Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 6
1906-04-03 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1906:6, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 6
Dokumentets text
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 6.
1
9
]*:© &.
Ank. till Riksd. kansli den 4 april 1906 kl. 12 midt!.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 4, i anledning af väckt fråga om upphäfvande af
mom.. 7 i kungl. bref vet den 17 oktober 1778 m. m.
Till1 utskottet har af Första Kammaren för behandling hänvisats ett
af Andra; Kammaren fattadt beslut om upphäfvande af nämnda moment m. m.
Andra Kammarens utskotts yttrande i ärendet är af följande lydelse:
»Till utskottet ha af Andra Kammaren hänvisats tvenne motioner, som
hafva afseende å mom. 7 i kungl. bref vet den 17 oktober 1778. I den
ena af dessa motioner, n:o 72, af herr K. H. G. von Schéele, föreslås, »att
Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Magt, efter
utredning om sättet för sådan ändring af mom. 7 i kungl. brefvet. den 17
oktober 1778, att moderns namn blifver fortfarande skyddadt, mot offentliggörande,
men till upplysning och ledning i vissa af Kungl. Maj:t. uppgiga
och bestämda fall på lämpligt sätt, antecknadt, till Riksdagen inkomma
med det förslag, hvartill utredningen kan föranleda».
I den andra motionen, n:o 129, af herr P. Pehrsson i Österby, hemställes,
»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Bih. till Biksd. Prof. 1906. 8 Sami. 2 Afl. 1 Band. 6 Höft. (Ko 6.) 1
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
täcktes Kungl. Maj:t vidtaga erforderlig åtgärd, för att mom, 7 i nådiga
brefvet till samtliga kofrätterna den 17 oktober 1778, innefattande tilllåtelse
för barnaföderska att undandraga sig att uppgifva sitt namn och
därmed sammanhängande bestämmelser må upphäfvas».
Såsom motivering har af herr K. H. G. von Schéele i motion n:o 72
anförts följande:
»Icke mindre än 8 gånger har, såvidt jag vet, förslag inom Riksdagen
förelegat till förändring eller upphäfvande af mom. 7 i kungl. brefvet
den 17 oktober 1778, hvari med angifvet syftemål att förekomma barnamord
föreskrifves, att »Kvinna, som å okänd ort vill framföda foster, ma
i sådant syfte lämnas ostörd utan någons åtal och efterfrågan om hennes
person eller tillstånd». Först sista gången, år 1898, vann förslaget nämnvärdt
understöd, i det att Andra Kammarens tillfälliga utskott, till hvars
förberedande behandling det nu var öfverlämnadt, hemställde och kammaren
beslöt för sin del i öfverensstämmelse härmed utan debatt eller
votering, att Riksdagen i skrifvelse till Konungen måtte anhålla, »det
täcktes Kungl. Maj:t dels låta utreda, om och på hvad sätt sådan ändring
af mom. 7 i kungl. brefvet den 17 oktober 1778 angående barnamord
samt andra därmed i sammanhang stående författningsbestämmelser må
kunna företagas, att moderns namn blifver fortfarande skyddadt mot offentliggörande,
men till upplysning och ledning i vissa af Kungl. Maj:t uppgiga
och bestämda fall på lämpligt sätt antecknadt, dels ock att, så fort
ske kan, till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill utredningen
kan föranleda.» Med 37 röster mot 31 afböjde dock Första Kammaren
att ansluta sig till medkatnmarens beslut. Det tyckes således hafva förefunnits
skäl att redan tidigare underställa den viktiga frågan Riksdagens
förnyade pröfning. Och afgörande för att icke längre uppskjuta därmed
synes mig vara det sätt, hvarpå denna sak inom Riksdagen utan gensaga
bedömdes från flere håll vid debatten den 10 februari sistlidet år rörande
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om oäkta barns arfsrätt
efter moder och mödernefränder. Till dessa uttalanden gafs osökt anledning
af lagutskottets slutord i dess utlåtande häröfver: »Man torde haft
anledning vänta, att Kungl. Maj:t i samband med förevarande lagförslag
fogat anstalt om ändring i nämnda lagstadgande.» Detta har likväl allt
hittills icke skett.
Hvad som gjorde den ifrågavarande föreskriften vid tiden för dess
tillkomst i någon mån berättigad, lär icke vidare befinnas utgöra tillräcklig
grund för bibehållande däraf. Ty om än barnamorden till en början
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
efter det kung!, brefvets utfärdande minskats och man kan antaga, att
detta förhållande delvis haft sin orsak i den dymedelst beredda lättnaden
för modern att undgå offentlig vanära, så kan sådant numera knappast
antagas vara fallet. I de ekonomiskt lyckligare lottade samhällslagren är
en utländsk resa eu både lättare och säkrare väg att fördölja ett dylikt
felsteg, och för de fattiga är nog beredandet af utkomst och vård åt det
väntade barnet — något, som ju numera icke får saknas — bästa sättet
att förekomma ifrågavarande brott.
Redan år 1892 föreslog den då tillsatta kyrkolagskommittén nämnda
bestämmelses upphäfvande, och statistiska centralbyrån uttalade i ett underdånigt
utlåtande 1898, att sagda rättighet ingalunda står i öfverensstämmelse
med den i inskränktare mått åt oäkta barn tillerkända arfsrätten.
Kyrkomötet har äfvenledes två gånger, 1898 och 1908, hos Kungl. Maj:t
gjort underdånig hemställan i samma riktning. Enär det emellertid icke
kan förnekas, att ett fullständigt upphäfvande af bestämmelsen i fråga
skulle innebära fara för moder att förlora sin ställning i samhället och
därmed äfventyra sin bärgning till skada för både henne själf och barnet,
borde denna fara samtidigt förebyggas, hvilket kyrkolagsutskottet föreställde
sig kunna ske genom uppläggande å pastorsexpeditionerna af en särskild
bok för dylika anteckningar, till hvilka allmänheten icke skulle äga tillträde,
eller på annat sätt.»
Herr P. Pehrsson har för sin hemställan i motion n:o 129 anfört
följande motiv.
