Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 23

1906-03-13 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1906:23, Lagutskottets Utlåtande N:o 23

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:o 23.

Ånk. till Eiksd. kansli den 13 mars 1906, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående revision af

skiftesstadgan och därmed sammanhörande författningar.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en

inom Andra Kammaren af herrar S. J. Enander och JO. Persson i Tallberg

väckt motion, n:o 35, af följande lydelse:

»Nu gällande skiftesstadga af år 1866 är till hufvudsakliga delar

af enahanda innehåll som den förut gällande skiftesstadgan af år 1827.

Såväl sistnämnda stadga som nu gällande 1866 års skiftesstadga äro

såsom ekonomiska författningar utfärdade af Kungl. Maj:t ensam i kraft

af 89 § regeringsformen, d. v. s. utan medverkan af folkrepresentationen.

Detsamma gäller om de ändringar och tillägg, som genom särskilda

kungörelser tid efter annan meddelats i nämnda stadgar alltintill dess

Kungl. Maj:t den 29 juni 1883 meddelade det förklarande, att, enär de

väsentligaste delarne af skiftesstadgan tillhörde allmänna lagen, fråga

om ändring i denna stadga skulle behandlas i den ordning, som vore

föreskrifven för ändring af civillag. Vid ändringar, som tillkommit

efter Kungl. Maj:ts berörda förklarande, har Riksdagen sålunda medverkat.

Den skiftesmetod, som i hufvudsak ännu är gällande, infördes

under namnet »laga skifte» genom 1827 års skiftesstadga, hvilken såsom

ofvan nämndt tillkommit såsom en regeringsåtgärd. Den ägogemenskap,

som af ålder rådt inom de gamla byarne i vårt land, hade

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 7 Samt. 22 Höft. (N:o 23.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

redan dessförinnan blifvit genom äldre skiftesmetoder definitivt upplöst

i afseende å alla inägor eller odlad mark samt till stor del äfven i afseende

å utmark eller skogs- och betesmark, och den borgerliga lagen

hade stadgat orubblighet för sådana ägogränser, som genom dessa

äldre skiften blifvit stadfästa. Man frågar sig vid detta förhållande,

om det kunde vara rätts- och författningsenligt att utan. afseende å .sålunda

betryggade ägogränser påbjuda en sådan fullständig omskapning

af de gamla byarne, som med den nya skiftesmetoden afsågs, eller om

icke byamännen genom de föregående skiftesdelningarne redan fått sin

ägobesittning lagd inom privaträttens råmärken, som bort åt besittningen

gifva helgd. Vid det riksmöte, som följde på stadgans utfärdande,

framställdes mot densamma eu stor mängd anmärkningar, hvilkas

innebörd tyder på eu då gängse uppfattning, att den tv ångsåg oreglering,

som det i stadgan föreskrifna ovillkorliga skiftesvitsord innebar, utgjort

eu egenmäktig lagstiftningsåtgärd, så mycket mer som Rikets Ständer

ej ens blifvit i ärendet hörde. Numera må man härom hysa hvilken

mening som helst, ingen skall dock bestrida, att omförmälta regeringsåtgärd

var med hänsikt till rådande förhållanden nödvändig. Jordbruksnäringen,

landets hufvudnäring, hade råkat i djupt förfall. Det lönade

icke mödan att bruka alla de här och hvar spridda och ofta från åbyggnaderna

mycket aflägsna ägolotterna. Den under sista hälften af 1700- talet genomförda storskiftesmetoden mäktade ej att råda bot på den

genom de gamla tegskiftena uppkomna ägoblandningen och att åstadkomma

en sådan sammandragning af de spridda ägolotterna, att öfvergången

till ett rationellt växeljordbruk enligt tidens fordringar var

möjlig. Anledningen till storskiftessystemets misslyckande är hufvudsakligen

att söka i folkets misstroende, fruktan och ovilja mot nya

anordningar och landtmätarnes beroende af delägarne, hvarför storskiftena

i själfva verket i stor utsträckning utfördes i möjligaste måtto

på enahanda sätt som tegskiftena med många och spridda ägolotter för

hvarje hemman. Det följande enskiftessystemet sköt öfver målet och

visade sig öfver hufvud taget praktiskt oanvändbart. Under tiden förvärrades

än mer det onda, och stora jordområden råkade i lägervall.

Med fattigdom och skuldsättning följde håglöshet och vanmakt. Vårt

gamla fria och själfständiga odalstånd hotade att nedsjunka till en betryckt

och beroende jordbruksklass. Det var vid angifva förhållanden

nödvändigt, att statsförvaltningen på sätt som skett tog sig ett agrariskt

förmynderskap i landet. Endast genom eu allt omfattande nydaning

af besittningsförhållandena inom byalagen kunde beredas väg för ett

modernt jordbruk med intensiv kultur, som kunde skänka naturalster

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

i större mängd och. bättre kvalitet och sålunda befordra allmänt välstånd.

Det var detia statsekonomiska intresse att vinna en stegrad produktion

och ökadt nationalvälstånd, som framkallade den nya skiftesmetoden

»laga skifte» med dess kraf på fullständig omskapning af jordförhållandena

inom byarna. Sedan nu snart ett sekel förgått efter tillkomsten

af laga skiftessystemet, och det mesta af rikets jord varit

underkastad behandling enligt detsamma, måste man villigt erkänna,

att i stort sedt verkningarne häraf varit till välsignelse för landet.

Själfständighet. och välstånd hafva hos landets jordbrukande befolkning

åter allmänt inträdt.

Lämnar man emellertid å sido de stora verkningarne af den nya

skiftesmetoden och riktar i stället uppmärksamheten mot detaljerna hos

själfva förfarandet och dess ändamålsenlighet för vår tid med hänsikt

till rättsutvecklingen i öfrigt, kommer man till ett helt annat slut, eller

att skiftesväsendet utgör ett i hög grad försummadt lagstiftningsområde.

Det kan måhända för en och annan synas, som om ägoskifte

numera skulle äga en jämförelsevis underordnad betydelse, sedan det

mesta af landets jord undergått laga skifte. Detta är emellertid en

stor villfarelse. Till en början få vi erinra, att ännu många byar eller

andra samfälligheter inom landet vänta på cn definitiv upplösning af

ägogemenskapen enligt skiftesstadgans grunder. Af landets nuvarande

67,302 hemmantal hafva allenast omkring 47,000 undergått bestående

skiftesdelningar. Visserligen faller en afsevärd del af återstoden inom

sätesgårdarnes och fideikommissegendomarnes klass, men då svårigheten

att sammanhålla den stora jordegendomen synes blifva allt större, samt

tideikommissrättens afveckling torde höra till den nya tidens reformer,

komma också omförmäla fastighetsklasser med all säkerhet alt småningom

underkastas skiftesbehandling. Vidare är att märka, att skiftesväsendet

är oumbärligt äfven för de redan skiftade byarne. Enligt

utvecklingens egen ordning måste genom arfsfall, köp, byte och giftorätt

eller annat fång i sinom tid inom hvarje by ånyo uppstå en ägoblandning,

som kan göra ett förnyadt skifte af byns jord i hög grad önskvärdt

från såväl allmän som enskild synpunkt. Gällande skiftesstadga

förutsätter för sådant nytt skifte alla delägares medgifvande. Det är

därför af stor vikt, att själfva förfarandet är så anordnadt och kostnaderna

därför så rimliga, att delägare icke motsätta sig en förnyad

ägoreglering endast på grund af fruktan för de olägenheter, som åtfölja

själfva förfarandet. Härtill kommer den omfattande del af jordfrågan,

som afser klyfning eller delning emellan samägare till redan

utbrutna jordlotter eller emellan andra, som råkat i grannelag inom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

