. resolutioner och kofprotokoll. Så

bestämmer K. resol. 1680 V12 »rangen emillan Qwinfolken, nembl.

att hustrun folk er Mannens tiänst; efter som och K. Maj:t detsamma

hermed wil hafwa stabilerat och förordnat, så åt härwid inge andre

considerationer än chargerna gella skola; men dhe, som ogifte äre,

hafwa rangen sins emillan efter åldren och som de äre gamble».

De statsministers-, statsråds- och riksmarskalksfruar, som

erhållit sin höga värdighet före 1868 10/i, bibehålla densamma, och

de statsministers-, statsråds-, och riksmarskalksfruar, som erhållit sin

värdighet emellan 1868 10/i och 1871 3/n, taga plats näst efter i

tjänst varande statsrådsfruar, men de statsministers- och statsrådsfruar,

hvilka erhållit sin värdighet efter 1871 3/n, hafva efter männens

afskedstagande förlorat densamma. De damer, hvilka genom för dem

sj kifva af Konungen utfärdade öppna bref hafva fått sig tiflagd rang

och värdighet lika med den, som af ålder tillkommit de forna herrar

rikets råds fruar, bibehålla denna rang allt framgent.

Öfverhofmästarinnorna hos D. D. M. M. Drottningarna hafva

genom för dem utfärdade nådiga bref fått sig tillagd rang och

värdighet lika med den, som af ålder tillkommit de forna herrar

rikets råds fruar.

(Hofprotokoll 1859 16/s, 1880 18/2 och 1892 3/2.)

Statsfruar hos D. D. M. M. Drottningarna, utnämnda före

1883 15/u, hafva plats närmast efter deras excellensers fruar.

(Hofprotokoll 1883 16/n.)

Statsfruar hos D. D. M. M. Drottningarna, utnämnda efter

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande No 5.

1883 15/n, hafva vid courer och dylika tillfällen rang efter Stats

rådets och Serafimerriddares fruar.

(Hofprotokoll 1883 16/u.)

F. d. hofmästarinna!! hos H. K. H. Kronprinsessan har lika

rang och värdighet med statsfruar hos H. M. Drottningen, dock

näst efter dem.

(Hofprotokoll 1885 21/i.)

Hoffröknar hos D. D. M. M. Drottningarna rangera lika med

kammarherrar hos Drottningarna.

Öfriga hoffröknar rangera lika med öfriga kammarherrar.

Hvad kan nu afsikten med alla dessa underliga placeringar

och uppflyttningar af hofvets funktionärer i allt högre rangklasser

hafva varit, eller detta frikostiga utdelande af hoftitlar, om icke

detta, att man hoppats och trött detsamma, som Rikets Ständer

förde på tungan, nämligen att »Kong! Maj:ts höghet och rikets

värdighet fordrade, att dermed förblefve efter förra vanligheten».

Men vår tids uppfattning är nog en helt annan. Man anser

säkerligen icke nu längre, att »Kong! Maj:ts höghet och rikets

värdighet» på något sätt främjas genom, att de herrar och damer,

som äro anställda i de kungliga personernas enskilda tjänst, taga

försteget framför statens högst betrodde män, Riksmarskalken framför

flertalet af Statsrådets ledamöter, Öfverste Kammarherren, Öfverhofstall-

och Ö.-hofjägmästaren framför samtliga ämbetsmän, derest

desse icke äro Serafimerriddare, att Öfverste Kammarjunkare, Förste

Hofmarskalkar och Förste Hofstallmästare!! skall i värdighet likställas

med Justitieråd, Generallöjtnanter och Viceamiraler, eller

Hofmarskalkar med Generalmajorer och Landshöfdingar, eller Kammarherrar,

Stall- och Hofjägmästare med Regementschefer och

Kommendörer vid flottan.

Nog har väl motionären vid 1901 års riksdag rätt, då han

säger, att det borde »tagas i öfvervägande, huruvida icke såsom i

Norge ämbetsrang och hofrang kunde skiljas åt, så att sådana

oegenthgheter undvekos, som t. ex. att en ung studerande, hvilken

några dagar efter aflagd akademisk examen utnämnes till kammarjunkare,

såsom sådan får samma rang som major och därigenom

i ett tag kommer att i värdighet stå öfver sina förra lärare, professorerna,

eller att en ung godsägare, som hugnas med kammarherretitel

och därmed kommer upp i öfverstes rangklass, skall i

afseende å rang stå framför landssekreteraren och landskamreraren

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första Kammarms Tillfälliga UtsJcotls (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

i länet, eller att en löjtnant, som namnes till kammarherre, blir

likställd med sin öfverste eller måhända kommer att stå öfver honom,

ifall öfverstens ntnämningsdatum är senare än kammarherrens».

