Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 6

1906-04-03 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1906:6, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 6

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 6.

1

9

]*:© &.

Ank. till Riksd. kansli den 4 april 1906 kl. 12 midt!.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande

n:o 4, i anledning af väckt fråga om upphäfvande af

mom.. 7 i kungl. bref vet den 17 oktober 1778 m. m.

Till1 utskottet har af Första Kammaren för behandling hänvisats ett

af Andra; Kammaren fattadt beslut om upphäfvande af nämnda moment m. m.

Andra Kammarens utskotts yttrande i ärendet är af följande lydelse:

»Till utskottet ha af Andra Kammaren hänvisats tvenne motioner, som

hafva afseende å mom. 7 i kungl. bref vet den 17 oktober 1778. I den

ena af dessa motioner, n:o 72, af herr K. H. G. von Schéele, föreslås, »att

Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Magt, efter

utredning om sättet för sådan ändring af mom. 7 i kungl. brefvet. den 17

oktober 1778, att moderns namn blifver fortfarande skyddadt, mot offentliggörande,

men till upplysning och ledning i vissa af Kungl. Maj:t. uppgiga

och bestämda fall på lämpligt sätt, antecknadt, till Riksdagen inkomma

med det förslag, hvartill utredningen kan föranleda».

I den andra motionen, n:o 129, af herr P. Pehrsson i Österby, hemställes,

»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

Bih. till Biksd. Prof. 1906. 8 Sami. 2 Afl. 1 Band. 6 Höft. (Ko 6.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

täcktes Kungl. Maj:t vidtaga erforderlig åtgärd, för att mom, 7 i nådiga

brefvet till samtliga kofrätterna den 17 oktober 1778, innefattande tilllåtelse

för barnaföderska att undandraga sig att uppgifva sitt namn och

därmed sammanhängande bestämmelser må upphäfvas».

Såsom motivering har af herr K. H. G. von Schéele i motion n:o 72

anförts följande:

»Icke mindre än 8 gånger har, såvidt jag vet, förslag inom Riksdagen

förelegat till förändring eller upphäfvande af mom. 7 i kungl. brefvet

den 17 oktober 1778, hvari med angifvet syftemål att förekomma barnamord

föreskrifves, att »Kvinna, som å okänd ort vill framföda foster, ma

i sådant syfte lämnas ostörd utan någons åtal och efterfrågan om hennes

person eller tillstånd». Först sista gången, år 1898, vann förslaget nämnvärdt

understöd, i det att Andra Kammarens tillfälliga utskott, till hvars

förberedande behandling det nu var öfverlämnadt, hemställde och kammaren

beslöt för sin del i öfverensstämmelse härmed utan debatt eller

votering, att Riksdagen i skrifvelse till Konungen måtte anhålla, »det

täcktes Kungl. Maj:t dels låta utreda, om och på hvad sätt sådan ändring

af mom. 7 i kungl. brefvet den 17 oktober 1778 angående barnamord

samt andra därmed i sammanhang stående författningsbestämmelser må

kunna företagas, att moderns namn blifver fortfarande skyddadt mot offentliggörande,

men till upplysning och ledning i vissa af Kungl. Maj:t uppgiga

och bestämda fall på lämpligt sätt antecknadt, dels ock att, så fort

ske kan, till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill utredningen

kan föranleda.» Med 37 röster mot 31 afböjde dock Första Kammaren

att ansluta sig till medkatnmarens beslut. Det tyckes således hafva förefunnits

skäl att redan tidigare underställa den viktiga frågan Riksdagens

förnyade pröfning. Och afgörande för att icke längre uppskjuta därmed

synes mig vara det sätt, hvarpå denna sak inom Riksdagen utan gensaga

bedömdes från flere håll vid debatten den 10 februari sistlidet år rörande

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om oäkta barns arfsrätt

efter moder och mödernefränder. Till dessa uttalanden gafs osökt anledning

af lagutskottets slutord i dess utlåtande häröfver: »Man torde haft

anledning vänta, att Kungl. Maj:t i samband med förevarande lagförslag

fogat anstalt om ändring i nämnda lagstadgande.» Detta har likväl allt

hittills icke skett.

Hvad som gjorde den ifrågavarande föreskriften vid tiden för dess

tillkomst i någon mån berättigad, lär icke vidare befinnas utgöra tillräcklig

grund för bibehållande däraf. Ty om än barnamorden till en början

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

efter det kung!, brefvets utfärdande minskats och man kan antaga, att

detta förhållande delvis haft sin orsak i den dymedelst beredda lättnaden

för modern att undgå offentlig vanära, så kan sådant numera knappast

antagas vara fallet. I de ekonomiskt lyckligare lottade samhällslagren är

en utländsk resa eu både lättare och säkrare väg att fördölja ett dylikt

felsteg, och för de fattiga är nog beredandet af utkomst och vård åt det

väntade barnet — något, som ju numera icke får saknas — bästa sättet

att förekomma ifrågavarande brott.

Redan år 1892 föreslog den då tillsatta kyrkolagskommittén nämnda

bestämmelses upphäfvande, och statistiska centralbyrån uttalade i ett underdånigt

utlåtande 1898, att sagda rättighet ingalunda står i öfverensstämmelse

med den i inskränktare mått åt oäkta barn tillerkända arfsrätten.

Kyrkomötet har äfvenledes två gånger, 1898 och 1908, hos Kungl. Maj:t

gjort underdånig hemställan i samma riktning. Enär det emellertid icke

kan förnekas, att ett fullständigt upphäfvande af bestämmelsen i fråga

skulle innebära fara för moder att förlora sin ställning i samhället och

därmed äfventyra sin bärgning till skada för både henne själf och barnet,

borde denna fara samtidigt förebyggas, hvilket kyrkolagsutskottet föreställde

sig kunna ske genom uppläggande å pastorsexpeditionerna af en särskild

bok för dylika anteckningar, till hvilka allmänheten icke skulle äga tillträde,

eller på annat sätt.»

Herr P. Pehrsson har för sin hemställan i motion n:o 129 anfört

följande motiv.