»I fråga om förevarande lagbestämmelses tillkomst och den behandling
frågan undergått i Riksdag och kyrkomöte, och olika myndigheters
utlåtande häröfver, hänvisas till den utredning, som skett såväl inom Riksdagen
genom Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 3) utlåtande n:o 6
år 1898 som inom kyrkomötet genom kyrkolagsutskottets betänkande
n:o 10 år 1903.
Frågan har nio gånger förevarit i Riksdagen, hvarvid motioner om
upphäfvande eller ändring af denna lag i regel kommit från prästerskapets
sida. Prästerna ha mer än andra haft tillfälle att blicka in i de förhållanden,
som skapats genom denna lagbestämmelse, att »kvinna, som å
okänd ort vill framföda foster, må i sådant syfte lämnas ostörd, utan någons
åtal och efterfrågan om hennes namn och tillstånd» —
Den okända ort, hvarom mom. 7 i kungl. brefvet talar, blir i regel
någon af våra större städer och i synnerhet Stockholm, som sedan många
år äger personer, som hafva till näringsfång att hyra ut rum åt »kasche
-
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
rade fruntimmer*, såsom tidningsannonser dagligen meddela och hvarom
pastorsämbetenas dopböcker nogsamt bära vittne. Angående i hvilket omfång
denna rättighet att vara »okänd moder» begagnas, har vid olika tillfällen
meddelats statistiska uppgifter. Några sådana för hela riket ha icke
kunnat samlas utan ett alltför omfattande arbete, då statistiska centralbyrån
icke utför någon bearbetning i detta hänseende af primäruppgifterna
från rikets pastorsämbeten.
Då fall af denna art mera sällan förekomma i landsbygdens församlingar,
torde här bifogade tablå (se Bilagan) öfver läget härutinnan för
åren 1903—1904 i de af våra större städer, som år 1903 hade öfver
10,000 invånare, till fyllest visa, i hvilken utsträckning denna rättighet
utnyttjas.
Öfversikten företer i någon mån ett nedgående i Stockholm. År
1902 föddes därstädes af okända mödrar 469 barn, år 1903 445 barn
och år 1904 406 barn. Men å andra sidan är antalet sådana fall i afgjordt
stigande för landet i sin helhet, och i de 25 städer, som undersökningen
omfattat, har summan under nämnda år ökats från 662 till 728.
Andra Kammarens tillfälliga utskott (n:o 3) har till Kungl. Maj:t
hemställt år 1898,
att Andra Kammaren för sin del beslutar, det Riksdagen i skrifvelse
till Konungen behagade anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t dels låta utreda,
om och på hvad sätt sådan ändring af mom. 7 i kungl. brefvet den 17
oktober 1778 angående barnamord jämte andra därmed i sammanhang
stående författningsbestämmelser må kunna företagas, att moderns namn
blifver fortfarande skyddadt mot offentliggörande, men, till upplysning
och ledning i vissa af Kungl. Maj:t uppgifna och bestämda fall, på lämpligt
sätt antecknadt.
Härtill bär i hufvudsak Riksdagens Andra Kammare år 1898 och
kyrkomötet år 1903 anslutit sig.
Då de skäl, som anförts och efter mitt förmenande allt fortfarande
och med ännu större berättigande kunna anföras emot den ifrågavarande
bestämmelsens bibehållande, synas mig snarare peka mot ett upphäfvande
däraf än mot en förändring till upprättande af ett »hemligt register», har
jag velat underställa Riksdagen äfven den utvägen till denna från flera
synpunkter viktiga frågas lösning.
En anteckning i detta hemliga register blir meningslös, för så vidt
den icke blir tillgänglig för den det vederbör. De »vissa af Kungl. Maj:t
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6*. 5
uppgifna och bestämda fall», där ur det hemliga registret upplysning om
moders namn skulle meddelas, torde vara,
då moder söker sitt barn,
då barn söker sin moder,
då arfsangelägenheter det kräfva,
då barn fallit fattigvården till last och
då civilregistraturen icke kan lämna nödig upplysning i och för skolgång
och dylikt, enär barns vistelseort är okänd.
Af dessa fall torde endast det förstnämnda medgifva, att upplysningar
lämnas och att på samma gång moderns namn blifver fortfarande
skyddadt mot offentliggörande. Sådana förhållanden förekomma visserligen
också, då moderns ansvarskänsla i detta stycke senare vaknar och då hon
till följd af nuvarande bestämmelse icke lyckas att återfinna barnet.
I öfriga fall däremot torde lämnandet af upplysningar ur det särskilda
registret icke vara förenligt med den åsyftade sekretessen, ''hvilket
torde framgå vid en närmare granskning af de skäl, som tala mot bibehållandet
af denna lagbestämmelse. Och tillåter jag mig här göra en
kort framställning däraf:
1. Lagen om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder
af den 17 mars 1905 kräfver såsom nödvändig konsekvens ett upphäfvande
af ifrågavarande moment. Oäkta barns arfsrätt kan numera icke
utan att barnet tillfogas en svår rättskränkning blifva beroende på ett
tillfälligt uppdagande af moderns namn. I de flesta fall torde, äfven om
preskriptionstiden icke vore så kort — »inom natt och år från det arfvet
föll» — detta uppdagande ske för sent för att tillvarataga barnets rätt.
Detta jämväl för den händelse föreslagna stadgandet om upprättande af
ett hemligt register genomfördes. Det torde dessutom komma att leda
till allehanda pinsamma arfsprocesser, för att nu icke tala om hvilket
slag en sådan upptäckt skulle vålla de efterlefvande. Värdet af ett hemlighållande,
som i verkligheten fråntager barnet dess lagliga rätt och dock
icke värnar om den dödes eftermäle, är icke stort. Redan denna nya synpunkt
för frågans behandling, att den sedan år 1905 i lag stadgade arfsrätten
för dessa barn helt enkelt annulleras genom ifrågavarande bestämmelse,
synes böra äga afgörande betydelse. Någon hänvisning till ett
hemligt register medför praktiskt sedt ingen som helst väsentlig förändring
häruti.
