Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för enskild part att anhängiggöra talan mot tjänsteman för fel i tjänsten. Lagutskottet liar till förberedande behandling fått emottaga en inom Andra Kammaren af herr T). Holmgren väckt motion, n:o 65, af följande lydelse: ’ »Vid 1898 och 1899 års riksdagar väcktes af mig motion om rätt för enskild man att under alla förhållanden fora målsägaretalan mot ämbetsman på grund af fel i ämbetet.

1906-03-16 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1906:27, Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för enskild part att anhängiggöra talan mot tjänsteman för fel i tjänsten. Lagutskottet liar till förberedande behandling fått emottaga en inom Andra Kammaren af herr T). Holmgren väckt motion, n:o 65, af följande lydelse: ’ »Vid 1898 och 1899 års riksdagar väcktes af mig motion om rätt för enskild man att under alla förhållanden fora målsägaretalan mot ämbetsman på grund af fel i ämbetet.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

.Lagutskottets Utlåtande N:o 27,

i

S:o 27.

Ank. till Riksd. kansli den 16 mars 1906, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för enskild part

att anhängiggöra talan mot tjänsteman för fel i tjänsten.

Lagutskottet liar till förberedande behandling fått emottaga en

inom Andra Kammaren af herr T). Holmgren väckt motion, n:o 65, af

följande lydelse: ’

»Vid 1898 och 1899 års riksdagar väcktes af mig motion om rätt

för enskild man att under alla förhållanden fora målsägaretalan mot

ämbetsman på grund af fel i ämbetet. Den anslutning denna motion

trots lagutskottets ytterst afvisande hållning vann vid 1898 års riksdag

inom Andra Kammaren, där den fann stöd af en minoritet af 74 röster,

— endast 23 röster till, och den hade haft majoritet — föranleder mig

att nu efter sju år, och sedan rättsbegreppen hunnit åtminstone i Andra

Kammaren något klarna, förnya densamma, viss som jag är, att den

fråga, som härmed inom Riksdagen bragts å bane, hör till dem, som icke

kunna falla, huru länge det inom vår representation och särskildt dess

Första Kammare alltför mäktiga ämbetsmannaintresset än må genom

sitt motstånd fördröja dess lösning.

Det är nämligen icke en fråga om eröfrandet åt den enskilde

statsborgaren af en förmån, hvartill rättsgrunden kan synas tvifvelaktig,

vare sig man ser saken från den abstrakta rättens eller från historisk

Bill. till Riksd. Prot. 1906. 7 Samt. 26 Käft. (No 27.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N-''o 27.

synpunkt; nej, kär är fråga om återvinnandet af en själfklar medborgerlig

rätt, som på köpet aldrig lagligen frånbändts den enskilde medborgaren,

men från hvars utöfvande han uteslutits dels genom ett administrativt,

af domaremakten omvärnadt öfvergrepp, men hufvudsakligen genom eu

vrång lagtolkning, upprätthållen af rättsdoktrinen och stadgad genom

domstolspraxis.

Då intet hopp lärer förefinnas, att denna domstolspraxis inom

öfverskådlig tid skall af sig själf reformeras — hvilket ju annars skulle

kunna utan vidare gifva frågan dess praktiska lösning —, så kräfves

här en lagstiftningsåtgärd, hvarigenom den åtalsrätt, som nu i så många

fall förvägras den enskilde, uttryckligen tillerkännes honom, och det

enda stadgande, som strider häremot, förklaras ogiltigt, eller, om man

så vill, eftersom det så länge, ehuru med orätt, betraktats som gällande

lag, upphäfves.

