Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 12

1906-02-16 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1906:12, Lagutskottets Utlåtande N:o 12

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

1

No 12.

Ank. till Riksd. kansli den 16 februari 1906, kl. 2,so e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder

för afskaffande af världsliga kungörelsers uppläsande i

kyrkorna m. m.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en af

herr Lorentz Petersson inom Första Kammaren väckt motion, n:o 8, af

följande lydelse:

»I protokoll öfver lagärenden, hållet i Kungl. Maj:ts högsta domstol

den 20 mars 1893, förekommer rörande då förelagdt förslag till lag angående

kungörelsers uppläsande i kyrkorna bland annat följande utlåtande

af justitierådet Hammarskjöld: »Lika med justitierådet Afzelius anser jag

från kyrklig synpunkt mycket önskvärdt, att det nu brukliga offentliggörandet

af kungörelser i kyrka kunde upphöra. Äfven från det borgerliga

samhällets synpunkt synes offentliga meddelelsers offentliggörande i kyrka

vara en föga tillfredsställande anordning, helst sedan det svenska folket och

den svenska kyrkans bekännare icke äro sammanfallande begrepp. Det

må väl väcka förundran, att vi, antagligen ensamma bland Europas nationer,

ännu så hänga fast vid denna föråldrade anordning, att det lagstadgade

kungörelseläsandet i kyrkorna ända in i senaste tider snarare tilltagit

än aftagit.» »Men», tilläde han, »emedan kungörelseläsandet i så hög grad

vuxit samman med våra institutioner, är det svårt att åtminstone med ett

slag fullständigt bryta därmed». Kär så efter 1894 års Riksdags beslut

den 1 juni 1894 utkom en ny »lag angående kungörelsers uppläsande i

kyrkan», skedde därigenom en begränsning af det omfång, hvari världsliga

kungörelser skola uppläsas i kyrka. Men denna begränsning gick dock ej

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 7 Sami. 11 Raft. (N:o 12.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

längre, än att, om nu gällande föreskrifter noggrant följdes, understundom

timslångt läsande af slika kungörelser kör till prästens åliggande, ett åliggande,

som måste anses så mycket orimligare, som detta läsande ofta sker

nära nog för tomma väggarna. Frågan om ytterligare åtgärder för en afveckling

af det i berörda hänseende rådande missförhållandet har också

gång på gång framkommit. Och förlidet års Riksdag fattade i anledning

af eu af herr G. O. Y. Lindgren i Andra Kammaren väckt motion beslut

att hos Konungen anhålla om »åtgärders vidtagande för ytterligare inskränkning

i det föreskrifna kungörelseuppläsandet från predikstolen.» Den

motivering, som Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 2, till hvilket

motionen hänvisats, förebragte för sitt tillstyrkande af densamma, och i

hvilken Första Kammarens tillfälliga utskott n:o 1 instämde, är ganska

uttömmande, och ber jag att därtill få hänvisa. Dock synes den mot slutet

af denna motivering ånyo påpekade angelägenheten af att »icke i ett

slag bringa till stånd en genomgripande förändring» knappast längre böra

åberopas. Mig vill det i stället förefalla, som om, innan ett nytt påbud

i anledning af förra Riksdagens skrifvelse hinner utfärdas, ett beslut om

en genomgripande förändring borde fattas och åtgärder för genomförande

af en sådan ske i så god tid, att nästa kyrkomöte kan få taga den befattning

med ärendet, som det tillkommer.

Jag skall icke vidare uppehålla mig vid de skäl, som tala för en

sådan genomgripande förändring, utan i stället fästa mig vid den fordran,

som för frågans lösning är oeftergiflig, nämligen att ett tillfredsställande

sätt för officiella tillkännagifvanden må kunna utfinnas. Jag kan icke

tänka, att någon egentlig tvekan i detta hänseende bör kunna ifrågakomma.