sådana lotter. Äfven dylika sekundära delningar af hemman, liemmansdel

eller lägenhet, hvilka, i den mån fortgående uppdelningar af de

skiftade byarne äga rum, blifva allt talrikare och få allt större betydelse

för rättslifvet, skola förrättas enligt skiftesstadgans grunder.

Skiftesväsendet utgör alltså ännu i dag en väsentlig del af rättsordningen

för jordbesittningen, hvilken senare utgör sjkifva grundvalen

för vår samhällsbyggnad.

De grundsatser, som ett väl anordnad! skiftesförfarande bör i sig

upptaga, äro snabbhet, ändamålsenlighet, rättssäkerhet och billighet. Yi

hafva först nämnt snabbhet såsom varande af den allra största betydelse.

Så länge en by ligger under skiftesbehandling, kan tillståndet därinom

förliknas nära nog med anarki. Det är nästan omöjligt att till sitt värde

sälja jord i ,byn,g då ingen inlåter sig på köp utan att rätt veta hvad

han köper, och ingen, som kan undvika det, vill inträda såsom part i

skiftesexekutionen. Så länge denna pågår, kan någon arrendeupplåtelse

knappast ens komma i fråga. Förfarandet medför stora inskränkningar

i den enskildes förfoganderätt öfver den jord han besitter. Skogen därå

får han ej nyttja till afsalu. Eu allmän försämring af jordkulturen

inträder. Då skiftesdelägaren icke vet, om han får behålla sina förutvarande

ägor eller måste frånträda dem, försummas gödsling och häfd.

Många exempel finnas därpå, att jordägaren hellre låter gödseln ligga

kvar på dess samlingsplats att fördärfvas än utsprider densamma på

jord, som genom skiftet kommer att tillfalla grannen. Den genomgripande

omgestaltningen af alla bestående förhållanden föranleder ofta

svåra förvecklingar såväl emellan delägarne inbördes som i deras förhållande

till arrendatorer, inteckningsliafvare och andra rättsägare. Nyttjanderättshafvare,

som måste frånträda arrenderad jord, känna sig föranlåtna

att framställa ersättningsanspråk för det de ej fått skörda den

beräknade vinsten af kapital och möda, som de nedlagt å jorden, och

inteckningsliafvare, som se realsäkerheten för af dem lämnade lån sväfvande,

frukta för sina penningar. På så sätt slappas näringslifvet,

fastighetskrediten minskas, grannsämjan upphör och hemmets lugn och

trefnad förstöres. Därför är det högst nödvändigt, att skiftesexekutionen

fortgår med all skyndsamhet, så att delägarne så fort som möjligt

kunna åter varda försatte i ett rättsligt och ekonomiskt ordnadt

läge. Skiftesförfarandet bör vidare vara grundad! på ändamålsenlighet.

Det måste finnas garantier för att förrättningens hufvudsyfte, som ju

är att till framtida gagn för alla delägarne befordra ett allmänt kulturintresse

eller stegrad produktion, verkligen också uppnås. Det är ej

nog, att i allmänhet vinnes en bättre arrondering af byns ägovälde än

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

förut. Icke blott det offentliga intresset bör tillvaratagas, utan hvarje

särskild fastighet, den större såväl som den mindre jordbesittningen,

bör vid förrättningen företrädas på sådant sätt, att det bästa möjliga

resultat uppnås såväl helt sedt som för hvarje särskild delägare. Vidare

bör uti skiftes förfarandet såsom ledande grundsats ingå rättssäkerhet.

Förfarandet kräfver insikt i såväl juridiska som ekonomiska och tekniska

frågor. Skiftesmyndigheterna måste med dessa kunskaper förena domareed!

administrativa egenskaper. Rättsskipningen i skiftesärenden får ej

bindas af så exklusiva former som processförfäran det i allmänhet. Ingen

bör genom okunnighet, oförstånd eller förbiseende erhålla för litet, för

dåligt eller för obekvämt ägo välde. Hufvudsyftet, eller bättre jordförhållanden

för hvarje särskild fastighet, måste alltid stå i förgrunden.

Vidare måste man hos skiftesförfarandet uppställa fordran på billighet

för delägarne. En tvångsägoreglering medför en ovillkorlig skyldighet

för staten att anordna densamma under sådana omständigheter, att

hvarje delägare verkligen kan, utan att någon kännbar rubbning af

hans ekonomiska ställning därigenom äger rum, erlägga skifteskostnaden

och bära de med skiftesexekutionen förenade tillfälliga förluster.

Härefter öfvergå vi till frågan, om skiftesverket i vårt land uppfyller

förenämnda fordringar på eu god skiftesexekution. Denna fråga

måste besvaras bestämdt nekande. Till en början få vi sålunda förklara,

att i stället för snabbhet i exekutionen råder en ytterst betänklig långsamhet.

I fråga om de egentliga laga skiftena åtgår i allmänhet för

deras utförande så lång tidrymd, att en verklig nationalförlust uppstår

och afsevärdt men tillskyndas delägarne. Hvad måste dot icke innebära,

att många och stora byar allmänt vanhäfdas under hela skiftesbehandlingen,

hvilken ofta räcker mera än ett helt släktled? Det fordras

nära nog en hel ny generations ^idoghet och omtanke för att undanröja

alla skadliga verkningar däraf. Och hvad måste det icke betyda, att

hundratals familjer i dessa byar stå under en hel generationsväxling

förlamade i sin fria själfverksamhet? Eu sådan förslappande inverkan

på odalmannens frihet och själfständighet kastar slagskugga äfven framåt

öfver följande släktled. Uti många hem hafva efter familjefadrens

frånfälle hans barn, som sett framför sig en lång oberäknelig följd af

år, innan de kunde utfå sin arfvejord att bruka, till underpris afyttrat

sin deläganderätt och själfva öfvergifvit fosterbygd och ofta äfven

fosterland. En ägoreglering, som räcker decennier, har under vår tidsålder

visat sig ingripa mera våldsamt i det allmänna rättslifvet än

under våra fäders och förfäders dagar. På deras tid var ordningen

för jordens besittande ännu hufvudsakligen grundad på eu högre rätt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