Enskild målsägandes befogenhet att själf anhängiggöra och fullfölja

ansvars- och ersättningstalan mot enhvar, af hvilken han anser sin

rätt i något afseende kränkt, är — och erkännes ock af våra rättslärare

vara — urgammal i vårt land. Dylik befogenhet erkännes likaledes fortfarande

vara allmän regel. Och det måste ju vara fallet med en uråldrig

rätt, som icke genom någon behörigen stiftad lag blifvit den svenske

medborgaren frånkänd. Ett undantag från den »allmänna regeln» gifves

i fråga om de höga statsfunktionärer, hvilka för sina ämbetsåtgärder

icke kunna åtalas inför annat forum än riksrätt, en domstol, hvars sammanträdande

den enskilde icke kan äska. Detta undantag, mot hvars

bibehållande jag icke riktat eller ämnar rikta något angrepp, har sitt

stöd i gällande lag. I öfrigt gifves icke något gällande lagstadgande,

som inskränker åtalsrätten, ifall man icke såsom sådant betraktar kungl.

förklaringen den 23 mars 1807, punkt 40, hvilken innehåller förbud för

enskild part att för fel eller brott i ämbetet föra talan mot domare. Då

emellertid denna författning icke tillkommit i den ordning, hvari äfven

vid tiden för dess tillkomst allmän lag måste stiftas, nämligen genom

samverkan af Konung och Riksdag, utan utfärdats ensamt af Konungen,

kan den, såsom vid behandlingen i Andra Kammaren vid 1898 års riksdag

af min då väckta motion påpekades, icke tillerkännas egenskapen

af gällande lag och borde därför aldrig hafva af domstolarna tillämpats.

Emellertid har denna förordning genom snart hundraårig praxis blifvit

af lagens handhafvare i vårt land upphöjd till rang af gällande lag och

åberopas af våra rättslärare såsom stöd för deras sats, att för ett af

domare i ämbetet begånget fel eller brott, hvarigenom enskild part

blifvit i sin rätt kränkt, ingen upprättelse, intet skadestånd står att

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

vinna, därest icke justitiekansler^ justitieombudsmannen eller vederbörande

advokatfiskal ställer den felande eller brottslige till ansvar.

Hvilken väsentlig del af den svenska statsborgarens urgamla befogenhet

att med lagens hjälp själf värna om sin rätt härigenom beröfvats

honom, ligger i öppen dag. Emellertid har man icke nöjt sig med detta.

Statsrättslärare finnas, som drifva den satsen, att ej blott domare, utan

ämbetsmän i allmänhet icke kunna åtalas af enskild målsägande, och medgifva

undantag endast i fråga om vissa ämbetsfel (vid utmätning, uppbörd

m. m.), begångna af länsman, kronofogde eller uppbördsman, detta

emedan en i rättegångsbalkens 10 kap. 27 § i fråga om åtal för dylika

ämbetsfel meddelad anvisning om forum genom sin affattning visar sig

förutsätta, att åtalsrätten tillkommer den förorättade själf. Långt ifrån

att inse, att detta lagrum, som börjar med orden »Vill någon söka

kronofogde» etc. »för det de gjort honom orätt», och som har sin plats

i det kapitel af rättegångsbalken, som uteslutande handlar »om laga domstol

i hvarjehanda rättegångsmål», alldeles icke afser och icke kan afse

att gifva någon föreskrift om rätten att åtala; — långt ifrån att besinna,

huru orimligt det vore, att en för vår rätt förut alldeles främmande grundsats,

hvarigenom eu af medborgarens värdefullaste befogenheter frånkändes

honom, skulle af lagstiftaren införts utan att däråt i lagen gifvits något

positivt uttryck; — långt ifrån att sålunda begagna sitt sunda förnuft,

hafva dessa herrar Jagtolkare dragit den slutsatsen, att, emedan en till

allmänhetens bekvämlighet gifven föreskrift finnes beträffande åtalsrättens

utöfvande mot vissa ämbets- och tjänstemän i vissa fall, ingen åtalsrätt

existerar i öfriga fall vare sig mot dessa eller andra statstjänare. Ett

dylikt resonemang behöfver icke på allvar bemötas. Att man måst tillgripa

slika argument utgör det starkaste bevis på saknaden af hvarje

hållbart stöd för den mening man vill gorå gällande.

