Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående rätt för ägare

1906-03-05 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1906:19, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående rätt för ägare

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

1

N:o 19.

Ank. till Eiksd. kansli den 5 mars 1906, kl. 9 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående rätt för ägare

(tf byggnader, som uppförts cl annan tillhörig mark

inom köping, municipal- eller annat sådant samhälle,

där allmän byggnadsordning tillämpas, att tilläsa sig

marken.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått mottaga en inom

Andra Kammaren af herr P. M. Olsson i Blädinge väckt motion, n:o 89,

af följande lydelse:

»En följd af järnvägarnas tillkomst har blifvit, att vid hvarje järnvägsstation

uppstått ett större eller mindre s. k. stationssamhälle, af hvilka

många genom, gynnade förhållanden och en häraf föranledd liflig byggnadsverksamhet

till vuxit i sådan omfattning, att de redan hunnit förvärfva

sig rättigheter som köpingar eller municipalsamhällen.

Då dessa samhällen redan de första åren af 1860-talet började

bebyggas, var väl knappast någon annan utväg känd att anskaffa byggnadstomt

än arrendeaftal på viss tid, vanligen 49 år.

Tiden för dessa arrendeaftal är således snart nog tilländagången,

och mången husägare emotser densamma med stort bekymmer, synnerligast

om han råkat i händerna på en omedgörlig jordägare, i hvilkens

makt det står att till oskäligt belopp höja afgälden för den uthyrda tomten

Bill. till Rilcsd. Brot. 1906. 7 Samt. 18 Iläft. (N:o 19). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

eller ock rent af tvinga husägaren att bortföra sina byggnader, därest

denne icke bar vilja eller kanske förmåga att fullgöra alltför härda villkor.

Att husägaren sålunda kan blifva utsatt för godtycklighet och drabbas

af stora ekonomiska förluster är alldeles uppenbart, och exempel gifvas

redan, oaktadt den nära förestående arrendetidens slut, då jordägaren

icke kan förmås lämna någon som helst upplysning om, hvilket öde som

väntar husägare den dag kontraktet upphör att gälla.

Husägaren är därför villrådig, huruvida han under så ovissa förhållanden

bör göra vidare uppoffringar för underhåll af de byggnader, han

om några få år kanske nödgas för ett ringa värde afstå till jordägaren.

Att dessa byggnader sålunda betydligt falla i värde är själfklart

och drabba redan nu hårdt, där desamma af en eller annan orsak måste

undergå försäljning. En gifven följd häraf är också den, att taxeringsvärdena

falla mer och mer, ju närmare arrendetiden är slut, till förfång

för både staten och kommunerna, och har frågan därigenom äfven ett

allmänt intresse, som är väl värdt att beaktas.

Hvad är naturligare än att dessa till flera tusental uppgående husägare

nu i sin brydsamma belägenhet sätta sitt hopp till statsmakterna,

hvilkas plikt det otvifvelaktigt är att genom lagbestämmelser, så affattade

att de, utan kränkande af någons verkliga rätt, kunna tillvarataga såväl

ifrågavarande husägares som oek det allmännas intresse.

Det största hindret härför torde vara farhågor för att den enskildes

äganderätt kränkes, men därest en sådan lagbestämmelse blifver antagen,

hvarigenom husägare, som under viss längre tid på arrende innehaft

byggnadstomt, tillerkännes rättighet att vid arrendetidens slut förvärfva

äganderätt eller förnyad nyttjanderätt till den innehafda tomten, skulle,

enligt mitt förmenande, jordägaren icke därigenom komma att lida någon

ekonomisk förlust, emedan tomten helt säkert på en sådan längre tid

stigit till sitt fulla värde, hvaremot husägaren kunde hafva en tryggare

ställning.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t låta utreda, om och i hvilken ordning ägare af byggnader, som uppförts

å annan tillhörig, inom köping, municipal- eller annat sådant samhälle,

där allmän byggnadsordning tillämpas, belägen och på minst 30 år upplåten

byggnadstomt, må vinna rätt att vid nyttjanderättstidens utgång tillösa sig

tomten, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill nämnda utredning

föranleder.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

Vid behandlingen af ifrågavarande motion har utskottet från motionären

emottagit en till honom ställd skrifvelse, i hvilken ett stort antal

ägare af hus å ofria tomter å stationsområden inom hans valkrets hos

honom gjort framställning om väckande af motion i förevarande ämne.