»I fråga om förevarande lagbestämmelses tillkomst och den behandling

frågan undergått i Riksdag och kyrkomöte, och olika myndigheters

utlåtande häröfver, hänvisas till den utredning, som skett såväl inom Riksdagen

genom Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 3) utlåtande n:o 6

år 1898 som inom kyrkomötet genom kyrkolagsutskottets betänkande

n:o 10 år 1903.

Frågan har nio gånger förevarit i Riksdagen, hvarvid motioner om

upphäfvande eller ändring af denna lag i regel kommit från prästerskapets

sida. Prästerna ha mer än andra haft tillfälle att blicka in i de förhållanden,

som skapats genom denna lagbestämmelse, att »kvinna, som å

okänd ort vill framföda foster, må i sådant syfte lämnas ostörd, utan någons

åtal och efterfrågan om hennes namn och tillstånd» —

Den okända ort, hvarom mom. 7 i kungl. brefvet talar, blir i regel

någon af våra större städer och i synnerhet Stockholm, som sedan många

år äger personer, som hafva till näringsfång att hyra ut rum åt »kasche
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

rade fruntimmer*, såsom tidningsannonser dagligen meddela och hvarom

pastorsämbetenas dopböcker nogsamt bära vittne. Angående i hvilket omfång

denna rättighet att vara »okänd moder» begagnas, har vid olika tillfällen

meddelats statistiska uppgifter. Några sådana för hela riket ha icke

kunnat samlas utan ett alltför omfattande arbete, då statistiska centralbyrån

icke utför någon bearbetning i detta hänseende af primäruppgifterna

från rikets pastorsämbeten.

Då fall af denna art mera sällan förekomma i landsbygdens församlingar,

torde här bifogade tablå (se Bilagan) öfver läget härutinnan för

åren 1903—1904 i de af våra större städer, som år 1903 hade öfver

10,000 invånare, till fyllest visa, i hvilken utsträckning denna rättighet

utnyttjas.

Öfversikten företer i någon mån ett nedgående i Stockholm. År

1902 föddes därstädes af okända mödrar 469 barn, år 1903 445 barn

och år 1904 406 barn. Men å andra sidan är antalet sådana fall i afgjordt

stigande för landet i sin helhet, och i de 25 städer, som undersökningen

omfattat, har summan under nämnda år ökats från 662 till 728.

Andra Kammarens tillfälliga utskott (n:o 3) har till Kungl. Maj:t

hemställt år 1898,

att Andra Kammaren för sin del beslutar, det Riksdagen i skrifvelse

till Konungen behagade anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t dels låta utreda,

om och på hvad sätt sådan ändring af mom. 7 i kungl. brefvet den 17

oktober 1778 angående barnamord jämte andra därmed i sammanhang

stående författningsbestämmelser må kunna företagas, att moderns namn

blifver fortfarande skyddadt mot offentliggörande, men, till upplysning

och ledning i vissa af Kungl. Maj:t uppgifna och bestämda fall, på lämpligt

sätt antecknadt.

Härtill bär i hufvudsak Riksdagens Andra Kammare år 1898 och

kyrkomötet år 1903 anslutit sig.

Då de skäl, som anförts och efter mitt förmenande allt fortfarande

och med ännu större berättigande kunna anföras emot den ifrågavarande

bestämmelsens bibehållande, synas mig snarare peka mot ett upphäfvande

däraf än mot en förändring till upprättande af ett »hemligt register», har

jag velat underställa Riksdagen äfven den utvägen till denna från flera

synpunkter viktiga frågas lösning.

En anteckning i detta hemliga register blir meningslös, för så vidt

den icke blir tillgänglig för den det vederbör. De »vissa af Kungl. Maj:t

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6*. 5

uppgifna och bestämda fall», där ur det hemliga registret upplysning om

moders namn skulle meddelas, torde vara,

då moder söker sitt barn,

då barn söker sin moder,

då arfsangelägenheter det kräfva,

då barn fallit fattigvården till last och

då civilregistraturen icke kan lämna nödig upplysning i och för skolgång

och dylikt, enär barns vistelseort är okänd.

Af dessa fall torde endast det förstnämnda medgifva, att upplysningar

lämnas och att på samma gång moderns namn blifver fortfarande

skyddadt mot offentliggörande. Sådana förhållanden förekomma visserligen

också, då moderns ansvarskänsla i detta stycke senare vaknar och då hon

till följd af nuvarande bestämmelse icke lyckas att återfinna barnet.

I öfriga fall däremot torde lämnandet af upplysningar ur det särskilda

registret icke vara förenligt med den åsyftade sekretessen, ''hvilket

torde framgå vid en närmare granskning af de skäl, som tala mot bibehållandet

af denna lagbestämmelse. Och tillåter jag mig här göra en

kort framställning däraf:

1. Lagen om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder

af den 17 mars 1905 kräfver såsom nödvändig konsekvens ett upphäfvande

af ifrågavarande moment. Oäkta barns arfsrätt kan numera icke

utan att barnet tillfogas en svår rättskränkning blifva beroende på ett

tillfälligt uppdagande af moderns namn. I de flesta fall torde, äfven om

preskriptionstiden icke vore så kort — »inom natt och år från det arfvet

föll» — detta uppdagande ske för sent för att tillvarataga barnets rätt.

Detta jämväl för den händelse föreslagna stadgandet om upprättande af

ett hemligt register genomfördes. Det torde dessutom komma att leda

till allehanda pinsamma arfsprocesser, för att nu icke tala om hvilket

slag en sådan upptäckt skulle vålla de efterlefvande. Värdet af ett hemlighållande,

som i verkligheten fråntager barnet dess lagliga rätt och dock

icke värnar om den dödes eftermäle, är icke stort. Redan denna nya synpunkt

för frågans behandling, att den sedan år 1905 i lag stadgade arfsrätten

för dessa barn helt enkelt annulleras genom ifrågavarande bestämmelse,

synes böra äga afgörande betydelse. Någon hänvisning till ett

hemligt register medför praktiskt sedt ingen som helst väsentlig förändring

häruti.

