Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande N:o 7
1906-04-24 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1906:7, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande N:o 7
Dokumentets text
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande N:o 7.
i
N:o 7.
Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1906, kl. 8 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, i anledning
af Andra Kammarens beslut i fråga om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående en allmän polisförfattning
för rikets städer och därmed jämförliga orter.
Andra Kammarens femte tillfälliga utskott anför i utlåtandet
n:o 12:
»Utskottet har till behandling mottagit en inom Andra Kammaren
af herr Gustaf W. Roos väckt motion, n:o 119, af följande
lydelse:
»Vid 1904 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utarbetande af en
för hela riket gemensam författning rörande polispersonalens tillsättning
och afsked samt skyldigheter och befogenheter i tjänsten,
tryggande för dessa statstjänares värdighet och rätt i förhållande
till öfverordnade.
Motionen hänvisades för utredning till Andra Kammarens
fjärde tillfälliga utskott, som i utlåtande n:o 34 hemställde, att Andra
Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen skulle i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville på af utskottet
anförda grunder låta utarbeta eu allmän polisförfattning för rikets
städer och därmed jämförliga orter. Denna hemställan blef af Andra
Kammaren enhälligt bifallen. Första Kammarens första tillfälliga
utskott tillstyrkte i utlåtande n:o 20 kammaren att biträda Andra
Kammarens beslut, men Första Kammaren af slog denna hemställan.
Bill. till Riksd. Prot. 1906. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Käft. (N:o 7).
1
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
Vid 1905 års lagtima riksdag förnyades motionen, hvilken liksom
föregående år bifölls af Andra, men af slogs af Första Kammaren.
Det skäl, som i förberörda motioner åberopades såsom stöd
för den i desamma gjorda hemställan, var behof vet af rättsligt skydd
för polismännen gentemot godtyckligt afstädande. Motionären, Adolf
Hedin, påpekade, hurusom icke blott de enskilda polismännens, utan
äfven samhällets intresse fordrade, att deras i legalt hänseende svaga
ställning blefve stärkt.
Det utskott, som i Andra Kammaren yttrade sig öfver
motionerna, fäste sig hufvudsakligen vid det oegentliga förhållande,
att många städer saknade alla bestämmelser om polismäns skyldigheter
samt om deras antagande, entledigande och bestraffning, äfvensom
därvid att olika myndigheter — Kungl. Maj:t, Kungi. Maj:ts
befallningshafvande, magistrater, stadsfullmäktige, poliskamrarna med
flera — hade fastställt de i vissa städer gällande reglementen och
instruktioner för polispersonalen.
Jag tillåter mig, under hänvisning till hvad i denna fråga
förut inom riksdagen förekommit, att hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t ville låta utarbeta en allmän polisförfattning för rikets
städer och därmed jämförliga orter.»
I den af motionären omförmälda, vid 1904 års riksdag väckta
motion, som afgafs af herr S. A. Hedin, föreslogs, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville
låta utarbeta en för hela riket gemensam författning rörande polispersonalens
tillsättning och afsked samt skyldighet och befogenhet
i tjänsten till tryggande för dessa statstjänares personliga värdighet
och rätt i förhållande till öfverordnade; och framhöll motionären i
sin motivering särskildt, att polismän kunde utan föregående utredning
afskedas, hvilket förhållande enligt hans uppfattning borde
ändras så, att polisman efter en viss tids väl vitsordad tjänstgöring
af vederbörande erhöll fullmakt eller konstitutorial.
Af den utredning, som i anledning af denna motion verkställdes
af Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskott, inhämtades,
att i 24 af de 77 städer, rörande hvilka upplysningar erhållits, saknades
alla stadgande!! om polismäns antagande och entledigande samt
om deras befogenhet.
I 2 städer hade borgmästaren utfärdat instruktion för polispersonalen.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 3
Magistraten hade utfärdat dylik instruktion i 28 städer.
I en stad hade instruktion fastställts af stadsfullmäktige utan
att beslutet härom underställts högre myndighets pröfning.
Motsvarande bestämmelser hade i 9 städer fastställts af
Konungens befallningshafvande, som därvid godkänt antingen ett af
stadsfullmäktige fattadt, Konungens befallningshafvandes pröfning
underställdt beslut i ärendet eller ett af vederbörande magistrat eller
stadsstyrelse afgifvet förslag.