för familjen eller släkten. Individens äganderätt framstod mera såsom

ett enda'' led i en kedja, hvars särskilda länkar mindre komme i betraktande

och hvars värde riktigast bedömdes i dess helhet. Hade en

skiftesexekution varit oläglig och menlig för familjerna under ett släktled,

kunde såsom regel antagas, att förmånerna däraf en gång komme

deras närmaste skylde till godo. Annorlunda förhåller sig under vårt

rörliga och starkt individuella tidsskede, där fastigheternas värde är i

hög grad betingadt af möjligheten att när som helst kunna föryttra

dem. Eu mångårig skiftesexekution i våra dagar försätter sålunda

fastighetsägarne i eu ytterst menlig undantagsställning utanför den

annorstädes rådande fria och lifliga ekonomiska samfärdseln. En annan

beaktansvärd skillnad emellan förr och nu i angifna hänseende ligger

däri, att under våra fäders och förfäders tidsålder jorden på landet

hade nära nog sin enda betydelse för jordbruksändamål. De skadliga

verkningarne af eu långvarig skiftesexekution hänförde sig därför

också hufvudsakligen till jordbruksnäringen och voro till sin omfattning

någorlunda bestämbara och beräkneliga. Under vårt moderna

rättslif med dess växlande mångfald af rättsförhållanden tages däremot

jorden i anspråk för högst olikartade ändamål ej minst i industriens

tjänst. Det långsamma skiftesförfarandet verkar därför numera i vidastörre

omfattning och till oberäknelig grad hämmande pa den allmänna

ekonomiska utvecklingen.

Laga skifte bör, för att i vår tid kunna försvaras gentemot

enskild rätt, vara fullbordadt i fråga om ett större skifteslag inom

fem eller högst sex år och beträffande en mindre bysamfällighet inom

två eller högst tre år. Det hör emellertid till sällsynta undantag, att

denna tid varit tillräcklig, utan har densamma i regel ansenligt och

ej sällan mångdubbelt öfver skridits. För obetydliga skiftesatgärdei

åtgå ofta så lång tidrymd, att det framstår såsom ett oförklarligt under.

Vi åberopa för närmare belysning af skiftesförrättningarnes långvarighet

i vår tid ett härvid fogadt utdrag ur landtmätarnes arbetsredogörelser,

med den förklarande anmärkning, att, där mera än en landtmätare

handlagt ärendet, såsom tidpunkt för skiftets början ofta angifvits siste

landtmätarens förordnande, och att sålunda ett dylikt skifte kan hafva

ägt betydligt större varaktighet, än förteckningen utvisar, äfvensom ock

att många af de i förteckningen upptagna förrättningar kunna till

följd af klagan, felaktighet eller annan orsak komma att räcka ännu

många år. Hvad skall man tänka och säga om t. ex. laga skiftet å

det i Rydaholms socken af'' Jönköpings län liggande ^ skifteslaget Upplids

och Löpaskogs byar jämte det till dessa byar och en del hemman

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

hörande Furs skogelag, hvilket skifte börjats redan i midten af 1870- talet och ännu efter omkring trettio års handläggning ej ens hunnit

därhän, att skifteslagets omfång föreligger behörigen bestämdt. Och

ändock bör frågan om ett regleringsområdes omfattning vid ett väl

ordnadt skiftesväsende såsom regel föreligga klar inom en tid af högst

några månader. Genom Kungl. Maj:ts för kort tid sedan meddelade

resningsbeslut i nyssnämnda skiftesärende skall vederbörande ägodelningsrätt

ånyo skärskåda frågan, hvarefter dess beslut kan komma att

öfverklagas och med frågans slutliga afgörande sålunda komma att

anstå ännu många år. Först därefter skola de egentliga skiftesåtgärderna

börjas, och med nu gällande lagstiftning är mycket sannolikt,

att skiftet efter trettio år härefter ännu pågår. Sålunda få två hela

släktled inom ett stort skifteslag, omfattande två byar och många

hemman med stora skogsområden, tåla att varda underkastade alla de

olägenheter och inskränkningar i förfoganderätten öfver jorden, som

äro förknippade med en skiftesexekution. Inför dylikt ställer man sig

undrande och spörjande, huru det kan vara möjligt i vårt fria gamla

Sverige.

Söka vi närmare efter anledningarna till den onaturligt långsamma

skiftesexekutionen, finna vi dem dels hos sjkifva systemet, dels hos

landtmäterikåren och dels hos skiftesdomstolarne. Skifteslagstiftningen

innehåller så mycket, som är ägnadt att onödigtvis förlänga förfarandet,

att en stor afhandling kunde därom skrifvas. Det torde emellertid för

det syftemål, som denna framställning vill nå, vara till fyllest att i

angifna hänseende framhålla några väsentliga brister hos systemet. Fn

liufvudanledning till det långsamma skiftesförfarandet ligger i ordningen

för afgörande af tvistefrågor dels af privaträttslig natur och dels

rörande själfva skiftet. De privaträttsliga tvisterna hänvisas till allmän

domstol för afgörande. Då man betänker, att för slutligt afgörande

af en äganderättstvist af ordinär beskaffenhet åtgå vid häradsrätten

omkring två år, i hofrätten inemot två år och hos Kungl. Maj:t omkring

tre år eller tillhopa inemot sju år, samt att enligt gällande

skiftesordning sådana tvister kunna uppstå såväl vid förrättningens

början] som under dess fortgång och efter dess afslutande i sammanhang

med klander däröfver, förstår man, hvilket afsevärdt menligt inflytande

å skiftesexekutionens varaktighet de civila rättegångarne öfva.