2. En stor del af dessa barn antecknas vid kyrkobokföringen såsom
»skrifna på församlingen». — Det är icke ovanligt, att underhåll utbeta
-
6
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
las till barnets vårdare för eu tid, men så uteblir det af en eller annan
anledning. — Fosterföräldrarna, som ofta stå fattiggränsen mycket nära.
nödgas då anhålla om fattig vårdsunderstöd för barnet. — När denna otillbörliga
ökning i fattigvårdstungan inträffar och vederbörande församling
vägrar att taga hand om barnet, vore väl tiden inne att genom det hemliga
registrets ledning finna barnets moder eller den, som omsorgen om
barnet närmast åligger, eller barnets rätta mantalsskrifningsort. Då brytes
sekretessen, ty hvad som å fattigvårdsstyrelsens sammanträde afhandlats,
torde icke längre vara någon hemlighet. — Moderns fattigdom, vållad
kanske af sjukdom, arbetslöshet eller oförvållad olycka, bryter sålunda lätt
hemligheten. — En ekonomiskt lyckligare lottad moder åter förblir —
tills vidare — skyddad. Eu lagstiftning, som medför sådana konsekvenser,
strider mot nutidens rättsuppfattning och mot krafvet om likhet inför
lag. Äfven här synes bättre att helt upphäfva momentet i fråga.
3. Ofta förekommer vid barnbördshusen eller vid vård hos enskilda,
att »okänd moder från okänd församling» tager sitt barn med sig utan
att uppenbara sitt namn. Den namnsedel, som hon vid intagande lämnade
i försegladt kuvert — i händelse af dödsfall — brännes osedd. —
Barnet är anmäldt i okända föräldrars namn. Ingen, hvarken präst, läkare
eller barnmorska, har rätt att fråga, hvem hon är eller hvart hon tar
vägen med barnet. Att många barn också sålunda »försvinna», är en
vanlig företeelse. — En förordning, som möjliggör ett sådant handlingssätt,
rent af inbjuder till barnamord, indirekt genom vanvård eller till och
med direkt, då ju en effektiv kontroll svårligen kan öfvas under sådana
omständigheter oaktadt de skärpta bestämmelserna i lag om fosterbarns
vård af den 6 juni 1902. — Bestämmelsen har likväl närmast åsyftat
att förhindra sådana brott.
Att här relaterade förhållanden »inverka högst menligt på en ordentlig
kyrkoskrifning» har upprepade gånger framhållits af statistiska centralbyrån.
När tiden för barnets skolgång är inne, om icke förr, börjar på allvar
sökandet efter det förkomna barnet. Att i sådana fall öfvervaka efterlefvande!
af folkskolestadgans föreskrift i § 87 är tydligen omöjligt. —
Nu vore äfven i detta fall tiden inne att anlita det hemliga registret för
att finna modern och möjligen genom henne barnet. — Hemligheten blir
härigenom röjd och det därmed åsyftade målet är sålunda förfeladt, utan
att man likväl har säkerhet för att återfinna barnet. Bättre synes vara
att genom öppet antecknande för alla sådana fall förekomma slika missförhållanden
som nu nämnda, som icke endast innebära en fråga om civilregistreringen,
utan ha, såsom visats, en vida reellare innebörd.
7
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
4. Starka religiösa, sedliga och humanitära skäl tala jämväl för eu
förändring i här ifrågavarande bestämmelse, som står i bestämd motsägelse
mot den förpliktelse att gifva det döpta barnet eu kristlig uppfostrans
vård och skydd, hvartill det kristna dopet förbinder församlingen.
Ett barn har rätt till både far och mor. Det är i regel omöjligt att
på lagens väg värna barnets rätt gentemot en pliktförgäten fader, som
undandrager sig sitt ansvar. Så mycket mer behöfver barnet sin moders
vård och fostran. Att kastas ut i världen utan moder och anhöriga, hvithet
ju i regel är dessa barns lott, äfven om de omhändertagas af barmhärtiga
människor, lägger en djup skugga öfver lifvet. Icke underligt,
om ur hemlösheten spirar upp en fosterlandslöshet, hvars bitterhet växer
sig stark mot allt i ett samhälle, som kan genom lag rent af inbjuda till
och öppna väg för sådan kränkning af barnets rätt.
Kommer så därtill möjligheten vid äktenskaps ingående att oförvålladt
råka i det upprörande läge, att ett äktenskap kan komma till stånd
mellan nära blodsförvanter.
Fruktan härför ligger oftare, än mången anar, som en fruktansvärd
börda öfver mer än en, som vid sin forskning efter sina föräldrar till sist
stannat vid detta obevekliga: »Föräldrar okända», I brytningstiden mellan
barndom och ungdom pläga lifsspörsmålen vakna med denna ålders sjudande
liflighet. — Just då, omkring 15-års-åldern, borde väl barnet också
ha rätt att få del af det hemliga registrets upplysning om dess härkomst.
Men antaget, att detta uppenbarande äfven fördröjes till myndighetsålderns
inträdande, blefve moderns ställning efter detta långa förhemligande oändligt
mycket vanskligare, än om barnet genast antecknats såsom hennes,
och denna bestämmelse om ett hemligt register blefve helt visst en orsak
till de allra svåraste förvecklingar. Den inbjuder att i nödens stund för
en tillfällig frist kasta sig in i framtida, oöfverskådliga svårigheter.
Någon pliktkoliision mellan moderns och barnets rätt kommer ju
här icke i fråga. Barnet har rätt till sin mor. Modern har plikt att vara
sitt barns mor. Däremot har det anförts mot upphäfvande af ifrågavarande
bestämmelse, att barmhärtighets- och klokhetsskäl bjuda, att sådant
skydd beredes mödrar, då det eljest innebär fara för dem att förlora
sin ställning i samhället och därmed äfventyra sin bärgning till skada
för dem själfva och barnen, ja, till och med drifva dem in i förfall.
Denna fara torde, såsom jag sökt visa, icke på afsedt sätt afvärjas genom
upprättandet af ett hemligt register.