För 5 städer hade polisreglemente, innefattande bestämmelser
om poliskårens organisation, polismäns antagande och entledigande
in. m., fastställts af Konungens befallningshafvande och polisinstruktion
af magistraten.
För en stad voro bestämmelser i ifrågavarande hänseende
meddelade dels af Kung! Maj:t, dels af Konungens befallningshafvande
och dels af magistraten.
I eu stad hade poliskammaren utfärdat instruktion för polispersonalen.
För tre städer hade Kungl. Maj:t utfärdat vissa bestämmelser
om polismäns antagande och entledigande. Instruktioner för polispersonalen
i dessa städer voro utfärdade i en stad af polismästaren
och i de öfriga städerna af poliskammaren.
I en stad hade stadsfullmäktige antagit reglemente, innefattande
bestämmelser om poliskårens organisation, polismännens antagande
och entledigande, och magistraten fastställt instruktion.
I en annan stad voro bestämmelserna i förevarande hänseende
meddelade dels af Konungens befallningshafvande dels af brandstyrelsen.
I Stockholm slutligen voro bestämmelserna om polismäns tilloch
afsättande meddelade dels af Kungl. Maj:t och dels af öfverståthållareämbetet.
Instruktion för polispersonalen var utfärdad af
polismästaren och fastställd af öfverståthållareämbetet.
Tydligen framgick af berörda utredning, att alltför olika
åsikter gjort sig gällande beträffande den myndighet, som hade
att fastställa föreskrifter rörande polistjänstemäns tjänstgöring och
därmed sammanhängande ämnen, och då utskottet hållit före,
att genom de tillvägagåenden, som i nämnda afseende följts, fara
för viktiga rättsgrundsatsers kränkande eller åsidosättande icke
syntes vara utesluten, ansåg utskottet i likhet med motionären
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande N:o 7.
lämpligt, att eu allmän polisförfattning utfärdades samt att denna
borde bland annat innehålla:
föreskrift, att i hvarje stad och i hvarje område med sammanträngd
befolkning, där polismyndighet funnes anställd, instruktion
för polisen skulle finnas, så att ej, som då vore fallet, öfver
fjärdedelen af rikets städer saknade alla föreskrifter om polismäns
befogenheter och skyldigheter;
allmänna bestämmelser rörande polismäns antagande, entledigande
och bestraffning;
stadgande rörande polismans rätt till klagan öfver vissa
åtgärder och beslut af förman eller annan öfverordnad myndighet;
samt
de stadganden i öfrigt rörande polismäns skyldigheter och
befogenheter, som pröfvades vara lika för alla de orter, å hvilka
författningen skulle äga tillämpning; inen borde enligt utskottets
uppfattning i en dylik allmän författning icke intagas de i polisinstruktionerna
vanligen förekommande utdrag af allmänna lagens
stadganden beträffande häktning, hus- och kroppsrannsakning m. m.,
hvilka bestämmelser visserligen vore af särskild vikt för polismän,
men lämpligast torde inrymmas i en normalinstruktion, utarbetad
till ledning vid fastställande af de lokala polisstadgarne. Utskottet
hemställde därför:
att Andra Kammaren med anledning af den väckta motionen
ville för sin del besluta, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville på de af utskottet anförda
grunder låta utarbeta en allmän polisförfattning för rikets städer
och därmed jämförliga orter. Denna utskottets hemställan blef ock
af kammaren bifallen.
Ärendet öfverlämnades därefter till Första Kammaren, hvars
första tillfälliga utskott däröfver afgaf utlåtande, däruti utskottet,
med tillkännagifvande dock, att detsamma ej i en del afseenden
gillade motionärens uppfattning, tillstyrkte Första Kammaren att
biträda medkammarens ofvanberörda beslut. Men då ärendet förekom
till afgörande i nyss nämnda kammare, anmärktes mot förslaget,
bland annat, att, då polismännen uteslutande vore kommunernas
tjänstemän, den ifrågasatta lagstiftningen från statens sida icke vore
lämplig eller erforderlig; att polisens verksamhet vore af så grannlaga
natur, att de, som handhafva densamma, borde stå under den
strängaste kontroll; att icke endast de lägre polistjänstemännen,
5
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.o 2) Utlåtande N;o 7.
utan äfven de öfverordnade hade sådan ställning, att de utan dom
och rannsakning kunde af skedas, därest de vid sin tjänsteutöfning
befunnes vara för sitt uppdrag i högre grad olämplige; samt att det
skulle visa sig synnerligen svårt att få bestämmelser, som lämpade
sig för alla städer och orter, små och stora. På dessa angifna skäl
blef utskottets förslag af kammaren afslaget, hvarigenom motionen
ock för det året var af slagen.