För att undanröja eller väsentligt minska denna olägenhet finnas

flera utvägar. Skiftesdomstolens kompetens torde efter mönster af

främmande lands lagstiftning kunna ansenligt vidgas. Åtskilliga privaträttsliga

tvister, som framkallas af skiftesexekutionen, äro nämligen af

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

beskaffenhet att från både allmän och enskild synpunkt bäst afgöras

af skiftesmyndigheterna i sammanhang med förfarandet i öfrig! Granskar

man närmare innebörden af de mera ingripande civila tvistefrågorna,

som synas ej kunna undandragas de allmänna domstolarne,

skall man finna, att i de flesta fall gäller saken deläganderätten inom

ett hemman och särskildt huruvida en försäljning från hemmanet afsett

skattetal eller allenast vissa å marken bestämda ägor. Då enligt

gällande skiftesmetod de särskilda hemmanen i byn äro afsedda att

bibehållas såsom enheter eller baser i förfarandet och därför om

möjligt skola hafva sina ägor utlagda i ett sammanhang, äfven om

flere delägare därinom finnas, så synes det vara en enkel och naturlig

anordning att, i stället för att låta en tvistefråga af nyss omförmäld

beskaffenhet stanna ett påbörjadt skifte, utlägga gemensamma ägor åt

hela det hemman eller den hemmansdel, som tvisten rörer, med rätt

för ägarne däraf att under skiftesförrättningen gemensamt föra talan i

skiftesärendet och att under tiden eller därefter i mån af befogenhet

utföra sin tvistemålstalan. Särskild klyfning åt det sålunda utbrutna

hemmanet kunde efter tvistefrågans afgörande äga rum. Stöd för eu

dylik anordning finnes i finsk lagstiftning. Med det förfarande, som i

vårt land hittills tillämpats, har många gånger inträffat, att den minsta

äganderättstvist emellan ägare af obetydliga fastigheter verkat många

års uppehåll i en skiftesförrättning, som omfattat ett flertal byar med

hundratals delägare. Det är en orimlig lagstiftning att låta en obetydlig

tvistefråga emellan ett par delägare ådraga såväl det allmänna som

skiftesdelägarne stora förluster och olägenheter genom mångårigt uppehåll

i skiftet. Då med nutidens invecklade rättsförhållanden och många

små delägare ägenderättstvister knappast kunna undvikas vid något

skifte af större omfattning, och det anmärkta missförhållandet sålunda

har en synnerligen stor utbredning, äro reformer i syfte att så mycket

som möjligt befria skiftesexekutionen från domstolssaker af privaträttslig

innebörd högst nödiga. Vidkommande därefter de tvistig^ skiftesfrågorna,

är den nu gällande ordningen för deras afgörande också ägnad att i

hög grad vålla uppehåll i skiftesförrättningen. Den naturliga ordningen

torde, där ej rättssäkerheten kan påkalla något undantag, vara den,

att skifteslagets dividend eller ägomassan bör föreligga definitivt bestämd,

innan den tidsödande och kostsamma repartitionen äger rum,

och att den hufvudsakliga planen för skiftesläggningen äfven i förväg

bestämmes, så att endast utomordentliga omständigheter kunna föranleda

ändring däri. Enligt gällande skifteslagstiftning är nära nog ett motsatt

förhållande rådande. Sålunda kan enligt rättspraxis frågan om

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

skifteslagets omfång, hvilken fråga bort kunna genast definitivt afgöras,

komma upp genom klander å det fullbordade skiftet eller genom skiftesdomstolens

egna undersökningar vid pröfning för fastställelse, och eu

befunnen oriktighet i detta hänseende vållar hela skiftets omgörande

med åtföljande möjligheter till nya rättegångar och häraf uppkommande

ytterligare tidsutdräkt. Lika lätt kan inträffa med nu gällande ordning

som under en lagstiftning, som stadgade ett definitivt bestämmande

vid skiftets början af dess omfattning, att ett misstag efteråt visat sig

hafva ägt rum. För rättelse i sådant fall, likasom för många andra

faktiskt förelupna felaktigheter, visar sig äfven hos oss behofvet af

särskilda och mera omfattande regler angående jämkning i skifte, därvid

äfven penningen såsom jämkningsmedel bör finna användning. Ett

enda exempel ur mängden hos Kungl. Maj:t fullföljda skiftesmål torde

vara förtjänt att framhållas, såsom belysande för nyss afhandlade ämne.

Uti ett fall, där ett mycket stort skifteslag i Norrland fått sitt omfång

bestämdt genom afvittring, men landtmätaren, som därå skolat förrätta

laga skifte, vid uppgående af de milslånga rågränserna i skogsmarken

genom ett ursäktligt förbiseende råkat från skifteslaget utesluta en

obetydlig, nära nog värdelös skogsremsa, ansågs det af skiftesdomstolarne

i enlighet med gällande lagstiftning nödigt att omgöra skiftet,

så att hvarje delägares andel äfven i nämnda område utlades intill

öfriga honom tilldelade ägor. Iivilka förluster uppkommo icke allenast

till följd af den tidsutdräkt, som var nödig för en sådan omgestaltning

af ett redan väl fullbordadt skifte. Kostnaden för en sådan förnyad

handläggning af skiftet öfversteg många gånger hela värdet af det

uteslutna jordområdet. Ändock skedde från synpunkten af skiftets

hufvudändamål genom rättelsen knappast någon som helst nytta. Om

skiftesdomstolen ägt besluta om lämpligheten af penningen såsom

jämkningsmedel i ett sådant fall som förevarande, sktdle det varit ett

enkelt och naturligt förordnande att tilldela närmaste granne skogsremsan

och ålägga honom att till skifteslaget utgifva en beräknad löseskilling

därför, hvilken ej kunde uppgå till nämnvärdt belopp. Hvarken

statens finansiella intressen i afseende å hemmanen eller inteckningshafvares

eller andra sakägares rätt skulle därigenom hafva trädts för

nära, utan jämkningen vore att räkna såsom ett moment i själfva

skiftesförfarandet. Om det angifna fallet varit motsatt, d. v. s. om

det stora skifteslaget obehörigen kommit att tilläggas en obetydlig

remsa från angränsande skifteslag, läte saken ordna sig lika enkelt genom

att tillerkänna den delägare, som fått området på sin lott men

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 7 Sami. 22 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

måst. afstå detsamma, eu godtgörelse i penningar af öfriga delägare

för den obehöriga minskningen i ägovälde. Enahanda missförhållande,

som gäller skifteslagets omfång, råder äfven i afseende å ägograderingen.

En graderingsändring åstadkommer ändring i det hopsummerade uppskattade

ägobelopp, hvaraf för hvarje delägare beräknats belöpande

andel i mån af hans deläganderätt, hvarför också till följd af ändringen

af hela summan äfven hvarje delägares ägobelopp kan till siffran och

å marken varda förändradt. Detta måste alltid blifva fallet, där skattetalet

utgör delningsgrund. Och det oaktadt skall enligt gällande lag

klander å graderingen äga rum först efter skiftets fullbordande. Lagstiftningen

bör i motsats härtill förlägga den definitiva pröfningen af klander

å graderingen till skiftets förberedande stadium. Huru stor tidsutdräkt-,

onyttigt arbete och ändamålslösa kostnader hafva icke varit en

följd af nu gällande ordning för fullföljd. Uti Finland, där för närvarande

enahanda fullföljdssätt är gällande, föreligger lagförslag till ändring

i detta hänseende. Vi kunna i detta sammanhang ej underlåta att

omtala följande tämligen nya rättsfall i vårt land. På klander föreskref

skiftesdomstolen en obetydlig ändring i ägograderingen eller

beträffande femton af skifteslagets omkring tio tusen ägofigurer.

Ågomassan, som skulle fördelas på ett sextiotal ägolotter, förändrades

genom gradändringen från ett uppskattningsinnehåll af 454 hektar

12,31 ar till 454 hektar 14,65 ar, d. v. s. praktiskt sedt ingenting.

På grund af de något förändrade siffrorna föll emellertid matematiskt

sedt på hvarje särskild ägolott ett förändradt uppskattningsinnehåll,

som väl kunde uträknas samt också uträknades i vederbörande

längder, men däremot faktiskt ej, utom möjligen till en obetydlighet

för någon enstaka stor lott, kunde verka ändring å marken.