2. En stor del af dessa barn antecknas vid kyrkobokföringen såsom

»skrifna på församlingen». — Det är icke ovanligt, att underhåll utbeta
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

las till barnets vårdare för eu tid, men så uteblir det af en eller annan

anledning. — Fosterföräldrarna, som ofta stå fattiggränsen mycket nära.

nödgas då anhålla om fattig vårdsunderstöd för barnet. — När denna otillbörliga

ökning i fattigvårdstungan inträffar och vederbörande församling

vägrar att taga hand om barnet, vore väl tiden inne att genom det hemliga

registrets ledning finna barnets moder eller den, som omsorgen om

barnet närmast åligger, eller barnets rätta mantalsskrifningsort. Då brytes

sekretessen, ty hvad som å fattigvårdsstyrelsens sammanträde afhandlats,

torde icke längre vara någon hemlighet. — Moderns fattigdom, vållad

kanske af sjukdom, arbetslöshet eller oförvållad olycka, bryter sålunda lätt

hemligheten. — En ekonomiskt lyckligare lottad moder åter förblir —

tills vidare — skyddad. Eu lagstiftning, som medför sådana konsekvenser,

strider mot nutidens rättsuppfattning och mot krafvet om likhet inför

lag. Äfven här synes bättre att helt upphäfva momentet i fråga.

3. Ofta förekommer vid barnbördshusen eller vid vård hos enskilda,

att »okänd moder från okänd församling» tager sitt barn med sig utan

att uppenbara sitt namn. Den namnsedel, som hon vid intagande lämnade

i försegladt kuvert — i händelse af dödsfall — brännes osedd. —

Barnet är anmäldt i okända föräldrars namn. Ingen, hvarken präst, läkare

eller barnmorska, har rätt att fråga, hvem hon är eller hvart hon tar

vägen med barnet. Att många barn också sålunda »försvinna», är en

vanlig företeelse. — En förordning, som möjliggör ett sådant handlingssätt,

rent af inbjuder till barnamord, indirekt genom vanvård eller till och

med direkt, då ju en effektiv kontroll svårligen kan öfvas under sådana

omständigheter oaktadt de skärpta bestämmelserna i lag om fosterbarns

vård af den 6 juni 1902. — Bestämmelsen har likväl närmast åsyftat

att förhindra sådana brott.

Att här relaterade förhållanden »inverka högst menligt på en ordentlig

kyrkoskrifning» har upprepade gånger framhållits af statistiska centralbyrån.

När tiden för barnets skolgång är inne, om icke förr, börjar på allvar

sökandet efter det förkomna barnet. Att i sådana fall öfvervaka efterlefvande!

af folkskolestadgans föreskrift i § 87 är tydligen omöjligt. —

Nu vore äfven i detta fall tiden inne att anlita det hemliga registret för

att finna modern och möjligen genom henne barnet. — Hemligheten blir

härigenom röjd och det därmed åsyftade målet är sålunda förfeladt, utan

att man likväl har säkerhet för att återfinna barnet. Bättre synes vara

att genom öppet antecknande för alla sådana fall förekomma slika missförhållanden

som nu nämnda, som icke endast innebära en fråga om civilregistreringen,

utan ha, såsom visats, en vida reellare innebörd.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

4. Starka religiösa, sedliga och humanitära skäl tala jämväl för eu

förändring i här ifrågavarande bestämmelse, som står i bestämd motsägelse

mot den förpliktelse att gifva det döpta barnet eu kristlig uppfostrans

vård och skydd, hvartill det kristna dopet förbinder församlingen.

Ett barn har rätt till både far och mor. Det är i regel omöjligt att

på lagens väg värna barnets rätt gentemot en pliktförgäten fader, som

undandrager sig sitt ansvar. Så mycket mer behöfver barnet sin moders

vård och fostran. Att kastas ut i världen utan moder och anhöriga, hvithet

ju i regel är dessa barns lott, äfven om de omhändertagas af barmhärtiga

människor, lägger en djup skugga öfver lifvet. Icke underligt,

om ur hemlösheten spirar upp en fosterlandslöshet, hvars bitterhet växer

sig stark mot allt i ett samhälle, som kan genom lag rent af inbjuda till

och öppna väg för sådan kränkning af barnets rätt.

Kommer så därtill möjligheten vid äktenskaps ingående att oförvålladt

råka i det upprörande läge, att ett äktenskap kan komma till stånd

mellan nära blodsförvanter.

Fruktan härför ligger oftare, än mången anar, som en fruktansvärd

börda öfver mer än en, som vid sin forskning efter sina föräldrar till sist

stannat vid detta obevekliga: »Föräldrar okända», I brytningstiden mellan

barndom och ungdom pläga lifsspörsmålen vakna med denna ålders sjudande

liflighet. — Just då, omkring 15-års-åldern, borde väl barnet också

ha rätt att få del af det hemliga registrets upplysning om dess härkomst.

Men antaget, att detta uppenbarande äfven fördröjes till myndighetsålderns

inträdande, blefve moderns ställning efter detta långa förhemligande oändligt

mycket vanskligare, än om barnet genast antecknats såsom hennes,

och denna bestämmelse om ett hemligt register blefve helt visst en orsak

till de allra svåraste förvecklingar. Den inbjuder att i nödens stund för

en tillfällig frist kasta sig in i framtida, oöfverskådliga svårigheter.

Någon pliktkoliision mellan moderns och barnets rätt kommer ju

här icke i fråga. Barnet har rätt till sin mor. Modern har plikt att vara

sitt barns mor. Däremot har det anförts mot upphäfvande af ifrågavarande

bestämmelse, att barmhärtighets- och klokhetsskäl bjuda, att sådant

skydd beredes mödrar, då det eljest innebär fara för dem att förlora

sin ställning i samhället och därmed äfventyra sin bärgning till skada

för dem själfva och barnen, ja, till och med drifva dem in i förfall.

