Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 18 kap. 16 § strafflagen.

1906-02-15 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1906:10, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 18 kap. 16 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 15 februari 1900, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 18 kap.

16 § strafflagen.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 73, anför herr J. Nydal:

»I anledning af i ämnet väckta motioner har Andra Kammaren vid

tre föregående riksdagar, nämligen 1902, 1903 och 1905, godkänt en sådan

ändring i 18 kap. 16 § strafflagen, hvarigenom det straffrättsliga djurskyddet,

nu inskränkt till egna eller andras kreatur’, skulle utsträckas till

djur i allmänhet, hvaremot Första Kammaren, som synes hafva befarat,

att den föreslagna lagändringen möjligen kunde lägga hinder i vägen för

fri vetenskaplig forskning samt leda till trakasserier mot jägare och fiskare,

lika många gånger afslagit densamma. — Någon verklig grund för en

dylik farhåga torde dock svårligen kunna påvisas. Om lagen, sådan den

nu lyder, icke är tillämplig på experiment med lefvande djur, ehuru därvid

''egna eller andras kreatur’ företrädesvis användas, så lärer den väl icke

bli det endast därigenom, att lagens skydd utsträckes jämväl till andra

djur. Är det ej uppenbar grymhet’ att experimentera med en häst, en

kalf, en hund, en katt eller en kanin, så är det ej heller så att experimentera

med ett marsvin, en råtta eller en groda. Ej heller kan det

rimligtvis antagas, att användandet vid jakt och fiske af sådana jakt- och

fångstsätt, som det allmänna rättsmedvetandet finner moraliskt tillåtliga,

skulle af våra domstolar anses och straffas såsom handlingar af uppenbar

grymhet. Men är det så, att ett djurplågeri, som utöfvas utan ett tillfyllestgörande

förnuftigt ändamål, med rätta anses brottsligt och straffvärdt,

när det har till föremål ett husdjur, t. ex. en häst, så är det utan

gensägelse brottsligt och straffvärdt, äfven när det har till föremål ett

vildt djur, t. ex. en älg. Och då det vid föregående tillfällen, då denna

Bih. till Rikscl. Prof. 1906. 7 Sami. 10 Käft. (N:o 10). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

fråga förevarit i Riksdagen, visat sig vara en bland vårt lands talrika

organiserade djurskyddsvänner allmän och liflig önskan, att den anmärkta

bristen på konsekvens och humanitet snarast möjligt måtte aflägsna^ ur

vår lagstiftning, känner jag mig manad att redan vid innevarande riksmöte

återupptaga frågan och får således hemställa, att Riksdagen ville

antaga följande förslag till ändrad lydelse af 18 kap. 16 § strafflagen:

Visar någon i behandling af djur uppenbar grymhet; straffes med

böter. Aro omständigheterna synnerligen försvårande; må till fängelse i

högst sex månader dömas».

Då stadgandet om straff för djurplågeri återfinnes i ett kapitel, som

handlar om sedlighetsbrott, framgår däraf, att lagen bestraffar djurplågeri

ur synpunkten af något moraliskt ondt, något vår sedlighetskänsla sårande,

och en utsträckning af djurskyddet i nu föreslagen riktning blir

således en fråga om räckvidden af berörda moraliska princip. Det torde

sålunda vara ur denna synpunkt, som reformens befogenhet i främsta

rummet bör bedömas, och torde härvid kunna sägas, att någon invändning

knappast blifvit gjord mot det ur teoretisk synpunkt berättigade att utsträcka

det nu förefintliga skyddet för »egna eller andras kreatur» till

djur i allmänhet. Hvad som vid föregående tillfällen beredt frågans fall

har i stället varit betänkligheter, huru reformen skulle verka i praktiken.

Man har sålunda hyst farhågor, att jägare och fiskare skulle i det lofliga

utöfvandet af sitt förehafvande utsättas för trakasserier, att den enligt

mångas mening för vetenskapens utveckling nödvändiga vivisektionen skulle

obehörigen hämmas, och att slutligen domstolarna vid den nya lagens

tillämpning icke skulle hafva säkra hållpunkter.