Att flytta en gränslinje å marken en millimeter är nämligen outförbart.

Utom årslångt uppehåll i förrättningen och däraf härflytande förluster

fingo delägarne i direkta kostnader allenast för de nya uträkningarne

och längderna erlägga nära två tusen kronor. Något mot lag stridande

förfarande i angifna fall kan ej tillvitas skiftesmyndigheterna, men

exemplet illustrerar bristerna hos systemet. Äfven i fråga om graderingen

skulle penningen ofta med fördel kunna användas till utjämnande

af enstaka obetydliga graderingsfel, där rättelse skulle vålla afsevärdt

uppehåll i skiftesförrättningen eller eljest kunde allmänt medföra förlust

eller utgifter. Uti angifna exempel hade hela saken varit tillfredsställande

ordnad, om skiftesdomstolen ägt utdöma i penningar den

obetydliga godtgörelsen, som högst kunde uppgå till några kronor, åt

de genom graderingsfelen lidande delägarne, och skiftet hade icke på

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

grund af berörda klander behof! vidare uppehållas och sättas i vidlyftigheter.

Äfven i fråga om skiftesläggningen få vi framhålla, att

därest en provisionel! skiftesplan i förväg kunde på så sätt definitivt

fastställas, att endast utomordentliga förhållanden eller förändrade omständigheter,

t. ex. en ny järnvägsanläggning inom skifteslaget, finge

verka rubbning i denna hufvudsakliga planläggning, skulle härigenom

ej sällan förekommas en skadlig tidsutdräkt och vinnas stora besparingar

i arbete och utgifter. Hvarje väsentlig ändring i skiftesläggningen

medför i regel med nu gällande ordning, att skiftet till stor del måste

omgöras samt nya likvider i fråga om odling, häfd och ståndskog

upprättas. Mycket annat i skifteslagstiftningen bidrager till att uttänja

förfarandet. Vi vilja dock till det förut anförda endast tillägga, att

de stridiga skiftesfrågorna kunde mera samlas för att gruppvis fullföljas

till skiftesdomstolarne, och att en stor mängd af dem, t. ex.

angående undantag af mark för gemensamt behof m. fl., äro af beskaffenhet

att kunna öfverlämnas åt första skiftesdomstolens slutliga

afgörande, så att vidare fullföljd af dessa frågor ej må tillåtas. Då

man besinnar, att numera uti ett och samma skifte kunna dragas under

högsta skiftesmyndighetens pröfning hvar för sig och successivt tvistefrågor

angående skiftesvitsord, skifteslagets omfång, ägoutbyte, oskiftsaftag,

delningsgrund in. in. äfvensom klander å det fullbordade skiftet

och fråga angående förrättningens fastställande, och att för pröfning

af hvarje sådan fråga åtgå flera år, torde för enhvar vara uppenbart,

att reformer för vinnande af en sakernas bättre ordning äfven i detta

hänseende äro ytterst behöfliga. De stora skiftena i Norrland lämna

en mörk illustration till nyss framhållna missförhållande.

Landtmäterikåren har äfven sin andel i skulden till den långsamma

skiftesexekutionen. Ofta förekomma långa ej tillräckligt motiverade

uppehåll i skiftesförrättningarna. Under nyss gångna år 1905

har landtmäterifiskalen påbördat ej mindre än sextiofem landtmätare

obehörigt uppskof med landtmäteriförrättningar. Detta missförhållande

står i det intimaste sammanhang med landtmätarnes aflöningsförhållanden.

Då skiftesförrättarens existensvillkor helt och hållet är direkt beroende

af hans arbete, samt han af erfarenhet alltid måste räkna med, att till

följd af uppkommande tvistefrågor mångårigt uppehåll i förrättningen

kan äga ruin, hvilket för honom kan betyda arbetslöshet och ekonomisk

ruin, är uppenbart, att han skall sträfva efter att förskaffa sig så

många förrättningar som möjligt. På grund häraf hafva många landtmätare

åtagit sig flere förrättningar än de kunna med tillbörlig skyndsamhet

verkställa. Så länge det förkastliga allöningssystemet, som i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

flera andra hänseenden medför svåra missförhållanden, är rådande, kan

skäligen ej användas annan grund för skiftesförrättningarnas fördelning

emellan landtmätarne än den nu följda. Genom de civila frågornas

skiljande från själfva förrättningen och de stridiga skiftesfrågornas

snabbare afgörande enligt hvad förut är nämndt skulle dock landtmätarens

arbetstillfällen blifva något säkrare och mera beräkneliga.

Såsom bekant bär landtmäteristyrelsen år 1902 afgifvit förslag till

omorganisation af landtmäterikåren och ny arfvodestaxa. Som omförmälda

anledning till tidsutdräkt med skiftesförfarandet kan undanröjas

oberoende af skiftesstadgans omarbetning, vore i hög grad önskvärdt,

att, så snart ske kan, de nödiga reformerna i fråga om landtmätares

arfvode blefve genomförda.

Äfven hos skiftesdomstolarna är att söka anledningar till den

alltför långvariga skiftesexekutionen. Ågodelningsrätt, som är underdomstol

i skiftesärenden, behandlar ofta dessa ärenden icke med den

skyndsamhet som vederbör. Landtmäterifiskalen har anmärkt, att han

föregående år 1905 funnit obehöriga dröjsmål med handläggning af

skiftesärenden hos ägodelningsrätt eller dess ordförande uti tjugusju

fall. Högsta domstolen, hvilken såsom bekant utgör sista instans i

skiftesfrågor, är, såsom allmänt är kändt, i så hög grad öfverhopad

med fullföljda mål och ärenden, att för närvarande på grund af mängden

balanserande mål omkring tre år förgå, innan ett hos Kungl. Maj:t

öfverklagadt skiftesmål är i tur att föredragas. Någon väsentlig ändring

härutinnan genom den nyss skedda ökningen af justitierådens antal är

icke att förvänta. Många ärenden måste före deras afgörande remitteras

till landtmäteristyrelsen för utlåtande, hvarigenom ytterligare

tidsutdräkt äger rum. Det synes sålunda äfven erfordras reformer

därutinnan, att slutligt yttrande i anledning af fullföljd talan mot ägodelningsrätts

utslag må kunna på ansenligt kortare tid meddelas; i

hvilket hänseende vi dock såsom vår åsikt vilja uttala, att hofrätterna,

som arbeta å skilda orter och många divisioner med ett stort antal

ofta växlande adjungerade ledamöter, icke böra göras till instans för

skiftesmål, så mycket mindre som mera än två instanser för dylika

mål ej må ifrågakomma.

Äfven i fråga om skiftesförrättningarnas ändamålsenlighet, rättssäkerhet

och Ullighet vidlåda skifteslagstiftningen afsevärda brister. Beträffande

ändamålsenligheten vilja vi icke här uppehålla oss vid det

statsekonomiska misstag, som legat i sträfvandet att utan tillbörliga

begränsningar öfverföra i enskilda delägares hand äfven skogssamfälligheterna.

