Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af 11 kap. 38 § rättegångsbalken.

1906-03-01 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1906:17, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af 11 kap. 38 § rättegångsbalken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N\o 17.

1

Nio 17.

Ank. till Eiksd. kansli den 1 mars 1905, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring

af 11 kap. 38 § rättegångsbalken.

Uti eu inom Första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 26, anför herr Hågglund:

»I motion n:o 26 tillät jag mig vid 1905 års lagtima riksdag föreslå,

att Riksdagen måtte besluta, att af statsmedel skall utgå ersättning

till de stämningsmän, hvilka biträda fjärdingsmän med delgifningar af

stämningar i brottmål samt andra offentliga och allmänna handlingar —

hvarom det är föreskrifvet, att de skola delgifvas på sätt, som för delgifning

af stämning är stadgadt, och hvarför enskild part eller person

icke är skyldig att ansvara för delgifningskostnaden. Såsom skäl för

denna min framställning tillät jag mig framhålla, att det syntes mig

oegentligt, att fjärdingsmän eller allmän åklagare af egna medel måste

utgifva den ersättning, som tillkommer stämningsmän för dylika delgifningar

af stämningar i brottmål eller eljest, då delgifningsuppdrag af dem

utföres för det allmännas räkning.

Statsutskottet, till hvilket motionen för utlåtande remitterades, ansåg

jämväl en sådan skyldighet för fjärdingsmän och allmänna åklagare mindre

lämplig, men då utskottet hyste den uppfattningen, att det kunde ifrågasättas,

huruvida icke, för att undvika behofvet af stämningsmäns anlitande

i här antydda fall, åt fjärdingsmans intyg, då han erhåller delgifningsuppdrag

för det allmänna, borde gifvas samma vitsord, som nu tillkommer

intyg af länsman, vid hvilket förhållande behofvet af särskild ersättning

af statsmedel åt stämningsmän bortfölle, hemställde utskottet, att min

ifrågavarande motion icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Bih. till Riksd. Prat. 1906. 7 Samt. 16 Häft. (N:o 17). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

Detta statsutskottets utlåtande vann också Riksdagens godkännande.

Med anledning af hvad jag sålunda andragit och med hänvisning

till åberopade motionen och statsutskottets ifrågavarande utlåtande, vågar

jag vördsammast föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att sådant tillägg till 11

kap. 38 § rättegångsbalken göres, att åt fjärdingsmans intyg, då han

erhåller delgifningsuppdrag för det allmänna, gifves samma vitsord, som,

enligt åberopade lagrum, tillkommer intyg af kronofogde, stadsfogde,

länsman och notarius publicus.»

Med anförande af samma motiv hemställer herr S. L. Olsson i Alfdalsåsen

i en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 103, att Riksdagen måtte besluta sådant tillägg till 11 kap.

38 § rättegångsbalken, som herr Hägglund i sin motion föreslagit.

Rättegångsbalkens 11 kap., enligt dess lydelse i lagen den 10 juli

1899, handlar om stämning, och föreskrifves i 37 §, att underrätt skall

förordna vissa män att, då de därom anlitas, delgifva stämningar och domstolars

beslut, så ock eljest verkställa delgifning af handlingar. Därjämte

stadgas i samma §, bland annat, att fjärdingsman skall utan särskildt

förordnande vara stämningsman. 38 § i samma kapitel har för närvarande

följande lydelse:

»Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, som

om vittnen är stadgadt, gälle såsom fullt bevis att delgifningen blifvit så

verkställd, som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkomme intyg,

som meddelats af kronofogde, stadsfogde, länsman eller notarius publicus

eller af svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd tjänsteman.

Skriftligt erkännande om delgifning vare ock, där det är genom intyg

af en ojäfvig stämningsman bestyrkt, ansedt såsom fullt bevis om delgifningen.

»

I förevarande motioner föreslås nu, att till denna § skulle fogas ett

tillägg af innehåll, att, då fjärdingsman för det allmännas räkning utför

delgifningsuppdrag, hans öfver förrättningen meddelade intyg tillerkännes

samma vitsord, som nu tillkommer intyg af kronofogde och öfriga i §:n uppräknade

personer, eller med andra ord, att fjärdingsmans intyg i detta fall

skulle anses såsom fullt bevis för att delgifningen blifvit så verkställd,

som intyget innehåller. Detta förslag synes utskottet vara förtjänt af

beaktande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N\o 17.

