Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen.
1906-03-09 · 10 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1906:4, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets Utlåtande 1V.-o 4.
J
N:o 4.
4nk. till Kiksd. kansli den 12 mars 1906, kl. 2 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, n:o 128, har herr C. Olsson i Viken hemställt, att Riksdagen
måtte antaga nedanstående förslag till ändrad lydelse af § 52 regeringsformen
samt § 33 riksdagsordningen såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling:
Regeringsform en.
§ 52.
Riksdagens kamrar utse hvar för sig bland sina ledamöter talman
samt en förste och en andre vice talman.
Riksd ag sordningen.
§ 33.
1) Så snart Riksdagen sammanträdt och berättelse om förloppet af
den i nästföregående paragraf mom. 1 föreskrifna granskning blifvit af
Bill. till Riked. Prot. 1906. 3 Sami. 4 Saft. (N:o 4.) 1
2
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
chefen för justitiedepartementet, eller den i hans ställe förordnad är, meddelad
kamrarna, hvar i hvad dess ledamöter angår, väljer hvardera kammaren
bland sina ledamöter talman samt en förste och och en andre vice
talman.
2) Innan talmän blifvit valde, föres i hvardera kammaren ordet af
den därstädes närvarande- ledamot, som de flesta riksdagar bevistat, och,
där två eller flera ledamöter i lika många riksdagar deltagit, den af dem,
som är till lefnadsåren äldst.
3) Vid samtidigt förfall för både talman och vice talman i någon
af Riksdagens kamrar utses under enahanda ordförandeskap, som nyss är
nämnd t, en af kammarens öfrige ledamöter att tjänstgöra såsom talman,
till dess förfallet upphört.
Därjämte har motionären anhållit, att konstitutionsutskottet måtte,
därest motionen vunne understöd, i ofvan föreslagna paragrafer och eventuellt
i någon eller några af grundlagens öfriga paragrafer gorå de redaktionsändringar,
som befunnes nödiga.
Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:
»I motionen n:o 79 vid innevarande riksdag föreslå herrar Johansson
i Aflösa och Bengtsson i Häradsköp, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhaller, det landstingen må erhålla rätt att själfva välja sina ordförande.
På samma gång jag önskar denna motion framgång, kan jagknappast
underlåta att tycka, det motionärerna med sitt reformatoriska
sträfvande° i denna riktning börjat i orätt ända. Äro landstingets medlemmar
sa pass mogna för utöfvandet af allmänna värf, att utan risk i
deras händer kan läggas rätten att utse sin ordförande, så bör väl detta i
ännu^ högre grad vara fallet med ledamöterna af Riksdagens kamrar.
Också är Sverige det enda land i hela den civiliserade världen, där representantförsamlingen
i detta afseende så helt står under regeringsmaktens
förmynderskap. I Norge, Danmark, Belgien, Schweiz, Tyskland och Frankrike
äger representantförsamlingen att fullt sj anständigt utöfva denna rätt.
T Englands öfverhus är lordkansleren själfskrifven ordförande, i Nordamerikas
Förenta staters senat ledas förhandlingarna af republikens vice
president, och i Österrikes, Italiens och Spaniens första kammare, om jagsa
far kalla den öfre afdelningen af dessa länders representation, utses
ordföranden eller presidenten af regeringen, medan de nedre afdelningarna
af representationen i alla de nämnda länderna äga rätt att själfva välja
sina ordförande. Härvid är dock att märka, att alla dessa öfverhus, om
jag sa far säga, med undantag al Förenta staternas senat helt och hållet
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
3
eller till hufvudsaklig del bestå åt personer, soni där taga plats, antingen
på grund af utnämning af konungen eller på grund af börd eller ämbetsmannaställning.
I Nederländerna utser visserligen monarken presidenter
för generalstaternas båda afdelningar, men, märk väl, vid nämnandet åt
president för nedre afdelningen är han bunden vid ett af afdelningen själf
uppgjordt förslag på tre personer, af hvilka de två, som ej vid tillfället
nämnts af monarken, sedermera tjänstgöra som vice presidenter. Ungefär
liknande år förhållandet i Portugal.