Punkt 40 i 1807 års kungl. förklaring, som förbjuder enskild part

att åtala domare, uppgifver sig vara utfärdad »i anledning af» föreskriften

i rättegångsbalkens 27 kap. 7 § om offentligt uppläsande åt de å

ömse sidor ingifna inlagor i mål, däri »den, som å Konungens vägnar i

hofrätten kära bör» tilltalat någon för ämbets- eller annat groft brott.

Det är emellertid lika obefogadt att af detta lagrum sluta sig till, att åtal

i afsedda fall icke får anhängiggöras vid hofrätt af enskild målsägande,

som det är orimligt att i rättegångsbalken 10: 27 inlägga ett dylikt

förbud i fråga om ämbetsfel i allmänhet.

En högt ärad talare i Riksdagens Andra Kammare citerade där under

1898 års debatt om min motion ett yttrande, fäldt år 1875 af en man,

som varit både justitieråd och justitieminister och hvars uppfattning torde

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

våga åtskilligt tyngre än de statsrätt slärares, hvilkas kuriösa lagtolkning

nyss anförts, eller deras eftersägares, nämligen E. H. Carleson. Under

det att af det citerade yttrandet icke tydligt framgår, hvilken ställning

han intog till frågan om lagligheten af 1807 års kungl. förklaring, förnekar

han bestämdt riktigheten af deri uppfattningen, att andra ämbetsmän

än domare icke kunna af enskilde åtalas för fel i ämbetet.

Att statstjänare, öfver hvilkas ämbetsbrott underrätterna äga att döma,

kunna af målsägande åtalas, medgifves ock åtminstone å vissa håll, men

alltmänt frånkänner man den enskilde all rätt att föra talan för fel eller

brott i ämbetet mot alla de funktionärer — och de äro talrika — hvilkas

ämbetsförseelser skola åtalas inför högre rätt. Mot en sådan får man

hvarken föra ansvars- eller skadeståndstalan, ja, man får icke ens väcka

rekonventionstalan, om han å ämbetets vägnar falskeligen åtalat en. Och

om man hos vederbörande myndighet angifvit honom för ämbetsbrott och

därför af honom åtalas för falsk angifvelse, eger man icke mot honom

den rätt, som annars i dylika mål tillkommer svaranden, att för att styrka

sin angifvelse väcka åtal för det angifna brottet, Allt detta är nu faktiskt

och förkunnas från de akademiska lärostolarna såsom fullt lagenligt.

Att man dock äfven å sådant håll finner ett dylikt förhållande både

»hårdt» och »betänkligt», var jag vid 1898 års riksdag i tillfälle att

styrka genom anförande af offentliga uttalanden af professorn i processrätt

vid Uppsala universitet.

Huru fullständigt bortkollrad rättsuppfattningen i denna fråga är inom

deras krets, som äro satte att skipa lag i vårt land, visas exempelvis

däraf, att när för några år sedan — det var i början af 1890 — inom

högsta domstolen fråga uppstod om enskild målsägandes behörighet att

mot en kommissionslandtmätare föra ansvars- och ersättningstalan för

ämbetsfel — en behörighet, som högsta domstolen i plenum tillerkände

målsägande^ de fyra justitieråd, som ville frånkänna honom nämnde

behörighet, till stöd därför åberopade — icke någon af Konung och

Riksdag stiftad lag, väl vetande, att ingen sådan kunde åberopas, utan —

landtmäteriinstruktionens 5 §, som handlar om landtmäterifiskalens åligganden

och bland dessa uppräknar skyldigheten att för tjänstefel af de

till landtmäteristaten hörande tjänstemän anställa eller låta anställa åtal.