3

Enligt lagen angående fjärdingsmansbestyrets utgörande den 29 september

1899 skall till biträde för kronobetjaningen inom hvarje socken

i regel finnas en fjärdingsman, och angifves i lagen fjärdingsmansbefattningen

vara ett menighetsbestyr. Fjärdingsmannen, hvilka utses å kommunalstämma

och aflönas af kommunen, men hvilkas lämplighet för befattningen

pröfvas af kronofogden, lyda enligt intruktionen för fjärdingsmannen

den 29 september 1899 under Konungens befallningshafvande,

kronofogde och länsman och hafva till åliggande, bland annat, att, hvar för

sitt distrikt, efter förmäns uppdrag delgifva stämningar i brottmål, kalla

nämnd till urtima ting m. fl. allmänna förrättningar samt verkställa andra

det allmännas tjänst rörande kallelser och kommunikationer. Under utöfningen

af sin befattning njuter fjärdingsman det skydd och är underkastad

det ansvar, lag säger. A ena sidan är fjärdingsman sålunda på

grund af sin tjänsteställning skyldig utföra vissa det allmännas tjänst

rörande delgifningsuppdrag, men å andra sidan anser lagen icke hans intyg

om dylik delgifning såsom fullt bevis, att densamma skett såsom intyget

innehåller, utan fordrar härför, i likhet med hvad som gäller om delgifning,

utförd på enskild persons uppdrag, att intyget skall vara bestyrkt af två

ojäfviga stämningsmän. Detta åter kan, såsom motionärerna anmärkt, leda

därtill, att, då fjärdingsman af förman får i uppdrag att delgifva en stämning

i brottmål, ett domstols beslut eller dylikt, fjärdingsmannen, som

själf ej är berättigad till särskild ersättning för dylikt uppdrag, är nödsakad

att för vinnande af laga vitsord åt intyget öfver delgifningen anlita

biträde af annan stämningsmän, hvilket biträde då antingen fjärdingsmannen

eller den, på hvars order han handlar, får bekosta. I likhet

med motionärerna anser också utskottet detta innebära en obillighet.

Utskottet har sig väl ej bekant, i hvilken utsträckning olägenheter

af det öfverldagade förhållandet i praktiken gjort sig gällande, men finner

i hvarje händelse en lagändring i den af motionärerna föreslagna riktningen

vara principiellt riktig. Vid delgifningar af nu ifrågavarande slag

handlar nämligen fjärdingsmannen, såsom förut nämnts, på uppdrag af

honom öfverordnad tjänsteman och under tjänstemannaansvar, och under

sådana förhållanden synes utskottet grundad anledning förefinnas att också

tillerkänna hans intyg om delgifningen verkan af fullt bevis, att densamma

blifvit verkställd på sätt i intyget angifves. Med hänsyn till såväl ifrågavarande

förrättningars enkla beskaffenhet som ock den omständigheten, att,

såsom ofvan framhållits, fjärdingsmans lämplighet för befattningen pröfvas

af kronofogden, lärer ock kunna med fog förutsättas, att medgifvandet af

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

ett sådant högre vitsord i angifna fall åt fjärdingsmans intyg icke skall

föranleda missbruk vid sådana intygs utfärdande.

Den af utskottet sålunda förordade lagändringen synes utskottet lämpligast

böra genomföras så, att i 11 kap. 38 § rättegångsbalken efter orden:

»vid svenskt konsulat anställd tjänsteman» tilläggas orden: »så och intyg

af fjärdingsman, då lian verkställt delgifningen efter förmans uppdrag».

På grund af det anförda får utskottet alltså hemställa,

att Eiksdagen måtte, i anledning af förevarande

motioner, för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 11 kap. 38 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 38 § rättegångsbalken

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer

jäf, som om vittnen är stadgadt, gälle såsom

fullt bevis att delgifning blifvit så verkställd, som intyget

innehåller. Enahanda vitsord tillkomme intyg,

som meddelats af kronofogde, stadsfogde, länsman eller

notarius publicus eller af svensk konsul eller vid svenskt

konsulat anställd tjänsteman, så ock intyg af fjärdingsman,

då han verkställt delgifningen efter förmans uppdrag.

Skriftligt erkännande om delgifning vare ock,

där det är genom intyg af en ojäfvig stämningsmän

bestyrkt, ansedt såsom fullt bevis om delgifningen.

Stockholm den 1 mars 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCKOHA.

Herrar Lillieshöld och grefve Lewenhaupt hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, O. L, SVANBÄCKS BOKTRYCKERI, 1906.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.