Denna fara torde, såsom jag sökt visa, icke på afsedt sätt afvärjas genom

upprättandet af ett hemligt register.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

Skulle en sådan farhåga också i enskilda fall besannas, synas mig så

tungt vägande skäl, som tala för upphäfvande, föreligga, att hänsyn därtill

icke får vara bestämmande för lagstiftningen.

Barmhärtighet mot modern må icke öfvas på bekostnad af barnets

rätt. — Att de små icke hafva möjlighet att själfva värna sin rätt, lägger

så mycket större förpliktelse på samhället.

Djupast sedt, är det största barmhärtigheten mot modern att helt afskaffa

denna bestämmelse. Det nuvarande förhållandet är endast till skenet

barmhärtighet. »Det är obarmhärtighet att icke låta en moder så långt,

som görligt är, taga vård om sitt barn och erkänna sig som dess moder.

För mången har omsorgen om barnet blifvit en anledning till verklig

upprättelse», säger motionären i denna fråga vid 1903 års kyrkomöte.

Det felsteg, som gjorde den ogifta kvinnan till moder, och därvid

bär väl ofta barnafadern den största skulden, torde vid en rätt värdesättning

dömas rinjia mot brottet mot eu af tillvarons ursprungligaste

plikter, moderns plikt att taga vård om sitt barn och icke kasta det ut

i världen moderlöst och hemlöst.

Det är ett sedlighetsbrott af svåraste art.

»Denna lag har icke bidragit att stärka sedlighetskänslan hos vårt

folk», heter det i det förut anförda utskottsutlåtandet.

Lagen får icke bidraga till att försvaga ansvarskänslan eller folkets

sedliga åskådning i allmänhet.»

Den af herr P. Pehrsson åberopade, till hans motion såsom bilaga

fogade tabellen visar, att antalet barn, hvilka i resp. församlingsböcker

antecknats såsom födda af okänd moder, sainmanlagdf i de 25 af rikets

städer, hvilka år 1903 hvar för sig hade mer än 10,000 invånare, utgjorde

662 under år 1903 och 728 under år 1904.

Det omförmälda kungl. brefvet den 17 oktober 1778 är i sin helhet

af följande lydelse:

»Kong!. Maj:fs Nådiga bref till samtlige Hofrätterne af den 17 Oktober

1778, angående nåjrra författningar till förekommande af Barnamord.

Under det Wi i Nåder låtit Oss föredraga de tid efter annan inkomne

mål, rörande Barnamord, hafva Wi med särdeles bekymmer funnit,

att fruktan för det i lagen stadgade dödsstraffet icke förmått afhålla der
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N;o 6.

ifrån, i det flere exempel utvist, att ofta lägrad qvinna, först af blygsel

för hennes tillstånd, eller den skymf, som dervid följer, och dernest af

bekymmer öfver förlägenhet med barnets skötsel och underhållande blifvit

bragt, att begå sådan menskligheten vanhedrande gerning, för hvilken

sjelfva naturen har afsky, då dödsstraffet ofta blifvit ansedt som en

önskad utväg för henne, att på en gång varda både skymf och bekymmer

qvitt.

Således, och ehuru, igenom eftergift af straff, otuckt och oordentelig

lefnad icke böra lemnas tygelfria, så vida sådant strider emot sederna,

och skulle medföra mycket ondt uti Samhället, anse Wi dock deraf icke

böra följa, att på en häfdad qvinna för hennes lifstid lägga sådan skymf,

som icke öfverensstämmer med Lagen, bestraffningens afsigt, eller förseelsen

och brottet, icke heller att godkänna fördomar och en blind ifver,

som i förra tider gått så långt, att knappast naturens röst fått rådfrågas

för de oskyldige barnen, utan många ansedt dem, för de varit födde af

oäkta säng, såsom ifrån Samhället och all vård uteslutne: Och ehuru detta,

såsom ett afsteg, redan är så vida vordet rättadt, att den offenteliga

Kyrkoplikten blifvit afskaffad, och all tillvitelse för otillåtelig ansedd,

samt att oäkta barn få intagas i Skråen och Handtverkerier; dock som

desse utvägar, icke heller tillräckligen förmått medföra den påsyftade

verkan; Alltså hafve Wi i Nåder godtfunnit, det måge till vinnande af

förenämnde ändamål, följande ytterligare utvägar vidtagas.

1) Åt den hemliga Kyrkoplikten må af hvilken prest, som derom

anmodas verkställas, uti vittnens närvaro: Och må ej någon af desse, vid

bot af 3 .Riksdaler 16 Skilling Species, på et eller annat sätt upptäcka,

hvilken sådan hemlig Skrift undergått, utan bör det göra tillfyllest, att

Församlingen kungöres, det eu okänd Person dylik aflösning erhållit; hvaröfver,

så väl som att piigten till Kyrkan blifvit erlagd, Presten häfver att

meddela bevis å Rättens Utslag: Äfven som Barnamorska vid förberörda

vite må vara förbudit, att för någon yppa, det hon den lägrade qvinnan

vid barnafödslen biträtt, hvarföre och den uti Barriamorske-eden i detta

ämne införde skyldighet hädanefter kommer att utelemnas.

2) Åt ej någon för sådan förbrytelse må utestängas ifrån Församlingens

gemenskap, eller hindras ifrån Salighets-medlens nyttjande, antingen

målet vid Domstolen är anhängig! eller afgjordt.

3) Åt ej någon skillnad må göras emellan äkta och oäkta barn vid

deras Dop, och desse senare, såsom på visse ställen sker, icke måge dermed

utmärkas att Dopet sker efter gudstjensten.

Bill. till Biksd. Prof. 1906. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 6 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

4) Åt häfdad qvinna uti Lysningar till Giftermål eller andra handlingar,

icke må utmärkas såsom mindre ärlig, och kalias Kona, Q vinsperson,

eller Fästeqvinna, utan må hon nämnas för Deja, Piga, Hushållerska,

eller annars hvad icke menligt är, eller Lägermålet betecknar.