Onekligen ligger det något föråldradt öfver hela denna hofrangordning,

åtminstone när den göres gällande utom höfvel, något

af falsk, obehöflig förgyllning, hvilket åt densamma ger en anstrykning

af flärd och komik, som sannerligen icke kan vara ägnad att

öka »Kong! Maj:ts höghet eller rikets värdighet», där helt andra

faktorer tagas i räkningen.

Förvisso kan äfven, hvad af en talare i Första Kammaren

1901 yttrades beträffande rangordningen i dess helhet, äfven här

äga tillämplighet: »Jag skulle önskat, att det tillfälliga utskottet

fortsatt sitt citat och efter Andra Kammaren ytterligare anfört, att

»tjänstemännens ställning i samhället och förhållande till öfriga

medborgare bör framför allt vinnas och vidmakthållas genom det

förtroende och den tillit, som från deras medborgares sida kan

komma dem till del på grund af ett plikttroget och omsorgsfullt

utöfvande af sin tjänst samt genom ett samvetsgrant och nitiskt

iakttagande af sina medborgerliga plikter». Det är visst och sant,

hvad som blifvit sagdt med dessa ord, och visst och sant är äfven,

att rangordningen har lagt och, låt oss vara uppriktiga, ännu i

denna stund lägger hyende under vårt fåfängliga begär efter yttre

sken och flärd. Den befordrar tendensen hos oss att vilja synas vara

något annat och mera än vi äro. — —- —

Den har slutligen uppammat denna titelsjuka, som är en plåga

för vårt land.»

1906 års rikskalender upptager såsom tjänstgörande uppvaktande

i de olika hofstaterna omkring 80 personer med till och med

majors rang samt under rubriken »den öfriga hofstaten» f. d.

tjänstgörande och innehafvare af hoftitlar, omkring 160 personer

från Öfverkammarherrar och Öfverste Kammarjunkare till och med

Kammarjunkare, hvaribland 103 Kammarherrar.

Dessa högre hof tjänster eller titlar äro fortfarande med några

få undantag tilldelta personer af adlig börd såsom ett slags prerogativ,

eu tradition från den tid, då adeln som riksstånd utgjorde en faktor

af betydelse i det politiska lifvet.

Det vill synas, som om äfven de, hvilka anse, att en rangordning

icke kan undvaras af det skäl, att de i statens tjänst varande

ämbetsmännens inbördes ställning och förhållande till hvarandra

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 5 Stift.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

klöfver en dylik klassificering, icke borde kunna hafva några skäl

att anföra för ett fortsatt sammanförande och sammanblandande

af hof- och ämbetsrang.

Och då 1901 hela Andra Kammaren samt i Första Kammaren

minoriteten, som med endast 5 röster understeg motpartiet,

uttalat sig för borttagandet af rangordningen i dess helhet, borde

det ock kunna antagas, att 1906 års Riksdag skall anse önskvärd!

att hofrangen utom hofvet ej bör göras gällande i vår tid, då man

med rätta så mycket som möjligt söker borttaga alla oberättigade

klasskrankor och öfverklassprerogativ.

Jag tillåter mig därför vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung! Maj:t anhålla,

att Kung! Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, att hofrang och

ämbetsrang blifva fullständigt skilda från hvarandra.»

Andra Kammarens utskotts yttrande i ärendet är af följande

lydelse:

»Till utskottet har för förberedande behandling hänvisats en af

herr E. G. IT. Åkerlund inom Andra Kammaren väckt motion, n:o

133, hvilken jämte bilaga lyder sålunda:

»Vid 1901 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren eu

motion, hvaruti föreslogs åtgärd alternativt för upphäfvande eller

förändring af gällande rangbestämmelser. Kammaren beslöt i enlighet

med "det första alternativet. Första Kammaren afvisade emellertid

förslaget, dock med endast fem rösters Övervikt. Minoriteten

röstade för samma beslut, som Andra Kammaren antagit.