Alltså, därför att i det allmännas intresse en särskild offentlig åklagare

tillsatts, som har till åliggande att tala å vissa brott, så borde enligt

nämnde höge domares uppfattning den enskilde målsägaren vara utesluten

från all rätt att föra sin egen talan mot den brottslige. En sådan uppfattning,

konsekvent genomförd, skulle leda därhän, att enskild målsägande

uteslötes från all rätt att tala å brott, hvilka falla under allmänt åtal,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

5

ocli då de ju utgöra det vida öfvervägande flertalet, att ett nästan fullständigt

åtalsmonopol för allmänna åklagare etablerades, — något, som

står i den allra skarpaste strid med vårt folks rättsuppfattning och vår

rättsordnings urgamla principer.

Att grundsatsen om den enskildes oinskränkta befogenhet att efter

eget. skön föra ansvars- och ersättningstalan mot statstjänare, som genom

fel eller försummelse i ämbetet kränkt hans rätt, innebär ett kraftigt

skydd för de rättigheter, som det är en statens uppgift att värna, lärer

ej af någon förnekas. Men lika visst är det, att ett fullständigt genomförande

af denna grundsats är nödvändig, för att nämnda skydd skall

kunna fullt vinnas. Huru väl staten än sörjt för kontrollen öfver sina

ämbetsmän och hur många och väl kvalificerade organ den än må äga

för utöfvandet af tillsyn öfver dem och för upptagandet af enskildes klagomål

öfver rättskränkningar och beifrandet af sådana, så kunna dock

inga sådana anordningar, inga sådana organ fullt ersätta den enskildes

eget utöfvande af hans naturliga rätt att med laga medel söka skaffa sig

upprättelse för lidna rättskränkningar. Denna rätt bör därför icke i något

fall vara honom förmenad. Det finnes inga befogade intressen, som kräfva

någon inskränkning i denna rätt. Missbrukas kan den väl i enstaka fall,

liksom hvarje annan rätt; men mot ett allmännare missbruk erbjuder lagen

fullt verksamma korrektiv.

1898 års lagutskott förmenade väl, att enskild målsegande icke har

behof af egen åtalsrätt mot domare och andra ämbetsmän, eftersom han

ju alltid kan hos den felandes öfverordnade, hos vederbörande fiskal, hos

justitiekansleren eller justitieombudsmannen göra anmälan om den förmenta

rättskränkningen och därvid påräkna att, om dessa myndigheter

finna hans anmälan äga fog för sig, få den felande ställd till ansvar.

Detta resonemang vore alldeles riktigt, om en absolut garanti gåfves därför,

att ifrågavarande myndigheter ofelbart kunde förutsäga ett eventuellt

åtals utgång och i hvarje fall, då de visste, att den åtalade komme

att fällas, föranstaltade om sådant. Äfven om man förutsätter det senare

— och det gör jag gärna — så kan dock det förra omöjligen förutsättas.

Det vet enhvar, som ej är alldeles främmande för hvad lag och lagskipning

heter. Det vitsordades också vid debatten om min motion vid 1898

års riksdag i Andra Kammaren af eu framstående jurist. Men blotta

möjligheten, att i ett enda fall den förorättade, i följd af vederbörande

åklagaremyndighets underlåtenhet att väcka åtal, går miste om den upprättelse,

som han, därest han själf får anhängiggöra talan, skulle hafva

erhållit, utgör tillräcklig grund att fråntaga de ifrågavarande statsorganen

deras uteslutande rätt att pröfva, om åtal skall väckas, och göra målsäga
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

ren delaktig af denna rätt ock det därmed förenade dryga ansvar. Denna

myndigheternas pröfningsrätt innebär dessutom, såsom jag 1898 i Andra

Kammaren påpekade, den svåra o egentligheten, att själfva rättsfrågan,

d. v. s. frågan om rättskränkning föreligger eller icke, i stället för att

pröfvas af de dömande myndigheterna, blir på förhand afgjord af åklagaremaktens

representanter, som sålunda träda i domarens ställe. Ensamt detta

synes mig tillräckligt motivera afskaffandet af allt åtalsmonopol för åklagaremakten.