Den svenska, liksom den germanska rätten öfverhufvud har i den

privata äganderätten velat finna ett för samhällets bestånd synnerligen

viktigt institut. Äfven om detsamma icke erhållit den absoluta och abstrakta

karaktär, som i den romerska rätten, är äganderätten i allt fall hos oss

att anse såsom den, i motsats till de begränsade sakrätterna, fullständiga

förfoganderätten öfver objektet. Lagstiftaren har ock sökt skydda denna

rätt i sådan omfattning, och när under samhällets fortgående ekonomiska

utveckling andra intressen så småningom framträdt med anspråk

att särskilt på jordäganderättens bekostnad vinna erkännande, har sådant

medgifvits endast med största försiktighet och efter noggrann undersökning,

huruvida anspråket kunde anses berättigadt. Längst har i detta afseende

lagstiftningen gått vid expropriationen, där den enskilde under vissa

förhållanden helt beröfvas sin äganderätt. Såsom motvikt häremot har

emellertid uppställts bland annat,.att ett allmänt intresse af Konungen pröfvas

nödvändiggöra detta ingrepp. Öfriga inskränkningar äro ej af natur att

alltför nära träffa själfva jordäganderättens kärna. I vissa fall har man,

när eu inskränkning till förmån för ett annat intresse medgifvits, samtidigt

genom andra åtgärder sökt mildra dess verkningar. Så är förhållandet

i afseende å ny tf j anderätten. När man år 1800 för första gången medgaf

inteckning till säkerhet för ett arrende- eller landbokontrakt och därmed

förlänade nyttjanderätten en i förhållande till äganderätten orubblig karaktär,

begränsades på samma gång tiden för nyttjanderättsupplåtelsens bestånd.

Man tillät ej upplåtelse på viss tid af nyttjanderätt i berörda fall till fast

egendom på landet för längre tid än högst 50 år, en inskränkning, som

fortfarande är gällande med afseende å hvarje nyttjanderättsupplåtelse å landet.

Nu förevarande framställning åsyftar att införa ett nytt slag af inskränkning

i jordäganderätten.

Lagutskottet vill ingalunda förneka, att de af motionären härvid berörda

förhållandena äro förtjänta af synnerlig uppmärksamhet. Stor förlust

och svåra olägenheter kunna onekligen tillskyndas den husägare, hvilken

vid nyttjanderättstidens utgång ställes i valet att antingen rifva och bortföra

sitt hus, sälja det till underpris eller söka få upplåtelsen förnyad mot

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

oskäligt hög arrendeafgift. Att råda bot härför vore således särdeles önskvärd!.

Bäst vore gifvetvis, om det egna hemmet kunde grundas på full

äganderätt till tomten, och hvarje sträfvande att i sådan riktning främja

den s. k. egnahemsrörelsen är ju värdt allvarligt behjärtande.

klen då motionären för det åsyftade målets vinnande föreslår lagbestämd

rätt för nyttjanderättshafvaren att vid aftalstidens utgång lösa

till sig tomten med äganderätt, innebär detta enligt utskottets uppfattning

ett ingrepp i jordäganderätten, som icke kan sägas öfverensstämma med

de i hithörande delar gällande rättsgrundsatser. Jordägaren kan visserligen

hafva varit benägen att till blott nyttjande upplåta en del af sin

mark på viss tid, men däremot hafva haft särskilda skäl att icke vilja för

alltid frånhända sig densamma. Skulle motionärens förslag vinna framgång,

finge dessa skäl alldeles vika, och den blotta omständigheten att ägaren till

begagnande upplåtit en tomt skulle för honom medföra den påföljden, att

lian till sist beröfvades just den äganderätt, han aldrig velat afhända sig.