Det torde då till en början vara visst, att den, som med användande

af de för sin ort vanliga fångstsätt utöfvar jakt eller fiske, därvid icke gör

sig skyldig till straffbart djurplågeri. Ej mera här än när det är fråga

om husdjuren lärer lagen vinna tillämpning i andra fall, än där någon

enligt den allmänna meningen i orten uppenbart öfverskrider måttet af

hvad man där i allmänhet tillåter sig mot djuren.

Mot de invändningar vidare, som framställts i vivisektionens intresse,

synes det utskottet, som om motionären anfört skäl af öfvertygande art.

Vivisektionen är, enligt utskottets förmenande, något, som vid frågan om

det nuvarande djurskyddets utsträckande till alla djur faller helt och hållet

utom det föreliggande diskussionsområdet. Lika mycket eller lika litet

som utöfvande af vivisektionen å »egna eller andras kreatur» för närvarande

kan betraktas som straffbart djurplågeri, lika mycket eller lika

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

3

litet blir det så att anse efter den nu föreslagna reformens antagande.

Utskottet håller före, att vivisektionen, för så vidt den är att hänföra till

eu af samfundsförhållandena påkallad, i samhällets tjänst stående vetenskaplig

verksamhet icke mera efter än före den nu föreslagna lagändringens

antagande är att anse såsom handlande i strid mot samhällets moraliska

och juridiska lagar. Det torde icke heller vara osannolikt, att orsaken till

att nu berörda invändning förts fram i Riksdagen under debatterna om

utsträckt djurskydd varit den, att man i tidigare reformförslag jämväl velat

utbyta orden »uppenbar grymhet» mot ordet »misshandel». En sådan formulering

af lagrummet skulle ock enligt utskottets förmenande gifvit berättigad

anledning till farhåga att frågan fördes in på vivisektionens område.

Slutligen har man velat göra gällande, att domstolarna vid det nya

lagrummets tillämpning icke skulle äga tillräckligt fasta hållpunkter.

Jämväl detta är en invändning, som lika mycket träffar nu gällande lydelse

som den föreslagna, låt vara att antalet fall, i hvilka lagens tillämpning

påkallas, gifvetvis bör blifva större hädanefter än nu. Det bör bemärkas,

att det uttryck, »uppenbar grymhet», som här användts för

att beteckna det straffbara förfarandet, icke är nytt, utan att rörande dess

betydelse under en längre tids tillämpning bör hafva bildat sig en stadgad

allmän uppfattning, som icke lämnar domaren utan ledning vid den honom

i förekommande fall åliggande pröfningen.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,

ville för sin del antaga följande ändrade lydelse af 18

kap. 16 § strafflagen:

Visar någon i behandling af djur uppenbar grymhet;

straffes med böter. Aro omständigheterna synnerligen

försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.

Stockholm den 15 februari 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRORA.

Reservation

af herr Sjöcrona, som anfört:

»Jag är ense med utskottet däri, att all medveten grymhet mot djur,

som bär vittne om råhet i sinnet och brist på känsla för lefvande vard
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

sers lidande, är klandervärd och bör motarbetas, i främsta rummet likväl

på öfvertygelsens väg genom ett kraftigt upplysnings- och uppfostringsarbete.

Men jag kan icke dela utskottets åsikt om behofvet och lämpligheten

af den ifrågasatta lagändringen.

I de flesta fall, då grymhet mot djur förekommer, är den straffvärda

behandlingen riktad mot sådana djur, som lefvande användas i människans

tjänst och hvilka i lagen betecknas med orden »egna eller andras kreatur».

Straffbar grymhet mot de s. k. vilda djuren torde däremot vara mera sällsynt,

och om sådan någon gång förekommer, lärer väl i allmänhet nöjaktig

bevisning svårligen kunna åstadkommas. Den ifrågasatta lagändringen

komme därför icke att medföra någon afsevärd verkan i djurskyddets

tjänst. Men densamma skulle däremot säkerligen gifva upphof till många

iller eller mindre obefogade angifvelser om grymhet och såmedelst vålla

trakasserier mot utöfva,re af jakt, fiske eller annan djurfångst.

Jag hemställer således, att motionen icke måtte till någon åtgärd

föranleda.»

Herrar Andersson, Lindman och Hedenstierna hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.