Jag sade nyss, att det icke finnes några befogade intressen, som

kräfva en inskränkning af den enskildes rätt att själf åtala en statstjänare,

genom hvars fel i ämbetet han blifvit förnärmad; det vill med

andra ord säga, att den af mig föreslagna utsträckningen af denna rätt

icke kan mötas med den invändningen, att någon skulle genom eller i

följd af densamma lida någon rättsminskning. Väl hör man å deras sida,

som förfäkta det nuvarande oefterrättslighetstillståndet, talas om det »skydd

mot obehöriga angrepp af enskilda samhällsmedlemmar», som detsamma

skänker ämbetsmannen och som, om målsägarens åtalsrätt blefve fri, skulle

försvinna. Det torde emellertid vara alldeles obestridligt, att endast i det

fall, att statens ämbetsmän hafva behof af ett vidsträcktare och effektivare

skydd i nämnda afseende än det mycket kraftiga, som strafflagens stränga

bestämmelser för falskt åtal och falsk angifvelse medför, —■ det torde,

säger jag, vara klart, att de endast i detta fall hafva rätt därtill och alltså

endast i detta fall genom borttagandet af det extra skyddet skulle lida

en rättsförlust. Jag bestrider emellertid, att något sådant behof förefinnes,

och ingen lär kunna bestrida dess förefintlighet. Att bland de till justitieombudsmannen

årligen inkommande anmälningar om ämbetsförbrytelser en

hel del icke föranleder till något åtal, utgör förvisso intet bevis, vare sig

därför, att alla dessa anmälningar äro obehöriga, enär justitieombudsmannen

ofta finner sig föranlåten att af formella skäl eller på grund af

bristande utredning lämna en i sig befogad anmälan utan afseende, ej

heller att, där eu anmälan verkligen är obehörig, den som ingifvit den

skulle, om han ägt åtalsrätt, hafva begagnat denna för att trakassera den

anmälde. Mången bråkmakare, som litar på att en anmälan, om den ej

föranleder åtal, dock icke skall för honom medföra någon påföljd (hvilket

ju också i regel är fallet, enär den anmälde försmår att beifra angifveisen),

och som därför utan betänkande på löslig anledning uppvaktar

justitieombudmannen med en mot någon honom misshaglig ämbetsman

riktad anmälan om ämbetsfel, skulle med all säkerhet draga sig för att

själf till domstol instämma den anmälde.

Att något behof af det skydd, som inskränkningen af den en
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

skildes åtalsrätt medför, icke förefinnes, bevisas för öfrig!, direkt af det

förbållandet, att aldrig någon klagan försports öfver missbruk af den

åtalsrätt mot ämbetsmän, som verkligen i praxis existerar.

Det kan i sjäifva verket icke undfalla någon, som reflekterar

öfver det där talet om skydd för statens organer mot ohemula och

obefogade angrepp, hvar skon egentligen klämmer. Hvad man i sjäifva

verket fruktar att förlora är det skydd mot äfven befogade angrepp,

hvilket ämbetsmannen i viss mån anser sig äga såsom en själffallen

följd däraf, att, trots all god vilja och all plikttrohet å de myndigheters

sida, som äga att föranstalta om åtal för ämbetsfel, dessa myndigheter,

för att begagna de ord, borgmästare Lindhagen vid 1898 års riksdag

använde, »enligt sakens natur onekligen icke i alla fall kunna tillgodose

rättvisan så bra, som den enskilde parten både kan och. borde ha rätt

att göra».

Med stöd af det anförda hemställer jag, att Riksdagen måtte för

sin del besluta att antaga en lag af ungefär följande lydelse:

Med upphäfvande af det i punkt 40 af kungl. förklaringen den

23 mars 1807 stadgade förbud för enskild part att uttaga stämning å

domare för att tilltala honom för fel eller brott i ämbetet, förordnas

härmed, att enhvar, som menar sig vara genom fel eller brott i ämbetet

af domare eller annan ämbets- eller tjänsteman, statsrådets och

högsta domstolens ledamöter dock undantagna, i sin rätt kränkt, skall

äga att, om han så för godt finner, utan anlitande af allmän åklagare

vid vederbörlig domstol efter befogenhet anhängiggöra och utföra talan

om ansvar och skadestånd.»