8
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
Skulle en sådan farhåga också i enskilda fall besannas, synas mig så
tungt vägande skäl, som tala för upphäfvande, föreligga, att hänsyn därtill
icke får vara bestämmande för lagstiftningen.
Barmhärtighet mot modern må icke öfvas på bekostnad af barnets
rätt. — Att de små icke hafva möjlighet att själfva värna sin rätt, lägger
så mycket större förpliktelse på samhället.
Djupast sedt, är det största barmhärtigheten mot modern att helt afskaffa
denna bestämmelse. Det nuvarande förhållandet är endast till skenet
barmhärtighet. »Det är obarmhärtighet att icke låta en moder så långt,
som görligt är, taga vård om sitt barn och erkänna sig som dess moder.
För mången har omsorgen om barnet blifvit en anledning till verklig
upprättelse», säger motionären i denna fråga vid 1903 års kyrkomöte.
Det felsteg, som gjorde den ogifta kvinnan till moder, och därvid
bär väl ofta barnafadern den största skulden, torde vid en rätt värdesättning
dömas rinjia mot brottet mot eu af tillvarons ursprungligaste
plikter, moderns plikt att taga vård om sitt barn och icke kasta det ut
i världen moderlöst och hemlöst.
Det är ett sedlighetsbrott af svåraste art.
»Denna lag har icke bidragit att stärka sedlighetskänslan hos vårt
folk», heter det i det förut anförda utskottsutlåtandet.
Lagen får icke bidraga till att försvaga ansvarskänslan eller folkets
sedliga åskådning i allmänhet.»
Den af herr P. Pehrsson åberopade, till hans motion såsom bilaga
fogade tabellen visar, att antalet barn, hvilka i resp. församlingsböcker
antecknats såsom födda af okänd moder, sainmanlagdf i de 25 af rikets
städer, hvilka år 1903 hvar för sig hade mer än 10,000 invånare, utgjorde
662 under år 1903 och 728 under år 1904.
Det omförmälda kungl. brefvet den 17 oktober 1778 är i sin helhet
af följande lydelse:
»Kong!. Maj:fs Nådiga bref till samtlige Hofrätterne af den 17 Oktober
1778, angående nåjrra författningar till förekommande af Barnamord.
Under det Wi i Nåder låtit Oss föredraga de tid efter annan inkomne
mål, rörande Barnamord, hafva Wi med särdeles bekymmer funnit,
att fruktan för det i lagen stadgade dödsstraffet icke förmått afhålla der
-
9
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N;o 6.
ifrån, i det flere exempel utvist, att ofta lägrad qvinna, först af blygsel
för hennes tillstånd, eller den skymf, som dervid följer, och dernest af
bekymmer öfver förlägenhet med barnets skötsel och underhållande blifvit
bragt, att begå sådan menskligheten vanhedrande gerning, för hvilken
sjelfva naturen har afsky, då dödsstraffet ofta blifvit ansedt som en
önskad utväg för henne, att på en gång varda både skymf och bekymmer
qvitt.
Således, och ehuru, igenom eftergift af straff, otuckt och oordentelig
lefnad icke böra lemnas tygelfria, så vida sådant strider emot sederna,
och skulle medföra mycket ondt uti Samhället, anse Wi dock deraf icke
böra följa, att på en häfdad qvinna för hennes lifstid lägga sådan skymf,
som icke öfverensstämmer med Lagen, bestraffningens afsigt, eller förseelsen
och brottet, icke heller att godkänna fördomar och en blind ifver,
som i förra tider gått så långt, att knappast naturens röst fått rådfrågas
för de oskyldige barnen, utan många ansedt dem, för de varit födde af
oäkta säng, såsom ifrån Samhället och all vård uteslutne: Och ehuru detta,
såsom ett afsteg, redan är så vida vordet rättadt, att den offenteliga
Kyrkoplikten blifvit afskaffad, och all tillvitelse för otillåtelig ansedd,
samt att oäkta barn få intagas i Skråen och Handtverkerier; dock som
desse utvägar, icke heller tillräckligen förmått medföra den påsyftade
verkan; Alltså hafve Wi i Nåder godtfunnit, det måge till vinnande af
förenämnde ändamål, följande ytterligare utvägar vidtagas.
1) Åt den hemliga Kyrkoplikten må af hvilken prest, som derom
anmodas verkställas, uti vittnens närvaro: Och må ej någon af desse, vid
bot af 3 .Riksdaler 16 Skilling Species, på et eller annat sätt upptäcka,
hvilken sådan hemlig Skrift undergått, utan bör det göra tillfyllest, att
Församlingen kungöres, det eu okänd Person dylik aflösning erhållit; hvaröfver,
så väl som att piigten till Kyrkan blifvit erlagd, Presten häfver att
meddela bevis å Rättens Utslag: Äfven som Barnamorska vid förberörda
vite må vara förbudit, att för någon yppa, det hon den lägrade qvinnan
vid barnafödslen biträtt, hvarföre och den uti Barriamorske-eden i detta
ämne införde skyldighet hädanefter kommer att utelemnas.
2) Åt ej någon för sådan förbrytelse må utestängas ifrån Församlingens
gemenskap, eller hindras ifrån Salighets-medlens nyttjande, antingen
målet vid Domstolen är anhängig! eller afgjordt.
3) Åt ej någon skillnad må göras emellan äkta och oäkta barn vid
deras Dop, och desse senare, såsom på visse ställen sker, icke måge dermed
utmärkas att Dopet sker efter gudstjensten.
Bill. till Biksd. Prof. 1906. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 6 Höft.
2
10 Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
4) Åt häfdad qvinna uti Lysningar till Giftermål eller andra handlingar,
icke må utmärkas såsom mindre ärlig, och kalias Kona, Q vinsperson,
eller Fästeqvinna, utan må hon nämnas för Deja, Piga, Hushållerska,
eller annars hvad icke menligt är, eller Lägermålet betecknar.