5) Åt den brottsliga må äga frihet, vid Domstolen Skriftligen swara,

för dess förbrytelse: Och åt i fall förekommande omständigheter skulle

fordra den lägrades inställande, hon icke må, genom hvarjehanda så otjenliga

som onödiga frågor blottställas för skymf och andras begabberi. Så

bör ock Domaren då brottet å ömse sidor skrifteligen erkännes, sådant införa

i Protocollet, utan åt det för den rättsökande menigheten uppläsa,

eller på annat sätt kunnogt göra; Som ej eller Utslaget der öfver afkunnas,

men endast til dem, som vederbör, utgifvas.

6) Åt enär den häfdade upptäcker sit tilstånd för Fader eller Moder,

Husbonde eller Matmoder, den eller de, för hvilka hon sig yppadt, böra,

wid answar icke allenast dölja hennes tillstånd, utan ock, ifrån den tiden

til dess förlossningen skedt, hafva vård om henne, och befordra barnet til

Dop och Christendom. Skulle åter den eller de, för fattigdom eller andra

omständigheter, icke uti alt kunna, eller wilja denna skyldighet fullgöra,

stående då qwinnan fritt att söka den utväg, som bidrager til ändamålet

åt framföda och bevara det oskyldiga Fostret, utan åt henne må tilläggas,

åt hafva welat dölja sit hafvande tilstånd, i händelse hastig barnsbörd

henne skulle åkomma: Och må ej någon wid bot af Tre Riksdaler 16

Skilling Species, på något sätt förebrå lägrad qwinna dess förbrytelse, antingen

förr eller efter barnafödslen.

7) Åt qwinna, som wil i okänd ort framföda Fostret må i sådant

upsåt lämnas ostörd, utan någons åtal eller efterfrågan om hennes person

eller tillstånd: Och anse Wi den olägenhet mindre, om på sådant sätt

något olofligt häfdande skulle döljas, än åt igenom sträng efterfrågan i

dylikt tilfälle betaga et blödigt sinne all utwäg, åt kunna dölja sin förbrytelse.

8) Til lättande af den förlägenhet hvaruti qwinna, som framfödt oäkta

barn nödgas finna sig, då hon, ofta i stor torftighet måste sörja för barnets

skötsel och föda, samt derunder hafva uti sitt Foster ett talande bevis

til hennes förbrytelse, och som jemväl kan vara hinder för hennes

giftermål, wele Wi i Nåder wara betänkta på medel och utwägar til sådane

barns uppfödande och nu imedlertid anbefalla Wåre Befallningshafvande

i orterne åt til understöd för lägrade qwinnors barn, hvilka Föräldrarne

sjelfve icke förmå med tillräckeligt underhåll försee, använda de

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

medel, som til deras disposition af de til Öfver styrelsen öfwer Barnhus

och Hospitalsinrättningarne förordnade Herrar Zeraphimer-Riddare årligen

aflämnas: kunnande jemwäl efter Församlingarnes godtfinnande, något af

deras Fattighusmedel till sådant behof användas.

9) Sist anse Wi jemväl nödigt, det så ofta Förbudet emot Barnamord

å Predikstolarne uppläses, Presterskapet derefter gör alwarsam föreställning

om denna syndens grofhet, med tjenlig och bevekande förmaning åt derföre

sig til wara taga.

Af hwad Wi således i Nåder godtfunnit åt förordna, åligger Eder, åt

lämna de under Eder lydande Domare behörig del, til underdånig efterrättelse,

och läte Wi nu jemwäl Bref och Befallning afgå til Våre Befallningshafvande

och samtelige Konsistorierne, til iackttagande af hwad

dem i desse fall tillhörer.

GUSTAF.

J. Wallencreuts.»

Bland bestämmelser, som tillkommit efter nyss anförda kungl. bref

och med detta äga sammanhang, må här nämnas § 21 i Kungl. Maj:fs

förnyade nådiga reglemente för barnmorskor den 28 november 1856 samt

§ 16 i Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående kyrkoböckers förande

den 6 augusti 1894. Förstnämnda lagrum har följande lydelse: »Hemtas

Barnmorska till hemlig förlossning, eller mottager hon hos sig barnaföderska,

som önskar vara okänd, vare Barnmorska förbjudet att söka utforska

barnfadrens namn, eller qvinnan någon uppgift, som härmed kan

ega sammanhang, aflocka eller aftvinga. Änskönt förlossningen varit hemlig,

må dock Barnmorska hvarken sjelf undandölja barnet, eller till sådan

åtgärd biträde lemna. År barnet dödt, skall hon sådant genast anmäla

hos vederbörande prest, kronobetjent och ordningsman. Vid hemlig förlossning

bör Barnmorskan för öfrigt råda qvinnan att uppteckna sitt namn

och hemvist å ett papper, hvilket, af henne försegladt, förelägges den

prest, för hvilken hon ofördröjligen skall förlossningen anmäla, så att lefvande

barn varder till dopet befordradt och dödfödt barn jordadt. Sedan

detta papper blifvit med vederbörlig anteckning och prestens sigill försedt,

bör qvinnan uppmanas att, för sin såväl som barnets framtida

säkerhet, samma papper noga förvara.» — § 16 i förordningen angående

kyrkoböckers förande lyder som följer: »Har icke kunnat utrönas, hvilken

församling modren tillhör, eller har modren till oäkta barn förklarat

sig vilja vara okänd, skall barnet inskrifvas såsom till församlingen räk
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 6.

nadt i den församlings födelse- och dopbok, där nedkomsten skedde.

Härvid iakttages, att sådant lefvande födt barn äfven införes i församlingsboken

för samma församling hos barnets vårdare eller å afdelningen för

å församlingen skrifne.