I förevarande motion anföres, hurusom såväl i rättsvetenskapen

som i lagtillämpningen olika åsikter gjort sig gällande därom, huruvida

och i hvilken omfattning ämbets- och tjänstemän må af enskild person

utan anlitande af offentlig åtalsmyndighet ställas under åtal för fel

eller försummelse i ämbetet eller tjänsten, och motionären föreslår, att

genom vidtagande af lagstiftningsåtgärd skulle med viss mindre inskränkning

stadgas en ovillkorlig rätt för enskild part att själf vid

vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra talan mot ämbets- och

tjänstemän för af dem såsom sådana begångna felaktigheter.

Om man än måste medgifva, att en viss osäkerhet på förevarande

område försports, torde det dock, såvidt utskottet har sig bekant, vara

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

den härskande åsikten inom såväl doktrin som praxis, att enskild måls*- ägandes åtalsrätt i fråga om de statstjänare, öfver hvilkas ämbetsbrott

underrätterna äga att döma, icke är underkastad någon särskild inskränkning.

Den stora mängden lägre ämbets- och tjänstemän har sitt

forum i underrätt; och torde alltså af den del af vår ämbetsmannakår,

med hvilken allmänheten oftast och mest direkt kommer i beröring,

motionärens förslag träffa förnämligast domarena, hvilka, liksom i allmänhet

högre ämbetsmän, i mål rörande förseelse i ämbetet kunna ställas

under åtal endast inför öfverrätt. Beträffande domare och de öfriga

ämbetsmän, för hvilka öfverrätt är forum, gäller således den af motionären

klandrade uppfattningen, att enskild åtalsrätt för ämbetsbrott

icke äger rum. Detta är, hvad beträffar domare, fastställdt genom den

af motionären åberopade författningen samt iakttages i öfrigt enligt

gällande instruktioner och alltjämt vidhållen och stadgad rättspraxis.

Hvad motionärens ofvanberörda förslag om lagändring beträffar,

har utskottet i fråga därom samma uppfattning, som hyllades af lagutskottet

åren 1898 och 1899, då motionären, såsom han jämväl nu omnämner,

gjorde framställningar i samma riktning som nu förevarande

förslag, —• framställningar, hvilka, afstyrkta af lagutskottet, icke föranledde

någon Riksdagens åtgärd.

Till stöd för sin berörda hemställan anförde 1899 års lagutskott

bland annat, att om man tillsåge, huruledes den anordning af åtalsrätten

för ämbetsfel, hvilken enligt vår rätt vore gällande, faktiskt verkat och

huruvida den kunde anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose den

enskildes anspråk på rättsskydd, kunde man med fog uttala den mening,

att densamma visat sig på ett tillfredsställande sätt tillgodose å den

ena sidan statens intresse af att vidmakthålla behörigt skydd för dess

organ och å den andra sidan den enskilde samhällsmedlemmens rättmätiga

anspråk på skydd mot öfvergrepp eller annan oförrätt från statsfunktionärernas

sida. I detta hänseende vore att framhålla, hurusom

erfarenheten icke gifvit stöd för den farhågan, att de myndigheter, i

hvilkas händer åtalsrätten blifvit lagd, skulle för något fall uraktlåta

att, där skäl till åtal mot domare eller ämbetsmän förelåge, därom föranstalta.