Vid 1905 års riksdag upptog herr A. Hedin ånyo sin motion.
— Den blef af Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskott tillstyrkt
på sätt och villkor som vid 1904 års riksdag, och godkände Andra
Kammaren äfven denna gång detta utskotts förslag.
Ärendet öfverlämnades därefter till Första Kammaren, som
för beredning hänsköt detsamma till tillfälligt utskott.
Berörda utskott afgaf utlåtande, däruti utskottet till eu början
erinrade, att städer och municipalsamliällen icke äro skyldiga att
underhålla och aflöna polis, att kommunerna, som själfva bekosta
polis, borde äga rätt att deltaga uti beslut om polisens organisation,
samt att svårighet skulle visa sig att få en gemensam form för
organisationen af polisen å olika orter. Redan af dessa skäl afstyrkte
utskottet bifall till motionen, ehuru utskottet erkände, att behörigen
fastställd instruktion borde finnas, där polismyndighet funnes anställd;
dock förklarade utskottet sig hufvudsakligen vara skiljaktigt från
motionären dels beträffande formen för polismans antagande, entledigande
och bestraffande, dels i fråga om polismans lydnadsplikt. Utskottet
ansåg nämligen, att, i händelse motionärens uppfattning i
antydda afseende blef gällande, öfverordnade ej skulle kunna fullgöra
sin plikt att tillse, det ordning och säkerhet vidmakthölls. Af rätt
till lydnadsplikt följde rätt till bestraffning, och rätt till af skedan de
följde af polisverksamhetens egen beskaffenhet, och kunde fall inträffa,
då denna rätt vore nödvändig. Polisman i stad borde ej
heller tillkomma en mer orubblig ställning än länsman och stadsfiskal,
hvilka bägge kunde utan dom oeh rannsakning afskedas.
Utskottets utlåtande gick slutligen ut på eu hemställan att i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes föreskrifva,
att för hvarje stad eller därmed jämförlig ort, där polis är anställd,
skall finnas ett af Konungens befallningshafvande fastställdt reglemente.
Då detta utlåtande föredrogs i Första Kammaren, blef det
emellertid af kammaren afslaget, hvarför motionen äfven för det
året var af slagen.
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:<> 2) Utlåtande N:o 7.
Den nu ifrågavarande, vid årets riksdag af herr Gustaf
W. Roos väckta motionen innefattar i hufvudsak ett upprepande
af de förslag, herr Hedin väckt vid de bägge föregående årens
riksdagar.
Utskottet har ansett önskvärd t att för utredning af motionen
erhålla kännedom dels om innehållet af polisinstruktioner i de städer,
hvilka icke till 1904 års Riksdag insändt upplysningar i ämnet,
dels ock om de förändringar, som under de två senast förflutna
åren möjligen vidtagits i de år 1904 till Riksdagen insända polisinstruktionerna,
och hafva därför uppgifter i berörda afseende genom
vederbörande myndigheter infordrats.
Uppgifter hafva sålunda nu inkommit från 16 städer, hvarifrån
sådana ej förut lämnats, och har utskottet af dessa uppgifter
inhämtat, att bestämmelser angående antagande och entledigande af
poliskonstaplar saknas uti 5 af dessa städer, att polisinstruktiouen
fastställts af vederbörande Konungens befallningshafvande i 5 och
af vederbörande magistrat i 6 städer. Från en stad, hvarom förut
lämnats det meddelandet, att föreskrift i antydda afseende ej fanns,
har upplysts, att instruktion för poliskonstaplarne i staden nu var
af magistraten antagen.
Då det äfven ansetts vara af intresse att veta, huruvida allmän
polisförfattning vore antagen uti andra länder, har utskottet i
detta afseende sökt skaffa upplysningar från Norge, Danmark och
Tyskland. De lämnade uppgifterna gifva emellertid vid handen, att
sådan författning icke finnes i någon af dessa stater.