Vi lefva ju i skolornas, den allmänna läskunnighetens och tidningsläsandets

tidehvarf. Då tidningar numera finnas spridda i hvarje hus af vårt

land, bör det falla alldeles af sig själft, att man med pressens hjälp bringar

allmänheten den kännedom om lagar och författningar, om i lag påbjudna

förrättningar och sammanträden, om lagfartsansökningar o. s. v.,

som behöfver gifvas. Men då måste för det officiella kungörandet genom

tidningar sådana former, som praktiskt tillgodose det afsedda ändamålet,

lagstadgas, först och främst i den riktningen, att det klart och tydligt bestämmes,

hvilka kungörelser skola införas i den för hela riket gemensamma

officiella tidningen, hvilka skola få plats i läns- (eller stifts-)tidningar och

hvilka skola inflyta i båda dessa slag af tidningar; och vidare så, att ett

verkligt tidningsmässigt tillvägagående i fråga om enkelhet och öfverskådlighet

— t. ex. genom klara, bestämda rubriker efter innehåll, län och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande No 12.

8

socknar o. s. v. — föreskrifves ock alla onödiga upprepningar undvikas.

Hvad hindrar t. ex., att alla kungörelser om kvilande lagfart sammanföras

under en rubrik med en gemensam hänvisning till det lagrum, som åberopas?

Naturligen skall införande af en sådan ordning, som nu är antydd, medföra

åtskilliga kostnader. Men den vidsträckta spridning, som de nämnda

tidningarna helt naturligt måste få, borde leda till väsentlig nedsättning

både af annons- ock prenumerationspris ock utgifvandet ändock bli en

lönande, eftersökt affär. I afseende på kungörelsernas spridning bör

äfven tagas i beräkning, å ena sidan att ortstidningarna för att tjäna allmänhetens

och således äfven sitt eget intresse skola vara angelägna att

påpeka sådana tillkännagifvanden, som för de särskilda orterna kafva betydelse,

ock å den andra att anslagstaflor vid sockenstugor eller kommunalrum

åtminstone för en del kungörelser kunna anlitas.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt anhålla, att

Riksdagen måtte till Kungl. Maj:t ingå med anhållan om åtgärders vidtagande

för afskaffande af världsliga kungörelsers uppläsande i kyrkorna

ock införande af ny, tidsenlig ordning för offentliggörande af allmänna

författningar m. in.»

Yärldsliga kungörelsers uppläsande i kyrkorna härstammar från en

tid, då de flesta församlingsmedlemmarna hvarje söndag bevistade gudstjänsten

i kyrkan samt läskunnigheten icke var så allmän som nu. Då

var ett sådant kungörelsesätt utan tvifvel lämpligt och nödvändigt. Sedan

dessa förutsättningar till stor del bortfallit, har omsider genom den af

motionären omnämnda lagen den 1 juni 1894 tagits ett steg till inskränkande

af sådan uppläsning. Denna lag stadgar nämligen, att, förutom

i de fall, då enligt lag eller författning eller enligt bestämmelse i

kyrkohandboken kungörelse skall uppläsas i kyrka, sådan uppläsning skall

ske allenast, när Konungen eller dess befallningshafvande därom särskildt

förordnar. Dock äger församling genom beslut å kyrkostämma medgifva,

att jämväl enskildes tillkännagifvanden må, där sådant äskas, i kyrka

kungöras, vederbörande präst obetaget att vägra uppläsning af tillkännagifvande,

som i anseende till innehåll eller affattning finnes därtill

otjänligt.

Genom cirkuläret den 28 maj 1897 hafva därefter föreskrifter meddelats

i syfte att åstadkomma ytterligare minskning i kungörelseuppläsandet,

i det att Konungens befallningshafvande därigenom anbefallts

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

att för hvarje tillkännagifvande, som skulle intagas uti länskungörelserna

och om hvilket ej funnes uti lag eller författning uttryckligen föreskrifven

uppläsning i kyrka, noga pröfva, om och i hvad mån uppläsning af

tillkännagifvandet vore af förhållandena påkalladt och härom i länskungörelserna

gifva särskild föreskrift med afseende å hvarje sådant tillkännagifvande.

Sedan 1898 års kyrkomöte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhållit om vidtagande af åtgärder för inskränkning i väsentlig mån af

kungörelsers uppläsande från predikstolen i särskild! angifna hänseenden

samt den 1 mars 1901 utfärdats ett cirkulär, hvarigenom Konungens

befallningshafvandes uppmärksamhet fästs å angelägenheten att noggrant

iakttaga föreskrifterna i förutnämnda cirkulär af den 28 maj 1897, väcktes vid

nästlidet års lagtima riksdag, på sätt i förevarande motion jämväl omnämnes,

af enskild motionär förslag om vidtagande af åtgärder för ytterligare inskränkning

i det föreskrift^. kungörelseuppläsandet från predikstolen.