Man skulle ha trott, att ifrågavarande allt annat än prisvärda
konstitutionella egendomlighet lör vart land hade sin rot i en ui*
gammal tradition. Sa är dock ingalunda förhållandet. Föie 1723 ais liks
dagsordning ägde visserligen konungen rätt att utse landtmarskalk, d. v. s.
ordförande för ridderskapet och adeln, men däremot synes det icke varit i lag
bestämdt, huru de öfriga standens talmän skulle utses; vanligen tillämpades
härvidlag såvidt möjligt själfskrifvenhetsprincipen. »Först under frihetstiden
var talmansinstitutionen så bemärkt, att föreskrifter gåfvos för sättet för deras
utväljande» (Rydin). Enligt riksdagsordningen af år 1723, då svenska
Riksdagen för första gången framträder såsom en verklig lagstiftande församling,
ägde samtliga stånden att välja hvar sin talman, och denna ståndens
rätt blef beståndande under hela den s. k. frihetstiden. Att bibehålla
denna anordning efter statshvälfningen 1772 passade emellertid icke
rätt väl i stycke med Gustaf liks autokratiska tendenser. I riksdagsbeslutet
den 26 januari 1779 heter det bland annat » sa. hatva
vi af riksens borgerskap och menige allmoge så mycket hellre följt enahanda
anledningar att för våra delar för det närvarande och framtiden i
underdånighet anhålla om Kungl. Maj:ts nadiga utnämnande af talmän i
våra stånd — — —». \tt de bada törsta standen med tacksamhet af
Kungl. Maj:ts nåd emottogo, adeln sin landtmarskalk och prästeståndet sin
ärkebiskop till ordförande taller af sig själf. fastän detta Kungl. Maj.ts
obehöriga , om ock lagfästa de, ingrepp i ståndens rättigheter flerfaldig.!
gånger missbrukades, i det konungen begagnade sig af det beroende, hvari
talmännen sålunda stodo till honom, för att genom propositionsvägran
såsom vapen aflifva honom misshagliga förslag, så bibehölls dock underligt
nog detta kungliga prerogativ i 1810 års riksdagsordning. För att förekomma
missbruk från konungamaktens sida stadgades emellertid, att i
händelse talman mot vederbörande stånds bestridande skulle vägra framställande
af proposition, så skulle konstitutionsutskottet fungera som skiljedomare
i konflikten. 1866 års riksdagsordning gjorde ingen ändring i
dessa bestämmelser.
4 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4,
Såsom var att vänta, dröjde det icke synnerligen länge efter den nya
riksdagsordningens antagande, förrän röster höjdes för förskaffande åt
Riksdagens kamrar af rätten att själfva välja talmän. Vid 1872 års riksdag
väcktes i Andra Kammaren motion (n:o 209) i detta syfte. Konstitutionsutskottet
afstyrkte visserligen motionen, men de flesta Andrakammariedamöterna
inom utskottet, däribland sådana män som Sven Nilsson i
Usterslöf och Viktor Rydberg, reserverade sig. Motionen afslogs emellertid
i. bac*a kamrarna, i Andra Kammaren dock af formella skäl. 1873 gjorde
sig den framstående ledamoten af Första Kammaren herr A. O. Wa.llenberg
till tolk för reformen genom en motion (n:o 44), som emellertid
rönte samma, öde i konstitutionsutskottet som motionen året förut. Första
Kammaren godkände utan diskussion utskottets betänkande, men Andra
Kammaren ^beslöt med en rösts öfvervikt att återremittera ärendet till
utskottet, något, som naturligtvis icke ledde till något sesultat. Sedan vid
1884 ars riksdagsmotion i ämnet blifvit väckt, men utan resultat (motionen
afslogs i båda kamrarna), bringades frågan ånyo å bane vid 1891
ars riksdag af herr O. B. Olsson i Maglehult i den form, att hvardera
kammaren skulle fa utse en talman och tvenne vice talmän (motion n:o
17i). Förslaget mottogs gunstigt af konstitutionsutskottet och bifölls i
Andra, Kammaren med 94 röster mot 86, men afslogs af den Första.