Efter en lagstiftning af föreslagen art skulle väl jordägaren hafva tillfälle

att bedöma de förutsättningar i rättsligt afseende, under livilka han till

nyttjande uppläte sin tomt, men i alla de fall, där nyttjanderättsupplåtelser

af ifrågavarande slag redan förut äro gjorda — och det synes vara dessa,

motionären egentligen afsett — har jordägaren icke haft dessa förutsättningar

att räkna med vid aftalets ingående. Ifrågavarande lagstiftning skulle

därför särskild! i dessa sistnämnda fall på ett säkerligen ofta synnerligen

kännbart sätt ingripa i bestående rättsförhållanden, skapade under hägnet

af gällande rätt. Huru bekymmersamma än de af motionären berörda fall

kunna gestalta sig, torde desamma dock ej vara af den art, att de berättiga

till åtgärder af sådan räckvidd.

Det må också erinras därom, att särskilt vid sådana platser, motionen

afser, förhållandena ofta varit eller äro sådana, att nyttjanderättshafvaren

för en obetydlig afgift fått åt sig för längre tid upplåten en tomt, hvars

hyresvärde vid tiden för upplåtelsen varit ringa, men inom kort på grund

af ändrade förhållanden stegrats, i hvilka fall det alltså blir nyttjanderättshafvaren,

som under nyttjanderättstiden ensam drager fördelen af jordvärdets

höjning.

Utskottet vill vidare framhålla, hurusom lagstiftning i ämnet, enligt

motionärens förslag gällande allenast köpingar och municipalsamhällen, icke

skulle öfverensstämma med grundsatsen om likhet inför lagen. Ägaren af ett

hus å ofri tomt i ett sådant samhälle skulle blifva berättigad att vid nyttjanderättstidens

utgång få lösa till sig tomten, hvaremot en husägare i närheten,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 19. 5

men utom samhällets område skulle under likartade förhållanden sakna

samma rätt,

Om utskottet således icke anser sig kunna angifva och förorda något

sätt att genom lagstiftning nöjaktigt lösa den fråga, som i motionen beröres,

haller utskottet likväl före, att husägarues svårigheter och bekymmer mången

gång torde kunna genom lämplig medling afhjälpas på frivillighetens väg.

Jordägare äro säkerligen icke alltid obenägna att tillmötesgå husägares

billiga önskningar, och utskottet vågar förutsätta, att, då tillfälle därtill

erbjuder sig, vederbörande länsstyrelser gärna skola medverka för åstadkommande

af erforderlig medling.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion ej må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 februari IDOG.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Reservation

af herr Uppström, som ansett, att utskottets utlåtande bort erhålla

följande lydelse:

»För närvarande är i svensk lag angående jord, som icke upplåtes

med full äganderätt, stadgadt, bland annat, att upplåtelsen kan ske på

viss tid af högst 50 år eller på lifstid, att aftalet härom bör, för att vara

gällande mot tredje man, intecknas, i hvilket fall detsamma äfven skall

vara skriftligen affattadt, att vid besittningstidens slut jorden återfaller

till stamhemmanet utan ersättning eller lösen, ehvad förbehåll därom kan

vid upplåtelsen vara gjordt eller icke, att lägenhetens innehafvare eller,

da lägenheten varit upplåten på lifstid, hans arfvingar i sådan händelse

hafva det obetaget att från lägenheten afflytta honom eller dem tillhörig

åbyggnad eller stängsel, där ej stamhemmanets innehafvare vill den lösa,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

samt att lägenhetens innehafvare ej må å annan öfverlåta lägenheten

utan tillstånd af stamhemmanets innehafvare.

Nu förevarande framställning åsyftar att till den förres förmån

häruti införa en väsentlig förändring; och lagutskottet vill icke förneka,

att fall kunna inträffa och säkerligen flera gånger hafva inträffat, då vid

besittningstidens slut lägenhetsinnehafvare kunna komma att tillskyndas

eller verkligen hafva tillskyndats afsevärda förluster och olägenheter.

Att på sätt motionären föreslagit vidtaga någon förändring i gällande

lagstiftning kan utskottet dock ej tillstyrka. En sådan förändring skulle

nämligen komma i strid med hvad kontraktsläran bestämmer därom,

att frivilligt ingångna aftal böra hållas; därigenom skulle ock, på samma

gång man vill hjälpa den ene, verklig förlust kunna förorsakas den andre.