Lagstiftningen har redan uppmärksammat detta förhållande och

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23. 13

sökt bereda något skydd åt skogarne. Däremot vilja vi fästa oss särskildt

vid en omständighet, som närmast rörer delägarne, eller det

förhållande, att vid laga skifte stärbhusdelägare, som för reglering af

sina inbördes rättsförhållanden genom arfskifte ideellt uppdelat emellan

sig den arffallna jorden, men likväl fortfarande såsom en familj bruka

densamma gemensamt, äfven mot sin vilja erhålla hvar sina särskilda

ägor å marken. Med skiftesförrättningens liufvudsyfte att i jordbruksändamål

bättre ordna besittningsförhållandena i de gamla byarne låter

mycket, väl förena sig, att efter en familjemedlems död de öfriga arfsberättigade

inom familjen fortfarande, om de så önska, bibehålla boets

fastighet såsom gemensam jordbrukshärd. Under laga skiftets äldsta

historia, då skiftesstadgan hade sin tillämpning nära nog uteslutande

å hela byar, och klyfningsförrättningar hörde till undantagen, framhäfde

de stora ägovidderna bättre de stora synpunkterna, därvid ej sattes i

fråga, att icke stärbhusdelägarne kunde vid ägoskifte tilldelas ägor

gemensamt. Detta synes hafva varit regel, och det förefaller i granda

skifteshandlingar så naturligt, att t. ex. »Per Jonssons stärbhus, ägare

af 1U mantal», fått gemensamma ägor därför. Den nu gällande praxis,

som synes hafva uppkommit därigenom, att klyfningsiörrättmngam-a,

tillagts en mera juridisk än administrativ karaktär, och att på grund

häraf ett lagbud i skiftesstadgan småningom gifvits en oriktig innebörd,

har ofta utöfvat. en synnerligen menlig inverkan å skiftets ändamålsenlighet.

Mycket ofta får man se, hurusom eu liten obetydlig hemmansdel,

hvartill ett tiotal stärbhusdelägare hafva äganderätten, vid ett

by askifte blifvit utlagd med två eller tre skiften åt hvarje delägare

eller tillhopa uti ett trettiotal små oformliga ägoområden, som hvar för

sig äro nära nog otjänliga för hvarje jordsbruksändamål och som äfven

tillhopa bilda af hemmanet en sämre jordbrukshärd än hvad förhållandet

skulle blifvit, om ägor därför utlagts gemensamt. Ett dylikt förfarande

är tydligen ett dåligt sätt att befordra hufvudändamålet med laga skifte.

Det finnes ej någon giltig statsekonomisk grund att tvinga stärbhusdelägare

att vid skifte undfå hvar sin ägolott. Utom ökad tidsutdräkt

och ökade skifteskostnader vinnes genom en dylik anordning sämre

resultat både helt sedt och för särskilda delägare. För vissa stora delar

af vårt land, särskildt Dalarne, erfordras en genomgripande nydaning

af jordförhållandena för att afvinna delningsförrättningarne den rätta

ändamålsenligheten. En definitiv skifteslagsindelning därstädes efter

föreliggande förhållanden är oundgängligen nödig. Äfven i fråga om

rättssäkerheten kräfver gällande skifteslagstiftning omarbetning. Processförfarandet

vid exekut ionen, hvilket skiftesstadgan i allmänhet af handlar

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

mera summariskt, bör regleras genom fullständiga och fullt klara processbestämmelser.

Många fastställda skiftesförrättningar äro felaktiga

i afseende å sammanträdenas kungörande, delägares kallande eller behöriga

representation, formella oegentligheter med mera dylikt. Och

med gällande ordning hafva mer än en gång genom oförstånd eller

förbiseende enskilde delägare fått sämre eller mindre ägolott än vederbort

eller eljest kommit i oförmånlig ställning. Såsom ett enda exempel

vilja vi omnämna, hurusom i ett fall, där vederbörande delägare ej

förstått saken och icke upplysts därom af landtmätaren, skiftesanordningarne

oundvikligen medförde, att nämnda delägare påfördes i uppodlingskostnader

så orimligt stora summor, att deras påstående, att de

måste gå från hus och grund, syntes ej innebära någon öfverdrift.

Det torde också böra tagas i öfvervägande, om ej någon omorganisation

af ägodelningsrättens sammansättning bör äga rum. Säkert är, att

beträffande många skiftesfrågor densamma ej äger tillräcklig kompetens.

Så t. ex. stå delägarne nära nog rättslösa gentemot förrättningsmannens

ägogradering. Landtmätarne, som växelvis tjänstgöra såsom biträde åt

rätten vid hvarandras förrättningar, hafva därvid ej domareansvar, och

ägodelningsrättens ledamöter, som väl kunna meddela rättelse i fråga

om ett och annat uppenbart graderingsfel, sakna dock kompetens att

öfva den genomgående kontroll å graderingens jämnhet öfver hufvud

taget, som vid klander är i regel nödvändig. Delägarne sakna i allmänhet

erforderlig fackinsikt för att själfva kunna påvisa de verkliga och

betydande felaktigheterna och böra därför beredas rätt att, om de äro

missbelåtna med graderingen eller hysa misstroende däremot, få densamma

på ett fullt betryggande sätt öfversedd. Genom ofullkomligheter

i graderingssystemet äfventyr as i hög grad rättssäkerheten. Uti

Danmark är jordboniteringen ordnad på det sätt, att delägarne kunna

påfordra ny gradering af nya graderingsmän till dubbla antalet. Den

omständighet, att graderingsfrågor hos oss må fullföljas till högsta

domstolen, ökar ingalunda tryggheten, då utan egen besiktning å marken

saknas möjlighet att allenast efter andras utlåtande rätt bedöma dessa

förhållanden. Också lär det ej på decennier hafva händt, att högsta

domstolen ansett sig kunna meddela ändring i ägodelningsrätts beslut

angående gradering. Beträffande skiftesförrättningarnas billighet för delägarne

saknas ej heller fog för anmärkningar. Att skifteskostnaden för

närvarande är orimligt stor i förhållande till nyttan af förrättningen

beror dock i afsevärd mån på bristerna hos skifteslagstiftningen, hvilka

ytterst äro skulden till ständiga återförvisningar eller ändringar af vidtagna

skiftesåtgärder. Att landtmätarne understundom för felaktig
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

heterna få vidkännas minskning i förrättningsarfvodet, förbättrar ej

mycket saken. Det måste emellertid ligga nti en af staten i ekonomipolitiskt

syfte anordnad tvångsägoreglering, att staten tillser, det delägarne

kunna utan kännbar svårighet anskaffa och gälda kostnaderna.

