Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 21

1906-03-09 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1906:21, Lagutskottets Utlåtande N:o 21

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

1

N:o 21.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1906, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl.

Mag:t i fråga om förslag till författning angående pantlånerörelse.

Lagutskottet bar till förberedande behandling fått emottaga en inom

Andra Kammaren af herr J. Bengtsson i Bjärnalt vackt motion, n:o 53,

af följande lydelse:

»Att många och stora brister vidlåda lagstiftningen om pantlånerörelsen,

torde af ingen kunna förnekas. Men hittills har just ingenting gjorts

för att råda bot härpå. Visserligen framlade en enskild motionär för 25

år sedan i Andra Kammaren ett sldsseradt förslag till ordnande af pantlanerörelsen

i riket, men lagutskottet, »som hyste tvifvelsmål, huruvida

pantlånerörelsen skulle kunna på lagstiftningens väg så ordnas, att de

gifna bestämmelserna icke kunde på mångahanda sätt kringgås», afstyrkte

enhälligt förslaget; och utan debatt biföll kammaren utskottets hemställan.

Tre år senare — den 7 november 1884 — utfärdade dock Kungl.

Maj:t på hemställan af öfverståthållareembetet, som funnit, att den enskilda

pantlånerörelsen visat sig vara ett kraftigt medel till främjande af

brott mot äganderätten, en kungörelse angående villkoren för idkande af

pantlånerörelse. Härmed var visserligen mycket vunnet, men ändock återstod

och återstår ännu mycket att göra för att förekomma alla de olägenheter,

som äro förknippade med ifrågavarande lånerörelse.

Särskildt ett par af dessa olägenheter torde för de flesta vara allBih.

till Likså. Prof. 1906. 7 Samt. 20 Käft. (Ko 21).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

mänt kända. Bedan år 1881 kunde motionären i denna kammare vittna

om den sorgliga uppmärksamhet, som pantlånerörelsen tilldragit sig: »den

fattige husfadern, som fallit offer för dryckenskapslasten, beröfvar sin lidande

maka och barn deras nödtorftiga artiklar för att genom pantlånarens

benägna medverkan bereda ytterligare näring åt sin lidelse. Brottslingar

och minderåriga hafva i pantbanken lättare än annorstädes att på

en olofligen åtkommen vara genast erhålla penningar».

Ännu i dag är pantlånerörelsen föremål för samma sorgliga uppmärksamhet,

och med afseende på ofvannämnda två missförhållanden har knappt

någon förändring till det bättre inträdt efter utfärdandet af 1884 års

nådiga kungörelse. Detta kan möjligen bero på svårigheten att lagstifta

i detta ämne, men nog borde man väl kunna finna ut några föreskrifter,

som gjorde det omöjligt för öfverlastade personer och minderåriga samt

sådana, hvilka kunde misstänkas hafva på oärligt sätt kommit i besittning

af det gods, som erbjudes till belåning, att i pantbanken skaffa sig klingande

mynt. Svårigheten att afgöra, huruvida en person är öfverlastad

eller minderårig, torde ej vara så stor; svårare ställer det sig nog, då det

gäller att afgöra, huruvida en lånesökare är en tjuf eller icke, men säkert

är, att en vida strängare kritik borde kunna utöfvas mot lånesökare än

hvad som nu är fallet.

Det finnes ju förbud att utskänlca brännvin till den, som är rusig

eller minderårig; hvarför icke utestänga dem äfven från pantbanken? Därmed

skulle mycket vara vunnet; ty pantbanken är väl icke till för att

göra det så lätt som möjligt för den notoriske drinkaren att förvandla det

sista plagg han äger i brännvin? Och pantlånaren borde väl, om icke utaf

sitt samvete så dock utaf fruktan för lagens straff, känna sig uppfordrad

att afvisa en minderårig, som kanske på sin öfverlastade eller brottslige

faders eller moders befallning kommer för att pantsätta törkända det sista

reella bohagsting, som finnes kvar i hemmet, eller det värdeföremål, som

kanske strax förut på oärligt sätt anskaffats.