Jordägaren kan visserligen hafva varit benägen att till blott nyttjande upplåta

en del af sin mark på viss tid, men däremot hafva haft särskilda skäl

att icke vilja för alltid frånhända sig densamma. Skulle motionärens förslag

vinna framgång, finge dessa skäl alldeles vika, och den blotta omständigheten,

att ägaren till begagnande upplåtit eu tomt, skulle för honom

medföra den påföljden, att han till sist beröfvades just den äganderätt, han

aldrig velat afhända sig. Efter en lagstiftning af föreslagen art skulle väl

jordägaren hafva tillfälle att bedöma de förutsättningar i rättsligt afseende,

under hvilka han till nyttjande uppläte sin tomt, men i alla de fall, där

nyttjanderättsupplåtelser af ifrågavarande slag redan förut äro gjorda — och

det synes vara dessa, motionären egentligen afsett — har jordägaren icke

haft dessa förutsättningar att räkna med vid aftalets ingående. Ifrågavarande

lagstiftning skulle därför särskilt i dessa sistnämnda fall pa ett

säkerligen ofta synnerligen kännbart sätt ingripa i bestående rättsförhållanden,

skapade under hägnet af gällande rätt. Huru bekymmersamma än de af

motionären berörda fall kunna gestalta sig, torde desamma dock ej vara af

den art, att de berättiga till åtgärder af sådan räckvidd.

Det må också erinras därom, att särskildt vid sådana platser, motionen

afser, förhållandena ofta varit eller äro sådana, att nyttjanderättshafvaren fölen

obetydlig afgift fått åt sig för längre tid upplåten eu tomt, hvars hyresvärde

vid tiden för upplåtelsen varit ringa, men inom kort på grund af

ändrade förhållanden stegrats, i hvilka fall det alltså blir nyttjanderättshafvaren,

som under nyttjanderättstiden ensam drager fördelen af jordvärdets

höjning.

Utskottet vill vidare framhålla, hurusom lagstiftning i ämnet, enligt

motionärens förslag gällande allenast köpingar och municipalsamhällen, icke

skulle öfverensstämma med grundsatsen om likhet inför lagen. Agaren af

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

ett hus å ofri tomt i ett sådant samhälle skulle blifva berättigad att vid

nyttjanderättstidens utgång få lösa till sig tomten, hvaremot en husägare i

närheten, men utom samhällets område, skulle under likartade förhållanden

sakna samma rätt.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion ej må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.»

af herr Lindhagen, som anfört:

»Motionärens förslag berör den i alla tider och för alla folk viktiga

jordfrågan. Jorden med dess tillhörigheter utgör ju själfva grundvalen

för samhället och medborgarnes tillvaro. Privat äganderätt till jorden

bör därför förnuftigtvis ej få sträcka sig så långt, att den till någon

väsentlig del omöjliggör eller försvårar utkomsten och rörelsefriheten för

öfriga medborgare.

Mot eu alltför stor monopolisering af jorden i enskildes händer

ha också ofta envåldshärskare och under revolutionstider själfva folket

ingripit genom mer eller mindre omilda åtgärder. 1 våra dagar söker

man i allmänhet såvidt möjligt tillgodose det allmännas kraf genom expropriation,

d. v. s. lagstadgad skyldighet för jordägare att afstå erforderlig

jord mot ersättning för markens värde.

I fråga om denna expropriationsrätts omfattning äro de olika ländernas

lagstiftningar tämligen öfverensstämmande därutinnan, att den är tillåtlig

för tillgodoseende af ett viktigt allmänt intresse. De skilja sig däremot

åtskilligt, när det gäller att bestämma, Indika allmänna intressen kunna

anses vara af den vikt, att de gifva berättigande åt expropriationsåtgärder.

Afgörandet blir här icke en principfråga, utan en lämplighetsfråga. I

allmänhet torde kunna sägas, att expropriationsrätten utsträckes, i den

män nya behof af densamma uppstå eller redan förefintliga behof uppenbaras

för folkmedvetandet.