5) Åt den brottsliga må äga frihet, vid Domstolen Skriftligen swara,
för dess förbrytelse: Och åt i fall förekommande omständigheter skulle
fordra den lägrades inställande, hon icke må, genom hvarjehanda så otjenliga
som onödiga frågor blottställas för skymf och andras begabberi. Så
bör ock Domaren då brottet å ömse sidor skrifteligen erkännes, sådant införa
i Protocollet, utan åt det för den rättsökande menigheten uppläsa,
eller på annat sätt kunnogt göra; Som ej eller Utslaget der öfver afkunnas,
men endast til dem, som vederbör, utgifvas.
6) Åt enär den häfdade upptäcker sit tilstånd för Fader eller Moder,
Husbonde eller Matmoder, den eller de, för hvilka hon sig yppadt, böra,
wid answar icke allenast dölja hennes tillstånd, utan ock, ifrån den tiden
til dess förlossningen skedt, hafva vård om henne, och befordra barnet til
Dop och Christendom. Skulle åter den eller de, för fattigdom eller andra
omständigheter, icke uti alt kunna, eller wilja denna skyldighet fullgöra,
stående då qwinnan fritt att söka den utväg, som bidrager til ändamålet
åt framföda och bevara det oskyldiga Fostret, utan åt henne må tilläggas,
åt hafva welat dölja sit hafvande tilstånd, i händelse hastig barnsbörd
henne skulle åkomma: Och må ej någon wid bot af Tre Riksdaler 16
Skilling Species, på något sätt förebrå lägrad qwinna dess förbrytelse, antingen
förr eller efter barnafödslen.
7) Åt qwinna, som wil i okänd ort framföda Fostret må i sådant
upsåt lämnas ostörd, utan någons åtal eller efterfrågan om hennes person
eller tillstånd: Och anse Wi den olägenhet mindre, om på sådant sätt
något olofligt häfdande skulle döljas, än åt igenom sträng efterfrågan i
dylikt tilfälle betaga et blödigt sinne all utwäg, åt kunna dölja sin förbrytelse.
8) Til lättande af den förlägenhet hvaruti qwinna, som framfödt oäkta
barn nödgas finna sig, då hon, ofta i stor torftighet måste sörja för barnets
skötsel och föda, samt derunder hafva uti sitt Foster ett talande bevis
til hennes förbrytelse, och som jemväl kan vara hinder för hennes
giftermål, wele Wi i Nåder wara betänkta på medel och utwägar til sådane
barns uppfödande och nu imedlertid anbefalla Wåre Befallningshafvande
i orterne åt til understöd för lägrade qwinnors barn, hvilka Föräldrarne
sjelfve icke förmå med tillräckeligt underhåll försee, använda de
11
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
medel, som til deras disposition af de til Öfver styrelsen öfwer Barnhus
och Hospitalsinrättningarne förordnade Herrar Zeraphimer-Riddare årligen
aflämnas: kunnande jemwäl efter Församlingarnes godtfinnande, något af
deras Fattighusmedel till sådant behof användas.
9) Sist anse Wi jemväl nödigt, det så ofta Förbudet emot Barnamord
å Predikstolarne uppläses, Presterskapet derefter gör alwarsam föreställning
om denna syndens grofhet, med tjenlig och bevekande förmaning åt derföre
sig til wara taga.
Af hwad Wi således i Nåder godtfunnit åt förordna, åligger Eder, åt
lämna de under Eder lydande Domare behörig del, til underdånig efterrättelse,
och läte Wi nu jemwäl Bref och Befallning afgå til Våre Befallningshafvande
och samtelige Konsistorierne, til iackttagande af hwad
dem i desse fall tillhörer.
GUSTAF.
J. Wallencreuts.»
Bland bestämmelser, som tillkommit efter nyss anförda kungl. bref
och med detta äga sammanhang, må här nämnas § 21 i Kungl. Maj:fs
förnyade nådiga reglemente för barnmorskor den 28 november 1856 samt
§ 16 i Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående kyrkoböckers förande
den 6 augusti 1894. Förstnämnda lagrum har följande lydelse: »Hemtas
Barnmorska till hemlig förlossning, eller mottager hon hos sig barnaföderska,
som önskar vara okänd, vare Barnmorska förbjudet att söka utforska
barnfadrens namn, eller qvinnan någon uppgift, som härmed kan
ega sammanhang, aflocka eller aftvinga. Änskönt förlossningen varit hemlig,
må dock Barnmorska hvarken sjelf undandölja barnet, eller till sådan
åtgärd biträde lemna. År barnet dödt, skall hon sådant genast anmäla
hos vederbörande prest, kronobetjent och ordningsman. Vid hemlig förlossning
bör Barnmorskan för öfrigt råda qvinnan att uppteckna sitt namn
och hemvist å ett papper, hvilket, af henne försegladt, förelägges den
prest, för hvilken hon ofördröjligen skall förlossningen anmäla, så att lefvande
barn varder till dopet befordradt och dödfödt barn jordadt. Sedan
detta papper blifvit med vederbörlig anteckning och prestens sigill försedt,
bör qvinnan uppmanas att, för sin såväl som barnets framtida
säkerhet, samma papper noga förvara.» — § 16 i förordningen angående
kyrkoböckers förande lyder som följer: »Har icke kunnat utrönas, hvilken
församling modren tillhör, eller har modren till oäkta barn förklarat
sig vilja vara okänd, skall barnet inskrifvas såsom till församlingen räk
-
12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 6.
nadt i den församlings födelse- och dopbok, där nedkomsten skedde.
Härvid iakttages, att sådant lefvande födt barn äfven införes i församlingsboken
för samma församling hos barnets vårdare eller å afdelningen för
å församlingen skrifne.