Huru denna fråga på bästa sätt skall lösas, tilltror jag mig icke att

afgöra. Dock skall jag tillåta mig framhålla ett par synpunkter, som torde

vara af betydelse vid frågans bedömande. Först och främst borde den

förtjänst, pantlånaren ägde att beräkna, af lagstiftaren begränsas, så att

han endast finge uppbära en måttlig ränta. Ett eventuellt öfverskott vid

den oinlösta pantens försäljning borde användas för de fattigas bästa.

Vidare borde förbud utfärdas för utlämnande af lån åt öfverlastade, minderåriga

och dem, som skäligen kunde misstänkas för att vara tjufvar eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

3

delaktiga i tjufnadsbrott. Ett beviljadt lån borde icke genast utlämnas

till lånesökanden, utan först efter t. ex. 24 timmar från det ansökningen

blifvit gjord. Under mellantiden borde pantlånaren kunna vara i tillfälle

att skaffa sig underrättelse, huruvida bebofvet af lån är trängande; pantbankens

enda uppgift borde nämligen vara att hjälpa — icke att på samma

gång stjälpa. Slutligen borde åt någon myndighet uppdragas att utöfva

noggrann kontroll öfver det sätt,''hvarpå lånen utlämnas. En sådan kontroll

åligger väl redan nu, åtminstone enligt lagens mening, polismyndigheten,

men endast »då den därtill finner skäl».

Det är min öfvertygelse, att dessa eller liknade föreskrifter skulle i

icke ringa mån hindra mången från att beträda brottets bana eller komma in

på lastens eller det ekonomiska fördärfvets väg.

Enär denna fråga, enligt min tanke är af djupt ingripande betydelse

för hela vårt land, torde den böra underkastas en grundlig och allsidig

utredning. Jag tillåter mig därför hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse

till Ivungl. Maj:t anhålla, att Kung! Ma:jt täcktes låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till författning angående ordnande af pantlånerörelsen

i riket.»

Den yrkesmässigt bedrifna handteringen att lämna försträckning i

penningar mot säkerhet af lös pant är en samhällsföreteelse, som helt visst

är värd lagstiftarens uppmärksamhet. Denna rörelse åsyftar att betjäna

dem, som, i behof af penninglån, icke vilja eller kunna erbjuda annan

säkerhet för återbetalande af det lånfångna beloppet med ränta än pant af

löst gods. I följd häraf är det företrädesvis de mindre bemedlade samhällsklassernas

behof och förhållanden, som föranledt uppkomsten af pantlånerörelsen

i dess nuvarande skick, och det lärer vara en viktig uppgift

för det allmänna att tillse, att i pantlånerörelsen långifvaren icke i vinstsyfte

obehörigen begagnar sig af den lånesökandes trångmål eller eljest

utöfvar sin rörelse på ett olämpligt och skadligt sätt.

Såsom motionären omnämner, väcktes vid 1881 års riksdag förslag,

åsyftande att få till stånd en allmän författning angående pantlånerörelsen

i riket. Lagutskottet, som behandlade nämnda motion, förmälte sig emellertid

hysa tvifvelsmål, huruvida pantlånerörelsen skulle kunna på lagstiftningens

väg så ordnas, att de gifna bestämmelserna icke kunde på mångahanda

sätt kringgås, och ansåg för öfrigt inrättandet af goda och under

aktade personers ledning stående pantlåneinrättningar vara det bästa medlet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

att förekomma den mångfaldiga skada, pantlånerörelsen på sina afväga!’

åstadkomme. Utskottet afstyrkte följaktligen motionen ock denna föranledde

icke till någon Riksdagens åtgärd.

Därefter utfärdades emellertid — såsom i förevarande motion jämväl

omnämnes — af Kung!. Maj:t på framställning af öfverståthållareämbetet

kungörelsen den 7 november 1884 angående villkoren för idkande af pantlånerörelse.

I denna författning föreskrifves, att den, som vill såsom yrke drifva

pantlånerörelse, skall bos Konungens befallningshafvande söka tillstånd därtill

med uppgift om stället, hvarest rörelsen skall utöfvas. Sådant tillstånd

får ej meddelas annan än den, som äger medborgerligt förtroende, råder

öfver sig och sin egendom och i öfrigt finnes lämplig. Ombyte af ställe

för rörelsens bedrifvande får ej ske utan anmälan därom bos den myndighet,

som meddelat tillståndet. Pantlånerörelse får äfven idkas af bolag, dock

under villkor att sådant sker genom föreståndare, hvilken är ansvarig för

rörelsens behöriga utöfvande, som om han drefve den för egen räkning.