Utskottet kan på grund af hvad sålunda i ärendet förekommit
för sin del ej finna annat, än att det skulle vara i hög grad
önskvärdt, att någon reda kunde bringas i nu gällande förhållanden,
och bör det enligt utskottets uppfattning vara statens uppgift att
söka åstadkomma denna reda genom eu allmän författning i ämnet.
Ty ehuru polismännen visserligen anställas och aflönas af
kommunerna samt fördenskull i viss mening kunna sägas vara
kommunernas tjänstemän — såsom inom Första Kammaren erinrats
vid frågans behandling därstädes år 1904 — så lärer det väl dock
ej kunna förnekas, att upprätthållande af ordning och säkerhet är
eu statsfunktion, som staten visserligen öfverlämnat åt kommunerna
att genom polisväsendet ombesörja, men öfver hvars handhafvande
statsmakten därigenom ej kan anses hafva afsagd sig all kontroll.
Den enklaste formen för utöfvande af eu sådan kontroll skulle just
7
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
vara utfärdande af en sådan allmän polisförfattning, hvarom här
är fråga.
Visserligen är det sant — såsom äfven inom Första Kammaren
mot detta förslag erinrats — att polismännens verksamhet
är af synnerligen grannlaga natur samt att därför såväl högre som
lägre polistjänstemän böra ej blott vara underkastade den strängaste
kontroll, utan äfven, därest de befinnas för sin befattning i högre
grad olämplige, kunna från densamma skiljas utan att de af domstol
blifvit dömde för brott, hvarå afsättning bör följa. Men dessa
omständigheter torde ej utgöra något verkligen hållbart skäl emot
fastställandet af vissa allmänna principer för polismäns skyldigheter
och befogenheter i tjänsten äfvensom för deras entledigande. Det
vill snarare synas utskottet, som om just polismännens grannlaga
ställning och den däraf följande olämpligheten att tillerkänna dem
samma oafsättlighet som t. ex. domare skulle motivera behofvet af
en sådan allmän författning, som motionen afser.
Vid uppgörandet af en sådan allmän polisförfattning bör
man emellertid enligt utskottets mening hafva för ögonen att tillgodose
icke allenast de önskemål, som uti första motionen i ämnet
närmast synas hafva åsyftats, nämligen att bringa trygghet och
oberoende för polismännen, utan äfven och i lika hög grad det
allmännas berättigade intresse, så att genom författningen icke skapas
förhållanden, som skulle kunna menligt inverka på allmän säkerhet
och ordning.
Författningen, som enligt utskottets mening endast bör innehålla
allmänna bestämmelser, på grund af hvilka instruktioner,
lämpliga för den ena eller andra orten, kunna uppgöras, torde
emellertid böra lämna tydlig föreskrift därom, att i hvarje ort, där
polismyndighet är anställd, instruktion för polisen bör finnas.
Vidare böra däri upptagas bestämmelser rörande polismäns
antagande, entledigande och bestraffning samt om deras rätt till
klagan öfver vissa åtgärder eller beslut af förman eller annan öfver - ordnad myndighet äfvensom de stadganden i öfrigt rörande polismans
skyldigheter och befogenheter, som böra vara lika för alla de
orter, i hvilka författningen skall äga tillämpning.
Utskottet har redan såsom sin åsikt uttalat, att i författningen
icke bör uteslutas möjlighet för vederbörande myndighet
eller förman att efter sig företeende omständigheter utan domstols
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
beslut afskeda polisman, som visar sig olämplig för sin tjänst. Men
utskottet anser tillika, att till betryggande af polismans rätt i författningen
böra angifvas de omständigheter, hvarunder detta kan
ske, och bör därjämte fordras en föregående undersökning, hvarutaf
kan bedömas, huruvida fullt giltiga skäl förelegat för sådan åtgärd.
Den afskedade bör ock i sådant fall hafva utväg att föra klagan
öfver förmans eller myndighets beslut.
Utskottet får sålunda hemställa,
att Andra Kammaren med anledning af herr Roos’ ifrågavarande
motion ville för sin del besluta, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville på
de grunder, utskottet ofvan angifvit, låta utarbeta eu allmän polisförfattning
för rikets städer och därmed jämförliga orter.»