I motionen framhölls särskild!, huru hög rang de militära

befattningarne i allmänhet vore tillerkända i förhållande till de

civila. Vidare erinrade motionären, hurusom den år 1714 tillkomna,

af Rikets Ständer år 1766 upphäfda, men efter statshvälfningen 1772

återupplifvade rangordningen varit föremål för Ständernas uppmärksamhet

vid riksdagen 1840-—1841, då Ständerna till Kung! Maj:t

aflåtit en skrifvelse, hvaruti de, med framhållande af att uti de

bestämmelser om ämbetens värdighet, som den gällande rangordningen

innehölle, företedde sig fyrfaldiga missförhållanden till följd

af de förändringar i samhällsskicket, hvilka inträdt under den längre

tidrymd, som förflutit sedan denna stadga utfärdades, anliöllo, att

Kung! Maj:t måtte genom författning bestämma den värdighet, som

tillkomma hvarje ämbete och tjänst, i förhållande till dess vikt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens lillfalliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande N:o 5. 11

inom statsförvaltningen. Ständerna ifrågasatte visserligen, huruvida

icke all lagstiftning i detta afseende, såsom i sig själf af föga vikt,

vore att betrakta såsom umbärlig, men framböllo å andra sidan,

att, därest lagstiftningen i detta afseende ansåges böra kvarstå, till

följd af mångårig häfd och de vanor, som därefter lämpat sig, den

dock borde stödjas på riktiga grander, såframt den skulle bibehålla

något anseende såsom lag. Jämväl begärdes i samma skrifvelse, att

Kung!. Maj:t måtte fästa särskilt afseende på det missförhållande,

som dittills ägt rum genom den högre rang, som tillerkänts hoftitlarne,

samt att antingen ingen rang blefve utom hofvet tillerkänd

dessa titlar eller ock en vida lägre och emot deras verkliga vikt

afpassad, än som dittills varit fallet.

Denna Ständernas skrifvelse föranledde icke till någon särskild

åtgärd af Kungl. Maj:t.

Uti en i dag inom Första Kammaren väckt motion, som i

afskrift härvid bifogas, har rangfrågan ånyo upptagits, dock endast

i den del, som afser hofrangs och ämbetsrangs fullständiga skiljande

från hvarandra. Då emellertid motiveringen i denna motion

synes gifva anledning till att upptaga frågan i vidsträcktare omfattning,

vill jag, med åberopande af samma motivering jämte hvad

här ofvan förut framhållits, hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att alla bestämmelser om rang, utom för hofvet, måtte upphäfvas,

eller, om detta finnes ej böra ske, att hofrang och ämbetsrang fullständigt

skiljas från hvarandra och att gällande bestämmelser om

ämbetsrangen ändras, så att de komma att bättre, än nu är händelsen,

motsvara de olika befattningarnes vikt och betydelse för staten.»

Efter intagande af den åberopade afskriften, hvilken utgöres

af herr von Möllers här ofvan intagna motion, fortsätter utskottet:

»Det rikhaltiga material, som lämnats i denna motion jämte

bilaga, torde tillräckligt belysa och klargöra deu omhandlade frågans

förhistoria och nuvarande läge. Redan det faktum, att den gällande

rangordningen daterar sig från 1714 samt med endast några få års

afbrott, 1766—1772, ännu i våra dagar utgör den reglerande normen

med afseende på rang, torde vara nog att beteckna den såsom olämplig

för våra dagars förhållanden, detta så mycket mera som under årens

lopp genom särskilda kungl. påbud tillkomna bestämmelser icke gått i

den riktning, som bör känneteckna ett modärnt samhälles utveckling.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N-.o 5.

Ej heller anser utskottet det nödigt att precisera sin ställning

till frågan om rangens berättigande eller icke-berättigande i och

för sig, lika litet som det finner föreliggande fråga kräfva belysande

hänvisningar till andra länders historia. Hvad vi i detta hänseende

lära af vår egen torde vara till fyllest för stadgandet af den uppfattningen,

att en snar reform vore önskvärd inom ifrågavarande område.