Såsom af motionärerna i ärendet vid årets riksdag omförmäles, har
frågan om upphäfvande eller förändring af bestämmelsen i mom. 7: af
ifrågavarande kungl. bref den 17 oktober 1778 förut vid ett flertal tillfällen
varit under pröfning i riksdagen. En redogörelse för den behandling,
som frågan vid riksdagarna före 1898.rönt, förekommer i Andra
Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 8) utlåtande n:o 6 sistnämnda år, till
hvilket utlåtande utskottet i detta afseende hänvisar. Vid 1898 års riksdag
väcktes inom Andra Kammaren tvenne motioner, som berörde denna
fråga. I den ena, n:o 21, hemställde herr A. T. Pettersson i Osterhanninge,
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t behagade anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t föranstalta, att inom. 7 i kungl. brefvet den 17 oktober 1778
blefve helt och hållet upphäfdt eller, om detta ej läte sig gorå, ändrades
i sådan riktning, att den i samma mom. åt barnaföderska inrymda rättigheten
att förblifva okänd i väsentlig mån inskränktes och dess användande
bättre reglerades. I den andra motionen, n:o 78, som väcktes af herr E.
L. M. Hedin i Torp, föreslogs ett tillägg till kungl. förordningen angående
kyrkoböckers förande den 6 augusti 189A af sådan innebörd, att barnaföderska
skulle tillåtas förblifva okänd endast under villkor, att hon företedde
vederbörligen styrkt intyg från lämplig person, rom förbundit sig
att mottaga hennes barn till vård och uppfostran. Det Andra Kammarens
tillfälliga utskott, till hvilket dessa motioner remitterades, afgaf i anledning
af desamma ett utförligt utlåtande, i hvilket utskottet förklarade sig
öfvertygadt om nödvändigheten af att något gjordes till skydd för de arma
barnen af okända föräldrar, men tillika förklarade sig anse, att ett försök
till upphäfvande af momentet i fråga för det dåvarande skulle stöta på
alltför stora svårigheter. Utskottet slutade därför sitt utlåtande med den
hemställan, som här ofvan i motiveringen till herr K. G. H. von Schéeles
motion återgifvits, eller »att Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t dels låta utreda, om och på hvad
sätt sådan ändring af mom. 7 i kungl. brefvet den 17 oktober 1778 angående
barnamord jämte andra därmed i sammanhang stående författningsbestämmelser
må kunna företagas, att moderns namn blifver fortfarande
skyddadt mot offentliggörande, men till upplysning och ledning i vissa af
Kungl. Maj:t uppgifna oeh bestämda fall, på lämpligt sätt antecknadt, dels
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 2) Utlåtande N:o 6.
13
ock att, så fort ske kan, till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill
utredningen kan föranleda.»
Såsom jämväl i herr K. H. G. von Schéeles motion är nämndt, blef
denna hemställan af Andra Kammaren bifallen, hvaremot Första Kammaren
med 37 röster mot 31 afsteg densamma.
Sedermera har frågan förehafts till behandling vid såväl 1898 som
1903 års allmänna kyrkomöten, och hafva bägge dessa möten till Kungl.
Maj:t aflåtit skrivelser, i hvilka framställts samma önskemål som i nyss
anförda, af Andra Kammaren år 1898 godkända hemställan.
Inom utskottet hafva röster böjts för den meningen, att man borde
söka få upphäfdt hela det ifrågavarande kungl. brefvet den 17 oktober
1778, enär förutom mom. 7 jämväl öfriga ännu gällande bestämmelser i
detsamma vore föråldrade och icke borde bibehållas. Då emellertid intet
i vederbörlig ordning väckt förslag härom förelegat, har utskottet icke
kunnat upptaga ett dylikt yrkande till pröfning. Omförmälda, i förevarande
motioner icke berörda bestämmelser torde för öfrigt vara af så
ringa praktisk betydelse, att deras befintlighet åtminstone ej kan sägas
vålla några allvarsammare olägenheter.
Beträffande mom. 7 i nyssnämnda kungl. bref har utskottet funnit
sig böra biträda den af herr P. Pehrsson i motionen n:o 129 häfdade uppfattningen,
att momentet i fråga helst bör utan vidare upphäfvas.
Den i omförmälda 7 mom. innehållna bestämmelsen, liksom hela det
ifrågavarande kungl. brefvet, har utfärdats i angifvet syfte att förekomma
barnamord. Enligt utredningar, som verkställts i samband med detta
ärendes behandling vid föregående riksdagar, synes under tiden efter det
kungl. brefvets utfärdande antalet barnamord i riket hafva, relativt sedt,
varit i sjunkande. Samtidigt har emellertid antalet barn af oäkta börd i
än högre grad ökats, både absolut och relativt. Förefintliga statistiska
uppgifter äro alltför ofullständiga, för att af dem skulle med någon grad
ens af sannolikhet kunna dömas, huruvida dessa förhållanden böra sättas
i samband med tillkomsten af det kungliga brefvet den 17 okt. 1778.
Om ett dylikt samband icke dess mindre förutsättes, så ledes man till det
resultatet, att nämnda kungl. bref visserligen å ena sidan verkat en minskning
i de uppdagade barnamordens antal, men å andra sidan åstadkommit
eu ännu större ökning i antalet oäkta barn.
14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:ö 6.
Härvid anser utskottet sig tillika böra påpeka, att om än den ifrågavarande
bestämmelsen kan antagas i ett afseende vara ägnad att förekomma
barnamord, i det att genom densamma för häfdad kvinna beredes
möjlighet att okänd framföda och i andras vård öfverlämna barnet samt
sålunda göra sig kvitt detsamma utan att bringa det om lifvet, så ligger
å andra sidan den faran nära, att samma bestämmelse i ett annat afseende
kan verka i en alldeles motsatt riktning. Det är nämligen af beskaffenhet
att under vissa omständigheter underlätta fördöljandet af barnamord och
kan därigenom också för en hjärtlös eller till förtviflan bragt moder innebära
frestelse till en dylik förbrytelse. Under skydd af rättigheten att
förblifva okänd kan kvinnan begifva sig till en främmande ort, framföda
sitt barn och efter tillfrisknandet jämte barnet lämna platsen för att i
sinom tid ensam återkomma till hemorten. Barnet kan hon under resan
på en annan främmande ort göra sig af med. Ett under sådana omständigheter
begånget barnamord är uppenbarligen i långt mindre grad än
andra utsatt för att blifva röj dt. Det är icke alldeles uteslutet, att den
relativa minskning i antalet barnamord, hvilken statistiken utvisar för
tiden efter 1778, i någon män kan bero på detta förhållande. Visst är i
hvarje fall, att i församlingsböckerna inom vara större städer icke få barn
af okända mödrar finnas antecknade, om hvilka efter deras dop aldrig
någonting vidare försports, och beträffande hvilka man rent af nödgas
frukta, att de på ett eller annat sätt bragts ur världen.