Med afseende å sådan föreståndare samt beträffande bolagets rörelse gälla

författningens föreskrifter till efterrättelse i tillämpliga delar. Däremot

äger författningen icke tillämpning på anstalt för pantlånerörelse, som af

kommun i vederbörlig ordning inrättats. Tillstånd till pantlånerörelse

förverkas och kan ej ånyo erhållas af den, som dömes till ansvar för

tjufnadsbrott eller, med afseende å bos honom anträffadt stulet gods,

befinnes skyldig till ansvar enligt 3 kap. 10 § strafflagen, bvilket lagrum

stadgar straff för den, som utan vetskap om brott, som annan föröfvat,

gått honom på visst sätt till banda, ändå att han käft skäl att honom

misstänka. Tillstånd till idkande af pantlånerörelse kan för öfrigt återkallas,

om den myndighet, som gifvit tillståndet, finner pantlånaren ej

vidare vara lämplig att utöfva rörelsen. I författningen föreskrifves därjämte,

att pantlånaren skall öfver rörelsen föra bok, hvaraf i ordentlig

nummerföljd kan inhämtas upplysning om hvarje af honom mot pant

utlämnadt lån, dag, då sådant skett, villkoren därför och pantens beskaffenhet

samt pantsättarens namn, yrke och hemvist. Pantlånare är dessutom

skyldig att vid pants mottagande tillställa låntagaren ett med lånets bokförda

nummer försedt bevis, innehållande uppgift å dagen, då pantsättningen

ägt rum, lånesumman, villkoren för lånet samt pantens beskaffenhet.

Polismyndighet bar uttryckligen tillerkänts befogenhet att, då den därtill

finner skäl, undersöka pantlånares lager samt granska hans bokföring

äfvensom meddela särskilda ordningsföreskrifter i fråga om rörelsens bedrifvande.

Slutligen är i författningen stadgadt bötesansvar för den, som

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21. 5

utan behörigt tillstånd idkar pantlånerörelse eller eljest bryter mot ofvannämnda

föreskrifter.

De tre former för bedrifvande af yrkesmässig pantlånerörelse, b vilka

i 1884 års författning sålunda omnämnas, hafva förefunnits och finnas

ännu, enligt hvad utskottet inhämtat, i olika af rikets städer, under det

att i vissa andra städer äfvensom i allmänhet å landsbygden sådan yrkesmässig

rörelse icke förekommer. I Stockholm utöfvades till år 1889 pantlånerörelse

genom Stockholms allmänna pantlåneinrättning, som var en

kommunal institution. Numera och sedan nämnda inrättning upphört sistberörda

år, finnas i Stockholm 3 aktiebolag och 23 enskilda personer,

som med vederbörligt tillstånd idka pantlånerörelse i tillhopa 40 olika

bodar eller kontor, af hvilka 14 innehafvas af bolagen och 26 af de enskilde

pantlånarne. Såsom en kommunal angelägenhet drifves pantlånerörelsen

ännu i Falun, Söderhamn och Luleå, i hvilka städer stadsfullmäktige

upprätta! pantlåneinrättningar med särskilda styrelser under stadsfullmäktiges

kontroll. I ett flertal andra städer, såsom Göteborg, Malmö, Norrköping,

Helsingborg, Ystad, Trelleborg och Yästerås, hafva stiftats bolag, som utöfva

pantlånerörelse. Vanligen finnas i dessa städer därjämte enskilde pantlånare.

