Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen.

1906-03-09 · 10 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1906:4, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande 1V.-o 4.

J

N:o 4.

4nk. till Kiksd. kansli den 12 mars 1906, kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om

ändring af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad

motion, n:o 128, har herr C. Olsson i Viken hemställt, att Riksdagen

måtte antaga nedanstående förslag till ändrad lydelse af § 52 regeringsformen

samt § 33 riksdagsordningen såsom hvilande till vidare

grundlagsenlig behandling:

Regeringsform en.

§ 52.

Riksdagens kamrar utse hvar för sig bland sina ledamöter talman

samt en förste och en andre vice talman.

Riksd ag sordningen.

§ 33.

1) Så snart Riksdagen sammanträdt och berättelse om förloppet af

den i nästföregående paragraf mom. 1 föreskrifna granskning blifvit af

Bill. till Riked. Prot. 1906. 3 Sami. 4 Saft. (N:o 4.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

chefen för justitiedepartementet, eller den i hans ställe förordnad är, meddelad

kamrarna, hvar i hvad dess ledamöter angår, väljer hvardera kammaren

bland sina ledamöter talman samt en förste och och en andre vice

talman.

2) Innan talmän blifvit valde, föres i hvardera kammaren ordet af

den därstädes närvarande- ledamot, som de flesta riksdagar bevistat, och,

där två eller flera ledamöter i lika många riksdagar deltagit, den af dem,

som är till lefnadsåren äldst.

3) Vid samtidigt förfall för både talman och vice talman i någon

af Riksdagens kamrar utses under enahanda ordförandeskap, som nyss är

nämnd t, en af kammarens öfrige ledamöter att tjänstgöra såsom talman,

till dess förfallet upphört.

Därjämte har motionären anhållit, att konstitutionsutskottet måtte,

därest motionen vunne understöd, i ofvan föreslagna paragrafer och eventuellt

i någon eller några af grundlagens öfriga paragrafer gorå de redaktionsändringar,

som befunnes nödiga.

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:

»I motionen n:o 79 vid innevarande riksdag föreslå herrar Johansson

i Aflösa och Bengtsson i Häradsköp, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhaller, det landstingen må erhålla rätt att själfva välja sina ordförande.

På samma gång jag önskar denna motion framgång, kan jagknappast

underlåta att tycka, det motionärerna med sitt reformatoriska

sträfvande° i denna riktning börjat i orätt ända. Äro landstingets medlemmar

sa pass mogna för utöfvandet af allmänna värf, att utan risk i

deras händer kan läggas rätten att utse sin ordförande, så bör väl detta i

ännu^ högre grad vara fallet med ledamöterna af Riksdagens kamrar.

Också är Sverige det enda land i hela den civiliserade världen, där representantförsamlingen

i detta afseende så helt står under regeringsmaktens

förmynderskap. I Norge, Danmark, Belgien, Schweiz, Tyskland och Frankrike

äger representantförsamlingen att fullt sj anständigt utöfva denna rätt.

T Englands öfverhus är lordkansleren själfskrifven ordförande, i Nordamerikas

Förenta staters senat ledas förhandlingarna af republikens vice

president, och i Österrikes, Italiens och Spaniens första kammare, om jagsa

far kalla den öfre afdelningen af dessa länders representation, utses

ordföranden eller presidenten af regeringen, medan de nedre afdelningarna

af representationen i alla de nämnda länderna äga rätt att själfva välja

sina ordförande. Härvid är dock att märka, att alla dessa öfverhus, om

jag sa far säga, med undantag al Förenta staternas senat helt och hållet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

3

eller till hufvudsaklig del bestå åt personer, soni där taga plats, antingen

på grund af utnämning af konungen eller på grund af börd eller ämbetsmannaställning.

I Nederländerna utser visserligen monarken presidenter

för generalstaternas båda afdelningar, men, märk väl, vid nämnandet åt

president för nedre afdelningen är han bunden vid ett af afdelningen själf

uppgjordt förslag på tre personer, af hvilka de två, som ej vid tillfället

nämnts af monarken, sedermera tjänstgöra som vice presidenter. Ungefär

liknande år förhållandet i Portugal.