Såsom af motionärerna i ärendet vid årets riksdag omförmäles, har

frågan om upphäfvande eller förändring af bestämmelsen i mom. 7: af

ifrågavarande kungl. bref den 17 oktober 1778 förut vid ett flertal tillfällen

varit under pröfning i riksdagen. En redogörelse för den behandling,

som frågan vid riksdagarna före 1898.rönt, förekommer i Andra

Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 8) utlåtande n:o 6 sistnämnda år, till

hvilket utlåtande utskottet i detta afseende hänvisar. Vid 1898 års riksdag

väcktes inom Andra Kammaren tvenne motioner, som berörde denna

fråga. I den ena, n:o 21, hemställde herr A. T. Pettersson i Osterhanninge,

att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t behagade anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t föranstalta, att inom. 7 i kungl. brefvet den 17 oktober 1778

blefve helt och hållet upphäfdt eller, om detta ej läte sig gorå, ändrades

i sådan riktning, att den i samma mom. åt barnaföderska inrymda rättigheten

att förblifva okänd i väsentlig mån inskränktes och dess användande

bättre reglerades. I den andra motionen, n:o 78, som väcktes af herr E.

L. M. Hedin i Torp, föreslogs ett tillägg till kungl. förordningen angående

kyrkoböckers förande den 6 augusti 189A af sådan innebörd, att barnaföderska

skulle tillåtas förblifva okänd endast under villkor, att hon företedde

vederbörligen styrkt intyg från lämplig person, rom förbundit sig

att mottaga hennes barn till vård och uppfostran. Det Andra Kammarens

tillfälliga utskott, till hvilket dessa motioner remitterades, afgaf i anledning

af desamma ett utförligt utlåtande, i hvilket utskottet förklarade sig

öfvertygadt om nödvändigheten af att något gjordes till skydd för de arma

barnen af okända föräldrar, men tillika förklarade sig anse, att ett försök

till upphäfvande af momentet i fråga för det dåvarande skulle stöta på

alltför stora svårigheter. Utskottet slutade därför sitt utlåtande med den

hemställan, som här ofvan i motiveringen till herr K. G. H. von Schéeles

motion återgifvits, eller »att Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t dels låta utreda, om och på hvad

sätt sådan ändring af mom. 7 i kungl. brefvet den 17 oktober 1778 angående

barnamord jämte andra därmed i sammanhang stående författningsbestämmelser

må kunna företagas, att moderns namn blifver fortfarande

skyddadt mot offentliggörande, men till upplysning och ledning i vissa af

Kungl. Maj:t uppgifna oeh bestämda fall, på lämpligt sätt antecknadt, dels

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 2) Utlåtande N:o 6.

13

ock att, så fort ske kan, till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill

utredningen kan föranleda.»

Såsom jämväl i herr K. H. G. von Schéeles motion är nämndt, blef

denna hemställan af Andra Kammaren bifallen, hvaremot Första Kammaren

med 37 röster mot 31 afsteg densamma.

Sedermera har frågan förehafts till behandling vid såväl 1898 som

1903 års allmänna kyrkomöten, och hafva bägge dessa möten till Kungl.

Maj:t aflåtit skrivelser, i hvilka framställts samma önskemål som i nyss

anförda, af Andra Kammaren år 1898 godkända hemställan.

Inom utskottet hafva röster böjts för den meningen, att man borde

söka få upphäfdt hela det ifrågavarande kungl. brefvet den 17 oktober

1778, enär förutom mom. 7 jämväl öfriga ännu gällande bestämmelser i

detsamma vore föråldrade och icke borde bibehållas. Då emellertid intet

i vederbörlig ordning väckt förslag härom förelegat, har utskottet icke

kunnat upptaga ett dylikt yrkande till pröfning. Omförmälda, i förevarande

motioner icke berörda bestämmelser torde för öfrigt vara af så

ringa praktisk betydelse, att deras befintlighet åtminstone ej kan sägas

vålla några allvarsammare olägenheter.

Beträffande mom. 7 i nyssnämnda kungl. bref har utskottet funnit

sig böra biträda den af herr P. Pehrsson i motionen n:o 129 häfdade uppfattningen,

att momentet i fråga helst bör utan vidare upphäfvas.

Den i omförmälda 7 mom. innehållna bestämmelsen, liksom hela det

ifrågavarande kungl. brefvet, har utfärdats i angifvet syfte att förekomma

barnamord. Enligt utredningar, som verkställts i samband med detta

ärendes behandling vid föregående riksdagar, synes under tiden efter det

kungl. brefvets utfärdande antalet barnamord i riket hafva, relativt sedt,

varit i sjunkande. Samtidigt har emellertid antalet barn af oäkta börd i

än högre grad ökats, både absolut och relativt. Förefintliga statistiska

uppgifter äro alltför ofullständiga, för att af dem skulle med någon grad

ens af sannolikhet kunna dömas, huruvida dessa förhållanden böra sättas

i samband med tillkomsten af det kungliga brefvet den 17 okt. 1778.

Om ett dylikt samband icke dess mindre förutsättes, så ledes man till det

resultatet, att nämnda kungl. bref visserligen å ena sidan verkat en minskning

i de uppdagade barnamordens antal, men å andra sidan åstadkommit

eu ännu större ökning i antalet oäkta barn.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:ö 6.

Härvid anser utskottet sig tillika böra påpeka, att om än den ifrågavarande

bestämmelsen kan antagas i ett afseende vara ägnad att förekomma

barnamord, i det att genom densamma för häfdad kvinna beredes

möjlighet att okänd framföda och i andras vård öfverlämna barnet samt

sålunda göra sig kvitt detsamma utan att bringa det om lifvet, så ligger

å andra sidan den faran nära, att samma bestämmelse i ett annat afseende

kan verka i en alldeles motsatt riktning. Det är nämligen af beskaffenhet

att under vissa omständigheter underlätta fördöljandet af barnamord och

kan därigenom också för en hjärtlös eller till förtviflan bragt moder innebära

frestelse till en dylik förbrytelse. Under skydd af rättigheten att

förblifva okänd kan kvinnan begifva sig till en främmande ort, framföda

sitt barn och efter tillfrisknandet jämte barnet lämna platsen för att i

sinom tid ensam återkomma till hemorten. Barnet kan hon under resan

på en annan främmande ort göra sig af med. Ett under sådana omständigheter

begånget barnamord är uppenbarligen i långt mindre grad än

andra utsatt för att blifva röj dt. Det är icke alldeles uteslutet, att den

relativa minskning i antalet barnamord, hvilken statistiken utvisar för

tiden efter 1778, i någon män kan bero på detta förhållande. Visst är i

hvarje fall, att i församlingsböckerna inom vara större städer icke få barn

af okända mödrar finnas antecknade, om hvilka efter deras dop aldrig

någonting vidare försports, och beträffande hvilka man rent af nödgas

frukta, att de på ett eller annat sätt bragts ur världen.