I större utsträckning än hittills skett kunde staten för att förverkliga

sitt ifrågavarande förvaltningsintresse lämna direkt understöd. För

närvarande uttager staten själf till och med stämpel af delägarne för

deras expeditioner i skiftesärenden. Frågan om skiftesförrättningarnes

billighet för delägarne är beaktad af landtmäteristyrelsen i dess ofvannämnda

förslag. Äfven i detta sammanhang anse vi oss böra framhålla

den stora önskvärdheten att så snart som möjligt få reformer

genomförda i syfte att nedbringa förrättningskostnaden.

Skiftesväsendet måste också för att motsvara utvecklingens kraf

i sig upptaga manga nya uppgifter och i hög grad fullständigas. Sålunda

föreligger ett oafvisligt behof att tillbörlig hänsyn tages därtill,

att jord a landet numera funnit en utbredd användning i många andra

hänseenden än för jordbruksändamål, t. ex. för egnahemssamhällen,

industriella anläggningar in. m. Äfven föreligger i vårt sjörika land

behof att kunna skifta vattenområde, så att vid delning ej blott fiske

utan äfven alla andra med vattnet och grunden följande förmåner åtfölja

de särskilda skilteslotterna. Vid införandet af den nya skiftesmetoden

»laga skifte» var inteckningsväsendet så outveckladt, att det

ej var tanke på, att vid ägoskifte någon uppmärksamhet behöfde ägnas

åt , inteckningshafvares rätt. Numera, då det mesta af landets jord

häftar för intecknad fordran, och denna ej sällan närmar sig fulla

värdet af den intecknade fastigheten, är det högst nödigt, att skifteslagstiftningen

ägnar uppmärksamhet äfven åt inteckningshafvares rätt,

så att densamma genom ägoskifte icke äfventyras. Vidare måste så

mycket ske kan undanröjas de svårigheter, som skifteslagstiftningon

lägger i vägen för en öfvergång till småbrukssystemet. Nyttjanderättshafvares

ställning vid jordaskifte är redan behandlad af lagberedningen

i dess förslag till lag om nyttjanderätt till fast egendom. Emellertid

finnas ännu många andra skiftesfrågor, som med hänsikt till rättsutvecklingen

i allmänhet måste nu af lag regleras, men vi få stanna

vid dessa antydningar.

Efter ofvannämnda framställning angående de egentliga laga

skiftena vilja vi äfven angående de sekundära delningarna framhålla

några allmänna synpunkter, som äro förtjänta af beaktande vid ett

lagstiftningsarbete på skiftesväsendets område. Det var en naturlig

sak, att 1827 års skiftesstadga ställde sig på den ståndpunkt, att vid

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

klyfning samma grunder borde följas som i fråga om laga skifte, bill

följd af då rådande uppfattning om lämpligheten af en besutenhetsgräns,

som tog sig uttryck bland annat i stadgadt klyfningsmimmum, kunde

det öfver hufvud taget ej blifva fråga om annat, än att de särskilda,

genom klyfning uppkomna hemmansdelarne skulle för jordbruksändamål

användas, och statens finansiella intresse vid denna tidsålder kräfde,

att vid hemmansklyfning hvarje särskild lott erhölle till läge och beskaffenhet

den bästa möjliga ägo tilldelning, så att hemmanets barkratt

i afseende å därå hvilande skattebördor ej äfventyrades. Någon väsentlig

ändring i dessa förhållanden hade vid tillkomsten af nu gällande 18bb

års skiftesstadga ej inträdt. Helt annorlunda i dessa hänseenden gestaltar

sig numera rättsordningen för jordbesittningen. Klyfningsrätten har

varit frigifven alltsedan 1881 års förordning angående hemmansklyfning

in. in., och därjämte hafva successivt från jorden aflyfts grundskatter

och rustningsbördor, så att den enskildes fria förfoganderatt

öfver jorden ej vidare mötes och begränsas af något nämnvärat statsintresse

af finansiell innebörd. Ågostyckningslagen af år 189b bär

tydliga spår häraf. Ehuru i fråga om de egentliga laga skiftena statens

jordbruksintresse fortfarande framstår lika fordrande i afseende a

ägosammandragning som år 1827 i syfte att genom de gam a yaines

omskapning erhålla af de särskilda hemmanen goda jordbrukshardar,

så har likväl i fråga om de fortgående uppdelningarna af de genom

byaskiftena sålunda väl arronderade hemmanen statsförvaltningen enligt

nämnda ägostyckningslag, där ej för viss landsända särskilda torhaianden

påkallat undantagslagstiftning, icke blott lämnat ur sikte hvarje

finansiellt intresse, utan också ansett sig ej böra öfva någon aktiv inverkan

i afseende å läget för de särskilda delarnes agovalde. Med en

fortgående delning och mindre jordstycken följer också en mångsidigare

och intensivare användning, hvars anordning bäst öfverlämnas åt den

enskildes intresse och företagsamhet. Sålunda gäller numera såsom

allmän regel, att hvarje ägare af ett genom bestående delning utbrutet

hemman eller hemmansdel kan genom ägostyckning, hvilken u gor eu

kortvarig, enkel och billig landtmäteriförrättning, få sm fastighet definitivt

sönderstyckad efter egen önskan i särskilda med hemmantal försedda

ägor. Han kan också genom försäljning afskilja från hemmanet

vissa af honom själf bestämda ägor, som genom ägostyckning komma

att för sig utgöra en själfständig hemmansdel. Det är öfver hutvu

taget ej fråga, huruvida en sådan afskild hemmanslott far ett eller liera

skiften eller består af det ena eller det andra slagets ägor btatens

fiskaliska intresse är inskränkt till en rent negativ profning eller tillsyn

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

däraf, att icke eu alltför orimlig och planlös delning äger rum. Jämför

man med denna jorddelningsfrihet det lagstadgade förfarandet vid

klyfning af ett hemman eller hemmansdel, hvilken förrättning verkställes

enligt skiftesstadgans grunder, finner man, hvilken ändamålslös och

menlig tvångströja finnes därå lagd. Lika litet som i fråga om ägostyckning

finnes numera någon offentlig anledning att vid hemmansklyfning

påtvinga delägarne en ägoanordning, som väl kan för jordbruksändamål

vara lämplig nog men till äfventyra står i uppenbar strid

med deras egna intressen, hvilka fullt berättigadt kunna hafva annan

eller vidare innebörd än jordbruksnäringen. Detta missförhållande visar

sig särskild! vid klyfning af mycket små hemmanslotter. Mången gång

har nu gällande ordning med en fiskalisk skiftesläggning drägt delägarne

i ett nytt, främmande läge, som de aldrig tänkt sig skola blifva

följden af delningen och som ländt dem till annat än nytta. Vidare

framträder det såsom en meningslös tvångsåtgärd att låta ett klyfningsanspråk

verka till en lika fullständig och genomgripande delning

af hemmanet eller liemmansdelen som laga skifte i afseende å byalaget.