Man skulle ha trott, att ifrågavarande allt annat än prisvärda

konstitutionella egendomlighet lör vart land hade sin rot i en ui*

gammal tradition. Sa är dock ingalunda förhållandet. Föie 1723 ais liks

dagsordning ägde visserligen konungen rätt att utse landtmarskalk, d. v. s.

ordförande för ridderskapet och adeln, men däremot synes det icke varit i lag

bestämdt, huru de öfriga standens talmän skulle utses; vanligen tillämpades

härvidlag såvidt möjligt själfskrifvenhetsprincipen. »Först under frihetstiden

var talmansinstitutionen så bemärkt, att föreskrifter gåfvos för sättet för deras

utväljande» (Rydin). Enligt riksdagsordningen af år 1723, då svenska

Riksdagen för första gången framträder såsom en verklig lagstiftande församling,

ägde samtliga stånden att välja hvar sin talman, och denna ståndens

rätt blef beståndande under hela den s. k. frihetstiden. Att bibehålla

denna anordning efter statshvälfningen 1772 passade emellertid icke

rätt väl i stycke med Gustaf liks autokratiska tendenser. I riksdagsbeslutet

den 26 januari 1779 heter det bland annat » sa. hatva

vi af riksens borgerskap och menige allmoge så mycket hellre följt enahanda

anledningar att för våra delar för det närvarande och framtiden i

underdånighet anhålla om Kungl. Maj:ts nadiga utnämnande af talmän i

våra stånd — — —». \tt de bada törsta standen med tacksamhet af

Kungl. Maj:ts nåd emottogo, adeln sin landtmarskalk och prästeståndet sin

ärkebiskop till ordförande taller af sig själf. fastän detta Kungl. Maj.ts

obehöriga , om ock lagfästa de, ingrepp i ståndens rättigheter flerfaldig.!

gånger missbrukades, i det konungen begagnade sig af det beroende, hvari

talmännen sålunda stodo till honom, för att genom propositionsvägran

såsom vapen aflifva honom misshagliga förslag, så bibehölls dock underligt

nog detta kungliga prerogativ i 1810 års riksdagsordning. För att förekomma

missbruk från konungamaktens sida stadgades emellertid, att i

händelse talman mot vederbörande stånds bestridande skulle vägra framställande

af proposition, så skulle konstitutionsutskottet fungera som skiljedomare

i konflikten. 1866 års riksdagsordning gjorde ingen ändring i

dessa bestämmelser.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4,

Såsom var att vänta, dröjde det icke synnerligen länge efter den nya

riksdagsordningens antagande, förrän röster höjdes för förskaffande åt

Riksdagens kamrar af rätten att själfva välja talmän. Vid 1872 års riksdag

väcktes i Andra Kammaren motion (n:o 209) i detta syfte. Konstitutionsutskottet

afstyrkte visserligen motionen, men de flesta Andrakammariedamöterna

inom utskottet, däribland sådana män som Sven Nilsson i

Usterslöf och Viktor Rydberg, reserverade sig. Motionen afslogs emellertid

i. bac*a kamrarna, i Andra Kammaren dock af formella skäl. 1873 gjorde

sig den framstående ledamoten af Första Kammaren herr A. O. Wa.llenberg

till tolk för reformen genom en motion (n:o 44), som emellertid

rönte samma, öde i konstitutionsutskottet som motionen året förut. Första

Kammaren godkände utan diskussion utskottets betänkande, men Andra

Kammaren ^beslöt med en rösts öfvervikt att återremittera ärendet till

utskottet, något, som naturligtvis icke ledde till något sesultat. Sedan vid

1884 ars riksdagsmotion i ämnet blifvit väckt, men utan resultat (motionen

afslogs i båda kamrarna), bringades frågan ånyo å bane vid 1891

ars riksdag af herr O. B. Olsson i Maglehult i den form, att hvardera

kammaren skulle fa utse en talman och tvenne vice talmän (motion n:o

17i). Förslaget mottogs gunstigt af konstitutionsutskottet och bifölls i

Andra, Kammaren med 94 röster mot 86, men afslogs af den Första.