Denna motion, som behandlades af tillfälliga utskott, föranledde i enlighet

med dessa utskotts hemställan en Riksdagens skrifvelse i det angifna syftet.

Äfven i mindre omfattning förelåg förevarande spörsmål vid sistnämnda

riksdag, i det att en enskild motionär föreslog en ändring i 61 §

af förordningen om landsting den 21 mars 1862, hvilken ändring afsåge

borttagande af föreskriften, att ett sammandrag af landstingets protokoll

skall från predikstolen i en hvar af landstingsområdets kommuner kungöras.

Lagutskottet, som behandlade sistberörda motion, förklarade sig

vara ense med motionären därom, att nämnda kungörande icke vore af

något egentligt behof påkalladt och att uppläsandet i kyrkan af berörda

sammandrag utan olägenhet kunde med hänsyn till dess betydelse för

beräknande af besvärstid utbytas mot t, ex. ett tillkännagifvande från

predikstolen, att sammandraget kommit den särskilda kommunen till hända.

Men utskottet ansåg, att en lagstiftningsåtgärd i syfte att afskaffa det i

motionen berörda kungörande icke borde vidtagas annat än i samband

med åtgärder för inskränkande eller borttagande af uppläsandet i kyrkorna

af världsliga kungörelser öfver hufvud. Med hänvisning till Riksdagens

förutnämnda då redan fattade beslut att ingå till Kungl. Maj:t med anhållan

om åtgärders vidtagande för ytterligare inskränkning uti kungörelseuppläsandet

från predikstolen, hemställde därför utskottet, att motionen

icke måtte till någon åtgärd föranleda, och denna hemställan blef

af Riksdagen bifallen.

Ku förevarande framställning är föranledd af motionärens uppfattning,

att berörda kungörelsesätt bör icke allenast inskränkas utan allde
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

les afskaffas samt att 1905 års lagtima Riksdags beslut i ämnet icke är

tillfyllest för vinnande af nämnda syfte. Motionären bär äfven sökt angifva,

huru ifrågavarande kungörelsesätt kunde tänkas lämpligen ersatt

med annat.

Utskottet delar motionärens åsikt, att uppläsandet i kyrkorna af en

mängd olikartade kungörelser är otidsenligt och olämpligt, och det torde

icke böra möta betänkligheter att alldeles afskaffa uppläsandet af världsliga

kungörelser, så vida, särskildt för de fall, i hvilka det hittills

föreskrifna uppläsandet haft betydelse såsom utgångspunkt för beräknande

af besvärstid, ett annat lämpligt sätt för tillkännagifvande kan

utfinnas. Denna frågas tillfredsställande lösning är dock förenad med

icke obetydliga svårigheter och fordrar en ganska omfattande utredning

rörande alla de olika slag af meddelanden, som böra bringas till allmänhetens

kännedom, och ändamålet därmed.

Emellertid håller utskottet före, att Kungl. Maj:t i Riksdagens

ofvannämnda skrifvelse har tillräcklig anledning att upptaga den i

förevarande motion väckta frågan till pröfning i hela dess vidd, så mycket

hellre som enligt hvad utskottet inhämtat af de öfver Riksdagens

berörda framställning af öfverståthållareämbetet och åtskilliga Konungens

befallningshafvande afgifna utlåtanden, flera af dessa myndigheter

ej mindre förordat fullständigt afskaffande af kungörelsers uppläsande i

kyrkorna än äfven under förutsättning af bifall härtill eller inskränkning

af nämnda uppläsande, uttalat sig i frågan, hvilka förändrade bestämmelser

rörande offentliga tillkännagifvanden borde bringas till stånd. Vid sådant

förhållande kan utskottet icke finna nödigt eller ändamålsenligt att nu

göra ytterligare framställning i ämnet, hvadan utskottet hemställer,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 februari 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herr grefve Lewenhaupt har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandlig inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 7 Sami. 11 Raft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.