I andra städer åter drifves yrkesmässig pantlånerörelse endast af

enskilde personer. Nämnda bolag utöfva dock icke sin verksamhet efter

samma principer. Under det att somliga af dem bedrifva pantlånerörelsen

såsom en vanlig affärsverksamhet i ändamål att bereda delägarne vinst,

äro andra af dessa bolag stiftade hufvudsakligen i filantropiskt syfte. Utskottet

har särskildt af den för utskottet tillgängliga bolagsordningen för

aktiebolaget Malmö pantlåneinrättning funnit, hurusom denna bolagsordning

bland annat stadgar, att styrelsens ledamöter icke i denna sin egenskap

kunna åtnjuta arfvode, att utdelning till aktieägare icke må bestämmas

högre än fem procent å de af aktieägarne inbetalta medel, att hvad af

vinsten för året kan återstå, sedan denna utdelning blifvit utbetald, må

användas till minskning af utlåningsräntan eller annat välgörande ändamål

i enlighet med bolagsstämmas beslut, att förfallna, men icke ntlösta panter

skola försäljas å offentlig auktion samt att, om därvid uppstår öfverskott,

sedan alla auktionskostnader, lånesumman och låneafgifter blifvit guldna,

detta öfverskott skall tillhandahållas pantbevisinnehafvaren under ett års

tid från försäljningsdagen, men därefter tillfaller bolaget, för den händelse

förbehåll härom är i pantbeviset uttryckligen intaget. I hufvudsak enahanda

stadganden finnas äfven beträffande andra för pantlånerörelse stiftade

bolag, och förslag om bildande af sådan filantropisk inrättning på

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

plats, där hittills endast funnits enskilde pantlånare, föreligger jämväl.

Det förtjänar äfven i detta sammanhang anmärkas, hurusom erfarenheten

i allmänhet lärer hafva visat, att, där pantlånerörelse bedrifves af såväl enskilde

som bolag, de senares verksamhet alltmera ökas på bekostnad af de

förres. Så till exempel har i Malmö sedan den 1 juli 1891, då aktiebolaget

Malmö pantlåneinrättning började sin verksamhet, de enskilde pantlånarnes

antal därstädes, oaktadt stadens betydande tillväxt, nedgått från

9 till 7.

Utskottet har vid behandlingen af förevarande ärende fått den uppfattning,

att pantlåneväsendet i vårt land väl möjligen kunde vara ännu

bättre inrättadt än det är, men att dock de missförhållanden, som förefinnas,

icke äro af den art och betydelse, att de, på det sätt motionen

åsyftar, synas påkalla eu ytterligare lagstiftning. Åtminstone har utskottet

icke kunnat utfinna något uppslag till verksammare nya bestämmelser.

Polismyndigheterna lära ock i allmänhet med stöd af föreskrifterna i kungörelsen

den 7 november 1884 hålla en sträng kontroll öfver pantlånerörelsen,

och, såvidt utskottet kunnat finna, har någon mera allmän klagan

öfver dessa stadgandens otillräcklighet icke försports.

Hvad beträffar de särskilda synpunkter, som med afseende å en lagstiftning

i ämnet framhållas af motionären, och därvid till en början

önskemålet, att pantlånarens förtjänst borde begränsas genom bestämmelse

att han endast finge uppbära en måttlig ränta, är det enligt utskottets

mening omöjligt eller åtminstone i hög grad svårt att härutinnan utfinna

någon lämplig allmängiltig bestämmelse. Den ränta, som beräknas under

nuvarande förhållanden å ifrågavarande slags lån, hvilka i allmänhet

äro af den beskaffenhet, att den i lag stadgade begränsningen af räntan

icke gäller med afseende å dem, är mycket olika på olika platser.

Under det att t. ex. den kommunala pantlåneinrättningen i Söderhamn

lärer tillgodoräkna sig ränta endast efter en procent i månaden och i Stockholm

några få enskilde pantlånare med obetydlig rörelse, hvilka fått tillstånd

till rörelsens bedrifvande under äldre tid, beräkna ända till 5 procent

ränta i månaden, tillgodoräknar sig aktiebolaget Malmö pantlåneinrättning

ränta å länet efter 2 procent i månaden. De i Stockholm befintliga

pantlånebolagen beräkna ränta efter 2 procent i månaden för lån mot

skrymmande och mindre värdefullt gods och en procent för lån mot s. k.