Redan aret därpå väcktes en liknande motion (n:o 181) i Andra Kammaren

af herr Norman, medan en motionär i Första Kammaren, herr Ryding

(motion n:o 21), föreslog, att kamrarne endast vid förfall för både talman

och vice talman skulle få välja talman för tillfället. Konstitutionsutskottet

afstyrkte visserligen båda motionerna, men alla Andrakammarledamöterna

inom utskottet, däribland sadana män som herrar Hedin, Ljungman och

Elowson, reserverade sig till förmån för herr Normans motion. Första

Kammaren afslog som vanligt, under det Andra Kammaren utan votering

biföll reservationen.

Vid 1893 års riksdag återkom herr Norman med sin motion, utskottet

afstyrkte under reservation från Andrakammarledamöternas sida. Andra

Kammaren biföll reservationen, men då Första Kammaren fattade sitt beslut

_ i öfverensstämmelse med det förslag, som året förut i herr Rydings

motion framlades i denna kammare, förföll frågan äfven vid den riksdagen.

1895 återkommo både herr Olsson i Maglehult och herr Ryding

med de motioner, som de förut väckt i ämnet (n:is 152 Andra Kammaren

och 158 Första Kammaren), Andrakammarmeningen segrade i utskottet

Första Kammaren fattade samma beslut som två år förut, och Andra

Kammaren — gaf Första Kammaren rätt med 113 röster mot 87. Så

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4. 5

lyktade denna långvariga strid mellan kamrarna, som dylika strider så

ofta slutat, med att Andra Kammaren »gick till Canossa».

Redan det faktum, att konstitutionsutskottet tvenne gånger tillstyrkt

genomförandet af ifrågavarande reform, och Andra Kammaren

icke mindre än tre för att icke säga fyra gånger uttalat sig för

densamma, tyder väl på nödvändigheten af en grundlagsändring i

syfte att, på ‘ sätt, som nu är i fråga, häfda Riksdagens värdighet och

sjanständighet. Nog borde väl åt de valda representanterna föi det

.mognaste och trognaste folk i världen» kunna utan risk anförtros, en

rätt, som icke nekats ens den anspråkslösaste stadsfullmäktigekorporation.

Icke har väl Sveriges folkrepresentation visat sig underlägsen andra länders

i politisk bildning, takt och mogenhet? Jag tviflar på, att ens reformens

argaste vedersakare skulle vaga pasta något saclant, eller att det

skulle innebära någon risk att befria vår representation från detta konungamaktens

förmynderskap. Ordföranden i 1895 ars konstitutionsutskott,

ehuru eu motståndare till reformen, yttrade under debatten i Första Kammaren

följande tänkvärda ord: »--skulle en förordning i grundlagen,

hvarigenom från Konungen till Riksdagens kamrar öfverflyttades rättig

heten att utse talmän, ej innebära någon fara, ty jag är fullt öfvertygad

om, att kamrarna skulle komma att utöfva denna rätt pa ett tillfredsställande

sätt och därtill utse endast fullt lämpliga personer.»

(Man lär väl icke heller kunna förneka den inkonsekvens, som röjer

sig i vår grundlag, ity att i de fall, som omförmälas i §§ 91, 93, 94 regeringsformen,

få, kamrarna skälfva välja talmän, likaså vid förfall för

både talman och vice talman.)

Men dessa negativa och positiva skäl till trots, hänger man upp. sig

på det förmenta faktum, att en sådan grundlagsändring icke är »högst

nödig och nyttig». Jag tror, att påståendet, det reformen icke skulle vara

nödig, beror på ett förbiseende af den roll, ideella faktorer spela. Nog

kan man med skäl anse det högst nödigt, att ändring i ett förhållande

åvägabringas, som är kränkande för rättskänslan och nedsättande för Riks

dagens värdighet, äfven om man icke direkt kan peka på någon handgriplig

skada eller olycka, som däraf uppstått, helst som det ingalunda a,

priori kan anses uteslutet, att eu sådan skada i framtiden kan uppstå.