Vid öfvervägandet af det nu anförda torde man finna, att den ifrågavarande

bestämmelsen i mom. 7 af det kungl. brefvet den 17 oktober

1778 icke på sådant sätt motsvarar sitt ursprungliga syfte att förekomma

barnamord, att den af dylik anledning bör bibehållas. I samband härmed

må ock erinras, att tidsförhållandena i detta afseende nu äro helt andra

än för 180 år sedan, då stadgandet tillkom. Den allmänna uppfattningen

har blifvit mera human, och i samband därmed ha såväl straffbestämmelserna

som följderna i öfrig! för den art af förseelser, om hvilka här är

fråga, blifvit lindrigare. Frestelsen till barnamord torde numera vara

långt mindre än förr. 3 903 års kyrkomöte säger ock därför i sin skrifvelse

till Kungl. Maj:t rörande denna angelägenhet, att stadgandet i fråga

utan alltför stor våda torde kunna undvaras såsom medel mot frestelsen

till barnamord.

Under detta ärendes tidigare behandling i Riksdagen och vid kyrkomötena

har emellertid en annan synpunkt fram träd t och gifvit upphof

till de starkaste gensagorna mot ett upphäfvande af den ifrågavarande

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 2) Utlåtande N:o 6. 15

bestämmelsen. Man har sökt göra gällande, att det omförmälda stadgandet

borde bibehållas på grund af det skydd, som genom detsamma beredes åt

kvinnor, som blifvit häfdade under sådana omständigheter, att ett uppenbarande

af förhållandet för dem skulle medföra allvarsamma obehag och

olägenheter. Dylika kvinnor borde ha rätt att förblifva okända under

barnsbörden, och det vore hvarken klokt eller barmhärtigt att vidtaga eu

åtgärd, som för dem skulle hafva till följd, att de utsattes för offentlig

vanära och blefve ur stånd att hålla sig kvar i en samhällsställning, af

hvilken till äfventyra både deras och deras barns utkomst berodde.

Utskottet, som visserligen till fullo uppskattar det människovänliga i

en sådan uppfattning, och som äfven för sin del villigt erkänner, att kvinnor

i omförmälda belägenhet särskildt i vissa fall kunna göra anspråk på

att blifva behandlade med synnerlig skonsamhet och stort undseende, måste

dock i afseende å berörda synpunkt framhålla, att dessa anspråk hafva sin

naturliga begränsning i hänsynen till barnet, och att tillåtelse för barnaföderska

att förblifva okänd därför icke bör medgifvas för så vidt barnets

rätt därigenom kränkes. Nu är det emellertid uppenbart, att ett dylikt

medgifvande ej kan inrymmas åt barnaföderska, utan att därigenom intrång

sker i barnets rätt. Redan den omständigheten, att ett barn af okänd

moder är utestängdt från möjligheten att erhålla kännedom om sin härkomst,

innebär för barnet förlusten af en naturlig och betydelsefull förmån,

som borde tillkomma hvarje människa. Än större vikt torde böra

tillmätas det förhållandet, att ett barn af okänd moder är beröfvadt hvarje

möjlighet att göra gällande den rätt till arf efter moder och mödernefränder,

hvilken numera tillkommer äfven oäkta barn. Ensamt denna

sistnämnda verkan af stadgandet om rätt för barnaföderska att hemlighålla

sitt namn torde utgöra en fullt tillräcklig grund för stadgandets

upphäfvande. Barnets rätt, som icke i något afseende förverkats, måste

i detta fall gå framför moderns anspråk på skydd mot vissa följder af

det begångna felsteget.

Såsom framgår af de vid årets riksdag i ärendet väckta motionerna,

kunna äfven i ölrigt åtskilliga skäl anföras mot bibehållandet af den ifrågavarande

bestämmelsen i mom. 7 af det kungl. brefvet den 17 oktober

1778. Bland dessa skäl må här blott framhållas den otillbörliga ökning

i fattigvardstungan, som vissa kommuner få underkasta sig, i det de nödgas

bekosta vård och underhåll åt en del barn af okända mödrar. Äfven må

erinras, att tillåtelsen för barnaföderska att i kyrkoböckerna antecknas såsom

okänd moder af statistiska centralbyrån betecknats såsom en af de

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

hufvudsakligaste anledningarna till felaktigheter och ofullständigheter i

bokföringen angående födda och döpta.

Ett undanröjande af de här påpekade olägenheterna af bestämmelsen

i mom. 7 af kungl. brefvet den 17 oktober 1778 åsyftas jämväl i den

af herr K. H. G. von Schéele väckta motionen n:o 72. Men i denna

motion förutsättes, att nämnda ändamål skulle kunna vinnas utan ett fullständigt

upphäfvande af omförmälda bestämmelse genom en ändring af

densamma i sådan riktning, att moderns namn blefve fortfarande skyddadt

mot offentliggörande men till upplysning och ledning i vissa af Kungl.

Maj:t uppgifna och bestämda fall på lämpligt sätt antecknadt, t. ex. i en

för ändamålet upplagd särskild bok å pastorsexpeditionerna, ett s. k. hemligt

register. I det föregående har nämnts, att ett förslag af samma innebörd

godkänts af Andra Kammaren vid 1898 års riksdag och jämväl förordats

af såväl 1898 som 1903 års allmänna kyrkomöten.