Redan aret därpå väcktes en liknande motion (n:o 181) i Andra Kammaren
af herr Norman, medan en motionär i Första Kammaren, herr Ryding
(motion n:o 21), föreslog, att kamrarne endast vid förfall för både talman
och vice talman skulle få välja talman för tillfället. Konstitutionsutskottet
afstyrkte visserligen båda motionerna, men alla Andrakammarledamöterna
inom utskottet, däribland sadana män som herrar Hedin, Ljungman och
Elowson, reserverade sig till förmån för herr Normans motion. Första
Kammaren afslog som vanligt, under det Andra Kammaren utan votering
biföll reservationen.
Vid 1893 års riksdag återkom herr Norman med sin motion, utskottet
afstyrkte under reservation från Andrakammarledamöternas sida. Andra
Kammaren biföll reservationen, men då Första Kammaren fattade sitt beslut
_ i öfverensstämmelse med det förslag, som året förut i herr Rydings
motion framlades i denna kammare, förföll frågan äfven vid den riksdagen.
1895 återkommo både herr Olsson i Maglehult och herr Ryding
med de motioner, som de förut väckt i ämnet (n:is 152 Andra Kammaren
och 158 Första Kammaren), Andrakammarmeningen segrade i utskottet
Första Kammaren fattade samma beslut som två år förut, och Andra
Kammaren — gaf Första Kammaren rätt med 113 röster mot 87. Så
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4. 5
lyktade denna långvariga strid mellan kamrarna, som dylika strider så
ofta slutat, med att Andra Kammaren »gick till Canossa».
Redan det faktum, att konstitutionsutskottet tvenne gånger tillstyrkt
genomförandet af ifrågavarande reform, och Andra Kammaren
icke mindre än tre för att icke säga fyra gånger uttalat sig för
densamma, tyder väl på nödvändigheten af en grundlagsändring i
syfte att, på ‘ sätt, som nu är i fråga, häfda Riksdagens värdighet och
sjanständighet. Nog borde väl åt de valda representanterna föi det
.mognaste och trognaste folk i världen» kunna utan risk anförtros, en
rätt, som icke nekats ens den anspråkslösaste stadsfullmäktigekorporation.
Icke har väl Sveriges folkrepresentation visat sig underlägsen andra länders
i politisk bildning, takt och mogenhet? Jag tviflar på, att ens reformens
argaste vedersakare skulle vaga pasta något saclant, eller att det
skulle innebära någon risk att befria vår representation från detta konungamaktens
förmynderskap. Ordföranden i 1895 ars konstitutionsutskott,
ehuru eu motståndare till reformen, yttrade under debatten i Första Kammaren
följande tänkvärda ord: »--skulle en förordning i grundlagen,
hvarigenom från Konungen till Riksdagens kamrar öfverflyttades rättig
heten att utse talmän, ej innebära någon fara, ty jag är fullt öfvertygad
om, att kamrarna skulle komma att utöfva denna rätt pa ett tillfredsställande
sätt och därtill utse endast fullt lämpliga personer.»
(Man lär väl icke heller kunna förneka den inkonsekvens, som röjer
sig i vår grundlag, ity att i de fall, som omförmälas i §§ 91, 93, 94 regeringsformen,
få, kamrarna skälfva välja talmän, likaså vid förfall för
både talman och vice talman.)
Men dessa negativa och positiva skäl till trots, hänger man upp. sig
på det förmenta faktum, att en sådan grundlagsändring icke är »högst
nödig och nyttig». Jag tror, att påståendet, det reformen icke skulle vara
nödig, beror på ett förbiseende af den roll, ideella faktorer spela. Nog
kan man med skäl anse det högst nödigt, att ändring i ett förhållande
åvägabringas, som är kränkande för rättskänslan och nedsättande för Riks
dagens värdighet, äfven om man icke direkt kan peka på någon handgriplig
skada eller olycka, som däraf uppstått, helst som det ingalunda a,
priori kan anses uteslutet, att eu sådan skada i framtiden kan uppstå.