I vår lagstiftning gäller enligt 1866 års förordning, att expropriation

får äga rum af jord för rikets försvar, allmän väg, hvartill äfven räknas

järnväg, bro, hamn- eller lastningsplats, torg eller gata i stad, uttappning

eller sänkning af sjö, strömrensning, farled eller annan vattenledning,

allmän byggnad eller dylikt allmänt behof äfvensom af flygsandsfält. Enligt

gruflagstiftningen är jordägare skyldig till inmutare af malmfyndighet

afstå visst utmål samt plats för väg och kraftledningar. Lagen af år

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

1879 om dikning och annan vattenafledning innehåller närmare föreskrifter

om de inskränkningar i jordäganderätten, som jordägaren får

underkasta sig vid dylika företag till förmån för andra jordägare. I 1880

års vattenrättsförfattningar meddelas enahanda stadganden rörande bortledande

af vatten för någon orts förseende med dess behof af vatten,

för farled eller flottled eller för annat allmänt behof. Jämlikt en år

1890 utfärdad lag kunna föreskrifvas förändringar i fast egendoms bruk i

syfte att förebygga fara för förorenande af vattenledning, som anlagts

för någon orts behof, med rätt för jordägaren att, om han så vill, hellre

påfordra hela egendomens inlösning. Enligt 1902 års lag om elektriska

anläggningar är jordägare skyldig afstå eller upplåta jord för framdragande

af elektrisk ledning i och för någon orts förseende med belysning eller

drifkraft eller för dylikt ändamål eller för beredande af drifkraft åt sådan

industriell anläggning, som finnes vara af större betydelse för det allmänna.

Lagstiftningen af år 1903 om skyddsskogar förutsätter också, att dylika

skogar skola inlösas af det allmänna, om ägaren föredrager detta framför

att tåla lagens begränsning af hans äganderätt.

Bland de olika ändamål, för Indika enligt vår lagstiftning jord tvångsvis

skall afstås, finner man sålunda äfven uppgifter, som afse att indirekt

gagna såväl jordbruket på landet som bosättningarna i städer och liknande

samhällen. Nästa steg kan då här lätt tänkas blifva att vid uppkommet

större behof expropriera jord för att bereda tillgång till själfva den mark,

som erfordras för bildande af jordbruk eller bostadslägenheter. Exempel

på lagstiftningsåtgärder i båda dessa syften lämna Irland, Skottland och

England. I sistnämnda land gäller bland annat en parlamentsakt af 1887

med tillägg af år 1890, som berättigar till expropriation genom statens

försorg för att skaffa jord till erforderliga egnahemslägenheter.

Norrlandskommittén framhåller i sitt betänkande, att i Norrland

och Dalame förefinnes anledning till ett ingripande för bildande af själfständiga

jordbruk. Och kommittén föreslår för ändamålet rätt till expropriation

genom statens försorg af odlingslägenheter jämte erforderlig

husbehofsskog å trävaruindustriens hemman. En minoritet inom kommittén

förordar expropriation också af dylika hemmans odlade ägor jämte

husbehofsskog och betesmark.

Motionären bär nu sökt visa, att på vissa ställen i vårt land jämväl

förefinnes ett allmänt och omfattande behof att bevara en mängd redan

uppkomna bostadslägenheter från den otrygghet, som uppkommer af att

lägenhetsinnehafvarne ej äga marken, utan, såsom erfarenheten lärer utvisat,

äro prisgifna åt jordägarens obilliga godtycke. Af den petition, som åbe
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

-9

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

ropats, synes saken vara särdeles betydelsefull på flera orter i motionärens

hemtrakt, och enligt hvad inom utskottet blifvit upplyst, lära liknande

behof och önskningar i stor utsträckning förekomma på många andra

trakter af landet.