Man säger vidare, att reformen icke skulle vara nyttig, och såsom

skäl anför man, att talmansvalet i kamrarna kunde göras till en partifråga,

under det Kungl. Maj:t måste anses höjd öfver partihänsyn. Men

är detta sista så alldeles säkert? Månne icke på grund af händelsernas

egen logik utvecklingen alltmera gått i den riktning, att Konungen maste

opaginerad Kontrollera mot PDF

o Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

utse. sina rådgifvare, åtminstone de tongifvande bland dem, ur ett visst

politiskt parti. Den upphöjdhet öfver alla partier, som förr skulle särskild!

kvalificera Kungl. Maj:ts regering att utnämna talmän, torde snart

vara ^ en saga blott. Och om man tänker sig in i saken, kan man icke

undgå att finna, att det vore värre, om partisynpunkter finge spela in vid

regeringens utnämnande af talmän, än om så skedde vid talmansvalet i

de olika kamrarna, för min del tror jag emellertid, att faran för att

partihänsyn härvidlag skulle blifva dominerande är lika liten i senare

fallet som i det förra.

Jag säde, att det ingalunda kan anses uteslutet, att skada af den nuvarande

ordningen i framtiden kan uppstå. Jag vågar gå ett steg längre

och säga, att allvarsamma olägenheter häraf redan försports. Jag behöfver

väl knappast säga, att jag icke syftar på vår nuvarande högt aktade

och uppburne talman, hvilken, såsom hvar man vet, skulle bli satt

i talmansstolen, äfven om det berodde pa kammaren. Jag syftar på den

roll förre talmannen spelade i det dramatiska uppträdet i Andra Kammaren

den 31 mars 1900. Talmannen vägrade vid detta tillfälle att framställa

proposition på afslag å en af statsutskottets majoritet föreslagen voteringsproposition

för gemensam votering om vissa befästningsanslag, hvilken

gemensamma votering^ förutsågs (såsom sedan visade sig alldeles riktigt)

skola utfalla till förman för beviljandet af anslag till påbörjande af en

fästning vid Boden. Talmannens förfarande betecknades af kammarens kanhända

främste grundlagstolkare såsom »beträdande af våldets väg», och af

en annan talare såsom ett försök att »per fas et nefas» genomdrifva anslag

till Bodenfästningen. Talmannens propositionsvägran ogillades af kammaren

med 119 röster mot 90, men konstitutionsutskottets majoritet gaf talmannen

rätt. Pa så sätt tillkom vår fästningspolitiks sorgebarn: Boden,

hör min del vagar jag icke pasta, att talmannen den gången »disciplinerade

sin öfvertygelse» om livad som var konstitutionellt rätt, men det låg

ju nära till hands att misstänka, det eu person, som hade att tacka Kungi.

Maj:t för sin plats, kunde, för att bereda framgång åt ett Kungl. Majds

älsklingsförslag, _ falla för frestelsen att tolka grundlagen på det sätt, som

för tillfället föll sig opportunt. Att sådana misstankar verkligen förefunnos,

bevisas ju af de skarpa yttranden, som jag nyss citerat. Och det

bör väl sta klart för enhvar, att talmannen — liksom Caesars hustru —

icke ens far misstänkas, han maste framför alla andra äga kammarens

odelade förtroende. Äfven för Kungl. Maj:t bör det kännas angenämast

att vara fri från alla om också, ogrundade — beskyllningar att söka.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

7

begagna den beroende ställning, hvari talmännen stå till honom, för att

vid kritiska tillfällen öfva påtryckning på dem.»

Frågan om rätt för Riksdagens kamrar att själfva utse sina talmän

har, såsom motionären framhållit, vid flera föregående tillfällen gjorts till

föremål för Riksdagens pröfning, utan att något af de därvid framlagda

förslagen kunnat tillvinna sig Riksdagens bifall. I öfverensstämmelse med

den uppfattning, som sålunda hittills gjort sig gällande uti Riksdagens

beslut, finner utskottet den nu föreliggande motionen icke vara af beskaffenhet

att böra af utskottet understödjas.

Den Konungen tillkommande rätten att utnämna kamrarnas talmän

och vice talmän utgör ett prerogativ, som 1809 års grundlagsstiftare vid

afvägande! af maktförhållandet mellan Konung och Riksdag ansett sig böra

tillerkänna Konungen. Erfarenheten från den tid, da riksstånden ägt att

själfva välja sina ordförande, har uppenbarligen därvid varit. bestämmande.