Vid öfvervägandet af det nu anförda torde man finna, att den ifrågavarande
bestämmelsen i mom. 7 af det kungl. brefvet den 17 oktober
1778 icke på sådant sätt motsvarar sitt ursprungliga syfte att förekomma
barnamord, att den af dylik anledning bör bibehållas. I samband härmed
må ock erinras, att tidsförhållandena i detta afseende nu äro helt andra
än för 180 år sedan, då stadgandet tillkom. Den allmänna uppfattningen
har blifvit mera human, och i samband därmed ha såväl straffbestämmelserna
som följderna i öfrig! för den art af förseelser, om hvilka här är
fråga, blifvit lindrigare. Frestelsen till barnamord torde numera vara
långt mindre än förr. 3 903 års kyrkomöte säger ock därför i sin skrifvelse
till Kungl. Maj:t rörande denna angelägenhet, att stadgandet i fråga
utan alltför stor våda torde kunna undvaras såsom medel mot frestelsen
till barnamord.
Under detta ärendes tidigare behandling i Riksdagen och vid kyrkomötena
har emellertid en annan synpunkt fram träd t och gifvit upphof
till de starkaste gensagorna mot ett upphäfvande af den ifrågavarande
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 2) Utlåtande N:o 6. 15
bestämmelsen. Man har sökt göra gällande, att det omförmälda stadgandet
borde bibehållas på grund af det skydd, som genom detsamma beredes åt
kvinnor, som blifvit häfdade under sådana omständigheter, att ett uppenbarande
af förhållandet för dem skulle medföra allvarsamma obehag och
olägenheter. Dylika kvinnor borde ha rätt att förblifva okända under
barnsbörden, och det vore hvarken klokt eller barmhärtigt att vidtaga eu
åtgärd, som för dem skulle hafva till följd, att de utsattes för offentlig
vanära och blefve ur stånd att hålla sig kvar i en samhällsställning, af
hvilken till äfventyra både deras och deras barns utkomst berodde.
Utskottet, som visserligen till fullo uppskattar det människovänliga i
en sådan uppfattning, och som äfven för sin del villigt erkänner, att kvinnor
i omförmälda belägenhet särskildt i vissa fall kunna göra anspråk på
att blifva behandlade med synnerlig skonsamhet och stort undseende, måste
dock i afseende å berörda synpunkt framhålla, att dessa anspråk hafva sin
naturliga begränsning i hänsynen till barnet, och att tillåtelse för barnaföderska
att förblifva okänd därför icke bör medgifvas för så vidt barnets
rätt därigenom kränkes. Nu är det emellertid uppenbart, att ett dylikt
medgifvande ej kan inrymmas åt barnaföderska, utan att därigenom intrång
sker i barnets rätt. Redan den omständigheten, att ett barn af okänd
moder är utestängdt från möjligheten att erhålla kännedom om sin härkomst,
innebär för barnet förlusten af en naturlig och betydelsefull förmån,
som borde tillkomma hvarje människa. Än större vikt torde böra
tillmätas det förhållandet, att ett barn af okänd moder är beröfvadt hvarje
möjlighet att göra gällande den rätt till arf efter moder och mödernefränder,
hvilken numera tillkommer äfven oäkta barn. Ensamt denna
sistnämnda verkan af stadgandet om rätt för barnaföderska att hemlighålla
sitt namn torde utgöra en fullt tillräcklig grund för stadgandets
upphäfvande. Barnets rätt, som icke i något afseende förverkats, måste
i detta fall gå framför moderns anspråk på skydd mot vissa följder af
det begångna felsteget.
Såsom framgår af de vid årets riksdag i ärendet väckta motionerna,
kunna äfven i ölrigt åtskilliga skäl anföras mot bibehållandet af den ifrågavarande
bestämmelsen i mom. 7 af det kungl. brefvet den 17 oktober
1778. Bland dessa skäl må här blott framhållas den otillbörliga ökning
i fattigvardstungan, som vissa kommuner få underkasta sig, i det de nödgas
bekosta vård och underhåll åt en del barn af okända mödrar. Äfven må
erinras, att tillåtelsen för barnaföderska att i kyrkoböckerna antecknas såsom
okänd moder af statistiska centralbyrån betecknats såsom en af de
16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
hufvudsakligaste anledningarna till felaktigheter och ofullständigheter i
bokföringen angående födda och döpta.
Ett undanröjande af de här påpekade olägenheterna af bestämmelsen
i mom. 7 af kungl. brefvet den 17 oktober 1778 åsyftas jämväl i den
af herr K. H. G. von Schéele väckta motionen n:o 72. Men i denna
motion förutsättes, att nämnda ändamål skulle kunna vinnas utan ett fullständigt
upphäfvande af omförmälda bestämmelse genom en ändring af
densamma i sådan riktning, att moderns namn blefve fortfarande skyddadt
mot offentliggörande men till upplysning och ledning i vissa af Kungl.
Maj:t uppgifna och bestämda fall på lämpligt sätt antecknadt, t. ex. i en
för ändamålet upplagd särskild bok å pastorsexpeditionerna, ett s. k. hemligt
register. I det föregående har nämnts, att ett förslag af samma innebörd
godkänts af Andra Kammaren vid 1898 års riksdag och jämväl förordats
af såväl 1898 som 1903 års allmänna kyrkomöten.
