Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 16

1906-03-01 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1906:16, Lagutskottets Utlåtande N:o 16

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

1

Iso 66.

Ank. till Riksd. kansli den 1 mars 1906, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kitngl.

Maj:t angående ersättning för letande hemdjur, som

skadas genom järnvägsdrift.

‘ Lagutskottet har till förberedande behandling fått mottaga en inom

Andra Kammaren af herr P. Hörnsten väckt motion, n:o 61, så lydande:

»Med hänvisande till min motion, n:o 80, vid 1905 års riksdag och

de vid densammas behandling i Andra Kammaren framhållna synpunkter,

dristar jag ånyo frambära krafvet på klarare ansvarsbestämmelser i fråga

om betande hem djur, som skadats eller dödats genom järnvägsdrift.

I sitt försvar för lagutskottets afstyrkande utlåtande ställde sig dess

vice ordförande dock ganska välvillig till tanken på bättre stängselanordningar

utefter järnvägslinjerna, men ville däremot icke vara med om att

öka järnvägarnas ersättningsskyldighet och delade för öfrigt utskottets

mening, att frågan i sin helhet icke borde till någon Riksdagens åtgärd

föranleda, under förmenande, att, då nu frågan blifvit väckt, järnvägsstyrelserna

likväl skulle taga densamma i vederbörligt beaktande för

framtiden.

Som erfarenheten emellertid visar, att järnvägsstyrelserna — den

Bill. till Riksd. Prot. 1906. 7 Sami. 15 Höft. (N:o 16.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

kungliga icke minst — väl behöfva Riksdagens påtryckning för att ändra

gamla eller fatta nya bestämmelser, så torde det ock åligga Riksdagen att

till den hemdjurs- och betesrättsägande allmänhetens bästa taga frågan

ånyo under allvarligt hoproffande.

Med de högst olika förhållanden, som på skilda orter råda i afseende

på behofvet af skyddsanordningar emot betande hemdjurs inkommande på

järnvägsområde, torde ett järnvägsstängsels beskaffenhet icke gärna böra

genom en generell lag bestämmas, då ett sådant »laggift stängsel» möjligen

å vissa orter ändå icke utestängde alla slag af betande hemdjur,

samt därtill ännu mera skulle försvåra ersättningsanspråkens framställande

genom att hänvisning till stängslets laglighet kunde göras utan hänsyn till

detsammas efter ortens behof afpassade effektivitet. Blir däremot bestämd

och oafvislig ersättning splikt järnvägsägare ålagd, där icke djurägares egen

uppenbarliga försummelse kan bevisas vara orsak till skadan, så få sedan

järnvägsstyrelserna själfva ordna stängslets effektivitet efter hvarje orts

särskilda förhållanden för att sålunda söka undvika risken af skadestånds

utbetalande.

Att så långt möjligt är söka åstadkomma enhetlighet i lagbestämmelser

bör ju vara lagstiftningens syftemål. Och sedan Riksdagen 1904

klart bestämt i skadeståndsfrågan härvidlag för lapparnas vidkommande,

grundad på deras »uråldriga betesrätt», så synes rättvisan bjuda, att

samma rätt af liknande skäl bör bestämmas äfven för landets öfriga

betesrättsägande befolkning.

På grund häraf vågar jag föreslå, att Riksdagen ville besluta att i

skrifvelse till Iiungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes utarbeta och

för Riksdagen framlägga lagförslag om skadestånd för af järnvägsdrift

skadade eller dödade betande hemdjur».

Enligt allmänna rättsregler kan ej någon åläggas att gälda skadestånd,

i annan händelse än att han genom försummelse eller vårdslöshet

är till skadan vållande. Härutinnan har dock lagstiftningen af olika

anledningar medgifvit vissa undantag. Så har den omständigheten att

någon till egen nytta begagnar ångkraft, elektricitet eller andra sådana

medel, hvilka innebära fara för andra, ansetts böra i vissa fall, där

denna fara är särskildt framträdande, medföra förpliktelse att innestå

för däraf föranledd skada, äfven om vållande ej ligger personen ifråga

till last. Lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

3

följd af järnvägs drift gifver ock exempel på utvidgningar af ansvarsskyldigketen

i två riktningar. Järnvägens innehafvare är nämligen i regeln

ansvarig för skada i följd af järnvägsdrift, såväl då den drabbar järn vägspersonalen

som ock då den vållas annan af fel eller försummelse från

järnvägens förvaltnings eller dess betjänings sida. Utsträckningen af ansvarsområdet

bar emellertid icke stannat därvid, ty oberoende af nu angifna

förutsättningar är järnvägs innehafvare skyldig att ersätta skada i

två särskilda fall, nämligen dels i regeln, då eld från lokomotiv eller

eldstad i annat järnvägs fordon orsakat skada å fast egendom eller lös

egendom, som ej af järnvägens förvaltning eller betjäning mottagits till

befordran, och dels — enligt åberopade lagen i dess ändrade lydelse af

den 8 juli 1904 — då ren tillhörig den, som bar rätt till renbete i

Sverige, i följd af järnvägs drift blifvit skadad eller dödad, samt detta

skett å trakt, där lapparna vid tiden för skadans timande ägde uppehålla

sig med sina renar och ej den, hvilken vård om renen ålegat, uppsåtligen

eller genom grof vårdslöshet vid bevakningen varit till skadan

vållande.