Man säger vidare, att reformen icke skulle vara nyttig, och såsom
skäl anför man, att talmansvalet i kamrarna kunde göras till en partifråga,
under det Kungl. Maj:t måste anses höjd öfver partihänsyn. Men
är detta sista så alldeles säkert? Månne icke på grund af händelsernas
egen logik utvecklingen alltmera gått i den riktning, att Konungen maste
opaginerad Kontrollera mot PDF
o Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
utse. sina rådgifvare, åtminstone de tongifvande bland dem, ur ett visst
politiskt parti. Den upphöjdhet öfver alla partier, som förr skulle särskild!
kvalificera Kungl. Maj:ts regering att utnämna talmän, torde snart
vara ^ en saga blott. Och om man tänker sig in i saken, kan man icke
undgå att finna, att det vore värre, om partisynpunkter finge spela in vid
regeringens utnämnande af talmän, än om så skedde vid talmansvalet i
de olika kamrarna, för min del tror jag emellertid, att faran för att
partihänsyn härvidlag skulle blifva dominerande är lika liten i senare
fallet som i det förra.
Jag säde, att det ingalunda kan anses uteslutet, att skada af den nuvarande
ordningen i framtiden kan uppstå. Jag vågar gå ett steg längre
och säga, att allvarsamma olägenheter häraf redan försports. Jag behöfver
väl knappast säga, att jag icke syftar på vår nuvarande högt aktade
och uppburne talman, hvilken, såsom hvar man vet, skulle bli satt
i talmansstolen, äfven om det berodde pa kammaren. Jag syftar på den
roll förre talmannen spelade i det dramatiska uppträdet i Andra Kammaren
den 31 mars 1900. Talmannen vägrade vid detta tillfälle att framställa
proposition på afslag å en af statsutskottets majoritet föreslagen voteringsproposition
för gemensam votering om vissa befästningsanslag, hvilken
gemensamma votering^ förutsågs (såsom sedan visade sig alldeles riktigt)
skola utfalla till förman för beviljandet af anslag till påbörjande af en
fästning vid Boden. Talmannens förfarande betecknades af kammarens kanhända
främste grundlagstolkare såsom »beträdande af våldets väg», och af
en annan talare såsom ett försök att »per fas et nefas» genomdrifva anslag
till Bodenfästningen. Talmannens propositionsvägran ogillades af kammaren
med 119 röster mot 90, men konstitutionsutskottets majoritet gaf talmannen
rätt. Pa så sätt tillkom vår fästningspolitiks sorgebarn: Boden,
hör min del vagar jag icke pasta, att talmannen den gången »disciplinerade
sin öfvertygelse» om livad som var konstitutionellt rätt, men det låg
ju nära till hands att misstänka, det eu person, som hade att tacka Kungi.
Maj:t för sin plats, kunde, för att bereda framgång åt ett Kungl. Majds
älsklingsförslag, _ falla för frestelsen att tolka grundlagen på det sätt, som
för tillfället föll sig opportunt. Att sådana misstankar verkligen förefunnos,
bevisas ju af de skarpa yttranden, som jag nyss citerat. Och det
bör väl sta klart för enhvar, att talmannen — liksom Caesars hustru —
icke ens far misstänkas, han maste framför alla andra äga kammarens
odelade förtroende. Äfven för Kungl. Maj:t bör det kännas angenämast
att vara fri från alla om också, ogrundade — beskyllningar att söka.
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
7
begagna den beroende ställning, hvari talmännen stå till honom, för att
vid kritiska tillfällen öfva påtryckning på dem.»
Frågan om rätt för Riksdagens kamrar att själfva utse sina talmän
har, såsom motionären framhållit, vid flera föregående tillfällen gjorts till
föremål för Riksdagens pröfning, utan att något af de därvid framlagda
förslagen kunnat tillvinna sig Riksdagens bifall. I öfverensstämmelse med
den uppfattning, som sålunda hittills gjort sig gällande uti Riksdagens
beslut, finner utskottet den nu föreliggande motionen icke vara af beskaffenhet
att böra af utskottet understödjas.
Den Konungen tillkommande rätten att utnämna kamrarnas talmän
och vice talmän utgör ett prerogativ, som 1809 års grundlagsstiftare vid
afvägande! af maktförhållandet mellan Konung och Riksdag ansett sig böra
tillerkänna Konungen. Erfarenheten från den tid, da riksstånden ägt att
själfva välja sina ordförande, har uppenbarligen därvid varit. bestämmande.
För vidtagande af den ändring motionären föreslagit _ borde
därför synnerligen talande skäl kunna hämtas ur en senare tids erfarenhet.