En stark opinion i denna riktning gaf sig till känna vid 1901

års riksdag, då Andra Kammaren med anledning af en af herr

Segerdahl väckt motion för sin del beslöt, »att Riksdagen måtte i

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung! Maj:t täcktes upphäfva

alla de bestämmelser om rang, utom för hofvet, hvilka äro

grundade vare sig på 1714 års rangordning eller ock på de ändringar

i eller tillägg till densamma, hvilka efter nämnda år tillkommit»,

ett beslut, som dock icke föranledde till någon åtgärd, enär Första

Kammaren, dock med endast 5 rösters majoritet, afslog motionen.

Den stora anslutning, herr Segerdahls motion vann äfven i Första

Kammaren, synes tyda på, att frågan redan för fem år sedan kommit

i ett sådant läge, att dess lösning i den riktning motionen angifver

icke torde låta länge vänta på sig.

Det förefaller utskottet, som skulle opinionen inom Riksdagen

för ett upphäfvande af föråldrade, i åtskilliga fall orättvisa,

i andra otillfredsställande bestämmelser rörande rang sedan år 1901

vunnit i styrka och djup. Då det emellertid tillkommer Kungl.

Maj:t att bestämma den omfattning, i hvilken en reform i ifrågavarande

syfte bör sko, och då redan en reform i den riktning, som

motionären alternativt föreslagit, torde beteckna ett afsevärdt framsteg,

så får utskottet med anledning af den föreliggande motionen

hemställa,

att Andra Kammaren ville för sin del besluta, det Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes upphäfva alla de bestämmelser om

rang, utom för hofvet, hvilka äro grundade vare sig på 1714 års

rangordning eller ock på de ändringar i eller tillägg till densamma,

hvilka efter nämnda år tillkommit,

eller, om detta anses icke böra ske, att Kungl. Maj:t täcktes

vidtaga sådana åtgärder, att liofrang och ämbetsrang blifva fullständigt

skilda från hvarandra.»

Denna hemställan har, enligt utskottet meddeladt protokollsutdrag,

af Andra Kammaren bifallits.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5. 13

Af det beslut, Andra Kammaren fattat, framgår, att de däri

alternativt framställda önskningsmålen omfatta båda motionärernas

sinsemellan till räckvidden något olika förslag.

Utskottet delar motionärernas uppfattning i det hänseendet,

att 1714 års rangordning, hvilken inom några år blir icke mindre

än två sekel gammal, i många fall måste anses utgå från för det

nu lefvande släktet skäligen främmande synpunkter och att den i

följd af de under årens lopp tillkomna ändringar och tillägg måste

anses sakna konsekvens och enhetlighet.

Af hvad herr von Möller därom andragit, synes det utskottet

som om ett sammanblandande af hofrang och ämbetsrang ej bör

förekomma, men skall denna fråga upptagas till utredning, anser

utskottet, att äfven den af herr Åkerlund i Andra Kammaren väckta

frågan om upphäfvande af samtliga bestämmelser om rang utom

för hofvet bör blifva föremål för pröfning.

Om det vid eu eventuell utredning af ämnet visar sig, att

upphäfvandet af all rang utom för hofvet vore lämpligt, skulle

nämligen det syftemål, herr von Möller genom sin motion velat

vinna, gifvetvis i än vidsträcktare mån ernås.

Utskottet får därför hemställa,

l:o att Första Kammaren behagade biträda

Andra Kammarens beslut;

2:o att, för den händelse kammaren bifaller

hvad under punkt 1 hemställts, herr von Möllers

motion därmed må anses besvarad.

Stockholm den 3 april 1906.

På utskottets vägnar.

OLOF JONSSON.

Reservation:

Af herr J. Kennedy, som ansett, att utskottets yttrande bort

hafva följande lydelse:

Det låter sig icke förneka att det i allmänhet är mindre

lämpligt, att Riksdagen, i frågor af ringa betydelse för det allmänna

såsom denna, utan särdeles vägande skäl vänder sig till Kungl.

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 5 Käft. 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (No 2) Utlåtande N:o 5.

Maj:t med framställningar i ärenden, hvilkas afgörande helt och

hållet är beroende af Kung! Maj:t.

Fastän, enligt livad allmänt är kändt och i de väckta motionerna

med exempel är visadt, vissa af nu gällande bestämmelser

om rangväsende äro otidsenliga och olämpliga, hemställer

utskottet dock,

att Första Kammaren icke måtte biträda det

af Andra Kammaren i ämnet fattade beslut och

att kammaren ville afslå den i frågan inom

. Första Kammaren väckta motionen.

Stockholm Oskar Eklunds boktryckeri 1906.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.