Enligt utskottet tillkandakommet protokollsutdrag har Andra
Kammaren bifallit denna hemställan.
Krafvet på eu polisförfattning för hela rikets städer framträder
nu icke för första gången. Såsom af of vanintagna betänkande
framgår, hafva motioner i ämnet väckts jämväl vid de båda senaste
lagtima riksdagarne. Andra Kammaren har vid båda dessa tillfällen
beslutit skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utarbetande af
eu allmän polisförfattning för rikets städer och därmed jämförliga
orter. Första Kammaren har däremot vid båda dessa riksdagar
afslagit motionerna.
Vid bedömandet af frågan om en dylik författning är det,
framför andra, två synpunkter, hvilka böra beaktas. Dels måste
fasthållas, att det ytterst är statens plikt och en af dess förnämsta
angelägenheter att upprätthålla ordning och bereda skydd för medborgares
lif och egendom. Dels är polisväsendet af samma anledning
också i hög grad en kommunal angelägenhet, hvartill kommer,
att, då kommunerna uteslutande bestrida kostnaderna för detsamma,
kommunerna helt naturligt kunna göra anspråk på ett afgörande
inflytande i fråga om polisens organisation.
De organ, som vid ordningens upprätthållande omedelbart
komma i beröring med befolkniugen, äro i vårt land för landsbygden
fjärdingsmän, för städerna poliskonstaplar.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 9
Angående fjärdingsmannabestyret har den 29 september 1899
utfärdats eu lag, däri bestämmelser meddelats rörande utseende af
fjärdingsmän, deras aflöning och entledigande m. in. Eu samma
dag utfärdad instruktion för fjärdingsmän innehåller närmare bestämmelser
angående fjärdingsmäns åligganden.
Behof af bestämmelser rörande polisbetjänte å landet har
sålunda blifvit tillgodosedt. Att ett behof af allmänna bestämmelser
jämväl för polisbetjänte i stad förefinnes, anser utskottet
framgå af den i ärendet befintliga utredning. Olika städer kräfva
visserligen på grund af lokala förhållanden olika stadgar, men vissa,
för alla gemensamma bestämmelser synas kunna utfärdas till gagn
såväl för det allmänna som för polispersonalen.
Såsom i Andra Kammarens utskottsbetänkande omförmäles,
finnas af de 93 städer, hvarifrån uppgifter angående polisförhållandena
till Andra Kammarens tillfälliga utskott år 1904 och detta år
lämnats, uti 29 icke alls några bestämmelser rörande antagande
eller entledigande af polisbetjänte eller om deras åligganden. I de
öfriga af nämnda städer hafva instruktioner för polismän utfärdats
af olika myndigheter.
På grund af det anförda delar utskottet Andra Kammarens
uppfattning rörande behofvet af en allmän polisförfattning för rikets
städer och därmed jämförliga orter.
Utskottet anser sig därvid böra betona, att det icke är utskottets
mening, att denna allmänna polisförfattning skall upptaga
ett detalj eradt reglemente för polisen eller att från kommunen till
staten öfverflytta ifrågavarande angelägenhet, utan att så till sågandes
inom en viss ram upptaga sådana stadganden, som för ett behörigt
upprätthållande af denna för staten så viktiga angelägenhet böra
anses vara gemensamma för rikets alla städer och därmed jämförliga
orter.
Sålunda bör en sådan författning begränsas till att hufvudsakligen
upptaga sådana bestämmelser, som i Andra Kammarens
tillfälliga utskotts utlåtande angifvits.
Såsom förut under ärendets behandling i Riksdagen erinrats, är
polismännens verksamhet af mycket grannlaga natur, och de böra
därför vara underkastade sträng kontroll och, ifall så påfordras,
såsom olämpliga kunna genast afstängas från sin tjänst. Utskottet
anser därför, att förmans beslut att sätta polisman ur tjänstgöring
genast skall gå i verkställighet, oafsedt om klagan häröfver anföres.
Bih. till Biksd. Prof. 1906. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft. 2
10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
Sålunda får utskottet hemställa,
att Första Kammaren ville biträda Andra
Kammarens beslut.
Stockholm den 24 april 1906.
På utskottets vägnar:
OLOF JONSSON.
Stockholm, Oskar Eklunds boktr. 1906.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.