I afseende härå vill utskottet framhålla, att genomförandet af nu
omförmälda förslag möjligen i någon mån kunnat göra till fyllest under
de omständigheter, som voro rådande före utfärdandet af lagen om oäkta
barns arfsrätt efter moder och mödernefränder den 17 mars 1905. Genom
denna lag hafva emellertid ändrade förhållanden inträdt å ifrågavarande
område. Numera kan det icke anses tillräckligt, att moderns namn finnes
antecknadt t. ex. i ett hemligt register, där uppgift om detsamma i vissa
bestämda fall står att erhålla. För att ett oäkta barns rätt till arf skall
bevaras, måste anmälan om denna rätt göras inom natt och år efter det
arf fallit, och den person, som skall bevaka barnets rätt, måste alltså äga
möjlighet att inom en jämförelsevis kort tid förskaffa sig kännedom om
hvarje dödsfall, som för barnet öppnar utsikt till arf. Utskottet vill visserligen
icke förneka, att ett hemligt register kan tänkas anordnadt med
sådan fullständighet, att genom detsamma en viss grad af trygghet för
bevarandet af barnets rätt vinnes. Äfven andra anordningar för samma
ändamål skulle möjligen kunna vidtagas. Åtskilliga i sådant syfte framställda
förslag hafva under ärendets behandling af utskottet upptagits till
pröfning. Intet af dessa förslag har emellertid befunnits verkligt tillfredsställande.
Hvart för sig skulle de vid tillämpningen åstadkomma nya
olägenheter utan att ändock medföra önskvärdt resultat i fråga om tryggandet
af barnens rätt. Utskottet har därför icke funnit sig böra tillstyrka,
att mom. 7 i omförmälda kungl. bref den 17 oktober 1778, i
stället för att upphäfvas, förändras på sådant sätt, sum i motion n:o 72
förordas.
Första Kammarens Tillfälliga TJtshotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6. 17
Till detta slut har utskottet emellertid kommit genom beaktande jämväl
af en annan omständighet. Vid närmare eftertanke skall man utan
tvifvel finna, att för en barnaföderska, som genom att låta anteckna sig
som okänd moder vill dölja sin iråkade belägenhet, endast ett fullständigt
hemlighållande af namnet fyller det ändamål, som åsyftas. Detta
ändamål är däremot i hufvudsak förfeladt, så snart hennes namn blifvit
antecknadt i sammanhang med barnsbörden, anteckningen må hafva skett
under hvilka förment betryggande former som helst. Huru än ett hemligt
register anordnas, så kan genom detsamma icke beredas någon säker
garanti mot ett yppande af det förhållande, som kvinnan vill hafva doldt.
I hvarje fall skall man icke kunna förvägra barnet, sedan detta växt upp,
att från det hemliga registret erhålla kännedom om sin moders namn.
Det kan sålunda under alla förhållanden blifva fråga blott om ett fördöljande
för någon tid. Men ett fördöljande under sådana omständigheter
torde för kvinnan ha föga värde. Om hon icke dess mindre, t. ex. af
hänsyn till sin familj, skulle önska att tills vidare hemlighålla den belägenhet,
hvari hon råkat, så torde för vinnande af ett dylikt syfte intet
särskildt lagstadgande vara af nöden. Utvägar för sådant ändamål stå
henne ändock till buds, om hon är i tillfälle att begagna sig af dem.
Hon måste ju i alla händelser för det ifrågavarande syftet lämna hemorten.
Det bör då icke vara synnerligen svårt för henne att på en främmande
plats under någon tid bibehålla den anonymitet, som hon åstunda^
och hvarom här kan bli fråga.
Det följer af sig själft, att i samband med ett upphäfvande af mom.
7 i kungl. brefvet den 17 oktober 1778 jämväl öfriga bestämmelser böra
afskaffa^, hvilka föranledts af nämnda stadgande eller därmed äga sammanhang.
I ett den 10 dennes i Riksdagens kamrar utdeladt utlåtande n:o 2
af Första Kammarens andra tillfälliga utskott finnes såsom bilaga intaget
ett förslag till nytt barnmorskereglemente, hvilket utarbetats af en ledamot
af medicinalstyrelsen och framlagts för förste-provinsialläkarne vid
ett deras möte i Stockholm den 11 —14 oktober 1904. I detta förslag
förekommer en §, som innehåller åtskilliga bestämmelser, afsedda att modifiera
det här ifrågavarande stadgandet i mom. 7 af kungl. brefvet den
17 oktober 1778. Då detta förslag emellertid ännu icke blifvit underst
älldt Kungl. Maj:ts pröfning, har utskottet, som här ofvan redogjort för
sin uppfattning i förevarande afseende, icke ansett sig ha anledning att
därutöfver ingå i en närmare granskning af nämnda bestämmelser.
Bill. till Iliksd. Prot. 1906. 8 Sami. 2 Afå. 1 Band. 6 Höft.
3
18 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
På grund af det anförda hemställer utskottet,
1. att Andra Kammaren för sin del ville besluta,
att Riksdagen i anledning af herr P. Pehrssons i österby
motion n:o 129 i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller,
det Kungl. Maj:t täcktes upphäfva mom. 7 i nådiga
brefvet till samtliga hofrätterna den 17 oktober 1778
jämte därmed sammanhängande bestämmelser, innefattande
rätt för barnaföderska att undandraga sig att
uppgifva sitt namn, och
2. att herr K. H. G. von Schéeles motion n:o 72
i hvad den skiljer sig från herr P. Pehrssons förutnämnda
motion ej må till någon Andra Kammarens
åtgärd föranleda.»
Denna hemställan har enligt utskottet meddeladt protokollsutdrag af
Andra Kammaren bifallits.
Utskottet finner de i härofvan återgifna betänkande anförda skäl för
det beslut, hvartill Andra Kammaren kommit, så tungt vägande, att ingenting
därutöfver behöfver tilläggas. Då emellertid andra punkten i beslutet
ej kan blifva föremål för någon Första Kammarens åtgärd, får utskottet
med anledning däraf hemställa,
att Första Kammaren behagade biträda Andra Kammarens
under punkt 1 fattade beslut.
Stockholm den 3 april 1906.
På utskottets vägnar:
OLOF JONSSON.
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM ISO G.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1906:103 Skrifvelse till Konungen angående bestämmelserna om rang. s. 1 i texten