Något statsintresse härutinnan finnes icke, och med privaträttsliga hänsyn

är mycket väl förenligt att ur ett hemman eller hemmansdel låta

bryta ut lott allenast för delägare, som påyrka det, medan öfriga delägare

bibehålla återstoden gemensamt. Såväl vår egen skifteshistoria

som främmande lagstiftning utvisa, att en sådan anordning är möjlig

utan att kränka någons enskilda rätt. Nu gällande ordning visar sig

särskild! menlig i fråga om små hemmansdelar, och dessa äro i vårtid

de talrikaste. Jämt och ständigt inträffar sålunda, att på yrkande

af t. ex. en enda stärbhusdelägare, som ej vill med de öfrige bruka

gemensamt boets obetydliga hemmansdel, densamma utan den ringaste

nytta fullständigt uppdelas mellan alla ägarne uti eu mängd så obetydliga

och konstiga ägoskiften, att delningen i sin helhet mera utgör

ett tekniskt experiment utan särskild mening än en förrättning till

praktisk nytta i lefvande lifvets. Den inskränkning i bly fn ings vitsord et,

som i sammanhang med lagen om samäganderätt infördes, hindrar

ingalunda, att på en enda delägares yrkande och mot de öfriges vilja

en stor mängd planlösa klyfningar äga rum. Skiftesstadgans former

äro också i många fall alldeles för tunga vid klvfningsförrättningar.

Mycket ofta särskilt i landets sydligaste provinser innebär förrättningen

ingenting annat än att delägarne, som enligt sämjedelning eller

sina köpeafhandlingar redan till belåtenhet hafva hvar sina ägor på

marken, vilja hafva dessa samma ägor eller i hufvudsak samma ägor sig

Bih. till Biksd. Prof. 1906. 7 Sami. 22 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Lagutskottets Utlåtande'' N:o 23.

definitivt tilldelade. I stället för att en dylik förrättning’ med innehafva

såsom delningsgrund borde försiggå snabbt och lätt utan annan

ingående gradering än beträffande de få ägofigurer, som till äfventyra

kunna anses böra byta ägare, upprättas nu enligt lagens bud liksom

vid laga skifte fullständig karta äfvensom ägobeskrifning, häfdeförteckning

och delningsbeskrifning, Indika längder äro hvarandra till siffran

alldeles lika och sålunda i hufvudsak tjäna till ingenting. Stor tidsutdräkt

och afsevärda kostnader utan all nytta äro följden af berörda

föråldrade lagbud. Särskild! olämpliga äro skiftesstadgans former vid

klyfningar af jordområden, som ej äro afsedda för jordbruk utan för

ändamål, som äro därför främmande, såsom tomtområden och dylikt.

Det måste af en ny skifteslagstiftning äfven beaktas, att det moderna

rättslifvet ofta hopknippat inom ramen för en samfälld äga en skiftande

mångfald privaträttsliga förhållanden, hvilkas afveckling på ett rättvist

och ändamålsenligt sätt ofta utgör hufvudsyftet med ägans delning

mellan vederbörande rättsägare. Hvad förut är nämndt angående tvistefrågors

menliga inverkan å skiftesförfarandets långvarighet gäller i

tillämpliga delar äfven de sekundära delningarne. Beträffande dessa

senare är det på grund af nutidens ytterst rörliga rättslif af största

betydelse, att en samägares lott i en samfälld jordäga varder genom

en snabb utbrytningsförrättning ställd till hans fria disposition. På

grund af de genom fortgående klyfningar alltmer förminskade delningsobjekten

är det äfven förtjänt att taga i öfvervägande, i hvad mån från

skiftessynpunkt sammanläggning eller förening af utbrutna eller eljest

lagligen afskilda hemmansdelar till en enda ny skiftesenhet kan medgifvas.

Ågaren af ett hemman, som till följd af flere tidigare delningar

genomskurits af eu mängd i rättsligt hänseende hinderliga skiljelinjer,

bör kunna erhålla dessa lagligen utplånade och sättas i tillfälle att efter

nya grunder med hänsikt till förändrade förhållanden få hela hemmanet

såsom en ursprunglig enhet ånyo uppdela dt i särskilda ägolotter utan

afseende å förut befintliga skiljelinjer.

Den föregående framställningen torde vara tillräckligt omfattande

för att påvisa, att gällande skifteslagstiftning i väsentliga hänseenden

är i behof af omarbetning. Tidsenliga reformer på detta område skulle

åstadkomma en allmän nationell uppryckning i ekonomiskt afseende och

öppna nya vägar för lösning af flerehanda sociala spörsmål. Då de

nödiga reformerna äro mycket omfattande och i flere hänseenden beröra

själfva grundprinciperna för rättsordningen i fråga om jordbesittningen,

torde redan af denna anledning de partiella lagändringarnas väg icke

lämpligen böra förordas. Endast en allmän grundlig revision af skiftes
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

stadgan jämte därmed sammanhörande författningar är ägnad att på

ett tillfredsställande sätt lösa den svåra uppgiften att afhjälpa alla

brister hos skifteslagstiftningen och bringa densamma i öfverensstämmelse

med rättsutvecklingens fordringar och tidens kraf.

Att enskilda motionärer ej kunna prestera den omfattande utredning,

som så vidtgående lagändringar kräfva, eller utarbeta något förslag

i ämnet, är uppenbart. Frågan måste därför öfverlämnas till

Kungl. Maj:t, hvarför vi, på grund af hvad sålunda anförts, vördsamt

hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det Kungl. Maj:t, för vinnande af ofvan angifna syftemål, täcktes, så

snart ske kan, låta verkställa en allmän, fullständig utredning och därpå

grundad revision af skiftesstadgan och därmed sammanhörande författningar

samt därefter för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.»

Vid motionen tinnes, såsom bilaga, fogadt utdrag af arbetsförteckningar

för år 1904, afgifna af landtmätare i rikets samtliga län, utvisande

»förrättningar, som af skilda anledningar haft längre varaktighet

än hvad med hänsyn till allmänt och enskildt intresse kan anses förenligt».

Lagutskottet har, vid granskning, funnit hvad i motionen anföres

vara i hufvudsak välgrundad! och instämmer med motionärerna däri,

att endast en grundlig, allsidig revision af skiftesstadgan jämte därmed

sammanhörande författningar är ägnad att på ett tillfredsställande sätt

lösa den svåra uppgiften att afhjälpa bristerna hos skifteslagstiftningen

och bringa densamma i öfverensstämmelse med rättsutvecklingens fordringar

och tidens kraf.

Med anledning häraf hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj:t täcktes, så snart ske kan, låta verkställa en

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

fullständig revision af skiftesstadgan och därmed sammanhörande

författningar samt därefter för Riksdagen

framlägga förslag i ämnet.

Stockholm den 13 mars 1906.

På lagutskottets vägnar:

G. A. SJÖCRONA.

Herr Lindman har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

behandlingen af detta ärende inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC 1IARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1906.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1906:40 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående revision af skiftesstadgan och därmed sammanhörande författningar. s. 14 i texten