Här synes det, i öfverensstämmelse med hvad ofvan utvecklats kunna

vara ett viktigt allmänt intresse att ingripa till förmån åtminstone för sådana

samhällen, där ett dylikt missförhållande mera allmänt gör sig gällande

och en afsevärd del af befolkningen i följd häraf kan sägas lefva

under ett för samhällets sunda utveckling skadligt osäkerhetstillstånd. Att

därvid, såsom motionären förordat, bereda husägarne laga rättighet att

själfva förvärfva marken eller en förnyad arrenderätt kan visserligen låta

tänka sig, men är af såväl principiella som praktiska skäl knappast att

tillråda. Särskilt bör man här icke blott tänka på husägarne, utan saken

berör äfven desses hyresgäster, i den mån tomterna användas till uppförande

af större hus i stället för enbart egnahemslägenlieter. Det kan nämligen

lätt inträffa, att om staten träder emellan för att trygga de förre, så skola

de i sin ordning, begagna sitt monopol till att genom fastighetshandel eller

eljest göra tillvaron särdeles bekymmersam för samhällets obesuttna befolkning.

Saken synes därför böra ordnas så, att det samhälle, hvarom är

fråga, eller eventuellt staten erhålla expropriationsrätt till marken, hvartill

det allmänna sedan helst bör behålla äganderätten för att kunna för

framtiden reglera förhållandena. Särskilt skulle en dylik lag liksom de

flesta expropriationslagar sannolikt få största bet}rdelsen genom sin blotta

tillvaro, i det att därigenom skulle framtvingas godvilliga uppgörelser mellan

jordägaren och samhällets innebyggare.

I hvarje händelse kräfves det eu utredning om ställningen och behofvet

i förevarande afseende i olika trakter. Motionen berör dock allvarsamma

förhållanden, inför hvilka det allmänna ej äger rätt att ställa sig

så hjälplöst, som utskottet gör. Det är en oafvislig statsangelägenhet att

främja lösningen af egnahemsfrågorna, däri inberäknadt stadssamhällenas

bostadsfråga. Och den första och grundläggande uppgiften är härvid att på

ett tillfredsställande sätt ordna besittningsförhållandena till jorden.

Någon kränkning af jordägarens berättigade anspråk behöfver lika,

litet bär som vid andra expropriationsändamål ifrågakomma. Oftast har

jordägaren, då fråga är om stationssamhällen, vunnit en oförtjänt förhöjning

i. sin jords värde genom järnvägsanläggningen. I hvarje fall erhåller han

vid expropriation full ersättning för markens dåvarande värde. Man bör

också besinna, att han för sin egendoms höjda värde har att tacka just närvaron

af alla de människor, som bo uti ifrågavarande samhälle. Och något

Bill. till Bil;sd. Prat. 1906. 7 Sami IS Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

anspråk för honom att med stöd af sitt monopol rent af genom ocker eller

utpressning skaffa sig oskäliga vinster torde enligt hvad ofvan erinrats och

mot grunderna för gällande strafflagsbestämmelser i slika händelser icke

kunna med fog upprätthållas. Eu expropriationslag kan för öfrig! upptaga de

undantagsbestämmelser, som skäligen påkallas af särskilda omständigheter.

I sammanhang med eu dylik: utredning torde lämpligen kunna undersökas,

huruvida till äfventyra äfven något samhälle, där städernas byggnadsordning

ej tillämpas, lider af ifrågavarande missförhållanden, samt om hinder

möter för samhälles erforderliga tillväxt i följd af jordägarens obenägenhet

att på rimliga villkor upplåta ny mark.

Utskottet antyder emellertid, att något möjligen kunde vinnas på frivillighetens

väg särskildt genom medling från länsstyrelsernas sida. Detta

är dock sannolikt en ganska hopplös förespegling, i all synnerhet om Riksdagen

icke ens understödjer ett dylikt sträfvande genom att åtminstone

förorda en undersökning, utan i stället alldeles faller till föga inför den

föreliggande uppgiften.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer jag:

att Riksdagen, med anledning af förevarande

motion, ville i skrifvelse till Kung! Maj! anhålla, det

täcktes Kungl. Maj! låta undersöka, i hvad man inom

samhällen, som i motionen omförmälas, ett för deras

sunda utveckling skadligt osäkerhetstillstånd råder i följd

af de i motionen framhållna ogynnsamma äganderättsförhållandena

till själfva tomtmarken, samt, för den

händelse utredningen därtill föranleder, för Riksdagen

framlägga förslag till de åtgärder, som af förhållandena

kunna påkallas.»

SVENSKA TRYCKERIBOLAGET EKMAN & CO, STOCKHOLM, 1906.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.