Detta är emellertid enligt utskottets uppfattning ingalunda fallet.
Under den tid vårt nuvarande statsskick ägt bestånd har nämligen den
Konungen anförtrodda utnämningsrätten blifvit sä utöfvad, att något
behof af dess borttagande icke gjort sig gällande. Några olägenheter af
denna Konungens makt har Riksdagen hittills ej erfarit, utan snarare
däraf hämtat icke oväsentliga fördelar. Talmännen hafva alls icke
ensidigt utsetts med afseende å deras partiställning, och den oväld och
aktning för kamrarna och deras ledamöters rättigheter, hvarmed de al
Konungen utsedde talmännen fullgjort sitt värf enligt grundlagarna, har vunnit
allmänt erkännande. Att trots detta förhållande förslag väckes om
öfverflyttande af ifrågavarande rätt från Konungen till Riksdagens kamrar,
torde endast kunna förklaras af benägenheten att söka bringa våra grundlagars
stadganden i öfverensstämmelse med vissa inom den allmänna statsrätten
uppställda, mer eller mindre allmänt tillämpade grundsatser, hvilka
betraktade i och för sig och oberoende al de förhållanden, under hvilka
deras genomförande yrkas, kunna äga en viss giltighet. Men mot dylika
grundlagsändringar, som icke betingas af något verkligt behof, uttalar sig
riksdagsordningen, då den ålägger konstitutionsutskottet att hos Riksdagen
förorda endast sådana ändringar i rikets grundlagar, som utskottet anser
högst nödiga och nyttiga. Bedömdt ur denna synpunkt anser utskottet
motionärens föreliggande förslag icke vara af beskaffenhet att böra tillstyrkas.
Utskotta
tjurande•
8
Konstitutionsutskottets Utlåtande 1\:o 4.
till stöd för eu grundlagsändring af ifrågavarande art har emellertid
blifvit anfördt, att om ån något verkligt behof för en dylik ändring för
närvarande icke förefinnes, densamma dock borde vidtagas för att förebygga
de olägenheter, som i framtiden kunde uppstå därigenom, att Konungen
begagnade sig af rätten att utse talmän för att på obehörigt sätt inverka
på Riksdagens förhandlingar.
Utskottet vill häremot erinra, att eu dylik uppfattning innebär ett
öfverskattande af den makt talmännen kunna tänkas utöfva inom kamrarna
och ett misskännande af Riksdagens förmåga att värna om sina rättigheter.
Den konstitutionsutskottet enligt riksdagsordningen tillkommande rätten att
skilja mellan, kammare och dess talman, då den senare vägrar proposition,
utgör helt visst en tillräcklig garanti för att grundlagarnas bestämmelser
icke varda af talmännen åsidosatta. I alla händelser har utskottet icke
kunnat finna, att den omständigheten, att talmännen komme att utses af
Riksdagens kamrar, skulle göra dem mera sldckade att fylla sitt grundlagsenliga
värf, än då de af Konungen emottaga sitt uppdrag. Skarpes motsättningen
mellan partierna inom kamrarna, kommer helt visst valet af talmän
att, i likhet med hvad fallet var under den s. k. frihetstiden,
blifva ett partival, där den inom vederbörande kammare rådande majoriteten
bestämmer valets utgång uteslutande efter partiets syften och för
gagnandet af dess intressen. Det ligger nära till hands att antaga, att
den på detta sätt utsedde talmannen skulle känna sig mera beroende
af det parti, som valt honom, än den af Konungen utnämnde af
konungamakten. Då det emellertid alltid måste vara af största vikt, att
talmännen intaga en fullt själfständig och opartisk ställning till partierna
inom kamrarna, har utskottet icke kunnat finna motionärens förslag innebära
någon som helst fördel framför den nuvarande ordningen för
utseende af talmän. Sadana olägenheter, som man genom den ifrågasatta
grundlagsändringen velat förebygga, skulle därigenom ingalunda undanröjas
utan snarare framkallas. Var parlamentariska historia äfvensom
erfarenheten från andra länders representationer gifva åtminstone stöd för
ett dylikt antagande. Utskottet håller före, att just den omständigheten,
att talmännen utnämnas af Konungen, innebär en trygghet för att dessa
jämväl, under politiskt uppröra a tider med oväld utöfva sin uppgift att
leda förhandlingarna inom kamrarna och tillse att grundlagarnas bestämmelser
därvid varda iakttagna. Utnämningen skall nämligen af
Konungen verkställas efter konstitutionella former på tillstyrkan af ett för
sina rådslag ansvarigt statsråd.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
9
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
att förevarande motion icke ma till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 9 mars 1906.