värdeföremål, under det att de räntesatser, som i Stockholm för motsvarande

fall användas af andre enskilde pantlånare än dem, som förut nämts,

äro 4 och 2 procent. Det ligger äfven i sakens natur, att -räntan måste

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

7

växla efter de olika förhållanden, under Indika rörelsen drifves. För öfrigt

är att märka, att ifrågavarande slags rörelse är förenad med icke oväsentliga

kostnader för bland annat godsets vård och förvaring, och rörelsen

kan uppenbarligen icke hedrifvas utan förlust, om räntan sättes alltför

lågt. Konkurrens i allmänhet och särskilt tillvaron af olika slags

pantlåneinrättningar å samma plats torde vara det tillförlitligaste medlet

att hålla räntan å lån mot pant i lösören inom skäliga och måttliga

gränser. I Finland, hvarest den 19 april 1898 utfärdats en förordning

angående rätt att utöfva pantlånerörelse som yrke, bär man icke heller

försökt att gifva någon bestämmelse om räntans storlek, utan endast i detta

hänseende stadgat, att ränta och andra afgifter för lånet icke få uppbäras

i förskott. Eu föreskrift om viss ränta torde äfven lätteligen kunna

kringgås, om vilja därtill finnes.

Att, såsom motionären ifrågasätter, ovillkorligen förbjuda låns utlämnande

till minderårige, synes utskottet icke lämpligt eller nödvändigt. Fall

kunna förekomma, då det är kändt eller uppenbart, att det är någon af

den minderåriges föräldrar eller annan anhörig, som genom honom uppträder

såsom lånesökande. Och hvad beträffar utlämnande af lån till öfverlastade

personer eller mot pant af gods, som kan misstänkas vara stulet,

iakttaga pantlåneinrättningarne, enligt hvad utskottet inhämtat, i allmänhet

stor varsamhet. De äfventyra ju eljest att gå miste om rättigheten till rörelsens

utöfvande. Motionärens förslag, att pantlånaren skulle i hvarje fall

förskaffa sig underrättelse, huruvida behofvet af lån är trängande, lärer

svårligen kunna praktiskt genomföras.

Pantlåneinrättningarna kunna väl i många fall bereda drinkare och

lättingar samt med dem likställde tillfälle att förskaffa sig penningar, men

utskottet vill å andra sidan erinra, att äfven den ordentlige och nyktre

kan, såsom vid sjukdom, tillfällig arbetslöshet eller eljest komma i behof

af låneunderstöd, och detta skulle han, om ej pantlåneinrättningen funnes,

kanske ej kunna förskaffa sig.

Såsom af det anförda framgår, finnas redan nu pantlåneinrättningar,

som använda öfverskott å rörelsen till välgörande ändamål och äfven eljest

tillgodose de fattigas bästa, hvilket motionären framhåller såsom i allmänhet

önskvärdt med afseende på denna rörelses bedrifvande. Men att, åtminstone

så länge pantlånerörelsen får drifvas af enskilde, meddela och upprätthålla

en ovillkorlig föreskrift härom, torde icke låta sig göra. Man

torde därför få nöja sig med att det sålunda angifna behjärtansvärda syftemålet

kan i någon mån på frivillighetens väg mer och mer uppnås.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

Slutligen vill utskottet uttala flen mening, att de olägenheter och

missförhållanden, hvilka motionären förmenat vidlåda pantlåneinstitutionen

med dess nuvarande anordning i vårt land, i icke ringa grad äro att

tillskrifva förefintligheten af s. k. lumpbodar, hvilkas innehafvare, utan

att vara underkastade samma kontroll som pantlånare, tillhandla sig

och drifva handel med allehanda slags lösörepersedlar. De, hvilka vilja afyttra

oärligt åtkommet gods eller eljest vid behof att tillgodogöra sig tillgängliga

lösören icke så mycket fästa sig vid äganderättens bibehållande, utan hellre

vilja med minsta besvär åtkomma ett penningebelopp, torde lättast vinna

sitt syfte genom att hänvända sig till en sådan handlande. Särskild lagstiftning

beträffande sistnämnda slags handtering kunde möjligen vara

till gagn, men är nu icke ifrågasatt.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCEONÄ.

Herr Widén har begärt få anteclcnadt, att han icke deltagit i ärendets

behandling inom utskottet.

Victor Pettersons A.-B. tr., Stockholm, 1906.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.