Vore en ändring af den nu gällande lagstiftningen i fråga om

åtalsrätt mot ämbete- och tjänstemän verkligen behöflig, blefve — såsom

1899 års lagutskott vidare anförde — i allt fall tvifvelaktigt, huruvida

den väg, som motionären anvisar, verkligen är den rätta. Motionären

vill göra den enskilde, som anser sig i sin rätt kränkt genom

någon ämbetsåtgärd, berättigad att i hvarje fall själf, utan att behöfva

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

9

anlita åklagare, vid vederbörlig domstol efter befogenhet anhängiggöra

och utföra talan om ansvar och skadestånd. Den utvidgning af den

privata åtalsrätten, hvilken motionären sålunda påyrkar, synes icke stå

rätt val tillsammans med den utvecklingsgång, som inom skilda rättssystem

frågan om åtalsrättens ordnande visat sig genomlöpa. Från den

ursprungliga ståndpunkten, då all talan å brott var den enskildes sak,

framträder med samfundsförhållandenas och rättsordningens utveckling

i allt högre grad såsom ett önskemål, att öfverträdelser och brott måtte

komma att i största möjliga omfattning varda till laga påföljd åtalade

af statens särskildt därtill förordnade funktionärer, af de offentliga åtalsmyndigheterna.

I enlighet härmed har inom den moderna utländska

lagstiftningen i regeln den enskilde målsäganden, där han ej helt och

hållet uteslutits från att göra ansvarstalan gällande, tillerkänts subsidiär

åtalsrätt. Den ordning, som sålunda inom den utländska lagstiftningen

utbildats, har man ansett påkallad, bland annat af det intresse, som

staten i sin egenskap af rättsordningens vidmakthållare onekligen har

därutaf, att, när åtal för eu lagöfyerträdelse sker, detta åtal måtte blifva

utfördt på bästa möjliga sätt och med så mycken saklig och juridisk

insikt, att åtalets syftemål — brottets konstaterande och den brottsliges

fällande — måtte varda i största möjliga mån befryggadt. Detta statens

intresse framträder starkare i samma mån den lagöfverträdelse, som är

i fråga, innebär någon större fara för rättsordningen eller eljest kan

sägas vara af någon större betydelse för denna; och till sådant slags

lagöfverträdelse må ju med fog brott af ämbets- och tjänstemän kunna

räknas.

Med åberopande af dessa skäl och då motionären icke heller

ådagalagt, att något praktiskt behof förefinnes för den af honom ifrågasatta

lagstiftningsåtgärden, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 mars 1906.

På lagutskottets vägnar:

O. A. SJÖCRONA.

e

Bill. Ull Biksd, Prof, 1906, 7 Sami, 26 Häft,

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

reservation:

af herr Lindhagen, med hvilken herrar Zetterstrand och Jansson

instämt:

»Från utskottets motivering är jag så till vida skiljaktig, att jag

anser det vara för mycket sagdt, att, såsom utskottet synes vilja påstå,

allt skulle vara på bästa sätt beställdt i fråga om åtalsrätt för ämbetsförseelser.

Förutom den oklarhet, som i vissa fall i brist på tydlig lag råder

i afseende å befogenheten att anställa dylika åtal, så skall det enligt

sakens natur mången gång lätt kunna hända, att de ämbetsmyndigheter,

till hvilka den enskilde parten har att vända sig, ej alltid egna samma

nit och intresse åt beifrandet af den angifna förseelsen som den enskilde

själf velat och kunnat göra.

Å andra sidan måste medgifvas, att om den grundval, som 1810

års lagstiftare lagt för åtalsrätten mot offentliga funktionärer, rubbades

genom åtalsrättens fullständiga frigifvande på sätt motionären förordat

så skulle detta också kunna medföra betydande olägenheter. Möjligen

skulle man i stället kunna tänka sig, att en subsidiär åtalsrätt tillädes

målsägande i händelse en af denna gjord angifvelse hos vederbörande

ämbetsmyndighet ej föranledt något åtal. Härom har jag dock i sakens

outredda skick icke kunnat bilda mig någon öfvertygelse; och då motionärens

förslag, som sagdt, icke synes vara att förorda, instämmer jag

i utskottet slutliga hemställan.»

STOD SKOLK, F. i. NYMAKS EJTEK rliÄBAKBS RTYCKERI, 1S08*

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.