I afseende härå vill utskottet framhålla, att genomförandet af nu

omförmälda förslag möjligen i någon mån kunnat göra till fyllest under

de omständigheter, som voro rådande före utfärdandet af lagen om oäkta

barns arfsrätt efter moder och mödernefränder den 17 mars 1905. Genom

denna lag hafva emellertid ändrade förhållanden inträdt å ifrågavarande

område. Numera kan det icke anses tillräckligt, att moderns namn finnes

antecknadt t. ex. i ett hemligt register, där uppgift om detsamma i vissa

bestämda fall står att erhålla. För att ett oäkta barns rätt till arf skall

bevaras, måste anmälan om denna rätt göras inom natt och år efter det

arf fallit, och den person, som skall bevaka barnets rätt, måste alltså äga

möjlighet att inom en jämförelsevis kort tid förskaffa sig kännedom om

hvarje dödsfall, som för barnet öppnar utsikt till arf. Utskottet vill visserligen

icke förneka, att ett hemligt register kan tänkas anordnadt med

sådan fullständighet, att genom detsamma en viss grad af trygghet för

bevarandet af barnets rätt vinnes. Äfven andra anordningar för samma

ändamål skulle möjligen kunna vidtagas. Åtskilliga i sådant syfte framställda

förslag hafva under ärendets behandling af utskottet upptagits till

pröfning. Intet af dessa förslag har emellertid befunnits verkligt tillfredsställande.

Hvart för sig skulle de vid tillämpningen åstadkomma nya

olägenheter utan att ändock medföra önskvärdt resultat i fråga om tryggandet

af barnens rätt. Utskottet har därför icke funnit sig böra tillstyrka,

att mom. 7 i omförmälda kungl. bref den 17 oktober 1778, i

stället för att upphäfvas, förändras på sådant sätt, sum i motion n:o 72

förordas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga TJtshotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6. 17

Till detta slut har utskottet emellertid kommit genom beaktande jämväl

af en annan omständighet. Vid närmare eftertanke skall man utan

tvifvel finna, att för en barnaföderska, som genom att låta anteckna sig

som okänd moder vill dölja sin iråkade belägenhet, endast ett fullständigt

hemlighållande af namnet fyller det ändamål, som åsyftas. Detta

ändamål är däremot i hufvudsak förfeladt, så snart hennes namn blifvit

antecknadt i sammanhang med barnsbörden, anteckningen må hafva skett

under hvilka förment betryggande former som helst. Huru än ett hemligt

register anordnas, så kan genom detsamma icke beredas någon säker

garanti mot ett yppande af det förhållande, som kvinnan vill hafva doldt.

I hvarje fall skall man icke kunna förvägra barnet, sedan detta växt upp,

att från det hemliga registret erhålla kännedom om sin moders namn.

Det kan sålunda under alla förhållanden blifva fråga blott om ett fördöljande

för någon tid. Men ett fördöljande under sådana omständigheter

torde för kvinnan ha föga värde. Om hon icke dess mindre, t. ex. af

hänsyn till sin familj, skulle önska att tills vidare hemlighålla den belägenhet,

hvari hon råkat, så torde för vinnande af ett dylikt syfte intet

särskildt lagstadgande vara af nöden. Utvägar för sådant ändamål stå

henne ändock till buds, om hon är i tillfälle att begagna sig af dem.

Hon måste ju i alla händelser för det ifrågavarande syftet lämna hemorten.

Det bör då icke vara synnerligen svårt för henne att på en främmande

plats under någon tid bibehålla den anonymitet, som hon åstunda^

och hvarom här kan bli fråga.

Det följer af sig själft, att i samband med ett upphäfvande af mom.

7 i kungl. brefvet den 17 oktober 1778 jämväl öfriga bestämmelser böra

afskaffa^, hvilka föranledts af nämnda stadgande eller därmed äga sammanhang.

I ett den 10 dennes i Riksdagens kamrar utdeladt utlåtande n:o 2

af Första Kammarens andra tillfälliga utskott finnes såsom bilaga intaget

ett förslag till nytt barnmorskereglemente, hvilket utarbetats af en ledamot

af medicinalstyrelsen och framlagts för förste-provinsialläkarne vid

ett deras möte i Stockholm den 11 —14 oktober 1904. I detta förslag

förekommer en §, som innehåller åtskilliga bestämmelser, afsedda att modifiera

det här ifrågavarande stadgandet i mom. 7 af kungl. brefvet den

17 oktober 1778. Då detta förslag emellertid ännu icke blifvit underst

älldt Kungl. Maj:ts pröfning, har utskottet, som här ofvan redogjort för

sin uppfattning i förevarande afseende, icke ansett sig ha anledning att

därutöfver ingå i en närmare granskning af nämnda bestämmelser.

Bill. till Iliksd. Prot. 1906. 8 Sami. 2 Afå. 1 Band. 6 Höft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

1. att Andra Kammaren för sin del ville besluta,

att Riksdagen i anledning af herr P. Pehrssons i österby

motion n:o 129 i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller,

det Kungl. Maj:t täcktes upphäfva mom. 7 i nådiga

brefvet till samtliga hofrätterna den 17 oktober 1778

jämte därmed sammanhängande bestämmelser, innefattande

rätt för barnaföderska att undandraga sig att

uppgifva sitt namn, och

2. att herr K. H. G. von Schéeles motion n:o 72

i hvad den skiljer sig från herr P. Pehrssons förutnämnda

motion ej må till någon Andra Kammarens

åtgärd föranleda.»

Denna hemställan har enligt utskottet meddeladt protokollsutdrag af

Andra Kammaren bifallits.

Utskottet finner de i härofvan återgifna betänkande anförda skäl för

det beslut, hvartill Andra Kammaren kommit, så tungt vägande, att ingenting

därutöfver behöfver tilläggas. Då emellertid andra punkten i beslutet

ej kan blifva föremål för någon Första Kammarens åtgärd, får utskottet

med anledning däraf hemställa,

att Första Kammaren behagade biträda Andra Kammarens

under punkt 1 fattade beslut.

Stockholm den 3 april 1906.

På utskottets vägnar:

OLOF JONSSON.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM ISO G.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1906:103 Skrifvelse till Konungen angående bestämmelserna om rang. s. 1 i texten