På utskottets vägnar:
HUGO BLOMBERG.
Reservation
af herrar Elowson, af Callerholm, Ericsson i Valista, Kvarnzelius,
Beckman och Centerwall, Indika ansett, att utskottet, med åberopande af
de grunder, som 1891 och 1895 års konstitutionsutskott till stöd för sitt
tillstyrkande af i samma ämne väckta motioner uti afgifna. utlåtanden
anfört, bort, dock under ogillande af vissa delar i den af motionären använda
motivering, i anledning af förevarande motion hemställa,
det Riksdagen måtte antaga nedanstående förslag till
ändrad lydelse af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen
att hvila till grundlagsenlig behandling:
Regeringsformen:
(Nuvarande lydelse:)
(Föreslagen lydelse:)
§ 52.
Kamrarnes talmän och vice talmän
utnämne Konungen.
§ 52.
Riksdagens Kamrar utse hvar för
sig bland sina ledamöter talman samt
en förste och en andre vice talman.
Riksdagsordningen:
§ 33. § 33.
1. Så snart Riksdagen samman- 1. Så snart Riksdagen sammanträdt
och berättelse om förloppet af trädt och berättelse om förloppet af
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 3 Sami. 4 Haft. 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
(Nuvarande lydelse:)
den i nästföregående paragraf mom. 1
föreskrifna granskning blifvit af chefen
för Justitie-departementet,eller den
i hans ställe förordnad är, meddelad
Kamrarna, hvar i hvad dess ledamöter
angår, läte Konungen för hvardera
Kammaren tillkännagifva, hvilken bland
dess ledamöter förordnats till talman
och hvilken till vice talman.
2. Då i något af de fall, som i
91, 92, 93 och 94 §§ regeringsformen
omförmälas, Riksdagen på de i
samma grundlags 95 § nämnde vederbörandes
kallelse sammanträder, äger
hvardera Kammaren att, inom sig,
välja talman och vice talman.
3. Innan sådant tillkännagifvande,
hvarom i mom. 1 förmäles, eller val
enligt mom. 2 ägt rum, föres i hvardera
Kammaren ordet af den därstädes
närvarande ledamot, som de flesta
riksdagar bevistat, och, där två eller
flere ledamöter i lika många riksdagar
deltagit, den af dem, som är till lefnadsåren
äldst.
4. Vid samtidigt förfall för både
talmannen och vice talmannen i någon
af Riksdagens Kamrar utses under
enahanda ordförandeskap, som nyss
är nämndt, en af Kammarens öfriga
ledamöter att tjänstgöra såsom talman,
till dess förfallet upphört.
(Föreslagen lydelse:)
den i nästföregående paragraf mom. 1
föreskrifna granskning blifvit af chefen
för Justitie-departementet, eller den
i hans ställe förordnad är, meddelad
Kamrarna, hvar i hvad dess ledamöter
angår, väljer hvardera Kammaren bland
sina ledamöter talman samt en förste
och en andre vice talman.
2. Innan talmän blifvit valde,
föres i hvardera Kammaren ordet af
den därstädes närvarande ledamot,
som de flesta riksdagar bevistat, och,
där två eller flere ledamöter i lika
många riksdagar deltagit, den af dem,
som är till lefnadsåren äldst.
3. Vid samtidigt förfall för både
talmannen och vice talmännen i någon
af Riksdagens Kamrar utses under
enahanda ordförandeskap, som nyss
är nämndt, en af Kammarens öfriga
ledamöter att tjänstgöra såsom talman,
till dess förfallet upphört.
Herr. af Ekenstam har anhallit om anteckning å utlåtandet därom,
att han ej deltagit i detta ärendes afgörande inom utskottet.
Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1906.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.