För vidtagande af den ändring motionären föreslagit _ borde

därför synnerligen talande skäl kunna hämtas ur en senare tids erfarenhet.

Detta är emellertid enligt utskottets uppfattning ingalunda fallet.

Under den tid vårt nuvarande statsskick ägt bestånd har nämligen den

Konungen anförtrodda utnämningsrätten blifvit sä utöfvad, att något

behof af dess borttagande icke gjort sig gällande. Några olägenheter af

denna Konungens makt har Riksdagen hittills ej erfarit, utan snarare

däraf hämtat icke oväsentliga fördelar. Talmännen hafva alls icke

ensidigt utsetts med afseende å deras partiställning, och den oväld och

aktning för kamrarna och deras ledamöters rättigheter, hvarmed de al

Konungen utsedde talmännen fullgjort sitt värf enligt grundlagarna, har vunnit

allmänt erkännande. Att trots detta förhållande förslag väckes om

öfverflyttande af ifrågavarande rätt från Konungen till Riksdagens kamrar,

torde endast kunna förklaras af benägenheten att söka bringa våra grundlagars

stadganden i öfverensstämmelse med vissa inom den allmänna statsrätten

uppställda, mer eller mindre allmänt tillämpade grundsatser, hvilka

betraktade i och för sig och oberoende al de förhållanden, under hvilka

deras genomförande yrkas, kunna äga en viss giltighet. Men mot dylika

grundlagsändringar, som icke betingas af något verkligt behof, uttalar sig

riksdagsordningen, då den ålägger konstitutionsutskottet att hos Riksdagen

förorda endast sådana ändringar i rikets grundlagar, som utskottet anser

högst nödiga och nyttiga. Bedömdt ur denna synpunkt anser utskottet

motionärens föreliggande förslag icke vara af beskaffenhet att böra tillstyrkas.

Utskotta

tjurande•

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande 1\:o 4.

till stöd för eu grundlagsändring af ifrågavarande art har emellertid

blifvit anfördt, att om ån något verkligt behof för en dylik ändring för

närvarande icke förefinnes, densamma dock borde vidtagas för att förebygga

de olägenheter, som i framtiden kunde uppstå därigenom, att Konungen

begagnade sig af rätten att utse talmän för att på obehörigt sätt inverka

på Riksdagens förhandlingar.

Utskottet vill häremot erinra, att eu dylik uppfattning innebär ett

öfverskattande af den makt talmännen kunna tänkas utöfva inom kamrarna

och ett misskännande af Riksdagens förmåga att värna om sina rättigheter.

Den konstitutionsutskottet enligt riksdagsordningen tillkommande rätten att

skilja mellan, kammare och dess talman, då den senare vägrar proposition,

utgör helt visst en tillräcklig garanti för att grundlagarnas bestämmelser

icke varda af talmännen åsidosatta. I alla händelser har utskottet icke

kunnat finna, att den omständigheten, att talmännen komme att utses af

Riksdagens kamrar, skulle göra dem mera sldckade att fylla sitt grundlagsenliga

värf, än då de af Konungen emottaga sitt uppdrag. Skarpes motsättningen

mellan partierna inom kamrarna, kommer helt visst valet af talmän

att, i likhet med hvad fallet var under den s. k. frihetstiden,

blifva ett partival, där den inom vederbörande kammare rådande majoriteten

bestämmer valets utgång uteslutande efter partiets syften och för

gagnandet af dess intressen. Det ligger nära till hands att antaga, att

den på detta sätt utsedde talmannen skulle känna sig mera beroende

af det parti, som valt honom, än den af Konungen utnämnde af

konungamakten. Då det emellertid alltid måste vara af största vikt, att

talmännen intaga en fullt själfständig och opartisk ställning till partierna

inom kamrarna, har utskottet icke kunnat finna motionärens förslag innebära

någon som helst fördel framför den nuvarande ordningen för

utseende af talmän. Sadana olägenheter, som man genom den ifrågasatta

grundlagsändringen velat förebygga, skulle därigenom ingalunda undanröjas

utan snarare framkallas. Var parlamentariska historia äfvensom

erfarenheten från andra länders representationer gifva åtminstone stöd för

ett dylikt antagande. Utskottet håller före, att just den omständigheten,

att talmännen utnämnas af Konungen, innebär en trygghet för att dessa

jämväl, under politiskt uppröra a tider med oväld utöfva sin uppgift att

leda förhandlingarna inom kamrarna och tillse att grundlagarnas bestämmelser

därvid varda iakttagna. Utnämningen skall nämligen af

Konungen verkställas efter konstitutionella former på tillstyrkan af ett för

sina rådslag ansvarigt statsråd.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

att förevarande motion icke ma till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1906.