I föreliggande motion ifrågasättes ändring af förenämnda lag i syfte

att den lapparna år 1904 under ofvan angifna villkor tillförsäkrade skadeståndsrätt

i fråga om renar måtte utsträckas att gälla för rikets öfriga

betesrättsägande befolkning beträffande hvarje slag af betande hemdjur,

hvilken utsträckning på grund af lag den 22 juni 1904 skulle komma att

äga tillämpning jämväl i fråga om skada i följd af elektrisk järnvägs drift,

därest skadan ej uppkommit genom inverkan af elektrisk ström.

I den nästlidet år af båda kamrarne utan omröstning afslagna motion,

till hvilken motionären hänvisar, hade han uttalat sig därom att af

järnvägsstyrelsen år 1893 anbefalldt stängsel med endast tre slanor ej utestängde

får och getter från järnvägens område, samt erinrat om sin vid

1904 års riksdag på tillstyrkande af tillfälligt utskott afslagna motion

angående skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning angående

behofvet af tillfredsställande hägnad utefter järnväg.

Motionären har grundat nu förevarande framställning därå, att enhetlighet

i lagbestämmelser borde så långt som möjligt åstadkommas samt

att rättvisan skulle påkalla den bofasta befolkningens likställande med

lapparna i det hänseende, hvarom här är fråga.

Han förbiser därvid eller uppskattar ej till sitt rätta värde, hvad

förut i Riksdagen framhållits därom att den lapparna tillerkända särskilda

skadeståndsrätt betingas af förhållanden, hvilka ej äga motsvarighet ifråga

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

om den bofasta befolkningens handhafvande af dess boskap, nämligen den

säregna svårigheten, som visat sig vara förenad med renarnas vård, omöjligheten

för lapparna, hvilkas så godt som enda inkomstkälla utgöres af

renarna, att under alla förhållanden hålla renhjordarne så i sin hand, att

ej enstaka djur inkomma på banan, saknaden af allt stängsel på stora

sträckor inom de åt lapparna upplåtna områden samt hvarje stängsels

otillräcklighet under den tid, renarna taga sig fram å snö med skare.

Om tillbörlig hänsyn tages till dessa förhållanden torde man icke

med motionären kunna anse den ifrågasatta likställdheten vara påkallad

af rättvisans kraf; och enhetligheten i bestämmelser inom lagstiftningen

angående ansvar för skada i följd af järnvägs drift torde väl vara bäst

tillgodosedd därmed, att man ej utvidgar undantaget beträffande lapparnas

renar.

Andra skäl för den ifrågasatta lagändringen än de nu nämnda hafva

ej blifvit i motionen anförda.

Att eu person, äfven om vållande från järnvägens förvaltnings eller

dess betjänings sida ej föreligger, är berättigad till ersättning för eldskada

i följd af järnvägsdrift, men under enahanda förutsättning ej äger

rätt att fordra godtgörelse för hemdjur, som blifvit skadadt, är en

olikhet i rättsställning, som betingas af den väsentliga olikheten med afseende

å farans beskaffenhet, och torde alltså ej med fog kunna åberopas

till stöd för motionärens yrkande.

I detta sammanhang må erinras, hurusom åtminstone faran för de

större och dyrbarare hemdjurens skadande i följd af järnvägs drift ej kan

antagas vara särdeles stor eller omfattande, enär hägnad kring järnväg i

regel är föreskrifven, väl icke i lag, men genom administrativa bestämmelser,

som, då de röra de enskilda järnvägarne, förekomma uti de af

Kungl. Maj:t fastställda planerna för anläggningen.

Hägnadsskyldigketen är därvid ålagd järnvägens innehafvare; och då

skada å hemdjur skett till följd däraf att föreskrifven hägnad saknats

eller genom försummelse från järnvägsförvaltningens eller dess betjänings

sida icke varit i sådant skick, som varit genom meddelade föreskrifter

åsyftadt, hafva enligt flere domstolsbeslut djurets ägare berättigats till

godtgörelse.

Då hägnadens beskaffenhet utöfvar väsentligt inflytande i fråga om

djurs skyddande för skada i följd af järnvägs drift, vore det utan tvifvel

önskligt, att själfstängaude grindar och andra fullt ändamålsenliga stängselanordningar

kunde åstadkommas öfverallt, där behofvet sådant kräfver.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

Till någon mer ingående pröfning af denna äfven af 1905 års lagutskott

omnämnda fråga torde emellertid den nu föreliggande motionen lika litet

som den år 1905 behandlade böra anses föranleda.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 mars 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herrar Cederberg och Jansson hafva begärt få antecknadt, att de icke

deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bill. till Biksd. Prof. 1906.

7 Samt.

15 Käft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.