På utskottets vägnar:

HUGO BLOMBERG.

Reservation

af herrar Elowson, af Callerholm, Ericsson i Valista, Kvarnzelius,

Beckman och Centerwall, Indika ansett, att utskottet, med åberopande af

de grunder, som 1891 och 1895 års konstitutionsutskott till stöd för sitt

tillstyrkande af i samma ämne väckta motioner uti afgifna. utlåtanden

anfört, bort, dock under ogillande af vissa delar i den af motionären använda

motivering, i anledning af förevarande motion hemställa,

det Riksdagen måtte antaga nedanstående förslag till

ändrad lydelse af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen

att hvila till grundlagsenlig behandling:

Regeringsformen:

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

§ 52.

Kamrarnes talmän och vice talmän

utnämne Konungen.

§ 52.

Riksdagens Kamrar utse hvar för

sig bland sina ledamöter talman samt

en förste och en andre vice talman.

Riksdagsordningen:

§ 33. § 33.

1. Så snart Riksdagen samman- 1. Så snart Riksdagen sammanträdt

och berättelse om förloppet af trädt och berättelse om förloppet af

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 3 Sami. 4 Haft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

(Nuvarande lydelse:)

den i nästföregående paragraf mom. 1

föreskrifna granskning blifvit af chefen

för Justitie-departementet,eller den

i hans ställe förordnad är, meddelad

Kamrarna, hvar i hvad dess ledamöter

angår, läte Konungen för hvardera

Kammaren tillkännagifva, hvilken bland

dess ledamöter förordnats till talman

och hvilken till vice talman.

2. Då i något af de fall, som i

91, 92, 93 och 94 §§ regeringsformen

omförmälas, Riksdagen på de i

samma grundlags 95 § nämnde vederbörandes

kallelse sammanträder, äger

hvardera Kammaren att, inom sig,

välja talman och vice talman.

3. Innan sådant tillkännagifvande,

hvarom i mom. 1 förmäles, eller val

enligt mom. 2 ägt rum, föres i hvardera

Kammaren ordet af den därstädes

närvarande ledamot, som de flesta

riksdagar bevistat, och, där två eller

flere ledamöter i lika många riksdagar

deltagit, den af dem, som är till lefnadsåren

äldst.

4. Vid samtidigt förfall för både

talmannen och vice talmannen i någon

af Riksdagens Kamrar utses under

enahanda ordförandeskap, som nyss

är nämndt, en af Kammarens öfriga

ledamöter att tjänstgöra såsom talman,

till dess förfallet upphört.

(Föreslagen lydelse:)

den i nästföregående paragraf mom. 1

föreskrifna granskning blifvit af chefen

för Justitie-departementet, eller den

i hans ställe förordnad är, meddelad

Kamrarna, hvar i hvad dess ledamöter

angår, väljer hvardera Kammaren bland

sina ledamöter talman samt en förste

och en andre vice talman.

2. Innan talmän blifvit valde,

föres i hvardera Kammaren ordet af

den därstädes närvarande ledamot,

som de flesta riksdagar bevistat, och,

där två eller flere ledamöter i lika

många riksdagar deltagit, den af dem,

som är till lefnadsåren äldst.

3. Vid samtidigt förfall för både

talmannen och vice talmännen i någon

af Riksdagens Kamrar utses under

enahanda ordförandeskap, som nyss

är nämndt, en af Kammarens öfriga

ledamöter att tjänstgöra såsom talman,

till dess förfallet upphört.

Herr. af Ekenstam har anhallit om anteckning å utlåtandet därom,

att han ej deltagit i detta ärendes afgörande inom utskottet.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1906.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.